REPLIK Lisa Bjurwald bagatelliserar den antisemitism som förekommit i Labour, och tycks inte ha hela situationen klar för sig, skriver Charlotte Wiberg.
Det var med stigande förvåning jag läste Lisa Bjurwalds text om antisemitismanklagelserna mot Jeremy Corbyn och hans Labour (2/1). Förvåning eftersom Bjurwald med en bakgrund i Expo och Teskedsorden borde vara kunnig om och alert inför uttryck för antisemitism i samtiden. I stället beskriver hon situationen i Labour som att ”enstaka medlemmar” utan uppdrag i partiet uttryckt sig antisemitiskt. I diskussion på Twitter förnekar hon att det skulle ha rått ett krisläge i Labour och bagatelliserar den antisemitism som förekommit genom att hävda att den inte varit värre än vad som gäller generellt, överallt och i andra partier. Att Lisa Bjurwald väljer att använda Norman Finkelstein, som gjort karriär på att förminska antisemitism, och den populistiska sajten The Canary, som förespråkar jämställandet av Israel med tredje riket och skyller sin ekonomiska nedgång på ”sionister”, bär också något av overklighetens prägel.
För att vara tydlig redan från början: nej, det är inte sannolikt att Jeremy Corbyn skulle inrätta raslagar eller kunna vara ett reellt hot mot judars fysiska liv. Naturligtvis överdrivs det och hycklas från högerhåll angående vänsterns eventuella farlighet för judar. Men grejen är att Labour givit högern något att överdriva. Det finns, som Lisa Bjurwald borde vara väl medveten om, mer än en typ av antisemitism. Att Jewish Labour Movement beslutade inte kampanja för Corbyn i valet utan endast föra fram vissa kandidater från Labour är naturligtvis en helt exceptionell situation. Deras anledning? De bedömde att Labour i dag inte utgör en trygg miljö för judar (”a safe space for Jews”). Med det menar de förmodligen inte att de fruktar för sina liv. De menar att judar trakasseras i Labour. De ser det som en del av själva partikulturen, som ledningen varit oförmögen eller ovillig att göra upp med.
Expos motsvarighet i Storbritannien, HOPE not hate, har upprepade gånger skrivit om problemet. Judiska parlamentsledamöter som Ruth Smeeth, Luciana Berger och Louise Ellman har utsatts för antisemitiska attacker, och i Bergers fall gick detta så långt att hon var tvungen att komma med polisskydd till förra årets partikongress (här handlade det alltså om direkta fysiska hot). Hon har nu lämnat partiet. Många Corbynanhängare har bortförklarat problemet genom att tolka det som en ondsint kampanj att få bort partiledaren, varför de inte ansett sig behöva ta anklagelserna om antisemitism på allvar. Men även Corbynanhängare som Momentumgrundaren Jon Lansman och skotska aktivisten Rhea Wolfson har varit utsatta. För att citera den sistnämnda: “Vi måste vara tydliga: antisemitism är ett problem inom vänstern, och vår skyldighet som socialister att motverka alla former av diskriminering blir inte mindre av att det finns de som cyniskt exploaterar detta faktum.”
Frågan om huruvida Jeremy Corbyn själv är antisemit eller inte är egentligen mindre intressant. Själv ser jag ett Janusansikte som ena stunden riktar en varm chanukkahälsning till judar i hela världen, men andra stunden inte klarar av att tydligt bekräfta att följande tweet från en Labourkandidat, som inte uteslutits utan backats av sina partikamrater, är antisemitisk: ”Rothschildzionister styr Israel och världens regeringar”. Snarare än att vara antisemit kanske han helt enkelt inte riktigt förstår och känner igen antisemitism. Han är ett symptom snarare än orsaken till problemet. Men det finns ett antal tidigare anställda inom partiet som talar om en explosionsartad ökning av antisemitiska incidenter efter Corbyns tillträde, som inte alls står i proportion till det ynka antal uteslutningar som skett. Detta är en del av det underlag Jewish Labour Movement lämnat till Storbritanniens Equality and Human Rights Commission, som nu har att avgöra om Labourpartiet ska anses vara genomsyrat av en antisemitisk kultur (”institutionally antisemitic”) eller inte. Oavsett resultatet har Labour förlorat många judiska medlemmar och anhängare under de senaste åren, och har en hel del arbete att göra för att försöka reparera skadan.
Det finns också de som stannar kvar och vissa av dem ger Corbyn uttryckligen sitt stöd. Naturligtvis finns det olika problembeskrivningar. Det finns icke-judiska medlemmar, som kolumnisten Owen Jones (mest känd för boken Chavs), som ser det som självförvållat att överrabbinen Ephraim Mirvis i ett annat osannolikt utspel uppmanat judar i Storbritannien att inte rösta på Labour. Andra, som regissören Ken Loach, skyller allt på en smutsig politisk kampanj mot Corbyn. Att gå nerför den vägen är, menar jag, att ta ett rätt ödesdigert beslut om att vissa personer (det vill säga judar som inte bekräftar Loachs egen världsbild) inte ska anses värda att lyssna på. Är det verkligen där Bjurwald vill befinna sig?
Den svenska högern, påpekar hon, vill nu utsätta Socialdemokraterna för en likadan ”kampanj” som den Labour utsatts för. Ja, M vill smutskasta S och SD försöker genom sin historieskrivning projicera de problem de själva har på S, det vet vi ju. Men för att förstå vad som hänt i Storbritannien måste en ha hela situationen klar för sig. Och i Sverige råder inte alls samma problematik. Visst, Ilmar Reepalu gjorde skada. Och SSU borde inte sjunga ”krossa sionismen”. Men det är svårt att tänka sig att rabbiner i Sverige skulle gå ut och varna sina församlingsmedlemmar för att rösta på S. Det har de helt enkelt ingen anledning till. Det finns större anledning att seriöst fråga sig vad som gick snett i England än att dra paralleller med Sverige. Vi är inte där och inget tyder på att vi kommer att komma dit.
Charlotte Wiberg
frilansskribent
Debattartikel i Dagens Arena, publicerad 7 januari 2020
Följ ovanstående länk för tillgång till hela relikutbytet mellan Wiberg och Bjurwald.