Jag har stor respekt och beundran för Helena Lindholms forskning såväl som kunskap om fred- och utveckling. Med viss förvåning funderar jag därför mer på vad hon utelämnar i sin text än det hon skriver om, skriver Martin Blecher, generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel.


Det är inte svårt att hålla med Helena Lindholm i åsikten att nya verkligheter kräver nytt förhållningssätt i Mellanöstern. Det är vägen dit man kan ha olika uppfattningar om, och om det verkligen är konstruktivt eller sanningsenligt att skuldbördan läggs på en part när konflikt oftast innefattar fler.

Jag har stor respekt och beundran för Helena Lindholms forskning såväl som kunskap om fred- och utveckling. Med viss förvåning funderar jag därför mer på vad hon utelämnar i sin text än det hon skriver om.


Vittrar sönder

Sedan den arabiska våren har ”stater” som konstruktion hamnat i förnyat ljus och debatt. Begrepp som våldsmonopol, klaner, dynamiken i förhållandet mellan majoritet och minoritet har flitigt diskuterats.

Som stat existerar inte Libyen längre. Inte Jemen heller. Varken Syrien eller Libanon kan karaktäriseras som stater i ordets traditionella mening och betydelse. Egypten räddas från muslimska brödraskapet genom militären.
Inte ett ord nämns stater i Israels och Palestinas närområde som vittrar sönder. Det är inte så lite anmärkningsvärt när man är professor inom freds- och utvecklingsforskning.

Vad utevaron av omnämnandet om Mellanösterns sönderfall beror på är jag inte rätt person att svara på. Jag sätter min förhoppning till att det har att göra med att Lindholm har en IP (Israel-Palestinakonflikten) -centrisk syn på fred och konflikt i stort och att det inte beror på annat än det.

Det är också besynnerligt att ingenting nämns om att Mellanösterns stater gått vidare. Man är trött på att användas som gisslan i Israel och Palestina.

Det har skett en avmattning i den IP -centriska världsbilden under senare år. Det måhända att Helena Lindholms text är ett försök till att aktualisera frågan på nytt.


Sättas i kontext

Att diskutera Israels och Palestinas brott mot Oslo-avtalet (bägge parter bryter mot Oslo-avtalet) och en icke existerande fredsprocess bör uppmuntras och ges prioritet. Dock måste det sättas i kontext och perspektiv utifrån det som pågår i världen i stort och Mellanösternregionen i synnerhet.

Hur vi uppfattar världen och vår omvärld handlar i slutändan om vilka glasögon betraktaren har på sig samt hur man tolkar och uppfattar dess innebörd.
Israel och Palestina frågan är viktig. Den är dock varken central för Europa, Afrika, Asien eller ens för Mellanösterns framtida utveckling.

Den är inte heller konflikternas moder eller unik som konflikt mellan stridande parter. Som fredsforskare åligger ett ansvar och skyldighet att redogöra det.

Martin Blecher, generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel


Följande text var en replik publicerad i Göteborgsposten








Fler artiklar