Tikkun Olam är ett begrepp som är populärt, främst inom reform- och konservativ judendom där man har tolkat innebörden av begreppet att agera konstruktivt och ändamålsenligt. Det har omtolkats i modern tid till något det inte betydde från början.
Begreppet "mipnei tikkun ha-olam" används i Mishnah. Mishnah är det första skrivna verket som sammanfattar den judiska lagen och tolkningen av densamma som tidigare förts vidare genom muntlig tradition.
I Misnah hänvisas Tikkun Olam till socialpolitisk lagstiftning som ger extra skydd för dem som kan vara i underläge - som till exempel reglerar rättvisa villkor för att skriva skilsmässodekret. Det används således i en kontext att säkerställa och upprätthålla dugligheten i existerande system, i motsats till systemförändring.
Jag kom på mig själv reflektera över just Tikkun Olam i samband med att jag läser och lyssnar till diskussionerna inom Israel över förslagna förändringar rörande landets domstolsväseende.
Många ifrågasätter, andra förfasar sig över de juridiska reformer den nytillträdda israeliska regering avser att genomföra.
Frågan om det israeliska domstolsväsendet är en fråga som berör och polariserar. Dess anhängare lyfter fram att Israels domstol tillhör en av världens mest respekterade. Domstolens kritiker beskyller den för att vara alltför aktivistisk.
Det kanske största problemet är att Israel saknar en konstitution som tydligt avgränsar områden och befogenheter.
Den utveckling som har skett av den israeliska domstolens befogenheter har inte sina kritiker enbart i det ena eller andra politiska lägret. Domstolen och dess utnämningssystem har kritiserats av bland andra professor Daniel Friedmann (före detta justitieminister), Ruth Gavison (före detta expert på mänskliga rättigheter, professor i juridik vid hebreiska universitetet i Jerusalem), Moshe Landau ( före detta domare i högsta domstolen) med flera.
Ovidkommande om man stödjer dessa reformer eller inte är de väl inom den demokratiska rättigheten av en vald regering med ett mandat för konstitutionell förändring.
Många av de kritiker som nu tar till orda mot de planerade juridiska reformer har haft märkligt lite att kommentera det demokratiska underskott man kan anse att nuvarande israeliska domstolsväsende besitter. Det är i sin tur problematisk då det får den effekten att man i avsaknad av kontext tenderar att likställa Israel med andra länders utveckling som inte har samma bakgrund som Israel.
Kritiken mot högsta domstolen i Israel har att göra med man menar på att domstolen gett sig själv mandat att vara styrande auktoritet och uppfunnit ett mått av juridisk makt som inte existerar i andra moderna samhällen. Den kritik som har riktats mot domstolen och dess brister som satts under uppsikt finns det fog för.
Den nya regeringen riskerar däremot att göra exakt samma sak man anklagar domstolsväsendet för. Just därför för att Israel inte har en konstitution måste balansen mellan rättsväsende och lagstiftande vara en delikat balansgång där pendeln inte får slå över allt för mycket åt endera sida.
Det som det kokar ned till är frågan huruvida man vill revolutionera eller reformera domstolsväsendet.
I denna fråga är det så polariserat att även om respektive sida har fullgoda argument för sin sak viftas det bort oftast därför att förslagen kommer från fel sida.
I Sverige men också i utländsk press har man rapporterat om denna fråga oftast i svartvita termer. Så ser dock inte verkligheten ut. Däremot är vissa förslag problematiska, som att det endast ska krävas minsta möjliga parlamentarisk majoritet för att kunna häva ett beslut från högsta domstolen.
Bertrand Russell ska en gång ha yttrat att "majoriteten cementerar det bestående. Framsteg är möjliga endast genom minoriteten." Politiken i Israel skulle kanske må bra av att ta stanna upp, andas, och dra lärdom av detta inom vissa områden.