Den palestinska myndigheten, som Israel länge samarbetat med i säkerhetsfrågor, är på väg att bryta ihop under korruption och auktoritärt vanstyre, och saknar legitimitet bland den palestinska befolkningen.


Golda Meir, israelisk premiärminister under tidigt 1970-tal, sa en gång att fred kommer att uppstå mellan Israel och arabvärlden när den senare ”älskar sina barn mer än de hatar oss”. Citatet är naturligtvis en grov förenkling, men det är vad jag kommer att tänka på i samband de två terrordåd som skedde här i Jerusalem för drygt en vecka sedan, sista helgen i januari.

Under fredagen sköt en palestinsk terrorist ihjäl sju civila israeler i närheten av en synagoga i Jerusalem. I det andra terrordådet, under lördagen, skadades ytterligare två civila israeler, utöver terroristen som sköts av polis och som nu vårdas på sjukhus.

Terroristen i fråga var en trettonårig pojke, och fotografierna som publiceras i israelisk media efter attacken föreställer verkligen ett barn. Han är så liten, och ler mot solen som bara ett barn kan göra. Det är ännu inte klarlagt precis hur dådet planerades och vilka som var inblandade, men ett barn får inte plötsligt idén att riskera sitt liv för att döda andra civila.

Tanken svindlar, men detta är ingenting nytt. Det är inte ovanligt att palestinska terrorgrupper använder barn i sina aktioner. Barn löper mindre risk att misstänkas och stoppas av polis. Om ett barn skjuts ihjäl av israelisk polis eller militär blir det en PR-vinst på köpet.

Det sägs ofta slappt att den israelisk-palestinska konflikten är komplicerad. Det är en klyscha – alla internationella konflikter är väl det – men helt sant. Det är kanske särskilt tydligt i dessa dagar, när spänningarna stiger både i Israel och på Västbanken. Skjutningen utanför synagogan kom dagen efter en israelisk räd. Flera av företrädarna i Israels nya regeringskoalition, som provokatören och numera ministern Itamar Ben-Gvir, står för en xenofobisk och extrem ideologi som tills nyligen var fullständigt otänkbar i den etablerade politiken.

Men de senaste attackerna manar till perspektiv. Efter förra veckans attentat firade folkmassor i palestinska stadskärnor med godis och blommor. Det sker nästan varje gång en palestinsk terrorist dödar judiska israeler. Säga vad man vill om Israels inrikespolitik, men att stadskärnorna i Jerusalem, eller den liberala bubblan Tel Aviv, skulle fyllas av firande folkmassor för att den israeliska armén skjutit ihjäl en palestinier är för absurt för att föreställa sig. Döden är någonting att sörja, inte fira.

Allt detta understryker någonting som israeliska ledare länge har hävdat, nämligen att det inte finns en rimlig motpart för Israel att tala med om fred, om den nya regeringen skulle vara intresserad av förhandlingar. Det har ibland låtit som en förevändning för att inte förhandla, men har blivit en självuppfyllande profetia.

Den palestinska myndigheten, som Israel länge samarbetat med i säkerhetsfrågor, är på väg att bryta ihop under korruption och auktoritärt vanstyre, och saknar legitimitet bland den palestinska befolkningen. Samtidigt växer stödet för palestinska terrorgrupper och terrorism bland vanliga palestinier.

Benjamin Katzeff Silberstein

Doktor i historia och postdoktor på Safra Center for Ethics i Tel Aviv.

Publicerad i Göteborgsposten den sjätte februari

Fler artiklar