När utrikesminister Margot Wallström (S) i dag rullar ut röda mattan för sin iranske kollega, Javad Zarif, är risken överhängande att ambitionen om samförstånd väger tyngre än det förakt för människovärdet som gästen genom sin maktutövning ger uttryck för, skriver Lars Adaktusson (KD).

När regimen i Iran beslagtar utländska fartyg i Hormuzsundet, när samma regim ökar anrikningen av uran i strid mot det internationella kärnteknikavtalet, ger det anledning till oro. För USA och stora delar av västvärlden ställs relationerna till den iranska regimen på sin spets, utökade sanktioner övervägs och globalt tilltar osäkerheten. I den situationen väljer den svenska regeringen att välkomna Irans utrikesminister till Sverige.

Trots tidpunkten och omständigheterna ses besöket som okomplicerat, mindre komplicerat än att ge besked om huruvida vårt land ska medverka till att säkerställa fri sjöfart och säker passage i Hormuzsundet. Förslaget om en internationell skyddsstyrka i Persiska viken har stöd av länder som Storbritannien, Danmark, Frankrike och Nederländerna, men den svenska regeringen kan inte bestämma sig. Detta trots att ett av de fartyg som beslagtagits är det svenskägda Stena Impero.

Värderingar har betydelse

Diplomati och samtal är centrala delar av en trovärdig utrikespolitik, men det är även värderingar, människovärde och mänskliga rättigheter. När utrikesminister Margot Wallström (S) nu rullar ut röda mattan för sin iranske kollega, Javad Zarif, är risken överhängande att diplomatin kolliderar med värderingarna. Att ambitionen om samförstånd väger tyngre än det förakt för människovärdet som gästen genom sin maktutövning ger uttryck för.

I dagens Iran är regimkritiker, kvinnor och minoritetsgrupper som exempelvis HBTQ-personer utsatta för ständig och systematisk diskriminering. Det är tungt att behöva konstatera, men inte i något avseende går det att säga att Iran är på väg åt rätt håll när det gäller mänskliga rättigheter och demokrati. Tvärtom tycks de styrande i Teheran, inklusive de som beskrivs som reformvänliga, snarast ha utnyttjat tillkomsten av det internationella kärnteknikavtalet för att öka det inhemska förtrycket.

Larmrapporter från Amnesty International och andra människorättsorganisationer vidimerar den bilden. Slutsatsen är att situationen stegvis försämras och att ingen ljusning finns i sikte. Parallellt blir listan över offer för den iranska regimens människorättsbrott allt längre. Även tillämpningen av dödsstraffet har skärpts, sedan 2015 har antalet avrättningar ökat med nära 40 procent.

Tillåts inte försvara sig

En av dem som i dag har en dödsdom hängande över sig är den tidigare forskaren vid Karolinska Institutet, den svenske medborgaren Ahmadreza Djalali. Fallet har sedan april 2016, när han fängslades i Teheran, fått stor internationell uppmärksamhet. Enligt såväl Amnesty som oberoende FN-experter är de spionanklagelser som riktas mot Djalali grundlösa. Trots detta, trots dödsdomen, har han inte fått försvara sig i domstol, vilket med alla mått mätt är fullständigt oacceptabelt.

Om inte av andra orsaker måste Ahmadreza Djalali friges av humanitära skäl. Detta är dock ett begrepp som helt saknas i den iranska regimens så kallade rättsskipning. Revolutionsdomstolarna är politiskt dirigerade och när domar avkunnas sker det för att statuera exempel och sprida skräck i den del av befolkningen som vänder sig mot ayatollornas diktatoriska styre.

Detta tycks vara strategin även när det gäller regimens behandling av Irans kristna befolkning. Antalet kristna i Iran har ökat kraftigt de senare tio åren, från uppskattningsvis 10 000 till över 350 000 idag. Uppenbarligen är det en utveckling som oroar den islamiska republikens styrande, vilket tar sig uttryck i fängslanden, förföljelse och trakasserier, i synnerhet av kristna konvertiter.

Kravlöshet fel väg

Att den iranska regimen genom internationellt besöksutbyte tillåts putsa på sin fasad och därigenom förebygga kritik är mot den här bakgrunden fullständigt oacceptabelt. Kärnteknikavtalet är angeläget, men försöken att rädda överenskommelsen får inte ske till priset av eftergivenhet och politisk tystnad inför regimens förtryck av den egna befolkningen. Att inte koppla frågan om Irans kärnteknikprogram till tydliga krav på mänskliga rättigheter var ett allvarligt misstag från början – och är det även i dag.

På motsvarande sätt är det ett misstag att utveckla relationerna till Iran utan att ställa krav på ett erkännande av Mellanösterns enda demokrati, Israel. Den iranska regimen är sedan länge en av världens främsta finansiärer av internationell terrorism. Terrororganisationerna Hamas och Hizbollah, vars uttalade mål är att utplåna staten Israel, tillhör de största mottagarna av det iranska ”biståndet”.

Det är med andra ord inte vem som helst som nu ska tas emot i Arvfurstens palats och riksdagshuset. Javad Zarif är en av de ansvariga beslutsfattarna i ett politiskt styre som avrättar oskyldiga, aktivt understödjer terrorism och begår allvarliga folkrättsbrott i ett blodigt krig i Jemen. Den regim som den iranske utrikesministern hänfört tjänar är en av världens värsta och mest hårdföra diktaturer, i sig det allvarligaste hotet mot säkerhet och fred i Mellanöstern.

Det är den dystra sanningen; om den svenska regeringens gäst och om ett alls icke okomplicerat besök.

Lars Adaktusson 
riksdagsledamot (KD), utrikespolitisk talesperson

Debattartikel publicerad i GP 20 augusti 2019

I FN finns det två organisationer som tar hand om flyktingar. Den största är UNHCR (The Office of the United Nations High Commissioner for Refugees), och den andra är UNRWA (United Nations Relief and Works Agency for Palestine Refugees in the Near East). 

UNHCR tar hand om alla världens flyktingar (förutom palestinier), vilka i dag är strax över 70 miljoner. De har en personalstyrka på nästan 17 000, och arbetar i 134 länder. 

UNRWA tar bara hand om de palestinska flyktingarna, vilka i dag är strax över 5 miljoner. De har en personalstyrka på strax över 30 000, vilka nästan undantagslöst består av palestinier, och de arbetar i tre länder och två områden (Gaza, samt Judeen och Samarien – även kallat Västbanken). 

UNHCR är en permanent organisation under FN, som har hjälpt miljontals flytingar att få tillbaka sitt liv och sin framtid. UNRWA är endast en temporär organisation med en mandatperiod som behöver förnyas vart tredje år. Det var ju tänkt att de palestinska flyktingarna inte skulle vara ett permanent problem, utan ett tillfälligt sådant som skulle komma att lösas.

Men eftersom UNRWA har helt andra kriterier för vad som är en flykting (man ärver till exempel sin flyktingstatus) har inte de palestinska flyktingarna slutat vara flyktingar; de har i stället vuxit i skara, från crtka 750 000 till över 5 miljoner. Dessutom har UNRWA som kriterium att man endast upphör vara flykting om man återvänder till det hem man hade innan konflikten, ett hem som i dag troligtvis inte längre existerar.

På detta sätt har UNRWA garanterat sin egen existens i en evighetscirkel, och i stället för att lösa det palestinska flyktingproblemet har man sett till att problemet är konstant växande. Inget annat FN-organ arbetar på detta sätt. 

UNRWA är dessutom ansvarig för de palestinska flyktingarnas utbildning och driver både dagis, skolor och barn- och ungdomsläger. I många år har skolmaterialet kritiserats för sitt våldsbejakande. 2019 års böcker är de värsta hittills. Man uppmuntrar barnen att bli martyrer och ge sitt blod för ”sakens” skull, där ”saken” är att erövra och förinta Israel och dess judiska invånare.

Man förnekar Israels existens, och kallar det Palestina. Att döda en jude (helst flera) blir barnets framtid, och allra bäst är att samtidigt dö själv.

Man utbildar alltså mördare och terrorister, mitt i FN.

Förutom att det i sig är avskyvärt är det även ren barnmisshandel, samt en fruktansvärd indoktrinering av de små. I ett vidare perspektiv kommer chansen till fred att minimeras, eftersom det nu är en hel generation palestinier som vuxit upp med skolmaterial som lärt dem att hata, som lärt dem att dö, och som bestulit dem på deras framtid. 

Därutöver är många av UNRWA:s anställda medlemmar i terroristorganisationer, som till exempel Hamas. Dessa terrorister får alltså lön av FN-organet UNRWA – en helt absurd tanke! Väldigt många gånger har det även visat sig att de lokaler UNRWA använder sig av (skolor, sjukhus) har varit vapenlager för Hamas.

Terroranklagelserna mot organisationens anställda är många och långa – alldeles för många för att trivas i dagsljuset. Man kan säga att UNRWA blivit en 30 000 personer stark palestinsk organisation som i dag sitter i FN, och trots att de ofta använder sig av uttryck som ”mänskliga rättigheter” är det långt ifrån hur de hanterar verkligheten.

Utöver allt detta skakades UNRWA nyligen av en massiv skandal på högsta nivå. Skandalen involverar sex, dyra resor, hot och hämnd på visselblåsare samt svågerpolitik. På lägre nivå är det lika illa. Korruptionen är enormt utbredd, och mycket av de pengar som skänks till UNRWA går direkt i privata fickor, utan att på något sätt gynna dem som mest behöver dem.

Glöm inte att palestinierna har fått 16 gånger Marshall-planen, som hjälpte hela Europa på fötter efter andra världskriget! Med andra ord borde de vid det här laget haft en utomordentligt bra ekonomi, samt en lysande framtid att förvalta. Så är dock inte fallet.

På grund av ovan nämnda orsaker borde UNRWA fasas ut och möjligtvis inkorporeras i flyktingorganet UNHCR. På så sätt skulle evighetscirkeln av internationellt stöd till våld och flyktingskap upphöra. Det är dags att behandla UNRWA för vad det är – ett problem.

Och i september har vi chansen, för då ska det röstas om en förlängning av UNRWA:s mandatperiod, den 23:e i räkningen. Det räcker nu!

Christina Toledano Åsbrink

Israelkommentar publicerad i Världen idag 15 augusti 2019

”De som inte minns historien är dömda att upprepa den”, är en ofta citerad maxim. Den är verkligen sann när man jämför omvärlden kontra Adolf Hitler för 80 år sedan och omvärlden kontra Iran idag.

Likheterna mellan nazisterna och dagens iranska ledarskap är slående. Nazityskland var en nation med ambitionen att med vapenmakt underlägga sig Europa och frambringa ett tusenårigt rike där man skulle regera, och samtidigt var man fast beslutna att utplåna ett helt folk: judarna.

Den nuvarande iranska regimen drivs av ambitionen att härska över Mellanöstern, och man anser sig utvalda av historien att bereda vägen för ett islamiskt paradis, och att därvid förinta den judiska staten Israel.

Adolf Hitler stack inte under stol med sina planer för judarna utan skrev öppet om dem i sin bok Mein Kampf. Ändå slog stora delar av omvärlden dövörat till. Irans ledare sticker inte under stol med sin ambition att förinta Israel. Minst en av ledarna har öppet förklarat sin beundran för Hitler. Ändå slår stora delar av omvärlden dövörat till.

I omvärlden var den dominerande inställningen att låta Hitler vara. Han hade visserligen i många år flagrant brutit mot villkoren i fredsfördraget efter första världskriget och kraftigt upprustat Tyskland. Hösten 1938 träffade Englands premiärminister Neville Chamberlain Hitler i München, och återvände glatt med en skriftlig försäkran från Hitler att han inte hade några ambitioner att behärska Europa. Denna försäkran skulle innebära ”fred i vår tid”, enligt Chamberlain. Flera var skeptiska, och det visade sig förfärande snabbt att Hitlers försäkran inte var värd pappret den var skriven på. Chamberlain efterträddes av en politiker som var populär bland folket men hjärtligt illa omtyckt av många andra politiker, även inom sitt eget parti. Han hade länge förklarat att han inte litade på Hitler, men av dem som ville tro på Hitlers goda vilja kallades han öppet för krigshetsare. Tyskland var en stor handelspartner, och många valde därför att ignorera hotet från Hitler och hans uttalade planer att utrota det judiska folket. ”Krigshetsaren” hette Winston Churchill.

I omvärlden har den dominerande inställningen varit att låta Iran vara. Det iranska ledarskapet har visserligen i många år flagrant brutit mot IAEA:s villkor för insamlandet av anrikat uran av den art som behövs för kärnvapen, och gjort just dessa förberedelser. 2012 träffade USA:s president Barack Obama ett avtal med Iran, som försäkrade att de inte hade några ambitioner att behärska Mellanöstern eller skaffa kärnvapen. Detta avtal kallades ”historiskt” av Obama, och utlovades innebära fred i Mellanöstern för överskådlig tid. Flera var skeptiska, och det visade sig nästan genast att avtalet inte var värt pappret det var skrivet på. Obama efterträddes av en politiker som var populär bland folket men hjärtligt illa omtyckt av många andra politiker, även inom sitt eget parti. Han förklarade från början att han inte litade på Iran, men av dem som ville tro på mullornas goda vilja kallades han öppet för krigshetsare. Iran är en stor handelspartner, och därför väljer många att ignorera hotet från mullorna och deras uttalade planer att utrota den judiska staten Israel. ”Krigshetsaren” heter Donald Trump.

Framför allt Europa framstår i sammanhanget som en kontinent av krämare, och ingen mer än Sverige, som hårdnackat har motsatt sig de sanktioner som belades på Irans ekonomi. Orsaken stavas pengar, och Sverige har kraftigt ökat sin handel med Iran sedan år 2000. Det var möjligen ett av de skamligaste ögonblicken i modern svensk politik när kvinnliga ministrar med breda leenden stod på kö i niqab för att få handla mera med den repressiva diktaturen.

När det värdelösa avtalet skrevs mellan USA och Iran 2012 frigjordes miljarder dollar för Iran, pengar som dock inte har gått till folkets levnadsstandard utan kraftigt ökat Irans förmåga att föra krig via ombud mot Israel och ligga bakom det mesta som sker i terrorväg, inte bara i Mellanöstern.

Det stod klart att Iran inte efterlevde ens de tandlösa villkoren i avtalet, och till slut drog sig USA ur avtalet och återinförde sanktioner. Dessa sanktioner slår hårt mot Irans ekonomi och terrorfinansiering, och det är en desperat och ursinnig iransk regim vi nu ser slå vilt omkring sig för att provocera fram en militär reaktion från USA. När Iran för några dagar sedan sköt ner en amerikansk drönare stod kriget för dörren, men Donald Trump valde att inte svara militärt och slå ut de iranska missilbatterierna. Dels ansåg han att cirka 150 iranska dödsoffer vore ett oproportionerligt svar, och dels har han ingen tanke på att låta Iran diktera USA:s aktioner. Så i likhet med Churchill är han knappast någon krigshetsare, däremot en politiker som har förstått att eftergiftspolitik mot aggressiva diktatorer aldrig är en väg till fred, utan styrka är det enda sådana förstår och respekterar.

USA:s president Donald Trump har förmodligen så många fel att de skulle kunna fylla en bok. Det hade Winston Churchill också. Men Churchill var rätt person på rätt plats vid rätt tidpunkt, det är odiskutabelt. Detsamma kan sägas om Ronald Reagan, som genom att visa styrka och inte efterlåtenhet fick Sovjetdiktaturen att slutligen kasta in handduken. Och när det gäller Mellanöstern, Israel, och hotet från Irans mullor, kommer troligen detsamma att kunna sägas om Donald Trump.

Churchill gav för övrigt ett berömt citat om demokratin, som han sa var den sämsta styresformen – bortsett från alla andra. Man skulle kunna överföra det till USA i nutid och säga att Donald Trump nog är den sämsta presidenten – bortsett från alternativet. En Hillary Clinton vid presidentposten hade helt säkert fortsatt med Obamas eftergiftspolitik, samtidigt som hon fortsatt pressa Israel till eftergifter som de aldrig kan gå med på utan att äventyra landets säkerhet. En situation med ett isolerat Israel, där USA gör gemensam sak med Europa och omvärlden och frånkänner Israel rätten till sina heliga platser, vore en mardröm och ett recept för krig.

Liksom de iranska mullorna sökte Adolf Hitler skaffa atomvapen. Det är nästan för hemskt att tänka på vad som hade hänt om han hunnit före USA. Han hade utplånat London som sin första åtgärd, Förintelsen hade fullbordats, och Europa och stora delar av världen hade hamnat under naziststöveln. Utsikterna om Irans ledare uppnår kärnvapenkapacitet är likaså förfärande. Man har redan tydligt förklarat sina avsikter mot den judiska staten, och även resten av länderna i Mellanöstern fruktar Irans stormaktsambitioner och håller i hemlighet på Israels och USA:s försök att förhindra att Iran lyckas.

Det Europa som nästan blev det judiska folkets grav, har utsökt tydligt visat att man inte bryr sig om den judiska statens säkerhet och det dödliga hot som kommer att hänga över landet om högst ett tiotal år. Endast ett USA som förstår Israels situation, som står med Israel och som för en fast politik mot mullorna i Iran kan desarmera den tidsinställda bomb som redan tickar och hotar hela Mellanöstern, och resten av världen.

Bengt-Ove Andersson 
Vice ordförande i Vänskapsförbundet Sverige-Israel, Västra Mälardalen

Vänskapsförbundet Sverige-Israel uppvaktade utrikesminister Margot Wallström tidigare i veckan, för att förklara sin syn på Sveriges relation med Israel. – Vi framförde en rad synpunkter, även vad UD själva kan göra för att bidra till fredsprocessen och bli mer trovärdiga, säger Stefan Dozzi, förbundets generalsekreterare.

Vänskapsförbundets syfte med mötet på Utrikesdepartementet var att ge synpunkter på hur Sveriges relation med Israel kan förbättras. I nuläget kan UD inte bidra till fredsprocessen, eftersom man inte har en rättvis syn på konflikten mellan Israel och den palestinska myndigheten, anser förbundet.

– Den palestinska sidan favoriseras i dag, säger Stefan Dozzi till Världen idag efter mötet med Margot Wallström.

– UD har en viktig roll och måste låta bägge parter bli lika hörda, annars kan man aldrig bygga broar och nå fram till en samsyn, säger han.

Vänskapsförbundet menar att UD skulle behöva räcka ut en hand till Israel i stora frågor för att relationerna ska bli bättre.

Under mötet med UD belyste förbundet bland annat säkerhetsfrågor i samband med eventuella framtida gränsdragningar.

– Margot Wallström förespråkar en tvåstatslösning, men vad innebär det för säkerheten? Där kanske kunskapsnivån på UD kan bli bättre. Vi tog upp hur UD kan bidra till att israelerna ska känna sig säkra och det tog man emot väl och tänkte kring, menar Stefan Dozzi.

I samband med detta efterlyste förbundet tydlig svensk kritik mot terror och raketbeskjutning mot civila mål. Man menade också att det finns en överdriven kritik mot Israel i EU och olika FN-organ, där Sverige vid flera tillfällen röstat för vad Stefan Dozzi beskriver som ”orättfärdiga anti-israeliska och antisemitiska resolutioner”.

– Det förs en väldigt orättvis politik från Sveriges sida många gånger. Vi ställde frågan varför, och jag tror att vi har sått ett frö, säger Stefan Dozzi.

Stefan Dozzi är nöjd med mötet på UD och med att vänskapsförbundet fick möjlighet att göra sin röst hörd.

– Vårt budskap kom fram väl och vi hade ett bra samtal, men det återstår oerhört mycket mer att säga. UD bad om ett nytt möte efter sommaren och då hoppas vi kunna gå in djupare på de olika frågorna, säger Stefan Dozzi.

Delegationen från vänskapsförbundet bestod av Stefan Dozzi, Michael Cohn och Maria Halkiewicz. Närvarande från UD var, förutom Margot Wallström även Carl-Magnus Nesser, departementsråd och Anna Valve Henderson-Young, kansliråd vid enheten för Mena.

Ingrid Byström

Publicerad i Världen idag 

Vänskapsförbundet Sverige-Israel hade under måndagen [27 maj] ett möte med utrikesminister Margot Wallström. I Vänskapsförbundets delegation ingick Stefan Dozzi (generalsekreterare), Maria Halkiewicz (AU-ordförande) och Michael Cohn. Närvarande från UD gjorde även Carl-Magnus Nesser (Departementsråd) och Anna Valve Henderson-Young (Kansliråd Enheten för MENA). Följande framfördes till Utrikesministern:

Sverige kan i nuläget inte bidra till fredsprocessen

I Israel finns en stor sympati för Sverige som land och modell. Israel och Sverige har mycket gemensamt inom kultur, kvinnors rättigheter, HBTQ, sociala frågor och immigration.

Sveriges UD har tyvärr hamnat i en återvändsgränd p.g.a. okänsligheten mot Israels önskan om säkerhet, Sveriges avsaknad av tydlig kritik mot terror och raketbeskjutning mot civila mål, och den överdrivna kritiken och aktivismen mot Israel i EU och olika FN-organ. Sveriges företrädare vid Förenta Nationerna har vid flera tillfällen röstat för orättfärdiga anti-israeliska och anti-semitiska resolutioner vid UNESCO och WHO. UD kan därför i dagsläget inte spela en roll i den israelisk-palestinska konflikten.

En konferens om antisemitism i Sverige kommer heller inte att tas på allvar internationellt om man inte tar avstånd ifrån en överdriven kritik mot Israel.

Vi uppskattar den förståelse för Israels utsatta säkerhetssituation som framkom vid vårt möte. För en förbättrad relation mellan våra länder måste denna förståelse formuleras tydligt och uttryckas offentligt.

Sveriges bistånd till palestinierna måste förändras

Sveriges bistånd bör användas till konkreta statsbyggande projekt och med garantier att det inte används för att finansiera palestinsk antisemitism, terror mot judar och israeler, och ett permanentade av palestiniernas flyktingstatus. Frågan om rätten till återvändande av palestinska flyktingar besvarades inte med full tydlighet och det är därför oklart vilken tvåstatslösning man åsyftar.

Problemen med UNRWA (FN:s särskilda organ för palestinska flyktingar) har visat sig stora. Dels genom FN-organets unika och ohållbara flyktingdefinition, och dels genom den antisemitism som sprids av dess anställda och i dess skolor. Det bistånd som idag går via UNRWA behöver därför omvandlas till ett bilateralt stöd.

Vänskapsförbundet Sverige-Israel ser fram emot en fortsatt dialog med UD och utrikesminister Margot Wallström. Våra länder har redan ett betydande samarbete på många områden utanför politiken. Vi har båda mycket att tjäna på att samarbetet fördjupas ytterligare, för Sveriges del gäller detta inte minst inom både kommersiellt och socialt entreprenörskap och säkerhet.

Ur vårt pressmeddelande publicerat 28 maj 2019

Fredsprocessen mellan Israel och palestinierna består av mer än bara officiella möten, avtal och medlarinsatser. Den handlar också om att ge parterna en realistisk bild av vad en fred kan komma att innebära. Och här ligger ett av Sveriges största svek.

En av den formella fredsprocessens mest uppmärksammade stötestenar gäller den palestinska flyktingfrågan. Särskilt i Sverige är den officiella synen ensidig och direkt ogenomtänkt.

FN har två flyktingorgan: ett för palestinska flyktingar (UNRWA) och ett för alla andra flyktingar i världen (UNHCR). Genom indoktrineringen av barnen i UNRWA:s skolor, och definitionen av palestinska flyktingar där statusen unikt nog går i arv, står FN-organet självt för flyktingproblematikens kärna och de kanske största fredshindren.

UNRWA påstår att det i dag finns drygt fem miljoner palestinska flyktingar. Skulle antalet palestinska flyktingar i stället beräknas på samma sätt som alla andra flyktingar (och varför skulle de inte det?) så landar antalet idag på runt 30.000 personer, vilket förstås skulle vara långt lättare att hantera i en fredsuppgörelse.

UNRWA är vidare aktivt i mytbildningen om att palestinier skulle ha en ”rätt att återvända” till vad som idag är Israel. Folkrätten innehåller ingen absolut ”rätt att återvända”, inte för flyktingar i allmänhet och inte heller för palestinska (eller judiska) flyktingar. Det finns inget sådant stadgande, inga sådana mekanismer, inga bindande resolutioner eller avtal mellan Israel och palestinierna. Vi skall därför inte heller låtsas som om det vore så.

Det är alltid svårt att möta en extrem ensidighet, men det extrema i den svenska regeringens hållning kan paradoxalt nog också vara en fördel. Tillsammans kan vi komma långt redan genom att ställa enkla och konkreta frågor i våra möten med politiker och opinionsbildare. Frågor som är svåra att värja sig mot, helt enkelt eftersom det inte finns särskilt bra svar:

1) Varför definieras palestinska flyktingar på ett helt annat sätt än alla andra flyktingar i hela världen? Varför skall bara palestiniers flyktingstatus gå i arv? Skulle det inte vara mer rättvist om antalet palestinska flyktingar beräknades på samma sätt som alla andra flyktingar?

2) Hur kan någon som idag bor i Palestina kallas palestinsk flykting? Om nu svenska regeringen erkänt staten Palestina, så kan väl de palestinier som bor där inte samtidigt vara palestinska flyktingar, eller hur?

3) Och om nu den svenska regeringen vill arbeta för fred och en tvåstatslösning, varför skickar den i så fall pengar till UNRWA och den palestinska regimen, som i skolböcker, genom sina anställda, i officiella TV-sändningar och genom terrorlöner arbetar MOT fred och tvåstatslösning?

Vi kräver inga särskilda rättigheter eller undantag. Vi vill bara att samma rättigheter och skyldigheter skall gälla för palestinier (och israeler) som för alla andra. Därför är det inte heller vi som behöver förklara oss. Förklaringsbördan ligger istället hos dem som kräver undantag för palestinier, och endast för palestinier.

Palestinierna saknar inte omvärldens medkänsla – eller ens biståndspengar. De saknar en realistisk bild av framtiden. Ju fler medlemmar vi är i Vänskapsförbundet Sverige-Israel, desto starkare blir Israels röst. Och desto större blir också sannolikheten för att Sverige i framtiden spelar en mer konstruktiv roll i den israelisk-palestinska konflikten.

Anders Engström
Informationschef Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Publicerad i Förenade Israelinsamlingens tidning Menorah nr 2 2019

Statsminister Stefan Löfven meddelade i dag att regeringen kommer att arrangera Malmökonferensen 27–28 oktober 2020. Syftet med konferensen är att motverka och bekämpa antisemitism, samt föra vidare minnet av Förintelsen.

Utgångspunkten för konferensen är Förintelsen och minnet av den. Den ska vara en mötesplats för experter och beslutsfattare från hela världen. Stockholmsdeklarationen, som antogs vid Stockholms internationella forum om Förintelsen år 2000 – en konferens om utbildning, hågkomst och forskning – är en viktig inspirationskälla för konferensen.

– Med denna konferens fortsätter vi vårt viktiga arbete att motverka antisemitism. Var än antisemitismen finns, och hur den än uttrycks, så ska den belysas och bekämpas. Jag är glad att Malmö stad vill ta sig an detta tillsammans med regeringen, säger statsminister Stefan Löfven.

Malmö och Skåne har en speciell historia kopplad till Förintelsen. Judar som flydde över Öresund under andra världskriget kom till Malmö. Det var här Folke Bernadottes vita bussar med överlevande från koncentrationslägren togs emot. Många av dem stannade i Malmö resten av sina liv.

I regeringsförklaringen den 21 januari berättade statsministern att svenska ungdomar ska ges möjlighet att besöka Förintelsens minnesplatser i Europa. Arbetet med ett nytt museum för att bevara och föra vidare minnet av Förintelsen pågår.

Regeringskansliet

Pressmeddelande publicerat 24 maj 2019

Diplomatiskt, ekonomiskt och militärt har Israel aldrig varit starkare än i dag. I kontrast till detta har den palestinska saken aldrig varit i sämre skick. Vi har Hamas - som pendlar mellan att beskjuta Israel med raketer och samtidigt be israelerna att ge dem den el de behöver för att behålla makten, och den Palestinska Myndigheten - som försvagas av korruption och interna motsättningar. De lyckas varken hitta ett sätt att besegra israelerna, eller sluta fred med dem.

Som en följd av detta noterar jag att många palestinier, särskilt de unga, i allt högre grad ger upp tanken på en egen stat. I stället förespråkar de en ”enstatslösning”, en enda, binationell stat mellan Jordanfloden och Medelhavet. Detta är ett uttryck för desperation, snarare än ett seriöst politiskt program. 

Argumentet för en enstatslösning är rätt enkelt. Man menar att Israel i praktiken kontrollerar Västbanken och i viss mån även Gazaremsan. Det liberala argumentet är att människor skall ha möjlighet att påverka sitt styre genom att rösta i fria val. En del palestinier hävdar att situationen är jämförbar med det Sydafrikanska systemet med ”bantustans”, där vita Sydafrikaner skapade konstgjorda ”hemländer” för de svarta sydafrikanernas stammar, och använde systemet som ett alibi för att förvägra de svarta fulla rättigheter inne i själva Sydafrika. Palestinier hävdar således att Västbanken och Gaza är som bantustans fast för palestinier. Lösningen skulle därmed - utan någon egen stat i sikte - att ge palestinierna fulla medborgerliga rättigheter, inklusive rösträtt, i Israel.

Det är lätt att förstå den palestinska frustrationen över status quo, men jämförelsen med Sydafrika håller inte. Israel är det judiska folkets nationalstat och strävar inte efter att styra över en arabisk majoritet, eller bygga ett kolonialt imperium i Mellanöstern.

”Hotet” om att palestinierna skulle vilja ge upp sin strävan efter en egen stat för att i stället skaffa politiska rättigheter i Israel, är ett tomt hot. Palestinierna kan helt enkelt inte tvinga på israelerna en enstatslösning.

Kravet på enstatslösning handlar ibland om att man vill delegitimera Israel, men det finns fler syften. En palestinier jag nyligen mötte i Ramallah förklarade att enstatsmodellen är populär bland yngre, delvis eftersom de anser att staten Israel är mer välstyrt och välfungerande än Västbanken under den Palestinska Myndigheten. Israel har bättre administration, mindre korruption, och är mer lyhört för den allmänna opinionen. Kraven på enstatslösning kan således även ses som en misstroendeförklaring mot det egna styrets svaga ledarskap, misslyckade politiska lösningar och korruption, Faktorer som fört palestinierna till deras nuvarande utsatta situation.

I så fall är det ett tecken på att åtminstone en del palestinier börjar tänka i mer realistiska termer när det gäller konflikten. Det är ju faktiskt den palestinska myten om evig motståndskamp, och det våld och den terror som därmed legitimeras, som också förlänger Israels ockupation. Om palestinierna vore redo att avsluta motståndet för att i stället förespråka försoning och nära ekonomiskt och politiskt samarbete med den judiska staten, så skulle den palestinska staten kunna bli hur välmående som helst. 

Det finns även territoriella och politiska eftergifter som ingen israelisk ledare skulle göra under hot, men som skulle bli möjliga i samband med en verklig fred.

Dagens palestinier behöver ingen Nelson Mandela som kan leda kampen för lika politiska rättigheter i en gemensam stat. De behöver en Konrad Adenauer: en ledare som kan finna sig i ett militärt nederlag och smärtsamma landförluster, samtidigt som han bygger en framgångsrik framtid genom att försonas med segrarna. Efter kriget visade Adenauers Västtyskland att det är möjligt att resa sig från förkrossande nederlag, men innan man kan gå vidare måste man inse att man förlorat. 

Idag är utvecklingen i Mellanöstern inte särskilt uppmuntrande, men det finns ljusglimtar. De arabstater som hotas av Iran inser nu att allt det där som gör Israel till en svårslagen fiende istället kan göra Israel till en värdefull vän.  

När den viktiga insikten når även palestinierna kan vi på allvar börja hoppas på en bättre framtid för alla parter.

Walter Russell Mead

Publicerad i Wall Street Journal 20 maj 2019
Länk till originalet som denna vecka snabböversatts för Israelnytts läsare

Efter att SSU i Malmö i ett Förstamajtåg gick och vrålade “Krossa sionismen” har det för socialdemokraterna varit en lång och komplicerad process att medge att något fel kanske har skett. Först efter sex dagar kom något slags ursäkt, och då efter att frågan tillslut nått riksdagen. Varför har socialdemokratin så svårt med antisemitismen, undrar Klas Hjort.

Det som var uppenbart från början tar flera dagar för socialdemokraterna att förstå, och inte ens då ser man egentligen problemet, utan krishanterar.

Kvällsposten avslöjade i höstas att det fanns omfattande problem med SSUs Skånedistrikt. Bland bekymmer med ideologi och arbetsformer så förekom både homofobi och antisemitism. Skandalen rullades upp i ett 20-tal artiklar i KvP, och ledde bland annat till att MUCF, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, granskade förbundet. Myndighetens granskning kom den 8 maj. Där beslutades att SSU centralt visserligen anses ha vidtagit tillräckliga åtgärder, men att bristerna i Skåne är så stora att distriktet inte får räknas in i underlaget. Huruvida det kommer att ställas krav på återbetalning på grund av att man inte lever upp till demokratikriteriet beslutas i höst. Förhoppningsvis vägs årets första maj in i underlaget.

Centralt har SSU tagit avstånd från den “ramsan” som sjöngs, och den får inte längre sjungas. Att kalla det “ramsa” är märkligt i sig eftersom det är refrängen i en sång. Sången är skriven av Kofia, ett proggband som står extremvänstern nära. De två senaste skivorna de medverkat på är samlingsplattorna “(r)-arnas största hits”, utgiven av Kommunistiska partiet, och ”Framåt! För Palestinas befrielse”, utgiven av RKU. I skivans texthäfte finns ställningstaganden för Intifadan, den väpnade kampen mot Israel. Var gruppen står politiskt är omöjligt att missa om man lyssnar på texten. Där sjungs även:

“Och vi har kastat stenar på,
soldater och poliser.
Och vi har skjutit raketer,
mot våra fiender.
Och hela världen känner till vår kamp.”

Bara under förra helgen sköts hundratals raketer mot Israel. På grund bristande precision så skjuts de rakt mot städer. Mot civila. Eller som i sången: “mot våra fiender”. Detta förminskar SSU till en “ramsa”.

Amanda Borg, central kommunikationschef för SSU, citeras i Expressen: “Detta är en gammal ramsa som har funnits länge inom arbetarrörelsen och som framför allt handlar om förtrycket mot Palestina och ockupationsmakten där och ockupationspolitiken.”

Även om man lyckats undvika låten så borde det ringa en klocka när det vrålas “Krossa sionismen”. Sionism är den judiska rörelsen för att skapa en stat för det judiska folket. SAOB definierar begreppet som:

“politisk rörelse med syfte att i Palestina (l. i annat land) skapa en judisk nationalstat resp. (efter den judiska staten Israels grundande 1948) med syfte att stärka o. vidmakthålla denna stat.”

Att krossa sionismen måste då vara samma sak som att krossa Israel, och därmed skapa en enstatslösning. Att krossa den enda demokratin i Mellanöstern. SSUarna vill inte krossa Saudi, Assadregimen i Syrien, IS eller någon annan förtryckande diktatur. Ingenstans är det lättare i närområdet att vara homosexuell, att tillhöra en minoritet, vara kvinna än i Israel. Ändå är det Israel de vill krossa.

Tidigare nämndes att bland de problem som förra året uppdagades inom SSU i Skåne så förekom både antisemitism och homofobi. Läs den ursäkt som framförts, men föreställ er att det istället för antisemitism varit frågan om homofobi, eller hat mot någon annan minoritet. Det blir fort uppenbart att det inte handlar om någon vidare ursäkt.

”Vi är ledsna över att de judiska församlingarna och dess medlemmar tagit illa vid sig. Vi kommer därför inte sjunga denna ramsa mer. Vidare kommer SSU Skåne att uttrycka vår solidaritet med Palestina och kritik mot Israels orättfärdiga ockupation på andra sätt”

Man är ledsen för att folk tog illa vid sig. Men SSU har inte gjort fel. Både SSU och S nämner i sina ursäkter att man i fortsättningen ska formulera sin israelkritik på andra sätt. Man har inte gjort fel, utan sluntit lite med tungan.

Och problemen stannar inte i SSU. Tidigare har flera utländska organisationer uttryckt oro över judarnas situation i Malmö och politikens ovilja att lösa problemet. Mest uppmärksammade är de båda gånger som amerikanska UD skickat sändebud. Ett av dem konstaterade att det inte går att se in i dåvarande kommunstyrelseordförande Ilmar Reepalus (S) hjärta, men att hans språk är antisemitiskt. Sändebudet träffade också den dåvarande ministern Erik Ullenhag som i ett pressmeddelande efteråt konstaterade att Reepalu försvårar arbetet mot antisemitism. Normalt borde en politisk karriär vara död ungefär där, och politiska partier brukar snabbt ta avstånd från rasism. Men antisemitism verkar vara något annat. Tvärtom fick Reepalu sedan förtroendet att leda en av de största politiska utredningarna under förra mandatperioden.

Feministiskt Initiativs Europaparlamentariker Soraya Post pratade nyligen om hur hon kontaktades av den “judiska lobbyn”. Ett begrepp som när SVT använde det fälldes av granskningsnämnden. I Europaparlamentet är socialdemokraterna och Feministiskt initiativ partikamrater, på samma sätt som M och KD är liksom C och L. Trots det så möts uttalandet med tystnad. Den mediala debatten handlar i stället om vilken tidning som först rapporterade detta. Återigen hade socialdemokraterna en chans att markera avstånd, men gjorde det inte.

Blickar vi ut i Europa så har brittiska Labour skakats av flera antisemitiska skandaler, och såväl parlamentsledamöter som borgmästare har lämnat partiet i protest. Ken Livingstone, fd borgmästare för Labour i London, stängdes av på grund av antisemitiska uttalanden och valde senare att avgå.

I en valrörelse där socialdemokraterna försöker utmåla sig som en motkraft, om inte den enda motkraften, mot rasism i Europa är det tyst om problemen hos systerpartiet i Storbritannien. Fokus ligger istället på Ungern och Polen, länder Sverige till skillnad mot det vänskapligt sinnade Storbritannien har liten chans att påverka.

Roten till problemet ligger nog nära det vi ser i Europavalet. Socialdemokratin ser sig själva som en kraft mot rasism. Rasism är i sin tur något vita gör mot andra. Antisemitismen reduceras till ett element inom högerextremismen. Och eftersom rörelsen är god, tar avstånd från högerextremism och judar inte uppfattas som rasifierade så är det fritt fram.

Ilan Ben-Dov, Israels ambassadör i Sverige, skriver i en artikel i KvP om hur han som nybliven ambassadör försökte få till ett samtal med SSU, men att de tackade nej. Han skriver :“Vi sträckte ut vår hand – och den avvisades. Fientligheten och hatet mot den judiska staten visade sig vara starkare än viljan till dialog.”

Jämför med hur en annan ledande socialdemokrat, riksdagsledamoten Hillevi Larsson, poserade med ett pris i form av en karta där Israel var utplånat. Hennes försvar var att organisationen som gav henne priset stödde Fatah. Med Fatah kan man både ha dialog och utbyten, medan man inte ens talar med Israel. Detta trots att frågor som normalt är viktiga för SSU – jämställdhet, minoriteter, HBT och miljö – är frågor där man står Israel nära, men väldigt långt från Fatah.

Socialdemokraterna begriper uppenbart inte fenomenet antisemitism och får därför väldigt svårt att hantera det. Socialdemokratin behöver bemöta problemen inom partiet på högsta nivå, och tydligt markera att de tar avstånd. Samtidigt måste de klargöra att Israel har rätt att existera. Om partiet inte hanterar detta snarast finns en uppenbar risk att kommer problemet förvärras. Framförallt måste socialdemokratin förstå och acceptera att antisemitism är en form av rasism.

Klas Hjort

Publicerad i Svensk Tidskrift 17 maj 2019

I stället för att njuta av den svenska våren denna gångna helg, föreställ dig att du vaknar upp mitt i natten till ljudet av tjutande sirener – din varning att inom 15 sekunder kan ditt hus förstöras och ditt liv vara över. Din kropp går på autopilot och springer till skyddsrummet på andra sidan gatan.


Du hinner knappt innanför dörren när du känner den kraftiga explosionen då raketen slår ner endast ett stenkast ifrån dig. Din kropp skakar okontrollerbart inför insikten att hade du inte gett dig av för några sekunder sedan, skulle du nu vara död.

Föreställ dig nu miljoner helt vanliga medborgare som delar denna erfarenhet. Då sirener tjuter och raketer exploderar utan slut i sikte griper mammor tag i sina gråtande barn på lekplatsen, pappor skyddar sina nyfödda med sin kropp längs vägkanten och farföräldrar kämpar sig ner för trapporna till säkerhet i skyddsrummen.

Hem och förskolor förstörs, krossat glas och splitter flyger i alla riktningar och fyrbarnspappan Moshe Agadi och fabriksanställde Ziyad Alhamamdah dör enbart för att de var israeler.

Under de senaste två dagarna har terroristorganisationerna Hamas och palestinska Islamiska Jihad (PIJ), som hänsynslöst styr Gazaremsan, skjutit över 650 raketer mot israeliska samhällen. Med målet att döda israeliska civila avfyrar terroristorganisationerna sina vapen från tätbefolkade områden för att använda gazaborna som mänskliga sköldar.

På detta vis säkerställer de att varje raket som avfyras är ett dubbelt krigsbrott. Israel har inte haft någon som helst närvaro på Gazaremsan sedan 2005 och sedan den blodiga kuppen 2007 har terroristorganisationen Hamas med järngrepp styrt Gazas befolkning. Gazas civila hålls fången under Hamas och PIJ:s förtryck och förtjänar att leva utan en terroristdiktatur.

Samtidigt som terroristorganisationerna fortsätter att begå krigsbrott både mot Israels och Gazas befolkning, förmår inte det internationella samfundet att ens nämna deras namn: Hamas och palestinska Islamiska Jihad. Samma moraliska kompass måste appliceras till alla våldsamma diktatorer. Det finns ingen rättvisa i att ursäkta Hamas och PIJ:s brutalitet och förtryck av Gazas folk eller deras oupphörliga terrorhandlingar.

För att komma närmare en fredlig lösning har länder som Sverige en moralisk skyldighet kalla Hamas och PIJ vad de faktiskt är – terroristorganisationer. Även om vi uppskattar det svenska utrikesdepartementets fördömande av våld är det i rättens och sanningens namn av yttersta vikt att peka ut de skyldiga.

Israel kommer fortsätta att skydda sina medborgares säkerhet, precis som alla andra demokratiska länder skulle göra, från raketattacker. Iron Dome-systemet har skjutit ner dussintals raketer på väg mot tätbefolkade områden i Israel och därmed räddat många liv. Israel besvarar de palestinska attackerna genom att slå ut terroristernas infrastruktur – baser, tunnlar och raketramper – samtidigt som man gör sitt yttersta för att undvika civila offer.

Då du gick upp ur sängen i morse och förberedde dig för att gå till jobbet trängdes hundratusentals israeliska ungdomar i skyddsrummen utan att veta när de kunde lämna dem. Terrorn förvägrar både barn i Israel och Gaza från att gå till skolan, hålla på med idrott och att kunna leva helt vanliga liv. Skulle du tillåta att terrorister dikterade ditt liv?

Efrat Hochstetler
Vice beskickningschef, Israels ambassad i Stockholm

Debattartikel publicerad i Aftonbladeth 11 maj 2019

- - -

4b. Vilken lösning ser du för att lösa konflikten?
av: Anders Österberg

REPLIK. Efrat Hochstetler beskriver väl i Aftonbladet den 11 maj om skräcken som israeler känner för de hemska raketattacker som avfyras från palestinskt territorium med jämna mellanrum. Terrororganisationerna Hamas och Palestinska Islamiska Jihad (PIJ) är avsändarna.

Själv så blir jag alltid lika tagen varje gång jag är i Israel eller Palestina. Alla du pratar med har någon i familjen, nära vän eller bekant som blivit dödad eller svårt sårad i konflikten mellan de båda länderna. Fruktansvärt.

Förra veckans terrorraketer, från Hamas och PIJ, bryter mot internationell lag och de inte skiljer på militära eller civila mål. Både Hamas och PIJ har terrorstämpling av EU och har därmed sanktioner mot sig. 

I konflikten utgår Sverige från folkrätten och internationell lag. Helt i linje med övriga EU. Krigsförbrytelser sker av olika parter. Den ena partens brott mot internationell rätt ursäktar inte andra aktörer att bryta mot krigets lagar.

I både Israel och Palestina är det många föräldrar som aldrig kommer att få återse sina barn igen efter förra veckans stridigheter. Det drabbar civilbefolkningen, inte minst i Gaza som saknar skyddsrum. 

Siffror från Al Mezan, som förtjänar att lyftas fram för alla balansera Efrat Hochstetles artikel, visar att under de två dagarna som konflikten eskalerade genomförde israeliska styrkor 153 flyganfall, 285 missilattacker och 104 beskjutningar av Gaza. Förstörelsen var stor, 25 döda och 111 skadade.

Gazas befolkning är utsatt för en blockad utifrån från Israel och förtryck inifrån av Hamas. Hamas genomför godtyckliga arresteringar och tortyr av den egna befolkningen. Blockaden gör att 97 procent av befolkningen inte har tillgång till rent vatten, det finns bara el under några timmar varje dag.

Jag hoppas att i framtiden få träffa och lyssna till människor som berättar om hopp och inte död i Israel och Palestina. Som inte är rädda för sin granne. Så min fråga är – vilka lösningar för att få slut på konflikten ser Efrat Hochstetle?

Anders Österberg 
Riksdagsledamot, ersättare utrikesutskottet (S)

Debattartikel publicerad i Aftonbladet 13 maj 2019

- - -

4c. Vi vill ha fred – Hamas underblåser konflikten
av: Efrat Hochstetler

SLUTREPLIK. Anders Österberg (S) erkänner att attackerna mot Israel genomförts av terroristorganisationer, vilket är glädjande. Jag önskar att detta också vore den hållning som Sverige officiellt skulle ge uttryck för.

Det hade varit klädsamt att se ett mycket mer handlingskraftigt ställningstagande mot terrorn liksom stöd till en demokrati som delar samma värderingar som Sverige.

Vi ser igen hur Israel och Hamas/PIJ nämns i samma andetag. Eftersom den ena parten är en iranskstödd terroristorganisation med målet att utplåna Israel kan det aldrig vara berättigat att jämföra dess handlingar med en försvarsmakt som gör sitt yttersta för att värna civila liv.

Siffrorna från Al Mezan bidrar inte till att balansera bilden utan snedvrider den, eftersom de inte säger något om vem eller vad som var målen för de israeliska luftangreppen. Målen var terrorns infrastruktur i Gaza – tunnlar, avfyrningsramper och träningsanläggningar för terrorister.

Varje form av jämförelse saknar all grund – Israel agerar i självförsvar för att det är tvingat till det genom upprepade hot mot sin existens.

För fred och stabilitet lämnade Israel Gaza 2005. Miljarder euro pumpades in, vilka i stället för att investeras i infrastruktur endast missbrukats av Hamas för att främja de egna terroraktiviteterna. Jag känner med Gazas folk men de behöver ett styre som förmår använda det internationella stödet på ett konstruktivt sätt, i stället för att utnyttja ekonomin för inköp av vapen och utbetalning av terrorlöner.

Israel önskar en fredlig gräns till Gaza men så länge Hamas underblåser konflikten i stället för att prioritera sitt folk har inte freden någon chans.

Trots de många hot som följt landet sedan dess grundande för 71 år sedan har Israel på några få decennier utvecklats från en fattig öken till en blomstrande stat. Parallellt med detta har man alltid sökt fred – vilket uppnåtts med grannstaterna Egypten och Jordanien. Israel ser med förväntan fram emot den dag då fred ska råda med landets palestinska grannar.

Efrat Hochstetler 
Vice beskickningschef, Israels ambassad i Stockholm

Debattartikel publicerad i Aftonbladet 14 maj 2019
https://www.aftonbladet.se/debatt/a/OpzzL3/vi-vill-ha-fred--hamas-underblaser-konflikten

Anfallet kom oväntat och intensivt. Under två dagar regnade 700 raketer över Israel. Landets försvarssystem, byggt just med syftet att aldrig överraskas av oväntade anfall, lyckades desarmera de flesta, men skadorna på civila hem och personer blev ändå omfattande.

Högst väntad var däremot den svenska medierapporteringen, som var lika förutsägbart snedvriden som vanligt. Det är beklagligt utifrån mediernas uppdrag, men också för möjligheten att lösa konflikten.

Låt oss tänka oss ett krissamtal i en vanlig mellanstadieskola, där några elever medvetet och långvarigt har mobbat och slagit en annan elev, utan att skolan reagerat. Om vi vidare tänker att den mobbade men samtidigt muskulärt starke eleven till slut tröttnar och slår tillbaka på en av mobbarna, och att skolan då kallar in föräldrarna för ett möte om det oacceptabla i att den mobbade slagit tillbaka.

Vi skulle med rätta kalla skolledningens hantering för absurd och orättfärdig. Men det är ändå ganska likt den beskrivning som svenska medier normalt ger av den så kallade Mellanösternkonflikten.

Den som följer internationella medier ser oftast en mer balanserad bevakning, som först beskriver den palestinska sidans raketanfall, och därefter Israels gensvar. I Sverige är tågordningen däremot ofta den motsatta: Man börjar med att beskriva hur den utsatta parten slagit tillbaka, och med lite tur lyckas kanske den snabbt skummande läsaren till slut också få reda på vem som inlett konflikten.

Den här perspektivförflyttningen är osaklig i sig, men den försvårar också hanteringen av ansvarsbördan längs hela kedjan av stridshandlingarnas orsaker, förlopp och möjliga lösning. Exemplen är många, men låt oss denna gång begränsa oss till Aftonbladet, som tillhör Sveriges mest Israelfientliga tidningar.

Varje tidning har förstås rätt att ta ställning i en konflikt, men positionen haltar om den bygger på felaktiga sakuppgifter. Aftonbladet har återkommande gjort sig skyldig till faktamässigt felaktig rapportering i den israelisk-palestinska konflikten.

Även den här gången tar tidningens ledartext sitt avstamp i att en kvinna och hennes bebis dödats av israeliska flygattacker. I verkligheten har dock både Israels försvar och Islamiska jihad förklarat att dessa dog av en raket som var tänkt att skjutas mot israeliska civila men som av misstag exploderade i familjens hem.

Därefter beskriver ledartexten orsakerna till konflikten (Israel är militanta förstörare) och lösningen (Israel måste bli snälla). Ingenstans anförs något moraliskt eller politiskt ansvar hos terrorgrupperna i Gaza eller de krafter som stödjer dem och beväpnar dem.

Om vi återgår till bilden från mellanstadieskolan kan vi vara ganska säkra på att mobbningen och våldet fortsätter om skolan skulle lägga skulden på den utsatte i stället på förövarna. Samma sak gäller i Mellanöstern. Även om många svenska journalister bär på ett starkt patos för den palestinska sidan, borde de ändå inse två saker:

1. Man kan inte ljuga om sakuppgifter, medier behöver tala sanning.

2. Inga konflikter löses av att den ena parten frånkänns moraliskt ansvar – speciellt naturligtvis om det gäller den part som bär huvudansvaret för konflikten.

Att så konsekvent frånkänna de palestinska våldsgrupperna sitt ansvar är ett dåligt sätt att visa stöd. Tvärtom blir det ett tämligen nedsättande sätt att frånta dem sitt vuxenansvar. Moraliskt blir det närmast kränkande att bemöta vuxna människor på det sättet, och pragmatiskt blir det kontraproduktivt, eftersom dessa då aldrig behöver visa den mognad som faktiskt skulle kunna lösa konflikten.

Svenska medier borde förstå bättre än så.

Per Ewert

Publicerad på Världen idags ledarsida 9 maj 2019

Per Ewert är direktor för Claphaminstitutet 
http://www.claphaminstitutet.se/

”Leve Palestina och krossa sionismen” sjöng Socialdemokraternas Ungdomsförbund (SSU) i sitt förstamajtåg i Malmö.

Sen upprepade sig ett mönster som Israelvänner och judar känner igen väl och som är en av orsakerna till att allt fler svenska judar överväger att flytta härifrån:

  • Person A uttrycker sig antisemitiskt (ofta någonting som A gjort vid upprepade tillfällen).
  • Vi som hanterar antisemitism på daglig basis påpekar detta. Ofta blir vi arga, rädda och sårade så som andra som utsätts för rasism.
  • A får ursäkta sig i media och påstå att det inte handlade om antisemitism (den här gången heller), trots att alla som är insatta i frågan säger emot. Vi som kan detta får däremot inte komma till tals.
  • Sen är allt över till dess att samma procedur upprepar sig igen senare, ofta med samma personer/organisationer i huvudrollerna.

Antisemitism är ett globalt fenomen och via sociala medier och andra forum på internet känner den inga gränser och sprids obehindrad från A i Sverige till B i Mellanöstern och C i Sydamerika.

Oavsett var den befinner sig är den av samma natur, består av samma element och dess mål är alltid att döda judar.

Än så länge ligger antisemitismen i Sverige på samma nivå som till exempel många amerikanska universitet, där judar trakasseras och även misshandlas. Läget här är alltså ännu inte så illa som i till exempel Frankrike, där människor har mördats av den enda anledningen att de är judar.

Oavsett var vi befinner oss är en sak säker: antisemitism som inte konfronteras växer.

I SSU:s fall, framtidens Socialdemokratiska politiker, blir det pinsamt tydligt att det finns ingen vilja att hävda denna utveckling.

Och i svenska medier upprepar sig mönstret. ”[...] Det finns absolut ingen antisemitism bakom”, påstod SSU:s kommunikationschef Amanda Borg.

SSU Skånes ordförande Electra Ververidis förklarade att det handlar om ”ett politiskt ställningstagande mot ockupationen av Palestina” och att ”antisemitism och antisionism är inte samma sak.”

Vi som har kunskap om antisemitism är oeniga med henne.

Vi ser dagligen hur antisemitismen kommer förklädd som antisionism. Och även om hon har rätt i sak, antisionism är inte det samma som antisemitism, så visar undersökningar att majoriteten av antisionister har antisemitiska tendenser.

I klarspråk: antisionister är inte alltid antisemiter men antisemiter är alltid antisionister.

Förut hatades judar för sin religion och sin etnicitet. Nu hatas de för sin stat. Därför är det viktigt att, om antisemitismen ska kunna bekämpas, rapportera rätt om händelser i Israel.

Här har svensk media brustit katastrofalt.

Allt från SVT:s felaktiga rapportering om motorvägar och Hamas ”krigare” samt (o)vanan att aldrig rapportera om attacker på Israel förrän Israel svarar, till Bards teckningar i DN och Donald Boströms artikel om Israels organstölder i Aftonbladet.

Då är bilden som förmedlas i svensk media så ensidig, felaktig och negativ att svenska judar och Israel-vänner har så gott som inget förtroende för svensk media när det kommer till Israel.

Om du frågar mig om medierna är delaktiga i ökad antisemitism i Sverige så blir svaret ”JA!”

Medier och politiker måste skärpa sig. Vi i Vänskapsförbundet Sverige-Israel hjälper mer än gärna till med både kunskap om Israel, antisemitism och information om aktuella händelser när det behövs.

Vi vägrar tro att svenska medier vill sprida antisemitism, som i slutändan drabbar svenska judar – och det är konstigt om journalister inte vill vara balanserade och sakliga i sin rapportering.

Ett av syftena med journalistik är att förmedla och öka kunskap.

Ungdomsförbund med kunskap går inte I förstamajtåg och skanderar antisemitiska ramsor.

Som, förresten, måste få konsekvenser.

Viktor Hardarson

Styrelseledamot i Vänskapsförbundet Sverige-Israel i Stockholm

Publicerad på SVT Opinion 9 maj 2019

SSU:s skandering på 1 maj i Malmö var tyvärr inte första gången som vi hörde antisemitiska slagord från de unga socialdemokraterna. S-ledningen måste sätta stopp för den negativa besattheten i fråga om allt som har att göra med staten Israel, skriver Israels ambassadör Ilan Ben-Dov. 


De rop som SSU-medlemmar hördes skandera i 1:a maj-tåget i Malmö i år – ”Krossa sionismen!” – var olyckligtvis inte första tillfället som vi hörde antisemitiska slagord från denna organisation. Det faktum att fenomenet upprepar sig måste tjäna som en varningsklocka och borde få ansvariga att ligga sömnlösa om natten.

Man kan heller inte frikoppla dessa antisemitiska fenomen från den djupt rotade fientliga inställningen till Israel bland delar av SSU:s medlemmar. 

Det svenska socialdemokratiska partiet har en betydande historia av goda relationer med Israel. 1950-talet var en period av nära vänskap mellan staten Israel och det socialdemokratiska partiet. Detsamma skall också sägas om ministärerna under dåvarande statsminister Göran Persson, som också i dag är en ledande gestalt i fråga om kampen mot antisemitism och en stor vän av Israel.

Nuvarande statsminister Stefan Löfven (S) har också offentligt uttryckt sin vänskap för Israel, något vi mycket uppskattar och värdesätter.

När jag emellertid påpekat att vissa grupper inom partiet är mycket fientliga till Israel och rentav besatta av sin negativa hållning, har jag av ledande partiföreträdare beskyllts för okunskap.

Det förefaller mig som att man just i de kretsarna föredrar den enkla utvägen att ignorera de allvarliga problem man har, i stället för att resolut ta itu med frågan. Detta är ett allvarligt misstag – ett historiskt misstag.

Mot bakgrund av ropen på att ”krossa sionismen” vill jag härmed insistera på att antisionism är antisemitism. Detta kan förtjäna sin förklaring.

Sionismen är det judiska folkets nationella befrielserörelse. Som politisk rörelse grundades den under 1800-talets andra hälft med målet att återupprätta det judiska folkets nationella oberoende. Det judiska folket återvände således till det urgamla hemland man fördrivits från – Israel – för att där återupprätta sitt nationella självbestämmande.

Det verkar som att det bland unga socialdemokratiska partimedlemmar finns de som vägrar acceptera nämnda faktum. Det förefaller även som att ordet ’sionism’ bland delar av dessa ungdomar blivit till ett veritabelt skällsord. Allt detta är uttryck för ett allvarligt problem. 

De som förkastar sionismen är vanligen de första att stödja varje annat folks rätt till självbestämmande – från Afrika, till Sydamerika och Asien.

Bara när det kommer till det judiska folket är denna rätt inte självklar. Självfallet är detta ren och skär antisemitism.

Det är viktigt att åter understryka att alla har rätt att kritisera den israeliska regeringens politik – kritik är något legitimt och acceptabelt i varje demokratiskt samhälle.

Med detta sagt, förkastandet av sionismen – vilket är lika med ett förkastande av staten Israels själva existens – är ett rent och otvetydigt uttryck för antisemitiska tankefigurer och skall aldrig under några omständigheter kunna ursäktas.

Kort efter det att jag påbörjat mitt uppdrag som ambassadör i Sverige, sammanträffade jag med SSU:s förbundsordförande. Jag erbjöd att inleda en allvarlig och ärligt menad dialog mellan SSU och staten Israel. Också här underströk jag att dialog självfallet inte förutsätter samsyn men att man enligt mitt förmenande åtminstone borde lyssna på varandras ståndpunkter. Vi sträckte ut vår hand – och den avvisades.

Fientligheten och hatet mot den judiska staten visade sig vara starkare än viljan till dialog. Det förefaller rentav som att SSU skulle föredra dialog med vilken som helst av världens mest totalitära stater framför samtal med Mellanösterns enda demokrati, Israel. En demokrati som delar sina grundläggande värderingar med Sverige.

Just nu, när vi ser en kraftigt tilltagande antisemitism i Europa, bör särskild vaksamhet visas inför fenomen sådana som vi sett inom SSU. Jag uppmanar det socialdemokratiska partiets ledare att ta denna problematik på största allvar och med kraft sätta stopp för fientlighet, hat och den negativa besattheten i fråga om allt som har att göra med staten Israel. Det är hög tid för dem att behandla den skamliga sjuka som kallas antisemitism.

Ilan Ben-Dov 
Israels ambassadör i Sverige

Debattartikel publicerad i Expressen 8 maj 2019

Det är inte möjligt att skilja mellan en politisk och en militär gren av den islamistiska rörelsen Hizbollah. Sverige borde därför följa Storbritanniens exempel och klassa Hizbollah som en terrororganisation. Är utrikesminister Margot Wallström (S) beredd att göra så? skriver Lars Adaktusson (KD).

När USA:s president nyligen undertecknade ett dekret som erkänner Israels rätt till Golanhöjderna möttes det av skarpa reaktioner runt om i världen. Tidpunkten för beslutet, några veckor före det israeliska parlamentsvalet, i kombination med att Golanhöjderna av FN betraktas som ockuperat område, ledde till starka protester från länder som Ryssland, Turkiet, Iran och Syrien. Kritik mot USA:s agerande framfördes också från de EU-länder som finns representerade i FN:s säkerhetsråd.

Golanhöjderna blev syriskt område efter att det franska mandatet i regionen upphörde 1944, men intogs av israeliska armén i samband med att Israel attackerades av sina grannländer i sexdagarskriget 1967. Syrien försökte återta kontrollen i ännu ett arabiskt angreppskrig mot Israel 1973, men misslyckades. Året därpå undertecknade Syrien och Israel ett avtal om vapenstillestånd och FN-närvaro i området.

Det är mot den bakgrunden begripligt att det amerikanska beslutet möts av invändningar. Samtidigt är det ett faktum att det omtvistade området, som sträcker sig längs hela gränsen mot Syrien, utgör en strategiskt viktig buffertzon. Alternativet till fortsatt israelisk kontroll av Golanhöjderna är inte fred och avspänning, utan kraftigt ökade hot mot Israels säkerhet och framflyttade positioner från shiamuslimska Hizbollah.

Hizbollah bildades i början av 1980-talet med stöd av ayatolla Khomeini i Iran för att sprida den islamiska revolutionen och i förlängningen hota staten Israel. Sedan dess har Hizbollah som organisation varit inblandad i utländska terrordåd, men också i blodiga strider i Syrien och i en allvarlig destabilisering av Mellanöstern. Trots representation i Libanons parlament och regering är Hizbollah fortfarande direkt knutet till diktaturen i Iran såväl politiskt som ekonomiskt. Organiserad brottslighet och narkotikahandel är en del av rörelsens verksamhet.

För befolkningen i Israel har hot om våld och terror varit en del av vardagen sedan landet grundades 1948. Det uttalade målet från Hizbollah och andra militanta organisationer att utplåna Israel är reellt och illustreras av det faktum att tusentals civila israeler genom åren upplevt hur livet hastigt förvandlats till ett inferno av raketbeskjutningar, död och söndertrasade familjer.

Det borde med andra ord vara lika självklart som centralt att omvärlden tar avstånd från den islamism som hotar det demokratiska Israel. Ett sätt att konkret göra detta är att följa Storbritanniens exempel och klassa Hizbollah som en terrororganisation. I slutet av februari tog britterna beslutet att den islamistiska rörelsen i dess helhet ska terrorstämplas, vilket bland annat innebär att den som är medlem i eller stödjer Hizbollah riskerar att dömas till tio års fängelse.

Enligt den brittiske inrikesministern, Sajid Javi, är det inte möjligt att som EU skilja mellan en politisk och en militär gren av Hizbollah. Att rörelsen ska betraktas som en enhet har tidigare understrukits av internationella terrorexperter, men också av dess egna företrädare. Hizbollahs vice generalsekreterare, Naim Qassem, förklarade redan 2012 att det inte finns någon politisk eller militär gren, utan att organisationen ska ses som en ”enhetlig motståndsrörelse”.

Mot bakgrund av detta har jag tillsammans med Europaparlamentariker från olika partigrupper nyligen undertecknat ett brev till EU:s Höga representant för utrikesfrågor, Federica Mogherini, med krav på att Europeiska unionen agerar på samma sätt som Storbritannien.

Att fortsatt upprätthålla den påhittade distinktionen mellan en politisk och en militär gren av Hizbollah och enbart terrorklassa den senare, är att blunda för faktiska realiteter. Det riskerar att spela de krafter i händerna som aktivt verkar för att undgå konsekvenserna av en terrorstämpling som inte sällan är frysta internationella relationer och politisk isolering.

Med anledning av detta måste EU, liksom nationella regeringar runt om i Europa, rakryggat ställa sig på Israels sida och göra det som går för att sätta stopp för våldet och undanröja det existentiella hotet mot det judiska folket.

Att tydligt ta avstånd från terrorism på det sätt som Storbritannien nu gör är för Kristdemokraternas del en självklarhet. Frågan är om det är lika självklart för den rödgröna svenska regeringen; är utrikesminister Margot Wallström (S) beredd att klassa hela Hizbollah som den terrororganisation det faktiskt är?

Lars Adaktusson (KD)
utrikespolitisk talesperson Kristdemokraterna

Debattartikel publicerad i GP 8 maj 2019

På måndagskvällen hade Vänskapsförbundet Sverige-Israel bjudit in tre personer från israeliska armén (IDF) tillhörande organisationen My Truth för att tala om den spända situationen mellan israeler och araber.

Riksdagsledamot Lars Adaktusson (KD), Vänskaps­förbundets ordförande, inledde kvällen med att påpeka hur passande föredraget var, med tanke på helgens oroligheter då omkring 700 raketer avsköts från Gaza mot Israel.

– Vi behöver göra mer, och vi behöver därför veta mer, menade Adaktusson då han presenterade talarna, IDF-soldaterna Avihai Shorshan, Eli Bogdan och Gilad Segal.

Shorshan berättade hur han under Gazakriget 2014 förfärats av hur snedvridet internationella medier beskrev händelserna och att han därför en kväll skrev ner några egna ögonvittnesskildringar i ett Facebookinlägg, som han avslutade med hashtaggen MyTruth (Min sanning).

Nästa morgon hade inlägget över sextusen delningar och hashtaggen spreds då fler började beskriva vad de sett och upplevt.

Detta ledde omsider till organisationen My Truth, som sedan dess inbjudits att tala bland annat i EU och FN.

Shorshan beskrev sin uppväxt i Gaza och hur fadern skjutits ihjäl i sin bil.

– Då kan man välja mellan att hata, fly eller fortsätta tro på det man gör och försöka hjälpa någon annan, sade han, och tillade att han valde det sista och anmälde sig som frivillig i Röda Davidsstjärnan.

– Kriget står inte enbart mot terrorn, utan mot hatet självt, sade Shorshan.

– Det är mänskligt att hata en fiende. Men frågan är vad du gör med hatet, hur du hanterar det. Armén lär oss att bli professionella, att kanalisera känslorna rätt. Vi tror på liv, inte död.

Eli Bogdan berättade hur ett självmordsattentat i Haifa även drabbat många araber, och hur detta fick honom att inse hur långt terrorister kan gå.

– De är villiga att döda även sina egna så länge de samtidigt kan döda judar, sade han.

Bogdan beskrev hur de ibland måste gå in i arabiska samhällen för att uppleta terrorister, som ofta gömt sig bland kvinnor och barn.

– De känner till våra order, att vi inte får skada barn. Men själva vet de att om de kan provocera oss, genom stenkastning, molotovcocktails och liknande, och då skadas på kuppen, så ger det god publicitet för deras del, sade Bogdan.

– Omvärlden rasar över att IS använder sig av barn. Men Hamas gör detsamma, och ingen protesterar.

Även vid gränsstängslet mot Gaza omger sig terrorister med barn och handikappade, berättade Gilad Segal.

– Vad gör man då, när folket stormar sig igenom stängslet? undrade han och pekade på dilemmat som blivit ett talessätt inom IDF: att allt är tydligare och enklare under lysrörsljus [på ett kontor] än ute i dagsljuset.

Stefan Dozzi, Vänskapsförbundets generalsekreterare, påpekar att det är viktigt att IDF-soldaters egna vittnesbörd kommer fram.

– Hamas har använt sig av mänskliga sköldar i många år. Det är inte alla som vet det, menar han.

Föredraget i Stockholm samlade omkring 170 föranmälda personer, vilket Dozzi menar pekar på att det finns efterfrågan på liknande event.

På onsdagen fick israelerna träffa partiföreträdare i riksdagen och tala på samma tema.

Karin Nytomt, Världen idag

Publicerad i Världen idag 8 maj 2019

Avsaknaden av fördömande av våldet mot Israel gör att talet om att försvara folkrätten klingar ihåligt, skriver Leif Thybell, tidigare programhandläggare i Asien för Diakonia.


”När jag steg 
av planet och gick på flygplatsen så kände jag doften av apartheid” förmedlar Bo Forsberg i en tv-intervju om hur hans reskamrat, den sydafrikanske ärkebiskopen, uttryckte sig vid ett besök i Israel för ett antal år sedan.

Diakonia har nu sedan en tid en ny generalsekreterare efter Bo Forsberg. Under Bo Forsbergs ledning har Diakonia, trots den uttalade policyn att de ”strävar efter att vara och uppfattas som oberoende och opartisk”, konstant ifrågasatt Israel och dess uppträdande, men inte dess grannar. Detta står i stark kontrast till nämnda policy.

I mars 2012 bjöd Diakonia in till en konferens i Betlehem under namnet ”Kom och se”. Enligt Bo Forsberg var syftet med konferensen att: ”Fördjupa det teologiska tänkandet och uppdraget” samt att ”med situa­tionen i Israel/Palestina som ”hjälpmedel” få inspiration att läsa Bibeln mer ’kontextuellt’ i vår egen tid och miljö”.

Men när man läser vad huvudföreläsaren Ched Meyers från USA, innan konferensen skrev på sin blogg, framträder dock ett helt annat syfte med konferensen. Meyers skrev den 25 mars 2012 att ”denna gång är det en grupp om ett hundra svenska frikyrkoledare samt medlemmar av Diakonia och Bilda. Arrangörerna hoppas att strategiskt påverka kyrkors (och även den svenska regeringens) policy gällande Palestina. Det verkar bli en livlig grupp”

Den 22 december 2009 var Diakonia med och publicerade rapporten ”Failing Gaza” om kriget i Gaza med budskapet att omvärlden är ”medskyldig till att Gazaborna lever i ruiner” och att ”människors hem, skolor, sjukhus och arbetsplatser ligger fortfarande i ruiner”. Rapporten följer tidigare mönster att det är främst Israel som orsakat fruktansvärda skador och lidanden, nu under kriget 2008-2009.

Som jämförelse kan nämnas att Sveriges Radios Cecilia Udden rapporterade efter kriget i en lyssnarchatt: ”Jag sa redan första dagen jag kom till Gaza efter kriget – den 23 januari – att det knappt syntes några spår av kriget i Gaza city – förutom det sönderbombade parlamentet. Det stämmer att förstörelsen är koncentrerad till vissa områden – där den å andra sidan är total.”

Efter kriget i Gaza 2008–2009 sammanställde FN en rapport, den så kallade Gold­stonerapporten. Diakonia gav, på Leopolds förlag, 2010 ut en svensk översättning av rapportens sista del, som beskrevs med orden ”att operationerna saknade motstycke i sin hårdhet och att dess konsekvenser kommer att bli långvariga. Över 1 400 palestinier och 13 israeler dödades och den materiella ödeläggelsen var enorm”.

Beträffande antal offer medgav Hamas dock i november 2010 att av de 1 400 offer som tidigare benämnts som civila, var mellan 600 till 700 ”fighters”. Israeliska armén hävdade redan vid krigsslutet att antalet tillhörande Hamas var 709.

Frågan inställer sig varför Diakonia valde att hålla en så hög profil i frågan om Goldstonerapporten.

Är anledningen att det var en tidigare anställd, holländskan och juristen Grietje Baars, tidigare medarbetare på Diakonias Jerusalemkontor, som stod för huvuddelen av materialinsamlandet i Gaza och för sammanställningen?

Diakonia arrangerade dessutom i Stockholm minst två seminarier på temat Gaza-kriget 2008–2009. I ett av seminarierna hade den israeliska ambassadören begärt att få delta och gå i svaromål men nekades.

När nu den nye generalsekreteraren Georg Andrén skulle introduceras till konflikten i Israel/Palestina ordnades ett besök för honom att besöka gränsen till Gaza. Den 29 oktober 2017 skrev då Andrén på Twitter: ”Världens största utomhusfängelse. Ingenting kommer varken in eller ut. Skapar social frustration och radikalism”.

COGAT, den israeliska myndighet som övervakar in- och utförsel till Gaza anger dock att det just under oktober 2017, genom Kerem Shaloms gränskontroll, fördes in 5 050 ton gas, 10 735 miljoner liter diesel, 1 452 miljoner liter bensin, samt att det exporterades 3 877 ton gods tillverkade i Gaza!

Georg Andrén skriver nu i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 18 april att Diakonia vill vara en försvarare av i första hand folkrätten i Israel-Palestina konflikten. Att organisationen vill försvara folkrätten måste naturligtvis applåderas men avsaknaden av tillräckligt fördömande av det våld som Israels grannar utsätter landet för gör att detta tal klingar ihåligt.

När antisemitiska strömningar i dag gör sig alltmer hörda så är det utomordentligt viktigt att organisationer som Diakonia, som själv hävdar att ”Diakonia strävar efter att vara och uppfattas som oberoende och opartisk”, inte späder på hat och motvilja mot Israel och mot judar.

Leif Thybell
Tidigare programhandläggare i Asien för Diakonia

Debattartikel publicerad i Dagen 7 maj 2019


Följ gärna Leif Thybell på twitter https://twitter.com/leifthybell

Fler artiklar