Den internationella konferensen i Malmö mot nutida antisemitism och till minne av Förintelsen har just avslutats och ett antal forskare utan koppling till Sverige – med undantag av en person – har skyndat sig att varna för vad de kallar en politisk instrumentalisering av kampen mot antisemitism genom användning av den gängse definitionen av antisemitism.
Enligt undertecknaderna av uppropet skulle den icke-bindande definitionen av antisemitism som antagits av International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA) och som stöds av EU missbrukas av de reaktionära krafter som tillbakavisar all kritik av Israel som illegitim och antisemitisk. Faktum är att IHRA – definitionen på senare år har vunnit bred anslutning som ett verktyg för att undervisa allmänheten om antisemitism och för att identifiera dess olika former. Definitionen stöddes av EU-rådet i ett beslut i december 2018 och har vid det här laget antagits av åtminstone 18 medlemsländer. Malmö-konferensen blev ett tillfälle för att diskutera dess tillämpning, speciellt i debatten om den antisemitism som florerar on-line och som sprids av både höger- och vänsterextremister samt islamistiska kretsar i Sverige.
Malmö är tyvärr ett olyckligt exempel på detta som statsminister Löfven själv nämnde på konferensen. Han stack inte under stol med att det finns invandrare från muslimska länder som vuxit upp med Israelhat och inte skiljer mellan Israel och den judiska befolkningen i Sverige.
Gränsdragningen mellan antisemitism och antisionism är ofta suddig och det händer ofta att legitim kritik mot Israel – inte minst dess ockupation av palestinska områden – förkastas som antisemitism eller judiskt självhat. Det har jag själv också råkat ut för i media. Men inte skulle sådana orimliga anklagelser eller snarare förtal hindra mig från att framföra berättigad kritik.
Den förra regeringen under Netanyahu var snar till dessa anklagelser och politiserade minnet av Förintelsen. Det gjorde det långt innan det fanns någon allmänt accepterad definition av antisemitism. Undertecknaderna har rätt i att IHRA-definitionen har missbrukats av Israel men icke-desto är den adekvat i kampen mot antisemitism i Sverige och andra länder. De nämner inte att definitionen tydligt säger ifrån att kritik mot Israel som inte skiljer sig från kritik mot andra länder som bryter mot mänskliga rättigheter eller förtrycker minoriteter inte kan betraktas som antisemitisk. Världen är full av sådana länder men Israel är nog det enda land i världen vars rätt att existera förnekas eller ifrågasättas. Därmed förnekas eller ifrågasätts också judarnas rätt till nationellt självbestämmande och de förvisas till samma hjälplösa tillstånd som i det förflutna och under Förintelsen.
Det är just det som definitionen drar fram som möjligt exempel på antisemitism beroende på sammanhanget. Andra exempel är att anklaga Israel för att ha uppfunnit eller överdrivit Förintelsen och att jämföra dess politik med Nazitysklands. Istället rekommenderar undertecknaderna den s k Jerusalemdefinitionen på antisemitism, uppkallad efter Jerusalem eftersom det var där på Van Leer- institutet som en grupp akademiker tog fram den. I själva verket visar en jämförelse att båda definitionerna överensstämmer i mycket.
Den största skillnaden är att medan IHRA-definitionen betraktar förnekandet av det judiska folkets rätt till självbestämmande som ett exempel på antisemitism, så är den andra definitionen mindre klar på den punkten. Jerusalemdefinitionen försvarar starkt yttrandefriheten, vilket naturligtvis är utmärkt, men passar bättre för USA än EU. Europa med dess historia av gammal antisemitism och ökningen i ny antisemitism som är kopplad till Israel, skiljer sig från USA med dess extrema tolkning av yttrandefriheten. T o m obegränsade politiska kampanjbidrag ses där som en fråga om yttrandefrihet.
IHRA-definitionen riktar sig mot dem som inspirerade av klassiska konspirationsteorier hatar Israel eftersom det är en judisk stat och hatar judarna oavsett var de bor därför att de förknippas med Israel. Yttrandefriheten innebär inte rätten att sprida hat och uppvigla till våld.
Mose Apelblat Frilansskribent och f d EU-tjänsteman
2004 bevistade jag och min fru tillsammans med ett hundratal andra en samling som Keren Hayesod anordnade på Nalen. Det var dock ingen vanlig samling. Inför samlingen hade upprop gått ut från vänsterradikala krafter att gå till storms mot ”sionisterna”. Mötet, som handlade om humanitära projekt i Israel, avlöpte väl och var trevligt. Men när det var dags att gå, klev en vakt upp på scenen och förklarade att vi inte kunde gå ut genom stora ingången på grund av våldsamheter utanför. Istället uppmanades vi att gå ut bakvägen och ta oss hem via gatorna där. Det var först när vi kom hem som vi kunde se TV-bilderna av en rasande mobb beväpnad med gatstenar, järnrör och batterisyra som skrek ut sitt hat. Rop om att ”krossa sionisterna” blandades med ”Allah Akbar”.
När vi letade oss fram på bakgatorna stockade sig vreden i halsen på mig. Vrede över att gamla människor som överlevt Förintelsen, nu 60 år senare skulle behöva huka och gömma sig för samma andas barn som försökte förinta dem då. I mitt hemland Sverige. I rapporteringen följande dag skrevs ingenting om detta; däremot uttalades stor förståelse för ”demonstranterna”, varav de mest våldsamma hade fått tillbringa natten i finkan och utmålade sig som hjältar för en god sak. För dem var det inga problem att kamouflera sitt judehat med ord som ”Israelkritik”. Jag hörde aldrig att de drabbades av några efterräkningar.
Det var samma märkliga oheliga allians som idag mellan radikal vänster och radikala islamister, som egentligen inte har något alls gemensamt utom hatet mot Israel (och USA). Det märkliga är den respekt, nästan hovsamhet, som dessa brukar behandlas med av media och stora delar av kultureliten. Faktiskt kunde man återfinna huvuduppviglaren till kravallerna vid Nalen på kultursidorna, utan att någon verkade se något problem med det.
Det hade då under en tid pågått ett generalangrepp mot rätten att samlas i fred, rätten att offentligt uttrycka sympati för den judiska staten Israel och dess rätt att existera, rätten för judar i Sverige att slippa återigen huka sig för dem vill skada dem, rätten för judar att våga gå ute på gatan med kippa eller Davidsstjärna utan att tänka sig för. Saker som borde vara självklarheter i ett upplyst och fritt samhälle i Europa, särskilt med tanke på minnet av Förintelsen för bara en mansålder sedan.
Angreppet tog formen av våld och hot om våld. Närhelst ett offentligt möte ordnades för att visa stöd för den judiska staten Israel, måste ett stort polisuppbåd inkallas för att garantera säkerheten.
Budskapet från mobben var och är: ”Om ni sticker upp kan det gå er illa.” Och detta handlingssätt är i och för sig logiskt, eftersom det ju har varit så man behandlade oliktänkande i länder under kommunismens stövel och religiöst avvikande i länder där islamismen härskar. Därför måste det ha varit med stor tillfredsställelse man konstaterat att det fungerar även här, därför att rättsmyndigheterna har blivit pragmatiska och hellre flyttar på källan till hatet än på dem som hatar.
Ett exempel på detta var 2010 i Malmö, då mitt under ett av flera Gazakrig en grupp Israelvänner hade ansökt och fått tillstånd till ett möte till stöd för Israel. De stod med gitarrer och sjöng helt fredligt, och med den israeliska flaggan bakom sig, och en bit bort stod en rasande mobb som skrek ut sitt hat mot Israel och kastade projektiler, flaskor, stenar och fyrverkeripjäser. I en sådan situation är det av enormt signalvärde vilken respons samhället visar upp inför gatans lag – om man visar fasthet för att slå vakt om våra fri och rättigheter som yttrandefrihet och frihet att samlas i fred, eller om man låter mobben vinna.
Här kan man tycka att polisen borde ha gripit in med vattenkanoner och helt enkelt spolat bort den våldsamma mobben. Men så skedde inte. Istället beordrade man Israelvännerna att ge sig iväg, trots sitt mötestillstånd. De fick fly undan projektiler och konfronterades på gatorna med frågan om de varit med vid manifestationen och om de var judar.
Därför var signalvärdet vid denna och andra liknande händelser mycket stort och katastrofalt. Ty de som hatar judar och Israel visste nu att det svenska samhället inte kommer att med fasthet skydda judar och Israelvänner. Man uttalar sig upprört och med fördömanden efter skändningar eller bränder mot synagogor. Men mer än ord är det inte.
Därför vågar inte judar gå öppet med kippa eller davidsstjärna i Malmö, liksom på många andra platser i Sverige. Därför håller Malmö på att bli ”judenrein”. Därför går en del elever ut i protest när det undervisas i skolor om Förintelsen.
Ett annat beslut som stärkte dessa krafter var när justitiekansler Lambertz 2007 kom fram till att det inte var hets mot folkgrupp att kalla judar ”grisar”. Det var en bandupptagning från en predikan i en Stockholmsmoské som översattes från arabiska och där det visade sig att detta hade predikats. Justitiekanslern vred sina händer och förklarade att detta var det svåraste beslut han fattat, men hets mot folkgrupp var det alltså inte!
Jag råkar tro att Stefan Löfvén är uppriktig i det han säger, och att han faktiskt är en vän till det judiska folket. I början av sin gärning som statsminister uttalade han också, tydligen utan att konsultera partistyrelsen, att Israel har en självklar rätt att försvara sig. Men efter svidande intern kritik fick han alltså revidera detta uttalande och lägga till en skopa kritik mot Israel.
Man anordnar en stort uppslagen konferens om antisemitism i Malmö, och förklarar sig stå fast i kampen mot den. Men samtidigt täcker man alltså över litteratur om judendomen i en offentlig institution, för att ”inte provocera” antisemiter. Så därför blir, tyvärr, denna konferens ett gigantiskt slag i luften, helt enkelt därför att man som land redan i praktiken, om än inte i ord, har svikit judarna.
En känd festfixare i Stockholm, en helt vanlig, inte särskilt religiös människa, skrev för några år sedan en debattartikel om hur han, som aldrig tidigare haft tanken på att göra aliyah, på senare år har känt sig alltmer hotad som jude i Sverige. Han skrev att om utvecklingen fortsätter på samma sätt, sätter han förmodligen på sig kippa och flyttar till Israel.
Europa höll på att bli judendomens grav för drygt en generation sedan. Och nu är Europas budskap till judarna här: ”Vi kommer inte att agera med fasthet för att skydda er mot dem som vill döda er. Det kostar för mycket och vi vill hålla fred med alla, även våldsamma antisemitiska grupper. Om vi inte provocerar dem kanske de lämnar oss i fred.”
Den oerhört viktiga skillnaden mellan då och nu är att judarna sedan 1948 har återfått sitt urgamla hemland. Nu finns återigen ett land dit alla judar är välkomna och där de inte som i omvärlden är beroende för sin säkerhet av de styrandes eventuella välvilja. Om omvärlden återigen sviker judarna, finns åtminstone ett land som inte aktar judiskt blod som billigt, ett land där judar från hela världen har en tillflykt, och där judars säkerhet inte kommer i andra hand.
Detta är ett skäl till tacksamhet för alla som ser sig som vänner till det judiska folket. Men desto hårdare måste historiens dom bli över de länder som inte lärde sig av, alternativt inte bryr sig om, läxan om Europas fruktansvärda svek mot judarna för mindre än 80 år sedan. Måtte Sverige lära sig den läxan innan det är för sent. Inte för Israel. Men för oss.
Bengt-Ove Andersson
Tidigare generalsekreterare i Vänskapsförbundet Sverige-Israel
Israels kritik mot SD bör bli en moralisk väckarklocka
”Moralisk ståndpunkt som handlar om extremhögerpartier med rötterna i nazismen”
I helgen uttalade sig Israels nya ambassadör i Stockholm Ziv Nevo Kulman om Sverigedemokraterna i Dagens Nyheter.
– Jag har självfallet inga intentioner att lägga mig i Sveriges demokratiska process. Men jag kan säga att detta är en moralisk ståndpunkt som handlar om extremhögerpartier med rötterna i nazismen. Vi har inte, och har inte för avsikt att skaffa oss, någon kontakt med SD.
Israels inställning är varken ny eller särskilt märklig.
Efter att Björn Söders (SD) uttalanden 2018 om att judar och samer i Sverige inte är svenskar reagerade Israels dåvarande ambassadör Ilan Ben-Dov starkt.
– Jag tycker det är skandalöst och man ska inte acceptera något sådant här från någon utan i stället vara mycket tydlig med det är fullständigt oacceptabelt, sa han till Aftonbladet.
Att Israel genom sina officiella kanaler är så pass tydliga är naturligt. SD är grundat av bland annat nazister och att ideologin lever inom partiet är uppenbart.
Så sent som vid förra valet avslöjade Expressen och Expo att en hel rad riksdagskandidater från Sverigedemokraterna hade sin bakgrund i nazistiska organisationer och de senaste avslöjandena om SD-anställda med vit-maktkopplingar är bara ett bar veckor gamla.
Och Oscar Sjöstedt ,SD:s ekonomisk-politiske talesperson och därmed tänkbar minister i en Kristersson-regering, är fångad på film där han skämtade om sina nazistvänner som sparkade på döda får och kallade kropparna "Die Juden".
Bloggen "Inte rasist men..." publicerade en läckt film där SD:s ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt skämtade om sina nazistvänner som sparkade på döda får och kallade kropparna "Die Juden".Foto: Faksimil ur filmen
Lägg därtill att Björn Söders uttalanden om judar och svenskar faktiskt inte strider mot partiets ideologi. SD:s syn på svenskhet är exkluderande och utesluter betydligt fler svenskar än så.
Man skulle kunna argumentera för att det egentligen är detta, föreställningen om ett "rent" folk, som är själva kärnan i SD:s ideologi och vad de egentligen syftar på med att de är ett "intresseparti för svenskar".
Jimmie Åkesson (SD) försökte i förra partiledardebatten i Agenda skambelägga all kritik av SD:s rötter och dagens rasism genom sin numera klassiska fråga "Kallar du mig nazist?"
Det var självklart ett retoriskt trick han förberett i förväg men eftersom vi är så ovana vid att någon visar känslor offentligt så chockade han både SVT och motdebattörerna.
Men det kommer inte att fungera en gång till.
Att Israel talar klarspråk om landets syn på "extremhögerpartier med rötterna i nazismen" borde bli en väckarklocka för Ulf Kristersson och Ebba Busch. De kan knappast avfärda kritiken som "brunmålning" eller att det är dumt med politiska "etiketter".
Det understryker att SD inte är ett parti som andra, både partiets rötter i nazismen och ideologi idag borde göra det omöjligt för demokratiska partier att ha någon kontakt.
Israels uttalanden innebär även ett möjligt konkret politiskt problem för en eventuell Kristersson-regering. Beroende på hur samarbetet med SD ser ut kommer även relationen till Israel att påverkas till det sämre.
Vill Moderaternas och Kristdemokraternas väljare verkligen riskera det?
Artikeln publicerades i Aftonbladet 25 oktober Ett tack riktas till Anders Lindberg och Aftonbladet som givit tillstånd till att artikeln återpubliceras i Israelnytt.
Alternativ historia har framför allt bland historiker oförtjänt dåligt rykte. Visst kan långsökt teoretiserande om vad som kunnat hända, tappa förankringen i verkligheten men det kan också fördjupa vår kunskap. Ofta framstår det som faktiskt hände som självklart, vilket ibland ger en direkt felaktig bild av skeendet. Nederlaget vid Poltava var inte givet – lika litet som Kinas beslut att bränna sina stora flottor i början av 1400-talet. Båda händelserna hade – om de slutat annorlunda – kunnat få stor betydelse för den fortsatta historien.
Israels seger i självständighetskriget 1948 är ett annat sådant exempel. Inte för att segern blev så tydlig eller för att en ny stat skapades . Det vi måste komma ihåg – och som vi väldigt sällan påminns om – var hur nära katastrof Israels judar faktiskt var på våren 1948. Få vågade hoppas på att den nya staten skulle kunna överleva. Oddsen var riktigt dåliga, när samtliga arabstater i regionen underkände FNs delningsplan och svarade på Israels självständighetsförklaring i maj 1948 med att invadera området.
Israel hade en oprövad armé och skriande brist på militär utrustning. Flygplan och stridsvagnar var sällsynta. Arabstaterna var enormt överlägsna i antal och till exempel den jordanska Arablegionen med brittiska officerare ansågs vara ett effektivt förband. Det var judarnas många segrar mot alla odds, och arabstaternas uppseendeväckande svaga insatser på slagfältet, som räddade Israel. Ingen annan hade tänkt rädda judarna. Utan vapenleveranser från Tjeckoslovakien – ofta i form av överbliven utrustning från Hitlers armé – och Frankrike, hade det slutat med katastrof redan efter några veckor för Ben Gurion och hans nyfödda stat.
Målet för araberna var att krossa judarna och kasta dem i havet. Tre år efter andra världskrigets slut hade det judiska folket kunnat drabbas av ännu en förintelse. Då fanns det inga amerikanska trupper som var beredda att rädda den nya staten.
Om inte president Truman drivit frågan själv, så är det fullt möjligt att även USA röstat mot delningsförslaget i FN. Samme president införde ett vapenembargo mot Israel, samtidigt som de amerikanska vapenleveranserna till den arabiska sidan fortsatte.
Det är viktigt att komma ihåg att det var så här Israels historia började, bara några år efter Auschwitz befrielse. Världen såg på och väntade sig att judarna ännu en gång skulle drabbas av en fruktansvärd katastrof. Så mycket var löftet om ett tryggt hem för världens judar värt. Tryggheten fick judarna stå för själva. Bara en handfull av de stater som röstat för delningsplanen i FN gjorde något för att den skulle kunna förverkligas.
Vi bör alla vara tacksamma för att ödet ville Israel väl på våren 1948. Marginalerna var små mellan ett framgångsrikt självständighetskrig och en upprepning av förintelsen på plats i Mellanöstern. De som kritiserar stater som idag bara pratar om att folkmord ”aldrig mer” får upprepas, bör komma ihåg att handlingsförlamningen var nästan total, bara några år efter att Hitlers förintelseprojekt avbrutits av sovjetiska och västallierade trupper.
6000 israeler dog i kriget. Det var ungefär en procent av landets befolkning.
Denna historia är en viktig bakgrund till alla diskussioner om Israels rätt att försvara sig och sina medborgare. Rädslan för ännu en förintelse är ingen propagandamyt eller listig taktik, för att få en bättre fredsuppgörelse den dag något sådant blir möjligt. För ett land som började sin moderna historia på gränsen till avgrunden är trygghet en självklar prioritering.
Mats Fält är vice ordförande för Vänskapsförbundet Sverige-Israel
I ett svenskt sammanhang underskattar debattörerna problemet med att kritik mot Israel utformas så att den i praktiken understödjer antisemitism. Det skriver Mats Fält, Vänskapsförbundet Sverige-Israel, i en replik.
På SvD Debatt kritiserar Göran Rosenberg med flera den definition av antisemitism som arbetats fram av International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA). Artikelförfattarna vill ha en smalare definition av antisemitism än den som etablerats via IHRA:s arbete. Vi delar uppfattningen att det är utmanande att finna ett hållbart förhållningssätt, där relevant kritik mot Israel separeras från antisemitiskt agerande, men vill peka på farorna med det förslag som lanseras i artiklarna.
Vi menar att i ett svenskt sammanhang underskattar artikelförfattarna problemet med att kritik mot Israel utformas så att den i praktiken understödjer antisemitism. Det kan vara avsiktligt eller oavsiktligt som Israelkritik används som en täckmantel för vad som egentligen är hat mot det judiska folket. De ständigt återkommande attacker som riktas mot världens enda lilla judiska stat i olika sammanhang – till exempel inom ramen för FN där människorättskränkande diktaturer utan problem samlar majoritet för kritik mot Israel – bör inte ses som vilken kritik som helst.
Artikelförfattarna noterar det självklara – att kritik mot staten Israel inte behöver betyda antisemitism. IHRA skriver också uttryckligen: ”However, criticism of Israel similar to that levelled against any other country cannot be regarded as antisemitic”. Antisemitism ska inte politiseras och det ligger i allas intresse att hitta en definition som man med trygghet kan relatera och koppla samtida fenomen av antisemitism till.
En aspekt som tas upp i IHRA:s definition och som är värdefull att behålla är frågan om dubbelmoral, systematiskt riktad mot den enda judiska staten. Att framföra kritik som i sak kan vara korrekt men bara om det gäller Israel. Eller att utforma kritiken annorlunda om den berör Israel jämfört med andra länder. Detta förekommer ofta i Sverige och var till exempel det som Israels tidigare ambassadör i Stockholm kritiserade Svenska Kyrkan för. Det var så tydligt under IS härjningar i Syrien, när kyrkan fokuserade på att kritisera Israel samtidigt som massmord pågick strax norr om dess gräns, att både DN och SvD på ledarsidorna tog upp frågan. Eller att ge sig på Israel med utgångspunkt ifrån hur man definierar sin stat, mot bakgrund av att det finns dussintals stater som definierar sig själva utifrån nationalism, och inte ha något kritiskt att säga om de övriga staterna.
Ett annat aktuellt exempel är när olika varianter på bojkotter mot Israel drivs av organisationer som inte driver motsvarande krav mot något annat land oavsett om motsvarande problem eller värre finns i andra delar av världen. Detta tas upp som ett problematiskt agerande i IHRA:s definition.
Att angripa Israel via dubbelmoral är en aktuell företeelse som skapar problem i Sverige. Inte minst på gatorna i Malmö. Därför är det ett olyckligt förslag från artikelförfattarna att vilja sluta bevaka denna aspekt på Israelkritik och antisemitism. Att som ett inslag i Malmökonferensen vidta åtgärder som döljer ett av de vanligaste problemen i Sverige när det gäller Israelkritik och antisemitism vore naturligtvis mycket olämpligt.
Mats Fält vice ordförande Vänskapsförbundet Sverige-Israel
I kyrkan talar de politiska partierna med kluven tunga om antisemitism
I veckan inleds regeringens konferens om Förintelsen och om antisemitismen i historia och nutid. Den internationella konferensen i Malmö synliggör den linje inom Socialdemokraterna som har en moralisk kompass: Mot antisemitism och för staten Israel.
Den linjen har även tidigare resulterat i viktiga insatser. Dåvarande statsminister Göran Persson initierade Forum för levande historia och han var även initiativtagare till International Holocaust Remembrance Alliance, IHRA.
Och när 70-årsdagen av staten Israels bildande firades inför en fullsatt Berwaldhallen i Stockholm, uttryckte statsminister Stefan Löfven i sitt tal ett oomkullrunkeligt stöd för staten Israel och en avsky för alla uttryck för antisemitism.
Löfvens tal exponerade sprickan inom socialdemokratin: Utrikesdepartementet, med statssekreterare Margot Wallström och kabinettsekreterare Annika Söder i spetsen, bedrev en aggressiv lobbying mot Israel, men Löfven följde i Göran Perssons spår. Anmärkningsvärt är att S aldrig lade ut statsministerns tal offentlig, den dragkampen tycks UD ha vunnit. Men vi var många som hörde varje ord. Noterbart är att även nuvarande utrikesminister Ann Linde har tillhört socialdemokratins Israelfientliga falang.
En påminnelse om denna splittring inom S får man när man läser en av årets motioner till Svenska kyrkans kyrkomöte. Motionen (2021:27) har rubriken "Folkrätten i Israel och Palestina" och proklamerar att Israel är en "apartheidstat" och begår brott mot mänskligheten. Motionärerna från Socialdemokraterna, Centerpartiet och Partipolitiskt obundna (POSK) vill att Svenska kyrkan tillsätter en granskning av "apartheidstaten" Israel.
I motionen refereras till det så kallade Kairosdokumentet, en skrift författad av palestinska kristna. I Kairosdokumentets förord pekas staten Israel ut som ett rasistiskt projekt. Påståenden om att Israels bildande och existens är ett rasistiskt projekt (endeavor) är enligt IHRA:s definition antisemitism. Den definitionen har Sverige och många andra länder ställt sig bakom.
Att politiska partier gjort Svenska kyrkan till en arena för utspel är ett mångfacetterat och djupgående problem. Trosdimensionerna av att Kristus och kyrkans uppdrag skyms är naturligtvis de allvarligaste, men att kyrkans gemenskap förflackas och förytligas är även det tärande.
Frågan om Israel och Palestina blixtbelyser hur kyrkan har blivit en plattform för politiska partiers aktivism. Med ena handen bjuder således Socialdemokraterna in till konferens för att fästa uppmärksamhet på alla former av antisemitism och motarbete dem. Men med den andra handen agerar S i kyrkomötet utifrån en Israelfientlig linje, med en retorik hämtad från en antisemitisk idévärld.
Så, vilken linje driver egentligen S? Och står Annie Lööf bakom det synsätt C driver i kyrkomötet? Att POSK stödjer S och C i deras Israelfientlighet är naturligtvis besvärande för hela den nomineringsgruppen.
Motionen visar att dagens system med nomineringsgrupper och partipolitisk inblandning förstör kyrkan inifrån. Men det motionen främst avslöjar är hur antisemitiska föreställningar lever kvar inom de politiska partierna och i kyrkan. Det är skrämmande.
Även om Sveriges relationer med staten Israel ser ut att gå in i en period av upptining har ingenting förändrats i sak. För samtidigt driver Socialdemokraterna i andra sammanhang som inte bevakas av media på samma sätt på för en utredning om att klassificera staten Israel som apartheidstat. Denna politiska linje kommer om den genomförs i enlighet med Socialdemokraternas förslag få långtgående konsekvenser i synen på staten Israels existens och dess företrädares legitimitet. Något som av bland annat IHRA tidigare har klassat som antisemitiskt.
Relationerna mellan staten Israel och Sverige har på senare tid förbättrats avsevärt efter högnivåmötet inom ramen för UNGA, UN General Assembly då såväl statsminister Stefan Löfven (S) som utrikesminister Ann Linde (S) kunde genomföra möten på ministernivå i New York. Något som har varit otänkbart de senaste fem åren. Dels efter Sveriges erkännande av Palestina men inte minst på grund av den tidigare utrikesministern Margot Wallströms olika uttalanden om Israel.
De upptinade relationerna är direkt nödvändiga för att Sverige skall kunna genomföra Malmö-konferensen mot antisemitism; Reflec – ReAct men även det stundande ordförandeskapsåret för IHRA, International Holocaust Remembrance Alliance som inleds i mars 2022.
Men i likhet med det brittiska arbetarpartiet Labour så genomsyras inte heller det svenska socialdemokratiska partiet av någon total uppgörelse med de antisemitiska kluster eller kultur som formar partiet. Även om Labour i detta fall antog ett regelverk för att utesluta medlemmar som visar antisemitiska vanföreställningar fattade Labours senaste kongress en rad andra, anti-israeliska, beslut med antisemitiska undertoner. Bland annat kraven på bojkott av Israel, ett krav som om IHRA:s definition kan uppfattas som antisemitiskt då detta anspelar på Kristallnatten. Att bojkotta allt judiskt.
En snarlik linje, eller rättare sagt preludium, driver socialdemokraterna i Svenska kyrkan. Socialdemokraterna och Centerpartiet har undertecknat en motion till årets kyrkomöte, som inleds idag, om att utreda huruvida staten Israel är en apartheidstat. Även POSK, Politiskt oberoende i Svenska kyrkan har undertecknat motionen där socialdemokraten Anna Karin Hammar står som huvudmotionär.
Socialdemokraterna vill nu få Kyrkomötet att fatta beslut om att utreda om Israel är en apartheidstat.
Motionen är bland annat inspirerad av flera internationella forskare. Pål Wrange, svensk professor i folkrätt och som tidigare har arbetat bl.a. som folkrättsrådgivare vid Utrikesdepartementet. har bedömt att situationen i Israel och/eller Palestina faller – förutom under begreppet ockupation, annektering och blockad – under det folkrättsliga begreppet apartheid. Apartheid är enligt folkrätten ett brott mot mänskligheten och det åvilar alla att ingripa. Apartheidbegreppet brukar inte översättas, eftersom det är en folkrättslig term oberoende av att det en gång uppstod på sydafrikansk mark. Men, visar annan forskning, apartheidbegreppet har använts och används i andra syften och av företrädesvis organisationer som präglas av antisemitiska värderingar.
Även om begreppet apartheid inte uttryckligen nämndes i Kairos Palestina dokumentet 2009 är det denna modell som idag ligger till grund för den internationella stödorganisationen Global Kairos for Justice i budskapet Cry for Hope. Det som idag utgör grunden för BDS-rörelsen; Boycott, Disenvest, Sanctions riktat mot Israel. BDS-rörelsen har av Tysklands avgående kansler Angela Merkel definierats som en antisemitisk rörelse. Detta syns även i allt ifrån Black Lives Matters plattform som talar om Israel som en ”apartheidstat” som bedriver ett ”folkmord” på palestinierna till omfamningen av Israel och judar bland delar av extremhögern.
Begreppet apartheid applicerat på staten Israel menar andra internationella experter på antisemitism, som Dave Rich men även de svenska forskarna Henrik Bachner och Johan Sundeen, syftar till att deligitimera Israel som stat och driva en linje att Israel ska nedmonteras på samma sätt som Sydafrika. Dave Rich är biträdande forskare vid Birkbeck Institute for the Study of Antisemitism, där han avslutade sin doktorsexamen. hävdar inom sin forskning och sin bok Jeremy Corbyn, Israel att ny antisemitism “maskeras som anti-sionism” i vänsterpolitiken. Detta redogör han för i sin avhandling ”The Left’s Jewish Problem: Jeremy Corbyn, Israel and Antisemitism” (Biteback, 2016, 2018).
Rich menar bland annat att kritiken, eller jämförelsen är oriktig, orättvis och problematisk eftersom den används för att rycka undan Israels legitimitet. Det är också en retoriskt stark jämförelse med tanke på det stora stöd som antiapartheidrörelsen hade. Därmed kan den skapa viss nostalgi inom vänstern där kraven är starka på denna utveckling. Inte minst inom de svenska socialdemokraterna och kanske framför allt inom den socialdemokratiska kyrkopolitiska gruppen.
Det går heller inte att separera vad socialdemokraterna fattar för beslut i Kyrkomötet från partiet. Detta eftersom det är socialdemokraternas partistyrelse som lägger fast kyrkopolitiken samt att Stefan Löfven hustru Ulla Löfven, vald till Kyrkomötet som ombud, är i det närmaste övertydlig i en intervju i den socialdemokratiska partistyrelsens organ Aktuellt i Politiken, AiP, 2017 att det är samma politik som förs inom ramen för Svenska kyrkan som inom socialdemokratin i alla andra sammanhang. Artikeln är idag raderad från AiP hemsida.
Motionen, om att låta utreda Israel som apartheidstat samt att de implicerar att så är fallet vilket då skulle innebära att det internationella samfundet ingriper i likhet med hur de agerade i relation till Sydafrika ligger fast och får därmed anses vara förankrad i socialdemokraternas partiledning. Helt konträrt och en helt motsatt politik med vad både Stefan Löfven och Ann Linde kommunicerar utåt i andra sammanhang.
Artikeln publicerades på Ledarsidorna.se 2 oktober Ett tack riktas till Johan Westerholm som givit tillstånd till att artikeln återpubliceras.
Kan de svensk-israeliska förbindelserna upprättas?
För alla oss som önskar se (kraftigt) förbättrade relationer mellan vårt land Sverige och Israel, är det naturligtvis glädjande att se att det har skett en svensk framstöt i den riktningen. Det är nämligen på tiden, närmare bestämt snart 25 år sedan, då Göran Persson tillträdde som statsminister och högt på agendan hade ett officiellt besök i Israel. Och efter det lyckade besöket sa han anmärkningsvärt nog att förbindelserna mellan Sverige och Israel nu var ”normaliserade”. Det är ett ord som brukar användas mellan länder som legat i krig men nu upptar diplomatiska förbindelser. Och det säger mycket om hur dåliga relationerna varit tidigare.
Under Perssons tid hade de svensk-israeliska förbindelserna en kort vår, som kulminerade i Perssons initiativ ”Om detta må ni berätta”. Sedan gled relationerna Sverige-Israel tyvärr tillbaka ner i det moras där de befunnit sig i 20 år under olika svenska regeringar.
Om man ser historiskt på det var det unga Israel förkroppsligandet av det svenska socialdemokratiska idealet om ett klasslöst samhälle, där alla arbetade för allas bästa i kibbutzer och annorstädes. Och därför grundlades också en stark vänskap mellan Erlanders Sverige och Ben-Gurions Israel på 60-talet. Vid sitt Israel-besök 1966 var Erlander djupt rörd över att se Galileiska sjön, ”min söndagsskolesjö”, och så stark var den pro-israeliska stämningen i svenska regeringen då att även dåvarande ecklesiastikminister Palme med fru gick med i Samfundet Sverige-Israel (de gick ur året efter).
Vändpunkten verkar ha varit sexdagarskriget 1967, och i ännu högre grad vänsterstämningarna från 1968 och framåt. Och det är ett mått på den förändrade synen på Israel på svensk regeringsnivå att Erlander under pågående sexdagarskrig, under TCO-kongressen uttalade sin förhoppning att Israel skulle gå segrande ur kriget, medan 15 år senare, 1982 under Libanonkriget, statsminister Palme jämförde Israel med nazister.
Det har varit en källa till stor förbryllelse och sorg för alla i Sverige och Israel som önskar se goda förbindelser mellan våra båda länder, att Sverige på senare år verkar ha beslutat sig för att bli Israels mest rabiata kritiker, nästan som om det vore en principsak.
Överhuvudtaget har drivkraften bakom Sveriges förda Mellanösternpolitik varit gåtfull. Samtidigt som man har framställt sig som moraliskt föredöme och fredsfaktor i konflikten har man ofattbart aningslöst öst biståndspengar över den palestinska myndigheten trots att det länge varit uppenbart att man därigenom de facto finansierar terror mot judar och uppvigling av barn redan i dagisåldern. Och när andra länder har villkorat sitt bistånd och krävt genomlysning av hur pengarna används, har Sverige viftat bort alla sådana krav och okritiskt fortsatt ge. Dessutom hade man oerhört bråttom att erkänna en stat som öppet vill utplåna sitt grannland. På dessa och andra sätt har man inte främjat, utan försvårat, utsikter om en varaktig fred i Mellanöstern.
Längst gick kanske ändå Margot Wallström när hon anklagade Israel för utomrättsliga avrättningar när man stoppade terrorister mitt i handlingen med vapenmakt. Detta var droppen som kom Sveriges utrikesminister att öppet kallas antisemitisk i Israel, och ledde till att hon blev persona non grata där. Därmed har man givetvis gjort sig totalt irrelevant som aktör i en fredsprocess.
Den nya svenska diplomatiska framstöten är givetvis glädjande för alla som önskar förbättrade relationer mellan våra båda länder. Och en verklig sinnesändring från svensk sida vore lika glädjande som oväntad.
Men det är svårt att frigöra sig från den gnagande misstanken att det har mer att göra med det svenska arrangemanget Malmöforum mot antisemitism, och den enorma prestigeförlust det skulle innebära om konferensen bojkottades av Israel, särskilt med tanke på dess tema. Det närmaste året kommer att ge besked:
Har Sverige som en blixt från klar himmel faktiskt gjort sinnesändring och beslutat att erkänna den judiska staten Israel som en judisk stat? Och kommer man äntligen att börja villkora vidare ekonomiskt bistånd med krav bland annat på att våra biståndspengar inte går till att främja terrorism och judehat?
Eller är den diplomatiska framstöten bara ett cyniskt försök att rädda ansiktet internationellt, och om några månader är allt som vanligt igen? Låt oss innerligt hoppas på det förra, även om vi svenska israelvänner har blivit luttrade så att det räcker.
Bengt-Ove Andersson, tidigare generalsekreterare i Vänskapsförbundet Sverige-Israel
Om Israel fattade motsvarande beslut som USA och evakuerade sina militära styrkor från det område där militant islamism och jihadism är djupt rotad skulle sharialag och medeltida fundamentalism sannolikt vara vad som väntar det palestinska folket, skriver Lars Adaktusson, KD.
När den afghanska talibanrörelsen efter snabb militär framryckning intog huvudstaden Kabul välkomnades maktövertagandet av den palestinska terrororganisationen Hamas. I ett uttalande den 16 augusti heter det att “Hamas gratulerar talibanerna och deras modiga ledare till segern, vilken utgör kulmen på det heliga krig som pågått under de senaste 20 åren”. I uttalandet betonas att slutet på den “amerikanska ockupationen” visar att folkligt motstånd en gång för alla segrar och att detta även gäller “vårt kämpande palestinska folk”. Hamas, liksom talibanrörelsen och al-Qaida, ingår i den del av sunniislam som definieras som fundamentalistisk och våldsbejakande. Religiöst, politiskt och organisatoriskt finns skillnader mellan organisationerna, men gemensamt för samtliga är att jihad ses som ett medel för att försvara islam. Koranens påbud om heligt krig tillämpas mot de grupper och individer som betraktas som “otrogna”.
För den som genom åren följt rapporteringen om talibanernas offentliga avrättningar och vedervärdiga förtryck av flickor och kvinnor är det som nu sker ett dystert déjà vu. Bilderna från den kaotiska flygplatsen i Kabul, där förtvivlade och rädda människor klamrar sig fast vid startande flygplan, illustrerar skräcken för vad som komma skall.
Överfört till palestinska områden är frågan vad som skulle hända om den israeliska armén drog sig tillbaka från Västbanken. — Lars Adaktusson, KD
Samtidigt har takten i de talibanska erövringarna rest frågor om hur omvärldens regeringar och underrättelsetjänster så gravt kunde missbedöma rörelsens förmåga. Kvar efter att USA satt punkt för den militära närvaron blev en desorienterad befolkning, djup korruption och en sunnimuslimsk jihadism redo att omgående införa sharialag och ett islamiskt emirat.
Överfört till palestinska områden är frågan vad som skulle hända om den israeliska armén drog sig tillbaka från Västbanken. Ett militärt tillbakadragande och en återgång till 1967 års gränser har länge varit ett uttalat krav riktat till sittande israeliska regeringar. En bärande del i såväl Sveriges som EU:s Mellanösternpolitik har varit och är att “den israeliska ockupationen måste upphöra”.
Med erfarenheterna från Afghanistan och det talibanska maktövertagandet hamnar den politiken i nytt ljus. Om Israel fattade motsvarande beslut som USA och evakuerade sina militära styrkor från det område där militant islamism och jihadism är djupt rotade skulle sharialag och medeltida fundamentalism sannolikt vara det som väntar för det palestinska folket.
Vad det säkerhetsmässigt skulle innebära för Israel är inte svårt att föreställa sig. Terrororganisationer som Hamas, al-Qaida och Islamiska Jihad har samtliga en tydligt uttalad målsättning: Att Israel ska jämnas med marken och det judiska folket utrotas.
En av de Mellanösternexperter som i den israeliska debatten har varnat för ett scenario där Israel lämnar Västbanken är den tidigare militäre befälhavaren, Udi Evental. I Jerusalem Post påpekar Evental att ett israeliskt tillbakadragande, exempelvis för att implementera en tvåstatslösning, inte skulle följas av säkerhet och fred: “Efter Osloavtalet när Israel lämnade Gaza, Hebron och Jeriko dröjde det bara några år innan omfattande terrornätverk var etablerade där. Detta trots löften från den palestinska ledningen om att något sådant inte skulle tillåtas”.
Vad gäller utvecklingen i Gaza går den redan nu i samma riktning som Afghanistan. I det senaste valet 2006 fick Hamas en klar majoritet av rösterna – maktskifte, politisk splittring och inbördeskrig följde.
Konsekvenserna blev långtgående, i dag återstår en försvagad politisk ledning på Västbanken och en växande militant islamism i Gazaremsan. Kvinnors levnadsvillkor har förflyttats 1 400 år tillbaka i tiden, i stället för skolor, sjukvård och nya jobb prioriteras sharialag, jihad och mer vapen riktade mot Israel.
Fokuseringen på Israels agerande, som dominerat politiken under lång tid, måste ersättas av åtgärder mot radikal islamism och jihadism. — Lars Adaktusson, KD
Parallellt med detta undergrävs tilltron till Palestinska myndigheten, Mahmoud Abbas och hans parti Fatah. Enligt “Palestinian Center for Policy and Survey Research” anser endast 14 procent av palestinierna att Fatah bör leda och representera det palestinska folket – motsvarande siffra för Hamas är 53 procent. I valet mellan en korrumperad politisk ledning som berikar sig på det egna folkets bekostnad och en radikal islamistisk rörelse som förrädiskt utlovar guld och gröna skogar, väljer palestinierna det senare.
Mot bakgrund av detta är tiden inne för att revidera en daterad svensk Mellanösternpolitik. Även om ett tillbakadragande från Västbanken inte är aktuellt inom överskådlig tid understryker extremismens framfart i Afghanistan att nya prioriteringar krävs. Fokuseringen på Israels agerande, som dominerat politiken under lång tid, måste ersättas av åtgärder mot radikal islamism och jihadism. Eller som den palestinske människorättsaktivisten Bassam Eid uttrycker det: “Om det internationella samfundet verkligen vill hjälpa oss palestinier bör utpekandet av Israel upphöra och Hamas ställas till svars för sina gärningar. Vårt folk måste befrias från Hamas – inte från Israel”. Av Lars Adaktusson, riksdagsledamot, utrikespolitisk talesperson (KD)
Artikeln publicerades i tidningen Dagen 22 september Ett tack riktas till tidningen Dagen och Lars Adaktusson som givit tillstånd till att artikeln återpubliceras i Israelnytt.
Om en dryg månad står Sverige som värd för Malmö internationella forum för hågkomst av Förintelsen och bekämpande av antisemitism.
Men det svenska engagemanget får bekänna färg på allvar redan 22 september, då en starkt ifrågasatt FN-konferens äger rum. En rad tunga stater har valt att bojkotta, skriver Martin Blecher, generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel.
DEBATT. ”Rasismen hör inte hemma i Sverige. Vi ska intensifiera arbetet mot antisemitism, islamofobi, afrofobi och antiziganism samt arbetet mot rasism riktad mot samer. Grunden för detta arbete är den nationella planen mot rasism.” Orden är hämtade från regeringsförklaringen för 2021.
På onsdag är det 20-årsjubileum för en konferens som går under namnet Durban. 2001 hölls nämligen World Conference Against Racism som genomfördes i Durban, Sydafrika. I motsats till det uttalade syftet, präglades konferensen i Durban 2001 av uppvisningar i intolerans, antisemitism och grundlösa påståenden mot den judiska staten.
Förintelseförnekare invigningstalade
Under konferensen 2009 var den iranske presidenten, och förintelseförnekaren, Mahmoud Ahmadinejad öppningstalare där han förkunnade att ”världssionismen är rasism”. Diplomater från närvarande EU-länder stod då upp, gick ut och lämnade i en kraftfull protest.
Vad som var tänkt som en konferens mot rasism år 2001 har i stället utmynnat i en ökänd grogrund för otyglad antisemitism.
Vid efterföljande konferens 2011 bojkottade, på förhand, 14 nationer eventet. Mest talande var Vita husets dåvarande presstalesmans uttalande den 22 september 2011: ”Från början i samband med 2001 års världskonferens mot rasism i Durban, Sydafrika, har Durbanprocessen inkluderat fula uppvisningar av intolerans och antisemitism.” Från 2001 och framåt har Durban-konferenserna använts för att främja framför allt antisemitism och förintelseförnekelse samt ifrågasätta Israels rätt att existera. Vad som var tänkt som en konferens och manifestation mot rasism år 2001 har alltså i stället utmynnat i en ökänd grogrund för otyglad antisemitism och förtal, flera konferenser i rad.
Sverige borde också bojkotta
Sverige har gång på gång skickat statsråd och annan hög delegation till konferenser. Konferenser som andra länder helt enkelt bojkottat.
Till årets konferens har 19 länder valt att bojkotta konferensen: USA, Australien, Kanada, Israel, Storbritannien, Ungern, Nederländerna, Österrike, Tjeckien, Tyskland, Frankrike, Bulgarien, Italien, Kroatien, Nya Zeeland, Cypern, Slovakien, Grekland, Slovenien.
Att tunga länder som Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Nya Zeeland, Kanada, USA och Australien inte närvarar borde sända svenska UD en tydlig signal, om man tidigare inte förstått Durban-konferensernas agenda.
Att Sverige inte bara skickar representanter utan också statsråd är naturligtvis djupt problematiskt av flera skäl. Det kanske främsta skälet är att man själv blir del av en antisemitisk och rasistisk diskurs som man säger sig vilja bekämpa.
Varför så tyst från UD?
UD har, trots upprepade förfrågningar från Vänskapsförbundet Sverige-Israel om ett svenskt deltagande, varken bekräftat eller dementerat svensk närvaro. Varför vill UD inte vara öppna och transparenta om det resonemang som förs i frågan och om svenskt deltagande är aktuellt?
Om en månad står Stefan Löfven som värd för Remember ReAct – Malmö internationella forum för hågkomst av Förintelsen och bekämpande av antisemitism. Det är också något man stoltserar med i regeringsförklaringen.
Den 22 september har vi i Sverige en reell möjlighet att visa att vi inte bara agerar mot antisemitism på hemmaplan utan också i internationella forum och sammanhang. Ta den möjligheten.
Mycket av det Svenska kyrkan ägnar sig åt skapar inga rubriker. Det är inget konstigt med det. Det vore mer uppseendeväckande om en ”öppen folkkyrka” ständigt skulle ge upphov till rubriker. Samtidigt är det ett problem. Allt för mycket går idag under radarn. Klyftan mellan medlemmar och aktiva och de som verkligen har makten inom organisationen kan bli väldigt stor.
Svenska kyrkans inflytande är även idag större än många tror. De ekonomiska och personella resurserna är imponerande. När ärkebiskopens pappa, som själv var protestantisk präst i Tyskland, besökte sin dotters arbetsplats i Tyresö, blev han närmast chockad över hur många anställda som det fanns i en församling i en svensk förortskommun.
Kyrkans inställning till Israel är en av de saker som sällan ges plats i media. Det är olyckligt. Här finns nämligen en viktig och bekymmersam berättelse. En berättelse om en kyrka som blivit en av Europas mest antiisraeliska organisationer. Utvecklingen har varit successiv men idag dominerar ensidigheten kyrkans agerande.
Svenska kyrkan har ett institut i Jerusalem som från början var tänkt att bli ett centrum för samverkan med den religion som Jesus växte upp med, judendomen. Efter diverse konflikter är institutet numera helt inriktat på kontakter med kristna araber och muslimer. Kontakten med majoritetsreligionen i Israel är mycket begränsad och attityden till den judiska staten är negativ. Svenska kyrkan engagerar sig i begränsad utsträckning för de många kristna som drabbas av våld och förföljelse i världen, inte minst just i Mellanöstern. Däremot läggs stor energi på att motarbeta Israel och ge stöd till de palestinier som är den judiska statens motståndare. Budskapet är med få undantag vinklat och det ställs sällan några krav på de korrupta och våldsamma rörelser, som styr de palestinska områdena. Bilden av Israel är negativ och bygger till stor del på det budskap, som förmedlas av grupper som vill utplåna den judiska staten.
På det teologiska planet stöder Svenska kyrkan grupper som hävdar att judendomen inte har samma rätt att existera som andra religioner. I inget annat fall agerar kyrkan på samma sätt. Även grupper som står nära det våldsinriktade Muslimska Brödraskapet samarbetar i vårt land med Svenska kyrkan.
Personligen ser jag kyrkans öppna stöd för BDS-rörelsen, som vill att världens länder ska bojkotta den judiska staten, som det mest problematiska. Svenska kyrkan borde hålla sig för god för att ge sitt stöd till bojkotter av judar. Vi är många som trodde att det skulle vara omöjligt att över huvud taget argumentera för något liknande, efter det som hände i Europa under andra världskriget.
Att kritisera Israel är inte konstigt. Få länder har så intensiva inrikespolitiska debatter som just den judiska demokratin, som lever i ett hav av fientligt inställda diktaturer. Att ensidigt välja ut just Israel som måltavla för ständiga angrepp är orimligt. Varken folkmordet i kinesiska Xinjiang eller den blodbesudlade diktaturen i Nordkorea ägnas ett liknande intresse från Svenska kyrkans sida. Här saknas proportioner och en rimlig koppling mellan budskapet och den faktiska verkligheten.
Kyrkans historia av förföljelse av oliktänkande borde vara ytterligare ett argument för att ändra inställningen till Israel och Mellanöstern. Engagemanget för fred i andra länder är positivt men måste bygga på saklighet och rättvisa. Israel är en modern demokrati där alla de värden som Svenska kyrkan säger sig stå för respekteras. Israel är det enda landet i regionen, där sexuella minoriteter och anhängare av alla religioner kan leva tillsammans i trygghet.
En ”öppen folkkyrka” kan inte ha som ett av sina mål att världens enda judiska stat ska bojkottas och isoleras från omvärlden. Det är dags att tänka om.
Många medlemmar som inte förstår varför just Israel ska vara Svenska kyrkans främsta fiende, skulle säkert också uppskatta en omsvängning. Det skulle minska klyftan mellan ledning och medlemmar och skapa förutsättningar, för framtida konstruktiva bidrag till arbetet för verklig fred i Mellanöstern.
Mats Fält är vice ordförande för Vänskapsförbundet Sverige-Israel Texten publicerades den 17 september i Svensk Tidskrift. Ett tack riktas till Mats Fält som givit tillstånd till att artikeln återpubliceras i Israelnytt.
Transatlantisk deklaration: Upphör med diskrimineringen av Israel i FN
Vi, som är lagstiftare, förenade över partigränserna på båda sidorna om Atlanten, uppmanar EU:s medlemsstater och demokratiska länder att stödja oss i arbetet med att se till att den systematiska diskrimineringen av Israel i FN upphör.
Låt oss nämna några exempel: under 2020 antog FN:s generalförsamling 17 ensidiga resolutioner mot Israel samtidigt som man bara antog 6 resolutioner som utpekar 6 av de andra 192 medlemsstaterna för människorättsbrott. FN:s råd för mänskliga rättigheter pekar ut en enda stat, nämligen Israel, med en separat, helt egen punkt på dagordningen (nr 7) medan brott mot de mänskliga rättigheterna i alla andra länder tas upp under endast en punkt (nr 4). För närvarande fokuserar 21 procent av de resolutioner som rådet har antagit på just Israel. I september förra året fördömde FN:s ekonomiska och sociala råd endast Israel av alla länder för påstådda kränkningar av kvinnors rättigheter.
Mot bakgrund av den globalt tilltagande antisemitismen är det ständiga oproportionella rituella fördömandet av världens enda judiska stat i FN speciellt riskabelt och måste få ett slut. Israel ska uppmärksammas och granskas, liksom alla andra länder. Men landet förtjänar att behandlas på samma sätt som andra länder – varken mer eller mindre.
Eftersom vi verkligen stödjer en regelbaserad internationell ordning fruktar vi att den här dubbelmoralen riktad mot Israel även skadar FN självt. Genom att arbeta i strid med sitt eget ändamål och sina egna principer som anger att organisationen är skyldig ”att mellan nationerna utveckla vänskapliga förbindelser” grundade på ”principen om folkens lika rättigheter” underminerar FN sin egen trovärdighet och förlorar sitt folkliga stöd. Dessutom, genom att ägna orimligt mycket tid åt Israel, avleder FN sina begränsade resurser och sin uppmärksamhet från akuta internationella kriser. Som den tyska utrikesministern Heiko Maas sa 2019: ”Än i dag fördöms Israel, behandlas partiskt och marginaliseras på ett olämpligt sätt i FN:s organ. Detta är smärtsamt och otillfredsställande, i synnerhet som FN är centrum för den multilaterala regelbaserade ordningen och oumbärligt för internationell fred och säkerhet.”
Vi uppmanar därför EU:s medlemsstater och alla demokratiska länder: - Att rösta emot det överdrivna antalet anti-israeliska resolutioner i FN:s generalförsamling och andra FN-organ. En sådan samordnad opposition från demokratiska medlemsstater skulle beröva diskriminerande resolutioner deras obefogade legitimitet. - Att arbeta för att reformera FN:s råd för mänskliga rättigheter och upphäva rådets diskriminerande punkt 7 som är utformad enbart för att kritisera och stigmatisera Israel. - Att arbeta för att avskaffa de diskriminerande kommittéerna och programmen inom FN-systemet med ett specifikt mandat att driva en anti-israelisk agenda som bara leder till att utsikten för fred inom ramen för en framförhandlad tvåstatslösning undermineras.
Med FN:s framlidne generalsekreterare, Kofi Annans, ord: både Israel och FN har ”rest sig ur askan efter förintelsen”. Den transatlantiska gemenskapen av demokratier har därför en helig plikt att se till att missbruket av FN-systemet i syfte att ständigt svärta ner den judiska staten och därigenom skada även FN och de värden som FN står för upphör.
Uppropet publicerades genom Transatlantic Institute och skrevs under av bland andra Vänskapsförbundets ordförande Lars Adaktusson
Så prövas regeringens löften om kampen mot antisemitism
I regeringsdeklarationen markerade statsminister Stefan Löfven ännu en gång mot rasism och antisemitism, något som kommit att bli hans signum under hans tid som regeringschef. Hur starkt detta engagemang är kommer inom kort prövas. Den 22 september genomförs den tidigare starkt kritiserade Durbankonferensen i FN:s regi. En konferens och högnivåmöte som flera länder, bland annat USA, lämnat för att den visat sig vara en tummelplats för antisemitiska vanföreställningar.
Under gårdagen lämnade Stefan Löfven vad som ser ut att bli hans sista regeringsförklaring när riksdagen öppnade för det sista riksdagsåret innan valet 2022. Förutom de förväntade frågorna; jobben, välfärden, tryggheten och nn uppehöll sig statsministern kort vid rasism men tidigt och på en framhävd plats i regeringsförklaringen. Detta område har kommit att bli statsministerns politiska kännetecken lika mycket som det kommit att bli hans kvarnsten.
Statsministerns eget parti, Socialdemokraterna, har en lång och till synes obruten historia sedan 1971 av uttalad antisemitism utan att partiet, med undantag från Göran Perssons tid som ordförande, aldrig markerat genom uteslutningar eller annat mot den parti-interna antisemitismen.
Denna är väl dokumenterad och internationellt vida känd då såväl presidenterna George W Bush som Barack Obama lät sända särskilda sändebud för att sätta sig in i, och markera, mot Sverige.
Statsministern menade att
– Rasismen hör inte hemma i Sverige. Vi ska intensifiera arbetet mot antisemitism, islamofobi, afrofobi och antiziganism samt arbetet mot rasism riktad mot samer.
Det till synes första steget under det sista riksdagsåret på detta engagemang är Malmö-konferensen mot antisemitism, Remember ReAct, som genomförs under oktober månad men hur pass seriös statsministern är kommer visa sig långt tidigare.
Den 22 september kommer konferensen, eller högnivåmötet Durban IV genomföras i FN:s regi för att fira 20-årsjubiléet av Durban-deklarationen som antogs 2001 vid 2001 World Conference Against Racism som genomfördes i Durban, Sydafrika.
I motsats till det uttalade syftet präglades Durban -konferensen 2001 av uppvisningar i intolerans, antisemitism och grundlösa påståenden mot den judiska staten. Israel pekades ut i konferensens slutförklaring som en stat präglad av detta samt även vid NGO -forumet för biståndsorganisationer som hölls parallellt. Från 2001 och framåt har Durbanprocessen använts för att främja rframför allt antisemitism och förintelseförnekelse samt ifrågåasätta Israels rätt att existera.
Vid de demonstrationer som leddes av palestinier som kantade Durban I fanns plakat med budskap såsom ”Hitler skulle ha avslutat jobbet” samt att ”Sion Vises protokoll” fanns till försäljning. Vid det NGO-forum för biståndsorganisationer distribuerade palestinska och arabiska jurister karikartyrer med judar framställda som blodtörstiga kroknästa arketyper. Judiska och israeliska representanter attackerades fysiskt samt fick höra bland annat att de ”inte tillhörde den mänskliga rasen”.
Sedan Durban I genomfördes har två högnivåmöten till genomförts, Durban II och III. Bägge med samma inramning. Som konsekvens av detta har flera länder valt att lämna Durban-konferensen.
Vid Durban II, som genomfördes i Geneve 2009, framförde Irans president Mahmoud Ahmadinejad öppet ett ifrågasättande av Förintelsen vilket ledde till starka protester. Men det hindrade inte FN från att bjuda in honom som en av huvudtalarna igen vid Durban III vilken genomfördes i New York.
Bland de länder som numera inte deltar i högnivåsamtalen som är Durban-mötets syfte märks USA, Israel och Nya Zeeland men även Cypern, Italien, Tjeckien, Kroatien, Frankrike, Polen, Storbritannien, Österrike, Cypern och Tyskland. Sverige har sedan Durban I varit närvarande på samtliga. Samtliga har lämnat eller sänder observatörer på låg tjänstemannanivå.
Det har florerat uppgifter om att Sveriges nordiska grannländer även de kommer bojkotta Durban IV men än så länge har vare sig den danska, norska eller den finska regeringen officiellt kommunicerat hur de avser agera. Det finns inte heller någon gemensam EU-linje i relation hur EU ställer sig till Durban IV.
Hur Sverige nu ställer sig till Durban IV är idag okänt efter att allt fler länder väljer att antingen inte delta eller skicka representanter på lägre nivå. Det senare används ofta för att diplomatiskt markera stödet för sakfrågan men samtidigt genom att inte sända en minister en diplomatisk markering om missnöje med inramingen eller annat.
På en direkt fråga från Ledarsidorna om på vilken nivå Sverige kommer delta i Durban IV och i sådana fall vilket statsråd som Sverige avser sända som representant svarar UD att samtal pågår internt i regeringen och ber att få återkomma.
Regeringen har, som beskrivits ovan, möjligheten att delta i Durban IV men samtidigt markera genom att sända tjänstemän på lägre nivåer än som tidigare ministrar.
Johan Westerholm
Artikeln publicerades på Ledarsidorna.se 15 september Ett tack riktas till Johan Westerholm som givit tillstånd till att artikeln återpubliceras i Israelnytt.
Mitt namn är Martin Blecher och jag är tillförordnad generalsekreterare för Vänskapsförbundet Sverige Israel.
Vänskapsförbundet Sverige-Israel är ett religiöst och politiskt obundet vänskapsförbund med syfte främja kulturellt utbyte och information om Israel som sin främsta målsättning.
Sverige-Israel består av 3000 medlemmar i ca 20 lokalföreningar över hela Sverige.
Vi arbetar för att:
Öka kunskapen om Israel.
Öka förståelsen för Israel.
Stärka banden mellan Sverige och Israel.
Vi gör det genom att:
Införa och delta i debatten om Israel.
Främja officiella och privata kontakter med organisationer och enskilda i Israel.
Arrangera resor till Israel.
Främja kunskap om och förståelse för kultur, religion och samhällsförhållanden i Israel
Jag var med och lyssnade på den judiska seminarieserien Limmud där Ann Linde närvarade och fick ett otroligt bra intryck av statsrådet. Hon har både explicit och implicit förklarat genom handling och ord att hon är vän av Israel och Palestina. Det är ett språkbruk som betyder väldigt mycket liksom att hon är en anhängare av två stater.
Nu till min fråga: Jag är intresserad av statsrådets inställning till palestinska flyktingar i Palestina.
Omkring 2 miljoner flyktingar lever idag på Västbanken och Gaza, det område den svenska regeringen erkänt som staten Palestina. Frågan blir då :
klassas dessa människor fortfarande som flyktingar av UD – det land till vilket det kräver att få återvända till – om en stat redan existerar? I sådana fall har det svenska beslutet med erkännandet därmed satt sökarljuset på en fundamental motsättning hos de som å ena sidan stöder UMRWA, och, å den andra även erkänner Palestina ’de jure’.
Vad är Ann Lindes hållning i frågan? Är inte en rimlig utgångspunkt att om Sverige erkänt en stat med en befolkning och ett territorium, att dess status som flyktingar ur svenskt perspektiv övergår till att vara medborgare i den stat man erkänt?
Svar från UD
Hej Martin,
Tack för ditt e-postmeddelande. Jag arbetar på ministerkansliet och har blivit ombedd att svara, och låt mig först och främst beklaga att du har fått vänta på svar.
Palestinaflyktingar utgörs av de människor som tvingades fly eller fördrevs från sina hem till följd av utropandet av staten Israel 1948 och det krig som följde, samt deras efterkommande. Huvuddelen av de ursprungliga Palestinaflyktingarna bodde i det som idag är staten Israel och flydde därifrån till Västbanken, Gaza och intilliggande länder. UNRWA:s mandat fastställdes 1949 till att bistå flyktingarna humanitärt till dess att en fredlig lösning på konflikten uppnåtts, vilket ju ännu inte har skett. Palestinaflyktingars rätt till återvändande är en av de slutstatusfrågor som parterna i konflikten måste förhandla om i en fredsuppgörelse. Att Sverige erkänt staten Palestina innebär ingen förändring i vår syn på Palestinaflyktingarna. Deras flyktingstatus är inte upp till Sverige att avgöra utan följer av UNRWA:s mandat.
Flera saker är anmärkningsvärda i UD:s svar till Vänskapsförbundet 1) Man redogör för faktum att Palestinaflyktingars rätt till återvändande är en av de slutstatusfrågor som parterna i konflikten måste förhandla om i en fredsuppgörelse.
Det är naturligtvis helt riktigt. Dock har Sverige redan tagit sig friheten att erkänna Palestina, ett territorium, en befolkning och en regering (trots att det sedan olägligt och obekvämt för UD 2007 funnits två regeringar).
Har man tagit sig frihet att erkänna slutstatusfrågor som territorium, som också nämns i samma sammanhang som flyktingarna, är det tydligt att Sverige varken är konsekvent eller följer internationell rätt vad gäller aspekter som flyktingar, statslöshet och rätten till medborgarskap.
Konsten att förutsättningslöst ta ställning i en av slutstatusfrågorna medan man, knappast osmidigt, duckar i en annan är remarkabel i sig.
2)Att Sverige erkänt staten Palestina innebär ingen förändring i vår syn på Palestinaflyktingarna. Deras flyktingstatus är inte upp till Sverige att avgöra utan följer av UNRWA:s mandat.
Här säger UD explicit att människor med flyktingstatus på Västbanken och Gaza inte ska, bör, eller har blivit, av med sin flyktingsstatus i samband med att Sverige erkände en stat och ett territorrium.
Personer som klassas som flyktingar i dag på det territorrium Sverige erkänt blir alltså inte medborgare enligt Sverige. Våra skattepengar går idag till "flyktingar" som Sverige, sedan 2014, vägrat avkräva att de ska bli av med sitt flyktingsskap i utbyte mot medborgarskap.
Varför ger Sverige 75 miljoner kronor till en NGO vars mål är att utplåna den judiska staten?
The Swedish International Development Cooperation Agency (Sida) har ett biståndsprogram med uttalat mål om att ”stärka respekten för mänskliga rättigheter och folkrätten i Palestina”. 75 miljoner kronor är avsatt till utbetalning till projektet under perioden 2020 till 2023, och 44 procent av beloppet har redan betalats ut. Sidas biståndspartner i projektet är den palestinska organisationen NGO Development Center (NDC). De svenska myndigheterna presenterar NDC som en ”palestinsk civilsamhällesorganisation som har två strategiska mål:
1) Stärka det civila samhällets organisationer för att tillhandahålla mer hållbara tjänster och bidra till socioekonomisk utveckling,
2) Bidra till utvecklingen av det civila samhällets organisationer så att de är mer tillmötesgående, öppna och ansvarsfulla”. I detta projektet har de svenska myndigheterna valt åtta organisationer, fyra palestinska och fyra israeliska, som NDC kommer att stärka med hjälp av en injektion av svenska skattepengar. Detta låter bra, men vi vill ändå uttrycka vår oro och protest mot detta biståndsprojekt.
NDC motarbetar fredsarbete på gräsrotsnivå
NDC:s webbplats är öppen om de riktlinjer som de förväntar sig att deras partners kommer att förbinda sig till. NDC åtar sig ”att följa den nationella agendan utan några normaliseringsaktiviteter med ockupanten, vare sig på politisk / säkerhets-, kultur- eller biståndsnivå”. Därmed kommer svenska skattepengar att användas för att motverka fredsskapande kontakt på gräsrotsnivå mellan israeler och palestinier.
NDC är inte en oberoende aktör
Observera att NDC åtagit sig att följa den ”nationella agendan”, som binder dem till den palestinska myndigheten och hindrar dem från att vara en verklig NGO oberoende av statlig kontroll. Riktlinjerna förpliktar NDC och dess partners att samråda med den palestinska myndigheten ”om något nytt projekt”. Sveriges mål att göra palestinska civilsamhällsorganisationer mer ”öppna och ansvariga” saknar därmed en verklighetsanknytning.
NDC stöder extrema politiska krav som vill utradera den judiska staten
I NDC:s riktlinjer står också: ”Ingenting får göras för att undergräva de omistliga palestinska rättigheterna att etablera en stat och flyktingarnas återkomst till sina ursprungliga hem, i enlighet med FN:s säkerhetsråds resolution 194.”
Det finns ett stort antal flyktinggrupper under decennierna före och efter 1948, som aldrig fick rätt att återvända. Flyktingar har ingen sådan allmän rättighet.
Kravet på ”återvändande av flyktingar” är ett kodord för att utplåna världens enda judiska stat, genom att flytta minst 7 miljoner palestinier (nästan inga av dem är flyktingar, men andra, tredje och fjärde generationens flyktingar) till staten Israel.
NDC:s framställan bryter mot Sveriges erkännande av Palestina
I erkännandet av Palestina som stat förkunnade Sverige att Palestina "uppfyller ... folkrättens kriterier: det finns ett territorium, ett folk och en regering." Det territorium de hänvisar till definieras av vapenstilleståndslinjerna före 1967-vilket bland annat betyder Västbanken och Gaza. Uppskattningsvis bor två miljoner palestinska flyktingar för närvarande på Västbanken och Gaza - det territorium Sverige erkänner som staten Palestina. Hur kan man fortsättas att registreras som ”flyktingar från Palestina” - landet som de kräver att återvända till - om det redan finns en stat? Lika tydligt Sverige varit i regeringsförklaringar och i debattartiklar om erkännande av Palestina utifrån de kriterier man själva satt upp, lika otydlig är man när dessa kriterier bryts ned.
NDC arbetar med en antisemitisk agenda
NDC säger också öppet att de arbetar för en bojkott, deinvestering och sanktioner mot Israel. Den svenska regeringen bör notera att Tysklands tre ledande partier och två etablerade oppositionspartier har fördömt BDS rörelsens argumentationsmönster och metoder som antisemitiska.
NDC är aktivt i ”anti-normaliseringskampanjer”. I praktiken har detta inneburit utfrysning och annan social och ekonomisk press på palestinier som har haft någon form av samarbete med Israel. Det är extremt skadligt att sådana grupper får 75 miljoner kronor från Sida i sina händer.
Vi ber Utrikesdepartementet snarast möjligt om svar på följande frågor:
Varför framhäver Sverige NDC som en förebild för palestinska NGO:er, när de motarbetar fredsarbetet på gräsrotsnivå och inte är en oberoende aktör?
Hur resonerar svenska regeringen i frågan om att ta in sju miljoner palestinier till staten Israel?
Kan man enligt Sverige både vara medborgare i en stat och ha kvar sin status som flykting?
Stödjer den svenska regeringen BDS-rörelsen?
Med vänlig hälsning, Conrad Myrland, Ordförande för Med Israel för fred Martin Blecher, generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel
Ovanstående brev har skickats till svenska utrikesministern.
Det är dags för Israels fiender att ta hand om flyktingarna
Återigen, dimridåer om flyktingar, Israeler och araber, gränsändringar och vem som är ansvarig för detta.
Utifrån författare Fayad El-Natours inlägg i frågan om Israel som rasistisk stat/statsbildning och brist på medborgerliga rättigheter så kan det vara på plats att gå igenom lite av vissa historiska skeenden i världen under 1900-talet.
När krig gjort att gränser ändrats har i många fall flyktingströmmar uppstått. Sovjet invaderade Tyskland 1945, man annekterade delar av Polen på vägen, fördrev ett stort antal miljoner Polacker västerut, och därefter flyttade man in Polen på tidigare tyskt område, (Odra-Neisselinjen) Dessutom så togs det så kallade Sudetenlandet bort från tyska områden. Detta renderade i en fördrivning av närmare 14 miljoner tyskar som fick 1-3 dygn på sig att gå västerut, mot de tyska restområdena. Det sönderbombade Tyskland och Polen fick då ta hand om sina medborgare från de fördrivna områdena som Sovjet lagt under sig. Trots enorma vedermödor så fick det tyska folket ta hand om sina medborgare. Sammalunda skedde med Polen och deras fördrivna.
I fallet med krigen i Mellanöstern så verkar det vara andra regler som gäller. Det finns närmare 20 stater som bebos av araber där språket och kulturen är arabisk, oftast med muslimsk majoritet i befolkningen. När de arabiska länderna som anföll staten Israel under de olika krigen från 1940-talet fram till 1973, och förlorade, så valde vissa grupper av araber, som då bodde inom israeliska områden, att på inrådan av de anfallande arabstaternas ledare, att fly, för att de blev lovade att få återkomma när segern var vunnen.
Men de förlorade krigen, gränser ändrades, judar som bodde i arabstater fördrevs, men ingen av de krigförande arabstaterna tog något som helst ansvar för de arabiska medborgare som de ansåg sig gått ut i krig för! De inrättade flyktingläger och vägrade att låta dem som flytt integrera sig och erhålla medborgarskap och integreras i dessa arabländer. De hölls i ett limbo.
De fick med sig FN (och startade UNRWA) för att permanenta detta limbo och hålla alla de som flytt som statslösa medborgare! De erbjöds inte möjligheten att få återetablera sig i till exempel Jordanien, Egypten, Syrien, Irak, Saudiarabien, Emiraten eller Libyen.
Israel har fått delar av öknen att blomma. Om arabländerna väljer att samarbeta med Israel kan de få ta del av den utveckling som gjort tidigare obeboeliga delar av Israel beboeliga och skapa motsvarande bosättningsmöjligheter i sina länder för de araber som anser sig vara på flykt. Många arabiska områden inom israel uppskattar inte när det bor judar i området. De vill hellre ha det som 'Judenrein'.
De polska och tyska flyktingarna fick återetablera sig i sina kvarvarande territorier. Det är dags att länder som ansvarar för olika kring mot Israel också tar ansvar för de så kallade palestinaflyktningarna. Att låta flyktingskapet gå i arv är grymt och hänsynslöst, och ansvaret för detta är inte Israels, de har försvarat sig och gränser har ändrats, sånt sker i krig. Det är en risk som en anfallare får ta. Israel har återlämnat stora områden av Sinaihalvön efter fredsavtalet med Egypten. Så ibland kan gränser till viss del återställas, men ibland består en gränsändring.
Staten Israel har sedan 1948 tagit ansvar för alla judiska flyktingar och fördrivna världen över när helst judar fördrivits eller hotats av utrotning. Det skedde exempelvis under 1980-talet när dåvarande Sovjet förtryckte judiska sovjetmedborgare.
