Förra veckans avtal mellan Israel och Förenade Arabemiraten är en stor och historisk framgång. Inte bara för de två länder som slutit avtalet, utan även för Trumpadministrationens utrikespolitik.

Ära den som äras bör, heter talesättet. President Trump har nått få utrikespolitiska framgångar av verklig betydelse under sin tid i Vita huset. Den högprofilerade, egocentriska diplomatin med Nordkorea har till exempel inte lett nått någonvart hittills.

Men förra veckans avtal mellan Israel och Förenade Arabemiraten är faktiskt, precis som Trump twittrade, en stor och historisk framgång. Inte bara för de två länder som slutit avtalet om att öppna diplomatiska relationer, utan även för Trumpadministrationens utrikespolitik.

Det främsta framsteget är såklart för fred i Mellanöstern. Ännu en arabisk stat erkänner det uppenbara: att Israel finns här för att stanna. Bara så kan man lämna historien bakom sig och gå mot samexistens och samarbete. Här, i Israels huvudstad Jerusalem, ser många fram emot att framöver kunna resa till ännu ett land i närområdet, eftersom många länders portar fortfarande är stängda av politiska skäl.

Visst finns det mycket att invända. Israel har länge byggt närmare relationer med flera gulfstater, om än i det dolda, och det är varken Trumps eller Israels premiärminister Netanyahus förtjänst. Israel och länder som Bahrain, Kuwait, Saudiarabien och Qatar har under lång tid byggt ett närmare utbyte inom underrättelse och säkerhet, för att möta Irans kärnvapenhot. Den iranska regimens löfte om att utplåna Israel har gjort den alltmer ensam i världen.

Även handeln länderna emellan har ökat. Israel är världsledande på områden där flera av gulfstaterna behöver ett ökat utbyte, som jordbruk och cyberteknologi. De ekonomiska incitamenten är kanske inte de viktigaste, men de spelar roll.

Ett avtal om normalisering betyder inte att vägen framåt blir en dans på rosor. Israel och Jordanien har haft diplomatiska relationer sedan 1994, men de har knakat ordentligt i fogarna de senaste åren.

Diplomatiska band betyder inte nödvändigtvis evig vänskap. Men ändå. Att ett land i den region där snart sagt alla grannar en gång i tiden försökt utrota Israel upprättar normala relationer med landet är en stor sak. Fler gulfstater kommer förhoppningsvis att följa Förenade Arabemiratens exempel. Under det katastrofala året 2020 är detta något så unikt som ett framsteg av stora mått.

Benjamin Katzeff Silberstein

Gästledare publicerad i SvD 16 augusti 2020

Det förestående fredsavtalet mellan Israel och Förenade Arabemiraten (UAE) är mer än bara ett enastående diplomatiskt genombrott. Det representerar även ett grundläggande paradigmskifte för fredsskapande.

I över 50 år har detta paradigm grundats på antaganden som tyckts omöjliga att uppnå.
 
Först och främst trodde man att den israelisk-palestinska konflikten utgjorde själva kärnan i Mellanösterns oroligheter. Om bara den kunde lösas, så skulle freden spridas i regionen. Detta visade sig visserligen felaktigt redan under den arabiska våren 2011, och de inbördeskrig som följde i Syrien, Libyen, Irak och Jemen. Men ändå var det många politiker – särskilt i Europa och USA – som fortfarande trodde att en lösning på den israelisk-palestinska konflikten skulle utgöra någon slags mirakelkur för de flesta, eller rentav alla, av Mellanösterns konflikter. Den dåvarande amerikanska utrikesministern John Kerrys intensiva skytteldiplomati genomfördes 2012-2014, samtidigt som en halv miljon syrier massakrerades, och utgick från just denna idé.
 
Nästa antagande var att den israelisk-palestinska konfliktens kärna i sin tur utgjordes av judiska bosättningar i Judéen och Samarien, östra Jerusalem, och Gaza. Frys dem och det kommer att bli lätt att medla mellan parterna, sades det. Men också denna teori kollapsade i mötet med verkligheten. År 2005 drog sig Israel tillbaka från Gaza, och evakuerade samtliga 21 bosättningar där. Sen frös man även bosättningarna under en stor del av 2009-2010. Ändå fortsatte konflikten, och till och med förvärrades, men trots detta framhärdade utländska beslutsfattare i att fred skulle vara oförenlig med bosättningar.
 
Och förutom att frysa de befintliga bosättningarna, förväntades Israel dessutom att ge upp praktiskt taget allihop.
 
Detta var det tredje antagandet, att fred med arabvärlden endast skulle kunna köpas genom att Israel ger upp landområden. Den här föreställningen är lika gammal som Israel självt. De första angloamerikanska fredsplanerna – Alpha och Gamma [i mitten av femtiotalet] – utgick från israeliska eftergifter i Negev och på andra håll. Efter 1967 tillämpades samma princip på områden som erövrats av Israel under Sexdagarskriget, och efter att Sinai återlämnats till Egypten 1982, även Judéen, Samarien och Gaza. Utrikesminister John Kerry var en av dem som vid upprepade tillfällen varnade för att Israel skulle drabbas av total internationell isolering om man inte uppfyllde dessa krav.
 
”Alla vet hur den slutliga överenskommelsen ser ut”, hette det i ett fjärde antagande. Med mindre justeringar och visst landutbyte innebar detta att en palestinsk stat skulle upprättas längs de linjer som gällde före 1967, med en huvudstad i östra Jerusalem. Palestinierna skulle ge upp den så kallade ”rätten till återvändande” för palestinska flyktingar, gå med på att avsluta konflikten med Israel, avstå alla vidare anspråk, och att acceptera formeln ”två stater för två folk”. Israel skulle för sin del evakuera dussintals bosättningar, dela upp sin huvudstad igen, och överlämna Västbankens säkerhetskontroll antingen till palestinierna eller till något internationellt organ. Av alla antagandena var detta den mest verklighetsfrånvända. Inte en enda del gick att uppnå. I själva verket var det ingen som visste hur en slutlig överenskommelse skulle se ut.
 
Slutligen, för det femte, så menade en rad fredsmäklare länge att palestinierna var den svagare parten och därför skulle belönas, särskilt när de lämnade förhandlingsbordet. Den palestinska myndigheten kunde främja terrorism och avvisa långtgående, generösa, fredsförslag, och ändå belönas med stora biståndsökningar och ökat internationellt erkännande. Föga förvånande innebar omvärldens inställning bara att palestiniernas beteende bekräftades och förstärktes: stödet till terror ökade och de fortsatte avvisa freden.
 
Men nu ställs alla dessa antaganden på ända av överenskommelsen mellan Israel och Förenade Arabemiraten. Avtalet visar att Israel inte måste evakuera en enda bosättning eller dra sig tillbaka från en enda meter land för att uppnå fred med ett mäktigt arabland.
 
Det öppnar vägen för alternativa infallsvinklar för den som vill försöka lösa konflikten. Nya modeller, som inte är beroende av att israeler och palestinier gör utfästelser som ingen av dem kan infria. Och avtalet straffar, snarare än belönar, palestinierna för att de lämnade förhandlingsbordet. Det skulle inte vara förvånande om den Palestinska Myndigheten inom kort visar sig beredd att komma tillbaka igen.
 
I över ett halvt sekel har det visat sig svårt att förändra synen på hur fredsskapande förväntas gå till i Mellanöstern. Men det banbrytande avtalet mellan Israel och Förenade Arabemiraten tvingar även de mest hårdnackade anhängare av den gamla skolan att tänka om. En del kommer förstås att fortsätta förespråka modeller som blivit motbevisade. De som bryr sig om fred kommer att överge dem.
 
Michael Oren
Michael B Oren, Israel’s former ambassador to the United States and a member of Knesset, is the author of Ally: My Journey Across the American-Israeli Divide (Random House, 2015).
 
Publicerad i Times of Israel 14 augusti 2020 


Överenskommelsen som tillkännagavs under torsdagen väcker nytt liv i Trumps fredsplan, öppnar för ännu bredare förbindelser, stärker Netanyahu, och lägger hans skadliga planer på ensidig annektering på hyllan.
 
Torsdagens tillkännagivande att Israel och Förenade Arabemiraten (UAE) kommit överens om att etablera fulla diplomatiska förbindelser förtjänar faktiskt alla de epitet om att vara ”historiskt” som Trump och Netanyahu använde sig av i Washington och Jerusalem.
 
Israels grundläggande önskan om att få goda relationer till sina grannar, och landets strategiska intresse av att bredda kretsen av vänligt sinnade partners i regionen, har för första gången lett till en överenskommelse med en stat i Mellanöstern som inte är ett grannland. Förenade Arabemiraten är en inflytelserik och teknologiskt välutvecklad aktör. Och det verkar finnas möjlighet att förbättra relationerna ytterligare med fler som är beredda att trotsa det tabu som en normalisering tidigare inneburit.
 
Avtalet stärker Israels befintliga fredspartners, Egypten och Jordanien. Det utgör ett slag mot Israels fiender, ledda av Iran.
 
Och det skjuter upp Netanyahus kontraproduktiva löfte om att ensidigt annektera delar av Västbanken.
 
Trumps fredsplan får nytt liv
 
Tillkännagivandet innebär också en oerhörd framgång för president Trump och hans administration, särskilt rådgivaren Jared Kushner, sju månader efter att ”Peace to Prosperity” – presidentens vision för en israelisk-palestinsk överenskommelse - presenterades i Vita Huset.
 
Genombrottet, som alltså tillkännagavs under torsdagen, inkluderar ett israeliskt åtagande att suspendera [suspend] Netanyahus ofta upprepade avsikt att inleda en annektering av de 30% av Västbanken som enligt Trumps fredsplan skulle tillfalla Israel. Istället stipulerar det gemensamma uttalandet att Israel skall ’fokusera sina ansträngningar på att utöka banden med andra länder i den arabiska och muslimska världen’.
 
Enligt israeliska Channel 12 skulle den kommande ceremonin där de tre parterna undertecknar avtalet kunna locka fler av regionens aktörer att ha offentliga kontakter med Israel. Kushner sa i en presentation att fler sådana kontakter nu är ’mer oundvikliga’.
 
Medan en unilateral annektering riskerade att åtminstone komplicera Israels befintliga fredsavtal, innebär det nya avtalet istället en möjlighet att ingå ännu fler.
 
’Förenta Staterna, Israel och UAE, är övertygade om att ytterligare diplomatiska genombrott med andra nationer är möjliga, och kommer att arbeta tillsammans för att uppnå detta mål’, heter det i det gemensamma uttalandet.
 
UAE - som länge haft ett hemligt utbyte med israelerna inom diplomati, underrättelser och handel - underströk under torsdagen att det var viktigt för dem och avtalets tillkomst att Israel suspenderade sina planer på annektering.
 
Netanyahu hade rätt
 
Genombrottet markerar en enastående framgång för Netanyahu, som enligt uppgift fört förhandlingarna utan att involvera sina koalitionspartners. Precis som han glatt påpekade vid presskonferensen har han arbetat mycket hårt i många år för att utveckla kontakterna med några av regionens relativt moderata nationer, vilket inkluderat resor till Oman, och möte med Sudans president.
 
En första kulmen på dessa ansträngningar kom under torsdag eftermiddag, då Netanyahu lämnade ett regeringsmöte för ett sexton minuter långt samtal med Trump och UAE:s kronprins Shejk Mohammed Bin Zayed.
 
För första gången fick han möjlighet att nämna sina egna framgångar i samma andetag som Menachem Begins (freden med Egypten 1979) och Yitzhak Rabins (freden med Jordanien 1994). Och han fick beskriva hur glad och priviligierad han är då det ’ankommit på honom att etablera Israels tredje fredsavtal med en arabisk stat’.
 
Annekteringen tillfälligt stoppad?
 
Det skall bli intressant att se i vilken utsträckning premiärministern har med sig bosättarnas ledare.
 
Inför utsikterna om en snar israelisk annektering redan i januari var många inom bosättarrörelsen mycket entusiastiska, men efter hand som tiden gått utan att något hänt har man blivit allt mer desillusionerade. Naftali Bennet, ledare för Yamina-partiet, uttalade på kvällen sitt stöd för avtalet med UAE, men kritiserade Netanyahu för att ha missat århundradets chans att utsträcka israelisk suveränitet även till Judéen och Samarien.
 
Netanyahu kommer att kunna avvärja den kritiken
 
En avspänd och vältalig Netanyahu poängterade under presskonferensen att han är bosättarnas enda trovärdiga alternativ, och försökte därmed dämpa deras invändningar. Han sa att han även fortsättningsvis arbetar för att tillämpa israelisk suveränitet i Judéen och Samarien, att han alltid sagt att detta måste koordineras med USA, att det endast finns med i Trumps fredsplan tack vare honom, och att Trump nu bara hade begärt ett ’tillfälligt stopp’.
 
Netanyahu tyckte att skeptikerna gott kunde ta hans ord på allvar. Han påpekade hur han tidigare hade ”förlöjligats” när han insisterat på att Israel skulle kunna göra diplomatiska inbrytningar i arabvärlden utan att för den skull retirera till de landområden som gällde före Sexdagarskriget – men att han nu fått upprättelse. Han menade att det kunde vara klokt att ta honom på allvar även beträffande Judéen och Samarien.
 
Tiden får utvisa om avtalet huruvida Netanyahu även får rätt i att nya fredspartners i regionen kan förmå palestinierna att inleda en livskraftig fredsprocess med Israel. Han har upprepat detta påstående många gånger och det är möjligt att avtalet med Dubai kan utgöra ett första steg i den riktningen. Eller, vilket är mer troligt, kommer den Palestinska Myndigheten att hålla sig borta från denna krets; myndighetens första reaktion efter torsdagens krismöte var att kalla hem sitt sändebud från Abu Dhabi [och meddela att man bojkottar världsutställningen i Dubai].
 
Men så här långt är fredsavtalet i sig anledning nog att fira, och att fira stort. Det kan visa vara Israels främsta diplomatiska framsteg på ett kvarts sekel. Och det utgör ett viktigt steg i Israels grundläggande önskan: att befästa och normalisera sin närvaro i detta komplexa, utmanande och ständigt skiftande grannskap.
 
David Horovitz
David Horovitz is the founding editor of The Times of Israel. He is the author of "Still Life with Bombers" (2004) and "A Little Too Close to God" (2000), and co-author of "Shalom Friend: The Life and Legacy of Yitzhak Rabin" (1996). He previously edited The Jerusalem Post (2004-2011) and The Jerusalem Report (1998-2004).
 
Ledare publicerad i Times of Israel samma kväll som avtalet offentliggjordes, 13 augusti 2020

Vid ett tillfälle, 2003, hade Israel möjligheten att slå mot Hamas ledning som var samlad på samma plats. Efter en längre tids noggrant arbete, hade precis och detaljerad underrättelseinformation samlats in.

När det väl var dags tvekade Ariel Sharon, dels eftersom armén (IDF) motsatte sig en attack* och dels på grund av hur attacken skulle genomföras. Den ursprungliga tanken var att använda en bomb som vägde 1 ton. Men IDF ansåg att risken för att oskyldiga skulle skadas inte kunde uteslutas. Efter diskussioner mellan Sharon, IDF och säkerhetstjänsten övertygades Sharon till slut om nödvändigheten i att ta vara på tillfället. Nu kunde man slå ut Hamas ledning (vars primära mål är att radera Israel från kartan och driva judarna i Israel i havet). Sharon godkände attacken, men modifierade planerna. Endast en bomb på 1/4 ton skulle användas. Det ansågs tillräckligt för att kunna få avsedd effekt oavsett om ledningen satt på första och/eller andra våningen i huset.

Huset träffades med precision. Men efteråt kunde hela Hamas ledning gå därifrån; däribland Sheikh Yassin som bars ut sittandes på sin rullstol. Bomben var inte tillräckligt kraftig.

Anledning till Sharons tveksamhet och försiktighet var en tidigare misslyckad aktion då Israel slog mot Salah Shehade (en av Hamas främsta ledare). Det var rätt plats som träffades vid rätt tidpunkt. Endast Shehade och hans fru var hemma. Men bomben var för kraftig. Den var på 1 ton, vilket medförde att även andra skadades – något man från israeliskt håll ville undvika.

Tänk om Sharon hade gett en annan order? Vilka hade fyllt vakuumet efteråt? Det går förstås bara att komma med kvalificerade gissningar i efterhand. Men dagens situation med ständiga attacker från Gaza mot Israel hade nog sett annorlunda ut.

Nu när brandbomber på nytt släpps mot Israel, är det många som fokuserar mer på att Israel stängt av en av övergångarna (Kerem Shalom) mot Gaza. Endast medicin och annan nödvändig hjälp släpps in, medan man sätter stopp för införsel av byggmaterial och dylikt.

Detta synliggör, än en gång, för de som vill och kan se det, skillnaden mellan Israel och dess fiender. Till och med när det kommer till eliminering av fiender som inte nöjer sig med mindre än en total utrotning av den judiska staten, har Israel, tidigare och så även idag, tagit hänsyn till sina egna lagar och agerat så mänskligt som möjligt.

Det svenska sammanhanget och narrativet är som det är. Maktanalys är klar. Men just detta är inte skäl att låta felaktiga rubriker eller offerberättelser gå oemotsagt. Det är snarare desto starkare skäl att plocka isär de felaktiga berättelserna, så ofta som möjligt.
_ _ _

*Attack ska förstås i sitt sammanhang: nämligen att neutralisera det hot som strävar efter att slå till mot dig.

Anosh Ghasri
Frilansskribent

Publicerad på Anosh Ghasris Facebooksida 12 augusti 2020

Tyvärr fanns det inte riktigt utrymme när vi ville få in en Israelvänlig replik på ”Israel planerar brott mot folkrätten” (Socialdemokrater för tro och solidaritet, SvD Debatt 24/5). Israels ambassadör inkom strax efteråt med en angelägen artikel om Iran, vilket förstås är mycket viktigare än responsen på felaktigheterna från Socialdemokrater för tro och solidaritet. Utan att författa ett fullständigt svar har vi ändå listat några invändningar mot ursprungstexten:

 
Folkrätten är mer än bara ord
 
Vi noterar hur textförfattarna använder sig av begrepp som ”folkrättsbrott” och ”ockupation” utan att i något läge förankra dessa i några folkrättsliga källor. På Västbanken rör det sig om omstridda områden vars framtida status skall avgöras genom förhandlingar mellan parterna. Och i likhet med Israel, USA och framträdande folkrättsexperter menar vi att bosättningarna i sig inte är illegala, varken de palestinska eller israeliska. I fallet med de israeliska bosättningarna görs vanligen en tolkning av folkrätten som inte görs i någon annan liknande situation. När Israel utsätts för en annan folkrättslig tolkning än den gängse, så rör det sig inte längre om juridik, utan om något helt annat.
 
De ensidiga kraven på Israel skadar fredsprocessen
 
När utomstående aktörer – som den svenska regeringen – försöker föregripa resultatet av framtida förhandlingar mellan parterna genom att t.ex. påstå att palestinier per automatik skulle ha rätt till det ena eller andra, minskar givetvis det palestinska styrets vilja att medverka i fredsförhandlingar. När det gäller palestiniernas vägran att förhandla med Israel bär Socialdemokrater för tro och solidaritet sin del av ansvaret, precis som EU och den svenska regeringen.
 
Israel anklagas av skribenterna även för att kränka palestiniernas rätt till självbestämmande, vilket är ironiskt med tanke på att Israel genom Osloavtalen varit först i världshistorien att förse palestinierna med just självstyre.
 
Det är skillnad mellan demokratier och diktaturer.
 
Det heter i artikeln att ”En klar majoritet av Förenta Nationernas medlemsländer har erkänt staten Palestina”, vilket stämmer. Men det stämmer också att de allra flesta av dessa länder gjort sina erkännanden när de varit diktaturer. Den förra svenska regeringen ingår därmed inte i ett särskilt smickrande mönster.
 
Textförfattarna nedlåter sig förresten till att kalla den sittande amerikanska administrationen för ”den nuvarande regimen”, vilket är ett språkbruk som bara används för beteckna styret i diktaturer. Den enda diktatur som nämns vid namn i artikeln är i själva verket den Palestinska myndigheten.
 
Låt inte våld och terror ta fredsprocessen som gisslan
 
”En tredje intifada skulle sannolikt stå för dörren” om Israel ”annekterar” delar av Västbanken menar skribenterna vidare. Här har vi två invändningar.
 
För det första har varningen – eller snarare hotet – om en ny Intifada utfärdats av palestinska företrädare och självutnämnda experter så många gånger att vi tappat räkningen. Det har nyligen gällt USA:s erkännande av Israels huvudstad och ambassadflytten dit, men det har också handlat om allt från indragna palestinska löner till placeringen av metalldetektorer i Jerusalem, och premiärminister Netanyahus besök i Hebron. Men inte heller denna gång finns det några hållbara indikationer på en ny intifada.
 
För det andra, och viktigast: varför skulle hotet om våld vara ett argument för att inte göra vad som är rätt och riktigt? Om extremister fick bestämma över utvecklingen skulle den aldrig gå åt rätt håll, fredsprocessen skulle aldrig röra sig framåt.
 
Stefan Dozzi (generalsekreterare) och Anders Engström (informationschef) Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Publicerad på Vänskapsförbundets hemsida 7 juni 2020
https://www.sverigeisrael.se/artiklar/folkratten-ar-mer-an-bara-ord-av-stefan-dozzi-och-anders-engstrom/

I egenskap av före detta palestinsk förhandlare, har jag detta angelägna budskap till den gamla slutkörda misslyckade palestinska politiska eliten: er vägran att förhandla kommer varken att stoppa annekteringen eller ge oss en stat. Inled samtal med Israel och Trump – eller avgå.

 
Det självutnämnda palestinska ledarskapet i Ramallah – PLO:s exekutivkommitté och Fatahs centralkommitté – möttes den 31 maj 2020 för att diskutera hur man skall bemöta Israels hot att annektera Jordandalen.
 
Benjamin Netanyahu och hans högerallians tolkar Trumps fredsplan som att en palestinsk vägran att inleda fredsförhandlingar i juli 2020 ger Israel rätt att utvidga sin suveränitet till 30 procent av Västbanken.
 
Utöver sin vägran och fördömanden har det palestinska ledarskapet förutsägbart nog inget att erbjuda. De befinner sig i någon slags mental blockering. Det är sorgligt och skadligt, och strider mot det palestinska folkets intressen.
 
Här är åtta rekommendationer som det palestinska ledarskapet bör tänka igenom – och sedan röra sig framåt. Innan skadan är för stor.
 
Ni behöver friskt blod. Samma misslyckade palestinska ledare har styrt i fyra decennier. Trots sina tillkortakommanden har de antingen behållit sina positioner eller rentav befordrats. Det är inte många produktiva palestinier med självrespekt som skulle vilja ingå i den misslyckade samlingen beslutsfattare. Lika utbildade och framgångsrika som palestinier är i den privata sektorn, lika mycket gäller motsatsen för dem som verkar i offentlig förvaltning. Utvidga teamet med fredsförhandlare och inkludera rådgivare från Egypten, Jordanien och andra vänligt sinnade länder.
 
Gör något – eller avgå. Om Fatahs centralkommitté och PLO:s exekutivkommitté inte förmår att fatta konstruktiva beslut i frågor som är avgörande för Palestinas framtid, förutom att säga ”nej”, bör de avgå. Det finns yngre palestinier, i tjugo- och trettioårsåldern, som kan fatta beslut som är modigare och mer välövervägda än så. Det borde vara de som sitter vid makten.
 
Att förhålla sig passiva eller att säga nej ger Israel grönt ljus att agera. Att säga nej till Trumps fredsplan och/eller avstå från att komma med ett svar på den föreslagna planen är som att ge Israel grönt ljus att annektera Jordandalen i juli 2020. Det är då den israeliska regeringskoalitionens avtal gör det möjligt för Netanyahu att ta upp frågan med kabinettet och Knesset för behandling och godkännande.
 
Det kanske inte kommer att dyka upp bättre förslag. År 2000, 2008 och 2014 vägrade den Palestinska Myndigheten att acceptera fredsförslag som hade baserats på en tvåstatslösning. Det finns inget perfekt eller helt rättvist fredsavtal. Lär er att leva med livets realiteter och hur verkligheten faktiskt ser ut. De tidigare fredsförslagen ser väldigt lockande ut jämfört med vad Trump nu föreslår. Slösa inte bort palestiniernas liv genom att vänta på att ett bättre förslag skall dyka upp av sig självt. Det kommer kanske aldrig att hända!
 
Avvisa förslaget, men föreslå ett alternativ. Delta i processen. President Donald Trump och hans ambassadör till FN, Kelly Craft, har beskrivit Trumps fredsplan som ”en grund för förhandlingar”. De sa inte att den var huggen i sten. Vi vet att palestinierna avvisat Trumps fredsplan, men varför inte ta sig till förhandlingsbordet och där lägga fram 2002 års arabiska fredsinitiativ? Ett sådant palestinskt svar skulle tvinga USA och Israel att frysa nya bosättningar på Västbanken och fördröja en annektering av Jordandalen på obestämd tid.
 
Biden är inte bättre än Trump. Tro inte att en seger för Joe Biden i det amerikanska presidentvalet i november skulle vara bra för palestinierna. Jag skulle tvärtom vilja påstå att det vore bättre för palestinierna om Trump vann. Trump är den ende amerikanske president i modern tid med ett reellt inflytande på israeliska politiker. Lyckligtvis är de också rädda för honom, vilket skulle göra det möjligt för presidenten att framtvinga eftergifter som är bra för palestinierna. Med tanke på vad Trump redan gjort för israelerna kommer Biden inte att kunna pressa dem, men Trump kan.
 
Förena ert ledarskap. Omvärlden har tolererat ett delat palestinskt ledarskap – den Palestinska Myndigheten i Ramallah och Hamas i Gaza, vilket varit bekvämt, men vi behöver en enad front. Oavsett om det sker genom val, försoning eller medling: skapa ett enat palestinskt ledarskap. Om ni förhandlar var för sig blir ni svagare i Israels och omvärldens ögon. Lägg era egon åt sidan; fokusera på vad som är bäst för ert folk.
 
Var uppmärksamma på ert eget folk. På senare tid har den palestinska eliten fått en finansiellt bekväm tillvaro med arvoden, bilar, chaufförer och VIP-pass utfärdade av Israel. Resten av det palestinska folket – oavsett om de befinner sig på Västbanken, Gaza eller östra Jerusalem – saknar den typen av lyx. De lider, men ser vilken tillvaro ni ledare har. Var väldigt, väldigt uppmärksamma på vad ett ”hungrigt” folk kan vara i stånd till.
 
Det sägs ofta att Trumps fredsplan har som främsta mål att säkerställa Israels säkerhet nu och i framtiden.
 
Om så skulle vara fallet har jag svårt att tänka mig ett bättre säkerhetsarrangemang är det som finns mellan den Palestinska Myndigheten och Israel. Den Palestinska Myndigheten har till och med anklagats för att vara en agent för Israels säkerhetstjänst, en kollaboratör som medverkar till ockupationen. I praktiken har detta varit ett utmärkt samarbete för Israel. Tror Israel verkligen att en annektering av Jordandalen skulle medföra ett bättre säkerhetsläge för Israel än samarbetet med Ramallah?
 
Landområden ger inte säkerhet. Vi lever i en tid av missiler, raketer, vapenlaser och drönare. Enda sättet för Israel att säkerställa sin säkerhet är genom att underteckna ett omfattande fredsavtal med palestinierna och ingå ömsesidiga säkerhetsarrangemang av den typ som redan finns mellan parternas säkerhetstjänster.
 
President Mahmoud Abbas, om jag får vända mig direkt till dig: Du har lyckats bli det palestinska ledarskapets i särklass viktigaste beslutsfattare. Det beror delvis på att alla dina tänkbara efterträdare har fullt upp med att lobba för att bli näste ledare, eller slåss internt för att efterträda dig. Det ankommer därför på dig att ställa dig över allt detta och utgöra förnuftets röst med en tydlig vision.
 
Ditt politiska arv kan antingen utgöras av att palestinierna lämnas i fortsatt limbo, eller så kan du välja den modiga och svåra vägen och återuppta fredsförhandlingar. Valet står mellan en dyster framtid för alla palestinier – eller hopp om en oberoende, blomstrande palestinsk stat.
 
Bishara A. Bahbah
 
Tidigare chefredaktör för den Jerusalembaserade tidningen Al-Fajr. Bahbah har undervisat vid Harvard University, ingått i den palestinska delegationen vid Multilateral Peace Talks on Arms Control and Regional Security, och är även grundaren av Palestine Center i Washington DC.
 
Debattartikel publicerad i Haaretz 2 juni 2020

Hizbollah finns mitt bland oss, oroväckande nära. Sverige borde följa Tysklands och Storbritanniens exempel och säkerställa att terrorister inte tillåts verka i landet och utnyttja svensk infrastruktur, skriver Efrat Hochstetler, vice beskickningschef på israeliska ambassaden.

I maj förra året frågade KD:s utrikespolitiske talesperson Lars Adaktusson om Sverige var berett att följa det brittiska exemplet och förbjuda den av Iran styrda terrororganisationen Hizbollah. Ett år senare verkar ingenting ha hänt i frågan och från svenskt håll ekar samma gamla retorik om konflikten mellan palestinierna och Israel. Nu ser vi istället hur även Tyskland agerar i frågan för att förhindra att Hizbollah utnyttjar landet som bas för att rekrytera nya sympatisörer samt planera nya attacker.

Hizbollah grundades 1982 på initiativ av det land som gjort mest för att destabilisera regionen – Iran. Organisationen fungerade initialt som en hemlig gerillarörelse som utbildades och finansierades av Irans revolutionsgarde. Med tiden utvecklades Hizbollah till att bli den ”islamiska motståndsrörelsen” – med Irans goda minne. I dag har man det uttalade målet att utplåna Israel genom militära medel samt utrota vad man kallar västerländsk kolonialism. 

Inte bara ett hot mot Israel

Organisationens militära arsenal är betydande och Israel hotas ständigt av raketbeskjutning och terrordåd. Men Hizbollah är inte enbart ett israeliskt problem – dess destruktiva inflytande sträcker sig över hela världen. Organisationen har genomfört terrorattacker och mord på civila i såväl Sydamerika som Europa – bland annat vid attentatet mot en bulgarisk turistbuss och genom sin inblandning i sprängningen av det judiska centret i Buenos Aires, som kostade nära 100 människoliv. 

Den 30 april 2020 följde Tyskland det brittiska exemplet och förbjöd inte bara terrororganisationen utan även dess verksamheter i landet. Detta skiljer sig från den tidigare gemensamma EU-linjen där man gör skillnad mellan den så kallade politiska- och militära grenen av terrorrörelsen. En linje som motsägs av inte minst Hizbollah själva där man alltid talat om en ”enhetlig motståndsrörelse”.

Planerar attacker i Europa

Det tyska förbudet mot organisationens aktiviteter innebär att det införs förbud mot att offentligt använda Hizbollahs symboler, att delta i möten och samlingar anordnade av terrorgruppen samt att tillgångar beslagtas. I samband med detta har polis och säkerhetstjänst stormat lokala organisationer runtom i landet som misstänks ha kopplingar till Hizbollah. 

Tysk underrättelsetjänst har under ett antal år kunnat se hur Hizbollah använt Tyskland som bas för att bland annat planera attacker. Detta har inkluderat försök till anskaffning av militärt material, användning av tysk infrastruktur som bas för cyberattacker samt rekognosering för potentiella attacker i Europa. Och inte minst genomför man insamlingar till stöd för organisationen. Totalt uppskattas andelen Hizbollah-anhängare i Tyskland till över 1 000 personer. 

Agera mot terroristerna

Hizbollah finns mitt bland oss, oroväckande nära. När nu både Tyskland och Storbritannien kraftfullt agerar för att bekämpa den fara terrororganisationen utgör, så borde även Sverige agera för att förhindra terrorattacker och säkerställa att terrorister inte tillåts verka i landet och utnyttja svensk infrastruktur för att finansiera och planera attacker mot civila. 

Efrat Hochstetler
Vice beskickningschef på israeliska ambassaden

Publicerad på Expressen debatt 22 maj 2020

Den extrema bojkottrörelsen BDS:s representanter fångar alla tillfällen att sprida sitt Israelhat, även i coronatider, skriver Annika Borg.

I en tid då israeler och palestinier arbetar sida vid sida för att bekämpa coronaviruset och innan Israels regering ens har kommit på plats och således ännu inte fattat några beslut, tar den antisemitiska bojkottörelsen BDS:s (Boycotts, Sanctions and Divestments) svenska talespersoner till orda (Dags för EU att skriva historia och sätta stopp för Israel Dagen 14/5). Dock utan att tydliggöra vad flera av dem egentligen är representanter för. Så låt i stället mig åskådliggöra det.

Deras agenda är densamma som alltid: Israel gör fel, Israel kan aldrig göra rätt, Israel är fel. Det är inte fredssträvan dessa ytterlighetsröster propagerar för, utan flera av undertecknarna, liksom Jean Zaru, Jamal Khader, Nora Carmi och Munther Isaac som de nämner i sin debattartikel, ingår i en rörelse med extrema synsätt på staten Israel och det judiska folket. Det är staten Israels existens de ifrågasätter.

BDS-rörelsens kyrkliga infrastruktur och verktyg utgörs av nätverket Kairos-Palestina, som omfamnar och förespråkar totala bojkotter av Israel samt världssamfundets totala utfrysning av landet. I dokument från nätverket sprids retorik om en judisk världskonspiration, bildandet av staten Israel ses som ett rasistiskt projekt och paralleller görs mellan Israel och nazismen.

Vidare sänds ersättningsteologiska budskap ut, i vilka judendomen betraktas som upphävd av kristendomen och utan existensberättigande, terror mot Israel beskrivs som frihetskamp och uppmaningar om att Israel ska isoleras ekonomiskt, kulturellt och akademiskt framförs. BDS är en förbjuden sammanslutning på flera håll i världen och har definierats som antisemitisk av exempelvis Tysklands förbundskansler Angela Merkel och den tyska förbundsdagen.

BDS-rörelsens retorik och agenda faller inom ramen för IHRA:s (International Holocaust Remembrance Alliance) definition av antisemitism, som Sverige antagit. Det som lyfts fram i den definitionen är exempelvis synen på staten Israels bildande som rasism – retoriken om apartheid ingår i den tankefiguren – och jämförelser mellan Israel och nazismen.

Vid BDS:s sommarkonferens i Sverige, finansierad av bland andra Svenska kyrkan, år 2018 skrev deltagarna en appell där Israel demoniserades och de uppmanade till total bojkott av landet, in i minsta del. De krävde exempelvis att den kulturella bojkotten innebar att melodifestivalen skulle förhindras från att äga rum i Jerusalem året därefter. Flera av undertecknarna av debattartikeln är drivande i att arrangera dessa sommarkonferenser.

Att Svenska kyrkans ledning sanktionerar och ekonomiskt bidrar till BDS-rörelsens och nätverket Kairos-Palestinas propaganda genom att sprida och trycka material samt stödja och legitimera rörelsens seminarier och konferenser, inte sällan med flera av undertecknarna som initiativtagare, är sedan länge synliggjort och hårt kritiserat såväl inom Svenska kyrkan som av andra röster.

Artikelförfattarna ägnar sig inte åt kritik, utan Israelhat. Deras syn på Israel och på situationen i Mellanöstern tillhör emellertid en förgången tid, med rötter i 68-rörelsen. Historieskrivningen är nu som då skev och ensidig: Det var i själva verket palestinierna som från början motsatta sig en tvåstatslösning. Tyvärr har de palestinska ledarna varje gång en kompromiss legat på bordet vänt den ryggen. Skälet är att det är Israels existens de ifrågasätter, det är därför de inte kompromissar. År 2008 innebar förhandlingsförslaget att över nittio procent av Västbanken skulle blivit palestinskt. Det kunde således i dag ha funnits en blomstrande palestinsk stat. Men de palestinska ledarna har konsekvent nekat till lösningsförslagen.

Det är viktigt att komma ihåg att undertecknarnas ytterlighetsröster underblåser polarisering och en kompromisslös hållning till utvecklingen i regionen. De understödjer splittrande krafter och har sällan något att säga om den repression som alstrats och upprätthålls av de palestinska ledarna. Det är självklart bekymmersamt att flera av dem har Svenska kyrkans lednings öra, men de tillhör trots allt en allt mer marginaliserad politisk grupp som lever med en förgången världsbild och lägger ut dimridåer runt det de egentligen står för.

Annika Borg
Teol dr, präst och skribent

Debattartikel publicerad i Dagen 14 maj 2020

George Deek är Israels förste kristne arabiske israel som företräder landet som ambassadör. Han har bla. tjänstgjort i Norge. 

Här kommenterar ambassadör Deek berättelsen om hur Libanon diskriminerar en Abu Tarek på grund av dennes palestinska ursprung.

Familjerna har liknande ursprung, men medan Deek fått chansen att lyckas i Israel, plågas Tarek fortfarande av libanesisk lagstiftning och FN:

År 1948 flydde både min och Tareks farfar till Libanon från kriget. Min kom tillbaka till Israel. Alla tyckte det var vansinnigt av honom att vilja leva bland sina fiender. Tareks farfar stannade kvar i Libanon med andra palestinska flyktingar. 72 år senare… 

Min farfars barn och barnbarn, födda och uppvuxna i Israel, är medborgare. De kan äga en bit land som är deras hem, och de kan studera och välja praktiskt taget vilket yrke som helst. En av dem är nu ambassadör. Men Tarek… 

Tarek och hans familj, som är födda och uppvuxna i arablandet Libanon, betraktas fortfarande som främlingar. De får inte ens bli medborgare. De benämns ”Zu’ran” - skurkar, bara för att de är palestinier. De får inte äga mark, och det finns 39 yrken de är förbjudna att inneha. 

Under alldeles för lång tid har palestinska flyktingar varit fångna i en tillvaro som präglas av förtvivlan. En tillvaro där de förvägras grundläggande mänskliga rättigheter. Jag klandrar inte det libanesiska folket. De är bra och anständiga. Jag klandrar inte heller flyktingarna. De är offer för orättvisorna. Jag klandrar arabvärlden och FN.

I stället för att göra sitt jobb och hjälpa flyktingarna att skapa ett fungerande liv, upprätthåller det internationella samfundet - genom UNRWA - en offermentalitet. De samarbetar med arabvärlden och låter flyktingarna utnyttjas som pjäser i ett politiskt spel, förvägrade de grundläggande rättigheter de egentligen förtjänar.

Tarek och hans familj förtjänar ett värdigt liv med möjligheter att utvecklas och leva gott. Jag uppmanar det internationella samfundet att stoppa den orättvisa som går under benämningen UNRWA. Det finns andra mycket bättre sätt att hitta en lösning som passar alla.

Jag önskar inget högre än att arabvärlden och det internationella samfundet en dag skall ge Tarek och hans barn en framtid med hopp, den typ av framtid som jag och mina barn har i vårt hem, i Israel.

George Deek

Publicerad som tråd på twitter 11 maj 2020

Det är viktigt att påminnas om Israels rättsliga grund som nation enligt internationell lag, skriver pingstpastor Magnus Jonegård apropå den historiska San Remo-deklarationen som nu i dagarna fyller 100 år.


I en tid då den moderna staten Israel hela tiden ifrågasätts är det oerhört viktigt att påminnas om inte bara landets bibliska grund utan också Israels rättsliga grund som nation enligt internationell lag.

Det beslut som togs vid San Remo-konferensen 1920 är grunden för Israels folkrättsliga existens. Men detta hör vi väldigt lite om. I stället översköljs vi av massmedia och av politiker som påstår att Israel ”ockuperar palestinsk mark” eller bygger ”illegala bosättningar”. Och i nästa mening uppmanas Israel att följa folkrätten.

När dessa mantran basuneras ut gång på gång blir det som en ”sanning”. Inget kan vara mera fel. Juridiska avtal, som är internationellt godkända, har självklart prioritet över många politikers och massmedias subjektiva påståenden.

Efter första världskriget, som pågick åren 1914–1918, ritades kartan om en hel del för Mellanösternområdet. Det osmanska riket (Turkiet) tillhörde förlorarna i första världskriget. Osmanska riket hade fram till dess inkluderat Mellanösternområdet som vi i dag känner igen som Irak, Syrien, Libanon, Jordanien och Israel. Detta område delades upp som mandat mellan Storbritannien och Frankrike.

Tyvärr finns det väldigt mycket okunskap om vad som beslutades efter första världskriget, och vilken betydelse detta fortfarande har för Israel som nation. Därför är det på sin plats, nu när San Remo-konferensen firar 100 år i april, att visa vikten av besluten som togs då och som har juridisk bäring än i dag för Israel som nation och dess existens.

De allierade segermakterna efter första världskriget beslöt i San Remo 24 april 1920 att inom det brittiska mandatet Palestina garantera inrättandet av ett nationellt hemland för det judiska folket. Texten är också tydlig i San Remo-konferensens beslut med att ”erkännande har därmed gjorts av det historiska sammanhang det judiska folket har med Palestina och grunderna för att återupprätta sitt nationella hem i landet” (översättning från engelska).

Här finns med andra ord ett erkännande av det judiska folkets historiska koppling till landet.

Beslutet, som var lagligt bindande, följde internationella rättssystem, som också kallas folkrätten. Därför är det beslutade dokumentet en oerhört viktig juridisk grund för Israels existens. Palestinska mandatet innehöll vid den här tiden det vi i dag kallar Israel samt Jordanien.

Vem skulle kunna ändra på denna juridiska grund? Jo, Storbritannien, som nu styrde över Palestinamandatet, hade den rätten – och använde den också redan knappt ett år senare i mars 1921. Man delade då upp mandatet Palestina i det som i dag är Israel och Jordanien (Transjordanien fram tills 1950).

Detta skedde efter påtryckningar från araberna, och innebar att det framtida judiska folkets nationella hem nu hade reducerats till cirka 22 procent av den ursprungliga ytan.

Nationernas Förbund (NF) hade bildats i januari 1920. NF bekräftade beslutet som togs i San Remo-konferensen 1920 samt Storbritanniens uppdelning som skedde i mars 1921. NF godkände denna uppdelning formellt i september 1922 och uppdelningen följde därmed folkrätten.

Det är denna uppdelning som är grunden för Israel som nation även i dag, trots medierubriker och politiska utspel som påstår något annat.

NF:s efterföljare Förenta nationerna (FN) övertog vid sin tillkomst NF:s avtal och överenskommelser. Det innebär att besluten som redovisats ovan fortsätter att gälla med full folkrättslig legitimitet.

Tänk om vår svenska regering i fortsättningen kunde utgå från den juridiska grund som Israel som nation står på, och kroka arm med Mellanösterns enda demokrati för att uppnå mer lugn och ro i detta område. Svensk utrikespolitik måste stå på fast juridisk grund och får aldrig svikta i kampen mellan demokrati och diktatur.

Magnus Jonegård

Debattartikel publicerad i Världen idag 21 april 2020

När vi talar om Europa och Israel är det en historia som sträcker sig bara 72 år bakåt i tiden. Men när vi talar om Europa och det judiska folket så är det en historia som har mer än tusenåriga rötter. Och genom att det judiska folket vann självständighet efter mer än 2 000 år genom utropandet av staten Israel så är detta i realiteten en och samma historia. Dessvärre är det ingen smickrande historia för Europa.

Efter kejsar Konstantins omvändelse till kristendomen på 300-talet kristnades gradvis det romerska imperiet. Det var bra att barbarerna civiliserades, och det sades att man kunde gå trygg under Pax Romana ända från England till Damaskus. Dessvärre hade även antisemitismen fått insteg i kyrkan. Myten om judarna som Gudsmördare spreds, och det sågs som att man utförde Guds dom över judarna om man förföljde dem. Judarna höll på sina traditioner, till exempel att äta kosher, vilket innebar att när farsoter drog fram så drabbades inte judarna, och detta ledde till att man beskyllde judarna för att ligga bakom farsoterna och till och med förgifta brunnarna. En annan fruktansvärd antisemitisk myt var den om att judarna offrade kristna barn för att använda deras blod när de bakade påskbrödet. Våldsam förföljelse utbröt ofta, och även när inte så skedde sågs judarna med misstänksamhet.

De fick ibland ett visst skydd av kungar, furstar och biskopar på grund av att de var nyttiga för staten inom främst tre områden: finanser, administration och medicin. Men de kunde också brutalt förvisas när de hade gjort sin nytta.

Tvångskonverteringar skedde, och man kan tala om folkmord i samband med korstågen där hela samhällen med judar förintades, samt under den spanska inkvisitionen i slutet av 1400-talet. Och de av oss som är lutheraner har också anledning att blygas över Martin Luther, som en tid var positivt inställd mot judar, eftersom han trodde sig kunna övertyga dem om att konvertera. Men då de inte gjorde det blev han rent hatisk och skrev en skrift till Europas furstar med titeln “Om judarna och deras lögner”, där han bland annat föreslog att man borde bränna de judiska synagogorna och fördriva judarna. Faktum är att Hermann Göring vid rättegången mot nazisternas krigsförbrytelser citerade Luther till sitt försvar.

Efter franska revolutionen gavs judar för första gången lika rättigheter som andra franska medborgare. Men det var alltså inte för att man egentligen accepterade judarna som de var, utan man menade att de nu skulle befrias från sin judiskhet.

Sammantaget kan man säga att Europa redan före Förintelsen bar på en enorm blodskuld gentemot det judiska folket. Och man kan också säga att Förintelsen inte hade kunnat genomföras utan att antisemitismen i över 1 000 år hade demoniserat judarna och judendomen.

Theodor Herzl, sionismens grundare, blev liksom många andra emanciperade judar i Europa chockade över Dreyfusrättegången i Frankrike 1894, och Herzl insåg att även i denna upplysningens och kulturens högborg var antisemitismen djupt ingrodd. Han insåg nu att judar inte var säkra någonstans i världen, där man var helt beroende av kungars och furstars eventuella välvilja, utan man behövde ha en egen stat. Därför skrev han sin bok “Judestaten” och grundade sioniströrelsen 1897 i Basel.

Brittiska kristna parlamentsledamöter hade ända sedan mitten av 1800-talet uppmuntrat de judiska ledarna i England och sagt att tiden nu var inne för det judiska folket att återvända till sitt gamla land, långt innan sionismen grundades som rörelse. Så kom första världskriget. Det osmanska riket som hade behärskat området i exakt 400 år besegrades och kördes ut av britterna, och Balfourdeklarationen kom, där England förklarade sig villigt att verka för ett judiskt nationalhem i det som kallades Palestina. Det hade ju pågått en inflyttning främst från Östeuropa och Ryssland sedan pogromer utbröt där, men nu låg plötsligt vägen fri för att återvända. Så kände judar runtom i världen, och en stor aliya ägde rum.

Här var det alltså en europeisk stormakt som var en välsignelse för judarna och ett historiens redskap för att förbereda grundandet av en judisk stat för första gången på 2 000 år. Dessvärre höll man inte det man lovat, av politiska skäl, för att hålla sig väl med de nu oljeproducerande arabländerna, vilket vägde tyngre än sympatin med det judiska folket. Man begränsade starkt den judiska inflyttningen samtidigt som man uppmuntrade arabisk dito. Och man lät engelska flottan stoppa fartyg med flyktingar undan Förintelsen i Europa. Så England hade alltså en dubbel roll i grundandet av den judiska staten.

När Förintelsen i all sin ohygglighet blev känd efter kriget förfasade sig hela västvärlden och även hela Europa. Men medan förföljelsen pågick hade många europeiska länder villigt stått till nazisternas förfogande. Jag ska inte göra någon fullständig uppräkning över de europeiska ländernas uppförande, men några nedslag vill jag göra.

I Frankrike var som sagt antisemitismen djupt inrotad, fast detta sopades under mattan efter kriget. Franska polisen var mycket tjänstvillig när det gällde att samla ihop franska judar för förflyttning till koncentrationsläger, och överlämnade till och med fler än de som stod på nazisternas listor. Senare, när staten Israel var ett faktum var man faktiskt allierade med Israel under Suez-kriget 1956. Men det var en motvillig allians som styrdes av politisk nödvändighet från fransmännens sida, då det gällde att hindra Egyptens nationalisering av den livsviktiga Suez-kanalen. Israel köpte även stridsplan och andra vapen från Frankrike, men 1967, när Israel hotades av förintelse, belade de Gaulle mycket cyniskt planen med kvarstad fast de var betalda, med hänvisning till att man vägrade sälja till ett krigförande land.

Finland förtjänar en guldstjärna eftersom man trots att man under en del av andra världskriget var ockuperade av tyskarna vägrade att lämna ut sina judar till Tyskland. Det var helt annat i Norge, där polisen var ungefär lika villig som i Frankrike att överlämna de norska judarna. Danmark ockuperades tidigt av tyskarna, men där genomförde danske kungen en tyst protest efter att kravet på davidsstjärnor för judar införts, då han själv bar judestjärna vid sin sedvanliga morgonritt.

Tyskland spelade förstås den fruktansvärda huvudrollen i Förintelsen, och hela statsapparaten inklusive sjukvården och transportväsendet medverkade till världshistoriens mest effektivt genomförda folkmord. Det fanns givetvis motståndsgrupper, och det förekom flera attentat mot Hitler med höga militärer inblandade. Dessa hade ett dubbelt syfte, har man förstått. Dels givetvis att bli av med Hitler och försöka störta nazistregimen, dels demonstrera för omvärlden att inte alla var nazister, för att de allierade inte skulle utkräva en gruvlig hämnd på hela folket när Tyskland hade förlorat kriget, en utgång som framstod som alltmer ofrånkomlig.

Men det måste sägas att Tyskland efter kriget visade verklig ånger och blev en vän till den nya staten. Jag talar då om Västtyskland. I det ryskstyrda Östtyskland skedde ingen sådan uppgörelse. Västtyskland sålde många av sina utrangerade tanks till Israel för dess försvar. Och på 1950-talet betalade Tyskland ett stort krigsskadestånd till Israel, främst riktat till Förintelseöverlevande. Golda Meir berättar i sin självbiografi hur svårt det var för henne när hon första gången skulle sätta in fot i Tyskland, och hur hon avkrävde ett löfte av den tyske förbundskanslern att besöka Yad Vashem när han kom på statsbesök. Det löftet höll han och alla hans efterföljare.

När det gäller Östeuropa, så var Polen först en fristad för judar under kung Sigismund på 1500-talet, till skillnad från andra europeiska länder. Men med tiden växte sig antisemitismen stark där. Det var ingen slump att nazisterna förlade sina största förintelseläger i öst. Även lokalbefolkningarna deltog ibland aktivt som nazisternas handgångna män. Och i Polen levde antisemitismen kvar i högönsklig välmåga även långt efter kriget.

Och så kommer vi till vårt eget land, Sverige. Här fanns överhuvudtaget ingen judisk befolkning förrän på Gustav III:s tid mot slutet av 1700-talet. Sverige var ett strängt protestantiskt rike, och varken katoliker, judar eller några med annan religionstillhörighet var välkomna. Men Gustav III var mer upplyst, eller kanske bara pragmatisk, och insåg att riket kunde ha nytta av judarna med sina kunskaper. Dock fanns länge om inte en öppen antisemitism, så en djup misstänksamhet mot judar i breda lager.

Öppen antisemitism kan man dock tala om i vår tid. 1939 demonstrerade uppemot en tredjedel av alla studenter vid Stockholms högskolor vid ett möte där man bar banderoller med texten “Protest mot judeimporten”. Liknande demonstrationer skedde vid andra lärosäten. Till vår eviga skam. Och det var ju Sverige som krävde av Tyskland att tyska judars pass skulle stämplas med ett “J”, för att man skulle kunna särskilja dem och neka dem inresetillstånd.

Nu blev aldrig Sverige ockuperat av tyskarna. Men det har på senare år blivit känt att det satt folk på Socialstyrelsen och gjorde noggranna listor över alla judar som fanns i Sverige, färdiga att överlämnas till SS om den dagen skulle komma.

Så Sveriges agerande var i högsta grad blandat. Å ena sidan har vi hjälten Raoul Wallenberg, modiga svenska fiskare som räddade över danska judar till Sverige, och så Folke Bernadottes vita bussar. Å andra sidan har vi det jag nyss nämnde. Man har förstås hellre påmint sig Wallenberg och Bernadotte än det andra.

När staten Israel var ett faktum var Sverige länge en vän. Det sågs som självklart att stödja den nya stat som blivit en fristad för dem som överlevt Förintelsen. Särskilt varm blev vänskapen vid Tage Erlanders statsbesök i Israel 1966. Vi har sett de klassiska fotona av Erlander guppande i Döda havets vatten, och vi har hört hur han utbrast när han såg Genesarets sjö: “Men det här är ju min söndagsskolesjö!” Och under sexdagarskriget 1967 talade han vid TCO-kongressen och passade på att utrycka sin förhoppning om att Israel skulle segra. Men bara några år senare kom Olof Palme, och allt förändrades. Han hyste en illa dold motvilja mot Israel, och han var den förste västerländske statschef som legitimerade Yasser Arafat som statsman, fast han var en judehatande ärketerrorist med färskt israeliskt blod på sina händer. Och 1982, under Libanonkriget, gjorde Palme en förtäckt jämförelse mellan Israel och Nazityskland. Sedan hade våra relationer med Israel en kort vår under Göran Persson, men har sedan dess, som det tycks medvetet, förstörts av svenska utrikesministrar genom uttalanden med antisemitisk anstrykning, och dragits ner till nuvarande nivå där Sverige i Israel ses som landets värsta fiende i västvärlden. Det senaste uttrycket för det här var ju nuvarande utrikesminister Lindes beskrivning av palestinska myndighetens löner till terrorister i israeliska fängelser, som “ett slags socialförsäkring”. Det är oerhört. Antingen är hon antisemit eller brottsligt okunnig. Det är svårt att veta vilket som är värst.

Så kommer vi till EU, som för en gemensam utrikespolitik. EU har stort handelsutbyte med Israel, men det vore lögn att säga att relationerna någonsin har varit varma. Israels premiärminister Netanyahu har vid flera tillfällen varit skarpt kritisk mot EU:s ofta ensidiga politik. Och han har öppet ifrågasatt hur Europa, som nästan blev hans folks grav för en generation sedan, kan förfasa sig högljutt över gången antisemitism men ändå sätter den judiska staten i strykklass och har dubbla måttstockar, en för Israel och en för resten av världen inklusive dem själva.

Det är nog ingen överdrift att säga att det i de länder som utgör EU finns en självbild av att eftersom man röstade för den nya judiska staten i FN 1947, så var det på något sätt en ynnest man gav det judiska folket för deras lidanden. Men en ynnest som man kan ta tillbaka om de inte gör som vi säger. Vilket förstås är upprörande nonsens. Om något folk någonsin haft välgrundade anspråk på det land de bebor, så är det judarna.

Vi såg lite av den här europeiska självbilden nyligen då många utrikiska statschefer besökte Israel och Yad Vashem för minnet av Auschwitz befrielse. Frankrikes president Macron besökte också St. Annes kyrka i gamla Jerusalem, som de själva betraktar som franskt territorium. Israel har ju ansvar för sina utländska gäster, men när israeliska livvakter försökte följa med Macron in i kyrkan blev de uppläxade av Macron, som sa att där hade de inget att göra utan det här skötte hans eget folk.

Det var ett obehagligt eko av vad europeiska furstar har varit vana vid att göra i över 1 000 år – att köra med judar. Och nu gör han det till och med i deras eget land. Så Macrons poäng som flera israeliska och judiska betraktare uppfattade var att “det här är egentligen vårt. Ni får vara här, men bara om ni sköter er.”

Man talar om klientstater, alltså när en stormakt knyter nära band med ett litet land för att skaffa sig makt och politiskt inflytande i närområdet. Och flera menar att EU, som okritiskt pumpat in enorma penningsummor i den palestinska myndigheten, ser en palestinsk stat som sin klientstat, för att på allvar få in en fot i Mellanöstern igen efter 100 år.

Och när nu president Trump kom med en långtgående fredsplan för Mellanöstern som skulle ge palestinierna en egen stat och 50 miljarder dollar dessutom, försökte EU:s utrikeskommissionär genast avfärda den. Förmodligen för att Trumps fredsplan erkänner Jerusalem som Israels eviga, odelbara huvudstad.

Europa satt på händerna under Yom Kippurkriget 1973, då Israel var nära att förintas som stat av de sovjetstödda arabländerna. Det var USA som kom till hjälp den gången med en luftbro med krigsmateriel, en luftbro som inte fick tillstånd att landa i Europa.

Och EU har gjort allt för att kringgå och sabotera amerikanska försök att pressa Irans mullor till att upphöra med sina försök att skaffa kärnvapen. Man är tämligen ointresserade av det dödliga hot iranska kärnvapen skulle utgöra mot Israel. Bara man får fortsätta sin lukrativa handel med mullornas Iran, den kanske mest repressiva diktaturen i världen efter Nordkorea.

Och nu när Europa återigen är allt farligare för judar, inte på grund av några få nazistgrupper utan på grund av en ökande radikalisering bland den växande andelen muslimer, visar Europa att man hellre låter hotbilden mot judar öka än att stöta sig med islam. Så ord om “aldrig mer” klingar alltmer tomt.

Israel kommer att fortsätta handla och ha diplomatiska förbindelser med EU och Europa. Men Israel vet att EU och Europa inte är något att lita på. Och Israel kommer aldrig att gå med på EU som garant för något fredsavtal, för de vet att Europa offrar dem om det gagnar dem själva. Vilket historien har visat.

Så är det helt nattsvart? Nej, USA:s nuvarande administration har helt förändrat förutsättningarna i Mellanöstern, och för första gången finns ett fönster och en möjlighet till varaktig fred, även om palestinierna som lärt sig hata judar redan i dagis aldrig kommer att älska Israel. Men räkna inte med att EU kommer att spela en positiv roll. England möjligen, som visade tåga och nyligen terrorstämplade Hizbollah. Men visst nej, de är ju inte med i EU längre.

Bengt-Ove Andersson

Publicerad på vänskapsförbundets hemsida 13 april 2020

Den 28:e februari publicerade 50 tidigare europeiska ledare en varning för konsekvenserna av Donald Trumps plan för Mellanöstern och föredrog en tvåstatslösning baserad på 1967 års gränser, i enlighet med de internationellt erkända parametrarna. Statsvetaren Martin Blecher menar att dessa aldrig varit aktuella enligt folkrätten.

Mitt namn är Martin Blecher och jag har skrivit en bok om de israeliska bosättningarna utifrån hur Israels rättsväsende behandlat frågan under 50 års ockupation.

Jag är väl insatt i folkrätten rörande Israels ockupation av Västbanken och Palestina. Döm av min förvåning när jag läser de europeiska ledare som fått sitt resonemang delat i diverse europeiska tidningar. Nedan redovisas de sakfel artikeln gjorde gällande:

1. Referens till säkerhetsrådsresolution 2334. Alla involverade parter i frågan vet att den förhandling man kommer utgå från kommer att vara resolution 242, antaget efter sexdagarskriget, och resolution 338 antaget efter kriget 1973.

2. 1967 års ”gränser”. 1967 års gräns finns inte i epistemologisk mening. Det är en produkt av stilleståndslinje.

En gräns har det aldrig varit. Folkrätt lägger betydelse i ord och tolkning, därav är det av central betydelse.

3. Ett israeliskt tillbakadragande villkorades bland annat utifrån att man skulle ”dra sig tillbaka till territorier”. Det är inte att förväxla och likställa med att ”dra sig tillbaka till alla territorier”.

Donald Trumps fredsplan, för vad det är värt, är den mest detaljerade redovisning om realiteterna på marken. Man behöver inte tycka om det. Man kan vara emot det, som kungjorts, men man kan åtminstone bedöma det utifrån öppet sinne.

Att krasst skriva att man ”betonar EU:s fortsatta åtagande för en tvåstatslösning baserad på 1967 års gränser, i enlighet med de internationellt erkända parametrarna” utan att ta i beaktande vad som ägt rum under 52 år är varken seriöst eller realistiskt.

Martin Blecher

Författare till boken Israeli Settlements – Land Politics Beyond the Geneva Convention och andra böcker om Israel & Palestina.

Publicerad på vänskapsförbundets hemsida 2 mars 2020
https://www.sverigeisrael.se/artiklar/utrikesministrar-har-inget-tolkningsforetradare-pa-folkratt-av-martin-blecher/

Egypten har sedan länge en barriär mot Gazaremsan. Den muren skall nu förstärkas ytterligare, sex meter över mark och fem meter under.

En sökning på svenska riksdagens hemsida ger ca 1.500 träffar på blockad* gaza*, och en sökning på mur* palestinier* ger hela 10.000 träffar!

Undrar hur många av dem som lägger fokus på Israel, och hur många som handlar om Egypten? Vi har hittills bara sett det förstnämnda.

Både Israel och Egypten har rätt till gränsskydd. Och båda länderna upprätthåller en blockad mot det av terrororganisationen Hamas styrda Gazaremsan.

Ändå är det nästan uteslutande Israel som kritiseras. Det blir därmed uppenbart att kritiken alltför sällan bottnar i ett uppriktigt engagemang för utsatta palestinier, utan ofta handlar om helt andra saker.

Anders Engström

Publicerat som notis i vänskapsförbundets dagliga flöde på facebook 15 februari 2020
_ _ _
Mer om Egyptens murbygge: Egypt builds a wall on border with Gaza

Tre riksdagsledamöter har i skriftliga frågor krävt svar av utrikesminister Ann Linde (S) sedan Världen idag avslöjat att hon liknat terrorlöner vid socialbidrag. Men Linde står fast vid jämförelsen och förnekar att Sverige ger budgetstöd till palestinska myndigheter. ”Felaktigt”, menar M-politikern Magdalena Schröder.

”I många fall handlar det om överlevnad i ett samhälle där få skyddsnät finns”.

Så beskriver Ann Linde att palestinska myndigheter betalar ut pengar till fängslade palestinier, dömda brottslingar och terroristers anhöriga. Utgångspunkten för dessa utbetalningar, menar hon, är att inte överge människor.

Utrikesministern har fått skarp kritik efter Världen idags artikel om att hon liknat terrorlön med socialbidrag vid ett möte med Vänskapsförbundet Sverige-Israel.

Riksdagsledamöter från Modera­terna och Sverigedemokraterna har sedan begärt att Linde förtydligar var hon står. Magdalena Schröder (M) har dessutom velat ha svar på varför Linde sagt till Världen idag att Sverige inte ger något budgetstöd till palestinska myndigheten.

”Enligt uppgifter på openaid.se är Ann Lindes påstående felaktigt; Sverige ger stöd till palestinska myndighetens miljömyndighet i arbetet att genomföra en miljöhandlingsplan. Stödet är enligt openaid.se på 22,5 miljoner kronor för perioden 2018–2021”, skriver Schröder.

Ann Linde vidhåller att man inte ger stöd till palestinska myndigheter men medger samtidigt att just ett sådant stöd finns, ett ”kompetenshöjande samarbete med miljömyndigheten inom bland annat klimatfrågor”.

Utrikesministern skriver i sitt svar att Sverige vill ”motverka våld i alla dess former” och att regeringen är ”tydlig i dialogen med företrädare för Palestina om vikten av att ta avstånd från våld och hatpropaganda”.

Vidare skriver hon att regeringen givetvis fördömer ”terrorism och står upp för israelers och palestiniers legitima säkerhetsbehov”.

Men Linde vill inte backa från sin jämförelse mellan terrorlöner och socialbidrag utan menar att stödet i många fall handlar om överlevnad.

I en debattartikel i Aftonbladet konstaterar Tobias Petersson, från tankesmedjan Perspektiv på Israel, att Sverige alltså stödjer en del av den palestinska myndigheten som i sin tur betalar ut terrorlöner.

”Palestinska myndigheten ... ansvarar för vad myndigheten och dess lagstiftning kallar ’löner’ till tillfångatagna palestinier som deltagit i vad lagstiftningen kallar ’kamp mot ockupationen’, vilket i klarspråk betyder terrorism”, skriver Petersson.

”För den som begått grova terrorbrott och suttit inne i mer än 30 år ligger terrorlönen på 12 000 shekel i månaden vilket motsvarar runt 33 000 svenska kronor”, fortsätter han.

Peterson menar att Linde i bästa fall är naiv när hon talar om terrorlönerna som socialbidrag, i värsta fall ”saknar vilja att ta verklig ställning mot den palestinska terrorismen”.

Samuel Teglund, Världen idag

Publicerad i Världen idag 18 februari 2020
https://www.varldenidag.se/nyheter/linde-backar-inte-om-terrorloner-som-socialbidrag/reptbq!Ly@PiMjb1IzNYW6U3B9PQ/?fbclid=IwAR1N8vw9DxLVUHuRVFZREdCLXiU9XS4Yej6U33n-GkeiKZMQy2V3Wu3glwY

_ _ _
Se även 
Linde: "Gör allt för att få en normal relation med Israel"

Den passage ur utrikesminister Lindes linjetal som berörde Israel och Mellanöstern:


Sverige är redo att bidra till regional avspänning och dialog i Mellanöstern.

Vi fortsätter vårt engagemang i den globala koalitionen mot Daesh. Kurder, kristna och andra minoriteter i regionen måste skyddas.

Regeringen är mån om en god relation med både Israel och Palestina. Sverige verkar liksom övriga EU för en lösning baserad på folkrätten där två stater kan leva tillsammans i fred och säkerhet.

Regeringen har fördömt Iran för nedskjutningen av ett civilt flygplan där 17 personer hemmahörande i Sverige omkom. Vi kräver en oberoende och transparent utredning.

https://www.regeringen.se/tal/2020/02/utrikesdeklarationen-2020/

- - -
Ur TT:s artikel, signerad Karin Thurfjell, om utrikesdeklarationen:

/.../

Kristdemokraternas Lars Adaktusson tog upp att Margot Wallström var den enda av EU:s utrikesministrar som inte var välkommen till Israel.

– Vi hoppades på en förändring under Ann Linde, men inget har hänt, sa Lars Adaktusson som frågade Ann Linde hur en normaliserad relation till Israel ska vara möjlig.

– Är Sverige berett att ändra politiken? frågade Lars Adaktusson.

Ann Linde svarade att det är viktigt för Sverige att ha en god relation till både Israel och Palestina, och att hon tycker att det är konstigt att Israel inte vill ha utbyte på utrikesministernivå “bara för att man tycker olika”.

Ann Linde sa också att hon står fullständigt bakom erkännandet av Palestina.

https://www.svd.se/linde-presenterar-utrikespolitiken

Den Palestinska myndighetens diktator, Fatahs ledare och PLO:s ordförande, Mahmoud Abbas visade upp en kartserie inför FN. Bilden hade framställts särskilt för detta tillfälle av PLO:s Negotiations Affairs Department.

Detta är en ny variant av den lögnaktiga kartserien, men den la till några nya lögner och falska antaganden. Redan huvudrubriken är felaktig, eftersom den påstår att kartorna skulle illustrera ’Palestiniernas historiska kompromiss’.

I den första rutan står det ”1917 – historiska Palestina”.

Det är en lögn. Det historiska Palestina fanns på båda sidor av Jordanfloden, och delar av Libanon, och brukade inte regelmässigt inkludera huvuddelen av Negev.

Den karta som påstås visa år 1917 är i själva verket en karta över det brittiska mandatet 1923; innan dess ingick även hela det område som idag är Jordanien. [Länk till karta över brittiska mandatet 1920-1922]

Den andra rutan visar den delning av Palestina som föreslogs av Peel-kommissionen. Förslaget avslogs av den arabiska sidan, så den utgjorde ingen kompromiss från den palestinska grupp som då fortfarande inte existerade.

Den tredje rutan är FN:s delningsplan. Även detta förslag avslogs i sin helhet av den arabiska sidan och är därför irrelevant. Om de istället hade accepterat planen så kunde de i år ha firat det arabiska Palestinas 72-årsjubileum.

Den fjärde rutan påstås visa ’1967 års gränslinjer, godkända av [endorsed by] PLO 1988 i en historisk kompromiss för fred’.

I själva verket fanns det aldrig några ”1967 års gränslinjer” eller några andra gränser. Kartan visar 1949 års vapenstilleståndslinjer. De var aldrig avsedda att utgöra gränser. Och före 1967 hävdade palestinierna inte ens att det var deras land.

År 1988 utfärdade PLO en självständighetsförklaring som inte sa någonting om gränser eller Israel. Den kan på sin höjd antas acceptera ett Israel inom ramen för 1947 års delningsplan från FN, som den arabiska sidan då alltså hade avfärdat. I ett separat tillägg efterlyste man en internationell fredskonferens baserad på FN-resolutionerna 242 och 337, men ingenstans uttrycks att man var beredd att acceptera de resolutioner som skulle erkänna Israel inom 1949 års vapenstilleståndslinjer. Nu säger de till väst och omvärlden att de gjorde en historisk kompromiss, men språket är slirigt och långt ifrån tydligt.

Beträffande den femte och sista rutan kan vi notera att PLO tagit bort en annan karta från en tidigare kartsvit. Det finns en god anledning till detta. Trumps fredsplan skulle mer än fördubbla de landområden som palestinierna kontrollerar idag, och om man jämför nuläget med fredsplanen så skulle förslaget se ut som en riktigt bra deal för palestinierna.

Jag påtalade detta nyligen när Abbas höll sitt tal inför Arabförbundet. En jämförelse av nuläget och det amerikanska förslaget:Lägg ihop allt detta och det blir uppenbart hur PLO försöker lura omvärlden genom missvisande jämförelser och halvsanningar. Tyvärr har nästan inga journalister den kunskap och kompetens som krävs för att konfrontera PLO med innehållet i deras sliriga budskap. Därför lyckas de framstå som flexibla i västvärldens medier, samtidigt som de i själva verket kan fortsätta vägra fred och sträva efter Israels förstörelse.

Elder of Ziyon

Publicerad hos bloggaren 12 februari 2020

_ _ _
Notera att det finns betydligt fler problem med kartserien än vad som tas upp i ovanstående text:

Kartorna och myten om “det krympande Palestina”

Turkiets president Erdogan ljuger med kartor

 

Fler artiklar