Wiehe, Thåström, Wolter och Dreijer gör, tillsammans med en rad andra artister och kulturarbetare, gemensam sak i ett upprop för att bojkotta Israel. Vad kan resultatet bli annat än antisemitism klädd i vad man med nöd och näppe försöker få till antisionism och Israelkritik (läs förakt)?
Det är ett stycke i uppropet, publicerat i Aftonbladet idag - och som jag medvetet väljer att inte länka till - som är direkt ohederligt då dessa 171 själar undanhåller specifika detaljer för läsarna. Och det är detta:
”Bara några dagar efter den israeliska segern i Eurovision Song Contest maj 2018 sköt Israels armé ihjäl 62 palestinier som protesterade mot sin fängelseliknande instängning i Gaza.”
Det som inte nämns för läsaren är följande:
I samband med förra årets ”March of return” menade Hamas till en början att det skulle bli fredliga demonstrationer. Inte långt senare, och med närmare 20 000 personer vid gränsen, kröp dock den vanliga retoriken fram. Man skulle korsa gränsen och marschera in på israelisk mark.
Yahya Sinwar, Hamas försteman i Gaza som endast hade gjort ett enda offentligt framträdande fram tills veckorna innan oroligheterna, trots spänningar i området, trädde då fram. Ismail Haniyeh, från Hamas politbyrå, menade att:
"We will not concede a single inch of the land of Palestine and do not recognize the Israeli entity.” (Källa: Jerusalem post).
Israels dåvarande försvarsminister Avigdor Liberman uppmanade demonstranterna, på arabiska, att inte närma sig gränsen. På engelska löd det:
”To residents of Gaza. Hamas leadership is playing with your lives. Anyone who approaches the fence today is putting himself in danger. I recommend that you continue to live your lives and not join in the provocation." (Källa: Libermans officiella Twitterkonto, samt Jerusalem post).
Vad gjorde då Hamas och dess anhängare? De skickade bland annat fram en sjuårig (7!) palestinsk flicka till gränsen. Vad hände med flickan? Hon återfördes till sina föräldrar av israelisk militär. Den meningen tål att läsas om. Vem som var mer mån om att att situationen inte skulle eskalera, och vem som agerade mer humant i situationen, givet förutsättningarna med hets och hot från Hamas, borde stå bortom all tvivel.
Efter några dagar av spänningar, och efter att Hamas ständigt försökt mobilisera för dessa spänningar, dödades två palestinier efter att ha närmat sig gränsen och uppträtt misstänkt, i färd med att sabotera strukturen runt gränsen. Hamas fick vatten på sitt kvarn. Palestinier i Gaza kastade molotovcocktails mot israeliska soldater och rullade brännande däck mot dem. Boven i dramat? Israelisk militär förstås, som bara skyddade judar några hundra meter från gränsen. Det man bör tänka på, och som kulturarbetarna skickligt spelar på, är att hur Israel än agerar i sådana lägen får Hamas, bojkottivrarna och även medier vatten på sitt kvarn.
Saeb Erekat, de palestinska myndigheternas chefsförhandlare skrev då på sociala medier i samband med detta att: ”We mourn the martyrs of our great people and we tell their families that our people shall not surrender.'' Hur ska Israel agera i ett sådant läge? Våldsverkaren ses som martyr. Försvar ses som våld. Låter man Hamas passera så har man skrivit under sin dödsdom.
Dessa 171 eldsjälar som nu uppmanar till bojkott, och vill framstå som solidariska med de svaga, hade, om de ansträngt sig och lagt skygglapparna åt sidan, kunnat engagera sig för palestinier på andra sätt.
* Om det på riktigt är palestinier dem bryr sig om, kan de engagera sig i frågan om hur det kommer sig att president Mahmoud Abbas som tillträde 2005 på en mandatperiod på 4 år gör sitt femtonde år som president.
* Om det på riktigt är palestinier de värnar, varför inte plädera för att även palestinier ska få ställa upp med ett bidrag istället för att ropa på bojkott av Israel? Vore det inte en bra arena för sämja?
* Om det är palestinska barn de värnar om, kan de engagera sig i att det massiva svenska biståndet används till att bygga skolor, utveckla utbildningsväsendet, rensa antisemitiska inslag ur läroböckerna, ordna sunda aktiviteter som ger barnen en chans att bygga en sund framtid och se till att de med med utbildning i ryggen kan komma vidare i livet.
Men detta är förstås för mycket krävt av dessa 171 självgoda eldsjälar som inte vill försitta ett tillfälle att visa hur (skenbart) solidariska de är.
Eurovision klarar sig alldeles utmärkt utan Wiehe, Wolter och Dreijer. Det gör för den delen även svensk kulturscen. Vad värre är, är att dem så återkommande och så fritt får sätta agendan och så oemotsagda definiera godhet, solidaritet och omtanke i en redan på nyanser fattig diskussion.
Anosh Ghasri
Frilansskribent, krönikör och kolumnist
Publicerad på egna facebooksidan 2 april 2019