av: Bawar Ismail
Ledarsidans Bawar Ismail om ett gäng svenska kulturarbetare som är så besatta av Israel att de vill strypa det fria kulturlivet.
Hundratals artister och kulturarbetare protesterar mot Sveriges deltagande i Eurovision i Ryssland. Hundratals artister och kulturarbetare protesterar mot Sveriges deltagande i Eurovision i Azerbajdzjan. Är det någon som minns om det fanns några sådana artiklar att läsa när den internationella musiktävlingen arrangerades i Ryssland år 2009 eller Azerbajdzjan år 2012? Såväl Ryssland som Azerbajdzjan är ju liksom inte kända för att vara inspirerande demokratier för omvärlden. Tvärtom, det är länder där mänskliga rättigheter konstant är under attack.
Men detta intresserade inte Sveriges kultursfär. Kulturarbetarna och kändisarna organiserade sig inte för att signera ett simpelt litet upprop. Svaret blev helt enkelt tystnad.
Vad svenska folket däremot kan läsa inför årets upplaga av Eurovision är uppmaningen till att bojkotta Mellanösterns enda demokrati, signerad 171 så kallade kulturarbetare. Bland den evighetslånga namnlistan som publicerats på Aftonbladets debattsida återfinns namn som skådespelaren Sven Wollter, poeten Athena Farrokhzad och artisten Syster Sol. Kulturarbetarna låter meddela att de måste "avstå från israeliskt deltagande i kulturutbyten" så länge Israel för "apartheidpolitik" mot palestinier.
Undertecknad har dock två små invändningar.
För det första, den svenska kulturvänstern avslöjar återigen hur selektiv man är i sin kamp för mänskliga rättigheter och global rättvisa. Världen tycks alltid kretsa kring Israel-Palestina och Israel tycks alltid vara skurken. Men det är ju inte riktigt rättvist, eller hur? Israel är en demokrati i en region fylld av auktoritära och fientligt inställda stater. Terrorattentat, raketattacker och våldsdåd hotar ständigt civilbefolkningen i det lilla landet. Är Israel ett perfekt och felfritt land? Nej, verkligen inte. Men att som kulturvänstern endast utmåla Israel som skurken som ska bekämpas och isoleras skapar en förvrängd bild av konflikten i Mellanöstern. Vill man uppnå fred mellan israeler och palestinier är det minst lika viktigt att tala om bristerna på den palestinska sidan. Men kulturvänstern bemödar sig inte ens med att uppmärksamma det demokratiska underskottet i den palestinska myndigheten eller att kritisera de militanta antisemiterna i Hamas, vilket ytterligare stärker misstanken om att de 171 kulturarbetarna bara har en tragisk besatthet av Israel.
För det andra, vari ligger det humana i att avstå kulturutbyte med Israel? Varför ska kulturlivet, och de individer som utgör kulturlivet, drabbas av att man ogillar en stats handlingar? Svenska kulturarbetare, artister, musiker och skådespelare gör annars ett stort väsen av att Sverige bör vara ett humant land. Så kan någon förklara det humana i att kollektivt bestraffa en hel befolkning för politiken som landets regering för?
Kan Sven Wollter, Athena Farrokhzad eller Syster Sol svara på detta? Varför ska israeler, oavsett härkomst eller religion, som intresserar sig för musik och kultur drabbas av er bojkott?
Bawar Ismail
Ledare publicerad i bl.a. Gefle Dagblad 2 april 2019