Europaparlamentarikern Lars Adaktusson har gett Annika Borg i uppdrag att granska svenska mediers Israelbevakning. Rapporten kan läsas i sin helhet här: Hur rapporterar svenska medier om Israel? Nedan återges endast Annika Borgs avslutande kapitel:
Tre reflektioner som väckts efter att ha gjort nedslag i svensk medierapportering om Israel:
1.Det är Israels fel
Vad som än händer tycks förklaringsmodellerna ha en slagsida som kan formuleras: Det är alltid Israels fel, eller det är alltid i huvudsak Israels fel. När man undersöker kronologin framkommer denna slagsida tydligt. Likaså när exempelvis terrordåd, vattensituationer eller någon enda aspekt av palestinskt liv skildras. Även den ökande radikaliseringen i Gaza knyts exempelvis till Israels, inte Egyptens, blockad. Det är som om Israel och Palestina befann sig i ett vakuum och inte påverkades av turbulensen i länderna runt omkring och utvecklingen där. Palestinskt våld, brister i det palestinska samhället, terror, lidande förklaras med ord som ”ockupation”, som om det inte fanns regimer, ansvar eller någon kontext på den palestinska sidan.
2. När israeler attackeras är båda sidor offer.
När israeler försvarar sig finns det bara en egentlig förövare, Israel, och ett offer, palestinier. Ett exempel är reportaget av Cecilia Uddén (31/3 2016), där hon i reportaget skapar samhörighet mellan den 13-åring som har utövat en terrorhandling och det 13-åriga israeliska offret. Samhörigheten skapas genom att de båda pojkarnas unga ålder överensstämmer och genom att parallellisera deras lidande. Men det är förövaren Ahmed som beskrivs som livrädd och skräckslagen inför den israeliska polisen. Det är även han som får mest utrymme i texten. Israelernas förhör och metoder framställs som ett slags övergrepp. Båda pojkarna görs till offer. Den palestinske pojken blir i reportaget det egentliga offret genom ordvalen om och inlevelsen i honom (skräckslagen) Uddén väljer att förmedla och genom att han får mest utrymme. I de många reportagen om palestiniers lidande jag läst, har jag inte funnit att israeler som försvarat sig, försökt döda eller dödat någon lyfts fram på motsvarande sätt, eller alls.
3. Mer faktabaserad journalistik.
Svensk rapportering om Israel och Palestina behöver mer faktabaserad journalistik och mindre av känslosamt upplagda reportage med personliga berättelser. Faktarutor om Osloavtalet, andra försök till avtal, om den historiska situationen från 1948 och framåt, om vad blockaden inneburit och inte inneburit borde, vad område A, B och C är och hur de styrs, behöver i högre utsträckning ledsaga rapporteringen. I de reportage jag sett närmare på är det påfallande hur palestinier träder fram som individer, som ett du att anknyta till som lyssnare och läsare. Israeler skildras mer som ett kollektiv, som ”militären”, ”polisen”, ”israelerna”, ”Israel”. Skildringar av vanliga israeler som lever vanliga liv är något ovanligt. Bilden blir ofta polariserad: antingen tillhör de som nämns eller intervjuas fredsrörelsen eller ”högern”, ”de extrema”.
Det rapporteras proportionellt sett mycket om Israel och Palestina och då oftast med fokus på konflikten. Det är den dramaturgi journalistiken ofta har förvisso, men det är ändå påfallande att det inte är enkelt att hitta inslag och reportage som skildrar exempelvis israeliskt vardagsliv, innovationer eller inrikespolitik.
Ett reportage om vattnet skulle exempelvis kunna ha varit ett tillfälle att lyfta fram och fördjupa sig i Israels världsledande teknologi. Men i Sverige skulle det kunna uppfattas som ett ställningstagande för den starkare, för förövaren. Någon annan slutsats är svår att dra om ensidigheten.
Den svenska rapportering jag gjort nedslag i visar det Alan Johnson beskrev: En starkt polariserad bild, där förövare och offer är svart-vitt skildrade och på förhand tilldelade sina roller. I reportaget eller inslaget befästs de rollerna och förmedlas till läsare, lyssnare och tittare.
Jag är övertygad om att fler studier som kan gå mer på djupet i analyser av texter/inslag och tar ett större helhetsgrepp om den svenska medierapporteringen om Israel, skulle förstärka den bild jag skisserat här.
På twitter den 9 januari 2017, efter ytterligare terrorattacker mot israeler, skrev utrikesminister Margot Wallström:
”2017 starts tragic with deadly terrorist attacks in #Jerusalem and #Baghdad. My thoughts are with the victims and all effected.”
Det kanske, förhoppningsvis, också sätter en bild, att Sveriges utrikesminister denna gång kallar det som sker vid dess rätta namn: Terror är terror även när den drabbar israeler.
Annika Borg
Utdrag ur Annika Borgs rapport, initierad av Lars Adaktusson:
Rapportsläpp: Bilden av Israel i svensk media
Hur rapporterar svenska medier om Israel?