De våldsamma upploppen under påskhelgen har gett upphov till en politiserad debatt om våldsutvecklingen i det svenska samhället men oftast nämns inte den tändande gnistan som utlöste dem.
Upploppen utlöstes som bekant av en högerextrem dansk politiker som reste land och rike runt under Ramadan för att bränna Koranen, en bok som anses helig av muslimerna. Enligt egen utsago, gjorde han det för att protestera mot den muslimska invandringen och mot bristerna i integrationen av invandrare som inte accepterar svenska lagar och normer.
Det var inte fösta gången som det inträffade och likväl togs polisen på sängen. I augusti 2020 gjorde politikern samma sak i Rosengården, ett invandrartätt utanförskapsområde i Malmö. Koranbränningen provocerade som väntat ett våldsamt upplopp i Malmö och en spiral i hatpropaganda med inslag av antisemitiska slagord.
Judar och muslimer i Sverige har all anledning att tillsammans protestera mot bokbränningar, rasism, främlingsfientlighet och intolerans gentemot deras religiösa sedvänjor.
Under medeltiden brändes judiska böcker av kyrkan. Nazityskland brände böcker som regimen ansåg förkastliga. Tankarna går osökt till den tysk-judiske diktaren Heinrich Heine som skrev: Där man bränner böcker, kommer det att sluta med att man bränner människor.
Politikern belades med ett tvåårigt inreseförbud som dock upphävdes när han blev svensk medborgare. I andra EU-länder, där han aviserat sina bokbränningsplaner, är han portförbjuden. I Sverige ses dock bokbränning som en legitim proteståtgärd inom ramen för den lagstadgade yttrandefriheten. Förundersökningen mot honom 2020 lades ner eftersom bokbränningen inte var olaglig.
Det var också polisens åsikt i påskas trots tidigare erfarenheter och den överhängande risken att Koranbränningen skulle störa den allmänna ordningen och leda till upplopp. Berörda polisregioner fattade beslut utan någon samordning. På några ställen förbjöds bokbränningen, på andra ställen förlades den till en avlägsen belägen plats och på andra tilläts den att äga rum.
Men överallt resulterade hans framfart i de våldsammaste upploppen i mannaminne med tiotals poliser och motdemonstranter skadade, tiotals polisbilar förstörda och ett stort antal personer omhändertagna eller arresterade. Rikspolischefen hävdade att element från kriminella nätverk var inblandade i upploppen.
Nu kommer polisen att utreda vad som hände men utredningen riskerar att inte ge svar på alla frågorna. Enligt polisens talespersoner kommer den att göras på regionnivå utan någon samlad bedömning och begränsas till själva polisinsatsen och bristen på utrustning, resurser, utbildning och framförhållning i planeringen.
Frågan om polisen hade laglig möjlighet att förbjuda Koranbränning överallt kommer inte att utredas utan det är en fråga som polisen med all rätt överlåter till politikerna och lagstiftarna. Partiledare för oppositionen påstår förenklat att upploppen hade kunnat undvikas om inte den organiserade brottsligheten hade tillåtits flytta fram sina positioner på senare år.
Men den centrala frågan är yttrandefriheten och dess gränser. Det är svårt att förstå vad en bokbränning som utförs i avsikt provocera och som riskerar att sprida hat och intolerans mot en hel invandrarupp har att göra med yttrandefriheten. Det handlar inte om att någon yttrar något som kan bemötas i en öppen och saklig debatt.
Det hör också till saken att EU redan 2008 utfärdade ett ramverksbeslut om bekämpning av rasism och främlingsfientlighet med lagliga medel. Medlemsländerna är skyldiga att tillämpa beslutet i sin egen lagstiftning men enligt ett EU-kommissionen har Sverige och några andra länder inte gjort det på ett korrekt sätt.
Sist men inte minst verkar också det också pågå en omsvängning bland en del svenska jurister. Det är fullt möjligt att det blir en mer restriktiv prövning eftersom polisen skall ta i beaktande risken för ordningsstörningar när de utfärdar demonstrationstillstånd. På kommunnivå tycker man detsamma.
Provokationer, som att bränna Koranen, kan också falla under gällande lagstiftning mot förargelseväckande beteende och hets mot folkgrupp.
Yttrandefriheten är en hörnsten i svensk demokrati och skall naturligtvis försvaras. Men ingen grundläggande frihet och rättighet är absolut och den kan begränsas enligt lag om den missbrukas eller kolliderar med andra samhällsvärden.
Mose Apelblat
Frilansskribent och före detta tjänsteman i EU-kommissionen