av: Adam Cwejman

Sedan mer än ett halvsekel har Israel fått oproportionerligt mycket kritik i jämförelse med många andra länder. Landet gick från att vara en dröm för Europas vänster till att symbolisera USA:s imperialistiska ambitioner.

Varför har Israel en sådan särställning i många européers internationella engagemang? Många aktivister skulle hävda att det handlar om den israeliska statsmaktens monstruösa folkrättsbrott.

Men finns det inte många andra länders regeringar som betydligt mer hänsynslöst och utan att kunna hävda att de agerat i försvarssyfte gjort sådant som skulle motivera en och annan bojkott eller namnlista?

Varför så många svenskar är upptagna med just Israel beror lite oväntat på sådant som hände för långt mer än ett halvsekel sedan inom det dåvarande östblocket.

Hade det inte varit för en hastigt påkommen vapenexport från det dåvarande kommunistiska Tjeckoslovakien hade Israel kanske inte existerat idag. Stora mängder handeldvapen, ammunition och stridsflyg levererades i tid till det krig 1948 som utmynnade i att Israel utropades som stat.

Vänstern i Europa var på den tiden fortfarande vänligt inställd till det spirande israeliska projektet. Merparten av sionisterna var socialister och det fanns en närhet till europeiska vänsterpartier och fackföreningsrörelser, vilket inte minst avspeglades i kibbutzrörelsen i Israel, som anlade kollektivjordbruk vilka påminde om kolchoserna i östblocket.

Allt detta ändrades snabbt. I Tjeckoslovakien genomfördes 1952 Slanskyprocessen i vilken ett antal högt uppsatta partifunktionärer dömdes till döden eller långa fängelsestraff. Samarbete med det socialistiska men utrikespolitiskt självständiga Jugoslavien var ena anklagelsepunkten. Sionism och nationalism den andra.

Stalin litade inte på judarna och än mindre på lojaliteten från deras nyvunna stat. Han började i Sovjetunionen ställa såväl judiska läkare som poeter inför rätta. Spionage, kollaboration med fienden i väst och kanske framförallt reaktionär sionism tillhörde anklagelseakterna. Judarna förklarades vara ”rotlösa kosmopoliter”. Vilka var de lojala med, undrade kommunistpartiet, revolutionen eller Israel?

Just judarnas strävan efter ett eget land framställdes som klandervärd – till skillnad från de många andra rörelser och folkgrupper vars strävan efter självständighet Sovjetunionen under samma tid understödde. Denna dubbla måttstock har också överlevt som ett av israelkritikens starkaste kännetecken.

Långt efter Stalins död kulminerade konflikten mellan östblocket och Israel. På sextiotalet var Sovjetunionen nära allierad med de, på pappret, socialistiska och nationalistiska ledarna i Mellanöstern. När Egypten och Syrien förnedrades militärt av Israel i samband med sexdagarskriget 1967 släpptes alla hämningar.

Storskaliga statliga propagandakampanjer iscensattes i bland annat i Polen där tusentals människor berövades sitt medborgarskap, inte för att de gjort sig skyldiga till något utan på grund av sitt judiska ursprung, vilket var tillräckligt för att kvalificera dem som sionister.

Sovjetunionens omsvängning i relationen till Israel och sionismen förklarar delvis varför just Israel fortfarande idag anses så förtjänt av idoga och återkommande försök till bojkotter av olika slag medan så många andra länder slipper undan. Israel blev då måltavla för en politisk rörelse som behärskade nästan halva vår planet.

Min poäng är inte att landet är ofelbart eller att kritiken skulle vara omotiverad enbart på grund av dess rötter. Problemet är snarare att dagens kritik, likt Sovjetunionens, urskiljde Israel från mängden på ett sätt som inget annat land utsatts för. Den särställningen lever envist kvar. Sovjetunionen må sedan långt tillbaka vara begravet, men dess utrikespolitik har kanske aldrig varit lika vital.

Adam Cwejman

Ledarkrönika publicerad på GP:s ledarsida 30 april 2019

Fler artiklar