Medan stora delar av världen åtnjöt sin vinterledighet pågick stora demonstrationer i Iran, som av regimen möttes med brutalt våld, ett dussintal dödsfall, tusentals arresteringar och inskränkningar av grundläggande demokratiska fri- och rättigheter.

Detta i ett land där islamistisk extremism, förtryck och massmördande av medborgare tillhör vardagen. Ett land som sponsrar terrorism, som bidrar till instabilitet i hela Mellanösternregionen och som bidrar till det nordkoreanska kärnvapenprogrammet.

USA var tidiga med att fördöma regimens ageranden, uttala stöd för demonstranterna och begära att frågan skulle behandlas i FN:s säkerhetsråd. Att Donald Trump är president i USA gör inte kravet på respekt för demokrati och mänskliga fri- och rättigheter fel.

Europeiska unionen slog fast att mänskliga rättigheter var en kärnfråga för EU i ett uttalande som var förvånansvärt dämpat, men långt ifrån så passivt som svenska regeringens ovilja att fördöma regimens dödliga våld och utrikesminister Margot Wallströms ljumma konstaterade att mötesfriheten är viktig. Som om mötesfriheten över huvud taget existerar i Iran.

På frågan om huruvida EU bör ställa sig bakom krav på demokrati svarade Wallström att alla hade rätt till en åsikt och att människor skulle få demonstrera för arbetslöshet, men ställde samtidigt frågan ”tänk om andra skulle yttra sig om vår utveckling?”. Som om krav på demokrati vore att likställa med inrikespolitiska skiljelinjer i ett demokratiskt samhälle.

Att Sveriges utrikesminister oroar sig för att ha åsikter om tyranni och förtryck i andra länder eftersom det kan innebära att andra länder kan ha synpunkter på svensk politik är häpnadsväckande och inget annat än ren feghet.

Samtidigt avfärdade Wallström, som annars har en benägenhet att se FN som medel för alla mål, kraven på att utvecklingen i Iran ska lyftas i FN:s säkerhetsråd och menade att det inte behövs. Det är att underskatta Irans betydelse för regionen och att ignorera de medborgare i Iran som nu drabbas.

När Donald Trump erkände Jerusalems som Israels huvudstad var Wallström kvick att initiera ett extramöte i säkerhetsrådet, med förevändningen att det kunde skapa social oro i området. Men när demonstranter slås ner av en blodig regim svarar Wallström att det inte är nödvändigt och befarar en öppen konfrontation i säkerhetsrådet.

Dessa uttalanden är i linje med den blindhet som präglar svensk utrikespolitik i Mellanöstern i stort, där svenska regeringen aldrig missar ett tillfälle att kritisera Israel men står passiva inför det förtryck som utövas av diktaturregimer i grannländerna.

Det vore inte mer än rimligt att ställa sig bakom krav på frihet och demokratiska val och göra starka fördömanden mot diktaturen, snarare än vädja till den att upprätthålla en mötesfrihet som inte existerar.

I stället för att oroa sig över vad diktaturer kan vilja säga om politiken i det öppna och demokratiska samhälle vi har i Sverige borde Sveriges utrikesminister reagera mot hatets krafter och stödja dem som står upp mot förtrycket.

Gunnar Hökmark
Delegationsledare för Moderaterna i Europaparlamentet

Debattartikel publicerad i Aftonbladet 9 januari 2018

Fler artiklar