Alla som är födda på 90-talet eller tidigare minns var man befann sig när TV-bilderna av de brinnande tvillingtornen i New York sändes ut till en lamslagen värld den 11 september 2001. Och i veckan infaller den 20-åriga minnesdagen av den tragedin.
Det skulle snart visa sig att dådet, då två stora passagerarplan kapades och flögs in i World Trade Centers tvillingtorn med passagerare ombord, hade islamistiska förtecken. Det fruktansvärda dåd som kostade fler än 3 000 människoliv, i grunden var hämnden för att USA, som ledde alliansen mot Saddam Hussein vid första Gulfkriget 1990-91, hade stora ansamlingar av trupper i Saudiarabien. För männen bakom dådet den 11 september var det något oerhört och en hädelse med ”otrogna” trupper på helig islamsk mark, och hämnden planerades under många år och med stor noggrannhet, med saudiern Usama bin-Laden som hjärnan bakom det hela. Han hade tidigare förvisats från Saudiarabien för sin extrema islamism, och för honom var USA den store Satan och Israel den lille Satan medan landets egna, mer moderata ledare sågs som förrädare mot islam.
Planen som träffade tvillingtornen var de som uppmärksammades mest och krävde flest dödsoffer, men sammanlagt kapades fyra plan; ett hade Pentagon som mål och ett störtade utan att nå sitt mål, därför att heroiska flygpassagerare som visste att deras liv var slut övermannade kaparna och fick planet att störta i obygden. Man har kunnat rekonstruera händelsen genom telefonsamtal från passagerare till sina nära och kära. Enligt många var målet Vita huset.
På kvällen sändes ett samtalsprogram i SVT med inbjudna politiker och tyckare. Tittarna bjöds på något som möjligen var svensk TV-historias löjligaste ögonblick då tidigare vice statsministern Lena Hjelm-Wallén förklarade att det var alldeles för tidigt att rikta ett anklagande finger mot islamister; det kunde precis lika gärna vara kristna fundamentalister.
Över huvud taget verkade ledordet i vida kretsar vara ”skadebegränsning”. Det alltigenom dominerande budskapet var att attentatsmännen inte hade något att göra med islam. Det sändes ut mörka förutsägelser om att muslimer nu säkert skulle förföljas och trakasseras i USA, vilket för övrigt inte hände. Ett narrativ började bankas in att om det nu var muslimer som utfört dådet, så hade USA egentligen sig själva att skylla på grund av sin stormaktspolitik.
Men så kablades filmbilder ut som chockerade världen. De kom från de palestinska områdena, där folk jublade och delade ut godis för att fira den lyckade insatsen. Man firade alltså ett terrordåd som dödat många oskyldiga? SVT:s utsända gjorde sitt bästa för att bidra till skadebegränsningen och intervjuade en kvinna som figurerat särskilt tydligt. Kvinnan vände ut och in på sig för att förklara att firandet inte hade med terrordådet att göra, utan en man hade helt enkelt gett dem pengar för att jubla och se glada ut. Och det var detta narrativ man förväntade sig att svenska folket skulle svälja.
För israelerna var detta firande dock ingen överraskning. Man hade sett liknande firanden varje gång något särskilt ”lyckat” terroristdåd mot israeler utförts. För New Yorks borgmästare Rudy Giuliani innebar terrordådet att han fick upp ögonen för vad israelerna hade levt med i många årtionden. Han gjorde ett officiellt Israelbesök för att bekräfta vilka starka band som nu fanns mellan Israel och New York-borna.
Terrordådet den 11 september blir omöjligt att rationalisera om man inte förstår den djupa religiöst grundade motivationen bakom. Men för mer extrema muslimer var alltså alliansens trupper i Saudiarabien en personlig skymf för Usama bin-Laden och al-Quaida, ty det var en hädelse att otrognas trupper trampade islams mark.
Men hur mycket mer är det då inte en hädelse när en judisk stat återuppstår på mark som varit under islam i över 1 000 år? Det var därför arabländernas retorik efter 1948 talade om Israel som en ”styggelse”, ”ett oberörbart ämne”, och ”en cancersvulst” som skulle avlägsnas. Det var därför man inte kunde ta ordet ”Israel” i sin mun, utan använde uttryck som ”den sionistiska enheten”.
Och det var därför, när man talade om ”befrielsen av Palestina”, som man inte syftade på de områden palestinaaraberna fått sig tilldelade genom FN-beslutet 1947, utan HELA området ”från floden till havet”, vilket för övrigt gäller än.
När man förstår denna dimension av konflikten, inser man att den aldrig har handlat om gränsdragningar utan om själva det faktum att det finns en judisk stat där. Israels stora brott, enligt radikal islam, är helt enkelt att finnas där. Att Israel har en mer än 3 000-årig nationell historia i området väster om Jordan hör liksom inte dit. Men den snusförnuftiga, sekulariserade västvärlden har varit blind för denna centrala dimension av konflikten, och har sett det hela enbart i realpolitiska termer.
Men alla goda, moderata muslimer då? Alla vanliga, hederliga människor som inte vill ha ett dugg att göra med galningarna som utger sig för att företräda dem, vare sig de heter Al-Quaida, IS, Al-Shabab, talibaner eller, ja, Hamas? Det är naturligtvis oerhört viktigt att göra åtskillnad mellan dem och inte dra alla muslimer över en kam. Precis som det var viktigt att inte tro att alla tyskar var nazister på 1930- och 40-talet. Och grupper av upplysta tyskar visade aktivt att de var emot nazisterna, just för att inte hela folket skulle dömas orättvist.
På samma sätt vet israelerna om att en stor del av deras muslimska grannar helst skulle önska att få leva i fred med dem. Tyvärr räcker det med en hängiven grupp onda människor för att riva ner vad miljoner andra vill bygga upp.
Så länge det förhåller sig så måste Israel skydda sina gränser. Och västvärlden måste stå starkare upp emot radikala islamister och alla som vill ta våra liv och vår frihet från oss. Alternativet, att bli ”dhimmis”, skyddsfolk under dessa galningar är inget som lockar. Israel, vars folk judarna har återfått sitt land efter 2 000 år, och som i förskingringen levde som ”dhimmis” i många hundra år, kommer aldrig att göra det, och man har försvarat detta val i över 70 år. Då finns det större anledning att oroa sig över västvärlden.
Bengt-Ove Andersson
Tidigare generalsekreterare i Vänskapsförbundet Sverige-Israel