Man hör ibland hur den iranska regimen liknas vid ett Mellanösterns Nordkorea. En sådan liknelse lyckas varken fånga vad som är speciellt för Irans roll i Mellanöstern, eller påvisa skillnaderna mellan Nordkorea och Iran.
När det gäller vilka roller de båda staterna spelar i sina respektive regioner, så är den iranska regimen långt mer destabiliserande och destruktiv än den nordkoreanska.
Genom sina väpnade styrkor är den islamiska republiken aktivt inblandad i andra nationers interna angelägenheter. Ett exempel: Iranska ledare har erkänt att det Iranska revolutionsgardet (IRGC) - och dess elitenhet Quds Force - strider sida vid sida med Assads styrkor i Syrien. Dessutom stödjer Iran den syriska regimens militär med pengar, vapen, rådgivare och underrättelseinhämtning.
Bortsett från egna direkta militära ingripanden, har iranska ledare framgångsrikt byggt upp mäktiga allierade och miliser i Syrien, i syfte att stärka den högste ledaren Ayatollah Ali Khameneis revolutionära och geopolitiska intressen.
De iranska ledarnas planering är långsiktig, och går ut på att milisernas politiska agendor skall kunna genomföras ifall Assad faller, och därmed säkra Irans inflytande och dominans. Irans regim vill helt enkelt vara säker på att fortsatt inflytande och kontroll över Syrien - oavsett om Assad lyckas sitta kvar eller ej.
I Irak har den iranska regimen placerat många individer på inflytelserika poster för att garantera att Bagdads politik skall gynna Teheran. Och genom en sekteristisk agenda, där de känsliga relationerna mellan sunni och shia utnyttjas, använder sig Iran av strategin att söndra och härska. På samma sätt uppmuntras oroligheter i Bahrain och Kuwait.
Genom IRGC:s aktiviteter tror sig Irans ledare dessutom ha säkerställt sin närvaro i Irak för flera årtionden framåt. Man anser sig även ha kontroll över framtida politisk utveckling genom upprättandet av People’s Mobilization Forces (PMF). PMF är en paraplyorganisation som rymmer ett drygt fyrtiotal irakiska milisgrupper, och som alla tjänar den iranska regimens intressen, och har nära band till Quds Force befälhavare Qassem Soleimani.
Irans militära aktiviteter sträcker sig bortom grannländerna. I Libanon lyckades Iran upprätta lojala organisationer strax efter den islamiska revolutionen 1979. Till och med i Jemen intervenerar den iranska regimen. I Saana beror den tilltagande krisen i huvudsak på att Iran fortsätter att förse Houtis med vapen och ammunition. Nyligen har flera av Irans transporter hejdats.
Spelar Nordkorea samma roll i Ostasien? Har Nordkorea militära styrkor på plats i Kina, Japan, Taiwan, Filippinerna eller Ryssland? Försöker man störta dessa regeringar? Har Nordkorea stödmilis som strider och dödar människor i Tokyo, Seoul, Beijing, Moskva, Manilla eller Taipei, i syfte att säkra Pyongyangs intressen? Svaret på dessa frågor är nej.
Nordkorea håller sig vanligen till eldfängd retorik, vilket ibland leder till ökade spänningar. Dessa spänningar lägger sig som regel direkt efteråt.
Den högst rankade amerikanske generalen uttalade sig nyligen i linje med detta. General Joseph Dunford - chef för Joint Chiefs of Staff - påpekade förra veckan att Nordkorea trots sitt högre tonläge egentligen inte hade förändrat sitt militära aktivitetsmönster. ”Även om politiken nu är klart förändrat, så har vi inte sett en förändring hos de nordkoreanska styrkorna, och detta är något vi följer väldigt noga”, sa han. ”Vi har inte sett militär aktivitet som återspeglar den förändrade politiska miljön”.
Den som hävdar att den iranska regimens agerande i Mellanöstern motsvarar Nordkoreas i Ostasien gör en felaktig liknelse, eftersom man misslyckas med att fånga helhetsbilden, inklusive de båda regimernas politiska och militära agendor. Nordkorea är inte i närheten av att vara så destabiliserande i Ostasien som Iran är i Mellanöstern.
När Nordkorea ökar spänningarna är det framförallt genom sin retorik. Men Iran använder våld, och agerar aktivt både politiskt och militärt för att destabilisera regionen på olika sätt - vilket inkluderar finansiering och beväpning av dess stödmiliser, och placering av egna militära och paramilitära grupper i andra länder.
Den iranska regimen intervenerar aktivt, för att på alla sätt uppnå sina mål om inflytande och hegemoni. Man har ambitionen att dominera och kontrollera andra länders politik, säkerhetssystem, och underrättelseväsen.
Nordkorea pratar på, men den iranska regimen agerar.
Dr. Majid Rafizadeh
Författarens presentation hos Harvard
Och på Wikipedia
Publicerad i Arab News 4 oktober 2017
-
Artikeln är hämtad från saudisk media, och saknar exempel på hur Israel påverkas. Även Israel drabbas svårt av den iranska regimens regionala inflytande, som när det gäller Teherans politiska, ekonomiska och militära stöd till terrorgrupperna Hizbollah, Palestinian Islamic Jihad, och Hamas. /Red anm.
Några länktips på temat:
Massive Iranian funding for anti-Israel terror groups revealed
State Sponsorship of Terrorism
Iran’s Support for Terrorist Groups