Aktuella nyheter om Israel

Israeler firar att det är 50 år sedan Sexdagarskriget - och de har god anledning att fira. Den segern räddade oss från undergång, och återförenade vår heligaste stad. I slutänden gav den oss också fred med Egypten och Jordanien, och en strategisk allians med USA. Palestinierna å sin sida sörjer ett halvt sekel av lidande. De hävdar att Israels ockupation av Västbanken och Gaza utsatt dem för kolonisering och förvägrat dem medborgarskap.

Sexdagarskriget har visserligen format det moderna Mellanöstern, men kriget kan inte ensamt förklara de stora skillnaderna i hur israeler och palestinier uppmärksammar dess årsdag. Klyftan kan bara förklaras av händelser som inträffade före kriget. Den israelisk-palestinska konflikten inleddes långt före 1967. Tre viktiga årtal är 1917, 1937 och 1947. Dessa årsdagar kan lära oss mycket om konfliktens ursprung, och varför fred visat sig så svåruppnåeligt.

I november är det ett århundrade sedan Storbritannien, inför det turkiska nederlaget i Mellanöstern, utfärdade Balfour-deklarationen. Deklarationen, stödd av Nationernas Förbund [dåvarande FN], lovade att skapa ett ”nationellt hem för det judiska folket” i Palestina. Storbritannien förband sig inte att skapa en judisk stat i hela Palestina - det nationella hemmet kunde vara pyttelitet - och man lovade att upprätthålla ”medborgerliga och religiösa rättigheter för existerande icke-judiska grupper”. Ändå förkastades dokumentet våldsamt av palestinierna. Jerusalems välkände borgmästare Musa al-Husayni sa att den arabiska sidan aldrig skulle acceptera ”en sådan nation”.

I år firar israelerna även att Balfour-deklarationen fyller 100 år, eftersom dokumentet formaliserade det internationella samfundets erkännande av en judisk nation, och dess tretusenåriga samhörighet med sitt hemland. Men deklarationen sörjs av palestinierna - deras ledare har rentav uppmanat britterna att be om ursäkt. Idag, precis som 1917, ser de inte judar som ett folk med rätt till ett nationellt hemland, utan som en religiös grupp. En grupp som under stora delar av islams historia dessutom varit en underlägsen sådan. Om man förstår denna verklighet är det lättare att också inse varför arabiska upplopp mördade palestinska judar på 1920-talet, skändade synagogor, och utplånade de urgamla judiska samhällena i Hebron och Safed.

Trots att den arabiska sidan konsekvent avvisade den judiska identiteten, så erkände det sionistiska ledarskapet att de palestinska araberna var ett folk med rätt till självstyre. Det erkännandet kodifierades för 80 år sedan, i juli 1937, när den brittiska Peel-kommissionen delade upp Palestina i separata judiska och arabiska stater. Trots att judarna bara tilldelades en tredjedel av landytan, stöddes planen av den sionistiske ledaren David Ben-Gurion. Araberna avvisade förslaget, och förklarade att den enda acceptabla lösningen skulle vara ’ett fullständigt upphörande av experimentet med ett judiskt nationellt hem’. På grund av det arabiska trycket skar britterna av nästan all judisk immigration till Palestina, och stängde därmed den europeiska judenhetens sista flyktväg från Hitler.

Slutligen, år 1947, efter att sex miljoner judar mördats i Europa, agerade FN. I höst markerar november 70-årsminnet av att generalförsamlingen antog den delningsresolution som avsåg skapa självständiga arabiska och judiska stater i Palestina.

Det sionistiska ledarskapet antog FN:s delningsplan, välkomnade att FN erkände det judiska folkets rättigheter, och respekterade även arabiska anspråk. Men de palestinska araberna å sin sida förkastade ännu en gång tanken på ett judiskt folk och en judisk självständighet. Deras ledare, Haj Amin al-Husseini, en av nazisternas samarbetspartners som mötte Hitler för att be honom utvidga sina anti-judiska ambitioner även till Mellanöstern, svor att araberna inte bara skulle blockera delningen utan också ”fortsätta slåss tills sionisterna utplånats”. Och visst kämpade de. De utsatte judiska bussar för bakhåll, och offentliga byggnader för bilbomber. Arabiska miliser belägrade det judiska Jerusalem, och förvägrade 100.000 civila tillgång till mat och vatten.

Men judarna slog tillbaka. Hundratusentals palestinska araber blev flyktingar. Historiker diskuterar orsaken till, och dimensionerna av, det palestinierna benämner ”Nakbah”, eller ”katastrofen”, men dessa tragedier hade aldrig inträffat om araberna i Palestina accepterat delningen. Istället stöttades deras oförsonlighet av arabstaterna, som också invaderade Israel så snart staten utropades.

Över en natt förändrades det som varit en konflikt mellan arabiska och judiska palestinier till den arabisk-israeliska konflikten. Den tvåstatslösning som två gånger förkastats av palestinierna - 1937 och 1947 - glömdes bort när Egypten ockuperade Gazaremsan, och Jordanien annekterade Västbanken. Ändå visade palestinierna inget intresse av att upprätta någon självständighet i dessa områden. Istället avvisade man tanken på ett Israel inom några gränser över huvud taget. ”Vi skall förstöra Israel och dess invånare” svor Ahmed Shukairy, PLO:s ordförande, inför Sexdagarskriget.

Israels chockseger över tre arabiska arméer öppnade paradoxalt nog för genombrott. Israel accepterade principen om land-för-fred, som återfinns i FN-resolution 242, och återförenade Västbanken med Gazaremsan under sitt styre. Ändå fortsatte palestinska terrorgrupper sitt arbete med att försöka utplåna Israel genom storskaliga terrorattacker. När Egyptens president Anwar Sadat besökte Jerusalem i november 1977 - ytterligare ett jubileum för övrigt - så hotade PLO:s ordförande Yassir Arafat varje palestinier på de palestinska områdena som stöttade initiativet. Palestinier som öppet stödde Sadat sköts. PLO försökte omintetgöra det efterföljande fredsavtalet genom att utföra Kustvägsmassakern [the Coastal Road Massacre] som dödade 38 israeler, varav 13 var barn.

Men PLO kunde inte stoppa freden. Israel försonades med Egypten 1978 och senare med Jordanien 1994, vilket åter förändrade den arabisk-israeliska konflikten till en israelisk-palestinsk. Försöken att ta itu med detta komplicerades tveklöst av att man upprättade israeliska bosättningar, men dessa svarade aldrig för mer än en bråkdel av de palestinska områdena, och slutligen accepterade PLO resolution 242 och skrev under Osloavtalen med Israel. Avtalen skapade den Palestinska Myndigheten, och ledde år 2000 till ett amerikansk-israeliskt erbjudande om en statsbildning i Gaza, östra Jerusalem och nästan hela Västbanken. Men palestinierna avvisade förslaget med en våldsvåg som dödade och lemlästade tusentals - precis som de gjorde 1937 och 1947. Anledningen till detta var inte 1967 utan 1917.

På grund av arvet från 1917 - palestiniernas vägran att erkänna det judiska folkets existens och rättigheter - ignorerade den palestinske presidenten Abbas 2008 ett ännu mer generöst erbjudande om att upprätta en stat på Västbanken och Gaza. Och av samma anledning ledde Israels tillbakadragande från Gaza 2005 - med upplösningen av 21 bosättningar - inte till fred, utan till att tusentals terrorraketer avfyrades mot israeliska städer. 

På grund av 1917 har Abbas betalat över en miljard dollar till terrorister under de senaste fyra åren, och namngivit offentliga torg och skolor efter Dalal Mughrabi, mannen som utförde Kustvägsmassakern.

Och på grund av 1917 fruktar israeler att palestinier skall bemöta framtida erbjudanden om statsbildning på mark som erövrats 1967 på ungefär samma sätt som de gjorde 1937 och 1947. 

Konflikten handlar inte om land som Israel erövrade 1967. Konflikten handlar om huruvida en judisk stat överhuvudtaget har rätt att existera i Mellanöstern. Som herr Abbas offentligt förklarat: ”Jag kommer aldrig att acceptera en judisk stat”.

Den här veckan hör vi mycket om ockupation och bristen på palestinsk självständighet. Här är Israels policy tydlig: man vill inte styra över andra och är redo att omedelbart inleda förhandlingar. Men så länge det palestinska ledarskapet bara pratar om en tvåstatslösning, och inte uttalar att de strävar efter ”två stater för två folk” och därmed bekräftar såväl det judiska som palestinska folket, och bådas rättigheter - så länge kommer konflikten tragiskt nog att fortsätta. Det är bara genom ömsesidigt erkännande som israeler och palestinier båda kommer att kunna fira, snarare än sörja, framtida årsdagar.

Michael B Oren
Israels biträdande minister för diplomati. Historiker och författare till boken ”Six Days of War: June 1967 and the Making of the Modern Middle east”.

Debattartikel publicerades i New York Times 4 juni 2017 (Israel’s 1967 Victory Is Something to Celebrate)