Vetenskap
Flyget ”Alice” äntrar en ny era av billigare och mer hållbara flygresor.
En startup grundad i Israel har skrivit historia med världens första passagerarflyg som går helt på elektricitet.
Fossila bränslen har använts vid alla flygningar sedan man började flyga i början av 1900-talet.
Världens flyggiganter har tävlat om att utveckla ett elektriskt flygplan, i de flesta fallen genom att modifiera befintliga plan drivna av bensin.
Eviation, grundat i centrala Israel 2015, och nu baserat i Washington, var först med att nå milstolpen genom att designa ett elektroniskt plan från grunden.
Planet som, kallas ”Alice”, består av nio säten, genomförde en framgångsrik åttaminuters flygning den 27 september.
“Idag går vi in i nästa era inom flyg- vi har framgångsrikt elektrifierat himlen med Alices oförglömliga första flygning ”, sade Eviations koncernchef och VD Gregory Davis.
“Denna banbrytande milstolpe kommer att leda innovation inom hållbara flygresor och forma både passagerar- och fraktresor i framtiden.”
Företaget hoppas kunna lansera planet för korta kommersiella kortdistans flygningar i USA år 2027.
“Som vårt flyg är designat på kommer det faktiskt att möjliggöra ekonomisk regionalt flygande”sade han.
“För närvarande, har ingen flugit ett flygplan likt Alice, så vi är väldigt stolta som visar vägen.”
Elektriska flygningar kommer att innebära stora besparingar för flygbolagen – $200 dollar per flygtimme att jämföra med så mycket som $2,000 dollar för ett bränsledrivet plan .
Eviation säger att siffran kommer att sjunka ytterligare med framtida framsteg inom företagets batteriteknik. Bränsle är en av de högsta kostnaderna för flygbolagen, och står för upp till 40 procent av deras utgifter.
Flygplanets namn är en referens till Alice i Underlandet.
Istället för att utveckla ett hybridflygplan eller att modifiera ett traditionellt flygplan började Eviation från början.
Man fokuserade på något specifikt: ett flygplan i pendlingsstorlek, som kan resa regionalt och som har plats för en handfull passagerare.
Traditionella, bränsledrivna flyg står för cirka tre procent av de globala koldioxidutsläpp, en siffra som ökar varje år.
“Enligt olika källor, inklusive från the Internationalla civila luftfartsorganisationen kommer de globala utsläppen från flygresor att öka upp till någonstans mellan 20 och 50 procent till år 2050,” säger Davis.
Bortsett från koldioxidutsläpp, släpper avgaserna från flygplansmotorer ut kondensationsstrimmor, mänskligt skapade moln som har en daglig inverkan på atmosfäriska temperaturer genom att fånga värme som annars skulle fly ut i rymden.
"Vi kan inte upprätthålla det, så vi måste ändra hur världens luftsystem fungerar så att vi kan fortsätta resa utan att förstöra miljön", säger Davis till NoCamels.
Frankrike har förbjudit kommersiella flygresor på alla regionala linjer som kan trafikeras av ett höghastighetståg.
Bortsett från koldioxidutsläpp, släpper avgaserna från flygplansmotorer ut kondensationsstrimmor, mänskligt skapade moln som har en daglig inverkan på atmosfäriska temperaturer genom att fånga värme som annars skulle fly ut i rymden.
"Vi kan inte upprätthålla det, så vi måste ändra hur världens luftsystem fungerar så att vi kan fortsätta resa utan att förstöra miljön", säger Davis till NoCamels.
Frankrike har förbjudit kommersiella flygresor på alla regionala linjer som kan trafikeras av ett höghastighetståg.
"Alice kommer naturligtvis att göra det möjligt att resa igen utan att förstöra miljön, eftersom det är ett nollutsläppsflygplan som är undantaget från den här typen av förbud", säger han.
Alice kan konfigureras som ett nio-passagerars pendlarflygplan, ett fraktplan eller ett affärsflygplan med plats för sex passagerare och ett kök.
Alice kommer att börja testa för sin Federal Aviation Administration-certifiering 2025, vilket ger den tillstånd att flyga. Till 2027 förväntar Eviation att utformandet av alla tre flygplanen är kommersiellt redo.
Nedan kan man se ett klipp från Eviatans första flygning
https://www.youtube.com/watch?v=qjPO4_oe5h8
Nyheten har både rapporterats av NoCamels och CNN bland annat. Ovanstående text är en sammanfattning från NoCamels
Nytt samarbete och program för att förbättra judars liv i Malmö
- Martin Blecher
Ett program med insatser från stadens förvaltningar. Tätare samarbete mellan Malmö stad och Judiska Församlingen Malmö. Den 25 november presenterade kommunledningen åtgärder fram till år 2023 om totalt 20 miljoner kronor för att förbättra judars liv i Malmö. Det innebär ett nytt steg i stadens uppväxling av arbetet mot rasism.
I Malmö stads nyss antagna budget för 2020 slås fast att Malmö ska vara och förbli en öppen, välkomnande och inkluderande stad, även i tuffa tider. En stad som blickar framåt, utan att blunda för de problem som trots allt finns och måste tas itu med.
Under nästa år ska samtliga förvaltningar särskilt uppmärksamma att öppenhet, inkludering och mångfald finns med i planeringen för stadens verksamheter. Åtta miljoner kronor har avsatts för arbetet nästa år.
Som ett led i det arbetet vill kommunledningen utöka insatserna för att förbättra judars liv i Malmö. Uppskattningsvis 1200-1500 personer med judisk identitet bor i Malmö. Cirka 400 av dem är medlemmar i den judiska församlingen.
Det nya, stärkta samarbetet mellan Malmö stad och Judiska Församlingen Malmö är uppdelat i tre delar:
- Församlingen ges 2,4 miljoner kronor i år, 2019, i uppstartsstöd för att färdigställa sitt utbildningscenter i synagogan.
- Från och med 2020 ges församlingen 2,3 miljoner kronor årligen för att kunna stötta stadens arbete med att synliggöra judisk kultur och identitet samt för arbetet mot antisemitism. I det arbetet ingår bland annat visningar av synagogan och högtidlighållandet vid Förintelsens minnesdag.
- En styrgrupp för arbetet bildas med deltagare från Judiska Församlingen samt stadskontoret, grundskoleförvaltningen, gymnasie- och vuxenutbildningsförvaltningen och kulturförvaltningen.
De utökade insatserna innebär också att grundskolorna i Malmö ges två miljoner kronor årligen för att arbeta aktivt mot antisemitism.
Även Malmö stads gällande program för judar som nationell minoritet stärks. Utformningen av det nya programmet tar staden fram i brett samråd, även med judar som inte är medlemmar i judiska församlingen. Det nya programmet, huvudsakligen med aktiviteter inom skolan och kulturen, presenteras till våren 2020.
Malmö stad
Publicerad på Malmös hemsida 26 november 2019
Se även:
Swedish city plagued by anti-Semitism to invest millions to fight phenomenon
IHRA:s arbetsdefinition av antisemitism
- Martin Blecher
Statsminister Stefan Löfven har vid flera tillfällen sagt att han, regeringen och Sverige ställt sig bakom den arbetsdefinition av antisemitism som den internationella alliansen till minne av Förintelsen (IHRA) antog för ett par år sedan. Europaparlamentet har redan antagit definitionen och rekommenderar medlemsländerna att också omfatta den.
IHRA:s grundades på initiativ av Stefan Löfvens företrädare Göran Persson.
- - -
Den internationella alliansen till minne av förintelsen (IHRA) förenar regeringar och experter i syfte att stärka, främja och verka för utbildning, ihågkommande av och forskning om förintelsen överallt i världen och att upprätthålla åtagandena i Stockholmsdeklarationen från 2000.
Den 26 maj 2016 antog de 31 medlemsstaterna i IHRA en arbetsdefinition av antisemitism som inte är rättsligt bindande:
”Antisemitism är en viss uppfattning av judar som kan uttryckas som hat mot judar. Retoriska och fysiska yttringar av antisemitism riktas mot judiska eller icke-judiska personer och/eller deras egendom samt mot de judiska samfundens institutioner och utrymmen för religiöst bruk.”
Följande exempel kan tjäna som illustrationer för att vägleda IHRA i dess arbete:
Yttringar av antisemitism kan bland annat riktas mot staten Israel, som uppfattas som ett judiskt samhälle. Sådan kritik mot Israel som går att jämföra med kritik som förs fram mot vilket annat land som helst kan däremot inte betraktas som antisemitisk. Antisemitism uttrycks ofta i form av påståenden om att judar konspirerar för att skada mänskligheten, och dessa påståenden utnyttjas ofta för att ge judar skulden för att något går fel. Sådana påståenden förekommer i tal, skrift, visuell form och som handlingar, och utnyttjar lömska stereotypier och negativa karaktärsdrag.
Aktuella exempel på antisemitism i det offentliga livet, medier, skolor, på arbetsplatser och inom det religiösa området kan innehålla, men är med hänsyn till det övergripande sammanhanget inte begränsade till följande:
-
Uppmana till, bistå eller motivera att judar dödas eller skadas i en radikal ideologis eller en extremistisk religions namn.
-
Framföra lögnaktiga, förnedrande, komprometterande eller stereotypa påståenden om judar i sig eller om judarnas kollektiva makt, såsom i synnerhet, men inte uteslutande, myten om en världsomfattande judisk sammansvärjning eller om judar som kontrollerar medierna, ekonomin, offentliga myndigheter eller andra samhällsinstitutioner.
-
Anklaga judarna som folk för att vara ansvariga för verkliga eller förmodade missgärningar som begåtts av en enda judisk person eller grupp, eller till och med för handlingar som begåtts av icke-judiska personer.
-
Förneka Nazitysklands, dess anhängares och medbrottslingars folkmord på judarna (förintelsen) som faktum, liksom dess omfattning och mekanismer (exempelvis gaskammare) under andra världskriget.
-
Anklaga judarna som folk eller Israel som stat för själva förintelsen eller för att överdriva den.
-
Anklaga judiska medborgare för att vara mer lojala mot Israel eller judarnas påstådda prioriteringar överallt i världen än mot sina egna nationers intressen.
-
Neka det judiska folket dess självbestämmanderätt, till exempel genom att hävda att staten Israels existens är ett rasistiskt företag.
-
Tillämpa dubbla standarder genom att avkräva Israel ett beteende som inte kan förväntas eller krävas av någon annan demokratisk nation.
-
Använda symboler och bilder som förknippas med klassisk antisemitism (till exempel påståenden att judar dödade Jesus eller begår ritualmord) såsom kännetecknande för Israel eller israeler.
-
Jämföra Israels nuvarande politik med nazisternas.
-
Hålla judar kollektivt ansvariga för staten Israels åtgärder.
Antisemitiska handlingar är kriminella när de definieras så i lagstiftningen (exempelvis förnekande av förintelsen eller spridning av antisemitiskt material i vissa länder).
Kriminella handlingar är antisemitiska när målen för attacker, oavsett om de är personer eller egendom, såsom byggnader, skolor, gudstjänstlokaler och kyrkogårdar, väljs eftersom de är, eller uppfattas vara, judiska eller förknippade med judar.
Antisemitisk diskriminering innebär att man nekar judar tillgång till möjligheter eller tjänster som är tillgängliga för andra. Sådan diskriminering är olaglig i många länder.
Den internationella alliansen till minne av förintelsen (IHRA)
Publicerat på IHRA:s hemsida
Så blev Israel den stora fienden
- Martin Blecher
av: Adam Cwejman
Sedan mer än ett halvsekel har Israel fått oproportionerligt mycket kritik i jämförelse med många andra länder. Landet gick från att vara en dröm för Europas vänster till att symbolisera USA:s imperialistiska ambitioner.
Varför har Israel en sådan särställning i många européers internationella engagemang? Många aktivister skulle hävda att det handlar om den israeliska statsmaktens monstruösa folkrättsbrott.
Men finns det inte många andra länders regeringar som betydligt mer hänsynslöst och utan att kunna hävda att de agerat i försvarssyfte gjort sådant som skulle motivera en och annan bojkott eller namnlista?
Varför så många svenskar är upptagna med just Israel beror lite oväntat på sådant som hände för långt mer än ett halvsekel sedan inom det dåvarande östblocket.
Hade det inte varit för en hastigt påkommen vapenexport från det dåvarande kommunistiska Tjeckoslovakien hade Israel kanske inte existerat idag. Stora mängder handeldvapen, ammunition och stridsflyg levererades i tid till det krig 1948 som utmynnade i att Israel utropades som stat.
Vänstern i Europa var på den tiden fortfarande vänligt inställd till det spirande israeliska projektet. Merparten av sionisterna var socialister och det fanns en närhet till europeiska vänsterpartier och fackföreningsrörelser, vilket inte minst avspeglades i kibbutzrörelsen i Israel, som anlade kollektivjordbruk vilka påminde om kolchoserna i östblocket.
Allt detta ändrades snabbt. I Tjeckoslovakien genomfördes 1952 Slanskyprocessen i vilken ett antal högt uppsatta partifunktionärer dömdes till döden eller långa fängelsestraff. Samarbete med det socialistiska men utrikespolitiskt självständiga Jugoslavien var ena anklagelsepunkten. Sionism och nationalism den andra.
Stalin litade inte på judarna och än mindre på lojaliteten från deras nyvunna stat. Han började i Sovjetunionen ställa såväl judiska läkare som poeter inför rätta. Spionage, kollaboration med fienden i väst och kanske framförallt reaktionär sionism tillhörde anklagelseakterna. Judarna förklarades vara ”rotlösa kosmopoliter”. Vilka var de lojala med, undrade kommunistpartiet, revolutionen eller Israel?
Just judarnas strävan efter ett eget land framställdes som klandervärd – till skillnad från de många andra rörelser och folkgrupper vars strävan efter självständighet Sovjetunionen under samma tid understödde. Denna dubbla måttstock har också överlevt som ett av israelkritikens starkaste kännetecken.
Långt efter Stalins död kulminerade konflikten mellan östblocket och Israel. På sextiotalet var Sovjetunionen nära allierad med de, på pappret, socialistiska och nationalistiska ledarna i Mellanöstern. När Egypten och Syrien förnedrades militärt av Israel i samband med sexdagarskriget 1967 släpptes alla hämningar.
Storskaliga statliga propagandakampanjer iscensattes i bland annat i Polen där tusentals människor berövades sitt medborgarskap, inte för att de gjort sig skyldiga till något utan på grund av sitt judiska ursprung, vilket var tillräckligt för att kvalificera dem som sionister.
Sovjetunionens omsvängning i relationen till Israel och sionismen förklarar delvis varför just Israel fortfarande idag anses så förtjänt av idoga och återkommande försök till bojkotter av olika slag medan så många andra länder slipper undan. Israel blev då måltavla för en politisk rörelse som behärskade nästan halva vår planet.
Min poäng är inte att landet är ofelbart eller att kritiken skulle vara omotiverad enbart på grund av dess rötter. Problemet är snarare att dagens kritik, likt Sovjetunionens, urskiljde Israel från mängden på ett sätt som inget annat land utsatts för. Den särställningen lever envist kvar. Sovjetunionen må sedan långt tillbaka vara begravet, men dess utrikespolitik har kanske aldrig varit lika vital.
Adam Cwejman
Ledarkrönika publicerad på GP:s ledarsida 30 april 2019
Bristande opartiskhet i följeslagarprogrammet
- Martin Blecher
Judiska Centralrådet har idag skickat ett brev till Karin Wiborn, generalsekreterare på Sveriges kristna råd. Brevet kritiserar det ekumeniska följeslagarprogram (som Sveriges kristna råd är huvudman för) för bristande opartiskhet. Judiska Centralrådet är, mot bakgrund av de uppgifter man nåtts av om följeslagarprogrammet, oroliga för att det i följeslagarprogrammet kan ingå antisemitiska inslag.
Nedan kan brevet i sin helhet läsas:
"Karin,
Jag skriver detta brev till Dig med anledning av de uppgifter som framkommit om det ekumeniska följeslagarprogram som Sveriges kristna råd är huvudman för. Sedan dess start i början av 2000-talet har detta program kritiserats för bristande opartiskhet. Senast den 5 mars i år publicerade tidningen Dagen en artikel av Jennifer Hegarthy som själv deltagit i det följeslagarprogram som Sveriges Kristna Råd är huvudman för. Hegarthy beskriver i sin artikel den bristande opartiskhet som präglar följeslagarprogrammet.
Det uttalade syftet med programmet verkar därmed alltjämt vara att enbart fokusera på påstådda överträdelser begångna av Israel varvid överträdelser begångna av palestinska aktörer inte tas upp. Att överträdelser begås från flera olika sidor i denna konflikt finns dokumenterat av flera internationellt erkända människorättsorganisationer. Exempelvis har Amnesty International kunnat konstatera att såväl den palestinska myndigheten som Hamas kraftigt begränsar yttrandefriheten för palestinier. Amnesty kunde också konstatera att palestinska kvinnor möts av omfattande diskriminering och våld.
Ett uttalat syfte med följeslagarprogrammet är att deltagarna efter hemkomsten till Sverige ska dela med sig av sina erfarenheter. Mot bakgrund av uppgifter om att följeslagarna inte under sin tid i området får möta israeler, annat än de som representerar organisationer som är starkt kritiska till staten, är Judiska Centralrådet oroat över den bild de hemvändande följeslagarna får av Israel och av svenska judar. Denna oro grundar sig inte minst i det faktum att svenska judar på senare år drabbats negativt av händelser kopplade till konflikten i Mellanöstern vid upprepade tillfällen.
I den definition av antisemitism som International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA) tagit, och som många europeiska regeringar ställt sig bakom, fram anges ett antal exempel på beteenden som kan utgöra antisemitism. Bland dessa exempel finns att:
-
Förneka det judiska folket rätten till självbestämmande, bland annat genom att påstå att staten Israel är ett rasistiskt projekt.
-
Använda dubbla standarder genom att kräva att staten Israel beter sig på ett annat sätt än vad som krävs av någon annan demokratisk nation.
Judiska Centralrådet är, mot bakgrund av de uppgifter vi nåtts om följeslagarprogrammet, oroliga för att det i följeslagarprogrammet kan ingå antisemitiska inslag.
Vi svenska trossamfund är en gemenskap av bedjande människor. I en sådan gemenskap är det viktigt att stödja och att vara måna om varandra. Judiska Centralrådet skulle mot den bakgrunden gärna se en självkritisk diskussion kring det ekumeniska följeslagarprogrammet och kring vilken bild det förmedlar till dess deltagare om den komplicerade konflikten i området. Judiska Centralrådet är givetvis villigt att delta i en fortsatt diskussion kring utformningen av följeslagarprogrammet.
Vänligen,
Aron Verständig
Ordförande
Judiska Centralrådet"
Brevet har publicerats på Judiska Centralrådets hemsida 27 mars 2019
Är judar grymma och araber änglar?
- Martin Blecher
En annons i lokaltidningen gjorde att min man och jag begav oss till ett församlingshem tillhörande Svenska kyrkan. Programmet bestod av en följeslagares berättelse och hur hon upplevt de tre månader som hon tillbringat på Västbanken.
Framme vid estraden fanns en liten utställning, litteratur och följeslagaren var iklädd den väst som hör till den dagliga klädseln. Följeslagaren hade aldrig tidigare varit i Israel eller Palestina utan efter en utbildning var målet att åka till en arabisk by nära en judisk bosättning där man skulle beskydda araberna från judarna.
Framställningen var oerhört ensidig och åhörarna fick bilden att alla judar är grymma och alla araber är änglar. Jag menar det – så framställdes ”konflikten”. Då det gavs tillfälle att ställa frågor eller yttra sig utbrister en äldre herre: ”Man borde skära halsen av alla judar”. I församlingsgården fanns ortens kyrkoherde som valde att sitta kvar på sin plats i stället för att yttra sig och ta avstånd från uttalandet.
Min man och jag reagerade naturligtvis och min uppmaning till följeslagaren och till er alla som arbetar med det programmet är att ni måste inse vilket ansvar ni tar på er.
Terrorn är ett fruktansvärt gissel som israeler ständigt måste förhålla sig till. Visst är vissa grenar av bosättarrörelsen mycket provokativa och det förekommer även våld från deras sida.
När västvärlden sänder volontärer för att skydda araberna från judarna så provocerar man och många frågar sig: ”var finns ni, var finns ni när knivhuggen dödar oskyldiga israeler, var fanns ni när den 19-åriga kvinnan våldtogs och mördades, hittades med avskuren hals och uppskuren mage, var finns ni när terrorister hyllas och får gator och skolor uppkallade efter sig – på just Västbanken (eller om ni föredrar Palestina).”
Att ett föredrag av en följeslagare får till följd att en åhörare kräver att alla judar ska dödas är knappast en manifestation för fred och ickevåld som skribenterna i Dagen den 22 februari hävdar.
Ewa Jonsson
Gränna
Debattartikel publicerad i Dagen 6 mars 2019
Skev och osann bild av verkligheten i Israel
- Martin Blecher
I samband med riksdagens utrikespolitiska debatt ställdes frågan av Vänsterpartiets utrikespolitiske talesperson om jag anser att det ekumeniska Följeslagaprogrammet i palestinska områden är opartiskt. Kortfattat gav jag uttryck för det som är min uppfattning, att Följeslagarprogrammet sedan länge övergett opartiskheten. Mot detta reagerar fem debattörer i Dagen (22/2, 2019). Bland undertecknarna finns Följeslagarprogrammets tidigare projektledare Emanuel Furbacken och socialdemokraten Bernt Jonsson.
Att Följeslagarprogrammet ifrågasätts är i sak inget nytt. Bara något år efter tillkomsten 2002 blev det en fråga för Sveriges riksdag. I en debatt med utrikesministern framförde Kristdemokraternas Tuve Skånberg att projektet, som stöds av biståndsorganet Sida, ”har oroväckande likheter med organiserandet av mänskliga sköldar”. Några år senare kritiserades verksamheten av Mellanösternkorrespondenten Cordelia Edvardson. I en artikel i SvD (18/12, 2006) skrev Edvardson; ”Dessa svenska ungdomar kan göra mer skada än nytta. Israeliska värnpliktiga som kallas för fascister, eller rent av nazister, reagerar oftast hårdare än de annars skulle ha gjort”.
Ytterligare bränsle till debatten har över tid levererats av Följeslagarprogrammets egna företrädare. Inte minst Emanuel Furbacken har gjort uttalanden som inte stärker påståendena om opartiskhet. Det har handlat om krav på handelsbojkott av israeliska varor och kritik mot det han ser som ”många kristnas oreflekterade ställningstagande för Israel”. (Dagen, 16/4 2004)
Med detta som bakgrund är det inte svårt att förstå debattörernas irritation över att opartiskheten åter ifrågasätts. Trots mångårig verksamhet och frekventa försäkringar om Följeslagarprogrammets politiska oavhängighet har bilden av enögdhet och fientlighet mot Israel etsats sig fast. För den som vill ta del av arbetets inriktning och följeslagarnas synsätt är det bara att läsa innantill på www.foljeslagarprogrammet.se
Genomgående skildras där i artiklar och reserapporter hur palestinier förföljs och förtrycks. "Ockupationsmakten” framställs som roten till allt ont, som tillskyndare av våld mot civila och som hårdför motståndare till mänskliga rättigheter. Relevanta fakta om den komplicerade situationen i Hebron med djupa motsättningar och extrem nationalism lyser med sin frånvaro, palestinska raketbeskjutningar och svårt traumatiserade barn i södra Israel förtigs, sammanhang och balans när det gäller den israelisk-palestinska konflikten saknas.
Detta eroderar tilltron till Följeslagarprogrammet och dess ansvariga, men det bidrar också till en skev, ofullständig och osann bild av verkligheten. Sanningen är att Israel ända sedan nationens tillblivelse har utsatts för återkommande angrepp. Krigen 1948 och 1967, långt innan existensen av någon ockupation eller några bosättningar, startades med det motiv som än i dag är tydligt uttalat i Mellanösterns diktaturer; att utplåna Israel. Till detta ska läggas växande hot från några av världens värsta terrororganisationer. Israel är omgivet av Hamas i Gaza, Islamiska staten i Syrien, Hizbollah i Libanon och al-Qaida i Sinai. Det är terrornätverk med olika bakgrund och agenda, men som förenas i den mörkaste antisemitism och en närmast apokalyptisk vision om att tillintetgöra Israel och det judiska folket.
Att förminska eller bortse från Israels utsatthet är att omöjliggöra dialog och fördjupa redan svåra motsättningar. Att förringa behovet av omfattande säkerhetsåtgärder och ifrågasätta landets rätt att försvara sig är att spela de krafter i händerna som vägrar erkänna Israels rätt att existera. Det är i det perspektivet som den israelisk-palestinska konflikten ska ses, det är i den kontexten som Följeslagarprogrammet verkar.
Det finns ingen anledning att betvivla från början goda ambitioner, eller följeslagares önskan att räcka ut en hjälpande hand. Samtidigt är det ett faktum att välviljan inte sällan har varit missriktad och att förtroendet i dag är förbrukat i Israel. I stället för en opartisk aktör ses Följeslagaprogrammets agerande som destabiliserande och provocerande. Vid flera tillfällen har projektets funktionärer inte ens fått tillåtelse att resa in i landet.
I sin artikel gör de fem debattörerna gällande att jag velat framstå som ”beskyddare av de kristna i Mellanöstern”. Att jag i arbetet för mänskliga rättigheter lyft fram förföljelsen av kristna och IS folkmord är sant – att hävda att jag skulle se mig själv som beskyddare är hånfullt och befängt. Lika befängt som påståendet att kristna förföljs i Israel, det enda landet i Mellanöstern som upprätthåller och respekterar full religionsfrihet.
Eller som Israels Stockholmsambassadör nyligen påpekade; till och med Svenska teologiska institutet har full frihet att verka i Israel.
Lars Adaktusson
Riksdagsledamot (KD)
Debattartikel publicerad i Dagen 25 februari 2019
En annan form av krigföring
- Martin Blecher
Kampen mot Israel drivs på många olika sätt. I dag pågår ett lågintensivt krig längs gränsen mot Gaza, men främst längs Israels norra gräns. Hizbollah i Libanon och Iran i Syrien attackerar Israel då och då – de vill markera att de har kraft och vapenstyrka och påminna Israel om sin vilja att radera den judiska staten från kartan.
Ibland hör vi om hur Israel slagit till mot vapenlager i Syrien eller mot transporter som Iran skickar genom Syrien till Hizbollah. Israels flygvapen bevakar också södra Libanon för att hålla ögonen på Hizbollah. Allt detta sker efter att man informerat Ryssland.
Det kommer att bli ett krig längs Israels norra gräns, frågan är bara när. Kanske också mot Hamas i Gaza, alltså ett tvåfrontskrig.
Samtidigt pågår en annan krigföring, det som brukar kallas BDS (uppmaningen att bojkotta, avsluta investeringar och införa sanktioner mot Israel). Det är en envis rörelse som finns över hela världen, även i Sverige. Vissa individer agerar på eget bevåg, andra är sammanbundna i vittförgrenade nätverk.
Jag minns till exempel professorn på Karolinska institutet som vägrade handleda en student från Israel, bara för att hon var från Israel. Vi ser ibland kampanjer från Svenska kyrkan, Palestinagrupperna och en del politiska rörelser som vill attackera Israel genom att frysa ut landet på olika sätt.
BDS-rörelsen har vuxit sig allt starkare i bland annat USA och Storbritannien, där aktiviteter för bojkott mot Israel på universitet och inom kulturområdet är väldigt vanliga. Judiska studentklubbar särbehandlas, och man protesterar när israeliska författare är på besök. Nu i helgen protesterade demonstranter utanför Carnegie Hall i New York när Israels filharmoniker var på besök.
Det är just för att det gäller judar och israeler som protesterna sker – vilka åsikter personerna har spelar ingen roll. Att särbehandla judar brukar kallas antisemitism.
Nu visar en israelisk rapport att det finns över hundra kopplingar mellan terrororganisationerna Hizbollah och PFLP (Folkfronten för Palestinas befrielse) och 13 stora BDS-organisationer. Att Hizbollah och PFLP vill bojkotta Israel är knappast märkligt – de vill ju i förlängningen förinta Israel. Men detta är större än så: Hizbollah och PFLP har placerat kända terrorister i BDS-nätverken. Ett 30-tal medlemmar, varav 20 har suttit i fängelse, en del för mord, återfinns i ledande positioner i BDS-rörelserna.
Rapporten visar att man samlar in pengar tillsammans, delar personal med varandra och att dessa personer inte har lämnat sina åsikter och terrorism bakom sig.
Det visar sig också att BDS-rörelserna fått miljoner euro i stöd från europeiska stater och filantropiska organisationer, lyckats använda sig av banksystemet och även fått in pengar genom så kallad crowdfunding (insamling via sociala medier).
Två exempel på terrorister i dessa sammanhang är Leila Khaled och Mustafa Awad. Khaled är mest känd för flygkapningar på 1970-talet och är fortfarande aktiv inom PFLP. Hon samlar in pengar till BDS-rörelser i Europa och Sydafrika. Hon besökte Sverige 2011 och 2016, båda gångerna inbjuden av Kommunistiska partiet.
Awad sitter för närvarande i fängelse. Han har varit aktiv i PFLP och tränats av Hizbollah. Awad representerade Samidoun, en organisation i Bryssel som bildade opinion för bojkott mot Israel och för att befria palestinska mördare i israeliska fängelser.
Israel utreder dessa band noga och ger informationen vidare till USA och europeiska stater. Man påpekar att terrorister använder sig av BDS-organisationer, inte bara för att främja bojkott av Israel, utan även för att få tillträde till framträdande europeiska politiker.
Det finns dock en del goda nyheter. Bland annat har en amerikansk insamlingsplattform agerat och flera europeiska stater börjat se över sina kopplingar och bidrag till dessa rörelser. Men det finns mycket kvar att göra, inte minst i Sverige. BDS är bara ännu ett exempel på särbehandling av judar och Israel – en antisemitism som går långt tillbaka i tiden.
Ulf Cahn
Generalsekreterare, Förenade Israelinsamlingen/Keren Hayesod
https://www.israelinsamlingen.org
Israelkommentar publicerad i Världen idag 7 februari 2019
Svensk utrikespolitik påverkar palestinsk förhandlingsvilja negativt
- Martin Blecher
Sveriges regering erkänner ännu inte Jerusalem som Israels huvudstad, eftersom man inte vill föregripa resultatet i kommande fredsförhandlingar mellan parterna. Därför har svenska utrikesdepartementet valt att förlägga den diplomatiska verksamheten till Tel Aviv. Det är många länder som resonerar på liknande sätt.
Men när det officiella Sverige på plats skall sköta de diplomatiska kontakterna med den Palestinska Myndigheten har man valt att göra detta från Jerusalem. Här utgör Sverige ett av få undantag.
Sveriges regering kan förstås inte göra någonting som förändrar den judiska statens unika band till Jerusalem. I praktiken utgör staden dessutom på många sätt redan Israels huvudstad. Men regeringens uppenbart obalanserade och orättvisa hållning medför andra problem.
Sveriges nuvarande policy väcker flera frågor:
I) Om den svenska regeringen verkligen menar allvar med sina ord att det ”är viktigt att inte föregripa resultatet av fredsförhandlingar mellan Israel och Palestina” – varför föregriper man själva ett sådant förhandlingsresultat genom att favorisera palestiniernas anspråk på Jerusalem, och samtidigt motarbeta israelernas?
II) Varför lägger Sverige inte generalkonsulatet i Ramallah, som de facto redan fungerar som administrativ huvudstad för den Palestinska Myndigheten? Här finns inte bara det palestinska presidentpalatset och palestinska departement, utan även de allra flesta utländska representationskontor (i den mån man öht valt att upprätta ett sådant för diplomatiska kontakter med palestinierna).
III) Den palestinska oviljan att komma till förhandlingsbordet är väldokumenterad. De tror sig kunna uppnå mer genom fortsatt våld och påtryckningar. Den svenska regeringens agerande kan tolkas som att de har rätt. Att de ändå kan få som de vill, och därför tjänar på att undvika direkta fredssamtal med Israel. Varför motarbetar den svenska regeringen fredsprocessen genom att låta sig utnyttjas i denna destruktiva kampanj?
Frågorna aktualiseras nu genom att den tillträdande svenska generalkonsuln i Jerusalem just lämnat motsvarigheten till kreditivbrev till den Palestinska Myndighetens president Abbas, för att kunna verka där. Se inläggen på generalkonsulatets facebooksida och twitter.
Stillbild från videoklipp på generalkonsulatets facebooksida (20181217): “The Consul General of Sweden in Jerusalem , Ms Jessica Olausson, presents her letter of introduction to the President of the State of Palestine, H.E. Dr. Mahmoud Abbas.”
Det krystade i Sveriges hållning understryks naturligtvis av att vår generalkonsul måste lämna sitt kontor i Jerusalem och resa till Ramallah på Västbanken för att träffa sina palestinska kollegor och den palestinske presidenten i hans presidentpalats.
Vi utgår ifrån att den tillträdande svenska regeringen ser över förfarandet. Sverige skulle kunna utgöra en konstruktiv faktor i den israelisk-palestinska fredsprocessen, och ett lämpligt första steg skulle vara att åtminstone inte motarbeta parternas förhandlingsvilja.
Anders Engström
Publicerad på Vänskapsförbundets hemsida 18 december 2018
Hur en Chanukkahälsning blev så fel
- Martin Blecher
I veckan inleddes Chanukkafirandet och som sig bör så skickade politiker sina hälsningar. Men kan man inte se sitt sammanhang kan en enkel hälsning bli väldigt komplicerad, skriver Klas Hjort.
Ett slags politiska ”ha en bra dag” hälsningar som alltid skickas ut vid viktiga religiösa och andra firanden. I fjol skickade även Margot Wallström sin hälsning. I skrivande stund har ingen hälsning gått ut men hennes pressekreterare meddelade att det kan komma en via twitter eller facebook.
En gissning är dock att det inte kommer någon beroende på den muntration som väcktes av hennes hälsning förra året. Då fick hennes hälsning en annan reaktion än den väntade. Både skratt och ilska, för så ofta i hennes relation till både det judiska och israeliska så blir det tokigt. Det som blev tokigt var i att hon måste ha skickat hälsningen utan att veta vad som firades.
Chanukka är en högtid som firas till minne av Judas Mackabeus 164 fkr befriade Jerusalem och templet och att Jerusalem åter kunde bli huvudstad. I ett mirakel lät Gud en oljelampa, med bara några droppar olja kvar, brinna i åtta dagar. Chanukka firas därför under åtta dagar som minne. Talet åtta är ett heligt tal för båda judar och kristna. Gud skapade den fulländade världen på sju dagar och den åttonde är början på det nya. Många äldre dopfuntar är därför åttkantiga för att välsigna barnet.
Wallström har protesterat ljudligt mot det amerikanska beslutet att flytta ambassaden till Jerusalem och erkänna staden som huvudstad. Att gratulera på högtiden men vara emot innebörden är något motsägelsefullt. Milt sagt.
En djupare konflikt om detta är dock att Sverige som ett av få europeiska länder röstade för en UNESCO-resolution om Jerusalem och minnesvård. I resolutionen är de judiska namnen inte med utan de arabiska nämns. Det svenska stödet väckte både hård och bred kritik eftersom det uppfattades som framförallt de judiska kopplingar togs bort. Judiska centralrådet skrev ett brev och i riksdagen frågade den kristdemokratiske riksdagsmannen Sofia Damm ut Wallström i en interpellationsdebatt. Bland annat kritiserades att Sverige till skillnad från till exempel Frankrike inte har gjort något uttalande om den judiska kopplingen. Inte heller har Sverige tagit avstånd från påståenden om att det har skapats falska judiska gravar i området. Det var också UNESCO:s hållning i frågor kring Israel som 2011 fick Obama att sluta betala och därför Trump i fjol lämnade.
Handlingar ger eko och de som uppfattade sig förminskade både av UNESCO-omröstningen och av synen på vilken som ska vara Israels huvudstad har reagerat på detta. Både med skratt och ilska över att inte förstå innebörden av Chanukka eller varför det firas. Kan man inte se sitt sammanhang kan en enkel hälsning bli väldigt komplicerad.
Klas Hjort
Oberoende debattör
Publicerat i Svensk Tidskrift 7 december 2018
Återupprätta relationen med Israel
- Martin Blecher
Aldrig tidigare har relationerna med Mellanösterns enda demokrati, Israel, varit så usla. På grund av den förra regeringens ensidiga Mellanösternpolitik har Sveriges anseende skadats och så även möjligheterna att agera som en konstruktiv part i framtida fredsförhandlingar med sikte på en tvåstatslösning.
För att verka för en lösning mellan parterna krävs att det är möjligt för Sverige, och EU, att kontinuerligt kunna hålla kontakt med både Israel och företrädare för den palestinska myndigheten. Detta kräver att Sverige nu omgående återupprättar relationerna med Israel. Att ensidigt och onyanserat framställa Israel som roten till allt ont i Mellanöstern är verklighetsfrånvänt och kontraproduktivt.
Det finns även andra områden där ett ökat utbyte är önskvärt. Israel tillhör, såsom Sverige, skaran av länder som satsar störst andel av BNP på forskning och utveckling per capita.
Israel är även en av världens ledande nationer inom Life Science och Biotech. Små länder, som Sverige och Israel, har inte samma resurser som större och därför är samarbeten inom teknologi nödvändiga. Även Sida, som lägger stor del av sina utbetalningar på vattenrelaterade frågor, skulle kunna lära mycket utav Israels förmåga av att omvandla havsvatten till sötvatten.
Ett tvåårigt pilotprojekt har placerat en Innovationsscout i Tel Aviv, vilket är välkommet. Trots den enorma potential som finns för svenska företag i Israel och för utökad handel är det ändå märkligt att Business Sweden inte har ett kontor i landet. I stället sköts handeln 2300 kilometer från Israel, från Business Swedens kontor i Wien, som förutom Österrike och Israel även har 10 andra europeiska länder på sitt ansvarsområde. I ett medielandskap där de flesta nyheterna om Israel handlar om konflikter, med antigen Palestina eller grannländerna, är det troligt att ett handelskontor hade gjort ännu större nytta.
Lars Adaktusson (KD)
Robert Halef (KD)
Andreas Carlson (KD)
Ingemar Kihlström (KD)
Tuve Skånberg (KD)
Mikael Oscarsson (KD)
Ur riksdagsmotionen Internationell samverkan (2018/19:2777) inlämnad 30 november 2018
Vad får juden tycka?
- Martin Blecher
Nu har det gått ett år sedan brandattacken mot synagogan i Göteborg. Denna text är lika aktuell idag.
Det tog bara någon dag från det att en folkhop i Malmö skrek att man skulle skjuta judarna till att den judiska synagogan i Göteborg utsattes för ett brandattentat från ett tjugotal män. Den berömda Sverigebilden mörknar.
Den antisemitism vi här ser prov på är av ett slag som inte låter sig bekämpas med annat än realism. Ett första nödvändigt steg är att erkänna att det handlar om en tradition som härrör från Mellanöstern och som vunnit insteg i takt med invandringsströmmarna från regionen i fråga. Alltför länge har alltför många debattörer velat tassa runt detta genom att använda mindre känsliga termer som ”den nya antisemitismen”.
Men den är inte ny, i så fall nytillkommen. Det är ett svek mot svenska judar att inte vilja kalla det hot de utsätts för för vad det är. Ingen kippavandring gör judarna någon större tjänst så länge den antijudiska aggressionens faktiska karaktär förbises.
En annan mindre uppmärksammad aspekt av problemet är den obehagliga underton i debatten som tyst och sakta vinner allt mer mark: Man skall inte beskylla svenska judar för vad Israel företar sig, sägs det. De är ju svenska och inte israeliska medborgare. Och det är ju riktigt. Men om de nu ändå gör det, alltså stöder mycket i den israeliska hållningen? Om de bifallit byggandet av den barriär som hindrat många terrordåd? Om de inte accepterar bilden av israeliska angrepp som övergrepp utan som vedergällning och förebyggande militära operationer? Om de faktiskt tycker att det är rimligt att Jerusalem är Israels huvudstad?
Är de då ”skyldiga”? Är det då följdriktigt att de faller offer för våld och trakasserier, och att de har sig själva att skylla? Någonstans är det ju det som den skarpa retoriska åtskillnaden mellan svenskt och israeliskt medborgarskap underförstår, att det inte är anständigt att tycka någonting annat än att Israel är en gangsterstat.
Om man officiellt håller för givet att Israel är en skurk och att palestinier är offer, vilket den svenska staten mer högljutt än något annat europeisk land har gjort, då har man också legitimerat en svartvit verklighetsuppfattning. Därifrån är steget till israelkritikers moraliskt rättfärdigade ”aktioner”; demonstrationer, nätverksarbete och opinionsbildning som lösgör destruktiva energier, mycket kort. Energier som i ett annat debattklimat hade fått svårare att vinna i styrka.
Många politiker uttrycker nu förstås sitt avståndstagande från attentatet. Men en hel del av dem har också självrannsakan att göra.
Fredrik Haage
Publicerad i Smålandsposten 10 december 2017
SR beklagar grovt uttalande om kristna
- Martin Blecher
Den kristna högern i USA är antisemitisk och vill att judarna samlas i Palestina för att straffas för sina brott mot Jesus. Detta märkliga påstående gjordes av en före detta diplomat i en intervju i Sveriges Radios program Studio ett, helt utan följdfrågor. SR är i efterhand mycket ångerfulla.
Det var efter ett inslag om händelserna i Gaza som Ingmar Karlsson, författare och före detta diplomat, intervjuades i SR:s Studio ett.
I ett resonemang kommer Karlsson, som tidigare fått skarp kritik från flera håll för sina analyser om situationen i Mellanöstern, plötsligt in på kristna i USA och säger:
”De som styr utvecklingen nu är den antisemitiska, amerikanska kristna högern som styr den amerikanska politiken, som i grunden vill se att alla judar ska samlas i Palestina. Därefter ska Harmageddon inträffa, Messias ska återkomma och judarna ska straffas för sina brott mot Jesus.”
Påståendet fick stå helt oemotsagt när programledarna skyndade vidare
Kjell O Lejon är professor och har forskat främst kring religion och politik i USA och i kyrkohistoria. Han kommenterar uttalandet från Ingmar Karlsson så här:
– Det är både teologiskt och politiskt onyanserat till den grad att det är svårt att ens ta på allvar. Dels svartmålar Karlsson en hel grupp, de så kallade högerkristna i USA, och dels blandar han korten teologiskt, menar Lejon.
– Det finns kristna i USA som ser det som ett tidstecken som påskyndar Messias återkomst när judarna återvänder till Israel. Men att påstå att det skulle handla om att vilja att judarna straffas är mycket märkligt.
Kjell O Lejon poängterar dessutom att den pro-israeliska hållningen i USA är utbredd och gäller långt fler än bara kristna grupper.
– Det finns överlag en stark och tydlig pro-israelisk hållning i USA, till exempel menade såväl Clinton som Bush Jr och Obama alla tre att den amerikanska ambassaden borde ligga i Israels huvudstad, Jerusalem. Även om det var först Trump som tog steget konkret. Den pro-israeliska hållningen går egentligen tillbaka ända till president Truman.
Världen idag frågar chefen för Studio ett på Sveriges Radio, Olof Sjölander, varför inte programledarna bemötte det som sades och hur sådana påståenden kan få gå ut i Public Service okommenterat. Han beklagar det inträffade.
– Det var ett utomordentligt uppseendeväckande kontroversiellt uttalande han kom med, där skulle vi naturligtvis bemött, säger Olof Sjölander.
Varför skedde inte det?
– Det finns inga ursäkter, men vissa omständigheter. Jag tror också att det kom som en chock för programledarna.
Enligt Sjölander hade man pratat med Ingmar Karlsson innan intervjun.
– Men det här rörande evangelikaler i USA och att de skulle vara antisemitiska hade vi inte klart för oss att han skulle ta upp.
Påverkar detta huruvida han medverkar igen?
– Ja, det gör det ju naturligtvis, vi var inte beredda på det här.
– Det som hände är beklagligt, det finns egentligen inget mer än så att säga. Det var ett väldigt grovt uttalande från Ingmar Karlsson, säger Olof Sjölander.
Samuel Teglund
Publicerad i Världen idag 24 maj 2018
Fem skäl till de ökande spänningarna mellan Hizbollah och Israel
- Martin Blecher
Israels premiärminister Benjamin Netanyahu hade ett rakt och enkelt budskap när han tillsammans med säkerhetsansvarig personal besökte platser längs gränsen till Syrien och Libanon.
”Vi är inriktade på fred, men vi har förberett oss inför varje tänkbart scenario, och jag skulle inte vilja råda någon att testa oss”, sa han i ett videomeddelande som postades på twitter, med ljudet av helikoptrar i bakgrunden.
Det sammansatta budskapet speglar Israels ambivalens inför att ta sig an terrororganisationen Hizbollah, tolv år efter att Libanon och Israel drabbades av ett sommarkrig.
Kriget 2006 var kostsamt för båda sidor: Libanons främsta milis Hizbollah förlorade politiskt förtroendekapital efter att dess provokationer vid gränsen till Israel ledde till ett förödande svar. Medan Israels militär och politiska ledarskap fick betala ett pris för att inte ha levererat en tydlig seger i det krig som tvingade så många civila israeler att lämna sina hem för att ta sig söderut.
Ändå får vi nu fler och fler exempel på krigsretorik från båda sidor. Här är fem faktorer som bidrar till ökade spänningar längs gränsen:
Syrien blir lugnare och Iran trappar upp
Assads regim, tillsammans med dess allierade Ryssland, Iran och den iranska lydmilisen Hizbollah, har fått kontroll på det syriska inbördeskriget. Iran och Hizbollah smider medan järnet är varmt för att säkra sin dominans i området. Enligt israeliska rapporter har höga iranska militärer nyligen rest runt i södra Libanon, och Iran bekostar en militär fabriksanläggning i Israels norra grannland.
Israeliska företrädare motsätter sig en permanent iransk närvaro nära gränsen - ett budskap som Netanyahu framförde till Rysslands president Vladimir Putin när de för en månad sedan möttes i Moskva.
”Jag berättade för honom att Israel ser mycket allvarligt på den pågående utvecklingen: För det första Irans försök att etablera en militär närvaro i Syrien, och för det andra Irans försök att i Libanon framställa precisionsvapen mot Israel” sa Netanyahu efter mötet. ”Jag gjorde det tydligt att vi inte accepterar någon av dessa processer, och att vi kommer att göra vad som behövs.”
Ett vakuum i det amerikanska ledarskapet skapar oro
Förra året beordrade president Donald Trump en missilattack mot en syrisk missilbas efter att det avslöjats att Syrien använt kemiska vapen mot civilbefolkningen, men i övrigt har USA inte engagerat sig i inbördeskrigets framtida förlopp. Ryssland har fyllt detta vakuum, vilket skapat oro i Israel. Netanyahus och Putins regeringar har i huvudsak haft goda relationer, men Israel kan inte lita på att Ryssland ser till Israels intressen på samma sätt som USA gör.
- När det syriska kriget förändras, kan Israels samarbete med Ryssland undermineras av Moskvas önskan att utöva inflytande över Syrien, och av deras förändrade relationen med Iran, enligt Shoshana Bryen vid Jewish Policy Center.
Om det saknas ett fokuserat amerikanskt ledarskap kan Israel välja att slå till på egen hand för att förhindra Hizbollah från att befästa sin närvaro i grannländerna i norr.
Det finns tecken på att USA, sent omsider, inser vad dess frånvaro medfört: Förra månaden sa utrikesminister Rex Tillerson att 2.000 amerikanska militärer kommer att stanna i Syrien. De har hittills hjälpt västvänliga rebeller, men skall nu dämpa den iranska närvaron.
Nya staket ger bångstyriga grannar
Israel bygger en mur längs sin norra gräns efter en linje som FN drog upp år 2000, då Israel avslutade sin 18 år långa ockupation av södra Libanon. Israel bygger muren för att förhindra dödliga intrång från Hizbollah av den typ som startade kriget 2006, och krävde 1.200 libanesiska liv och över 60 israeliska liv.
Men varken Libanon eller Hizbollah accepterade att FN:s gränsdragning skulle permanentas. Man hänvisar till tvister om små landbitar som går ända tillbaka till 1949 års vapenstilleståndslinjer. Både Libanons regering och Hizbollah har hotat att vidta åtgärder.
Olja och gas
Förra månaden antog Libanon ett gemensamt anbud från italienska, franska och ryska oljeföretag att utforska haven utanför kusten. Israel hävdar rätten till en del av dessa områden. Israeliska ledare har efterlyst en diplomatisk lösning på tvisten, men konkurrensen ökar spänningarna mellan länderna.
Gaza
Även Gazaremsan är orolig, med ett ökande antal raketattacker från Hamas, och israeliska svarsangrepp, efter att Trump i december erkände Jerusalem som Israels huvudstad. Om Israel är upptaget med att hantera Hamas och andra terrororganisationer i söder, kan det ses som en öppning för Hizbollah att slå till i norr.
Ron Kampeas
Jewish Telegraphic Agency (JTA)
Publicerad i Jerusalem Post 8 februari 2018
Om journalisten Ron Kampeas på wikipedia.
- - -
Mer läsning på samma tema:
Even as the drums of war bang louder, the domestic mood in Lebanon does not favour a new Hezbollah conflict
Wallström blundar för hatet och våldet i Iran
- Martin Blecher
Medan stora delar av världen åtnjöt sin vinterledighet pågick stora demonstrationer i Iran, som av regimen möttes med brutalt våld, ett dussintal dödsfall, tusentals arresteringar och inskränkningar av grundläggande demokratiska fri- och rättigheter.
Detta i ett land där islamistisk extremism, förtryck och massmördande av medborgare tillhör vardagen. Ett land som sponsrar terrorism, som bidrar till instabilitet i hela Mellanösternregionen och som bidrar till det nordkoreanska kärnvapenprogrammet.
USA var tidiga med att fördöma regimens ageranden, uttala stöd för demonstranterna och begära att frågan skulle behandlas i FN:s säkerhetsråd. Att Donald Trump är president i USA gör inte kravet på respekt för demokrati och mänskliga fri- och rättigheter fel.
Europeiska unionen slog fast att mänskliga rättigheter var en kärnfråga för EU i ett uttalande som var förvånansvärt dämpat, men långt ifrån så passivt som svenska regeringens ovilja att fördöma regimens dödliga våld och utrikesminister Margot Wallströms ljumma konstaterade att mötesfriheten är viktig. Som om mötesfriheten över huvud taget existerar i Iran.
På frågan om huruvida EU bör ställa sig bakom krav på demokrati svarade Wallström att alla hade rätt till en åsikt och att människor skulle få demonstrera för arbetslöshet, men ställde samtidigt frågan ”tänk om andra skulle yttra sig om vår utveckling?”. Som om krav på demokrati vore att likställa med inrikespolitiska skiljelinjer i ett demokratiskt samhälle.
Att Sveriges utrikesminister oroar sig för att ha åsikter om tyranni och förtryck i andra länder eftersom det kan innebära att andra länder kan ha synpunkter på svensk politik är häpnadsväckande och inget annat än ren feghet.
Samtidigt avfärdade Wallström, som annars har en benägenhet att se FN som medel för alla mål, kraven på att utvecklingen i Iran ska lyftas i FN:s säkerhetsråd och menade att det inte behövs. Det är att underskatta Irans betydelse för regionen och att ignorera de medborgare i Iran som nu drabbas.
När Donald Trump erkände Jerusalems som Israels huvudstad var Wallström kvick att initiera ett extramöte i säkerhetsrådet, med förevändningen att det kunde skapa social oro i området. Men när demonstranter slås ner av en blodig regim svarar Wallström att det inte är nödvändigt och befarar en öppen konfrontation i säkerhetsrådet.
Dessa uttalanden är i linje med den blindhet som präglar svensk utrikespolitik i Mellanöstern i stort, där svenska regeringen aldrig missar ett tillfälle att kritisera Israel men står passiva inför det förtryck som utövas av diktaturregimer i grannländerna.
Det vore inte mer än rimligt att ställa sig bakom krav på frihet och demokratiska val och göra starka fördömanden mot diktaturen, snarare än vädja till den att upprätthålla en mötesfrihet som inte existerar.
I stället för att oroa sig över vad diktaturer kan vilja säga om politiken i det öppna och demokratiska samhälle vi har i Sverige borde Sveriges utrikesminister reagera mot hatets krafter och stödja dem som står upp mot förtrycket.
Gunnar Hökmark
Delegationsledare för Moderaterna i Europaparlamentet
Debattartikel publicerad i Aftonbladet 9 januari 2018
Iran är inte Mellanösterns Nordkorea - regimen är värre än så
- Martin Blecher
Man hör ibland hur den iranska regimen liknas vid ett Mellanösterns Nordkorea. En sådan liknelse lyckas varken fånga vad som är speciellt för Irans roll i Mellanöstern, eller påvisa skillnaderna mellan Nordkorea och Iran.
När det gäller vilka roller de båda staterna spelar i sina respektive regioner, så är den iranska regimen långt mer destabiliserande och destruktiv än den nordkoreanska.
Genom sina väpnade styrkor är den islamiska republiken aktivt inblandad i andra nationers interna angelägenheter. Ett exempel: Iranska ledare har erkänt att det Iranska revolutionsgardet (IRGC) - och dess elitenhet Quds Force - strider sida vid sida med Assads styrkor i Syrien. Dessutom stödjer Iran den syriska regimens militär med pengar, vapen, rådgivare och underrättelseinhämtning.
Bortsett från egna direkta militära ingripanden, har iranska ledare framgångsrikt byggt upp mäktiga allierade och miliser i Syrien, i syfte att stärka den högste ledaren Ayatollah Ali Khameneis revolutionära och geopolitiska intressen.
De iranska ledarnas planering är långsiktig, och går ut på att milisernas politiska agendor skall kunna genomföras ifall Assad faller, och därmed säkra Irans inflytande och dominans. Irans regim vill helt enkelt vara säker på att fortsatt inflytande och kontroll över Syrien - oavsett om Assad lyckas sitta kvar eller ej.
I Irak har den iranska regimen placerat många individer på inflytelserika poster för att garantera att Bagdads politik skall gynna Teheran. Och genom en sekteristisk agenda, där de känsliga relationerna mellan sunni och shia utnyttjas, använder sig Iran av strategin att söndra och härska. På samma sätt uppmuntras oroligheter i Bahrain och Kuwait.
Genom IRGC:s aktiviteter tror sig Irans ledare dessutom ha säkerställt sin närvaro i Irak för flera årtionden framåt. Man anser sig även ha kontroll över framtida politisk utveckling genom upprättandet av People’s Mobilization Forces (PMF). PMF är en paraplyorganisation som rymmer ett drygt fyrtiotal irakiska milisgrupper, och som alla tjänar den iranska regimens intressen, och har nära band till Quds Force befälhavare Qassem Soleimani.
Irans militära aktiviteter sträcker sig bortom grannländerna. I Libanon lyckades Iran upprätta lojala organisationer strax efter den islamiska revolutionen 1979. Till och med i Jemen intervenerar den iranska regimen. I Saana beror den tilltagande krisen i huvudsak på att Iran fortsätter att förse Houtis med vapen och ammunition. Nyligen har flera av Irans transporter hejdats.
Spelar Nordkorea samma roll i Ostasien? Har Nordkorea militära styrkor på plats i Kina, Japan, Taiwan, Filippinerna eller Ryssland? Försöker man störta dessa regeringar? Har Nordkorea stödmilis som strider och dödar människor i Tokyo, Seoul, Beijing, Moskva, Manilla eller Taipei, i syfte att säkra Pyongyangs intressen? Svaret på dessa frågor är nej.
Nordkorea håller sig vanligen till eldfängd retorik, vilket ibland leder till ökade spänningar. Dessa spänningar lägger sig som regel direkt efteråt.
Den högst rankade amerikanske generalen uttalade sig nyligen i linje med detta. General Joseph Dunford - chef för Joint Chiefs of Staff - påpekade förra veckan att Nordkorea trots sitt högre tonläge egentligen inte hade förändrat sitt militära aktivitetsmönster. ”Även om politiken nu är klart förändrat, så har vi inte sett en förändring hos de nordkoreanska styrkorna, och detta är något vi följer väldigt noga”, sa han. ”Vi har inte sett militär aktivitet som återspeglar den förändrade politiska miljön”.
Den som hävdar att den iranska regimens agerande i Mellanöstern motsvarar Nordkoreas i Ostasien gör en felaktig liknelse, eftersom man misslyckas med att fånga helhetsbilden, inklusive de båda regimernas politiska och militära agendor. Nordkorea är inte i närheten av att vara så destabiliserande i Ostasien som Iran är i Mellanöstern.
När Nordkorea ökar spänningarna är det framförallt genom sin retorik. Men Iran använder våld, och agerar aktivt både politiskt och militärt för att destabilisera regionen på olika sätt - vilket inkluderar finansiering och beväpning av dess stödmiliser, och placering av egna militära och paramilitära grupper i andra länder.
Den iranska regimen intervenerar aktivt, för att på alla sätt uppnå sina mål om inflytande och hegemoni. Man har ambitionen att dominera och kontrollera andra länders politik, säkerhetssystem, och underrättelseväsen.
Nordkorea pratar på, men den iranska regimen agerar.
Dr. Majid Rafizadeh
Författarens presentation hos Harvard
Och på Wikipedia
Publicerad i Arab News 4 oktober 2017
-
Artikeln är hämtad från saudisk media, och saknar exempel på hur Israel påverkas. Även Israel drabbas svårt av den iranska regimens regionala inflytande, som när det gäller Teherans politiska, ekonomiska och militära stöd till terrorgrupperna Hizbollah, Palestinian Islamic Jihad, och Hamas. /Red anm.
Några länktips på temat:
Massive Iranian funding for anti-Israel terror groups revealed
State Sponsorship of Terrorism
Iran’s Support for Terrorist Groups
Golda Meir om avsaknad av fred, gränser & bosättningar
- Martin Blecher
Golda Meir tog i sitt sista offentliga framträdande upp samma tema som Michael B Oren i veckans inledande artikel ovan. Bosättningarna används av den palestinska sidan som en ursäkt för att undvika direkta fredsförhandlingar:
Dealing with the issue of the newly-established Jewish settlements, Mrs. Meir said that this was not a basis for the deadlock in peace talks, but only a new excuse used by the Arabs.
“Were the Arabs prepared to talk peace before new settlements were established? Why do fine, decent, peace-loving people, not anti-Semites, not anti-Israel, find it so difficult to understand that the 1967 borders were destroyed by Egypt and Syria with the help of Saudi Arabia? Why was there a war in 1967? There were no settlements then, no occupied territories. Yes, the Arabs saw occupied territories: Tel Aviv, Haifa….”
Ur anförande som hölls vid the Council of Jewish Federations, Dallas 12 november 1977. (Notera för övrigt att 1967 års ”gränser” aldrig varit gränser i egentlig mening, utan bara vapenstilleståndslinjer från tidigare krig.)
The Wit and Wisdom of Golda
Fler artiklar
-
April 2023
-
Mars 2023
-
Februari 2023
-
Januari 2023
-
December 2022
- Hur AI hjälper barn med autism 2022-12-31
-
November 2022
-
Mars 2022
-
Januari 2022
- Hur håller vi kunskapen om Förintelsen aktiv och spridd? 2022-01-20
- Lev in er i den press Israel känner 2022-01-10
-
September 2021
- Kontakt 2021-09-13
- Ge en gåva 2021-09-13
- Artiklar 2021-09-13
- De vanligaste frågorna om Israel 2021-09-13
- Kalender 2021-09-13
- Veckomailet - Israelnytt 2021-09-13
- Lokalföreningarna 2021-09-13
- Bli medlem 2021-09-13
- Om oss 2021-09-13
- Start 2021-09-13
- Elfte september och dess betydelse för Israel 2021-09-09
-
Augusti 2021
- Sverige är en vän av Israel 2021-08-19
-
Juli 2021
-
Maj 2021
- Fred i Mellanöstern är ingen IKEA-möbel 2021-05-27
-
Januari 2021
- Om detta må ni berätta, Löfven 2021-01-22
-
November 2020
-
September 2020
-
Juni 2020
-
Januari 2020
-
November 2019
-
April 2019
- Så blev Israel den stora fienden 2019-04-30
-
Mars 2019
- Bristande opartiskhet i följeslagarprogrammet 2019-03-27
- Är judar grymma och araber änglar? 2019-03-06
-
Februari 2019
- Skev och osann bild av verkligheten i Israel 2019-02-25
- En annan form av krigföring 2019-02-07
-
December 2018
-
November 2018
- Återupprätta relationen med Israel 2018-11-30
-
Oktober 2018
- Vad får juden tycka? 2018-10-10
-
Maj 2018
- SR beklagar grovt uttalande om kristna 2018-05-24
-
Februari 2018
-
Januari 2018
-
Oktober 2017
-
Juni 2017
- Golda Meir om avsaknad av fred, gränser & bosättningar 2017-06-09
- Israels seger 1967 är värd att fira 2017-06-04
-
Maj 2017
-
Mars 2017
- Användningen av UNRWA:s medel 2017-03-22