Det israeliska högerblocket hade som en av sina valfrågor att reformera det israeliska domstolsväsendet. Att väljare som röstar på andra alternativ demonstrerar mot de föreslagna reformerna är inte konstigt. Det som dock håller på att hända i det israeliska samhället är att människor från samtliga samhällssektorer, människor som röstar höger och vänster gör gemensam sak i att uttrycka motstånd mot reformförslaget. Det borde rimligtvis bara betyda en sak.
Men först några rader om själva demonstrationerna. Att 100 000 plus minus går ut i Tel Aviv är massivt. Inget unikt men massivt.
Tel Aviv är i mångt och mycket den israeliska ekonomins motor så det har en stor betydelse. De som går ut och demonstrerar i Tel Aviv har inte nödvändigtvis samma politiska åskådning som väljarna som bor i den israeliska periferin eller i Jerusalem. En demonstration eller manifestation i Tel Aviv lockar en typ av människor. En demonstration eller manifestation i Jerusalem lockar en annan typ av människor. Det som har hänt är att demonstrationerna har spridit sig till andra städer bland annat Jerusalem.
Undersökningar som har genomförts har visat att bland väljare som identifierar sig som höger-mitten väljare svarar 53 procent om behovet att reformera domstolen. Hela 91 procent av de som identifierar sig som högerväljare stödjer i allmänhet reformerna.
Men andra undersökningar visar också något annat. 60 procent av allmänheten vill att regeringen stoppar eller skjuter upp de legislativa ansträngningar som dramatiskt skulle förändra högsta domstolen.
31 procent av de tillfrågade stödde att totalt skrota reformerna helt och hållet, 31 procent svarade att förslagen skulle skjutas upp för att tillåta dialog över dess innehåll. 24 procent ansåg att förslagen från regeringen skulle fortlöpa.
Mest intressant var att undersökningen visade att bland väljare inom premiärminister Benjamin Netanyahus koalition stödde hela 42 procent ett stopp för, eller att skjuta upp, reformerna. 45 procent ansåg att processen skulle fortsätta.
Logiskt sett tordes det innebära att det finns utrymme för kompromiss bara parterna samtalar med varandra. Dock är misstron gentemot den andra sidan stor.
Den ena sidan anklagar den andra sidan för att nedmontera demokratin. Den andra sidan hävdar den exakta motsatsen. Den ena sidan är rädd för att utnyttjas till samtal som bara är för syns skull medan den legislativa processen kommer att fortsätta utan tillåtelse för paus i arbetet och reflektion. Den andra sidan misstänkliggör syftet med en avstannad process då man fruktar att reformförslagen kommer att begravas i oändliga utredningar och byråkrati med resultatet att någon egentlig förändring aldrig kommer att realiseras.
Med andra ord : verkligheten är som vanligt i Israel.