Antisemitismen har länge varit ett problem i Malmö. Men i stadens nya rapport om hoten mot judarna verkar det främst vara lärarna i skolan som måste förändras, skriver Lars Åberg.

Trots att politikerna i Malmö skulle vilja slippa prata om antisemitismen gnager den på samvetet och vill inte ge sig av. I denna stad som länge varit upptagen av hur den uppfattas utifrån – bilden av staden – har de reellt existerande problemen setts som besvärande när de inte kunnat lösas.

En aktuell kommunal rapport vill göra antisemitismen till en rasism bland andra och ansluter på så sätt väldigt väl till en mångårig malmöitisk verklighetsbeskrivning. Hotbilden mot stadens judar relativiseras. Överraskande placeras i rapporten ansvaret för att bekämpa antisemitismen hos lärarna, som uppmanas att normkritiskt se över sin egen värdegrund – som om det var hos dem problemet ligger.

Under de senaste tjugo åren har judiska församlingen i Malmö förlorat nästan två tredjedelar av sina medlemmar; många har helt enkelt flyttat från staden. Under Ilmar Reepalus (S) tid som kommunstyrelsens ordförande (1994-2013) fördjupades misstron mot den politiska ledningens förmåga – och vilja – att gå emot de växande antijudiska stämningar som följde med den ökande invandringen från Mellanöstern.

I januari 2009 avbröts en Israelvänlig manifestation på Stortorget i Malmö av motdemonstranter som kastade flaskor och raketer. Efteråt drog unga Hamassupportrar runt på de närliggande gatorna. En pojke med blossande kinder, kanske tio år gammal, småsprang förbi åskådarna som samlats och stirrade upp i deras ansikten med en febrig fråga på läpparna: ”Är du jude?”

Ilmar Reepalu gav intervjuer i lokalpressen där han beskrev Israel som ”en varböld” och genom att på ett grumligt sätt koppla ihop israelisk politik med judar bosatta i Malmö försåg han den sortens attacker med ett slags legitimitet. Från hans stadshus hördes aldrig några fördömanden av det som hände på Stortorget. Till brittiska Sunday Telegraph sade han: ”Det har inte förekommit några angrepp på judar och om judar från stan vill flytta till Israel är det inte någon fråga som berör Malmö.” I dansk tv betonade han att kritiken mot honom underblåstes av ”den israeliska lobbyn”.

Året därpå, på minnesdagen för Förintelsens offer, förklarade Reepalu i Skånska Dagbladet att judar inte kan räkna med någon särbehandling – som om någon hade begärt detta.

De senaste åren, med Reepalus efterträdare Katrin Stjernfeldt Jammeh, har insatser gjorts: upplysningskampanjer, gemensamma imam- och rabbinbesök i skolorna, kippavandringar, utbyggt skydd runt byggnader, försöket att få Förintelsemuseet förlagt till Malmö i syfte att visa att kritiken tagits på allvar och att det blivit dags att få någon form av avslut.

Men obehaget har inte velat ge med sig. 2018 avslöjades antisemitiska uttalanden hos det socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU i Skåne och i december 2017 demonstrerade Palestinasympatisörer på Möllevångstorget i Malmö, där det bland annat ropades ”Vi har utlyst intifada från Malmö. Vi vill ha vår frihet tillbaka, och vi ska skjuta judarna”.

Är antisemitismen en rasistisk föreställning bland andra eller bör den ses i ett annat sammanhang än exempelvis fördomar mot svarta? Frågan ges nytt bränsle i rapporten som Malmö stad publicerade förra veckan, ”Skolgårdsrasism, konspirationsteorier och utanförskap”. Rapportförfattaren Mirjam Katzin fick i somras en ny tjänst i kommunen för att ”stärka förskolor och skolor” i arbetet mot antisemitism. Hon var tidigare Vänsterpartiets Malmöordförande 2017-2019.

Katzin har intervjuat skolpersonal och judiska elever och fram träder en sedan länge bekant bild av hur enskilda elever trakasseras och lärare möter invändningar i klassrummet när de talar om Förintelsen. En slutsats i rapporten är att det behövs mer kunskap.

Men Mirjam Katzin vill också något annat, nämligen föra in antisemitismen i en normkritisk och intersektionell fåra med ett flytande och svårfångat utanförskap: ”En central utgångspunkt i studien är att antisemitismen är en del av en historisk rasistisk struktur i samhället.” Det är enligt henne denna oidentifierade struktur som skapar ”en brist på erkännande av majoritetssamhället för många barn och unga i Malmö”.

Hur gick det till när lärarna blev ett antisemitiskt problem?

Katzin skriver att det finns en tendens att placera problemet ”utanför majoritetssamhället” för att i stället peka ut dem som ”betraktas som mindre civiliserade”. Hon påminner en hel del om regeringens gamla självdestruerande diskrimineringsutredare Masoud Kamali när hon kommer fram till att mycket är lärarnas fel:

”Lärare och annan skolpersonal behöver, för att inte reproducera rasistiska strukturer, arbeta med sin egen värdegrund och med en normkritisk blick på sig själva och det egna förhållningssättet.”

Den mästrande tonen återkommer på flera ställen:

”Såväl skolpersonal som elever skulle gynnas av en bättre förståelse för rasism och verktyg för att motarbeta att rasism reproduceras. […] Många ungdomar i Malmö upplever också rasism i sin vardag, genom diskriminering, ifrågasättande och rasprofilering. Det kan här behövas en antirasistisk normkritisk fortbildning.”

Men är det inte någonting som är väldigt skevt med den här beskrivningen och fördelningen av skuldbördan?

Hur gick det till när lärarna blev ett antisemitiskt problem? Hur vet man att deras normer är så problematiska att de behöver omprogrammeras? Någon undersökning?

När antisemitismen sägs bero på ”segregation, ojämlikhet och normer som tar sig uttryck i staden och i skolan” rör sig rapporten både bort från ämnet och ut i en banaliserad samhällsanalys. Det Mirjam Katzin egentligen vill ha sagt är att hela Sverige är impregnerat med rasism och att ”många andra elever i Malmös skolor också har erfarenheter av rasism av olika slag, genom diskriminering, fördomar och rasprofilering”. Här nämns specifikt ”elever med muslimsk bakgrund” som ”kan uppleva att det förtryck de själva utsätts för är osynliggjort”.

Och då har vi än en gång på något märkligt vis avlägsnat oss från det som skulle diskuteras och göras något åt: antisemitismen i Malmö.

Lars Åberg
Senior reporter i Bulletin
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Krönikan publicerades i Bulletin 25 februari 2021

Benjamin Dousa, VD för Timbro, kommenterade sången "Leve Palestina":


"Ung Vänster sjunger antisemitiska sånger. Den här är från deras kongress i januari 2021. Samma sång fick Socialdemokraterna nationellt att agera mot SSU Malmö, men hittills tyst från Vänsterpartiet."

Så här presenteras den i sånghäftet:

Text: Kofia
Musik: Kofia

"Kofia var ett svenskt-arabiskt tiomannaband som var aktiva i Göteborg på 70- och 80-talet. Verserna leds av en person och följes av kören som sjunger samma sak. Refrängen sjunges unisont, och det är brukligt att klappa i takt. Glöm inte att klappa tre gånger under 'krossa sionismen'"

Och vi har odlat jorden.
Och vi har skördat vetet.
Vi har plockat citronerna.
Och hela världen känner till vår jord.

Leve, leve, leve Palestina.
Leve, leve, leve Palestina.
Leve Palestina och krossa sionismen.
Leve Palestina och krossa sionismen.

Och vi har kastat stenar på,
soldater och poliser.
Och vi har skjutit raketer,
mot våra fiender.
Och hela världen känner till vår kamp.

Leve, leve, leve Palestina.
Leve, leve, leve Palestina.
Leve Palestina och krossa sionismen.
Leve Palestina och krossa sionismen.

Och vi ska befria vårt land,
från imperialismen.
Och vi ska bygga upp vårt land,
till socialismen.
Och hela världen kommer att bevittna.

Leve, leve, leve Palestina.
Leve, leve, leve Palestina.
Leve Palestina och krossa sionismen.
Leve Palestina och krossa sionismen.

Efter andra världskriget och Förintelsen av sex miljoner judar var antisemitismen länge bannlyst från det offentliga rummet. Men nu har antisionismen fått en farlig roll i spridandet av vår tids antisemitism. 


Hatet mot judar och hatet mot Israel hänger ihop. Dels på grund av det uppenbara, att Israel är en judisk stat, men också på grund av att hat mot Israel erbjuder en accepterad, eller rentav politiskt korrekt, möjlighet att ge uttryck för antisemitism.
 
Sambandet mellan antisemitism och antisionism fungerar dessutom i båda riktningar. Det gäller särskilt i Mellanöstern, där regimerna ofta utnyttjar folkligt utbredd antisemitism i sin propaganda mot den judiska staten.
 
Klassiska antisemitiska anklagelser återanvänds
Vi ser hur förövare helt enkelt återanvänder gamla klassiska antisemitiska mytbildningar, men nu paketerar dem som ”Israelkritik”. Det kan röra sig om lögner där Israel och israeler påstås förgifta brunnar, vara blodtörstiga, eller kontrollera medierna. Detta är antisemitiska och direkt livsfarliga lögner som idag tillskrivs Israel helt öppet.
 
Under den andra intifadan kunde en av Sveriges största tidningar – Aftonbladet – på ledarplats attackera Israel under rubriken ”Den korsfäste Arafat”. En direkt anspelning på den urgamla myten om judarna som Jesus mördare. Till råga på allt skedde publiceringen annandag påsk. Detta är nu ett tag sedan, men skribenten skriver fortfarande för Aftonbladet och artikeln ligger fortfarande uppe på tidningens hemsida.
 
Skillnaden mellan legitim Israelkritik och förklädd antisemitism
Vi har samtidigt ett gemensamt ansvar för att begreppet antisemitism inte missbrukas eller urvattnas. Israel både kan och bör granskas på samma sätt som alla andra stater.
 
Den israeliske politikern Nathan Sharansky är upphovsman till vad som brukar benämnas ”3D-testet” eller ”De tre D:na”. Det är ett hjälpmedel för att separera legitim Israelkritik från antisemitiskt betingade angrepp på den judiska staten. När ett ”Israelkritiskt” inlägg kan sorteras in under något av begreppen Demonisering, Dubbla måttstockar och Delegitimering rör det sig vanligen om antisemitism. Några exempel:
 
Demonisering – Att likna Israels nuvarande politik vid nazisternas, eller påstå att palestinierna lever som Sydafrikas svarta under apartheidåren. Eller att anklaga Israels Försvarsmakt IDF för övergrepp som aldrig begåtts.
 
Dubbla måttstockar – Att tillämpa en moralisk standard för Israel och en helt annan för resten av världen. Att som FN:s särskilda Råd för mänskliga rättigheter (UNHRC) ha en enda stående punkt på agendan när det gäller enskilda stater, nämligen att kritisera Israel. Även bojkottkampanjer kan räknas hit. Likaså att förvägra Israel varje rätt att försvara sig.
 
Delegitimering – Att ifrågasätta Israels existens. Påstå att Israel i sig är ett rasistiskt projekt. Här kritiseras Israel inte ens för vad hon gör, utan för vad hon är.
 
Vår viktiga uppgift
Det judiska folket har under historiens gång varit hårt drabbat av förföljelser. Den senaste katastrofen är inte särskilt avlägsen, varken i tid eller rum. Pogromer och fysiska attacker har alltid föregåtts av hatisk retorik, och de har nästan alltid kunnat genomföras på grund av att en bred allmänhet förhållit sig passiv eller rentav likgiltig.
 
Vänskapsförbundet Sverige-Israel utgör en viktig plattform för att bemöta den nya antisemitism som antisionismen utgör. Och ett medlemskap hos oss är ett sätt att inte förhålla sig likgiltig.
 
Anders Engström
Informationschef, Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Publicerad i Förenade Iraelinsamlingens tidning Menorah 4/20.


Så här i juletid brukar det dyka upp artiklar om Betlehem och de arabisk-palestinska flyktingarna, vilka i dag utgör 5,5 miljoner registrerade hos UNRWA. Men, 1949 var det 726 000 arabiska flyktingar som FN ansåg vara officiella flyktingar ur kriget som araberna själva hade startat då de anföll judarna.

Med tanke på FN:s något kyliga Israelrelation är det dock en siffra som kräver en närmare granskning. Med andra ord: hur många genuina flyktingar handlade det egentligen om?

I slutet av 1800-talet börjar allt fler judar flytta till det osmanska området, Palestina. De köper mark (ofta svårbrukbar och till ockerpriser) och bygger nya blomstrande samhällen, som i sin tur lockar muslimer från hela norra delen av Afrika, hela Mellanöstern, sydöstra Europa och mellersta Asien. Varför då?

Jo, för där judarna bosatte sig, där de kultiverade jorden och där de byggde städer och samhällen – där fanns det arbete. Judarna betalade högre löner och gav bättre arbetsvillkor och bättre sjukvård (vilket inte funnits alls innan), och detta gav den muslimske invandraren möjlighet att kasta oket av förtryck från det feodala samhälle som då (och nu) rådde i deras egna hemorter.

Ett bra exempel är dagens moderna stad Rishon LeTzion, som 1882 byggdes av några tiotal judiska familjer. Dessa följdes snabbt av hundratals familjer från Egypten, som bosatte sig runt omkring det nya samhället.

Där rök myten om den stora ursprungsbefolkningen!

När det brittiska mandatet för Palestina sedan skapas 1920 var det som ett judiskt land. Alla andra mandat i Mellanöstern var arabiska och muslimska. Britterna skulle uppmuntra judisk invandring till Palestina, men försvårade den i stället genom att kraftigt begränsa den, speciellt under Tysklands nazistperiod, men även fram till 1948.

Vad britterna dock inte begränsade var den muslimska invandringen; den till och med uppmuntrades, eftersom britterna inte ville stöta sig med den oljerika muslimska världen. Skillnaden var att den judiska invandringen var legal och dokumenterad, medan den muslimska invandringen var illegal och odokumenterad.

1939, strax innan helvetets portar öppnade sig helt för den judiska världen, sade Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain till sitt kabinett: ”Om vi måste förolämpa en sida, låt oss förolämpa judarna snarare än araberna.”

Där rök myten om britternas välvilliga inställning till det judiska Palestina!

FN:s flyktingsiffra på 726 000 araber är alltså problematisk av flera orsaker.

Det skulle visa sig att 170 000 av dessa var oregistrerade ”invandrare” med hemorter på annan plats; tiotusentals var nomader utan fast boplats och därmed inte flyktingar i ordets rätta bemärkelse; därtill registrerade sig flyktingar flera gånger, i olika flyktingläger, för att få fler matransoner; flyktingar som avlidit rapporterades inte; om en flykting flyttade ströks inte namnet från listan; och bedrägeri och korruption var mycket vanligt bland tjänstemännen i lägren.

Men det slutar inte där. FN hade totalt drygt 1,1 miljoner registrerade personer i behov av flyktinghjälp eftersom dels även lokalbefolkningen runt flyktinglägren registrerade sig som flyktingar för att höja sin egen levnadsstandard, dels människor från när och fjärran lämnade sin hem för ett bättre liv i lägren.

Summa sumarum är att det ursprungligen handlade om cirka 350 000 arabiska flyktingar – maximum. Alltså mindre än hälften av antalet judiska flyktingar från arabvärlden.

Där rök myten om om den arabisk-palestinska flyktingfrågan!

Det passar därför att avsluta med ett citat ur George Orwells bok, 1984: ”Krig är fred, frihet är slaveri, ignorans är styrka.”

Och jag vilja tillägga: lögn är sanning. God jul!

Christina Toledano Åsbrink
Israeldebattör och licensierad guide

Israelkommentar publicerad i Världen idag 17 december 2020

Svensk vänster, UD – sedan länge befolkat av politiskt ”rättrogna” – och Svenska kyrkan är helt stumma efter de omvälvande fredsavtalen i Mellanöstern. Hur kommer det sig? skriver Michael Cohn och Stefan Dozzi från Vänskapsförbundet Sverige-Israel.

Sveriges och EU:s doktrin i Mellanösternkonflikten efter 1967 är att Israel är den starkare parten och ska tvingas till eftergifter för att skapa fred med palestinierna. Detta har manifesterats genom att man har blundat för den samlade arabvärldens hot och bojkottförsök mot Israel samt Irans och Palestiniernas slutmål att utplåna Israel som den enda judiska staten. Dessutom har man konsekvent stött radikala och ensidiga arabiska resolutioner i FN och UNHCR mot Israel.

Bidrag flödar till terrorister

Ökande och stora bidrag har slussats till Gaza och övriga palestinska områden utan kontroll. Att Hamas bedriver terror och att PLO betalar ut stora pensioner till palestinska terrorister och deras familjer berör inte UD och utrikesminister Ann Linde kallar bidragen för socialbidrag. Miljöpartiet med inflytande över biståndet har ett DNA av Israelfientlighet, redan från då det grundades.

Opinionen på hemmaplan har cementerats genom att betala ut stora bidrag till israelfientliga organisationer exempelvis Palestinagrupperna, organisationer associerade med Muslimska brödraskapet och till Olof Palme Center.

UD befolkas av ”rättrogna”

UD, tidigare med Margot Wallström och nu med Ann Linde i spetsen, har alltid varit starkt Israelkritiska och UD har mycket riktigt också befolkats av politiskt ”rättrogna” personer med bakgrund i Tro och Solidaritet och Svenska kyrkan som kan karakteriseras som Palestinaaktivister.

När Jared Kushner åker runt i Mellanöstern bland de olika aktörerna upptäcker han att det är det palestinska ledarskapet som inte vill sätta sig vid förhandlingsbordet. Det bekräftas nu senast i Al-Arabiya av den tidigare saudiske underrättelsechefen och ambassadören i Washington, Prince Bandar Bin Sultan al-Saud. Efter varje förhandlingsrunda där palestinierna tackat nej till ett fredsavtal blev erbjudandena bara mindre och mindre.

USA har nu tröttnat på palestiniernas vägrarattityd och sjösätter en politik som de facto erkänner Israel som en stat som alla andra. Israel får själva bestämma var deras huvudstad hör hemma, dvs i Jerusalem och med delningsplanen vill man fastställa ett Israel med erkända gränser.

De senaste 15 åren har Israel flyttat fram sina positioner bland de sunnidominerade regimerna i arabvärlden, delvis på grund av det shiitiska Irans ökande aggression men också insikten om att oljan passerat sin storhetstid. Det demokratiska Israel är den viktigaste spelaren regionalt med dess ekosystem av världsledande innovationer inom jordbruk, energi och högteknologi.

Förenade Arabemiraten och Bahrain blev först ut genom att ratificera de inofficiella relationer man haft under många år genom att den 13 augusti i år sluta ett officiellt fredsavtal med Israel. Detta är en total omsvängning ifrån Khartoum 1967 där arabförbundet sa nej till erkännande, nej till fred, och nej till förhandlingar med Israel tills frågan om Västbankens framtid var löst. Dessa tre nej har varit palestiniernas strategi sedan dess och inte gett fred i området.

Den svenska vänstern, UD och Svenska kyrkan är efter dessa omvälvande avtal helt stumma. Hur kommer det sig att ingen av dem sedan den 13 augusti officiellt har kommenterat den helt nya politiska realiteten i Mellanöstern? Det är nästan helt tyst. Fredsavtalet med Sudan leder endast till en kortfattad tweet från utrikesministern.

Bilden av en regering med en akterseglad Mellanösternpolitik och ett irrelevant UD är i dag ett faktum. Dessutom undrar man hur den svenska opinionen efter åratal av desinformation ska erbjudas en mer nyanserad bild av konflikten.

Michael Cohn
Ledamot av riksstyrelsen, Vänskapsförbundet Sverige-Israel 

Stefan Dozzi
Generalsekreterare, Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Debattartikel publicerad i Expressen 27 oktober 2020
https://www.expressen.se/debatt/varfor-ar-vanstern-och-ud-sa-tysta-om-israels-fredsavtal/

När Europeiska Unionen år 2012 erhöll Nobels fredspris betonade priskommitten unionens stabiliserande roll till att omforma största delen av Europa från en krigens till en fredens kontinent. I prismotiveringen betonade man även att EU bidragit till fred och försoning, demokrati och mänskliga rättigheter.

EU må har bidragit till fred och försoning på hemmaplan, men i Mellanöstern har organisationen varit betydligt mindre framgångsrik. Länge utgjorde grundpelarna i EU:s samarbete erkända diktatorer som Gaddaffi i Libyen och Mubarak i Egypten. På samma sätt har dagens EU ett nära samarbete med den islamistiska regimen i Teheran samtidigt som man vägrat stödja den demokratiska oppositionen.

Iran i all ära, men för EU är den centrala målsättningen i Mellanöstern skapandet av en palestinsk stat. Trots ett omfattande diplomatiskt arbete och åtskilliga miljarder i stöd till den palestinska myndigheten har resultatet varit magert.

Här tänker EU fel. En av huvudteserna i EU:s Mellanösternpolitik är att ingen separatfred mellan Israel och andra arabländer kan accepteras så länge som Palestinakonflikten är olöst. Denna huvudtes hör ihop med missuppfattningen att Israel–Palestina-konflikten är alla andra konflikters moder. Först när man löst denna konflikt och skapat en ny islamistisk palestinsk stat kan man enligt EU förvänta sig fred och normalisering med den övriga arabvärlden.

Men på samma sätt som det krävdes en Kopernikus för att förklara att jorden rörde sig runt solen och inte tvärtom, måste det till en skränig affärsman från New York, USA:s 45:e president Donalt Trump, för att bevisa att världen inte behöver röra sig runt axeln Palestina–Bryssel för skapa separat fred mellan forna ärkefiender som Förenade arabemiraten, Bahrain och Israel.

Ifall Trump mot förmodan skulle tilldelas Nobels fredspris denna höst kunde prismotiveringen påminna om EU:s. Fredsavtalet kan bidra till att stora delar av Mellanöstern förändras från en krigens region till ett fredens område och Trump kan ha bidragit till fred, demokrati och mänskliga rättigheter som vanligtvis uppstår när länder bryter gamla fördomar och öppnar upp sig för omvärlden. Parallellt med fredsfördraget har de båda gulfstaterna tagit flera steg i rikting mot ökad religionsfrihet.

Trumps utrikesdoktrin är lika pragmatisk som den är genialisk. När EU:s recept har varit att försöka samma formel om och om igen, trots att den varken lett till fred eller välstånd, bryter Trump gamla tabun. I den meningen är han ense med Israels avlidne president, samt Nobels fredspritagare, Shimon Peres som redan tidigt insåg att freden var en allt för viktig fråga för att helt lämnas till politikerna.

Nyckeln till fred i Mellanöstern är inte mer politik utan mer handel och ekonomiskt samarbete. Israeliska frihandelszoner har antagligen gjort mer för fred och samexistens mellan israeler och palestinier än EU:s politik de senaste fyrtio åren, som i stället strävat efter att hålla grupperna isär.

I stället för att tillämpa den egna framgångsmedicinen till ett fredligt Europa, det vill säga ekonomiskt samarbete, vill EU förhindra samarbete mellan israeler och palestinier genom att exempelvis särmärka israeliska produkter från de omtvistade territorierna trots att samarbetet framför allt gynnat palestinier som på detta sätt har garanterats skäliga löner för sitt arbete.

Den europeiska fredsmodellen om att närmast tvinga fransmän och tyskar att samarbeta kring handel och industriproduktion kunde även tillämpas i Mellanöstern. Nu är det paradoxalt nog USA:s president som vågar lansera det europeiska fredsprojektets tanke i Mellanöstern. I den meningen skulle han vara en värdig pristagare av Nobels fredspris.

Den första fredspristagararen (år 1901), Internationella Röda Korsets grundare Henri Dunant, drevs av en liknande övertygelse om att krigen måste få ett slut. Men förutom den kristna humanitarismen hade Dunant en annan passion; att skapa ett nationellt hem för det judiska folket i Palestina. Henri Dunant presenterade således den sionistiska drömmen flera tiotals år före Theodore Herzl och deltog även i den första sionistkongressen 1897 som en av endast några få kristna deltagare.

Donald Trump må ha sina personliga brister men hans insats för att bevara och stärka den judiska staten och skapa fred i Mellanöstern kan inte ifrågasättas. 

Tomas Sandell
Rådgivare i EU-frågor, grundare av European Coalition for Israel

Israelkommentar publicerad i Världen idag 1 oktober 2020

De uppmärksammade fredsavtalen mellan Israel, Förenade Arabemiraten och Bahrain har sin grund i Irans allt aggressivare agenda mot andra stater i regionen, skriver Gunnar Hökmark.

Fredsavtalen mellan Förenade Arabemiraten och Bahrain med Israel har mötts av betydande uppmärksamhet i internationell press och har välkomnats. I Sverige ansågs de däremot av ett antal medier mer som en svekfull handling mot palestinier – som om det fanns en moralisk uppgift att stödja den pågående processen av ständig krigföring och terror snarare än en fredsprocess. Så djupt sitter 1970-talets utrikespolitiska agenda kvar.

Reaktionerna i Sverige visar på det grundläggande problemet med svensk Mellanösternpolitik. Där har ordet “Mellanösternkonflikten” alltid stått för att det är konflikten mellan israeler och palestinier som är regionens konflikt, och i den mån andra konflikter förekommer beror dessa också på konflikten mellan Israel och palestinierna. Underförstått är också att det är Israels ansvar att konflikten med palestinierna består, att något fredsavtal inte slutits och att andra konflikter, liksom terror, i regionen fortsätter.

Det är en befängd syn på verkligheten och en i det närmaste blind analys av vad som präglar Mellanöstern.

  • För det första diktaturerna och brutaliteten som föder hat och stimulerar antisemitism.

  • För det andra de spänningar inom regionen som diktaturerna skapar gentemot sina medborgare och mellan varandra. Syriens diktatur är ett exempel på hur krigföringen mot det egna folket destabiliserar långt bortom det egna landets gränser.

  • För det tredje de religiösa motsättningarna som finns inom regionen och som fördelar sig på de regionala konflikter som finns. Det handlar om Iran som är regionens mest destruktiva aktör men som i svensk debatt i det närmaste lyser med sin frånvaro. Det hjälper inte hur många regimen mördar, hur mycket terrorism man stimulerar till och finansierar, hur mycket krigföring man stöder och hur mycket man hotar att utplåna Israel. Iran förblir ändå i den svenska debattens radarskugga.

  • För det fjärde den islamistiska extremismen som finns i både sunni- och shiagrupperingar. Varje eftergift till Israel – eller till demokrati, mångfald och respekt för mänskliga fri- och rättigheter – framställs som svek och legitimerar våld. Hamas har tillsammans med andra extrema grupper gjort det självständiga Gaza till en plattform för krigföring, i stället för start för fred och utveckling. Hizbollah bedriver terror på Irans vägnar i regionen och har avslöjats med planer riktade mot Europa. ISIS har gjort delar av regionen till ett helvete för människor med en terror som sträcker sig världen över.

  • För det femte Turkiet som vänt sitt regionala intresse mot Mellanöstern snarare än mot att komma närmare Europa. Turkiet bidrar till kriget i Syrien liksom till destabilisering var de än kan hävda sig.

Det som har hänt i och med fredsavtalen är att den säkerhetspolitiska verkligheten har tagit ut sin rätt och påverkat det politiska tänkandet. Det är nu inte omvärldens, som varit politiskt bekväm att fokusera på Israel, uppfattning om motsättningarna som gäller utan regionens egna förutsättningar.

Det finns alla skäl att konstatera att den amerikanska administrationen med Donald Trump har lyckats få till stånd fredsavtalen, men det bygger inte främst på amerikanska påtryckningar utan på en verklighet som blivit allt hotfullare. Iran har utvecklat en alltmer aggressiv agenda mot andra stater och har i väpnade former direkt utmanat Saudiarabien om ledarskapet i regionen. Det är därför inte Trump utan hotet från Iran som varit utlösande för en ny tids fredsprocess.

Detta är en utveckling som förhoppningsvis kommer leda till ett Israel som upplever mindre hot och fler allierade och som därför kan vara berett att på nytt våga en fredsprocess. En process där palestinier accepterar att allt inte kan vinnas och som kan se freden som en möjlighet i stället för som ett svek.

Kanske kan fler inse att den stora konflikten, och det stora hotet mot omvärlden, kommer från diktaturens våldsdoktriner och användande av hat snarare än från den stat som är en demokratisk enklav i Mellanöstern. Oavsett vilka synpunkter vi har på Israels politik måste Sverige omdefiniera sin syn på Iran, liksom på allt det våld som de övriga diktaturerna bygger på, för att rätt förstå Mellanösterns många konflikter.

Och vi måste lära oss att hellre stödja en demokrati än dess fiender. Det borde vara det mest självklara.

Gunnar Hökmark
Ordförande Frivärld och fd Europaparlamentariker (M)

Debattartikel publicerad i Dagen 27 september 2020

Fred mellan Israel och palestinierna kommer att uppnås genom att Israel upprättar förbindelser med arabstater, sa den tidigare brittiske premiärministern Tony Blair vid Jerusalem Posts konferens.

-- Grunden för strategin i regionen, att israeler och palestinier förhandlar om fred och att övriga regionen därefter sluter upp, är den raka motsatsen till vad som lär hända, sa Blair och fortsatte: Vad man i själva verket borde göra är att skapa fred mellan Israel och arabvärlden och inkludera den palestinska frågan i den freden.
 
Blair menade att den israelisk-palestinska konflikten inte i första hand handlar om territorium, utan snarare om ett behov av att acceptera varandra.
 
-- Vi måste jobba hårt för att försöka få fram en generation av palestinska politiker som inser att det enda sättet för dem att få en palestinsk stat är genom en genuin och djup förståelse mellan människor, mellan kulturer och inte bara genom att förhandla om markområden, sa han.
 
Det viktigaste Israel kan göra under tiden är att försöka lindra palestiniernas ekonomiska situation.
 
Blair är för närvarande ordförande för the Tony Blair Institute for Global Change. Han gästade Vita Huset när Abrahamavtalen skrevs under förra veckan, och var en varm anhängare av överenskommelserna, som han sa varit målet för hans arbete under många år.
 
-- I slutänden är det bäst att lösa den palestinska frågan rimligt och rättvist, sa han.
 
-- Arabvärlden stöder fortfarande den palestinska saken, men har till stora delar dragit slutsatsen att det är orimligt att de skall förväntas offra sina egna intressen för den.
 
Sedan Blair lämnade posten som brittisk premiärminister för tolv år sedan för att fokusera på Mellanöstern, har han besökt israel och Förenade arabemiraten uppskattningsvis 250 gånger.
 
Blair säger sig ha noterat ett stort skifte i Mellanöstern, där ledare försöker modernisera.
 
-- Över hela arabvärlden pågår det en kamp mellan två grundläggande idéer. Det finns en grupp ledare som vill modernisera sina samhällen och ekonomier, och som vill skilja mellan islam och islamism. De vill också ha ekonomier som är öppna, så att deras folk kan lyckas om de jobbar hårt, och kan leva med sina familjer i säkerhet och välstånd.
 
Hoten mot denna vision kommer från den islamiska republiken Iran och dess extrema shiaorienterade lydorganisationer, så väl som från andra jihadist- och extremistgrupper, som det Muslimska brödraskapet.
 
-- Här har Israel samma intressen som de i huvudsak muslimska arabländerna beträffande hur Mellanöstern skall utvecklas. Det är detta som är så spännande, och anledningen till att det är fred mellan Förenade arabemiraten och Israel.
 
Blair menar att det är betydligt tuffare att få Saudiarabien att normalisera sina kontakter med Israel.
 
Ändå ser Blair en saudisk tendens till modernisering när det gäller kvinnans och religionens roll i samhället, och behovet av att diversifiera ekonomin för att minska oljeberoendet. Tony Blair Institute kartlägger hur den israelisk-palestinska konflikten skildras i saudisk media, och upplever ett skifte där rapporteringen om Israel blir mer positiv, medan bilden av palestinerna blivit mer negativ.
 
Blair tog även upp antisemitismen inom det labourparti han ledde under 13 år. Förre labourledaren Jeremy Corbyn anklagades vid upprepade tillfällen för att tolerera antisemitism inom partiet, och dessutom själv i ord och handling sprida antisemitism.
 
-- Antisemitism inom labourpartiet är något verkligt fruktansvärt och skamligt. Den nye labourledaren Keir Starmer agerar tveklöst mot hat.
 
Blair uttryckte oro för antisemitism i progressiva kretsar över hela världen.
 
-- En sak jag försöker göra genom mitt institut, och skulle vilja göra mycket mer, är att konfrontera antisemitismens nya inkörsport – den finns lika mycket hos vänstern som hos högern, och slutar alltid på samma sätt – en demonisering av Israel.
 
Den tidigare brittiske premiärministern uppmanade vänstern att fördöma antisemitism och förklara att man kan inta rimliga positioner som är kritiska mot Israel utan att samtidigt kritisera Israels existens.
 
Lahav Harkov, Jerusalem Post
 
Publicerad i Jerusalem Post 24 september 2020

Ibland undrar jag om de som "analyserar" Mellanöstern i svensk media någonsin besökt området? Om de har pratat med några araber eller israeler - ja andra än PLO:s proselyter och Hamas vänner då...

I SvD skriver Jesper Sundén bl a följande: "Men framför allt handlar tisdagens signering i Vita Huset om vapenaffärer, nationella intressen och amerikanska jobb". Och TTs första tweet i ämnet: "Svikna - igen. Känslan är välbekant hos palestinier sedan arabländer skaffat sig viktigare prioriteringar. Förenade Arabemiratens och Bahrains fredsavtal med Israel river söner årtionden av arabisk solidaritet för att enas kring en gemensam fiende."

Dessa narrativ är Irans, PLOs och Hamas. De som är emot avspänningen och Abrahamavtalet sprider bilden av att det bara handlar om att fiendens fiende är min vän, dvs att motståndet mot Iran är den enda faktorn bakom avspänningen och normaliseringen. Samt förstås om att Trumps enda idé är att prångla fler vapen i regionen. Det är så obegripligt naivt och platt som analys - och så fel.

Iran är förstås EN av flera pusselbitar, en viktig sådan framför allt för att det har gjort det politiskt möjligt för ledarskapen i länderna att sätta sig över decennier av misstro. Men grundorsakerna går betydligt djupare än så.

Covid-19 har bidragit kraftfullt för att göra normaliseringen möjlig nu. Länderna i Mellanöstern har drabbats mycket hårt av nedstängningar och minskad ekonomisk aktivitet. Hela den grundstrategi som präglar GCC-området - att minska oljeberoendet och växla över till mer entreprenörskap och innovationsinnehåll, riskerar att sättas på paus eller till och med gå bakåt. Det gör förstås att arabländernas ledare oroar sig för sina egna länders ekonomiska framtid - och därmed sin egen maktbas. Vapen från USA? Herregud, det finns massor med andra länder att köpa vapen från och USAs faktiska inflytande över GCC har minskat i takt med att USAs fokus vänts inåt snarare än utåt.

Men en av de viktigaste orsaken till normaliseringen är den gamla Hökmarksdoktrinen: "Om man gör som man har gjort, så kommer det att gå som det har gått." PLO har i decennier visat sig totalt oförmögna att utnyttja det utpressningsläge de haft i regionen. Istället har det palestinska ledarskapet präglats av en världsledande nivå av inkompetens, korruption och oförmåga att göra något åt palestiniernas situation.

Det som hänt, och som svensk media tappar totalt, är att arabvärlden tröttnat på PLO.

Istället gör de bedömningen att en normalisering med Israel gör att förhandlingarna om palestiniernas framtid istället läggs i deras händer - samtidigt som PLO marginaliseras. Och det är bra mycket större sannolikhet att arabländerna lyckas än att PLO lyckas. Klart som tusan att PLO är sura på att ha förlorat sin maktbas!

Varför skulle arabländerna lyckas bättre än PLO? Därför att de är bra mycket vassare än PLO i varje enskild fråga. Och för att de har den ekonomiska makten att på riktigt göra skillnad i diskussioner med Israel. Och för Israel är förstås en lösning att föredra som leder till regional stabilitet och säkerhet - och dessutom tillgång till en enorm marknad.

Så denna normalisering handlar inte primärt om Iran eller vapeninköp. Den handlar om PLO:s inkompetens och framför allt på att länderna tillsammans och var och ett kan tjäna avsevärt på det - i säkerhet och framtida tillväxt.

Och det har grundats för det i åratal. Om svenska journalister bara följt arabisk media hade de noterat alla de positiva artiklar om judendomen som saudiska Arab News publicerat de senaste åren. De hade kunnat läsa och skriva om den synagoga som byggs i Abu Dhabi, bredvid den nya katedralen och moskén i Brödraskapens Hus. De hade kunnat läsa MBZs (kronprinsen i Abu Dhabi) artiklar och anföranden och kunnat dra sina egna slutsatser.

Jag antar att oviljan att se djupare handlar om Trump. Trumps motiv måste ju vara att prångla amerikanska vapen i Mellanöstern, om man får tro medier. Det må så vara. Men Trumps eventuella vilja att sälja vapen hade inte inte räckt för att göra Abrahamavtalet möjligt. Däremot har USA haft en bidragande roll i att göra avtalet möjligt nu. Och visst har F-35-planen som UAE vill köpa av USA men som blockerats av Israel spelat en roll. Med all respekt för en flygplansaffär, men som förklaring till ett helt historiskt normaliseringsavtal är det en minimal historia. Flygplansaffärer kommer och går - men normaliseringsprocessen är i princip irreversibel. Och framför allt är den enormt uppskattad i såväl de arabiska länder det handlar om och i Israel. Det hade svensk media också kunnat rapportera om, om de lyft luren och ringt några samtal - ja med andra än gamla PLO-kramare då.

Sven Otto Littorin

Publicerad på egna facebooksidan 16 september 2020

- - -

Sven Otto Littorin har tillsammans med Daniel Schatz startat +971 +972 Business Consultants inriktat på att underlätta handel mellan länderna:

Furthering UAE-Israeli Trade 

The historic peace agreement between Israel and the United Arab Emirates (UAE) is expected to bring unprecedented business deals, tourism and investment opportunities to both countries.

Acting as your partner, +971 +972 Business Consultants help you identify business opportunities in Israel and the UAE that match your strategic priorities and guide you throughout the process. For best results, we cooperate with a well-established and broad network of business, government and NGO partners in both countries.

Läs mer: www.971972.net


Interpellation 2020/21:6 Terrorklassning av islamiströrelsen Hizbullah

av Lars Adaktusson (KD)
till Utrikesminister Ann Linde (S)

Nyligen har regeringen i Litauen fattat beslut om att definiera den libanesiska islamistmilisen Hizbollah som en terrororganisation. Enligt landets utrikesminister, Linas Linkevičius, bygger beslutet på bland annat underrättelseuppgifter som visar att Hizbullah planerar och genomför terrorhandlingar som utgör ett hot mot säkerheten i flera länder, däribland Litauen.

Med beslutet att terrorklassa Hizbullah ansluter sig Litauen till ett antal länder och organisationer som agerat på samma sätt. Det gäller bland annat USA, Storbritannien, Tyskland, Kanada och Nederländerna, men även ett antal Gulfstater och Arabförbundet.

Europeiska unionen har sedan 2013 terrorklassat den så kallade militära grenen av Hizbullah, trots att någon sådan gren inte existerar utifrån rörelsens egen definition. Redan 2012 förklarade Hizbullahs vice generalsekreterare, Naim Qassem, att det varken finns någon politisk eller någon militär gren utan att organisationen ska ses som en "enhetlig motståndsrörelse". Att trots detta upprätthålla distinktionen riskerar att spela de krafter i händerna som aktivt verkar för att undgå konsekvenserna av en terrorstämpling.

Hizbullah bildades i början av 1980-talet med stöd av ayatolla Khomeini i Iran för att sprida den islamiska revolutionen och militärt bekämpa staten Israel. Sedan dess har Hizbullah som organisation varit inblandad i utländska terrordåd men också i blodiga strider i Syrien och i en allvarlig destabilisering av Mellanöstern. Trots representation i Libanons parlament är Hizbullah fortfarande direkt knutet till diktaturen i Iran såväl politiskt som ekonomiskt. Nyligen framkom att Hizbullah har kopplingar till det lager av ammoniumnitrat som i början av augusti exploderade i Beiruts hamn och som förutom omfattande materiell förstörelse ledde till att över 200 människor miste livet.

Sammantaget är det mot denna bakgrund centralt att EU, på samma sätt som Litauen och ett antal andra länder, terrorklassar Hizbullah i dess helhet.

Jag vill därför fråga utrikesminister Ann Linde:

1. Anser ministern och regeringen att EU:s distinktion mellan en politisk och en militär gren fortfarande är relevant med tanke på hur Hizbullahs ledande företrädare själva definierar organisationen?

2. Hur ser ministern på besluten som fattats av ett antal nationella regeringar om att terrorklassa Hizbullah i dess helhet, och avser ministern att vidta några åtgärder för att EU ska göra detsamma?

Lars Adaktusson

Interpellation inlämnad 10 september 2020
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/interpellation/terrorklassning-av-islamistrorelsen-hizbullah--_H8106

- - -

Svar från utrikesminister Ann Linde under fredagens debatt i kammaren:

Anf. 19 Utrikesminister Ann Linde (S)

Fru talman! Lars Adaktusson har frågat mig om regeringen anser att EU:s distinktion mellan Hizbullahs politiska och militära gren fortfarande är relevant samt om Sverige kommer att verka för att EU "terrorklassar" Hizbullah i dess helhet.

Sverige har inga nationella sanktioner utan följer de sanktioner som EU eller FN beslutat om. Den militära grenen av Hizbullah är listad inom ramen för EU:s terrorismsanktioner sedan juli 2013 (Common Position 2001/931). Sanktionerna innebär bland annat en frysning av tillgångar och förbud mot tillhandahållande av medel. Listan över personer, grupper och enheter ses över regelbundet. För att föra upp en person, grupp eller enhet på listan krävs enhällighet i EU. Frågan om att utöka listningen av Hizbullah har vid flera tillfällen diskuterats inom EU. Någon utökning av listan är i dagsläget inte aktuell.

Samtidigt är EU fullt enig om att de gällande sanktionerna mot organisationen måste bibehållas och fullt ut implementeras. Så som Hizbullah agerat, inte minst i samband med den avskyvärda attacken mot israeliska turister i Bulgarien 2012, råder det ingen tvekan om vilket slags organisation vi har att göra med. Organisationens militära aktivitet är ett hot mot stabiliteten i Libanon. Nyligen konstaterade till exempel FN:s särskilda sändebud i internationella Libanontribunalen att personer med kopplingar till Hizbullahs beväpnade gren låg bakom lönnmordet på Libanons före detta premiärminister, Rafiq Hariri, 2005. Hizbullah utgör också en negativ kraft i regionen, inte minst genom sitt deltagande i Syrienkonflikten, sitt stöd till Asadregimen och attacker och hot mot Israel.

Sverige fortsätter givetvis att stå upp för Israels legitima säkerhetsbehov. Det är obestridligt att Hizbullah företagit strids- och terrorhandlingar som ett led i sin väpnade kamp. EU och omvärlden har fördömt detta våld. Vårt fördömande av Hizbullah står inte i vägen för möjligheterna att verka för en fredlig och stabil utveckling i Libanon. Redan före explosionen i Beiruts hamn i augusti brottades landet med en djup politisk, ekonomisk och finansiell kris. Konsekvenserna för befolkningen är mycket kännbara. Andelen fattiga har fördubblats på ett år, liran har förlorat 80 procent av sitt värde och det spås minus 25 procents tillväxt de kommande två åren. Till detta kommer en oroväckande spridning av covid-19 samt förstås den enorma utmaning som det innebär för Libanon att vara värd för nästan två miljoner flyktingar från Syrienkriget och från Palestina.

Dessa utmaningar står i fokus för regeringens och EU:s Libanonpolitik. Den samlade EU-positionen är att det är viktigt för stabiliteten, både i Libanon och i regionen, samt för vår möjlighet att bidra till denna stabilitet att kommunikationskanalerna hålls öppna till politiska nyckelaktörer och regeringsmedlemmar.

En grundläggande princip i EU:s sanktionspolitik är att sanktionsinstrumentet ska vara en del av en allomfattande politik som inkluderar politisk dialog och andra verktyg som finns till hands. Oavsett vad vi anser om Hizbullah som organisation är det ett faktum att den är en politisk nyckelaktör i Libanon. Hizbullah har ett brett stöd i stora delar av befolkningen, har suttit i det libanesiska parlamentet sedan 1992, har sedan 2012 ingått i flera av landets regeringar och får återkommande goda resultat i lokalvalen. Vi behöver kunna upprätthålla kontakterna och föra en dialog med alla politiska företrädare i Libanon, inklusive folkvalda företrädare för partiet Hizbullah.

- - -

Lars Adaktussons motreplik:

Anf. 20 Lars Adaktusson (KD)

Fru talman! Jag vill inledningsvis tacka för svaret på interpellationen.

När utrikesministern säger att Hizbullah utgör en negativ kraft i Mellanöstern är vi många som instämmer. Det är viktigt att detta sägs. Ord gör skillnad om de följs av handling. Dessvärre tycks viljan till handling saknas från regeringens sida just i det här fallet. Att definiera Hizbullah i dess helhet som terrororganisation är uppenbarligen inte aktuellt för regeringens del.

Fru talman! Gemensamt för de definitioner som används i dag när det gäller terrorism är att de tar sikte på handlingar som har till syfte att skapa skräck, utförs för att nå ett ideologiskt mål och medvetet bortser från säkerheten för oskyldiga civila. Inte i något avseende går det att hävda att Hizbullah faller utanför de här kriterierna. Hizbullah är per definition en terroristorganisation grundad för att militärt förgöra Israel. Det är det uttalade syftet.

Därför ser vi nu hur allt fler demokratier genom nationella beslut definierar Hizbullah i dess helhet som en terrororganisation. Det har skett i USA, i Kanada, i Tyskland, i Storbritannien, i Nederländerna och helt nyligen i Litauen. Fler länder uppges vara på väg i samma riktning, bland annat Österrike och Schweiz. Britterna tog beslutet om terrorstämpling i februari 2019, vilket bland annat innebär att personer som därefter är medlemmar i eller stöder Hizbullah riskerar att dömas till tio år fängelse.

Den brittiske inrikesministern säger att det inte går att skilja mellan en militär och en politisk gren av Hizbullah, som EU gör - det är en konstruerad distinktion. Att rörelsen ska ses som en sammanhållen enhet understryks även av Hizbullahs egna företrädare. Hizbullahs vice generalsekreterare Naim Qassem har sagt på det här sättet: Vi har ingen militär eller politisk gren. Vi har inte Hizbullah å ena sidan och motståndsrörelsen å den andra. Varje element av Hizbullah, allt från de militära befälhavarna till medlemmarna och våra samlade resurser, är i motståndets tjänst. Inget annat än motståndet är vår prioritet.

Ann Linde! Varför blunda för verkligheten? Varför upprätthålla distinktionen mellan en politisk och en militär gren, när till och med Hizbullahs ledning förnekar en sådan uppdelning?

_ _ _
Debatten fortsatte ett par varv till.
Läs hela: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/interpellation/terrorklassning-av-islamistrorelsen-hizbullah--_H8106

Lars Adaktusson har också lämnat in en interpellation med anledning av den i Iran dödsdömde svenske medborgaren Ahmadreza Djalali. Även den hanterades under fredagen: 
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/interpellation/den-i-iran-dodsdomde-svenske-medborgaren_H8109

Varken svenskt eller europeiskt bistånd ska gå till terrorsekten Hizbollah. Inte heller till libanesiska politiker styrda av Iran. Det skriver Europaparlamentariker David Lega (KD).


Det finns mycket att säga om bistånd: hur, var, när, till vem – och hur mycket? Men en sak alla svenskar borde kunna skriva under på är att svenska skattepengar aldrig ska ges i bistånd till terrororganisationer. Därför är det angeläget att nu terrorstämpla den libanesiska organisationen Hizbollah i sin helhet. Varken svenskt eller europeiskt bistånd ska gå till terrorsekten eller till libanesiska politiker styrda av Iran.

Få har missat det fullständiga kaos som nu, återigen, råder i Libanon. Explosionen i Beirut, regeringen som avgick, vågen av folkliga protester, korruptionsskandalerna, den ekonomiska krisen som inneburit hyperinflation och matbrist – och detta mitt under coronapandemin.

Omvärlden har slutit upp, visat medmänsklighet. EU och dess medlemsstater har skickat hjälp och bistånd. Det är bra, men nu måste EU säkerställa att pengarna används på rätt sätt. EU är inte en bankomat. Unionen ska visa medmänsklighet med och hjälpa länder i kris, men detta utan att tumma på freden, demokratin och de mänskliga fri- och rättigheterna – de grundläggande värden som unionen vilar på.

Just därför är det nu hög tid för EU att med emfas ta avstånd från den libanesiska terrorsekten Hizbollah. Hizbollah är ingenting annat än ett gäng våldsvurmande antisemiter som, liksom förbrytarregimen i Iran, vill utplåna staten Israel. Och de skyr inga som helst medel för att nå det målet – om det vittnar deras av blod färgade händer.

För mig är det självklart: Hizbollah ska varken direkt eller indirekt få ta del av bistånd från Sverige och EU. Svenska skattepengar får aldrig hamna i folkmördarnas fickor. Nej, nu måste EU:

1. Terrorstämpla Hizbollah i sin helhet.

Idag skiljer EU på Hizbollahs politiska och militära gren. Man menar att den politiska grenen är en mer legitim falang och hänvisar till deras politiska inflytande i Libanon, ett land som ju är en legitim samarbetspartner till EU.

För det första är distinktionen helt felaktig – vilket Hizbollah själva klargjort. För dem är det samma medlemmar, samma resurser och samma målsättningar som leder alla ”grenar” inom organisationen.

För det andra så förvånar EU:s avsaknad av politisk vilja. EU är en betydelsefull politisk aktör med rätt att kalla en spade för en spade. EU måste på ett ansvarsfullt vis markera mot onda krafter – även om de råkar sitta i, eller styra, en regering. Att terrorstämpla Hizbollah skulle inte betyda att EU skulle offra sin relation med Libanon. Kanada, Nederländerna, Storbritannien och USA är alla exempel på stater som terrorstämplat Hizbollah i sin helhet och fortfarande har robusta relationer med staten Libanon.

2. Klargöra att inga pengar kommer gå till Hizbollah.

När EU samlar in och skickar bistånd till Libanon bör detta göras med ett tydligt förbehåll: inga pengar får eller ska gå till en regering eller myndigheter som, helt eller delvis, styrs av Hizbollah och Iran. Alla humanitära insatser bör därför kanaliseras genom civilsamhället och internationella organisationer såsom FN. Och dessa insatser ska inte bara villkoras, utan också noga övervakas.

3. Agera skyndsamt.

Budskapet från demonstranterna på Beiruts gator är glasklart: man vill reformera konstitutionen. Den maktdelning som baseras på olika etniska och politiska grupper, och som så länge förpestat Libanon, accepteras inte längre i den sekulära republiken. EU ska självklart stötta libanesernas krav.

När Libanon nu står utan regering finns ett momentum för förändring. En ny regering behöver tillsättas snarast, och nästa val gärna tidigareläggas. Libanon behöver politiker som har sitt folks bästa för ögonen, och som inte – genom Hizbollah – låter sig styras av mördarregimen i Iran.

Därför behöver EU inte bara skicka pengar, utan också en uppsättning politiska budskap till Libanons folk:

  • EU stöttar libaneserna i deras krav på demokratiska reformer och en sekulär politisk ordning;
  • EU står redo att assistera med ett tidigarelagt val och i det omfattande reformarbetet, vilket är nödvändigt för att kväsa den utbredda korruptionen;
  • EU kommer inte finansiera eller på något vis stödja terrorsekten Hizbollah. Därför kommer inte heller regeringen eller statliga myndigheter få en enda euro, så länge de helt eller delvis kontrolleras av ayatollornas ställföreträdare i Libanon.

Libaneserna ska kunna lita på EU. För deras, liksom för det israeliska folkets skull, så måste Hizbollah bekämpas.

EU får aldrig någonsin bli en bankomat för terrorsekten. EU har ett ansvar att stå upp för fred, demokrati och mänskliga fri- och rättigheter, varthän i världen de hotas. Och då kan man inte finansiera krafter som skyr de värdena värre än pesten. Det är inte svårare än så.

David Lega (KD)
Europaparlamentariker, ledamot av Europaparlamentets utrikesutskott

Debattartikel publicerad i SvD 8 september 2020

Förra veckans avtal mellan Israel och Förenade Arabemiraten är en stor och historisk framgång. Inte bara för de två länder som slutit avtalet, utan även för Trumpadministrationens utrikespolitik.

Ära den som äras bör, heter talesättet. President Trump har nått få utrikespolitiska framgångar av verklig betydelse under sin tid i Vita huset. Den högprofilerade, egocentriska diplomatin med Nordkorea har till exempel inte lett nått någonvart hittills.

Men förra veckans avtal mellan Israel och Förenade Arabemiraten är faktiskt, precis som Trump twittrade, en stor och historisk framgång. Inte bara för de två länder som slutit avtalet om att öppna diplomatiska relationer, utan även för Trumpadministrationens utrikespolitik.

Det främsta framsteget är såklart för fred i Mellanöstern. Ännu en arabisk stat erkänner det uppenbara: att Israel finns här för att stanna. Bara så kan man lämna historien bakom sig och gå mot samexistens och samarbete. Här, i Israels huvudstad Jerusalem, ser många fram emot att framöver kunna resa till ännu ett land i närområdet, eftersom många länders portar fortfarande är stängda av politiska skäl.

Visst finns det mycket att invända. Israel har länge byggt närmare relationer med flera gulfstater, om än i det dolda, och det är varken Trumps eller Israels premiärminister Netanyahus förtjänst. Israel och länder som Bahrain, Kuwait, Saudiarabien och Qatar har under lång tid byggt ett närmare utbyte inom underrättelse och säkerhet, för att möta Irans kärnvapenhot. Den iranska regimens löfte om att utplåna Israel har gjort den alltmer ensam i världen.

Även handeln länderna emellan har ökat. Israel är världsledande på områden där flera av gulfstaterna behöver ett ökat utbyte, som jordbruk och cyberteknologi. De ekonomiska incitamenten är kanske inte de viktigaste, men de spelar roll.

Ett avtal om normalisering betyder inte att vägen framåt blir en dans på rosor. Israel och Jordanien har haft diplomatiska relationer sedan 1994, men de har knakat ordentligt i fogarna de senaste åren.

Diplomatiska band betyder inte nödvändigtvis evig vänskap. Men ändå. Att ett land i den region där snart sagt alla grannar en gång i tiden försökt utrota Israel upprättar normala relationer med landet är en stor sak. Fler gulfstater kommer förhoppningsvis att följa Förenade Arabemiratens exempel. Under det katastrofala året 2020 är detta något så unikt som ett framsteg av stora mått.

Benjamin Katzeff Silberstein

Gästledare publicerad i SvD 16 augusti 2020

Det förestående fredsavtalet mellan Israel och Förenade Arabemiraten (UAE) är mer än bara ett enastående diplomatiskt genombrott. Det representerar även ett grundläggande paradigmskifte för fredsskapande.

I över 50 år har detta paradigm grundats på antaganden som tyckts omöjliga att uppnå.
 
Först och främst trodde man att den israelisk-palestinska konflikten utgjorde själva kärnan i Mellanösterns oroligheter. Om bara den kunde lösas, så skulle freden spridas i regionen. Detta visade sig visserligen felaktigt redan under den arabiska våren 2011, och de inbördeskrig som följde i Syrien, Libyen, Irak och Jemen. Men ändå var det många politiker – särskilt i Europa och USA – som fortfarande trodde att en lösning på den israelisk-palestinska konflikten skulle utgöra någon slags mirakelkur för de flesta, eller rentav alla, av Mellanösterns konflikter. Den dåvarande amerikanska utrikesministern John Kerrys intensiva skytteldiplomati genomfördes 2012-2014, samtidigt som en halv miljon syrier massakrerades, och utgick från just denna idé.
 
Nästa antagande var att den israelisk-palestinska konfliktens kärna i sin tur utgjordes av judiska bosättningar i Judéen och Samarien, östra Jerusalem, och Gaza. Frys dem och det kommer att bli lätt att medla mellan parterna, sades det. Men också denna teori kollapsade i mötet med verkligheten. År 2005 drog sig Israel tillbaka från Gaza, och evakuerade samtliga 21 bosättningar där. Sen frös man även bosättningarna under en stor del av 2009-2010. Ändå fortsatte konflikten, och till och med förvärrades, men trots detta framhärdade utländska beslutsfattare i att fred skulle vara oförenlig med bosättningar.
 
Och förutom att frysa de befintliga bosättningarna, förväntades Israel dessutom att ge upp praktiskt taget allihop.
 
Detta var det tredje antagandet, att fred med arabvärlden endast skulle kunna köpas genom att Israel ger upp landområden. Den här föreställningen är lika gammal som Israel självt. De första angloamerikanska fredsplanerna – Alpha och Gamma [i mitten av femtiotalet] – utgick från israeliska eftergifter i Negev och på andra håll. Efter 1967 tillämpades samma princip på områden som erövrats av Israel under Sexdagarskriget, och efter att Sinai återlämnats till Egypten 1982, även Judéen, Samarien och Gaza. Utrikesminister John Kerry var en av dem som vid upprepade tillfällen varnade för att Israel skulle drabbas av total internationell isolering om man inte uppfyllde dessa krav.
 
”Alla vet hur den slutliga överenskommelsen ser ut”, hette det i ett fjärde antagande. Med mindre justeringar och visst landutbyte innebar detta att en palestinsk stat skulle upprättas längs de linjer som gällde före 1967, med en huvudstad i östra Jerusalem. Palestinierna skulle ge upp den så kallade ”rätten till återvändande” för palestinska flyktingar, gå med på att avsluta konflikten med Israel, avstå alla vidare anspråk, och att acceptera formeln ”två stater för två folk”. Israel skulle för sin del evakuera dussintals bosättningar, dela upp sin huvudstad igen, och överlämna Västbankens säkerhetskontroll antingen till palestinierna eller till något internationellt organ. Av alla antagandena var detta den mest verklighetsfrånvända. Inte en enda del gick att uppnå. I själva verket var det ingen som visste hur en slutlig överenskommelse skulle se ut.
 
Slutligen, för det femte, så menade en rad fredsmäklare länge att palestinierna var den svagare parten och därför skulle belönas, särskilt när de lämnade förhandlingsbordet. Den palestinska myndigheten kunde främja terrorism och avvisa långtgående, generösa, fredsförslag, och ändå belönas med stora biståndsökningar och ökat internationellt erkännande. Föga förvånande innebar omvärldens inställning bara att palestiniernas beteende bekräftades och förstärktes: stödet till terror ökade och de fortsatte avvisa freden.
 
Men nu ställs alla dessa antaganden på ända av överenskommelsen mellan Israel och Förenade Arabemiraten. Avtalet visar att Israel inte måste evakuera en enda bosättning eller dra sig tillbaka från en enda meter land för att uppnå fred med ett mäktigt arabland.
 
Det öppnar vägen för alternativa infallsvinklar för den som vill försöka lösa konflikten. Nya modeller, som inte är beroende av att israeler och palestinier gör utfästelser som ingen av dem kan infria. Och avtalet straffar, snarare än belönar, palestinierna för att de lämnade förhandlingsbordet. Det skulle inte vara förvånande om den Palestinska Myndigheten inom kort visar sig beredd att komma tillbaka igen.
 
I över ett halvt sekel har det visat sig svårt att förändra synen på hur fredsskapande förväntas gå till i Mellanöstern. Men det banbrytande avtalet mellan Israel och Förenade Arabemiraten tvingar även de mest hårdnackade anhängare av den gamla skolan att tänka om. En del kommer förstås att fortsätta förespråka modeller som blivit motbevisade. De som bryr sig om fred kommer att överge dem.
 
Michael Oren
Michael B Oren, Israel’s former ambassador to the United States and a member of Knesset, is the author of Ally: My Journey Across the American-Israeli Divide (Random House, 2015).
 
Publicerad i Times of Israel 14 augusti 2020 


Överenskommelsen som tillkännagavs under torsdagen väcker nytt liv i Trumps fredsplan, öppnar för ännu bredare förbindelser, stärker Netanyahu, och lägger hans skadliga planer på ensidig annektering på hyllan.
 
Torsdagens tillkännagivande att Israel och Förenade Arabemiraten (UAE) kommit överens om att etablera fulla diplomatiska förbindelser förtjänar faktiskt alla de epitet om att vara ”historiskt” som Trump och Netanyahu använde sig av i Washington och Jerusalem.
 
Israels grundläggande önskan om att få goda relationer till sina grannar, och landets strategiska intresse av att bredda kretsen av vänligt sinnade partners i regionen, har för första gången lett till en överenskommelse med en stat i Mellanöstern som inte är ett grannland. Förenade Arabemiraten är en inflytelserik och teknologiskt välutvecklad aktör. Och det verkar finnas möjlighet att förbättra relationerna ytterligare med fler som är beredda att trotsa det tabu som en normalisering tidigare inneburit.
 
Avtalet stärker Israels befintliga fredspartners, Egypten och Jordanien. Det utgör ett slag mot Israels fiender, ledda av Iran.
 
Och det skjuter upp Netanyahus kontraproduktiva löfte om att ensidigt annektera delar av Västbanken.
 
Trumps fredsplan får nytt liv
 
Tillkännagivandet innebär också en oerhörd framgång för president Trump och hans administration, särskilt rådgivaren Jared Kushner, sju månader efter att ”Peace to Prosperity” – presidentens vision för en israelisk-palestinsk överenskommelse - presenterades i Vita Huset.
 
Genombrottet, som alltså tillkännagavs under torsdagen, inkluderar ett israeliskt åtagande att suspendera [suspend] Netanyahus ofta upprepade avsikt att inleda en annektering av de 30% av Västbanken som enligt Trumps fredsplan skulle tillfalla Israel. Istället stipulerar det gemensamma uttalandet att Israel skall ’fokusera sina ansträngningar på att utöka banden med andra länder i den arabiska och muslimska världen’.
 
Enligt israeliska Channel 12 skulle den kommande ceremonin där de tre parterna undertecknar avtalet kunna locka fler av regionens aktörer att ha offentliga kontakter med Israel. Kushner sa i en presentation att fler sådana kontakter nu är ’mer oundvikliga’.
 
Medan en unilateral annektering riskerade att åtminstone komplicera Israels befintliga fredsavtal, innebär det nya avtalet istället en möjlighet att ingå ännu fler.
 
’Förenta Staterna, Israel och UAE, är övertygade om att ytterligare diplomatiska genombrott med andra nationer är möjliga, och kommer att arbeta tillsammans för att uppnå detta mål’, heter det i det gemensamma uttalandet.
 
UAE - som länge haft ett hemligt utbyte med israelerna inom diplomati, underrättelser och handel - underströk under torsdagen att det var viktigt för dem och avtalets tillkomst att Israel suspenderade sina planer på annektering.
 
Netanyahu hade rätt
 
Genombrottet markerar en enastående framgång för Netanyahu, som enligt uppgift fört förhandlingarna utan att involvera sina koalitionspartners. Precis som han glatt påpekade vid presskonferensen har han arbetat mycket hårt i många år för att utveckla kontakterna med några av regionens relativt moderata nationer, vilket inkluderat resor till Oman, och möte med Sudans president.
 
En första kulmen på dessa ansträngningar kom under torsdag eftermiddag, då Netanyahu lämnade ett regeringsmöte för ett sexton minuter långt samtal med Trump och UAE:s kronprins Shejk Mohammed Bin Zayed.
 
För första gången fick han möjlighet att nämna sina egna framgångar i samma andetag som Menachem Begins (freden med Egypten 1979) och Yitzhak Rabins (freden med Jordanien 1994). Och han fick beskriva hur glad och priviligierad han är då det ’ankommit på honom att etablera Israels tredje fredsavtal med en arabisk stat’.
 
Annekteringen tillfälligt stoppad?
 
Det skall bli intressant att se i vilken utsträckning premiärministern har med sig bosättarnas ledare.
 
Inför utsikterna om en snar israelisk annektering redan i januari var många inom bosättarrörelsen mycket entusiastiska, men efter hand som tiden gått utan att något hänt har man blivit allt mer desillusionerade. Naftali Bennet, ledare för Yamina-partiet, uttalade på kvällen sitt stöd för avtalet med UAE, men kritiserade Netanyahu för att ha missat århundradets chans att utsträcka israelisk suveränitet även till Judéen och Samarien.
 
Netanyahu kommer att kunna avvärja den kritiken
 
En avspänd och vältalig Netanyahu poängterade under presskonferensen att han är bosättarnas enda trovärdiga alternativ, och försökte därmed dämpa deras invändningar. Han sa att han även fortsättningsvis arbetar för att tillämpa israelisk suveränitet i Judéen och Samarien, att han alltid sagt att detta måste koordineras med USA, att det endast finns med i Trumps fredsplan tack vare honom, och att Trump nu bara hade begärt ett ’tillfälligt stopp’.
 
Netanyahu tyckte att skeptikerna gott kunde ta hans ord på allvar. Han påpekade hur han tidigare hade ”förlöjligats” när han insisterat på att Israel skulle kunna göra diplomatiska inbrytningar i arabvärlden utan att för den skull retirera till de landområden som gällde före Sexdagarskriget – men att han nu fått upprättelse. Han menade att det kunde vara klokt att ta honom på allvar även beträffande Judéen och Samarien.
 
Tiden får utvisa om avtalet huruvida Netanyahu även får rätt i att nya fredspartners i regionen kan förmå palestinierna att inleda en livskraftig fredsprocess med Israel. Han har upprepat detta påstående många gånger och det är möjligt att avtalet med Dubai kan utgöra ett första steg i den riktningen. Eller, vilket är mer troligt, kommer den Palestinska Myndigheten att hålla sig borta från denna krets; myndighetens första reaktion efter torsdagens krismöte var att kalla hem sitt sändebud från Abu Dhabi [och meddela att man bojkottar världsutställningen i Dubai].
 
Men så här långt är fredsavtalet i sig anledning nog att fira, och att fira stort. Det kan visa vara Israels främsta diplomatiska framsteg på ett kvarts sekel. Och det utgör ett viktigt steg i Israels grundläggande önskan: att befästa och normalisera sin närvaro i detta komplexa, utmanande och ständigt skiftande grannskap.
 
David Horovitz
David Horovitz is the founding editor of The Times of Israel. He is the author of "Still Life with Bombers" (2004) and "A Little Too Close to God" (2000), and co-author of "Shalom Friend: The Life and Legacy of Yitzhak Rabin" (1996). He previously edited The Jerusalem Post (2004-2011) and The Jerusalem Report (1998-2004).
 
Ledare publicerad i Times of Israel samma kväll som avtalet offentliggjordes, 13 augusti 2020

Vid ett tillfälle, 2003, hade Israel möjligheten att slå mot Hamas ledning som var samlad på samma plats. Efter en längre tids noggrant arbete, hade precis och detaljerad underrättelseinformation samlats in.

När det väl var dags tvekade Ariel Sharon, dels eftersom armén (IDF) motsatte sig en attack* och dels på grund av hur attacken skulle genomföras. Den ursprungliga tanken var att använda en bomb som vägde 1 ton. Men IDF ansåg att risken för att oskyldiga skulle skadas inte kunde uteslutas. Efter diskussioner mellan Sharon, IDF och säkerhetstjänsten övertygades Sharon till slut om nödvändigheten i att ta vara på tillfället. Nu kunde man slå ut Hamas ledning (vars primära mål är att radera Israel från kartan och driva judarna i Israel i havet). Sharon godkände attacken, men modifierade planerna. Endast en bomb på 1/4 ton skulle användas. Det ansågs tillräckligt för att kunna få avsedd effekt oavsett om ledningen satt på första och/eller andra våningen i huset.

Huset träffades med precision. Men efteråt kunde hela Hamas ledning gå därifrån; däribland Sheikh Yassin som bars ut sittandes på sin rullstol. Bomben var inte tillräckligt kraftig.

Anledning till Sharons tveksamhet och försiktighet var en tidigare misslyckad aktion då Israel slog mot Salah Shehade (en av Hamas främsta ledare). Det var rätt plats som träffades vid rätt tidpunkt. Endast Shehade och hans fru var hemma. Men bomben var för kraftig. Den var på 1 ton, vilket medförde att även andra skadades – något man från israeliskt håll ville undvika.

Tänk om Sharon hade gett en annan order? Vilka hade fyllt vakuumet efteråt? Det går förstås bara att komma med kvalificerade gissningar i efterhand. Men dagens situation med ständiga attacker från Gaza mot Israel hade nog sett annorlunda ut.

Nu när brandbomber på nytt släpps mot Israel, är det många som fokuserar mer på att Israel stängt av en av övergångarna (Kerem Shalom) mot Gaza. Endast medicin och annan nödvändig hjälp släpps in, medan man sätter stopp för införsel av byggmaterial och dylikt.

Detta synliggör, än en gång, för de som vill och kan se det, skillnaden mellan Israel och dess fiender. Till och med när det kommer till eliminering av fiender som inte nöjer sig med mindre än en total utrotning av den judiska staten, har Israel, tidigare och så även idag, tagit hänsyn till sina egna lagar och agerat så mänskligt som möjligt.

Det svenska sammanhanget och narrativet är som det är. Maktanalys är klar. Men just detta är inte skäl att låta felaktiga rubriker eller offerberättelser gå oemotsagt. Det är snarare desto starkare skäl att plocka isär de felaktiga berättelserna, så ofta som möjligt.
_ _ _

*Attack ska förstås i sitt sammanhang: nämligen att neutralisera det hot som strävar efter att slå till mot dig.

Anosh Ghasri
Frilansskribent

Publicerad på Anosh Ghasris Facebooksida 12 augusti 2020

Ny svensk-israelisk samarbetsplattform för forskning och utveckling
av: Business Sweden

Vinnova, Business Sweden och Sveriges ambassad i Israel gör gemensam sak med Start-Up Nation Central (SNC) – en israelisk icke- vinstdrivande organisation som bygger globala broar till israelisk innovation. Initiativet, som kallas ”The Connector”, är en plattform för att skapa gemensamma marknadsorienterade projekt inom forskning och utveckling mellan svensk kreativ och industriell expertis och israelisk innovations- och entreprenörsanda.

Stockholm/Tel Aviv – 8 juni 2020. Vinnova – Sveriges innovationsmyndighet, Business Sweden – Sveriges export- och investeringsråd och Sveriges ambassad i Israel lanserar för första gången en samarbetsplattform för att driva innovativa projekt inom forskning och utveckling med Israel. Organisationerna har startat ett samarbete med Start-Up Nation Central – en israelisk icke-vinstdrivande organisation som bygger globala broar till israelisk innovation. Plattformen, som kallas The Connector, syftar till att katalysera gemensamma marknadsorienterade innovativa R&D projekt mellan de två länderna och göra det möjligt för de bästa företagen och akademiska aktörerna från båda länderna att engagera sig i gemensam utveckling, datadelning och för att ingå partnerskap.

The Connector (www.theconnector.co.il) är en långsiktig satsning med ambition att föra två mycket kreativa, men också olika och kompletterande, och innovativa ekosystem närmare varandra. Ambitionen är att stimulera samverkan och synergieffekter mellan stora och små företag, statliga organisationer och den akademiska världen i Israel och Sverige, att uppnå maximal genomslagskraft och leverera innovativa lösningar för en bättre framtid.

”Innovation har aldrig varit viktigare för att kunna hantera globala utmaningar. Israel och Sverige representerar de starkaste startuphubbarna i våra respektive regioner och kan erbjuda konkurrenskraftiga lösningar på de globala marknaderna. Lösningar som verkligen behövs i en värld som kommer att stå inför en ekonomisk comeback efter att ha kämpat mot pandemin och för att rädda människoliv”, säger Ibrahim Baylan, Sveriges näringsminister.

Professor Eugene Kandel, vd för Start-Up Nation Central säger: ”Vi är hedrade över att få delta i denna underbara strävan. Detta partnerskap visar förtroendet för det israeliska högteknologiska ekosystemet och ett annat exempel på den stora påverkan innovation har på globala partnerskap. Vi vet att detta samarbete kommer att skapa synergifördelar för både svenska och israeliska partners och vi uppmanar israeliska entreprenörer och teknikentusiaster att komma och ansluta sig till oss.”

Både Sverige och Israel rankas kontinuerligt som globalt ledande inom innovation och finns bland de 10 bästa på rankinglistor som Global Innovation Index (GII), Global Competitiveness Index (GCI) och Bloomberg Innovation Index (BII). Tillsammans står de för en betydande del av de patent som utfärdas globalt, där Sverige nyligen rankades som nummer 2 i patent per capita och Israel som nummer 5. Båda länderna befinner sig i framkant av innovationsområdet och de står inför gemensamma utmaningar i behovet av att ständigt förnya sig för att driva på den ekonomiska tillväxten och konkurrera globalt.

Samtidigt kompletterar innovationsekosystemen i Israel och Sverige varandra. Sverige drivs främst av tillverkningsindustrin och stora multinationella företag medan Israel utnyttjar kraften hos nystartade och expanderande företag för att stärka ekonomin. Genom att samarbeta kan både stora och nystartade företag från båda länderna effektivt lösa verkliga innovationsutmaningar och vidareutveckla sina högteknologiska industrier.

Idén till att skapa The Connector kommer från ett liknande program som Sverige har med Schweiz. Detta program, som kallas SWII, har bidragit till att skapa 39 offentligt finansierade banbrytande innovationsprojekt värda 64 miljoner euro bara under de senaste sex åren.

Tisdagen 9 juni kommer The Connector att hålla sitt första officiella evenemang – en digital livekonferens med fokus på artificiell intelligens. Registrerade företag, organisationer och akademiska representanter från båda länderna kommer att genomföra omkring 200 förbokade och matchade möten för att diskutera utmaningar och områden där de söker samarbeten, utbyta idéer och kontakter. Under konferensen kommer deltagarna även att få information om projektfinansiering i Eureka Eurostars-programmet.

Kontakt:

Business Sweden

Hampus Nilzén, Country Manager Israel, Business Sweden,  Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.,  +43 664 2351521

Vinnova

Ann-Mari Fineman, chef för Vinnovas kontor i Tel Aviv, Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den., +972 54 683 1233 eller +46 70 639 3190

Sveriges ambassad i Israel

Ann-Katrin Skrek, handläggare handels- & investeringsfrämjande,  Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den., +972 52 811 37 10

Start-Up Nation Central kommunikation:

Ronen Bodoni, Debby Group, Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den., +972-52-5559830

Om Israel och Sverige

Israel, ett litet land med en befolkning på cirka 8,5 miljoner invånare, betecknas som ”The Start-up Nation” då man har det största antalet nystartade företag per capita i världen – cirka ett per 1 400 personer. Några av dessa har blivit uppmärksammade exits som Mobileye, Waze, Playtika och NeuroDerm eller lanserade innovationer i världsklass som USB-minnet, kapselkameran, digitala utskrifter och några av världens bästa cybersäkerhetsföretag.

Sverige, ett annat litet land med en befolkning på cirka 10 miljoner invånare, är känt för sina många innovativa multinationella företag och en blomstrande startupscen. Stockholm, den största unicorn-fabriken per capita efter Silicon Valley, har gett oss Skype, Spotify, Minecraft, iZettle och Candy Crush för att nämna några. Som ett tecken på ett ökat intresse för samarbete mellan Sverige och Israel öppnade Vinnova ett internationellt kontor i Tel Aviv för två år sedan och Business Sweden har en lång tradition av att hjälpa svenska företag på den israeliska marknaden.

Om Start-Up Nation Central

Start-Up Nation Central är en oberoende icke-vinstdrivande organisation som bygger globala broar till israelisk innovation genom att koppla näringsliv, regeringar och NGOs med israelisk innovation som kan hjälpa till att lösa deras problem; speciellt fokus på snabbväxande teknologiska sektorer.

Business Sweden
Business Sweden hjälper svenska företag att öka sin globala försäljning och internationella företag investera och expandera i Sverige.www.business-sweden.com

Pressmeddelande publicerat 8 juni 2020

Fler artiklar