Man behöver inte vara ett orakel på Israel för att snabbt förstå att Israel ofta bedöms utifrån andra standards i jämförelse med andra länder.
Vad hade hänt om Israel förkunnade att man planerade förbjuda hallal-slakt? Under 2020 slog Europeiska Unionens högsta domstol fast att länder kan förbjuda ritualslakt i syfte att verka för djurvälfärd. Hur kraftiga skulle inte fördömanden vara om Israel hade talat om för muslimer hur de skulle praktisera sin religion?
Vad hade hänt om Israel skulle upplösa medborgerliga grupper och stänga ned en moské som Frankrike gjort?
Vad hade hänt om Israel skulle förbjuda muslimer från att bära slöja?
I ett annat domslut så har EU sagt att företag kan förbjuda hijab (en sorts slöja) om det rättfärdigar arbetsgivarens behov av att presentera en bild av neutralitet till sina kunder. Frankrike har förbjudit bärandet av huvuddukar i statliga skolor sen 2004.
Vad hade hänt om Israel gjorde det olagligt för muslimska kvinnor att bära heltäckande ansiktsslöja? Frankrike upprättade ett förbud mot detta 2010. I april blev Schweiz det senaste europeiska land att förbjuda niqab. Andra länder med helt eller delvisa förbud mot niqab inkluderar Belgien, Bulgarien, Österrike, Nederländerna och Norge. Det är otänkbart att Israel skulle föreslå, och också komma undan med, att ge kvinnor böter eller arrestera någon för att bära slöja.
Nästa vecka fortsätter vi genomgången av, ett urval, dubbla måttstockar som få ägnar tanke åt
Israel- ett rött skynke i delar av Svenska kyrkan i över 50 år
Efter kyrkomötets Israeldebacle bröt en mindre mediestorm ut. Politikernas makt över Svenska kyrkan blev nu ifrågasatt på ett helt nytt sätt, vilket kan leda till att detta var en ”pyrrhusseger” för 68-vänsterns folk inom kyrkan i slutändan, skriver Johan Sundeen.
Prästen Anna Karin Hammar och hennes edsvurna hade anledning att stråla av glädje. De hade fått den demokratiska världens mest politiserade trossamfund – Svenska kyrkan – dit de ville: till ett ställningstagande som kan tolkas som en direkt eller indirekt brännmärkning av Israel.
Triumfen på Svenska kyrkans kyrkomöte – i realiteten ett politikermöte – fick emellertid inte firas ostört. Snart nog kom framgången att framstå som en pyrrhusseger, det vill säga den sortens viktoria som i längden innebär ett nederlag.
Svenska dagsmedier är normalt sett närmast demonstrativt ointresserade av att granska Svenska kyrkan, det strategiska samarbetet med den antisemitiskt belastade organisationen Islamic Relief har till exempel endast undantagsvis uppmärksammats.
Efter kyrkomötets Israeldebacle bröt emellertid en mindre mediestorm ut. Svenska Kyrkans apartheidbeslut är skamligt, löd en rubrik. Svenska kyrkans Israelhatare gör det igen, en annan.
Inte heller i omvärlden lät reaktionerna vänta på sig. ”Svenska kyrkan är en internasjonal versting når det gjelder fiendeskap med Israel”, skrev norska Dagen.
De negativa reaktionerna gjorde inte halt vid mediehusens entréer. Givetvis reagerade Israels företrädare i Sverige liksom flera judiska organisationer med kraft.
Från Centerpartiets riksledning formulerades ett avståndstagande, trots att flera c-ledamöter i kyrkomötet röstat för apartheidmotionen och att en av undertecknarna tillhör partiets krets.
Till och med de normalt sett inför den politiska övermakten undergivna svenskkyrkliga biskoparna tycktes anse att måttet var rågat. Förvisso profilerade sig enbart en av dessa – Sören Dalevi – under själva kyrkomötet som kritiker av besattheten av den judiska staten, men efteråt var desto fler beredda att ta bladet från munnen.
Ett par biskopar sade sig rent av vara bestörta över vad som timat.
Stöd fick motionärerna av inlägg i den till Equmeniakyrkan knutna tidskriften Sändaren, det högerradikala partiet Alternativ för Sverige och på nationalsocialistiska bloggar. Les extrêmes se touchent, säger fransmännen.
Det finns i föreliggande artikel ingen anledning att upprepa vad som många gånger redan har sagts. Motionen och dess stödtrupper är vederbörligen fördömda. Intressantare är att teckna konturerna av ett par sammanhang som varken massmedier eller den svenskkyrkliga hierarkin – biskoparna – har varit uppmärksamma på.
Vidare vill jag säga någonting om hur denna pyrrhusseger har grundlagts. Låt mig börja med det senare.
Svenska Kyrkans Tidnings opinionschef Jonas Eek skrev om kyrkomötesbeslutet i termer av ett teologiskt haveri och om hanteringen av samma beslut som ”ett kommunikativt haveri”. Det är välmotiverade ord.
Israeldebaclet har blivit en rejäl missräkning för Svenska kyrkan. Bortskämda som de är vid att den Israelnegativa och bitvis antisemitiska hållningen passerar under mediernas radar, hade nog 68:orna och deras eftersägare inte kunnat föreställa sig kraften i motopinionen.
Det finns inom Svenska kyrkans agendasättande elit en vana vid att agera inom ramen för vad som i kommunikationssammanhang ofta karakteriseras som en bubbla, det vill säga en från resten av samhället avskild företeelse inom vars bräckliga väggar endast likasinnade rör sig.
Karakteristiskt för bubblors innebyggare är bland annat att de är notoriskt dåliga på omvärldsbevakning. I sin ideologiska avskildhet, som inte sällan är förknippad med självförhärliganden uttryck, ser dessa inte vad som händer och sker utanför bubblans väggar.
Det är ett talande faktum att 68-bubblans företrädare tycks ha missat det mest intressanta med 2021 års kyrkoval. Sällan, om någonsin förr, har partipolitikens inblandning i Svenska kyrkan diskuterats så kritiskt som i denna valrörelse.
Även om påverkan på valresultatet knappt blev märkbar etablerades en ny anda. Det problemformuleringsprivilegium som politiseringens vänner länge har förfogat över tycktes inte längre lika självklart. Det finns med andra ord skäl att tala om ett bakslag för det koloniseringsprojekt som Jesper Bengtsson med socialdemokratiska ögon sett beskriver i boken Reformismens väg.
Till följd av ideologisk förblindning och vanskött omvärldsbevakning har alltså bubblans innebyggare inhöstat en triumf som ledde till genomlidandet av ett nederlag. Detta i flera centrala avseenden:
• För det första: de kraftfulla negativa reaktionerna på demoniseringen av Israel i sig.
• För det andra: en förstärkning av det ifrågasättande av partipolitiseringen av kyrkan som präglat år 2021.
• För det tredje: tilltagande kritik mot 68:ornas uppfattning om vad som utgör en kyrkas kärnuppdrag.
Den vid mötet med Kyrkornas världsråd i Uppsala 1968 framburna synen att kyrkan ska vara en aktivistisk påtryckarorganisation har i ledarartikel efter ledarartikel, i lekmannainsändare efter lekmannainsändare satts i fråga.
Och detta till förmån för en kyrkosyn som i gemenskap med den historiska och världsvida kyrkans breda mittfåra betonar betydelsen av att arbeta med människornas frälsning i sikte, och med evangelisation, andlighet och mässfirande som medel.
Som en oavsiktlig bekräftelse på sjukdomstillståndet inom den före detta statskyrkan ville därtill Anna Karin Hammar och Daniel Tisell förse de uppstudsiga biskoparna med munkavel.
Biskopen tige i församlingen, så kunde en dagsaktuell travestering på versen i 1 Korintierbrevets 14 kapitel lyda. Denna akt av delegitimering kommenteras i Svensk Pastoraltidskrift: ”Det är […] en märklig desavouering av biskoparnas ämbete […] Och ett ännu märkligare försök att tysta biskoparna, som oavsett kyrkomötets beslut har yttrandefrihet och ett ämbetsuppdrag som måste stå fritt i förhållande till kyrkomötet. Även om biskoparnas ställning i Svenska kyrkan är svag jämfört med andra episkopala kyrkor, så är den inte så svag att biskoparna inte har rätt att tala när kyrkomötet av politiska skäl fattar ett ogenomtänkt och för det judiska folket kränkande beslut.”
Effekterna av att bubblan brustit ska emellertid inte överdrivas. Som alla som i sin barndom förfogat över en liten mugg med såpvatten vet, är det bara alltför lätt att blåsa upp en ny.
Den som är uppmärksam på hur ärkebiskop Antje Jackelén kommunicerar i sitt öppna brev till det judiska centralrådet, ser att hon i nyckelformuleringar i själva verket vänder sig in till bubblan: ”Själv skulle jag inte använt ordet i det här sammanhanget. Men jag är också medveten om att israeliska och andra människorättsorganisationer såsom B-Tselem, Yesh Din och Human Right Watch i sina rapporter använt termen. Enligt vad jag förstår har kyrkomötet lutat sig mot dessa rapporter”, skriver ärkebiskopen i brevet.
De som adresseras här är motionärerna, ärkebiskopen understryker att hon är införstådd med deras sätt att resonera. Någon jude- eller ens Israelfientlighet är det givetvis enligt denna skenheliga version av kyrkomötesbeslutet inte tal om.
Ärkebiskopen tolkar med andra ord beslutet enligt bubblans, inte den omgivande offentlighetens, logik. På ett för hennes ämbetsutövning karakteristiskt sätt togs jag på grund av en annan verklighetsuppfattning än Jackelén själv i upptuktelse på Twitter, likt vore jag en av de babblande dvärgarna.
Apropå de organisationer som av bland andra ärkebiskopen framhålls som auktoritativa insatser så skriver Mellanösterndebattören Roar Sörensen i Dagen: ”israeliska organisationer som Rabbiner för mänskliga rättigheter, Yes Din, B’Tselem och Breaking the Silence […] är inte bara vänster, de är snarare extremvänster. Faktiskt ses de två sistnämnda som så extrema att de i princip ställer sig utanför den offentliga debatten i Israel – deras publik är i stort sett Israelkritiker i utlandet, inklusive antisemiter.”
I en träffsäkert rubricerad artikel har teologie doktor Annika Borg talat om Svenska kyrkans politiska dubbelspel om Israel. Borg berör särskilt relationen till den i flera länder som antisemitisk klassade BDS-rörelsen (bojkott, desinvesteringar och sanktioner): År 2017 ”arrangerade Svenska kyrkan ett seminarium med BDS i Almedalen. Antje Jackelén poserade på bild med representanter för BDS och […] Anna Karin Hammar. Hammar sprider med frenesi BDS-rörelsens propaganda […]. Att som ärkebiskopen året efter sitta i en panel och ta avstånd från antisemitism, men utan att något i sak ändras vad gäller den linje ärkebiskopen (och ärkebiskopar före henne) driver mot Israel och för extrema palestinska röster tillsammans med islamister och socialdemokratiska Tro och Solidaritet, är hyckleri och cynism.”
Det är inte att undra på att Annika Borg inte kom i fråga för tjänsten som hon sökt på Teologiska institutet i Jerusalem. Kritiker tige i Svenska kyrkan!
Om Svenska kyrkans stöd till bojkottsrörelsen och densammas kyrkliga förgreningar säger prästen Johanna Andersson till tidskriften Shalom över Israel: ”Det fanns en hel infrastruktur, med kampanjer, studiecirklar och en person som […] avlönades centralt av Svenska kyrkan för att stödja spridningen av Kairos Palestina”.
Om innehållet i Karios-dokument påminner oss Liza Abramowicz: det har ”kritiserats för antisemitiska tankegångar. Israel jämförs med apartheidtidens Sydafrika.” Låter det bekant?
I samband med en av Svenska kyrkan år 2014 lanserad julkampanj från Karios Palestina användes för övrigt uttrycket ”den judiska lobbyn”. Föreställningar om ett folk med särskild makt över medier och opinioner tillhör som bekant de mest slitna antisemitiska stereotyperna.
Annika Borg ger oss nycklar till att varför Jackelén vänder sig inåt – till 68-bubblan – samtidigt som hon kommunicerar utåt. Dubbelspelet går ut på att visa sympati för motionärernas perspektiv och samtidigt ge intryck av att distansera sig från det ordval som vållat ett sämre tumult.
Ärkebiskopen sitter på två stolar samtidigt: å ena sidan kan hon inte alltför öppet frondera mot tolv biskopar och en opinionsvind av stormstyrka, å andra sidan vårdar hon sina, ofta som starka omtalade, band till huvudmotionären Anna Karin Hammar.
I Upsala Nya Tidning sammanfattas den förmodade bevekelsegrunden bakom, och den verkliga innebörden i, ärkebiskopens brev så här: ”Beslutet uppfattades på ett olyckligt sätt och var därför tydligen viktigt att ta avstånd från. Men då blir det ingen genuin markering, utan ett simpelt sätt att bli av med kritikstormen.”
Som forskningkring antijudiska stämningar har visat går det inte att hävda förekomsten av vattentäta skott mellan å ena sidan frenetisk kritik av Israel och å den andra spridningen av antisemitism. Sättet som Israel framställs på i viss politisk debatt får återverkningar på den judiska minoritetens livsvillkor i Sverige.
Det har, skriver statsvetaren Anders Persson, ”funnits en tydlig koppling mellan IP-konflikten (Israel-Palestina) och antisemitism allt sedan Junikriget 1967. Historisk forskning har tydligt belagt detta, likväl är sambandet tydligt i Brås (Brottsförebyggande rådets) statistik som sträcker sig tillbaka till 2008”.
Med en mycket omfattande invandring av muslimer med rötter i Mellanöstern – en region där antisemitismen frodas – har denna problematik blivit akut.
Låt oss sätta in apartheidmotionen i sina ideologiska och historiska sammanhang. Det finns skäl att tala om två avgörande kontexter. För det första den sekulära vänsterns antisemitism. Internationellt finns en betydande litteratur i ämnet. Ett exempel är David Richs bok The Lefts Jewish problem: Jeremy Corbyn, Israel and Antisemitism.
Brittiska Labour har länge besvärats av Israelhat och judefientliga utspel, ett fenomen som har gett utslag på de högsta partihöjderna.
Författaren talar inte bara om en växande klyfta mellan Storbritanniens judiska minoritet och den anti-israeliska vänstern, utan om antisemitismen som en sjukdom i hjärtat på vänsterflanken i brittisk politik.
Också i Sverige har problematiken varit manifest, både i form av skanderande SSU:ares Israelhatiska ramsor och före detta utrikesminister Margot Wallström placering på Wiesenthalcentrets årliga lista över avsändare av antisemitiskt präglade utspel.
Eftersom Svenska kyrkan är ett politiskt styrt trossamfund är denna kontext viktig att beakta. Såsom Partiet, så ock kyrkan. Talande nog är nu även Svenska kyrkan, av en vaksam privatperson, anmäld till Wiesenthalcentret.
Betydelsefullare ändå är det andra historiska sammanhanget, det som utgörs av den Israelfientlighet som sedan mitten av 1960-talet har haft ett kraftfullt centrum inom den kristna 68-vänstern i stort och i Broderskapsrörelsen i synnerhet.
Från etikern Carl-Henric Grenholms herostratiskt ryktbara skrivning från 1970-talets början om att stödja palestiniernas kamp för att utplåna, helt krossa, Israel till motionen som låg på kyrkomötets bord går en röd tråd.
Som jag har visat i forskningsrapporten När teologi blev till 68-ideologi har ett ständigt återkommande narrativ inom dessa kretsar varit berättelsen om det koloniala, det rasistiska, det Sydafrikalika, det rent av nazistiska Israel.
Det rör sig med andra ord om just den typ av tankefigurer som såväl den politiska diakonins ledande företrädare, diakonen Anna Ardin, och de triumferande kyrkomötesmotionärerna nyligen mer eller mindre explicit givit uttryck för.
Den skarpögde Dag Sandahl lyfter fram ett organisatoriskt samband av intresse. Två av apartheidmotionärerna har rötter i den av marxistiskt tankegods präglade Kristna Studentrörelsen i Sverige (KRISS): ”Anna Karin Hammar och Lisa Tegby är […] att räkna med, de är gamla Krissare och har varit med om den epok när den kristna studentrörelsen lades i spillror. Det var […] ett litet försök, som nu genomförs i fullskala i Svenska kyrkan.”
Den kristna studentrörelsens betydelse för framväxten av en Israelfientlig opinion inom kyrkorna har framhållits av Annika Borg och Eli Göndör, och närmare undersökts av undertecknad.
I likhet med ärkebiskop Antje Jackelén har Lisa Tegby (POSK) i den Israelnegativa kommunikationen använt sig av en särskild sorts julkrubba. Johanna Andersson berättar i det senaste numret av tidskriften Shalom över Israel att Jesu födelseställe nyttjades som ”politiskt tillhygge”.
I den för Israelkritiska syften konstruerade krubbans omgivande landskap fanns en uppförd mur – anspelande på den israeliska självförsvarsvallen mot palestinsk terrorism. I radio sade Tengby att det ”sannerligen inte (var) säkert att de vise männen med sitt märkliga ärende hade passerat det nålsögat”.
Så vändes Jesus mot det folk han själv tillhörde, samtidigt som vår tids israeler anklagades för att så att säga postumt störa Guds plan. Här synes traditionellt kristna antijudiska stereotyper ha vävts samman med den typ av Israelfientlighet som har florerat inom 68-kyrkan.
Placeringen av krubban i Mellanösternkonfliktens mitt är bara ett exempel på hur detta fridens tecken har missbrukats för den ideologiska stridens syften, och hur Guds barn enligt marxistisk schablonisering indelas i förtryckare och förtryckta.
I befrielseteologisk anda försågs en krubba i Lunds stift på 1980-talet med interiörer präglade av latinamerikansk gerillakrigföring. Den gången utrustades Guds moder Maria och den helige Josef med maskingevär och patronbälten. Människosonen gjordes till Kamrat Jesus.
Över en mot Svenska kyrkans mest nitiska Israelkritiker riktad artikel har Lisa Abramowicz satt rubriken ”Kyrkliga aktivister på villovägar”. Det rör sig om en irrfärd av stora mått, ”a never ending story” med Annika Borgs ord.
Vi har skäl att tala om en mer än femtioårig Israelfientlighet inom Svenska kyrkan och Svenska Missionsförbundet/Equmeniakyrkan.
Idéhistorikern Henrik Bachner har visat att den kristna 68-vänstern tillsammans med marxistiska ytterkantsgrupper var de huvudsakliga avsändarna när antisemitismen åter gjorde entré i svensk offentlighet på sent 1960- och tidigt 1970.
Utopismen och föraktet mot den fria Västvärlden går hand i hand inom extremvänstern. Lika nära till hands som det låg för ledande företrädare för 68-kyrkan att uttrycka sympati för Maos kulturrevolution har det varit att attackera Israel: USA:s förlängda arm i Mellanöstern, underkuvaren av de arabiska folken och så vidare.
Som en av den kristna vänsterns ledande antisionistiska agitatorer, Sigbert Axelsson, själv har konstaterat är denna anti-israelism mera ideologisk (läs socialistisk) än teologisk till sin natur.
Vi lär inte ha sett slutet på villovägsvandringen ännu på länge, men efter motsvarigheter till styrkan i den rekyl som har drabbat spridarna av apartheidliknelsen får man leta i den svenska Israelfientlighetens historia.
Det exempel jag i skrivande stund kan komma att tänka på vad när broderskaparen Sigbert Axelson satte svenskt rekord i antalet anmälningar till Radionämnden genom den av många som antijudisk klassade dokumentären Jerusalem – stad utan gräns 1982.
Om Axelsons film skrev Gun Freidner, sekreterare för avdelningen Kyrkan och judendomen vid Svenska kyrkans mission den gången: ”Detta kan bara vara av intresse för dem som till varje pris vill utplåna den lilla judiska staten”.
Det är ord som ekar in i vår egen tid.
Fotnot: Artikeln har tidigare varit publicerad i Kyrka och Folk
Det är skandalöst och upprörande att Anna- Karin Hammar kopplar ihop och jämför Israel med Putins angrepp på Ukraina. Hennes besatthet vid Israel tar sig allt mer orimliga uttryck och vi är tacksamma för att biskoparna och allt fler i kyrkans ledning distanserar sig från den typ av värderingar som hon står för.
Anna-Karin Hammar har otur när hon nu försöker jämföra situationen i Israel med Rysslands invasion, bombningar och övergrepp på Ukraina. Världens två ledande undersökningar av situationen i olika länder när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter har just publicerat årets granskningar. De sker enligt strikta vetenskapliga principer och framförallt görs de på samma sätt för alla länder, dvs ingen särbehandling av Israel på det sätt som alla de kampanjgrupper som var källan i den nu ökände apartheidmotionen tillämpar.
I Democracy Index rankas Israel som en av världens bäst fungerande demokratier, till och med bättre än flera EU-länder. Palestina beskrivs precis som Ryssland som en auktoritär regim.
I Freedom House som studerar mänskliga rättigheter placeras Israel som det enda landet i mellanöstern och Nordafrika i gruppen av de bästa länderna där även de flesta EU-länderna finns. Samtliga andra länder i regionen placeras i den sämsta kategorin, vilket också Ryssland gör.
Israel och Palestinakonflikten skiljer sig avsevärt från det vi bevittnar i Ukraina.
För det första har ukrainarna aldrig hotat Ryssland med utplåning.
För det andra innehåller inte den ukrainska konstitutionen en klausul som förkunnar att Ryssland inte har någon rätt att existera.
Varken Rysslands eller Ukrainas folk lever som en minoritet i en region där kringliggande befolkningar helst önskade att de inte fanns.
Ukraina beväpnar inte sitt folk med sprängvästar, med en uppmaning att spränga så många människor i luften som möjligt.
Ukraina har inga barnprogram där man lär ut att Ryssland är Satan som ska förgöras.
Invånarna i Ukraina har heller inte skjutit raketer under närmare två decennier mot hus på andra sidan gränsen.
Putins påståenden om att Ukrainas regering styrs av nazister, trots att man både har en judisk president och premiärminister, påminner om de bisarra lögner som ofta förekommer i den mest vulgära kritiken mot Israel.
Att jämföra Israel med Putins attack på Ukraina är ett oacceptabelt övertramp, en sällan skådad historielöshet och en förminskning av det som pågår.
Martin Blecher Generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel
Orättvisor finns på många håll, men att olika hudfärg innebär att man är olika arter, olika väsen, som inte kan dela en parkbänk eller en ambulans, det är något helt unikt och avskyvärt.
Det Anna-Karin Hammar skriver i KT nr 6 borde slå många läsare som något av det bästa och sakligaste som sagts i den infekterade debatten om Israel och apartheid. Texten andas efter- och omtanke. Medkänsla med de många kristna som så sällan får vårt riktade stöd.
Den springande punkten är inte omfattningen av övergrepp som sker i Israel, utan ordet apartheid, alltså rasåtskillnad. Alltför många är uppenbarligen okunniga om vad termen beskriver, givetvis inte Anna-Karin dock. I Sydafrika var det inte förtrycket och exploateringen av de svarta som förfärade. Hela det svenska näringslivet som hade intressen i landet såg detta som ett naturligt förstadium till ett mer jämlikt samhälle. Situationen är och har varit likartad i rader av länder, där många senare utvecklats till demokratiska välfärdsstater.
Det chockerande med apartheid kan reduceras till systemet med separata toaletter för vita och icke-vita. Det var lika självklart och överallt förekommande som dam- och herrtoaletter hos oss idag. Lägg därtill separata parkbänkar, bussäten, ambulanser för svarta respektive vita. Detta utgjorde ett brott mot all mänsklighet på en helt annan nivå än den råa och brutala exploateringen av billig svart arbetskraft och olika löner beroende på hudfärg. Orättvisor, också grova, finns på många håll, men att olika hudfärg innebär att man är olika arter, olika väsen, som inte kan dela en parkbänk eller en ambulans, det är något helt unikt och avskyvärt. Världen förfärades med rätta. Det är detta som är apartheid och termen bör reserveras för just detta. Rasism ter sig som en om än besläktad så dock långt mildare företeelse.
Jag känner inte till något land idag där apartheid tillämpas. Däremot praktiseras förtryck baserat på etnicitet på tragiskt många ställen. Vi som arbetat i Malaysia – både Anna-Karin och jag – har förfärats över det lagstadgade privilegiesystem som gäller för landets överväldigande majoritet malajerna, som utöver etnisk härkomst definieras som muslimer, bumiputra. Denna folkgrupp – majoriteten – har tillgång till statliga huslån till subventionerad räntesats. En stor del platser vid universiteten, i synnerhet till de mest eftertraktade utbildningarna som läkare, är reserverade för malajer.
Överallt samma sak, företräde för muslimer som är malajer. Konvertiter till kristendomen förlorar sin status som bumiputra eftersom de inte längre är muslimer. Samtidigt är det olagligt att lämna islam. När kyrkor delar ut flygblad måste det stå ”For non-Muslims only”.
Varför upprörs varken vi, Amnesty eller Anna-Karin Hammar av de rasistiska övergreppen i Malaysia? Precis som på Västbanken är det den kristna minoriteten, främst indierna, som hamnar ordentligt i kläm. De mörkhyade indierna, de flesta hinduer, beskriver sig som tredjeklassens medborgare, de häcklas av malajer som (svarta) kråkor eller kling som syftar på slavars kedjor. Kvalitativt, om inte kvantitativt, är polisens hårdhet och tortyr mot etniska minoriteter av samma märke i Malaysia som det man kan få höra i kritiken av Israel.
Och situationen är än värre i Myanmar för att inte tala om Indien där nära nog varje minoritet förföljs. Alltför ofta hör etnicitet och religion ihop; att tro att detta är specifikt för Israel är aningslöst.
Att i detta läge ägna spaltmeter åt Israel och formligen riva upp himmel och jord, använda överord som apartheid, det känns obehagligt i maggropen givet den lutherska historik som Anna-Karin så utmärkt belyser. Därför vill jag uttrycka mitt varma tack till våra biskopar som säger att vi inte bör markera mot just Israel. Ordet apartheid är chockerande fel valt och kastar en ytterst beklaglig skugga över Amnesty international som ändå sedan gammalt bemöts med förakt av malaysiska företrädare. Faran är att man till sist inte tas på allvar någonstans.
Avslutningsvis undrar jag om inte den närsynthet som fokuset på Israel handlar om beror på landets öppenhet. Svenska kyrkan har idag ingen personal i det antal partnerländer där vi förr arbetat, däribland Malaysia. Visum och arbetstillstånd nekas numera snart sagt överallt och därmed uteblir en levande och trovärdig rapportering om vad som sker. Kan det vara så att Israels öppenhet nu bestraffas? Anekdoten om flickan som söker sin tappade cykelnyckel under gatlyktan kan passa här. En som vill hjälpa till frågar om hon är säker på att hon tappat den just där? – Nä, svarar flickan, men det är för mörkt att söka någon annan stans.
Göran Wiking, präst i Vrigstad Fotnot: Paul Monash, ”Malay Supremacy”, DPhil avhandling Oxford University. Göran Wiking, “Breaking the Pot”, om kyrkans situation i Malaysia, TD avhandling Lunds universitet.
Amnesty International har åtagit sig att undersöka och dokumentera övergrepp på mänskliga rättigheter var de än sker. Vi har utfärdat rapporter om brott mot mänskligheten som begåtts av myndigheter i länder runt om i världen, från Kina till Sudan till Saudiarabien.
2017 släppte Amnesty International avgörande bevis för att myndigheterna i Myanmar begår apartheid mot rohingya.
Ovidkommande av vad Amnesty hävdar behöver man inte gå långt tillbaka för att förstå att Amnesty har ett speciellt förhållande till Israel och judar. Att Amnesty söker ge sig själva alibi i frågan om apartheid med exemplet Mynamar säger ganska mycket om organisationen. Att jämföra Israel med ett land som är involverade i massvåldtäkter och folkmord. Och inget annat land ges anklagelsen apartheid. Inte Kina med Uighurerna eller något annat land. Amnesty jämför judar med de värsta förbrytelserna någonsin.
Amnesty spenderade otroligt mycket pengar och tid på att attackera Airbnb för att man inte ville diskriminera mot judar i Judéen och Samarien. Noterbart var att Amnestys attack mot Airbnb var inte riktad mot andra territoriella dispyter än just denna.
I Libanon tillåts palestinier inte få äga företag eller mark, eller bli medborgare. Något för Amnesty? Knappast. Sista rapporten om detta skrevs 2007.
Amnesty UK anordnar i maj 2011 ett event organiserat av Middle East Monitor Online (MEMO) och Palestine Solidarity Campaign. En av talarna är Abdel Bari Atwan, en terroristapologet som tidigare sagt att ”han skulle dansa med glädje” på Trafalgar Square om Iran attackerade Israel, och att terroristattacken mot Mercaz HaRav Yesihva där åtta studenter mördades var ”rättfärdigad”. Samtidigt vägrade Amnesty att hålla ett gemensamt event med en välgörenhetsorganisation, Jewish Leadership Council, som bestod av 32 olika organisationer med olika agendor och inriktningar.
Hört talas om Saleh Hijazi? Hijazi är biträdande chef för Amnestys Mellanöstern och Nordafrikaavdelning. Hijazis facebooksida innehåller hyllningar till islamiska Jihads seniora ledare Khader Adnan som öppet förespråkar att spränga judar i luften. Hijazi hyllar också flygplanskaparen Leila Khaled. Det finns otaliga exempel (ta gärna del av David Colliers skrivande i ämnet), utöver de nämnda ovan, där Amnestys moraliska kompass är, för att utrrycka det milt, tveksam.
Anna Karin Hammar vill finna en välgrundad hållning till kyrkomötets beslut och till situationen som råder i Israel och Palestina. Dessvärre förloras perspektivet längs vägen.
Den 10/2 var säkert ingen bra dag för Anna Karin Hammar. Democracy Index från ansedda The Economist släppte nämligen sin ranking av världens länder när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Där utvärderas årligen alla länder på samma sätt efter strikt vetenskapliga kriterier.
Israel får det bästa betyget någonsin och rankas på plats 23 av alla 167 länder. Det innebär att Israel får högre betyg än exempelvis Spanien, de baltiska länderna, Portugal, Italien, Grekland, Belgien och USA. Norge toppar listan.
I rapporten lyfts Israels stabila demokrati fram som särskilt anmärkningsvärd eftersom läget i regionen i övrigt försämras allt mer. Mellanöstern beskrivs som världens värsta region. 17 av de 20 länderna i Mellanöstern rankas som auktoritära diktaturer. Detta gäller även den Palestinska myndigheten.
Man behöver inte studera på högre nivå för att förstå att Anna Karin Hammar och de följare som stödde kyrkomötets beslut inte har något som helst intresse för mänskliga rättigheter. Förklaringen ges inte endast av the Economist.
Anna Karin Hammar skriver ”som europeiska kristna har vi del i en historia av antijudisk teori och praktik.”
Det är felaktigt. Anna Karin Hammar är del i en historia av antijudisk teori och praktik. Vi ser det genom HOPP-kampanjen där en Hammar var inblandad. Vi ser det bland annat av stödjandet av Kairo-dokumentet. Vi ser det även som aktiv del i kyrkomötets beslut. Kontext och historia hos Anna Karin Hammar och kyrkan är centralt för att förstå vår samtid.
Ska judiska organisationer frikoppla detta initiativ från det faktum att det kommer just från kyrkan? Just från en luthersk folkkyrka där Martin Luthers grova antisemitism har spelat en betydande roll både för kyrkans utveckling och dess relation till det judiska folket?
Det intressanta med kyrkomötets beslut och Anna Karin Hammars fixering vid det judiska folket är att man ägna mer energi och tid att angripa judar och Israel än att vara behjälplig mot sina egna kristna. Joel Halldorf beskriver kyrkans problem föredömligt. ”Det är helt enkelt lite pinsamt att vara allt för kristen i Svenska kyrkan.”
Kyrkomötet tar naturligtvis ingen notis om att 50 000-80 000 kristna har mördats i Nigeria. Kan det ha att göra med att det inte är juden eller israelen som är förövaren? För kyrkomötet och Anna-Karin Hammar spelar offren, men också förövarna, mindre roll så länge de inte är ”rätt” förövare.
Anna-Karin Hammar gör ett seriöst försök till att redogöra en välgrundad hållning till kyrkomötets beslut. Det får motsatt effekt på läsaren, i synnerhet om man tagit del av Democracy Index från the Economist.
Martin Blecher Generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel
Artikeln var en replik på Anna Karin Hammars debattartikel "Tre viktiga perspektiv i arbetet för en rättvis fred".
I maj år 2016 intervjuade jag den brittiske professorn Alan Johnson för Svenska Dagbladets ledarsida. Alan Johnson leder den brittiska tankesmedjan BICOM (British and Israeli Communications and Research Center) och befann sig i Stockholm, eftersom Vänskapsförbundet Sverige–Israel hade översatt hans skrift ”The Apartheid Smear” (ung: apartheidanklagelsen) till svenska.
Forskningsfältet som Alan Johnson arbetar inom är demokratisk teori. I sin skrift går han igenom bakgrunden till anklagelsen mot Israel och hur den används för att demonisera landet.
Påståenden om apartheid är inte sanna. Av Israels befolkning är ungefär 20 procent araber. De åtnjuter samma rättigheter som andra. Arabiska är det andra officiella språket. Alla har rösträtt och har möjlighet att delta i det politiska livet. Att tala om Israel som en apartheidstat är inte baserat på fakta, utan retoriken används för att demonisera.
Fakta har dock inte hindrat vandringssägen om Israel som apartheidstat från att sprida sig och slå rot. Senast har Amnesty fullständigt förlorat sin trovärdighet och lanserat en rapport på nästan 300 sidor, som försöker bända verkligheten. Inga andra länder, som Kina eller Iran, har varit föremål för Amnestys ”undersökning” om apartheid, utan enbart Israel.
I en intervju svarade Philip Luther, en av de ansvariga för Amnestyrapporten, att skälet till att Israel är i deras fokus är att det finns en debatt om Israel som apartheidstat. Svaret är häpnadsväckande tunt och grunt, men visar hur skilda lobbygrupper, som den antisemitiska bojkottrörelsen BDS (bojkott, desinvetsering, sanktion) och dess kyrkliga gren Kairos-Palestinenätverket, lyckats med sin propaganda.
Professor Alan Johnson, som själv befinner sig till vänster politiskt sett, beskriver hur lobbygrupperna opererar: Det finns ett intresse i att värderingsmässigt placera Israel så långt bort från västerländska fri- och rättigheter som möjligt och fjärma landet från det demokratiska väst.
I själva verket är det tvärtom; det finns en överensstämmelse och samhörighet i värden mellan väst och Israel.
Det är bekymmersamt att kyrkor och människorättsorganisationer påverkats av propagandan, och det finns anledning till oro. Höstens omskrivna apartheidmotion, som antogs av Svenska kyrkans kyrkomöte, öppnar för ytterligare lobbyism. Påverkansarbetet mot Israel kommer att öka, inte minst genom internationella organisationer som Kyrkornas världsråd och Lutherska världsförbundet.
De svenska representanterna där är den Israelfientliga tidigare ärkebiskopen Anders Wejryd, den Israelfientliga tidigare biskopen i Stockholm Eva Brunne samt den Israelfientliga nuvarande ärkebiskopen Antje Jackelén.
”The Apartheid Smear” håller nu på att uppdateras och en svensk översättning skulle behöva spridas till alla riksdagsledamöter, alla kyrkomötesledamöter, biskopsmötet och präster, i skolor och på universitet. Fakta behöver få fäste i alla de sammanhang där den moderna antisemitismens största myt om judar sprids – myten om att Israel är en apartheidstat. Annika Borg teologie doktor, präst och skribent
Ovanstående text publicerades i Världen idag den åttonde februari. Ett tack riktas till Annika Borg som gett tillstånd att den återpubliceras.
Amnestys rapport om Israels "apartheid" simpel propaganda
Anna Johansson och Amnestys största problem är dess urval, brist på metodik, kontext och historia när det gäller undersökningsobjekt skriver Martin Blecher, Vänskapsförbundet Sverige Israel. Jag ställer mig frågande huruvida Anna Johansson överhuvudtaget har läst rapporten skriven av den organisation hon företräder. Det man kan konstatera, vare sig Anna Johansson vill det eller inte, är att International Holocaust Remembrance (IHRA), har flera exempel på antisemitism, som Amnestys rapport ger uttryck för.
Rapporten som sådan innehåller klassiska antisemitiska troper. Vid upprepade tillfällen använder sig rapporten av uttryck som ”Jewish domination” och ”Jewish supremacy”. Hävdande om en judisk plan för världsdominans har i tusentals år orsakat förföljelse, massmord och förintelse.
Förnekar det judiska folkets rätt Tvärt mot vad Johansson hävdar, förnekar den utfärdade rapporten det judiska folkets rätt till självbestämmande i sitt eget hemland.
I Freedom House rapport över tillståndet i världen får Israel 76 av möjliga 100 poäng när det gäller politiska rättigheter och civila friheter. Man hamnar före länder som Serbien, Indien, Ungern, Georgien, Bosnien och Azerbadjan. Tragiskt nog för Amnestys narrativ har jag ju faktiskt inte ens tagit upp utvecklingsländer och diktaturer i Europa, Afrika. Asien, och Mellanöstern. Men Amnesty fokuserar på Israel.
Utöver urvalsproblematiken har Amnesty ett metodikproblem. Man söker tillskriva Israels araber en identitet som palestinier och påtala att de är diskriminerade i Israel. Tråkigt nog har Amnesty inte heller inom detta område gjort hemläxan.
”Vi lever under Israels demokratiskt valda regeringen med lika rättigheter som vilken judisk medborgare som helst”. Orden är Yoseph Haddads, israelisk arab. En färsk rapport från den icke-statliga Israel Democracy Institute visade att majoriteten av israeliska araber inte identifierar sig som palestinier utan som araber eller israeliska araber. Endast 7 procent av de tillfrågade identifierade sig som palestinier. En efterföljande undersökning visade att 81procent av israeliska araber föredrar att leva i Israel framför att bo i USA eller något annat västerländskt land.
Utan just kontext och historia blir rapporten inget annat än ett simpelt propagandaverktyg För att citera Haddad igen: ” Jag gissar på att livet under ”israelisk dominans” inte är så illa, i motsats till de lögner Amnesty sprider om våra liv i den enda demokratin i Mellanöstern.” Det är bra att Anna Johannson klargör att Amnesty varken ifrågasätter Israels existens eller rätten att skydda sin befolkning. Det är nämligen förkunnanden som annars lyser med sin frånvaro i den 211 sidiga rapporten. Rapporten som sådan är tom på kontext och historia. Utan just kontext och historia blir rapporten inget annat än ett simpelt propagandaverktyg.
Martin Blecher, Generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel
Ovanstående text är en slutreplik på en debatt som inleddes den tredje februari.
Den ledande rankingen av världens länder när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter är Democracy Index från The Economist. Där utvärderas årligen alla länder på samma sätt efter strikt vetenskapliga kriterier.
Israel får det bästa betyget någonsin och rankas på plats 23 av alla 167 länder. Det innebär att Israel får högre betyg än t ex Spanien, de baltiska länderna, Portugal, Italien, Grekland, Belgien och USA. Norge toppar listan.
I rapporten lyfts Israels stabila demokrati fram som särskilt anmärkningsvärd eftersom läget i regionen i övrigt försämras allt mer. Särskilt pekas på att läget i Tunisien och Libanon som tidigare hade vissa positiva tendenser nu försämras snabbt.
Mellanöstern beskrivs som världens värsta region. 17 av de 20 länderna i Mellanöstern rankas som auktoritära diktaturer. Detta gäller även den Palestinska Myndigheten.
”Democracy Index tar fasta på att Israel är ljusglimten i en region där läget försämras allt mer. Till skillnad från Svenska kyrkan lyfter denna studie fram omständigheten att ett arabiskt parti ingår i regeringskoalitionen, som ett exempel på pluralism och regeringsduglighet.
Rapporten bidrar till välbehövlig kontext och nyans i en region där majoriteteten är auktoritära diktaturer, säger Lars Adaktusson, Vänskapsförbundet Sverige – Israels ordförande.
Rapporten i sin helhet kan läsas här: https://www.eiu.com/n/campaigns/democracy-index-2021/
Irving och Ardin har både rätt och fel i sitt resonemang
Mattias Irving och Anna Ardin har rätt. Man ska inte stå tysta inför förtryck. Det gör kyrkomötets Israelbeslut ännu mer förbryllande skriver Vänskapsförbundet Sverige Israel i en replik.
Det hedrar Mattias Irving och Anna Ardin att de har insikt i att Israel fyller en specifik roll inom judendomen och det judiska livet. Det är en viktig signal efter en av debattörernas mycket olyckliga tweet som väckte anstöt hos den judiska gruppen förra året.
Den som verkligen vill förstå kyrkomötets beslut vet att beslutet som sådant inte går att frikoppla från kontext, historia och arv. När kristna i Mellanöstern massakreras, förföljs och dödas för sin tro i dussintals stater utan att kyrkan tar något initiativ liknande det man föreslår nu, hur kan judiska organisationer inte uppfatta det som en kampanj med antisemitiska drag mot staten Israel?
Ska judiska organisationer frikoppla detta initiativ från det faktum att det kommer just från kyrkan? Just från en luthersk folkkyrka där Martin Luthers grova antisemitism har spelat en betydande roll både för kyrkans utveckling och dess relation till det judiska folket?
Debattörerna har rätt i att man inte ska stå tysta inför ett förtryck. Det går dock inte komma runt det faktum att kyrkomötets beslut handlar mer om agitation mot Israel och den judiska staten än genuin välvilja mot kristna, eller mot Palestina och palestinier.
Mattias Irving, Anna Ardin och kyrkomötet står handfallna och svarslösa inför det faktum att mellan 50.000-80.000 kristna har mördats i Nigeria. Kan det ha att göra med att det inte är juden eller israelen som är förövaren?
Man står handfallna och svarslösa inför det faktum att personer i det palestinska flyktinglägret Ein El Hilweh (Libanon) inte kan få ett riktigt arbete därför att i Libanon är det emot lagen för en palestinier att äga egen egendom, ett företag, gå på universitet eller att finna arbete inom en rad områden. Man kan som palestinier inte bli medborgare i Libanon för man måste bibehålla sin flyktingstatus för att bekämpa Israel till varje pris. Om det inte är Hafrada så vet jag inte vad som är.
Irving och Ardin skriver att diskrimineringen av palestinier har en alldeles egen dynamik. Exemplen ovan visar tydligt att så inte är fallet. Skillnaden mellan Israel och andra omkringliggande länder där palestinier förtrycks är att det finns fler journalister på plats i Israel än vad det finns i hela Sydamerika. Att rapportera om palestiniernas öde är en betydligt enklare uppgift än om så skulle vara fallet i någon av de andra miljöerna.
Hur olidligt förtryck av grupper än må vara ska man akta sig för att monopolisera. Kyrkomötets, Irvings och Ardins hållning visar dock att själva beslutet handlar mer att vara emot någon och något, snarare än att vara för någon och något. Den inställningen kan vara den värsta fienden för de som verkligen strävar efter fred och samexistens.
Martin Blecher Generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel
Detta var en replik på Mattias Irving och Anna Ardins artikel i Svenska Kyrkans tidning
Det går att argumentera för att dagens israeliska och palestinska politik är, och har under en lång tid, varit illavarslande med förödande konsekvenser för tvåstatslösningen och bägge folkens rätt till nationellt självbestämmande och självständighet. Att som Amnesty ifrågasätta Israels karaktär och definition av sig själv är inte bara ett angrepp mot Israel, utan mot nationalstaten som idé och realisation.
Nationalstaten som fenomen är uppbyggd kring tanken om en nation och en majoritetsbefolknings nationella identitet.
Amnesty släppte idag en rapport där man åberopar att Israel bedriver apartheid. Man menar att Israel sedan 1948 har bedrivit en explicit policy som går ut på att etablera och upprätthålla en judisk demografisk hegemoni. Läser man rapporten framgår det att Amnesty önskar att avveckla den judiska karaktären av nationalstaten.
Utelämnar historia
Med Amnestys rapport öppnas flera intressanta aspekter upp för diskussion.
Amnesty utelämnar en 2000 årig historia och kontext där judar, som individer och som folk, förföljdes och mördades inte för att de gjorde utan utifrån för vad de är.
Anledningen till att staten Israel återbildades med mål att ha en judisk karaktär var för att juden kastades likt en boll mellan världens nationer och förvägrade honom emancipation. Det kulminerade också med att en tredjedel av Europas judar mördades under Förintelsen.
Amnestys utevaro av kontext är häpnadsväckande. Amnesty verkar ha problem med Israels etnoreligiösa status. Ett konkret exempel är att ingenstans nämns att FN:s delningsplan inbegrep just delning av det brittiska mandatet i en judisk och en arabisk stat och att araberna sade nej till detta förslag. Det blir här tydligt att Amnestys problem har att göra med dels Israels politik men kanske framförallt också utifrån vad Israel är, och karaktäriserar, sig som.
I alla nationalstater uppstår en majoritets versus minoritetsdynamik där majoritetens roll är att anpassa minoriteten och minoritetetens roll är att anpassas efter majoriteten. Människor som kommer till Sverige anpassar inte andra att lära sig deras språk. De förväntas istället att lära sig landets språk dit de kommer. Varje nationalstat har sin särprägel.
Vidare finns det idag ett 20-tal nationer som definierar sig som kristna och ett 20-tal som definierar sig som muslimska. Även här uppstår en majoritet/minoritetsdynamik. I stort sett varje nationalstat bedriver vad Amnesty refererar till som ”demografisk hegemoni”. Men etnocentriska och etnoreligiösa stater är inget Amnesty lägger fokus på. Förutom riktat en stat.
Utelämnar försök till fredsuppgörelser
Man kan, ska, och, bör kritisera Israel för att ha bedrivit politik som försvårat en lösning på konflikten. Samtidigt är det intellektuellt ohederligt och förslappande att inte ta upp de fredsförsök och möjligheter som funnits att faktiskt dela territoriet. Det är tydligt varför Amnesty utelämnar detta. Det passar nämligen inte in i deras narrativ. Vid upprepade tillfällen har det funnits konkreta förslag på bordet hur konflikten ska kunna lösas.
Utelämnar säkerhetssituation
Man kan kritisera Israels säkerhetsåtgärder, vägspärrar och barriär. Det är fullt legitimt att ta upp kritik mot viss placering av detta. Dock blir det lite svårt om man konsekvent vägrar att se samband mellan mindre antal dödade på den israeliska, såväl som på den palestinska sidan, och barriären.
Alla de som minns det andra palestinska upproret minns också sprängningar mot bussar, caféer, diskotek och restauranger med kraftiga israeliska vedergällningar som en följd.
Arabers tillfredställelse med Israel passar inte Amnesty
Lagom till Israels 69 årsdag genomfördes en undersökning som visade på att bland landets israeliska araber var 69 procent nöjda med livet i Israel. Motsvarande siffra för de judiska israelerna låg på 43 procent.
Amnestys rapport visar att många människor, och stater därtill, har rätt att definiera sig, och sin stat, själva. Inte det judiska folket. Historien borde ha lärt Amnesty att utevaron av en judisk stat också är utevaron av en judisk civilisation.
Amnesty förvränger verkligheten med sin anti-Israelrapport
Att jämföra staten Israel med den ökänt rasistiska apartheid-regimen i Sydafrika kan bara grunda sig i okunnighet eller rent hat, skriver Ziv Nevo Kulman, Israels ambassadör till Sverige.
Bara några dagar efter att Förintelsens minnesdag högtidlighållits över stora delar av världen, kommer ännu en påminnelse om hur de överdrivna angreppen på staten Israel utgör en av vår tids stora antisemitiska utmaningar. Den negativa särbehandlingen av Israel lyfts fram som en central del i IHRA:s definition av antisemitism, vilken också antagits av Sverige. En sorglig illustration till detta är det svenska Kyrkomötets nyliga apartheid-beslut, vilket har möts av indignation, vrede och kraftiga fördömanden.
Vi kan bara beklaga att Amnesty International i en mycket partisk och illa underbyggd rapport har valt att presentera en fullständigt förvriden bild av det israeliska samhället. Att jämföra staten Israel med den ökänt rasistiska apartheid-regimen i Sydafrika kan bara grunda sig i okunnighet eller rent hat. Låt oss börja med okunnigheten.
Den israeliska demokratin garanterar lika politiska och sociala rättigheter för alla medborgare, utan hänsyn till etnicitet, religion eller andra faktorer – och full likhet råder inför lagen. De israeliska araberna har med självklarhet samma fri- och rättigheter som övriga medborgare och deltar till fullo i det israeliska samhället och det demokratiska livet. Deras partier är inte bara representerade i Knesset, utan också i nuvarande regering.
Det ska framhållas att de arabiska kvinnorna i Israel är de mest självständiga, ekonomiskt framgångsrika och yrkesverksamma i hela Mellanöstern. Därtill ska naturligtvis läggas andra viktiga jämställdhets- och demokratifrågor. Exempelvis HBTQ-rättigheter, där Israel också är ett viktigt föregångsland. Den fria pressen och det livaktiga demokratiska samtalet i Israel utmärker sig också i jämförelse med andra länder i regionen. Ända sedan staten Israel grundades 1948 har varje individs lika rättigheter varit den centrala faktorn i samhällslivet. Bland annat så framhålls ofta den israeliska Högsta domstolens oberoende som mycket starkt.
När det kommer till Israels femton minoritetsgrupper, åtnjuter de omfattande stöd för kultur, traditioner och språk. Ett arabisk-språkligt skolsystem är tillgängligt vid sidan av det hebreisk-språkliga. Varje religions heliga platser åtnjuter skydd och autonomi som saknar motstycke i världen. Amnestys påstående att Israel grundar sig på diskriminering mellan judar och araber är helt enkelt en grundlös förvanskning av verkligheten.
Så kommer vi då också till hatet.
Det är tydligt att rapportförfattarna drivs av en agenda – att till varje pris och på varje sätt demonisera den judiska staten. En agenda som man sorgligt nog inte är ensamma om. Amnestys rapport använder sig av ett språk och ett sätt att argumentera som inte tillämpas på något annat land och som tydligt syftar till delegitimisera den judiska staten. Man kan bara notera att länder som Syrien och Iran inte är i närheten av att behandlas på detta sätt. Vi står inför ett skolboksexempel på vad IHRA belyser i fråga om dubbla måttstockar gentemot Israel i sin definition av antisemitism.
Amnestys rapport är en ren förvanskning av verkligheten och saknar därmed all trovärdighet. Man kan i sammanhanget notera att just Amnestys London-kontor, som tagit fram rapporten, sedan tidigare utmärkt sig för antisemitism, rasism och konspirationsteorier – något som dussintals medarbetare trätt fram för att protestera mot bara under de senaste månaderna. Den aktuella Amnesty-rapporten bidrar till att sprida hat, stereotyper och att uppvigla mot Israel och israeler. Den är grundlös, ensidig och präglas av en djupt problematisk och hatisk inställning. Rapporten i fråga göder antisemitism och Israel-hat och kan liknas vid förtal. Det finns därför all anledning att kräva att den ska dras tillbaka.
Artikeln publicerades i tidningen Dagen den 1 februari.
Israel kallade hem sin ambassadör i protest och utrikesministerMargot Wallström förklarades ”persona non grata” i Tel Aviv. Nu, drygt sju år efter att Sverige erkände Palestina som stat, har relationen tinat upp. – Vi är mer lika än vi tror, säger Ziv Nevo Kulman, Israels nye ambassadör i Stockholm. I en intervju med Expressen ger han sin syn på Sverigedemokraterna, problemen med antisemitism i Sverige och skickar en sista syrlig passning till Margot Wallström.
Relationen mellan Sverige och Israel har pendlat mellan värme och iskyla genom decennierna. På 60-talet: blomstrande vänskap, när statsminister Tage Erlander låg och guppade som en kork i Döda havet. En vänskap som raserades tolv år senare i och med handskakningen mellan Olof Palme och PLO-ledaren Yassir Arafat.
Sent 90-tal: Göran Persson lappade tillfälligt ihop relationen med bland annat ihärdiga insatser mot antisemitism. En berg- och dalbana fram till mitten på 2010-talet då det blev iskallt länderna emellan. Hösten 2014 erkände Sverige och nytillträdda utrikesministern Margot Wallström Palestina som självständig stat. Israel markerade hårt, och det israeliska utrikesdepartementet förklarade Wallström ”persona non grata” – hon var inte välkommen in i Israel.
– Det var nästan som en besatthet av den förra utrikesministern att varje gång man pratade om Israel skulle man bara koncentrera sig på frågan som rör konflikten, säger Ziv Nevo Kulman. – Man måste minnas att Mellanöstern är mer komplex än bara konflikten mellan Israel och Palestina.
Mer lika än vi tror”
I höstas reste Wallströms efterträdare Ann Linde till Israel – det var första gången på tio år som en svensk utrikesminister besökte landet.
En försoningsresa. Det var dags för frosten att börja tina. Israel har dessutom en ny regering, med en ny utrikesminister har öppnat upp för en förändring. Och här står vi nu.
– Vi måste jobba väldigt hårt med att visa båda länderna att vi är mer lika än vad vi tror, säger ambassadören.
– Just nu har vi en känsla av att alla dörrar är öppna.
Men vänner, påpekar Kulman, behöver inte alltid vara överens. Sverige är fortfarande för en tvåstatslösning. Och Palestina-erkännandet är fortfarande ett felaktigt beslut av Sverige, anser ambassadören.
– Vi tycker fortfarande inte att erkännandet av en Palestinsk stat har lett till några förändringar på marken. Plus att inga andra europeiska länder följde efter. Det var bra för varken svenska eller palestinska intressen.
Enligt Ziv Nevo Kulman fokuserar numera både Israel och Sverige på punkter man är överens om.
– Båda parter har enats i att det inte är vettigt att vi fokuserar på det vi inte är överens om. Både israel och Sverige är demokratiska länder, vi står för jämlikhet, värnar om hbtq-rättigheter… det finns en lång lista på saker vi kan jobba på tillsammans.
Ett av Stefan Löfvens sista uppdrag som statsminister i höstas blev att stå värd för när världsledare samlades under den internationella Förintelsekonferensen i Malmö. Göran Perssons arv som fick renässans drygt tjugo år efter den Förintelsekonferens och informationskampanj om Förintelsen som han en gång initierade.
Ziv Nevo Kulman kallar Sverige modiga. Och han hyllar även den nutida svenska regeringen för att de lyfter antisemitismens olika skepnader, både den som kommer från höger och vänster.
– Det var smart att ha Förintelsekonferensen i Malmö, där man pratar om utmaningen med att ha ett mångkulturellt samhälle. Människor som kommer från länder där man kanske har en annan syn på judar, och saknar kunskap om judar eller Förintelsen. Om man ens pratade om Förintelsen...
I dag vittnar judiska skolelever om hur politiken från Mellanöstern flyttar rakt in i klassrummet.
Ambassadörens ton hårdnar. Samtidigt är det ett misstag, menar han, att reducera judehatet till att bara handla om ett importerat problem.
– Man kan inte säga att ”det här är ett problem som kom till oss från andra platser”, att ”ni har tagit med den här konflikten till vår bakgård”.
– Uppenbarligen är det en del av det. Men roten av antisemitism var inte i Mellanöstern, rötterna var här. Det har alltid funnits antisemitism på den här sidan av kontinenten. Tyvärr är det på den här kontinenten som de mest fruktansvärda grymheterna mot judar begicks.
– Det är det vi minns nu på Förintelsens minnesdag.
Hur stor påverkan har relationen mellan Israel och Sverige på antisemitismen, tror du?
– Det är inte ett schyst sätt att se på antisemitism. Det är som att man skyller på oss: ”Ni kan inte hålla sams i Mellanöstern, så har vi problem i våra förorter och det är ert fel.” Det är som att skylla antisemitismen på offret. – Men det är klart att fred i Mellanöstern, och om judar och araber kan leva sida vid sida, skulle minska på spänningarna över hela världen.
Utdrag av Helena Trus intervju med israeliske ambassadören Ziv Nevo Kulman publiceras här. Intervjun i sin helhet publicerades i Expressen den 26 januari.
Hans Wallmark: Svenska kyrkan mot den judiska staten
Med en smal marginal har partiet nu lyckats driva igenom att Svenska kyrkan ska undersöka om staten Israel gör sig skyldig till apartheid. Ett politiskt dikterat beslut som i chockvåg efter chockvåg väckt bestörtning, skriver Hans Wallmark.
Några riksdagspartier biter sig ännu fast i Svenska kyrkan. Andra som moderaterna har valt att lämna de val som arrangeras. Partipolitiken märks dock stundom smärtsamt tydligt. Inte minst i synen på Mellanöstern.
Socialdemokraterna försöker som regering tina upp relationerna med Israel. Samtidigt som protestplakaten städas undan på utrikesdepartementet bedriver samma parti i Svenska kyrkan hätsk propaganda mot den judiska nationen. Ytterst faller ansvaret tungt på Magdalena Andersson som partiledare.
Utrikesminister Ann Linde (S) har för en tid sedan besökt Israel och markerade önskan om att finna nya former för samarbete. Det är i grunden bra och välkommet. I och med den rödgröna regeringens ensidiga erkännande av Palestina 2014, utan förankring i riksdagen, trasade dåvarande utrikesministern Margot Wallström (S) sönder relationerna. Synar man S agerande över åren tillsammans med det ensidiga kritiserandet av Israel framträder ett mycket oroväckande mönster.
Med en smal marginal har partiet nu lyckats driva igenom att Svenska kyrkan ska undersöka om staten Israel gör sig skyldig till apartheid. Ett politiskt dikterat beslut som i chockvåg efter chockvåg väckt bestörtning. Till och med en del biskopar har nu i efterhand vaknat till liv och markerar avstånd och därmed kommit att ansluta sig till Karlstadsbiskopen Sören Dalevi som hade modet att argumentera emot före avgörandet.
Kyrkomötets beslut ”att lyfta frågan om att granska folkrättens tillämpning i Israel och Palestina, även utifrån FN:s apartheidkonvention och Romstadgans skrivningar om apartheid” har kritiserats från flera judiska grupper.
I sin iver att peka finger åt Israel väljer Socialdemokraterna helt sonika att glömma bort grundläggande fakta. De miljontals israeliska araber som har medborgarskap har fulla rättigheter. Arabiska politiker sitter i Israels regering. Olika grupper arbetar sida vid sida inom akademin, vården och andra viktiga samhällsfunktioner. Alla israeliska medborgare åtnjuter yttrandefrihet och kan använda sina rättigheter att debattera och protestera – och gör det gärna i Mellanösterns demokrati.
Efter stridigheterna i somras mellan Israel och attackerande grupper från Gaza valde den numera återtagna socialdemokratiske ministern Annika Strandhäll i sina kommentarer att helt bortse från att terrorstämplade Hamas stod bakom ett dödligt regn i form av 4 300 raketer mot civila mål.
Socialdemokratiska företrädare har genom åren också gjort sig skyldiga till grova övertramp med antisemitiska förtecken. Under första maj-demonstrationen i Malmö 2019 skanderades ramsan ”Krossa sionismen”.
Malmös tidigare starke man, socialdemokraten Ilmar Reepalus kontroversiella uttalanden ledde till att USA:s dåvarande president Barack Obama skickade sitt särskilda sändebud mot antisemitism, Hannah Rosenthal, till Sveriges tredjes största stad. Hennes kommentar var: ”Jag vet inte om han är okunnig eller vad han lärt. Jag vet inte vad som finns i hans huvud eller hjärta. Men jag vet att språket han använder är antisemitiskt. Och det är vad han kommer att bli ihågkommen för.”
Det är tydligt att Socialdemokraterna har stora svårigheter med att fördela skuld och ansvar. Både i själva frågan om konflikten mellan Israel och Palestina, och bland S-företrädare. Israel som anfalls har en självklar rätt att försvara sig. Övertramp bland ledande socialdemokrater slätas allt som oftast över.
Att ensidigt rikta kritik mot Israel inte bara polariserar och, som i fallet med kyrkomötet, riskerar att skada relationerna mellan judiska församlingar och Svenska kyrkan. Vad som sker underminerar utrikesminister Ann Lindes försök att återupprätta banden mellan Israel och Sverige.
Det Socialdemokraterna lyckats åstadkomma i Svenska kyrkan är inget misstag. Utöver själva den skadliga politiseringen av kyrkan i sig är det uttryck för det Israel-hat som odlas på sina håll och som S-ledningen inte verkar vilja göra upp med. Det är illa.
Hans Wallmark
Riksdagsledamot (M) och utrikespolitisk talesperson
Martin Blecher, Vänskapsförbundet Sverige-Israel: Människorättsorganisationer har lättare att rapportera om öppna samhällen som Israel.
Annika Borg, Wanja Lundby-Wedin (S) och Daniel Tisell (C) samt Lars Hedlin har alla bidragit till en meningsfull och konstruktiv debatt. Dock saknas det uppenbara, nämligen frågorna. En Nobelpristagare fick en gång frågan vad som fick honom att bli vetenskapsman. Denne svarade: ”Alla föräldrar frågade sina barn efter skoldagens slut vad de hade lärt sig i skolan? Min mamma frågade: Har du ställt någon bra fråga i dag? Den vetskapen fick mig att bli vetenskapsman.” Den historien berättar att vi först måste ställa de relevanta frågorna. Därefter kan vi dyka in i svaren. Dessvärre tycker jag inte det görs. Dessa är de frågor som borde ställts innan man lyft frågan om apartheidens vara eller icke vara: ● Vad är apartheid med en strikt definition? Ett exempel är att experter på medicin, epidemiologi och hälsa använt ordet och definitionen för att beskriva de humanitära konsekvenserna från en ojämlik fördelning av coronavirusvaccin. Begreppet apartheid har också använts om klimatet.
● Vilka områden skulle vara föremål för denna anklagelse? Det stod en sak i motionen till kyrkomötet, medan andra verkar tro att andra områden ska vara aktuella för ”granskning”
● Från och med när gick ett tillstånd från en punkt till en annan? Från och med benämns något som apartheid? När karaktäriserades det inte som det?
● Vem är det som sitter inne på kunskap och resurser som kan slå fast att ett område/flera områden unikt karaktäriseras som apartheid medan ett område/flera områden i 190 andra nationalstater inte faller inom denna distinktion?
En viktig distinktion som ofta missas är att det alltid är enklare att rapportera saker från öppna samhällen än slutna. Den kanske främsta kritiken som riktats mot Human Rights Watch och andra människorättsorganisationer är deras uppenbara problematik med att rapportera om förhållanden från slutna samhällen, medan man överrapporterar från öppna samhällen just för att man kan, har och ges den möjligheten. Konsekvensen blir, att om man kommer underfund med en gemensam, strikt definition av begreppet apartheid har vi egentligen ingen aning huruvida denna definition i sig är gångbar eller relativiserade, för vi vet inte hur sakförhållanden ser ut i slutna länder.
De som vill göra gällande att Israel är både det ena och det andra är naturligtvis fria att göra så. Men om inte de rätta frågorna ställs blir vi varken vetenskapsmän som vinner Nobelpris eller det minsta klokare.
Texten är del av ett replikskifte på Annika Borgs artikel (https://www.dn.se/debatt/kyrkans-aktivism-mot-israel-maste-fa-ett-slut/?fbclid=IwAR0WD6iknfOrvw6h5fj2LpidurbK61MBcfEEaOcqv7) som publicerades i förra veckans nyhetsbrev.
Den israeliska flaggan vajar i vinden, jag hör både jiddisch och hebreiska runt borden och på min beställda hamburgare sitter en liten israelisk flagga. Det här är dock inte Tel Aviv, Haifa eller Jerusalem utan Dubai i Förenade Arabemiraten.
”Det kommer inte att bli någon separat fred mellan Israel och arabvärlden. Jag vill göra det väldigt klart för er alla”. Det sa den dåvarande amerikanska utrikesministern John Kerry under Saban Forum 2016. Han kunde inte haft mer fel.
De senaste åren har de så kallade ”Abrahamavtalen” ingåtts mellan Israel och Förenade Arabemiraten, Bahrain, Sudan och Marocko. Ytterligare länder väntas ansluta sig och normalisera relationerna till Israel, det spekuleras om både Indonesien och Saudiarabien. Alla avtal är en stor framgång, men man kan lugnt påstå att det verkligen sagt ”klick” mellan Israel och Förenade Arabemiraten. Länderna hade redan innan avtalen visst utbyte mer eller mindre officiellt, men man kan lugnt konstatera att det fullständigt exploderat sedan de av Trump framförhandlade avtalen kom på plats. På sociala medier skickas dagligen mängder av hyllningar åt båda håll och för en tid sedan besökte också Israels premiärminister Naftali Bennett Abu Dhabi, ett historiskt besök. Länderna samarbetar främst när det kommer till cybersäkerhet, high tech och diverse vattenprojekt.
Det var därför jag med stor förväntan för första gången reste till Dubai i början på året. Det var så klart svårt att veta vad man skulle förvänta sig på plats, men efter en vecka i emiratet kan jag konstatera att relationerna frodas och att det nästan känns surrealistiskt. Israels flagga vajar stolt vid världsutställningen Expo 2020. På behörigt avstånd från den paviljong som kallar sig för ”State of Palestine” och ståtar med bilder av Jerusalem så hittar man den israeliska delen av Expo 2020. Flaggorna vajar i det som för dagen är en ganska kraftig, med Dubai mått mätt, vind och i paviljongen kan man se filmer på Israels befolkning. Temat är genomgående ”diversity”, mångfald. Alla är olika, men tillsammans kan man dra nytta av varandras olika styrkor. Till filmvisningen är det en hyfsat lång kö med alla möjliga personer, familjer och etniciteter. På en 360-duk visas sedan en film som förstärker Israels tema för Expo 2020 och dessutom än mer lyfter fram den sprudlande relationen till Förenade Arabemiraten. Folk tar till sig, tittar intresserat på den gigantiska mezuzan (judisk symbol vid dörrposter) och lämnar sedan för nästa grupp. Israel har en alldeles naturlig plats vid det gigantiska arrangemanget mitt i arabvärlden. En fantastisk upplevelse.
Normaliseringsavtalet har också inneburit en riktig reseboom framför allt från Israel till Dubai. Israeliska Elal och Arkia tillsammans med Emirates och FlyDubai flyger flera gånger dagligen mellan Tel Aviv och Dubai. Flera gånger under min vistelse hör jag hebreiska på gator och torg. Flera kosherrestauranger har slagit upp portarna de senaste åren och för bara några månader sedan öppnade man för första gången ett judiskt fritids i Dubai. Ett stenkast från berömda Burj Al Arab finns den första israeliska restaurangen i Dubai, Mul Hayam (mot vattnet). Visserligen en aning svårt att hitta till, men vad gör det när de lokala araberna på caféet nedanför visar vägen. Restaurangen pryds av både Israels och Förenade Arabemiratens flaggor på var sin sida. Det är också här som, den vegetariska, hamburgaren kommer prydd med Israels flagga fäst i en tandpetare. En bit inåt staden, vid världens högsta byggnad Burj Khalifa, ligger den exklusiva restaurangen Armani/Kaf. Här går den utsände rabbinen runt i hatt och hälsar alla välkomna samtidigt som jiddischtalande ultraortodoxa gäster står och begrundar de berömda fontänerna. Där sitter jag och försöker att ta in allt. Det är faktiskt svårt att tro sina ögon ibland.
Relationerna mellan Förenade Arabemiraten och Israel är som sagt otroligt varma och att se det här på plats var en upplevelse som ger hopp för framtiden. Den kanske finaste bilden på näthinnan är ändå från restaurangen The Kosher Place en bit från de centrala delarna. Där sitter en man med kippa tillsammans med en man i de traditionella arabiska vita kläderna och äter tillsammans.
John Kerry hade fel. Jag är övertygad om att Abrahamavtalen kommer att utvidgas de kommande åren och att vi kommer att se fler relationer mellan Israel och arabvärlden växa fram. Och kärleken mellan Israel och Förenade Arabemiraten visar vägen framåt.
Daniel Meisels Daniel Meisels är journalist på Upsala Nya Tidning. 2021 blev han framröstad som årets journalist vid samma tidning.