Den aktuella konflikten mellan Israel och Hamas har många aspekter, men en viktig sådan är framgången för det israeliska missilförsvaret. 

Utan det hade israeliskt liv i israeliska städer varit omöjligt och Israel hade svarat med en storskalig markinvasion med mångdubbelt fler döda på båda sidor än dagens dödstal.

Hamas uppges under de senaste tio dagarna ha avfyrat mer än 4000 raketer mot israeliska städer. Missilerna är visserligen primitiva men mängden är stor och räckvidden går ända upp till Jerusalem.

Det israeliska missilförsvaret Iron Dome har lyckats skjuta ned 90 procent. Hittills har drygt tio israeler dödats. Det är en otrolig prestation av en relativt ny teknik.

Israel är på grund av sin utsatthet världsledande i missilförsvar. Hotet kommer från de närliggande fienderna Hamas i Gaza och Hizbollah i södra Libanon men också från mer långräckviddiga och mycket mer kvalificerade missiler i Syrien och Iran.

Iron Dome är bara en av fem delar i det totala missilförsvaret som bland annat innehåller ett helt nytt laservapen, Iron Beam. Om israelerna också kan skydda sig mot de nya ryska och kinesiska supersnabba kryssningsmissilerna är okänt, men USA har intresserat sig för den israeliska tekniken, särskilt i det system som heter Davids Sling som ska ersätta Patriotsystemet.

I det militära tänkandet brukar man skilja på vilja och förmåga. Vill fienden? Kan fienden? Vill och kan vi försvara oss? När skillnaden mellan viljan och förmågan blir stor brukar man tala om asymmetrisk krigföring, vilket till exempel drabbade amerikanerna i både Vietnam och Afghanistan. En tekniskt undermålig fiende med stark vilja kan vara mycket farlig.

Men i realiteten och särskilt i balansen mellan makter spelar förmåga eller teknik en avgörande roll.

Den liberala stormaktstiden från 1989 fram till 2010-talet då demokratin och mänskliga rättigheter expanderade över hela världen vilade ytterst på amerikansk vapenteknologi. USA hade världsherravälde på haven, i luften och i rymden. Det finns olika skäl till att perioden tog slut under Obamas sista år och att den liberala euforin försvann över en natt men ett avgörande skäl är att Kina och Ryssland utvecklade den nya typen av höghastighetsmissiler som USA inte kunde skydda sig mot. Därmed kunde USA inte längre lägga hangarfartyg i Formosa-sundet och en bit ut i Indiska oceanen och diktera villkoren. Fienden hade fått förmåga att sänka dem, vilket ingen kunde göra förut. Om de har viljan vet man inte, men förmågan spelar roll för USA:s strategiska tänkande och därmed för hela den demokratiska världen. På grund av detta nya missilhot är USA:s vilja att behärska världshaven kraftigt försvagad.

I vår del av världen fick det omedelbara konsekvenser. I Syrien överträddes den ena röda linjen efter den andra utan att USA vågade göra något med en stor flyktingkatastrof som följd. Ryssland såg plötsligt nya möjligheter, invaderade Ukraina och kastade en mörk strategisk skugga över hela Europa. Kan vi försvara oss? Vill vi? Vem vill och kan försvara Baltikum? Gotland? Åland? USA:s höga militärer säger att de kanske inte kan korsa Atlanten på grund av missilhotet.

Situationen har skapat en känsla av maktlöshet och en storpolitisk depression i Europa, samt mardrömmar om rysk övermakt i alla möjliga domäner. Styr de våra demokratier? Medier? Twitterflöden?

I detta avseende är Israel ett föredöme. Trots ett svårt geografiskt läge och en förtvivlad politisk situation har landet alltid haft ambitionen att tekniskt möta varje nytt hot. Man hamnar inte i jämmerdalen, man gör något åt saken, och i den konflikt som just nu är akut är förmågan helt avgörande.

Europa bör göra likadant och Sverige bör vara med och ta initiativ. Vi har en stor och högteknologisk försvarsindustri, goda relationer med det framsynta Storbritannien och ligger geografiskt rätt. Frankrikes ambition om ”strategisk autonomi”, Tysklands mål om att dubbla försvarsutgifterna och USA:s bön om större europeiskt ansvarstagande är andra stödjepunkter.

För övrigt bör Israel sträva mot en tvåstatslösning med 1967 års gränser som utgångspunkt. Och Kina demokratiseras.

PM Nilsson

Artikeln publicerades i Dagens industri 19 maj 2021
Tack riktas till PM Nilsson som givit sitt tillstånd till att artikeln får återpubliceras i Israelnytt. 

Jag vet att de senaste tio dagarna har varit otroligt förödande och också förvirrande. Varför låter världen israelerna göra detta mot oss? Jag skriver till er, mina palestinska bröder och systrar, för att öppna era ögon för den desinformation som våra verkliga förtryckare, Hamas, ger oss.

Jag bönfaller er, mina palestinska bröder: låt inte Hamas hjärntvätta er till att tro att det har “uppnått” någonting åt oss. Bli inte offer för dess lögner och manipulationer. Hamas är inte en rörelse som strävar efter rättvisa och de bryr sig verkligen inte om dig eller mig. Det är ett kriminellt gäng som bara bryr sig om att öka sin egen makt på vår bekostnad. Först när Hamas terrorvälde är över kan våra liv förbättras. Först då kommer du att smaka på frukterna av verklig fred med dina judiska kusiner.

Ja, jag vet att för vissa i media har Hamas mer eller mindre uppnått sitt mål i detta avskyvärda destruktiva krig som de startade för tio dagar sedan. De har spridit falska nyheter om att Sheikh Jarrah är kärnan i judisk aggression. De har uppmuntrat våldsamma upplopp i Al Aqsa genom att falskt hävda att judarna kommer att förstöra Al Aqsa, vilket aldrig har varit sant. Och sedan utnyttjade de detta för att inleda ett krig med Israel och rättfärdiga sina raketattacker. Under hela tiden visade Hamas palestinierna en tydlig kontrast mellan dess förmåga att agera och premiärminister Mahmoud Abbas och hans Fatah-partis passivitet.

Det är mycket viktigt att inse och komma ihåg att Hamas är den främsta orsaken till lidande för er, mina palestinska bröder och systrar i Gaza. Det är Hamas som ignorerade varningarna om att vattenbrunnar överutnyttjades, vilket ledde till saltinträngningar och att Gazas kranvatten inte är säkert att dricka.
Det är Hamas som stulit stora delar av de massiva humanitära leveranser som är avsedda för dig som Israel dagligen har släppt in i hundratals lastbilar.
Det är Hamas som har stulit cementen och metallen som är avsedd att bygga hus åt dig och istället spenderat miljarder dollar på ett massivt underjordiskt nätverk av tunnlar för att kunna kriga. Och när det kom till krig med israelerna de senaste tio dagarna, använde Hamas medvetet dig som mänsklig sköld och placerade raketramper och missiler i dina hem, lägenheter, kontorsbyggnader och till och med sjukhus – precis som de gjorde 2014.
Och nu har Hamas hänsynslöst skjutit mot de mest befolkade regionerna i Israel, utan något specifikt mål eller strategi. Ändå vet jag från mina källor i Gaza att så många som 25 procent av alla raketer som skjutits upp av Hamas kraschat inom Gaza. Det har resulterat i att Hamas dödat så många som 50 av de civila som de felaktigt skyller på Israel. Och är du stolt över det faktum att några av de Hamas-missiler som israeliska försvarsmakten misslyckades med att skjuta ned exploderade på platser som Jaffa, Abu Ghosh och Lod där arabiska israeler nu bor?

Fråga dig själv, hur exakt drar vårt folk nytta av något av detta? Vad kommer att hända med våra unga män som hjärntvättades på sociala medier och lurades att kasta tegel och Molotov-cocktails mot poliser? Hur många av vårt folk skadades allvarligt i Jerusalem på grund av Hamas uppmaning? Hur många fler drabbades av samma öde när Hamas-raketerna kraschade i Gaza, för att inte tala om de hundratusentals av er, mina bröder och systrar, som användes som mänskliga sköldar mot israeliska motattacker?
Och vad kan man vinna? Palestinier som bor i dessa fyra byggnader i Sheikh Jarrah kommer fortfarande så småningom att vräkas, ett faktum som har varit känt för dessa familjer i årtionden när de sålde rättigheterna till fastigheterna. Men glöm Sheik Jarrah ett ögonblick. Tänk på det ännu större antalet palestinier som nu är hemlösa i Gaza eftersom Hamas valde att gömma sina vapen i bostadshus.
Och när fientligheterna upphör kan du vara säker på att det inte kommer att vara invånarna i Gaza eller företrädare för dina intressen, utan Hamas-gänget, som kommer att lägga beslag på den lukrativa ekonomiska ersättningen från Qatar och europeiska icke-statliga organisationer “för att återuppbygga Gaza.” Kommer du ihåg vem som blev rik förra gången efter kriget med Israel 2014? Hamas kommer att göra exakt samma sak: De kommer att spendera biståndspengarna för att fylla på sin vapenarsenal snarare än att reparera bostäder, köpa Coronavacciner eller tillhandahålla sociala tjänster för folket. Och Hamas kommer säkert att fortsätta planera terroristattacker mot israeliska civila. Så Israel kommer att få en ännu större legitimitet för att begränsa tillgången till Al Aqsa och upprätthålla den defensiva blockaden runt Gaza:

Det är du som kommer att drabbas, inte Hamas i sina lyxiga bostäder. Och den fred du verkligen förtjänar kommer att vara ännu längre utom räckhåll. Den fred som kunde ha varit möjlig när Israel helt drog sig tillbaka från Gazaremsan 2005, men som istället ledde till att Hamas inrättade en auktoritär militärjunta.
Det är en tragedi att livet håller på att bli värre för palestinierna i Gaza, men allt är Hamas fel. De planerade och provocerade en militär konfrontation för att förbättra sin politiska ställning och vi kommer alla att lida för det. Återigen uppmanar jag er att öppna ögonen och se Hamas bedrägeri. Oavsett hur många judar de lyckas döda, kommer Hamas inte ha uppnått något som gynnar vanliga palestinier.

Bassam Eid
Palestinsk människorättsaktivist
 
Bassam Eid är en prisbelönt palestinsk människorättsaktivist. Han är själv palestinsk flykting och växte upp i flyktinglägret Shuafat. Han blev berömd under den första intifadan, bl a för sitt arbete med att dokumentera israeliska övergrepp. I en artikel klargör han nu att Hamas är palestiniernas verkliga fiende och den rörelse som måste krossas om fred, välstånd och en palestinsk stat ska bli möjlig.

Artikeln är översatt till svenska från denna källa
http://www.bassemeid.com/

Det finns inom SSU och Olof Palmes internationella center en Israelfientlig hållning, skriver Kristofer Åberg, ordförande för Socialdemokratiska Israelvänner, i en replik på en debattartikel av socialdemokratiska företrädare om våldet i Gaza.

Det är stor tragik att konflikten mellan Israel och Palestina eskalerar. I Omvärlden den 11 maj debatterar Europaparlamentariker Evin Incir, Olof Palmes internationella centers generalsekreterare Anna Sundström och SSU:s internationella ledare, Tajma Sisic för hårda tag mot Israel. 

Som ordförande för Socialdemokratiska Israelvänner är det givet att ta avstånd från högerradikala krafter, oavsett land. Vi är också överens om tvåstatslösningen. 

Olof Palmes internationella center, eller Palmecentret, och SSU har dock på flera sätt verkat för att trappa upp konflikten snarare än att eftersträva effektiv freds- och konfliktlösning. Det måste det bli ändring på.

Ett sätt detta märks av på är det ensidiga fokuset. Det har skjutits över 2 000 raketer mot Israel, inte bara av Hamas utan också av det Fatahanknutna Al-Aqsa-martyrernas brigader. 

Synagogor har bränts ned. Civila judar har trakasserats under lång tid i Jerusalem. 

Många vill nu bestraffa judar kollektivt för vad helt andra judar gjort. Extremisterna finns alltså inte bara i ett läger. 

Detta är dock okända fakta för dem som förlitar sig på Palmecentret och SSU. Debattörerna i inlägget den 11 maj för fram ett pliktskyldigt ”våldet från alla parter måste upphöra omedelbart”; en procent av utspelet kritiserade alltså båda parter – resterande 99 procent var riktat mot Israel.

De påstår även att ockupationen pågått i över 70 år. Här åsyftas alltså inte ockupationen 1967, utan att Israel överhuvudtaget bildades 1948. 

Den typen av retorik förs vanligtvis bara fram av exempelvis Kommunistiska partiet. Det rimmar illa med att tvåstatslösningen inte bara inkluderar ett fritt Palestina utan också ett tryggt Israel. 

För många radikala palestinier är ett Palestina på Västbanken och Gaza bara ett första steg mot att även ta över hela Israel. Att kalla 1948 års Israel för en ockupation går hand i hand med den linjen. 

Det påminner också om SSU-ropen om att ”krossa sionismen” samt SSU:s officiella stöd för BDS. BDS-kampanjen vill bojkotta hela Israel och deras linje är att även om ockupationen från 1967 skulle avslutas så kommer inte kampanjen mot Israel att upphöra.

En möjlig orsak till den Israelfientliga hållningen är att Palmecentret under många år haft en expert på Palestinafrågor, organisationens Palestinahandläggare, som återkommande utmärkt sig för sina extrema ståndpunkter. I sin kamp mot Israel har hon fört fram såväl den högerradikala sekten Neturei Karta som det vänsterradikala och våldsbejakande International Solidarity Movement (ISM).

Hennes värsta utspel går ut på att Israel skulle ligga bakom terrorgruppen IS. Det uttalandet gjordes efter IS attacker mot egyptiska kyrkor där 43 människor miste livet, i april 2017. 

Varför har Palmecentret under så lång tid låtit en sådan person vara en av arbetarrörelsens viktigaste kontakter i att förse våra folkvalda med underlag? Hur gynnar det freden?

Kristofer Åbergordförande för Socialdemokratiska Israelvänner

Artikeln publicerades i Omvärlden 17 maj 2021.
Tack riktas till Kristofer Åberg  som givit sitt tillstånd till att artikeln återpubliceras i Israelnytt. 


SYNDABOCKAR. Att jämföra Israels politik med nazisternas är exempel på antisemitism menar Kristofer Åberg, ordförande för Socialdemokratiska Israelvänner.

Det mest tragiska med Israel/Palestina-konflikten är förstås alla dess offer. Det är en svårlöst konflikt som pågått på olika vis i över 100 år. Därför är det även tragiskt att se hur debattörer som säger sig vilja lösa konflikten snarast bidrar till att förvärra den. Ett återkommande exempel på det är hur Israel jämförs med Nazityskland. Den retoriken flödar i sociala medier efter den senaste tidens krigföring mellan Israel och Hamas.

I dessa debatter görs det aldrig jämförelser med andra krigsherrar – exempelvis Putin, Assad eller Jemens al-Houthi – utan ständigt med Hitler/Nazityskland. Det finns ingen annan förklaring än att det måste vara tänkt som ett känslomässigt hån mot det judiska folket. Sex miljoner judar utrotades under några få år, och nu ska den judiska staten Israel få höra att de är likadana.

Faktamässigt sett är jämförelsen befängd. Den kan även ses som en trivialisering av Förintelsen. I Israel/Palestina-konflikten har det – på båda sidor, under alla decennier – dött uppåt 30 000 människor. I andra världskriget dog det mer än 50 miljoner människor, varav sex miljoner judar i Förintelsen. Det enda sättet att få Israel att ligga på samma nivå som Nazityskland är således att förneka Förintelsen.

Eftersom all fakta talar mot jämförelsen finns det anledning att misstänka andra orsaker till dess uppkomst. En förklaring har sin bakgrund i hur resten av världen sett på judarna under 2000 år – som en syndabock. Judendomen har alltid utmålats som fiende till kristendomen. De kristna utmålade sig själva som kärleksfulla och förlåtande – judarna porträtterades som motsatsen. Under medeltiden tog detta sig uttryck i att judar ansågs vara skyldiga till den tidens största samhällsproblem – pesten. För 100 år sedan ansågs kommunism och kapitalism vara de stora samhällsfarorna. Återigen utmålades judarna som skyldiga. Under 2000-talet är det terror, jihadism och högerextremism som skrämmer folk. Antisemitismen har återigen anpassat sig: Judar/Israel anklagas nu för att stå bakom 9/11, IS – eller då ”nazism” gentemot Palestina.

Man kan säga att de debattörer som jämställer Israel med Nazityskland snarast gör sig skyldiga till samma sak som nazisterna gjorde – nämligen att de utmålar judarna (och den tydligaste symbolen för judarna i dag är Israel) som det största hotet mot vårt samhälle. Att jämföra Israels politik med nazisternas är också med som ett exempel i International Holocaust Remembrance Alliances definition av antisemitism (som Sverige skrivit under på). Det är således i allra högsta grad en rasistisk tankegång, även om de som uttalar den säkert identifierar sig själva som antirasister.

Ett närbesläktat argument är att Israel borde ha lärt sig av sin egen historia att man inte ska sätta sig över andra. Kruxet med den här uppmaningen – att Förintelsen skulle gjort judarna till bättre människor – är att judar med stor sannolikhet vänder sig mot att se Hitlers koncentrationsläger som en form av uppfostringsanstalt. Det är inte nödvändigtvis en så medveten cynism i bakgrunden, men tillhör man en så utsatt folkgrupp så kan argumentet snarast framstå som ett förtäckt hot om att ”judarna inte lärt sig sin läxa”.

Och även om det bara rör sig om en uppmaning till större empati, så är det hur som helst ett sätt att särskilja judar och avkräva dem andra egenskaper än andra som hamnat i en väpnad konflikt. Varför kan judar inte bara få ses som människor?

Artikeln publicerades i Opulens  och ETC 17 maj 2021.
Tack riktas till Kristofer Åberg  som givit sitt tillstånd till att artikeln återpubliceras i Israelnytt. 

 

Ganska ofta när oroligheter blossar upp i Israel och Palestina används begreppet bosättningar frekvent.    

Vad få personer idag reflekterar över är att vilken värdering och betydelse man lägger in i begreppet bosättning ändrar sig över tid.

Sionisterna hade en vision. När sionisterna byggde upp sin nationalstat var de betydligt mer politiskt än ekonomiskt motiverade i sin önskan att etablera en jordbruksgemenskap i Palestina.

Ledarna för den sionistiska rörelsen kom att se privat egendom som en ogiltig strategi för nationsbyggande. Det man istället förespråkade var offentligt ägande.

Land i Eretz Yisrael [Israels land] intog en central position i sionistisk ideologi och praktik.
Idealet att bosätta sig i landet hade sina rötter i det europeiska tänkandet som romantiserade både naturen och bönderna, försköningen av arbetaren.

Det de tidiga sionisterna gjorde var att skapa en fond. Fonden skulle kännetecknas av två centrala pelare:

(1) den skulle vara evig,

(2) den förvärvade marken måste för alltid vara det judiska folkets gemensamma och ofrånkomliga egendom. Det skulle inte säljas till individer utan snarare hyras ut under förnybara perioder på högst 49 år.

Bosättandes legalitet under det brittiska mandatet

Artikel 6. Administrationen av Palestina … ska uppmuntra, i samarbete med den judiska myndighet som avses i artikel 4, tät bosättning på statlig mark och avfallsmark.
Den uppenbara betydelsen av mark för varje bosättarrörelse erkändes således i artikel 6 i mandatet

Israels landlagar är idag en produkt av ottomanska, brittiska och jordanska.

Vems mark?

Medier har ofta en tendens att tillskriva landområden som enbart palestinska inom vissa områden. Verkligheterna är inte lika kategoriskt rent juridiskt.

I Israels territorium som innefattar 1949 års stilleståndslinjer är över 90 % av markegendomen offentligt ägd som redovisat ovan. Några få procent av marken är ägt av judar och araber som privat egendom.

En vanlig beskrivning i media när oroligheter om vräkningar och bosättningar är på tapeten är “att judarna kan kräva sin mark tillbaka men inte de palestinierna som flydde eller fördrevs från Israels självständighetskrig.”

Det stämmer inte. Däremot för att kunna få tillbaka sin egendom måste man bevisa att kriterierna i enlighet med ottomanska, brittiska och jordanska landlagar är uppfyllda. Bevisbördan ligger således på individen.

Judar fördrevs också

Det man däremot kan konstatera, som ingen nämner idag, är att också judar fördrevs under, och efter, självständighetskriget.

Efter självständighetskriget fanns exempelvis inga judar kvar (bortdrivna) i Gamla Jerusalem eller på Västbanken.

Den andra judiska flyktingströmmen initierades av arabvärlden under och efter kriget 1948.

På grund av förföljelser i arabvärlden mot den judiska befolkningen såg sig 870.000 judar tvungna att fly därifrån. …

Det stora flertalet (närmare 600.000) av de judiska flyktingarna flydde till Israel och blev israeliska medborgare.”. Tragiskt nog, så nämner ingen idag dessa flyktingars rätt till ekonomisk kompensation för förlorad egendom, fysiskt och psykiskt lidande.

För konfliktens andra part är deras status som flyktingar permanterad, trots att få idag kan konstituera sig som sådana utifrån UNHCR: universellt vedertagna definition.

”Vi visade dem den rökande pistol som bevisade att Hamas arbetade ut ur den byggnaden”, sade en källa nära utrikesminister Gabi Ashkenazi. “Jag förstår att de tyckte att förklaringen var tillfredsställande.”

Israel delade underrättelser med USA som visade hur Hamas opererade i samma byggnad med Associated Press och Al-Jazeera i Gaza, sade tjänstemän i Jerusalem på söndag.

Tjänstemän i mer än ett regeringskontor bekräftade att USA: s president Joe Bidens telefonsamtal till premiärminister Benjamin Netanyahu under lördagen delvis handlade om bombningen av byggnaden och att Israel visade Biden och amerikanska tjänstemän underrättelsen bakom aktionen.

”Vi visade dem den rökande pistolen som bevisade att Hamas arbetade ut ur den byggnaden”, sade en källa nära utrikesminister Gabi Ashkenazi. “Jag förstår att de tyckte att förklaringen var tillfredsställande.”

En annan ledande israelisk tjänsteman medgav att det faktum att bombningen ägde rum två dagar efter att en tweet från IDF vilselett några utländska medier att rapportera om att marktrupper hade kommit in i Gaza gjorde situationen svårare ur ett offentligt diplomatiperspektiv.

USA var det enda landet som frågade om IDF-anfallet mot byggnaden, som militären sade hyser Hamas militära underrättelsetjänster, liksom AP och Al Jazeera, andra nyhetsbyråer, andra kontor och lägenheter.

”Utifrån en analys som utrikesministeriet gjorde [under söndagen] släppte 80% av de 90 länder som vi talade med de senaste dagarna officiella uttalanden som stödde Israels rätt att försvara sig. De ringer inte för att stoppa operationen,” sade ministeriets källa.

Ashkenazi talade också med över 30 utrikesministrar runt om i världen.

“Vi är fortfarande på en positiv plats när det gäller vår legitimitet att agera”, tillade utrikesministeriets källa. “Det finns mycket tydligt stöd för den israeliska inställningen att terrorismen gick över en gräns.”

IAF slog till mot det 12 våningar höga tornet i Gaza på lördag och utfärdade en varning en timme i förväg.

“Byggnaden inrymde kontoren för civila medier, som terroristorganisationen Hamas gömmer sig bakom och använder som mänskliga sköldar”, säger IDF i ett uttalande. ”Terrororganisationen Hamas placerar medvetet sina militära tillgångar i hjärtat av civilbefolkningen i Gazaremsan.

Före attacken varnade IDF de civila som var i byggnaden och gav dem tillräckligt med tid för att evakuera.”

Efter Operation Protective Edge 2014 skrev före detta AP-reporter Matti Friedman i Atlanten:

“Hamas förstod att journalister kunde skrämmas när det var nödvändigt och att de inte skulle rapportera hotet … AP-personalen i Gazastaden skulle bevittna en raketuppskjutning rätt bredvid deras kontor, hota journalister och andra civila i närheten – och AP skulle inte rapportera det, inte ens i AP-artiklar om israeliska påståenden att Hamas sände raketer från bostadsområden. ”

Mot bakgrund av attacken mot byggnaden i Gaza uttryckte utrikesminister Antony Blinken sitt “orubbliga stöd” till Associated Press-presidenten och VD Garry Pruitt på lördag och noterade den “oumbärliga rapporteringen i konfliktzoner.”

AP och Al Jazeera fördömde luftangreppet starkt.

Pruitt kallade strejken “en otroligt störande utveckling.” Han sa att ett dussin AP-journalister och frilansare hade varit i byggnaden, men evakuerades i tid.

“Vi är chockade och förskräckta över att den israeliska militären skulle rikta in sig på och förstöra byggnaden som rymmer AP: s byrå och andra nyhetsorganisationer i Gaza,” sa han. “Världen kommer att veta mindre om vad som händer i Gaza på grund av vad som hände idag.”

Den fungerande generaldirektören för det Qatar-baserade Al Jazeera Media Network, Dr Mostefa Souag, kallade strejken “barbarisk” och sa att Israel borde hållas ansvarig.

“Målet med detta avskyvärda brott är att tysta media och att dölja det otaliga blodbadet och lidandet för Gazas folk”, sade han i ett uttalande.

Talesmannen för IDF: s internationella medieavdelning, Överstelöjtnant. Jonathan Conricus, avvisade uppfattningen att Israel försökte tysta media. “Det är helt falskt – media är inte målet”, sa han till Reuters.

Artikeln publicerades den 16 maj Jerusalem Post.

https://www.jpost.com/israel-news/israel-showed-us-smoking-gun-on-hamas-in-ap-office-tower-officials-say-668303

Snabböversättningen är Vänskapsförbundets.

 

Ett av de mest pressande hoten som israeliska försvarsstyrkor möter de senaste åren är nätverk av gränsöverskridande attacktunnlar från Gaza.

Hamas och andra radikala terrororganisationer i Gazaremsan har investerat mycket i tunnelindustrin, ofta på bekostnad av civil rehabilitering.

Under åren efter operationen Protective Edge 2014 har Hamas budget för civila frågor minskat, medan dess militära budget stadigt ökat och ökat från 15% av den årliga budgeten 2014 till 55% 2016.

Det beräknas att Hamas har investerat mer än 150 miljoner dollar i sina tunnelbyggnadsaktiviteter, samtidigt som de många Gazabor som deltar i detta farliga arbete äventyras.

De valda platserna för dessa tunnlar visar ytterligare Hamas åsidosättande av människolivet – tunnlar byggs ofta under civila infrastrukturer i Gaza och slutar i närheten av israeliska civila städer, vilket avsiktligt hotar både israeliska och Gazas civila.  Hamas gränsöverskridande attacktunnlar utgör en allvarlig kränkning av Israels suveränitet och hotar livet för israeliska civila och soldater.

Israeliska försvarsstyrkor har vid ett flertal tillfällen upptäckt attacktunnlar under faciliteter tillhörande UNRWA.

I maj 2021 förstördes en mycket sofistikerad “tunnelbana”.

“Tunnelbanan” byggdes under åren efter kriget 2014 i Gazaremsan, även känd som Operation Protective Edge. Det var ett nätverk av dussintals kilometer tunnlar som korsade Gaza och gav säkerhet för Hamas-agenter från israeliska flygintrång.

Förutom tunnelbanesystemet har israeliska försvarsstyrkor lokaliserat och förstört minst 18 terrortunnlar sedan 2014, enligt en IDF-rapport från 2019.

Yvonne Fredriksson och Kerstin Dahlberg har naturligtvis helt rätt i det förkastliga faktum att barn fängslas. Det jag hade önskat från Palestinagrupperna hade varit lite mer substans och mindre argumenterade styrt av känslor, skriver Martin Blecher generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige Israel.

Frågan om palestinska barn i israeliska fängelser är alldeles för viktig för att bli verktyg åt onyanserad rapportering.

Personligen anser jag att palestinska fångar är ett av resultaten av förkastlig ockupation. Men debatten kring fångarna får inte kidnappas genom förvrängning av fakta.

Det faktum att palestinska minderåriga har varit involverade i en våg av terror- och våldsattacker utelämnas bekvämt för läsaren i Fredrikssons och Dahlbergs artikel och lämnar intrycket att Israel arbiträrt griper palestinska barn som leker med bilar och dockor.

Den sorgliga verkligheten är att unga palestinier har blivit indoktrinerade att utföra allvarliga våldshandlingar av sina medier, politiker och terrororganisationer. Men för skribenterna tycks det handla om israelisk misshandel av oskyldiga barn.

De två rättssystemen som är i drift är uppdelade mellan israeliska medborgare (som givetvis inkluderar både judar och araber) och icke-medborgare. Detta är inte en uppdelning baserad utifrån ras, etnicitet eller religion utan på de omtvistade territoriernas rättsliga status.

Anledningen till att palestinier, både barn och vuxna, inte är föremål för israelisk civilrätt är att Israel aldrig har annekterat Västbanken och därför gäller inte israelisk lag för området. I stället tillämpas militärrätt.

Värt att notera, är att det inte bara är Israel som ställs inför den ökade problematiken att förhålla sig till barn som begår terrorbrott. I oktober 2016 dömde Storbritannien sin yngsta terroristmisstänkta någonsin till fängelse för att ha organiserat en attack på Australiens Anzac Day-parade. Pojken var 14 år vid sin arresteringstid.

Ingen vill se barn i fängelse

Österrike tilldelade ett tvåårigt fängelsestraff till en 14-årig pojke som kontaktade IS-militanter och hade laddat ner bombplaner på sin Playstation-konsol. Den 13-årige brodern till, hjärnan bakom terrorattackerna i Paris, Abdelhamin Abaaoud har gått med i den islamiska staten i Syrien på sin brors uppmaning vilket gör honom till en av de yngsta jihadisterna.

Australien medgav i oktober 2016 att man övervakade terroristmisstänkta så unga som tolv år gamla. I USA, som sägs vara världsledande inom fängelse för barn, har 14 stater ingen minimiålder för att rättspröva barn som vuxna. Barn så unga som åtta år har åtalats som vuxna.

Ingen vill se barn i fängelse. Det skulle vara klädsamt om Fredriksson, Dahlberg och Palestinagrupperna sätter problemet, med att allt yngre personer lockas till terroristorganisationer och att begå terrorhandlingar, i ett bredare perspektiv än att bara uppmärksamma Israel.

Martin Blecher, generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige Israel

Artikeln publicerades i Kristianstadsbladet 14 maj 2021 och var en replik på Yvonne Fredriksson och Kerstin Dahlbergs insändare ”Israel tillfångatar barn medan världen blundar”.

Intervju med premiärminister Benjamin Netanyahu från 2014.

“De masskjuter våra städer med syfte att döda så många som möjligt. De lyckas inte. Av två anledningar. Ett: Vi har utvecklat ett otroligt missilförsvarssystem.

Anledning nummer två: Vi lyckas för att vi beskjuter de som skjuter raketer. Man beskjuter från civila hem som är befälsposter till islamiska Jihad och Hamas. Det är där man har sin säkrade kommunikation, vapendepåer och raketer. Uppenbart kommer vi inte ge dem immunitet så vi attackerar dem och vi försöker minimera så mycket vi kan civila offer.”

Det vi bevittnar i detta nu är en repris av:

operation Cast Lead 2008-2009,

operation Pillar of Defence 2012

operation Brother’s keeper 2014

När Mahmoud Abbas eftermäle diskuteras brukar två saker lyftas fram:

1) Han förlorade Gaza

2) Mahmoud Abbas har tagit avstånd från våld.

Al Aqsa-martyrernas brigader, en del av Abbas Fatah, skryter nu om följande raketattacker under måndagen tionde maj

1: Bombardemanget av Majdal (Ashkelon) med 4 missiler.

2: Bombningen av Karm Abu Salem (Kerem Shalom) med 3 missiler.

3: Beskjuter Majdal med 3 missiler

5: Bombningen av Sderot med 6 missiler.

6: Kissufim bombades med 5 granater.

7: Bombningen av Karm Abu Salem med 5 granater.

8: Beskjutandet av Nahal Oz med 3 granater.

9: Beskjuter Kissufim med 3 missiler.

10: Sderot bombades med en missil

11: Bombningen av Karm Abu Salem med fyra granater

Det som skiljer hat mot judar gentemot andra sorters hat är att judar blir förföljda för dels den man är (till skillnad mot andra som blir hatade för vad man kanske gör) och att hatet mot judar är som en kameleont, ett virus som muterar. Ett hat som anpassar sig efter omständigheterna.  

Tanken med Israel är att det ska vara en plats för judar, utan att känna rädsla, och med frihet kunna leva och förverkliga sin judiskhet och potential om man så vill. Ingen annan plats kan, och har historiskt sett kunnat göra det. 

Grunden till staten Israel lades före Förintelsen och FN:s beslut

När staten Israel utropades fanns redan stadsliknande organisation, Jewish Agency, som fungerade som provisorisk regering. Jewish Agency kom till mångt och mycket att uppstå som en följd av det judiska samhälle – Yishuv (på hebreiska) som växte fram i dåvarande Palestina. 

Civilsamhället var välutvecklat och det fanns israeliska fackförbund, sjukhus och universitet.  

Rätten till ett judiskt hemland förkunnades 1917 för att bekräftas av det internationella samfundet den 25 april 1920

Om Oslo-avtalet inte finns så finns inte palestinska myndigheten. Så är naturligtvis inte fallet eftersom interaktioner mellan Palestinska myndigheten, Israel och världen sker på daglig basis, skriver Martin Blecher i en slutreplik till Thomas Hammarberg och Fredrik Wadman.   

Det framgår tydligt att Thomas Hammarberg inte har kännedom om de bilaterala förhållandena mellan Israel och Palestina (Dagens Arena 22/3). 

Thomas Hammarberg misslyckas med att svara på det uppenbara: Det är möjligt att för Thomas Hammarberg, och för hans arbete som parlamentariker, har Oslo-avtalet slutat att gälla men inte för Israel och Palestinska myndigheten. Det framgår ganska tydligt eftersom länderna samarbetar enligt Oslo när det gäller säkerheten, skatte- och tullpolitik etc.

Ungefär 80 procent av de varor och tjänster som palestinierna köper, köps inne i Israel där moms betalas och sedan returneras till Palestinas stadsbudget. Cirka 50 procent av Palestinas budget kommer från skatteintäkter insamlat av Israel, överfört till Palestina

Eftersom Thomas Hammarberg, i kontrast till Palestina och Israel, anser att Oslo-avtalet inte gäller så finns det ju inga skatte- och momsintäkter att tala om.

Folkrätten är naturligtvis viktig men vad som främst styr länders relationer med varandra är bilaterala avtal. Hälsofrågan, där vaccinering ingår, är intressant just för dess försiktighet och val av ord. Att överföra något betyder att man ger upp ansvar för något. Oslo-avtalet formulerades noggrant.

En förutsättning när man replikerar på en artikel är att man läser vad man replikerar på. Fredrik Wadman skriver om artikel 56 i Genevekonventionen (Dagens Arena 23/3).

Har man läst ursprungsartikeln framkommer det vilka paragrafer en ockupationsmakt är bunden av oberoende tid som fortlöpt, samt vilka paragrafer som upphör i samband med att en militär operation har avslutats. Mellan palestinska myndigheten och Israel råder inget krigstillstånd och inga militära operationer äger rum mellan dessa parter.

Stycket om hälsovård (och därmed frågan om palestiniers vaccin) i konventionen hamnar inte under kategorin där en ockupationsmakt har förpliktelser mot de ockuperade efter att en viss tid förlöpt.

Thomas Hammarbergs eget parti erkände en stat. I Thomas Hammarbergs värld kan man erkänna stater baserat på rättigheter. Några skyldigheter och ansvar är inte att tala om.

Martin Blecher
Generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige Israel 

Debattartikel publicerad i Dagens Arena 26 mars 2021

Det har höjts röster för att Israel har en legal skyldighet att vaccinera palestinier som lever under den palestinska myndighetens kontroll på Västbanken och på Gazaremsan. Men någon sådan skyldighet finns inte, skriver Vänskapsförbundet Sverige-Israel.

Från början gjorde den palestinska myndigheten klart att man inte ämnade söka vaccin från Israel och att de var fullt kapabla att ta hand om sin egen befolkning.

Israels relation till palestinierna är primärt styrd genom Osloavtalet, ett avtal som skapade den palestinska myndigheten och delade upp befogenheter mellan parterna. I Osloavtalet stipuleras följande: ”Ansvaret i frågan om hälsa på Västbanken och i Gaza ska överföras till den palestinska sidan, inklusive hälsoförsäkringssystemet.”

Benämning ”överföra” betyder att Israel ger upp dem. Man har dem inte längre i samband med att Oslo skrevs under. Det vore alltså en överträdelse av Israel att blanda sig in i hälsofrågan. Allmän hälsa inkluderar naturligtvis vaccin.

Kritikerna hävdar att Osloöverenskommelsen var en interimsöverenskommelse som var tänkt att bestå i fem år. Det är riktigt. Men parterna till avtalet fortsätter applicera avtalet och betraktar det som legalt bindande.

Låt oss nu gå till nästa legala forum som kritiker mot Israels vaccineringspolicy ofta använder sig av. Fjärde Genèvekonventionen, en konvention som bland annat tar upp ockupation efter krig.

Det är tveksamt om detta argument går att användas. Avtal mellan parterna själva ersätter fjärde Genèvekonventionen.

Vidare bör man fråga sig huruvida Genèvekonventionen (om Osloavtalet inte fanns) går att applicera på område A och B på Västbanken där palestinska myndigheten har sin regering och utövar kontroll. Men om man vill anse att Genèvekonventionen är av betydelse i detta fall så kan man läsa den.

Mellan Israel och den palestinska myndigheten bedrivs inget krig och heller inget fientligt tillstånd. Under avsnittet Början till slutet Artikel 6 (fjärde Genèvekonventionen) står: När det gäller ockuperat territorium, ska tillämpandet av nuvarande konvention upphöra ett år efter att militära operationer har avslutats.

Efterföljande stycke lyder: Den ockuperande makten ska emellertid vara bunden, under ockupationens varaktighet, i den utsträckning sådan makt utövar regeringens funktioner på ett sådant territorium, enligt bestämmelserna i följande artiklar i denna konvention: 1 till 12, 27, 29 till 34, 47, 49, 51, 52, 53, 59, 61 till 77, 143.

Provisionerna om allmän hälsa finns under artikel 56, alltså inte en artikel nämnd i ovanstående.

Sverige tillhör idag en betydande majoritet av stater som erkänt Palestina som stat. Utifrån de kriterier som föranledde erkännandet av Palestina (kontroll över territorium, en regering, och en befolkning) vore det ju konstigt om man erkänner något som bara har massa rättigheter man kan utkräva från andra, men inga skyldigheter och förpliktelser som andra kan utkräva från dem.

En pandemi och andra gränsöverskridande problem är något som i förlängningen förstärker bandet nationer emellan och lägger grogrund för ökat samarbete mellan folken. Då är det ännu mer angeläget att ansvarsområden redogörs och förkunnas på ett adekvat sätt.

Lars Adaktusson
Ordförande Vänskapsförbundet Sverige Israel

Martin Blecher
Generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige Israel

Debattartikel införd i Dagens Arena 19 mars 2021


Antisemitismen har länge varit ett problem i Malmö. Men i stadens nya rapport om hoten mot judarna verkar det främst vara lärarna i skolan som måste förändras, skriver Lars Åberg.

Trots att politikerna i Malmö skulle vilja slippa prata om antisemitismen gnager den på samvetet och vill inte ge sig av. I denna stad som länge varit upptagen av hur den uppfattas utifrån – bilden av staden – har de reellt existerande problemen setts som besvärande när de inte kunnat lösas.

En aktuell kommunal rapport vill göra antisemitismen till en rasism bland andra och ansluter på så sätt väldigt väl till en mångårig malmöitisk verklighetsbeskrivning. Hotbilden mot stadens judar relativiseras. Överraskande placeras i rapporten ansvaret för att bekämpa antisemitismen hos lärarna, som uppmanas att normkritiskt se över sin egen värdegrund – som om det var hos dem problemet ligger.

Under de senaste tjugo åren har judiska församlingen i Malmö förlorat nästan två tredjedelar av sina medlemmar; många har helt enkelt flyttat från staden. Under Ilmar Reepalus (S) tid som kommunstyrelsens ordförande (1994-2013) fördjupades misstron mot den politiska ledningens förmåga – och vilja – att gå emot de växande antijudiska stämningar som följde med den ökande invandringen från Mellanöstern.

I januari 2009 avbröts en Israelvänlig manifestation på Stortorget i Malmö av motdemonstranter som kastade flaskor och raketer. Efteråt drog unga Hamassupportrar runt på de närliggande gatorna. En pojke med blossande kinder, kanske tio år gammal, småsprang förbi åskådarna som samlats och stirrade upp i deras ansikten med en febrig fråga på läpparna: ”Är du jude?”

Ilmar Reepalu gav intervjuer i lokalpressen där han beskrev Israel som ”en varböld” och genom att på ett grumligt sätt koppla ihop israelisk politik med judar bosatta i Malmö försåg han den sortens attacker med ett slags legitimitet. Från hans stadshus hördes aldrig några fördömanden av det som hände på Stortorget. Till brittiska Sunday Telegraph sade han: ”Det har inte förekommit några angrepp på judar och om judar från stan vill flytta till Israel är det inte någon fråga som berör Malmö.” I dansk tv betonade han att kritiken mot honom underblåstes av ”den israeliska lobbyn”.

Året därpå, på minnesdagen för Förintelsens offer, förklarade Reepalu i Skånska Dagbladet att judar inte kan räkna med någon särbehandling – som om någon hade begärt detta.

De senaste åren, med Reepalus efterträdare Katrin Stjernfeldt Jammeh, har insatser gjorts: upplysningskampanjer, gemensamma imam- och rabbinbesök i skolorna, kippavandringar, utbyggt skydd runt byggnader, försöket att få Förintelsemuseet förlagt till Malmö i syfte att visa att kritiken tagits på allvar och att det blivit dags att få någon form av avslut.

Men obehaget har inte velat ge med sig. 2018 avslöjades antisemitiska uttalanden hos det socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU i Skåne och i december 2017 demonstrerade Palestinasympatisörer på Möllevångstorget i Malmö, där det bland annat ropades ”Vi har utlyst intifada från Malmö. Vi vill ha vår frihet tillbaka, och vi ska skjuta judarna”.

Är antisemitismen en rasistisk föreställning bland andra eller bör den ses i ett annat sammanhang än exempelvis fördomar mot svarta? Frågan ges nytt bränsle i rapporten som Malmö stad publicerade förra veckan, ”Skolgårdsrasism, konspirationsteorier och utanförskap”. Rapportförfattaren Mirjam Katzin fick i somras en ny tjänst i kommunen för att ”stärka förskolor och skolor” i arbetet mot antisemitism. Hon var tidigare Vänsterpartiets Malmöordförande 2017-2019.

Katzin har intervjuat skolpersonal och judiska elever och fram träder en sedan länge bekant bild av hur enskilda elever trakasseras och lärare möter invändningar i klassrummet när de talar om Förintelsen. En slutsats i rapporten är att det behövs mer kunskap.

Men Mirjam Katzin vill också något annat, nämligen föra in antisemitismen i en normkritisk och intersektionell fåra med ett flytande och svårfångat utanförskap: ”En central utgångspunkt i studien är att antisemitismen är en del av en historisk rasistisk struktur i samhället.” Det är enligt henne denna oidentifierade struktur som skapar ”en brist på erkännande av majoritetssamhället för många barn och unga i Malmö”.

Hur gick det till när lärarna blev ett antisemitiskt problem?

Katzin skriver att det finns en tendens att placera problemet ”utanför majoritetssamhället” för att i stället peka ut dem som ”betraktas som mindre civiliserade”. Hon påminner en hel del om regeringens gamla självdestruerande diskrimineringsutredare Masoud Kamali när hon kommer fram till att mycket är lärarnas fel:

”Lärare och annan skolpersonal behöver, för att inte reproducera rasistiska strukturer, arbeta med sin egen värdegrund och med en normkritisk blick på sig själva och det egna förhållningssättet.”

Den mästrande tonen återkommer på flera ställen:

”Såväl skolpersonal som elever skulle gynnas av en bättre förståelse för rasism och verktyg för att motarbeta att rasism reproduceras. […] Många ungdomar i Malmö upplever också rasism i sin vardag, genom diskriminering, ifrågasättande och rasprofilering. Det kan här behövas en antirasistisk normkritisk fortbildning.”

Men är det inte någonting som är väldigt skevt med den här beskrivningen och fördelningen av skuldbördan?

Hur gick det till när lärarna blev ett antisemitiskt problem? Hur vet man att deras normer är så problematiska att de behöver omprogrammeras? Någon undersökning?

När antisemitismen sägs bero på ”segregation, ojämlikhet och normer som tar sig uttryck i staden och i skolan” rör sig rapporten både bort från ämnet och ut i en banaliserad samhällsanalys. Det Mirjam Katzin egentligen vill ha sagt är att hela Sverige är impregnerat med rasism och att ”många andra elever i Malmös skolor också har erfarenheter av rasism av olika slag, genom diskriminering, fördomar och rasprofilering”. Här nämns specifikt ”elever med muslimsk bakgrund” som ”kan uppleva att det förtryck de själva utsätts för är osynliggjort”.

Och då har vi än en gång på något märkligt vis avlägsnat oss från det som skulle diskuteras och göras något åt: antisemitismen i Malmö.

Lars Åberg
Senior reporter i Bulletin
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Krönikan publicerades i Bulletin 25 februari 2021

Benjamin Dousa, VD för Timbro, kommenterade sången "Leve Palestina":


"Ung Vänster sjunger antisemitiska sånger. Den här är från deras kongress i januari 2021. Samma sång fick Socialdemokraterna nationellt att agera mot SSU Malmö, men hittills tyst från Vänsterpartiet."

Så här presenteras den i sånghäftet:

Text: Kofia
Musik: Kofia

"Kofia var ett svenskt-arabiskt tiomannaband som var aktiva i Göteborg på 70- och 80-talet. Verserna leds av en person och följes av kören som sjunger samma sak. Refrängen sjunges unisont, och det är brukligt att klappa i takt. Glöm inte att klappa tre gånger under 'krossa sionismen'"

Och vi har odlat jorden.
Och vi har skördat vetet.
Vi har plockat citronerna.
Och hela världen känner till vår jord.

Leve, leve, leve Palestina.
Leve, leve, leve Palestina.
Leve Palestina och krossa sionismen.
Leve Palestina och krossa sionismen.

Och vi har kastat stenar på,
soldater och poliser.
Och vi har skjutit raketer,
mot våra fiender.
Och hela världen känner till vår kamp.

Leve, leve, leve Palestina.
Leve, leve, leve Palestina.
Leve Palestina och krossa sionismen.
Leve Palestina och krossa sionismen.

Och vi ska befria vårt land,
från imperialismen.
Och vi ska bygga upp vårt land,
till socialismen.
Och hela världen kommer att bevittna.

Leve, leve, leve Palestina.
Leve, leve, leve Palestina.
Leve Palestina och krossa sionismen.
Leve Palestina och krossa sionismen.

Efter andra världskriget och Förintelsen av sex miljoner judar var antisemitismen länge bannlyst från det offentliga rummet. Men nu har antisionismen fått en farlig roll i spridandet av vår tids antisemitism. 


Hatet mot judar och hatet mot Israel hänger ihop. Dels på grund av det uppenbara, att Israel är en judisk stat, men också på grund av att hat mot Israel erbjuder en accepterad, eller rentav politiskt korrekt, möjlighet att ge uttryck för antisemitism.
 
Sambandet mellan antisemitism och antisionism fungerar dessutom i båda riktningar. Det gäller särskilt i Mellanöstern, där regimerna ofta utnyttjar folkligt utbredd antisemitism i sin propaganda mot den judiska staten.
 
Klassiska antisemitiska anklagelser återanvänds
Vi ser hur förövare helt enkelt återanvänder gamla klassiska antisemitiska mytbildningar, men nu paketerar dem som ”Israelkritik”. Det kan röra sig om lögner där Israel och israeler påstås förgifta brunnar, vara blodtörstiga, eller kontrollera medierna. Detta är antisemitiska och direkt livsfarliga lögner som idag tillskrivs Israel helt öppet.
 
Under den andra intifadan kunde en av Sveriges största tidningar – Aftonbladet – på ledarplats attackera Israel under rubriken ”Den korsfäste Arafat”. En direkt anspelning på den urgamla myten om judarna som Jesus mördare. Till råga på allt skedde publiceringen annandag påsk. Detta är nu ett tag sedan, men skribenten skriver fortfarande för Aftonbladet och artikeln ligger fortfarande uppe på tidningens hemsida.
 
Skillnaden mellan legitim Israelkritik och förklädd antisemitism
Vi har samtidigt ett gemensamt ansvar för att begreppet antisemitism inte missbrukas eller urvattnas. Israel både kan och bör granskas på samma sätt som alla andra stater.
 
Den israeliske politikern Nathan Sharansky är upphovsman till vad som brukar benämnas ”3D-testet” eller ”De tre D:na”. Det är ett hjälpmedel för att separera legitim Israelkritik från antisemitiskt betingade angrepp på den judiska staten. När ett ”Israelkritiskt” inlägg kan sorteras in under något av begreppen Demonisering, Dubbla måttstockar och Delegitimering rör det sig vanligen om antisemitism. Några exempel:
 
Demonisering – Att likna Israels nuvarande politik vid nazisternas, eller påstå att palestinierna lever som Sydafrikas svarta under apartheidåren. Eller att anklaga Israels Försvarsmakt IDF för övergrepp som aldrig begåtts.
 
Dubbla måttstockar – Att tillämpa en moralisk standard för Israel och en helt annan för resten av världen. Att som FN:s särskilda Råd för mänskliga rättigheter (UNHRC) ha en enda stående punkt på agendan när det gäller enskilda stater, nämligen att kritisera Israel. Även bojkottkampanjer kan räknas hit. Likaså att förvägra Israel varje rätt att försvara sig.
 
Delegitimering – Att ifrågasätta Israels existens. Påstå att Israel i sig är ett rasistiskt projekt. Här kritiseras Israel inte ens för vad hon gör, utan för vad hon är.
 
Vår viktiga uppgift
Det judiska folket har under historiens gång varit hårt drabbat av förföljelser. Den senaste katastrofen är inte särskilt avlägsen, varken i tid eller rum. Pogromer och fysiska attacker har alltid föregåtts av hatisk retorik, och de har nästan alltid kunnat genomföras på grund av att en bred allmänhet förhållit sig passiv eller rentav likgiltig.
 
Vänskapsförbundet Sverige-Israel utgör en viktig plattform för att bemöta den nya antisemitism som antisionismen utgör. Och ett medlemskap hos oss är ett sätt att inte förhålla sig likgiltig.
 
Anders Engström
Informationschef, Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Publicerad i Förenade Iraelinsamlingens tidning Menorah 4/20.


Fler artiklar