Få, om ens något land i världen, erbjuder den tillgängligheten och insyn som Israel gör, skriver Martin Blecher, Vänskapsförbundet Sverige-Israel, i ett svar till Palestinagruppens tidigare insändare.
Israel är i dag unikt som enda land där lite drygt 200 icke statliga organisationer arbetar inne i landet. Det finns få, om ens något land i världen, som erbjuder den tillgängligheten och insyn. Det är remarkabelt i sig.
Palestinagruppen försöker i en insändare koppla olaglighetsförklarandet av sex människorätts- och civilrättsorganisationer till att ”Israel inte får ifrågasättas” och att ”internationell kritik avfärdas som antisionism.” Det är inte för inte att man blir lite nyfiken var dessa påståenden kommer från.
Då drygt 200 icke statliga organisationer arbetar i Israel och det i detta fall är frågan om sex organisationer så faller Palestinagruppens argumentation rimligen enkelt på sin egen orimlighet.
Det finns alltid två sidor av ett mynt. Jag råder Palestinagruppen att ge läsaren minsta tillstymmelse att förstå det.
De sex organisationer som nämnts av Israels försvarsministerium anklagas ha kopplingar till PFLP. PFLP är terroriststämplat av EU, USA och andra länder. Varför utelämnas denna information kan man fråga sig om utgångspunkten inte är att fastställa ett specifikt narrativ som passar sitt ändamål?
Varken jag, eller Palestinagruppen, har full kännedom om varför tillslaget gjordes mot dessa sex organisationer utöver den information som går att läsa av alla via öppna källor. Den information som offentliggjorts visar tydligt på att representanter för de sex organisationerna också är högt uppsatta medlemmar i PFLP.
Det råder i dag konsensus, som också antagits av Förenta Nationerna (resolution 1373 och 2642), om att stater ska kriminalisera uppsåtligt tillhandahållande eller insamling av medel från deras medborgare eller inom deras territorier med avsikt att medlen ska användas för att utföra terroristattacker.
Det finns alltid två sidor av ett mynt. Jag råder Palestinagruppen att ge läsaren minsta tillstymmelse att förstå det.
Martin Blecher, generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel
Vänskapsförbundet i replik till Palestinagruppen som publicerades i Folkbladet
Jag hoppas du och din familj har hälsan! Jag skulle vilja stjäla ett par minuter av din tid och dela ett par reflektioner från mig och styrelsen för vår Handelskammare:
Vi har ett underligt år att se tillbaka på när vi nu så smått summerar 2021. Israel tog ett globalt ledarskap när det gällde tidig vaccination av sin befolkning, nyheterna kring Israel fick en positiv slagsida även i den svenska rapporteringen. Tack vara insatta skribenter i tex DN, SvD, DI etc så fick vi även under våren en serie nyheter kring t.ex. EQT investering i Cyper Tech bolag. Vi som följer Roberth Friedmans insatser för Israeliska Handelsministeriet ser även många affärer som inte alltid når ut i media. Vi fick ett litet hack i kurvan under de dagar i juni då Hamas riktade sina raketer mot Tel Aviv. Vi sköt på ett planerat cyber security seminarium till i augusti och har fortsatt konsolidera våra planer för en starkare kammare med ett utvecklat värdefullt erbjudande för i synnerhet fler aktiva företagsmedlemmar. Vi har under året arbetat hårt med vår digitala närvaro (Uppdaterad hemsida, LinkedIn etc), vi har också hållit ett par seminarier såväl online som på traditionellt vis. Det finns för- och nackdelar med de båda, men en sak är säker: Hybrida seminarier med publik online OCH på plats är svåra att genomföra så att de blir bra för alla.
Som ni vet lämnade vi våra lokaler i Svensk Handel på Regeringsgatan under våren (då de prioriterar sina egna medlemmar i sina lokaler). Vi är glada för samarbetet med Epicenter där vi nu har vår hemvist (Korsningen Mäster Samuelsgatan-Malmskillnadsgatan) i ett kvarter som verkligen fått en ansiktslyftning under året som gått. Som medlem i handelskammaren är ni välkomna att sitta och arbeta/ta möten i deras lokaler som är väldigt spännande och liknar på många sätt och vis t.ex. WeWork i sitt upplägg. Det unika med Epicenter är den intressanta blandningen av små- och stora bolag samt en del riskkapitalister. Vi ser ett ökande intresse från Epicenter i ett aktivt samarbete, och det första exemplet kommer i februari kring ett gemensamt seminarium kring ”Retail Tech” (Framtidens affär).
Vår styrelse har genomgått en rätt rejäl förnyelse under två år. Vi har en mycket intressant mix av kompetenser med erfarenhet från bland annat Med Tech (Danielle Lewensohn), Retail Tech (Ariella Rotstein), Start ups och ICT (Marie Claire Maxwell), Life Science och start-ups (Jeanette Tuval), Modern kommunikation och Ledarskapsutveckling (Raymond Mankowitz), ekonomistyrning, Fin Tech (Dan Beitner). Sedan har vi såklart den evigt entusiastiska Roberth Friedman som med små medel, men med ett oerhört starkt nätverk, skapar en serie nya affärer för Israeliska bolag i Sverige. Slutligen vill jag nämna den viktiga insats Evelyn Gottlieb gör i allt vad gäller ordning och reda kring medlemslistor, protokoll och som med ett aldrig sviktande gott omdöme kommer med goda råd och aktivt stöttar kammaren i vår utveckling mot ett mer attraktivt erbjudande för er, våra viktigaste intressenter.
Nu till en fantastisk möjlighet som vi utvecklat under hösten:
Vi är på väg att skapa de finansiella förutsättningarna för att starta ett unikt utbyte mellan Sverige och Israel, ett initiativ som kommer skapa goda ambassadörer för våra respektive ekosystem för årtionden framöver, samt i det korta perspektivet kommer erbjuda spännande möjligheter för deltagande företag och studenter.
Vi planerar för ett ömsesidigt utbyte av sistaårsstudenter från våra bästa universitet som kommer ges möjlighet för intressant praktikarbete inom spjutspetsföretag i respektive land. Arbetsnamnet för detta initiativ är ”Tech Kibbutz”. Detta initiativ kommer vara drivet- och finansierat av industriella intressen. Om allt går enligt plan kommer vi kunna rekrytera de första deltagarna i detta initiativ under hösten 2022, med start 2023. Målet är alltså ett ömsesidigt utbytesprogram där studenter från Israel bereds möjlighet att under upp till 6 månader arbeta i ett svenskt multinationellt bolag med utveckling av affär/teknologi. Samtidigt kommer vi rekrytera svenska studenter till ett motsvarande program i ngt av de mest spännande snabbväxande bolagen i Israel.
Just nu analyserar vi förutsättningarna för detta program ur ett arbetsrättsligt perspektiv. Samtidigt rekryterar vi de finansiärer som kommer krävas för att sätta upp två kanslier, ett i Sverige samt ett i Israel. HKSI kommer driva Stockholmskansliet, och vi letar lämplig organisation i Israel som kan driva kontoret i Tel Aviv.
Vi har ett starkt stöd från viktiga svenska nyckelfinansiärer, samt en förankring i svensk industri. Detta ger den trygghet för övriga investerare som krävs för att detta företag skall gå att genomföra.
Vi i styrelsen är beredda att kavla upp ärmarna för att ro detta i hamn, men vi vet att det kommer dyka upp många utmaningar längs vägen. Vi hoppas att ni medlemmar är intresserade av detta initiativ, och är beredda att ställa upp med era råd/synpunkter och expertis under året. Detta komma dominera vårt arbete för kammaren under kommande tid som ni förstår.
Med hopp om att vi kan ses på Trade Award torsdag den 9 december på Epicenter!
Önskemål/synpunkter/glada tillrop kan som vanligt mailas till undertecknad, eller Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
För ett halvt årtusende sedan påstås augustinmunken Martin Luther ha spikat 95 teser på kyrkporten i Wittenberg.
Huruvida detta verkligen ägt rum är omtvistat. Men Svenska Kyrkan, och alla andra protestantiska kyrkor, hyllade under året som gått mannen som bröt med den katolska kyrkan.
Hans glödande och väl dokumenterade judehat berördes dock sparsamt. Tidigt 2017 fanns i en tidningsartikel av ärkebiskopen en bisats — en enda kort bisats — där problemet noterades. För övrigt dånar tystnaden i ärendet.
I en predikan 1527 varnas för "förjudning av den evangeliska församlingen" och 1530 förklarar Luther, att om nu en jude kommer och vill bli döpt, skulle han vilja föra honom ut på Elbebron, hänga en sten om hans hals och stöta ut honom i floden med orden: "Nu döper jag dig i Abrahams namn."
"Jag vill inte att en kristen skall låta sig luras av judarna och råka i deras elände och olycka", förklarar Luther och frågar sig : "Vad skall vi kristna nu göra med det fördömda judafolket?" Han svarar själv.
— Bränn upp deras synagogor och skolor
— Förstör deras hus på samma sätt
— Tag alla deras bön- och talmudböcker vari de lära sig avguderi,
lögner, förbannelser och smädelser
— Förbjud rabbinerna vid livets förlust att fortsätta sin
undervisning
— Förbjud dem att ockra och ta ifrån dem alla deras pengar och
föremål av silver och guld
Låtom oss vara lika kloka som andra nationer, föreslår Luther: "Vi må tillsammans med dem uträkna hur mycket judarna ockrat på oss, därpå må vi i godo dela deras egendom och för all framtid driva dem ur landet."
"Bort med dem för alltid", dundrar reformatorn.
Om detta står att läsa i en på svenska utgiven 32-sidig pamflett, ett utdrag ur Luthers Werke, Weimar-Ausgabe, Band 53. Svensk utgivare är Bokförlaget Svea år 1943.
Förlaget startades av Carl-Ernfrid Carlberg. På dennes nattygsbord låg Min Kamp, som Adolf Hitler skrev under sina år i fängelse på 1920-talet.
Antikvariskt är pamfletten svår att få tag i. Men Kungliga Biblioteket i Stockholm har ett exemplar.
Pamflettens förord inleds sålunda:
"Som bondson hade Luther en medfödd sund misstro till nomad- och ghettojuden, som saknade det mänskligaste av allt, eget hemland och eget språk. I klostret fostrades han i den kyrkliga uppfattningen, som alltsedan äldsta tiden varit strängt avvisande mot krämarfolket."
Utgivaren bekymrade sig över att lutherska biskopar inte tog sin läromästares brinnande judehat på allvar utan "tid efter annan utslunga de hårdaste förkastelsedomar över antisemitismen".
I sin hatskrift skräder Luther inte orden.
"Diskutera inte med judar om vår tros artiklar. De ha från barndomen uppfostrats till hat mot vår Herre, så det finns ingen förhoppning, att de skola tvingas att bekänna, att Messias har kommit och är vår Jesus.
"För övrigt är det för tidigt och alldeles förgäves att diskutera med dem, huruvida Gud är trefaldig, Gud är människa, eller Maria är Guds moder. Ty sådant kan intet förnuft eller mänskligt hjärta fatta, ännu mindre ett förbittrat och förgiftat judehjärta."
Några sidor längre fram fastslås: "Var du ser en äkta jude, kan du med gott samvete göra korstecknet och med tillförsikt säga: ´Där går en livs levande djävul!´"
Mats Carlberg
Pol mag, dessbättre utan relation till den judehatare som startade Bokförlaget Svea Rike
Vid två tillfällen hade jag på 90-talet tillfälle att lyssna till den stridbare Göterborgsrabbinen Robert Wolkoff. Vid en föreläsning gick han igenom kyrkans historia visavis judendomen, och den historien är onekligen mörk. Han konstaterade att utan den tidiga kyrkans myt om judarna som Gudsmördare, utan en lång historia av demonisering av det judiska folket, utan Luthers skrift ”Om judarna och deras lögner”, hade säkerligen marken i Europa aldrig varit beredd för att Förintelsen skulle kunna äga rum.
Wolkoff konstaterade att kyrkorna efter Förintelsen har tagit avstånd från den öppna antisemitism som florerat inom dess väggar. Och Wolkoff ställde frågan: ”Hur vore det då med 50 års tystnad från kyrkans sida?” Underförstått innan man återigen sätter sig till doms. Men han konstaterade att efter avståndstagandet från den öppna antisemitismen, därefter fortsatte i samma stil, bara med den skillnaden att man inte längre riktade bannstrålen mot judarna som folk (vilket vore otänkbart), utan mot den nya, judiska staten Israel.
Kyrkan, som enligt egen utsago givits försoningens ämbete, känner inget behov av självrannsakan. Som Wolkoff sa: ”Man tillåter en hets mot judar, som får en fruktansvärd följd. Så säger man: ”Detta var för hemskt”, men fortsätter sedan som om inget hänt, bara med udden mot den judiska staten Israel istället för mot det judiska folket.
I vårt land har detta märkts både i Svenska kyrkan och i frikyrkan. Och det är meningslöst att hymla om att samma stämningar som genomströmmade den sekulära 68-vänstern också hade sin motsvarighet inom kyrkan. Och vid en jämförelse mellan de två har den 68-rörelse som genomsyrat delar av kyrkorna i Sverige möjligen varit ännu mera rabiat i sin anti-israelism.
När K-G Hammar blev ärkebiskop togs för första gången öppet initiativ till bojkott av Israel, även om man aktade sig för att använda just de orden. Men naturligtvis borde ingen i det kristna Europa, med tanke på Kristallnatten och det hemska som följde, ha något som helst att göra med bojkott av judar.
Den famösa HOPP-kampanjen 2004 genomfördes också i samarbete med Diakonia, som tidigare var en ren frikyrklig hjälporganisation men som med tiden kommit att bli också ett redskap för anti-israelism, inte minst genom Följeslagarprogrammet. Och det är Hammars syster som under alla år har idkat krypskytte mot Israel, nu senast genom motionen om Israel som apartheidstat.
Det är något nästan perverst med denna djupa fixering vid Israel. Det finns gott om diktaturer, i Mellanöstern och annorstädes, som förtrycker inte minst kristna trossyskon. Men detta förbigås med en tystnad som inte kan beskrivas som annat än kallsinnig. Och istället är det Israel, den enda demokratin i Mellanöstern och hem för förföljda judar från runtom i världen, som man ständigt sitter till doms över.
En stor tragik i sammanhanget är att den starkt israelkritiska linjen kan drivas trots att den knappast har stöd i de breda medlemslagren. Det stora flertalet goda kristna ute i landet vet helt enkelt inte vad som beslutas och görs i deras namn.
En del av problemet är den heliga (?) ekumenik där alla samfund vill sitta med vid de finas bord genom det som heter Sveriges kristna råd. Vissa frikyrkoledare, där man vanligtvis står för en positiv inställning till Israel, kan förklara att de verkligen inte är för allt, till exempel Följeslagarprogrammet. Men likväl är man kvar. Och likväl genomförs detta och mycket annat med udden riktad mot Israel utan att något direkt motstånd förmärks. I kristenhetens namn.
Så vad kan man hoppas på? De som idkar krypskytte mot den judiska staten i kyrkans och Guds namn kommer säkert att fortsätta med det. Samtidigt förbrukar man den trovärdighet man haft som kyrka, genom att använda kyrkan som ett forum för aktivism gränsande till antisemitism.
Hoppet är möjligen att kyrkans goda medlemmar och präster reser sig och sätter stopp för detta missbruk av deras namn. Och återför kyrkan till det den borde vara: en vän till det judiska folket och dess land Israel.
Bengt-Ove Andersson, tidigare generalsekreterare i Vänskapsförbundet Sverige-Israel
Sveriges problematiska röstande i Förenta Nationerna
I pågående session med FN:s generalförsamling kommer det antas 14 resolutioner som kritiserar Israel och 5 resolutioner som kritiserar resten av världen. Sedan 2015 har antagits 112 resolutioner som kritiserar Israel och 45 som berör resten av världen.
En av de resolutioner som nyss antogs är utformad så att den förnekar den judiska kopplingen till Tempelberget, en av judendomens viktigaste platser, och bara bejakar den muslimska kopplingen. Detta är fel i sak och kränkande mot Israel. Till skillnad från ett stort antal demokratiska länder protesterar inte Sverige utan röstade aktivt för den kränkande resolutionen tillsammans med flera av världens värsta diktaturer.
Länder som Danmark, Nederländerna, Österrike, Tyskland, Storbritannien, Kroatien, Australien, USA, Canada, Litauen med flera stödde inte resolutionen.
Israel är lika stort som Ångermanland och där bor cirka 9 miljoner personer. I hela världen finns cirkaa 8 miljarder personer. I de utvärderingar som görs rankas Israel som en av världens bästa demokratier och det överlägsna landet i sin region när det gäller mänskliga rättigheter, religionsfrihet, skydd för minoriteter, kvinnors rättigheter och dylikt.
Det är därför orimligt att kritik mot Israel dominerar generalförsamlingens arbete. Mobbning av Israel kommer av att världens många människorättskränkande diktaturer med negativ inställning till olika minoriteter som till exempel judar har ett dominerande inflytande i FN.
Kyrkomötets beslut att ”ge kyrkostyrelsen i uppdrag att lyfta frågan om att granska folkrättens tillämpning i Israel och Palestina, även utifrån FN:s apertheidkonvention och Romstadgans skrivningar om apartheid, i internationella och ekumeniska organ, i synnerhet i Kyrkornas världsråd och Lutherska världsförbundet” är olämpligt och okunnigt.
Olämpligt därför att Israel fortsätter särbehandlas på ett negativt sätt. Kyrkan engagerar sig i begränsad utsträckning för majoriteten av de länder i världen som enligt de etablerade utvärderingarna är de värsta när de gäller brist på demokrati, kränkningar av mänskliga rättigheter, förtryck av kvinnor etc. Däremot attackerar kyrkan gång på gång Israel. Att Israel är världens enda judiska stat gör detta agerande från kyrkan olämpligt.
Okunnigt därför att situationen i Israel inte har några likheter med det apartheidsystem i Sydafrika som motionen retoriskt försöker koppla till Israel.
-De flesta medlemmar i Vänskapsförbundet är också medlemmar i Svenska kyrkan, säger Lars Adaktusson, ordförande i Vänskapsförbundet. -Vi noterar därför tacksamt att debatten efter kyrkomötet visar att beslutet saknar stöd hos kyrkans biskopar. Det är en orimlig ordning att kyrkan används som plattform för Israelfientlighet. Svensk kristenhet bör i likhet med regeringen och riksdagen arbeta för återupprättade relationer mellan Sverige och Israel, säger Adaktusson.
Att inte ställa de rätta frågorna leder till vilseledande resonemang
Lotta Kjellander, Inger Dejke. Molly Holmqvist och Inger Grönlund-Brown har naturligtvis helt rätt i det förkastliga faktum att barn fängslas. Det intressanta i deras insändare är inte nödvändigtvis vad de påtalar utan mer vad de tenderar att utelämna skriver Martin Blecher generalsekreterare Vänskapsförbundet.
Nyligen presenterades en rapport i det norska parlamentet. I den går det att läsa hur palestinsk utbildning av barn mellan sex till 15 år uppviglar till hat och våld mot Israel och israeler.
I somras kunde man läsa hur palestinska barn tränas till att bli kombattanter mot Israel. Man simulerade bland annat skjutövningar i det här sommarlägret. Genom datorsimulering tränar barnen på att skjuta soldater och poliser. Vidare rapporteras det om hur barnen indoktrineras i Jihad och hat mot den sionistiska fienden. Barn! (https://www.timesofisrael.com/at-annual-summer-camps-hamas-trains-kids-to-fire-guns-kidnap-soldiers/)
Personligen anser jag att palestinska fångar är ett av resultaten av förkastlig ockupation. Men debatten kring fångarna får inte kidnappas genom förvrängning av fakta.
Det faktum att palestinska minderåriga har varit involverade i en våg av terror- och våldsattacker utelämnas bekvämt för läsaren i deras insändare och lämnar intrycket att Israel arbiträrt griper palestinska barn som leker med bilar och dockor.
Den sorgliga verkligheten är att unga palestinier har blivit indoktrinerade att utföra allvarliga våldshandlingar av sina medier, politiker och terrororganisationer. Men för skribenterna tycks det handla om israelisk misshandel av oskyldiga barn.
Värt att notera, är att det inte bara är Israel som ställs inför den ökade problematiken att förhålla sig till barn som begår terrorbrott. I oktober 2016 dömde Storbritannien sin yngsta terroristmisstänkta någonsin till fängelse för att ha organiserat en attack på Australiens Anzac Day-parade. Pojken var 14 år vid sin arresteringstid.
Österrike tilldelade ett tvåårigt fängelsestraff till en 14-årig pojke som kontaktade IS-militanter och hade laddat ner bombplaner på sin Playstation-konsol.
Australien medgav i oktober 2016 att man övervakade terroristmisstänkta så unga som tolv år gamla. I USA, som sägs vara världsledande inom fängelse för barn, har 14 stater ingen minimiålder för att rättspröva barn som vuxna. Barn så unga som åtta år har åtalats som vuxna.
Som Kjellander, Dejke med flera säkert inser är frågan om palestinska barn i israeliska fängelser alldeles för viktig för att bli verktyg åt onyanserad rapportering.
Ingen vill se barn i fängelse. Det skulle vara klädsamt om Kjellander, Dejke med flera sätter problemet, med att allt yngre personer lockas till terroristorganisationer och att begå terrorhandlingar, i i ett bredare perspektiv än att bara uppmärksamma Israel
Martin Blecher
generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige - Israel
Svenska kyrkan uppvisar ännu en gång upp ett besynnerligt förhållningssätt i hur de ser, och förstår, israelers och palestiniers verklighet, skriver Martin Blecher, generalsekreterare för Vänskapsförbundet Sverige-Israel efter kyrkomötets apartheidbeslut.
När kyrkomötet beslutade att man ska kartlägga huruvida Israel uppfyller konventionen om apartheid så bör det sättas i kontext, till tusenårig anti-judiskhet. Jag drar mig ofta för att använda värdeladdat språkbruk då vi lever i en tid där relativism, ignorans, förvrängning och förträngning av historisk verklighet är mer en realitet än satt på undantag. Denna text är därför skriven utifrån att just sätta saker i sitt sammanhang.
Två miljoner israeliska araber är medborgare i Israel med fulla rättigheter. Ett arabiskt parti sitter i Israels regering och en arabisk minister ansvarar för regionalt samarbete med omvärlden. Araber och israeliska professorer arbetar sida vid sida vid israeliska universitet. Doktorer och sjuksköterskor arbetar sida vid sida på sjukhus.
En barriär för skydd – inte förtryck
Israels kritiker beskriver vägspärrar och säkerhetsbarriären som en ”apartheidmur.” Till skillnad från den så kallade Group Areas Act som höll svarta sydafrikaner åtskilda från vita medborgare som ett sätt att förtrycka dem, är Israels barriär inte byggd med syfte att vara en förtryckande struktur.
22 procent av alla som studerar medicin i Israel är araber, samma proportion som dess befolkningsstorlek.
Den konstruerades endast efter flera år av självmords- och massmordsbombningar som dödade människor på restauranger, hotell, tonårsklubbar och synagogor. Dödsantalet har minskat med över 90 procent. Det gynnar naturligtvis bägge sidorna då en utlösande bomb lika gärna kan träffa en arab som en jude, en palestinier som en israel.
Går inte att jämföra med Sydafrika
I Israel har alla yttrandefrihet och rätten att röra sig fritt. Medan svarta sydafrikanska studenter sköts på gatorna i Soweto – och Hamas och den palestinska myndigheten arresterar kritiker mot deras styre – kan man i Israel fredligt protestera mot regeringen utan fruktan för våldsamma repressalier eller annat straff.
Medan Sydafrikas apartheidlagar stiftades för att förtrycka svarta sydafrikaner, förhindra deras sociala mobilitet uppåt i samhället genom att försäkra sig om att endast en liten andel av svarta gick på lågkvalificerade universitet, hittar man åtskilliga exempel på utbildningsinitiativ i Israel för att öka möjligheterna för arabiska israeler.
Före staten Israel bildades 1948, var endast 25 procent av den arabiska populationen läskunniga. Idag är nästan alla läskunniga.
22 procent av alla som studerar medicin i Israel är araber, samma proportion som dess befolkningsstorlek.
Vad handlar kyrkans Israelhets om?
Det finns en Israelhets och en Israelfientlighet inom Svenska kyrkan som är allt annat än sund. Handlar denna fråga verkligen om Israel, apartheid och palestinier?
Vi behöver inte gå alldeles för långt bort i regionen för att notera att Svenska kyrkan får problem när de ska tänkas applicera begreppet apartheid visavi Israel och dess behandling av palestinier.
Personer i det palestinska flyktinglägret Ein El Hilweh (Libanon) kan inte få ett riktigt arbete därför att i Libanon är det emot lagen för en palestinier att äga egen egendom, ett företag, gå på universitet eller att finna arbete inom en rad områden. Man kan som palestinier inte bli medborgare i Libanon för man måste bibehålla sin flyktingstatus för att bekämpa Israel till varje pris.
Bryr sig egentligen inte om palestinierna
Men Svenska kyrkan bryr sig inte om palestinier som inte kan gå på universitet eller äga egendom. Därför att palestinier och dess rättigheter som folk är helt utan värde, om det inte ställs i relation till vad Israel gör och inte gör.
Det är beklagligt att Svenska kyrkan nu tar detta initiativ. Detta initiativ förkunnar utan minsta tvivel att Svenska kyrkan är emot något specifikt – snarare än att vara för något.
Sverige och Jordanien sammankallar idag till en givarkonferens (16 november) i Bryssel som syftar till att samla in pengar till UN Relief and Works Agency – UNRWA, en fortfarande tillfällig myndighet, som tillhandahåller pågående skolundervisning och hälsovårdstjänster för palestinier. Officiellt tillhandahåller UNRWA sociala tjänster för miljontals palestinier genom att registrera dem som flyktingar. Ändå skulle nästan ingen av de miljoner som UNRWA registrerar som flyktingar anses vara flyktingar enligt internationella normer. Sverige och Jordanien borde vara de första att veta det.
När hundratusentals araber flydde under kriget som de förde för att hindra judarna från att nå sin stat, bosatte sig de flesta en bit bort i Jordanien och på Västbanken, som annekterades av Jordanien efter kriget. Jordanien naturaliserade alla arabiska flyktingar från kriget och gjorde dem till medborgare i Jordanien.
Den internationella normen är att flyktingar som fått medborgarskap i ett nytt land inte längre är flyktingar. Men när en palestinier mördade den jordanske kungen, delvis för hans villighet att avsluta kriget med den nya staten Israel och för att avsluta deras flyktingsituation, tvingades Jordanien upprätthålla den krigförande fiktionen att trots att de är fullvärdiga medborgare är palestinierna fortfarande "flyktingar" som besitter en "rätt" att bosätta sig i staten Israel, i strid med dess suveränitet.
På grund av UNRWA har denna fiktion nu upprätthållits under sju decennier. Generationer av jordanska medborgare har fötts och vuxit upp i Jordanien och på Västbanken, aldrig fördrivits av krig.
Mot alla internationella normer, och enkelt sunt förnuft, är dessa människor fortfarande registrerade som flyktingar och får sociala tjänster i form av skola och sjukvård, som Jordanien är fullt kapabla att tillhandahålla, och faktiskt tillhandahåller, till sina egna medborgare.
Mer än 80 % av de 2,2 miljoner jordanska medborgare som är registrerade som flyktingar bor inte i flyktingkvarteren och många av dem är medelklass. De flesta av dem använder inte ens UNRWA:s tjänster och ändå använder UNRWA sin fiktion och uppblåsta siffror för att samla in pengar i deras namn.
Sverige borde veta bättre. För flera år sedan erkände Sverige Palestina som en fullt existerande stat som uppfyller alla kriterier för en stat.
Staten Palestina, som Sverige hävdar redan existerar, är hem för ytterligare 2,2 miljoner palestinier som UNRWA registrerar som "flyktingar". Ändå är det här människor, som nästan alla är födda på Västbanken och Gaza – Sveriges Palestina – och aldrig har fördrivits av krig. Om dessa palestinier är i Palestina, hur exakt är de flyktingar FRÅN Palestina? Vilken stat bibehåller sina egna medborgare, som aldrig har fördrivits av krig, som flyktingar?
Av Jordaniens naturaliserade medborgare, och palestinierna i staten Palestina, erkänd av Sverige, är 80 % av de "flyktingar" som registrerats av UNRWA i praktiken inte flyktingar.
Nu är det inget fel med att tillhandahålla icke brådskande, pågående sociala tjänster som skola och sjukvård till andra människor runt om i världen.Det är inte heller något fel med givarländernas beslut att palestinier förtjänar sin finansiering för dessa tjänster.
Men det är något fel i att tillhandahålla dessa tjänster till ett folk som påstår sig vara flyktingar, när de inte är det. Och det är något djupt fel när den enda anledningen till att ett folk hävdar att de fortfarande är flyktingar från ett krig som slutade för mer än sjuttio år sedan, är att hålla det kriget öppet och ångra dess konsekvenser i form av upprättandet av en oberoende judisk stat.
Sverige borde veta att upprätthållandet av en fiktiv palestinsk flyktingstatus utgör det största hindret för att åstadkomma fred mellan Israel och palestinierna. Det är kärnfrågan.
Det är inte så att UNRWA, en fortfarande tillfällig organisation efter sjuttio år, existerar eftersom det fortfarande inte finns någon politisk lösning för palestinska "flyktingar".
UNWRA existerar just för att palestinska "flyktingar" vägrar att acceptera någon politisk lösning som inte upphäver Israels existens som det judiska folkets suveräna stat. När det gäller palestinier är UNRWA:s tjänster, även om de är användbara, helt sekundära till dess primära syfte – som är, för att citera en palestinsk tjänsteman – "att representera en politisk titel för flyktingars rätt att återvända".
Givarländer kan ignorera det allt de vill, men ur ett palestinskt perspektiv ses deras finansiering till UNRWA som politiskt stöd för deras påstående att de har "rätt" att bosätta miljontals palestinier inom staten Israels suveräna territorium, i kränkning av dess suveränitet, och som en mekanism för att ogiltigförklara Israel som en judisk majoritetsstat. Detta är inte en rättighet som palestinierna besitter, men när länder finansierar UNRWA tror palestinierna att det återspeglar dessa länders stöd för denna icke-existerande "rätt".
Om det inte vore för den palestinska beslutsamheten att fortsätta utkämpa kriget mot den judiska staten generation efter generation, är den palestinska flyktingfrågan i praktiken nästan löst. Medborgare i Jordanien är inte flyktingar. De utgör 40% av den totala andelen som idag benämns som "flyktingar".
Palestinier som bor på Västbanken och Gaza är inte flyktingar. Dessa utgör ytterligare 40%. De flesta av dem som är registrerade som flyktingar i Libanon och Syrien är sedan länge borta, och många har något skydd av nya länder. Det bor förmodligen inte mer än 250 000 palestinier i Libanon och Syrien, som antingen är ursprungliga flyktingar från kriget, eller deras statslösa ättlingar som nekades medborgarskap i sina arabiska födelseländer. Det är siffror som FN:s rätta flyktingorgan – UNHCR – är perfekt kapabel att ordna hemvist åt eller vidarebosätta sig någon annanstans.
Om givarländer verkligen vill främja fred och ett slut på kriget bör de göra det klart att även om de kan vara villiga att hjälpa palestinierna med regelbundna sociala tjänster som inte är akuta, vägrar de att göra det under epitetet "flyktingar". Detta innebär att överlämna medlen till leverantörer av tjänster som kan göra det direkt, såsom den jordanska regeringen till sina medborgare, den palestinska myndigheten eller staten Palestina till sina medborgare, UNHCR till flyktingar och statslösa personer i Syrien och Libanon, och olika organ i Gaza.
Det värsta som givarländerna kan göra är att finansiera UNRWA som det är. Att göra det innebär att fortsätta köpa fiktionen att palestinier fortfarande är "flyktingar" från ett krig som slutade för mer än sjuttio år sedan. Det innebär att upprätthålla palestinierna i deras tro på att detta krig inte är över och att de fortfarande en dag kan vinna det för att göra Israel omintetgjort genom denna idé om "återvändande". Det innebär att förskjuta möjligheten till fred allt längre bort.
Värst av allt, det betyder att medan givarländerna kommer att övertyga sig själva om att de har gjort gott, kommer vi i Israel att fortsätta att betala det blodiga priset för ett krig som borde ha tagit slut för länge sedan.
Einat Wilf, före detta israelisk politiker och författare till boken How Western Indulgence of the Palestinian Dream has Obstructed the Path to Peace.
Adi Schwartz, akademiker och journalist, och författare till boken How Western Indulgence of the Palestinian Dream has Obstructed the Path to Peace.
Sverige kompromissar just nu för mycket med Israel – istället för att tydligt kräva ett slut på ockupationen, menade nyligen (24/10) Palestinagrupperna i Sverige. Men de uppvisar offermentalitet och utelämnar avgörande saker, skriver Martin Blecher, generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel.
En konflikt innehåller två, eller flera parter. Det är möjligt att Johanna Wallin och Anna Wester på Palestinagrupperna i Sverige medvetet valt att inte utveckla ordets betydelse för att på ett optimalt sätt argumentera för sin sak. Det är i sådana fall beklagligt. Det medför att läsaren berövas på substans och på detta sätt blir vilseledd. Slutresultatet blir en förenkling av en annars högst komplex konflikt och region.Ovidkommande var man står i frågan om Israel-Palestina är det idag ett fåtal personer som inte skulle karaktärisera området i fråga som en konflikt. Konflikt innebär ett möte mellan sådant som inte är förenligt. Det latinska ordet conflictus betyder sammanstötning, att kollidera, eller att råka i strid.
Johanna Wallin och Anna Wester gör rätt i att beklaga sig över händelseutvecklingen. Jag instämmer i detta samtidigt som det ligger något fundamentalt, likväl tragiskt, att skylla ens öde på en andra konstant. Den här offermentaliteten, att aldrig ha ansvar för sina egna beslut och handlingar, är en förklaring till varför Mellanösternregionen är eftersatt politiskt, kulturellt och ekonomiskt.
Det är också intressant att Johanna Wallin och Anna Wester inte riktigt verkar kunna bestämma sig över vilket ben man ska stå på.
Man är på det klara med att Sverige erkände Palestina som stat. Sedan tar det slut i resonemanget. Men, varför redogör inte Johanna Wallin och Anna Wester för på vilka grunder Sverige erkände en stat? Varför upplyses inte läsaren kring detta?
Förmodligen därför att svaret omkullkastar hela deras resonemang.
Sverige erkände Palestina som stat därför att man ansåg att det fanns ett territorium de hade kontroll över. Sverige erkände Palestina som stat därför att man ansåg att det fanns en befolkning. Man erkände Palestina därför att man ansåg att det fanns en regering som skötte den verkställande makten.
Med detta kommer rättigheter. Men det tillkommer också skyldigheter. Skyldigheter som lyses med sin frånvaro i artikeln.
138 av FN:s medlemsstater erkänner staten Palestina. Det palestinska passet är erkänt som resedokument på nästan varje plats, med undantag för Georgien, Madagaskar och Syrien.
Israel kontrollerar gränserna. Men det påverkar inte de politiska rättigheterna för de 95 procent palestinier som lever under palestinsk kontroll. Palestinierna är fria att anordna deras egna val i områden under deras kontroll. De har representation i otaliga FN- och internationella organ.
Palestinska ledare stoltserar med att publicera nyheter i sina egna medier om de diplomatiska framsteg de åstadkommer världen över.
Hade dessutom palestinska ledare erkänt några av de otaliga fredsplaner som lagts fram de senaste 85 åren hade också verkligheten sett annorlunda ut.
Någonstans i sitt resonemang måste man ju bestämma sig. Är man en stat eller är man det inte? Utan att ge svar på den frågan är det också omöjligt att föra en resonabel, verklighetsförankrad diskussion om hur man gå vidare.
. Martin Blecher Generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel Artikeln publicerades i ETC
102 årig israeliska först ut att testa lokalt utvecklad behandling för bröstcancer
IceCure’s kryoablation procedur – frysa tumörer för att döda dessa – har redan fått godkännande från USA:s livsmedels- och läkemedelsmyndighet för andra typer av tumörer.
En 102 årig gammal kvinna blev första israeliska att genomgå en lokalt utvecklad ny behandling för bröstcancer som fryser tumören för att döda den.
Louise Nion kände en knöl i sitt bröst när hon duschade.
Sjukuset Beilinson i Petach Tikva erbjöd Nion en metod utvecklad av det israeliska företaget IceCure Medical Ltd. För närvarande genomgår företaget avancerade kliniska tester i USA som involverar att en unik nål sätts in i bröstet som injicerar vätska med kväve direkt i cellen som har cancer. Det skapar en typ av isboll runt tumören, som sedan dör och absorberas i kroppen över tid.
Förstöra tumörer genom att frysa dessa är en banbrytande procedur.
IceCure, grundat i Caesaria 2006, gavs godkännande från USA:s livsmedels- och läkemedelsmyndighet 2019 för dess icke kirurgiska system att användas mot tumörer både med, och utan, cancer i njurar, lever, öron, näsa och hals. I sin nuvarande ICE3 prövning behandlar man patienter med låg risk, tidiga stadier av bröstcancer och de som inte är lämpliga för kirurgiska alternativ – som Nion.
Det finns andra sätt att frysa tumörer, som användande av argongas. IceCures system ska vara bättre på två sätt. Först går frysningens hastighet snabbare och kostnaden med varje förfarande är billigare, bland annat för att vätska med kväve är billigare än andra gaser som behövs för andra metoder.
Den internationella konferensen i Malmö mot nutida antisemitism och till minne av Förintelsen har just avslutats och ett antal forskare utan koppling till Sverige – med undantag av en person – har skyndat sig att varna för vad de kallar en politisk instrumentalisering av kampen mot antisemitism genom användning av den gängse definitionen av antisemitism.
Enligt undertecknaderna av uppropet skulle den icke-bindande definitionen av antisemitism som antagits av International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA) och som stöds av EU missbrukas av de reaktionära krafter som tillbakavisar all kritik av Israel som illegitim och antisemitisk. Faktum är att IHRA – definitionen på senare år har vunnit bred anslutning som ett verktyg för att undervisa allmänheten om antisemitism och för att identifiera dess olika former. Definitionen stöddes av EU-rådet i ett beslut i december 2018 och har vid det här laget antagits av åtminstone 18 medlemsländer. Malmö-konferensen blev ett tillfälle för att diskutera dess tillämpning, speciellt i debatten om den antisemitism som florerar on-line och som sprids av både höger- och vänsterextremister samt islamistiska kretsar i Sverige.
Malmö är tyvärr ett olyckligt exempel på detta som statsminister Löfven själv nämnde på konferensen. Han stack inte under stol med att det finns invandrare från muslimska länder som vuxit upp med Israelhat och inte skiljer mellan Israel och den judiska befolkningen i Sverige.
Gränsdragningen mellan antisemitism och antisionism är ofta suddig och det händer ofta att legitim kritik mot Israel – inte minst dess ockupation av palestinska områden – förkastas som antisemitism eller judiskt självhat. Det har jag själv också råkat ut för i media. Men inte skulle sådana orimliga anklagelser eller snarare förtal hindra mig från att framföra berättigad kritik.
Den förra regeringen under Netanyahu var snar till dessa anklagelser och politiserade minnet av Förintelsen. Det gjorde det långt innan det fanns någon allmänt accepterad definition av antisemitism. Undertecknaderna har rätt i att IHRA-definitionen har missbrukats av Israel men icke-desto är den adekvat i kampen mot antisemitism i Sverige och andra länder. De nämner inte att definitionen tydligt säger ifrån att kritik mot Israel som inte skiljer sig från kritik mot andra länder som bryter mot mänskliga rättigheter eller förtrycker minoriteter inte kan betraktas som antisemitisk. Världen är full av sådana länder men Israel är nog det enda land i världen vars rätt att existera förnekas eller ifrågasättas. Därmed förnekas eller ifrågasätts också judarnas rätt till nationellt självbestämmande och de förvisas till samma hjälplösa tillstånd som i det förflutna och under Förintelsen.
Det är just det som definitionen drar fram som möjligt exempel på antisemitism beroende på sammanhanget. Andra exempel är att anklaga Israel för att ha uppfunnit eller överdrivit Förintelsen och att jämföra dess politik med Nazitysklands. Istället rekommenderar undertecknaderna den s k Jerusalemdefinitionen på antisemitism, uppkallad efter Jerusalem eftersom det var där på Van Leer- institutet som en grupp akademiker tog fram den. I själva verket visar en jämförelse att båda definitionerna överensstämmer i mycket.
Den största skillnaden är att medan IHRA-definitionen betraktar förnekandet av det judiska folkets rätt till självbestämmande som ett exempel på antisemitism, så är den andra definitionen mindre klar på den punkten. Jerusalemdefinitionen försvarar starkt yttrandefriheten, vilket naturligtvis är utmärkt, men passar bättre för USA än EU. Europa med dess historia av gammal antisemitism och ökningen i ny antisemitism som är kopplad till Israel, skiljer sig från USA med dess extrema tolkning av yttrandefriheten. T o m obegränsade politiska kampanjbidrag ses där som en fråga om yttrandefrihet.
IHRA-definitionen riktar sig mot dem som inspirerade av klassiska konspirationsteorier hatar Israel eftersom det är en judisk stat och hatar judarna oavsett var de bor därför att de förknippas med Israel. Yttrandefriheten innebär inte rätten att sprida hat och uppvigla till våld.
Mose Apelblat Frilansskribent och f d EU-tjänsteman
2004 bevistade jag och min fru tillsammans med ett hundratal andra en samling som Keren Hayesod anordnade på Nalen. Det var dock ingen vanlig samling. Inför samlingen hade upprop gått ut från vänsterradikala krafter att gå till storms mot ”sionisterna”. Mötet, som handlade om humanitära projekt i Israel, avlöpte väl och var trevligt. Men när det var dags att gå, klev en vakt upp på scenen och förklarade att vi inte kunde gå ut genom stora ingången på grund av våldsamheter utanför. Istället uppmanades vi att gå ut bakvägen och ta oss hem via gatorna där. Det var först när vi kom hem som vi kunde se TV-bilderna av en rasande mobb beväpnad med gatstenar, järnrör och batterisyra som skrek ut sitt hat. Rop om att ”krossa sionisterna” blandades med ”Allah Akbar”.
När vi letade oss fram på bakgatorna stockade sig vreden i halsen på mig. Vrede över att gamla människor som överlevt Förintelsen, nu 60 år senare skulle behöva huka och gömma sig för samma andas barn som försökte förinta dem då. I mitt hemland Sverige. I rapporteringen följande dag skrevs ingenting om detta; däremot uttalades stor förståelse för ”demonstranterna”, varav de mest våldsamma hade fått tillbringa natten i finkan och utmålade sig som hjältar för en god sak. För dem var det inga problem att kamouflera sitt judehat med ord som ”Israelkritik”. Jag hörde aldrig att de drabbades av några efterräkningar.
Det var samma märkliga oheliga allians som idag mellan radikal vänster och radikala islamister, som egentligen inte har något alls gemensamt utom hatet mot Israel (och USA). Det märkliga är den respekt, nästan hovsamhet, som dessa brukar behandlas med av media och stora delar av kultureliten. Faktiskt kunde man återfinna huvuduppviglaren till kravallerna vid Nalen på kultursidorna, utan att någon verkade se något problem med det.
Det hade då under en tid pågått ett generalangrepp mot rätten att samlas i fred, rätten att offentligt uttrycka sympati för den judiska staten Israel och dess rätt att existera, rätten för judar i Sverige att slippa återigen huka sig för dem vill skada dem, rätten för judar att våga gå ute på gatan med kippa eller Davidsstjärna utan att tänka sig för. Saker som borde vara självklarheter i ett upplyst och fritt samhälle i Europa, särskilt med tanke på minnet av Förintelsen för bara en mansålder sedan.
Angreppet tog formen av våld och hot om våld. Närhelst ett offentligt möte ordnades för att visa stöd för den judiska staten Israel, måste ett stort polisuppbåd inkallas för att garantera säkerheten.
Budskapet från mobben var och är: ”Om ni sticker upp kan det gå er illa.” Och detta handlingssätt är i och för sig logiskt, eftersom det ju har varit så man behandlade oliktänkande i länder under kommunismens stövel och religiöst avvikande i länder där islamismen härskar. Därför måste det ha varit med stor tillfredsställelse man konstaterat att det fungerar även här, därför att rättsmyndigheterna har blivit pragmatiska och hellre flyttar på källan till hatet än på dem som hatar.
Ett exempel på detta var 2010 i Malmö, då mitt under ett av flera Gazakrig en grupp Israelvänner hade ansökt och fått tillstånd till ett möte till stöd för Israel. De stod med gitarrer och sjöng helt fredligt, och med den israeliska flaggan bakom sig, och en bit bort stod en rasande mobb som skrek ut sitt hat mot Israel och kastade projektiler, flaskor, stenar och fyrverkeripjäser. I en sådan situation är det av enormt signalvärde vilken respons samhället visar upp inför gatans lag – om man visar fasthet för att slå vakt om våra fri och rättigheter som yttrandefrihet och frihet att samlas i fred, eller om man låter mobben vinna.
Här kan man tycka att polisen borde ha gripit in med vattenkanoner och helt enkelt spolat bort den våldsamma mobben. Men så skedde inte. Istället beordrade man Israelvännerna att ge sig iväg, trots sitt mötestillstånd. De fick fly undan projektiler och konfronterades på gatorna med frågan om de varit med vid manifestationen och om de var judar.
Därför var signalvärdet vid denna och andra liknande händelser mycket stort och katastrofalt. Ty de som hatar judar och Israel visste nu att det svenska samhället inte kommer att med fasthet skydda judar och Israelvänner. Man uttalar sig upprört och med fördömanden efter skändningar eller bränder mot synagogor. Men mer än ord är det inte.
Därför vågar inte judar gå öppet med kippa eller davidsstjärna i Malmö, liksom på många andra platser i Sverige. Därför håller Malmö på att bli ”judenrein”. Därför går en del elever ut i protest när det undervisas i skolor om Förintelsen.
Ett annat beslut som stärkte dessa krafter var när justitiekansler Lambertz 2007 kom fram till att det inte var hets mot folkgrupp att kalla judar ”grisar”. Det var en bandupptagning från en predikan i en Stockholmsmoské som översattes från arabiska och där det visade sig att detta hade predikats. Justitiekanslern vred sina händer och förklarade att detta var det svåraste beslut han fattat, men hets mot folkgrupp var det alltså inte!
Jag råkar tro att Stefan Löfvén är uppriktig i det han säger, och att han faktiskt är en vän till det judiska folket. I början av sin gärning som statsminister uttalade han också, tydligen utan att konsultera partistyrelsen, att Israel har en självklar rätt att försvara sig. Men efter svidande intern kritik fick han alltså revidera detta uttalande och lägga till en skopa kritik mot Israel.
Man anordnar en stort uppslagen konferens om antisemitism i Malmö, och förklarar sig stå fast i kampen mot den. Men samtidigt täcker man alltså över litteratur om judendomen i en offentlig institution, för att ”inte provocera” antisemiter. Så därför blir, tyvärr, denna konferens ett gigantiskt slag i luften, helt enkelt därför att man som land redan i praktiken, om än inte i ord, har svikit judarna.
En känd festfixare i Stockholm, en helt vanlig, inte särskilt religiös människa, skrev för några år sedan en debattartikel om hur han, som aldrig tidigare haft tanken på att göra aliyah, på senare år har känt sig alltmer hotad som jude i Sverige. Han skrev att om utvecklingen fortsätter på samma sätt, sätter han förmodligen på sig kippa och flyttar till Israel.
Europa höll på att bli judendomens grav för drygt en generation sedan. Och nu är Europas budskap till judarna här: ”Vi kommer inte att agera med fasthet för att skydda er mot dem som vill döda er. Det kostar för mycket och vi vill hålla fred med alla, även våldsamma antisemitiska grupper. Om vi inte provocerar dem kanske de lämnar oss i fred.”
Den oerhört viktiga skillnaden mellan då och nu är att judarna sedan 1948 har återfått sitt urgamla hemland. Nu finns återigen ett land dit alla judar är välkomna och där de inte som i omvärlden är beroende för sin säkerhet av de styrandes eventuella välvilja. Om omvärlden återigen sviker judarna, finns åtminstone ett land som inte aktar judiskt blod som billigt, ett land där judar från hela världen har en tillflykt, och där judars säkerhet inte kommer i andra hand.
Detta är ett skäl till tacksamhet för alla som ser sig som vänner till det judiska folket. Men desto hårdare måste historiens dom bli över de länder som inte lärde sig av, alternativt inte bryr sig om, läxan om Europas fruktansvärda svek mot judarna för mindre än 80 år sedan. Måtte Sverige lära sig den läxan innan det är för sent. Inte för Israel. Men för oss.
Bengt-Ove Andersson
Tidigare generalsekreterare i Vänskapsförbundet Sverige-Israel
Israels kritik mot SD bör bli en moralisk väckarklocka
”Moralisk ståndpunkt som handlar om extremhögerpartier med rötterna i nazismen”
I helgen uttalade sig Israels nya ambassadör i Stockholm Ziv Nevo Kulman om Sverigedemokraterna i Dagens Nyheter.
– Jag har självfallet inga intentioner att lägga mig i Sveriges demokratiska process. Men jag kan säga att detta är en moralisk ståndpunkt som handlar om extremhögerpartier med rötterna i nazismen. Vi har inte, och har inte för avsikt att skaffa oss, någon kontakt med SD.
Israels inställning är varken ny eller särskilt märklig.
Efter att Björn Söders (SD) uttalanden 2018 om att judar och samer i Sverige inte är svenskar reagerade Israels dåvarande ambassadör Ilan Ben-Dov starkt.
– Jag tycker det är skandalöst och man ska inte acceptera något sådant här från någon utan i stället vara mycket tydlig med det är fullständigt oacceptabelt, sa han till Aftonbladet.
Att Israel genom sina officiella kanaler är så pass tydliga är naturligt. SD är grundat av bland annat nazister och att ideologin lever inom partiet är uppenbart.
Så sent som vid förra valet avslöjade Expressen och Expo att en hel rad riksdagskandidater från Sverigedemokraterna hade sin bakgrund i nazistiska organisationer och de senaste avslöjandena om SD-anställda med vit-maktkopplingar är bara ett bar veckor gamla.
Och Oscar Sjöstedt ,SD:s ekonomisk-politiske talesperson och därmed tänkbar minister i en Kristersson-regering, är fångad på film där han skämtade om sina nazistvänner som sparkade på döda får och kallade kropparna "Die Juden".
Bloggen "Inte rasist men..." publicerade en läckt film där SD:s ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt skämtade om sina nazistvänner som sparkade på döda får och kallade kropparna "Die Juden".Foto: Faksimil ur filmen
Lägg därtill att Björn Söders uttalanden om judar och svenskar faktiskt inte strider mot partiets ideologi. SD:s syn på svenskhet är exkluderande och utesluter betydligt fler svenskar än så.
Man skulle kunna argumentera för att det egentligen är detta, föreställningen om ett "rent" folk, som är själva kärnan i SD:s ideologi och vad de egentligen syftar på med att de är ett "intresseparti för svenskar".
Jimmie Åkesson (SD) försökte i förra partiledardebatten i Agenda skambelägga all kritik av SD:s rötter och dagens rasism genom sin numera klassiska fråga "Kallar du mig nazist?"
Det var självklart ett retoriskt trick han förberett i förväg men eftersom vi är så ovana vid att någon visar känslor offentligt så chockade han både SVT och motdebattörerna.
Men det kommer inte att fungera en gång till.
Att Israel talar klarspråk om landets syn på "extremhögerpartier med rötterna i nazismen" borde bli en väckarklocka för Ulf Kristersson och Ebba Busch. De kan knappast avfärda kritiken som "brunmålning" eller att det är dumt med politiska "etiketter".
Det understryker att SD inte är ett parti som andra, både partiets rötter i nazismen och ideologi idag borde göra det omöjligt för demokratiska partier att ha någon kontakt.
Israels uttalanden innebär även ett möjligt konkret politiskt problem för en eventuell Kristersson-regering. Beroende på hur samarbetet med SD ser ut kommer även relationen till Israel att påverkas till det sämre.
Vill Moderaternas och Kristdemokraternas väljare verkligen riskera det?
Artikeln publicerades i Aftonbladet 25 oktober Ett tack riktas till Anders Lindberg och Aftonbladet som givit tillstånd till att artikeln återpubliceras i Israelnytt.
Alternativ historia har framför allt bland historiker oförtjänt dåligt rykte. Visst kan långsökt teoretiserande om vad som kunnat hända, tappa förankringen i verkligheten men det kan också fördjupa vår kunskap. Ofta framstår det som faktiskt hände som självklart, vilket ibland ger en direkt felaktig bild av skeendet. Nederlaget vid Poltava var inte givet – lika litet som Kinas beslut att bränna sina stora flottor i början av 1400-talet. Båda händelserna hade – om de slutat annorlunda – kunnat få stor betydelse för den fortsatta historien.
Israels seger i självständighetskriget 1948 är ett annat sådant exempel. Inte för att segern blev så tydlig eller för att en ny stat skapades . Det vi måste komma ihåg – och som vi väldigt sällan påminns om – var hur nära katastrof Israels judar faktiskt var på våren 1948. Få vågade hoppas på att den nya staten skulle kunna överleva. Oddsen var riktigt dåliga, när samtliga arabstater i regionen underkände FNs delningsplan och svarade på Israels självständighetsförklaring i maj 1948 med att invadera området.
Israel hade en oprövad armé och skriande brist på militär utrustning. Flygplan och stridsvagnar var sällsynta. Arabstaterna var enormt överlägsna i antal och till exempel den jordanska Arablegionen med brittiska officerare ansågs vara ett effektivt förband. Det var judarnas många segrar mot alla odds, och arabstaternas uppseendeväckande svaga insatser på slagfältet, som räddade Israel. Ingen annan hade tänkt rädda judarna. Utan vapenleveranser från Tjeckoslovakien – ofta i form av överbliven utrustning från Hitlers armé – och Frankrike, hade det slutat med katastrof redan efter några veckor för Ben Gurion och hans nyfödda stat.
Målet för araberna var att krossa judarna och kasta dem i havet. Tre år efter andra världskrigets slut hade det judiska folket kunnat drabbas av ännu en förintelse. Då fanns det inga amerikanska trupper som var beredda att rädda den nya staten.
Om inte president Truman drivit frågan själv, så är det fullt möjligt att även USA röstat mot delningsförslaget i FN. Samme president införde ett vapenembargo mot Israel, samtidigt som de amerikanska vapenleveranserna till den arabiska sidan fortsatte.
Det är viktigt att komma ihåg att det var så här Israels historia började, bara några år efter Auschwitz befrielse. Världen såg på och väntade sig att judarna ännu en gång skulle drabbas av en fruktansvärd katastrof. Så mycket var löftet om ett tryggt hem för världens judar värt. Tryggheten fick judarna stå för själva. Bara en handfull av de stater som röstat för delningsplanen i FN gjorde något för att den skulle kunna förverkligas.
Vi bör alla vara tacksamma för att ödet ville Israel väl på våren 1948. Marginalerna var små mellan ett framgångsrikt självständighetskrig och en upprepning av förintelsen på plats i Mellanöstern. De som kritiserar stater som idag bara pratar om att folkmord ”aldrig mer” får upprepas, bör komma ihåg att handlingsförlamningen var nästan total, bara några år efter att Hitlers förintelseprojekt avbrutits av sovjetiska och västallierade trupper.
6000 israeler dog i kriget. Det var ungefär en procent av landets befolkning.
Denna historia är en viktig bakgrund till alla diskussioner om Israels rätt att försvara sig och sina medborgare. Rädslan för ännu en förintelse är ingen propagandamyt eller listig taktik, för att få en bättre fredsuppgörelse den dag något sådant blir möjligt. För ett land som började sin moderna historia på gränsen till avgrunden är trygghet en självklar prioritering.
Mats Fält är vice ordförande för Vänskapsförbundet Sverige-Israel
I ett svenskt sammanhang underskattar debattörerna problemet med att kritik mot Israel utformas så att den i praktiken understödjer antisemitism. Det skriver Mats Fält, Vänskapsförbundet Sverige-Israel, i en replik.
På SvD Debatt kritiserar Göran Rosenberg med flera den definition av antisemitism som arbetats fram av International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA). Artikelförfattarna vill ha en smalare definition av antisemitism än den som etablerats via IHRA:s arbete. Vi delar uppfattningen att det är utmanande att finna ett hållbart förhållningssätt, där relevant kritik mot Israel separeras från antisemitiskt agerande, men vill peka på farorna med det förslag som lanseras i artiklarna.
Vi menar att i ett svenskt sammanhang underskattar artikelförfattarna problemet med att kritik mot Israel utformas så att den i praktiken understödjer antisemitism. Det kan vara avsiktligt eller oavsiktligt som Israelkritik används som en täckmantel för vad som egentligen är hat mot det judiska folket. De ständigt återkommande attacker som riktas mot världens enda lilla judiska stat i olika sammanhang – till exempel inom ramen för FN där människorättskränkande diktaturer utan problem samlar majoritet för kritik mot Israel – bör inte ses som vilken kritik som helst.
Artikelförfattarna noterar det självklara – att kritik mot staten Israel inte behöver betyda antisemitism. IHRA skriver också uttryckligen: ”However, criticism of Israel similar to that levelled against any other country cannot be regarded as antisemitic”. Antisemitism ska inte politiseras och det ligger i allas intresse att hitta en definition som man med trygghet kan relatera och koppla samtida fenomen av antisemitism till.
En aspekt som tas upp i IHRA:s definition och som är värdefull att behålla är frågan om dubbelmoral, systematiskt riktad mot den enda judiska staten. Att framföra kritik som i sak kan vara korrekt men bara om det gäller Israel. Eller att utforma kritiken annorlunda om den berör Israel jämfört med andra länder. Detta förekommer ofta i Sverige och var till exempel det som Israels tidigare ambassadör i Stockholm kritiserade Svenska Kyrkan för. Det var så tydligt under IS härjningar i Syrien, när kyrkan fokuserade på att kritisera Israel samtidigt som massmord pågick strax norr om dess gräns, att både DN och SvD på ledarsidorna tog upp frågan. Eller att ge sig på Israel med utgångspunkt ifrån hur man definierar sin stat, mot bakgrund av att det finns dussintals stater som definierar sig själva utifrån nationalism, och inte ha något kritiskt att säga om de övriga staterna.
Ett annat aktuellt exempel är när olika varianter på bojkotter mot Israel drivs av organisationer som inte driver motsvarande krav mot något annat land oavsett om motsvarande problem eller värre finns i andra delar av världen. Detta tas upp som ett problematiskt agerande i IHRA:s definition.
Att angripa Israel via dubbelmoral är en aktuell företeelse som skapar problem i Sverige. Inte minst på gatorna i Malmö. Därför är det ett olyckligt förslag från artikelförfattarna att vilja sluta bevaka denna aspekt på Israelkritik och antisemitism. Att som ett inslag i Malmökonferensen vidta åtgärder som döljer ett av de vanligaste problemen i Sverige när det gäller Israelkritik och antisemitism vore naturligtvis mycket olämpligt.
Mats Fält vice ordförande Vänskapsförbundet Sverige-Israel
