Alternativ historia har framför allt bland historiker oförtjänt dåligt rykte. Visst kan långsökt teoretiserande om vad som kunnat hända, tappa förankringen i verkligheten men det kan också fördjupa vår kunskap. Ofta framstår det som faktiskt hände som självklart, vilket ibland ger en direkt felaktig bild av skeendet. Nederlaget vid Poltava var inte givet – lika litet som Kinas beslut att bränna sina stora flottor i början av 1400-talet. Båda händelserna hade – om de slutat annorlunda – kunnat få stor betydelse för den fortsatta historien.
Israels seger i självständighetskriget 1948 är ett annat sådant exempel. Inte för att segern blev så tydlig eller för att en ny stat skapades . Det vi måste komma ihåg – och som vi väldigt sällan påminns om – var hur nära katastrof Israels judar faktiskt var på våren 1948. Få vågade hoppas på att den nya staten skulle kunna överleva. Oddsen var riktigt dåliga, när samtliga arabstater i regionen underkände FNs delningsplan och svarade på Israels självständighetsförklaring i maj 1948 med att invadera området.
Israel hade en oprövad armé och skriande brist på militär utrustning. Flygplan och stridsvagnar var sällsynta. Arabstaterna var enormt överlägsna i antal och till exempel den jordanska Arablegionen med brittiska officerare ansågs vara ett effektivt förband. Det var judarnas många segrar mot alla odds, och arabstaternas uppseendeväckande svaga insatser på slagfältet, som räddade Israel. Ingen annan hade tänkt rädda judarna. Utan vapenleveranser från Tjeckoslovakien – ofta i form av överbliven utrustning från Hitlers armé – och Frankrike, hade det slutat med katastrof redan efter några veckor för Ben Gurion och hans nyfödda stat.
Målet för araberna var att krossa judarna och kasta dem i havet. Tre år efter andra världskrigets slut hade det judiska folket kunnat drabbas av ännu en förintelse. Då fanns det inga amerikanska trupper som var beredda att rädda den nya staten.
Om inte president Truman drivit frågan själv, så är det fullt möjligt att även USA röstat mot delningsförslaget i FN. Samme president införde ett vapenembargo mot Israel, samtidigt som de amerikanska vapenleveranserna till den arabiska sidan fortsatte.
Det är viktigt att komma ihåg att det var så här Israels historia började, bara några år efter Auschwitz befrielse. Världen såg på och väntade sig att judarna ännu en gång skulle drabbas av en fruktansvärd katastrof. Så mycket var löftet om ett tryggt hem för världens judar värt. Tryggheten fick judarna stå för själva. Bara en handfull av de stater som röstat för delningsplanen i FN gjorde något för att den skulle kunna förverkligas.
Vi bör alla vara tacksamma för att ödet ville Israel väl på våren 1948. Marginalerna var små mellan ett framgångsrikt självständighetskrig och en upprepning av förintelsen på plats i Mellanöstern. De som kritiserar stater som idag bara pratar om att folkmord ”aldrig mer” får upprepas, bör komma ihåg att handlingsförlamningen var nästan total, bara några år efter att Hitlers förintelseprojekt avbrutits av sovjetiska och västallierade trupper.
6000 israeler dog i kriget. Det var ungefär en procent av landets befolkning.
Denna historia är en viktig bakgrund till alla diskussioner om Israels rätt att försvara sig och sina medborgare. Rädslan för ännu en förintelse är ingen propagandamyt eller listig taktik, för att få en bättre fredsuppgörelse den dag något sådant blir möjligt. För ett land som började sin moderna historia på gränsen till avgrunden är trygghet en självklar prioritering.
Mats Fält är vice ordförande för Vänskapsförbundet Sverige-Israel
