I veckan inleds regeringens konferens om Förintelsen och om antisemitismen i historia och nutid. Den internationella konferensen i Malmö synliggör den linje inom Socialdemokraterna som har en moralisk kompass: Mot antisemitism och för staten Israel.
Den linjen har även tidigare resulterat i viktiga insatser. Dåvarande statsminister Göran Persson initierade Forum för levande historia och han var även initiativtagare till International Holocaust Remembrance Alliance, IHRA.
Och när 70-årsdagen av staten Israels bildande firades inför en fullsatt Berwaldhallen i Stockholm, uttryckte statsminister Stefan Löfven i sitt tal ett oomkullrunkeligt stöd för staten Israel och en avsky för alla uttryck för antisemitism.
Löfvens tal exponerade sprickan inom socialdemokratin: Utrikesdepartementet, med statssekreterare Margot Wallström och kabinettsekreterare Annika Söder i spetsen, bedrev en aggressiv lobbying mot Israel, men Löfven följde i Göran Perssons spår. Anmärkningsvärt är att S aldrig lade ut statsministerns tal offentlig, den dragkampen tycks UD ha vunnit. Men vi var många som hörde varje ord. Noterbart är att även nuvarande utrikesminister Ann Linde har tillhört socialdemokratins Israelfientliga falang.
En påminnelse om denna splittring inom S får man när man läser en av årets motioner till Svenska kyrkans kyrkomöte. Motionen (2021:27) har rubriken "Folkrätten i Israel och Palestina" och proklamerar att Israel är en "apartheidstat" och begår brott mot mänskligheten. Motionärerna från Socialdemokraterna, Centerpartiet och Partipolitiskt obundna (POSK) vill att Svenska kyrkan tillsätter en granskning av "apartheidstaten" Israel.
I motionen refereras till det så kallade Kairosdokumentet, en skrift författad av palestinska kristna. I Kairosdokumentets förord pekas staten Israel ut som ett rasistiskt projekt. Påståenden om att Israels bildande och existens är ett rasistiskt projekt (endeavor) är enligt IHRA:s definition antisemitism. Den definitionen har Sverige och många andra länder ställt sig bakom.
Att politiska partier gjort Svenska kyrkan till en arena för utspel är ett mångfacetterat och djupgående problem. Trosdimensionerna av att Kristus och kyrkans uppdrag skyms är naturligtvis de allvarligaste, men att kyrkans gemenskap förflackas och förytligas är även det tärande.
Frågan om Israel och Palestina blixtbelyser hur kyrkan har blivit en plattform för politiska partiers aktivism. Med ena handen bjuder således Socialdemokraterna in till konferens för att fästa uppmärksamhet på alla former av antisemitism och motarbete dem. Men med den andra handen agerar S i kyrkomötet utifrån en Israelfientlig linje, med en retorik hämtad från en antisemitisk idévärld.
Så, vilken linje driver egentligen S? Och står Annie Lööf bakom det synsätt C driver i kyrkomötet? Att POSK stödjer S och C i deras Israelfientlighet är naturligtvis besvärande för hela den nomineringsgruppen.
Motionen visar att dagens system med nomineringsgrupper och partipolitisk inblandning förstör kyrkan inifrån. Men det motionen främst avslöjar är hur antisemitiska föreställningar lever kvar inom de politiska partierna och i kyrkan. Det är skrämmande.
Den irländska succéförfattaren Sally Rooney vill inte låta sin nya roman ”Vackra värld, var är du” översättas till hebreiska. Hynek Pallas kritiserar kulturskaparna som missar att deras handlingar göder antisemitism.
KULTURDEBATT. 2019 blev den brittisk-pakistanska författaren Kamila Shamsie fråntagen det tyska Nelly Sachspriset som hon just hade tilldelats. Shamsie vägrade nämligen att låta sin hyllade roman ”Home fire” (på svenska som ”Vår älskade” 2019) översättas till hebreiska. Nelly Sachspriset ska gå till författare som ”främjar förståelse mellan folk”. Ändå blev juryns beslut fränt kritiserat av 250 tunga författare i London Review of Books (23/9/19). Arundhati Roy,Michael Ondaatje, Jeanette Winterson, Noam Chomsky och Sally Rooney ansåg alla att det var fel att Shamsie blev av med priset. Redan då undrade jag hur de här kändisarna i egenskap av författare ställde sig till att Shamsie alltså valde bort ett språk. Svaret kom i dagarna, när det visade sig att just Sally Rooney tagit samma beslut som Shamsie: hennes nya roman ”Vackra värld, var är du" översätts inte till hebreiska. Vad är det som leder till detta? Någon skulle säga att bojkott av Israel, liksom en gång bojkotten av den sydafrikanska apartheidstaten, är rimlig. Visst, att vägra varor från ockuperade områden och företag på olika vis kopplade till dessa har en poäng.
Att kultur i form av konserter eller filmer undviker Israel är illa nog. Shamsie och Rooneys inställning drabbar dock ett språk, något som är värre. Vad författarna genom att vägra en hebreisk översättning gör är att skuldbelägga judar även utan Israel som ram. Hebreiska är förstås kopplat till staten Israel. Men i dag är det också en oskiljaktig del av judisk kultur, och därmed historia, världen över.
Jag tror inte att Shamsie eller Rooney är antisemiter. Jag tror att de – precis som alltför många andra i kulturens värld – inte reflekterar över hur deras ställningstaganden när det gäller just Israel är enögt och därför svartmålar judar. Och att det göder konspirationsteorier och antisemitism.
Följande text är utdrag ur Hynek Pallas artikel från 12 oktober. Artikeln i sin helhet kan läsas på Expressen
Recension: ”Judarnas historia i Sverige” av Carl Henrik Carlsson
”Judarnas historia i Sverige” av Carl Henrik Carlsson är en imponerande exposé, men den tar lite för lätt på den svenska antisemitismen. Den är kraftigare än ”ett bakgrundsbrus” betonar GP:s recensent Kenneth Hermele.
Vi tar det från början. Gustav III låter sig inspireras av sin mamma, drottning Lovisa Ulrika, som har träffat Moses Mendelsohn i Berlin och förstått att judar kan vara nyttiga för Sveriges utveckling till en modern handelsnation. Gustav III håller med: ”Det är visst, att det skulle vara en mycken stor fördel för riket, om ett så idogt folk som judarna skulle kunna bosätta sig här.”
Och så blev det, från 1775 kunde judar komma till Sverige utan att behöva övergå till kristendomen. Men det fanns begränsningar och infördes ett ”judereglemente” 1782 som stängde in judars liv. Judar fick inte äga mark eller fastigheter och inte bo på andra ställen än Marstrand, Stockholm, Göteborg och Norrköping samt inte utöva de yrken som kontrollerades av skråna.
Det regelverket skulle komma att gälla i femtio år även om det gradvis luckrades upp. Men fria i meningen lika med kristna svenskar blir judar inte förrän hundra år senare, i slutet av 1800-talet.
Carl Henrik Carlsson ger oss en imponerande exposé över Sveriges judiska historia, från den blygsamma början fram till nuet. Det är ett uppslagsverk, på 350 sidor får Carlsson med näringsliv och kultur, antisemitism och judehat samt motsättningar inom den judiska gruppen och mycket mer. Personregistret omfattar nästan tusen namn och över 200 judiska organisationer tas upp, tänk bredd snarare än djup.
Vi talar om ett mycket litet antal människor, till att börja med några tiotal, i mitten av 1800-talet hade antalet judar vuxit till 900, för att sedan öka genom invandring till 6 000 vid tiden för första världskriget, en siffra som står sig fram till nästa krig. Även dagens 20 000 judar utgör blott två promille av Sveriges befolkning – men denna lilla grupp har stått för viktiga insatser framför allt under 1800-talet och första hälften av 1900-talet när Gustav III:s förhoppningar slog in.
Det gällde framväxten av handel och bankväsende men i lika hög grad de institutioner som utgör grunden i ett modernt och demokratiskt samhälle: företag, högskolor, tidningar, förlag, konserthus och muséer drevs eller finansierades av judar. Detta samhällsengagemang ledde också till att judar tog sig an politik, särskilt i Göteborg, där hela tjugo procent av stadsfullmäktiges ledamöter på 1870-talet var judar, trots ett mycket blygsamt bidrag till stadens befolkning som helhet.
De inom-judiska diskussionerna fascinerar, här ställs genom åren den närmast klassiska frågan om integration eller assimilering: Hur leva som jude i Sverige utan att överge sin judiska särart? För varje omgång av judiska invandrare tar det ofta bara en generation att bli svensk, att arbeta bland svenskar och att gifta sig med svenskar. I takt med samhällets sekularisering avtar den religiösa praktiken även bland judar och religion blir inte längre det viktigaste för den judiska identiteten.
Hur ska vi då se på judehatet i Sverige, har det varit betydande? Carlsson talar om antisemitism i Sverige som ett ”bakgrundsbrus”, visserligen ett ständigt närvarande hot, en diskriminering som ibland övergått i handgripligheter, men ändå en antisemitism ”i förbifarten”. Det är ett litet för gulligt uttryck i mina öron. Motståndet mot judisk invandring och mot judiskt liv i Sverige har varit ihärdigt och spritt, frigörelsen för judar kom senare här än i många andra europeiska länder. Likaså är Sveriges anti-judiska politik före och under andra världskriget väl dokumenterad.
Snarare alltså judiskt liv och judisk historia trots motstånd och en fientlig omvärld. Carlsson slutar med en förhoppning – det finns många sätt att vara svensk, att vara jude är ett av dem – men vi lever i ett land där var femte svensk är beredd att lägga sin röst på ett rasistiskt parti som vill utestänga judar (och romer, samer och muslimer) från den svenska nationen. Jag skulle tro att många judar med mig ser det som hotfullt.
För sextio år sedan avslutade historikern Hugo Valentin sin bok ”Judarna i Sverige”, den studie som ”Judarnas historia i Sverige” både ersätter och för fram till nuet, genom att sätta sitt hopp till sionismen som han såg som en garant för att judiskt liv i Sverige skulle fortsätta. Det är lite motsägelsefullt, tycker jag, sionismen vill ju flytta allt judiskt till Israel.
I dag ser Carlsson att judiskt liv hotar att koncentreras till Stockholm, medan de judiska församlingarna i Göteborg och Malmö (för att inte tala om i resten av landet) minskat ganska så drastiskt i antal medlemmar. Men judiskt liv bör inte reduceras till dess religiösa och traditionella sfär, tvärtom, många svenska judar har tagit strid mot religionen som ensam eller huvudsaklig markör av ”judiskhet”, en stor del av det judiska livet sker ju utanför synagogans väggar.
Numera har vi sekulära judiska grupper som Judisk kultur i Stockholm och Judiska salongen i Göteborg (där jag själv är med), vi har årliga studiedagar och konferenser som Limmud (lärande) i Stockholm och Malmö, vi hade under drygt tjugo år en judisk filmfestival i Stockholm, lika judiskt som sekulärt.
Och därmed skulle kanske judiskt liv i Sverige för första gången klara sig utan påfyllnad utifrån? Carlsson tror det och även för den som tvivlar är det svårt att se varifrån nya judar skulle kunna komma till Sverige, de stora judiska bosättningsområdena i Europa finns ju inte längre, Rysslands judar har redan dragit, USA:s är nog ovilliga att röra på sig. Kanske kan vi hoppas på en ”tysk” utveckling, en stor invandring av unga, ofta högutbildade israeler, Berlin räknas ibland till Israels större städer.
Det skulle i så fall vara ytterligare en paradox: Israel, som grundas som ett hem för Europas judar, förvandlas till en källa för judisk förnyelse i Europa.
Kenneth Hermele. Artikeln publicerades i Expressen
Jiddisch som ett svensk-judiskt kulturarv
Martin Blecher
Jiddisch är det yngsta språket i den germanska språkgruppen. Det skrivs med hebreiska bokstäver, och uppstod i tidig medeltid i Europa. Språket anpassade sig till omgivningen där judarna levde och ordförrådet utökades med låneord från hebreiska och andra språk.
Före Förintelsen talades jiddisch dagligen av miljontals judar och gav upphov till ett rikt kulturliv, omfattande skolor, litteratur, teater och press i främst Östeuropa. Efter Förintelsen blev jiddisch ett udda och halvt döende språk som talades av liten spillra av överlevande samt i slutna ortodoxa samhällen.
Det skulle dröja till 1978 tills språket skulle uppmärksammas igen. Då tilldelades jiddisch-författaren Isaac Bashevis Singer Nobelpriset i litteratur ”för (sin) intensiva berättarkonst, som med rötter i en polsk-judisk berättartradition levandegör universella mänskliga villkor”.
Sedan dess har språkutvecklingen gått vidare och jiddisch har upplevt ett slags renässans i Sverige och resten av världen. Brytpunkten i Sverige inträffade 2000 då jiddisch tillsammans med fyra andra språk (romani, samiska, finska och meänkieli) erkändes som ett historiskt nationellt minoritetsspråk enligt Europarådets språkkonvention.
Gemensamt för de folkgrupper som talar dessa språk är att de har befolkat Sverige under lång tid samt att de utgör grupper med en uttalad samhörighet, där språket spelar en viktig roll för den egna identiteten.
Det satt dock långt inne för jiddisch att erkännas som ett minoritetsspråk.
Den judiska minoritetsgruppen i Sverige är relativt liten och de flesta svenska judar idag har knapphändiga kunskaper i språket och talar det inte dagligen. De behöver inte få myndighetsinformation översatt till jiddisch. Idag konkurrerar också jiddisch med hebreiska som ett gemensamt språk för judar världen över.
Under Göran Perssons tid som statsminister startade Sverige en bred informationskampanj om Förintelsen, grundade en ny myndighet, Forum för levande historia, och initierade en internationell konferens om undervisning, hågkomst och forskning om Förintelsen.
Men det kan inte vara hela förklaringen till varför Sverige erkände jiddisch som minoritetsspråk. Jiddisch slog rötter också i Sverige. Aaron Isaac, den förste juden som erhöll tillstånd av kung Gustav III att bosätta sig i Sverige i slutet av 1700-talet, skrev sina memoarer på jiddisch. Under de första åren var Judiska församlingens mötesprotokoll skrivna på jiddisch.
Detta är kanske mest att betrakta som historisk kuriosa.
Men ett språk berikar inte bara dem som talar det utan också samhället i stort och bidrar till kulturell mångfald. Få talar jiddisch men det finns ett starkt intresse för språket och den kultur som hänger samman med det.
Erkännandet gav förutsättningar för att språket kunde vakna till liv i Sverige. Idag är det inte bara judar utan också språk- och kulturintresserade svenskar utan judisk bakgrund som intresserar sig för jiddisch. Detta kom tydligt till uttryck i ett jiddisch-seminarium som anordnades av Sveriges Jiddischförbund i augusti.
Ett par moln tornade dock upp sig på himlen när deltagarna i seminariet diskuterade den framtida utvecklingen. Många menar att myndigheterna skulle kunna göra mer för att se till att det finns behöriga lärare i jiddisch, en förutsättning för språkets vitalisering.
I och för sig är reglerna redan generösa för rätt till undervisning i skolan.
Kravet på minst fem elever gäller inte för de nationella minoritetsspråken. Inte heller behöver språket talas hemma dagligdags som hemspråk. Däremot krävs goda kunskaper i minoritetsspråket om man skall få studera det på gymnasiet. Även det kravet förväntas slopas.
Det finns dock fortfarande en skriande okunskap bland skolledare och kommuner om rätten till undervisning i jiddisch.
Generaldirektörerna för berörda myndigheter, som skolverket och Institutet för språk och folkminnen, varnade själva för att om inte hela utbildningskedjan säkras kommer om några av de nationella minoritetsspråken inte att förbli levande språk.
Idag finns bara en enda legitimerad lärare i jiddisch i Sverige. Skolverket undersöker dock möjligheten att genomföra en uppdragsutbildning av jiddischlärare, något som kan leda till fler lärare om ca tre år.
Om det infrias, kan vi räkna med att jiddisch kommer att gå en bättre framtid till mötes. En föraning av det kommer vi att se redan i november då ”I väntan på Godot” kommer att spelas på jiddisch på Dramaten med översättning på engelska.
Mose Apelblat
Microsoft expanderar sin verksamhet i Israel
Martin Blecher
Microsoft fortsätter att öka sin israeliska verksamhet och öppnar nu fem nya kontor. Andel anställda väntas öka från 2000 till 4.500 över de kommande fyra åren. De städer som verksamheten är tänkt att förläggas i inkluderar Tel Aviv, Herzliya, Beersheva och Jerusalem.
“ Etablerandet av nya utvecklingsplatser, tillsammans med rekryteringen av tusentals nya anställda till Israel är beviset på Microsofts hängivenhet och förtroende för vårt teknologiska inflytande och vår talangfulla arbetskraft" sade Michal Braverman-Blumenstyk, vice president och general manager för Microsoft Israel R&D Center.
Författaren och journalisten Nathan Shachar tilldelas Judisk Krönikas pris till minne av Jackie Jakubowski, ett nytt pris som belönar nyfikenhet och intellektuellt mod.
– Jag är hedrad och stolt. Jackie var en vän som jag kände mig djupt befryndad med i fråga om livssyn och åsikter, säger Nathan Shachar om priset.
”Han skyr provinsialismen och populismen. Nathan Shachar använder sin mästerliga stilistik till förnuft, frihet och folkbildning. Hans självständiga intellektuella hållning är oundgänglig i svensk offentlighet, liksom en gång Jackie Jakubowskis.”
”Han försvarade det judiska i en mörk tid”
Nathan Shachar har sedan 1980-talet arbetat som korrespondent för Dagens Nyheter i Jerusalem, han har även bevakat Latinamerika och har genom åren medverkat som skribent i Judisk Krönika. Jackie Jakubowski har varit en förebild för honom på många sätt, berättar han.
– Jackie kom utifrån och tog sig an det ingen infödd kunde eller orkade göra: att försvara det judiska i en mörk tid, en tid som de flesta av dagens unga inte har några minnen av. Förtalet av judar och judendom, kamouflerade till Israel-kritik, blev under 1980-talet en rubbning i svenskt åsiktsliv. Där spelade Jackie en heroisk roll. Utan honom och utan Per Ahlmark hade det inte blivit någon fällande dom i målet mot Ahmed Rami och Radio Islam.
Vad har Jackie Jakubowski betytt för dig personligen?
– Han var en förebild i fråga om civilkurage, men också yrkesmässigt. Han tvekade inte att ta in artiklar i Judisk Krönika som kostade det officiella Israel prestige. När Israel baktalades och beljögs protesterade han, men han såg aldrig sin roll som Israels ombud. Skedde det fula och onda saker i Israel skulle de bevakas.
Skedde det fula och onda saker i Israel skulle de bevakas.
Priset på 50 000 kronor och en skulptur av konstnären Fanny Bylund, delas ut i samband med Jakubowskis födelsedag den 5 oktober.
– Vi är väldigt glada att kunna utse Nathan Shachar till vår förste pristagare, säger juryns ordförande Anneli Rådestad i ett pressmeddelande.
– Shachar är en stilsäker journalist, beläst och välinformerad, och som få balanserad i sin rapportering från en av världens mer komplicerade konflikter. Nathan Shachar är därtill en lysande författare och essäist, som genom sina texter bjudit läsarna på bildningsresor till bland annat Israel, Gaza och Latinamerika.
Den fristående priskommittén består av Judisk Krönikas chefredaktör Anneli Rådestad, Lizzie Oved Scheja, vd Judisk Kultur i Sverige, Nina Solomin, kulturredaktör på tidningen Fokus, Karin Olsson, kulturchef och biträdande chefredaktör på Expressen samt Noa Jakubowski och Tuva Winblad, barn till Jackie Jakubowski. Jackie Jakubowski var chefredaktör på Judisk Krönika och verkade i många år på Expressens kultursida.
Även om Sveriges relationer med staten Israel ser ut att gå in i en period av upptining har ingenting förändrats i sak. För samtidigt driver Socialdemokraterna i andra sammanhang som inte bevakas av media på samma sätt på för en utredning om att klassificera staten Israel som apartheidstat. Denna politiska linje kommer om den genomförs i enlighet med Socialdemokraternas förslag få långtgående konsekvenser i synen på staten Israels existens och dess företrädares legitimitet. Något som av bland annat IHRA tidigare har klassat som antisemitiskt.
Relationerna mellan staten Israel och Sverige har på senare tid förbättrats avsevärt efter högnivåmötet inom ramen för UNGA, UN General Assembly då såväl statsminister Stefan Löfven (S) som utrikesminister Ann Linde (S) kunde genomföra möten på ministernivå i New York. Något som har varit otänkbart de senaste fem åren. Dels efter Sveriges erkännande av Palestina men inte minst på grund av den tidigare utrikesministern Margot Wallströms olika uttalanden om Israel.
De upptinade relationerna är direkt nödvändiga för att Sverige skall kunna genomföra Malmö-konferensen mot antisemitism; Reflec – ReAct men även det stundande ordförandeskapsåret för IHRA, International Holocaust Remembrance Alliance som inleds i mars 2022.
Men i likhet med det brittiska arbetarpartiet Labour så genomsyras inte heller det svenska socialdemokratiska partiet av någon total uppgörelse med de antisemitiska kluster eller kultur som formar partiet. Även om Labour i detta fall antog ett regelverk för att utesluta medlemmar som visar antisemitiska vanföreställningar fattade Labours senaste kongress en rad andra, anti-israeliska, beslut med antisemitiska undertoner. Bland annat kraven på bojkott av Israel, ett krav som om IHRA:s definition kan uppfattas som antisemitiskt då detta anspelar på Kristallnatten. Att bojkotta allt judiskt.
En snarlik linje, eller rättare sagt preludium, driver socialdemokraterna i Svenska kyrkan. Socialdemokraterna och Centerpartiet har undertecknat en motion till årets kyrkomöte, som inleds idag, om att utreda huruvida staten Israel är en apartheidstat. Även POSK, Politiskt oberoende i Svenska kyrkan har undertecknat motionen där socialdemokraten Anna Karin Hammar står som huvudmotionär.
Socialdemokraterna vill nu få Kyrkomötet att fatta beslut om att utreda om Israel är en apartheidstat.
Motionen är bland annat inspirerad av flera internationella forskare. Pål Wrange, svensk professor i folkrätt och som tidigare har arbetat bl.a. som folkrättsrådgivare vid Utrikesdepartementet. har bedömt att situationen i Israel och/eller Palestina faller – förutom under begreppet ockupation, annektering och blockad – under det folkrättsliga begreppet apartheid. Apartheid är enligt folkrätten ett brott mot mänskligheten och det åvilar alla att ingripa. Apartheidbegreppet brukar inte översättas, eftersom det är en folkrättslig term oberoende av att det en gång uppstod på sydafrikansk mark. Men, visar annan forskning, apartheidbegreppet har använts och används i andra syften och av företrädesvis organisationer som präglas av antisemitiska värderingar.
Även om begreppet apartheid inte uttryckligen nämndes i Kairos Palestina dokumentet 2009 är det denna modell som idag ligger till grund för den internationella stödorganisationen Global Kairos for Justice i budskapet Cry for Hope. Det som idag utgör grunden för BDS-rörelsen; Boycott, Disenvest, Sanctions riktat mot Israel. BDS-rörelsen har av Tysklands avgående kansler Angela Merkel definierats som en antisemitisk rörelse. Detta syns även i allt ifrån Black Lives Matters plattform som talar om Israel som en ”apartheidstat” som bedriver ett ”folkmord” på palestinierna till omfamningen av Israel och judar bland delar av extremhögern.
Begreppet apartheid applicerat på staten Israel menar andra internationella experter på antisemitism, som Dave Rich men även de svenska forskarna Henrik Bachner och Johan Sundeen, syftar till att deligitimera Israel som stat och driva en linje att Israel ska nedmonteras på samma sätt som Sydafrika. Dave Rich är biträdande forskare vid Birkbeck Institute for the Study of Antisemitism, där han avslutade sin doktorsexamen. hävdar inom sin forskning och sin bok Jeremy Corbyn, Israel att ny antisemitism “maskeras som anti-sionism” i vänsterpolitiken. Detta redogör han för i sin avhandling ”The Left’s Jewish Problem: Jeremy Corbyn, Israel and Antisemitism” (Biteback, 2016, 2018).
Rich menar bland annat att kritiken, eller jämförelsen är oriktig, orättvis och problematisk eftersom den används för att rycka undan Israels legitimitet. Det är också en retoriskt stark jämförelse med tanke på det stora stöd som antiapartheidrörelsen hade. Därmed kan den skapa viss nostalgi inom vänstern där kraven är starka på denna utveckling. Inte minst inom de svenska socialdemokraterna och kanske framför allt inom den socialdemokratiska kyrkopolitiska gruppen.
Det går heller inte att separera vad socialdemokraterna fattar för beslut i Kyrkomötet från partiet. Detta eftersom det är socialdemokraternas partistyrelse som lägger fast kyrkopolitiken samt att Stefan Löfven hustru Ulla Löfven, vald till Kyrkomötet som ombud, är i det närmaste övertydlig i en intervju i den socialdemokratiska partistyrelsens organ Aktuellt i Politiken, AiP, 2017 att det är samma politik som förs inom ramen för Svenska kyrkan som inom socialdemokratin i alla andra sammanhang. Artikeln är idag raderad från AiP hemsida.
Motionen, om att låta utreda Israel som apartheidstat samt att de implicerar att så är fallet vilket då skulle innebära att det internationella samfundet ingriper i likhet med hur de agerade i relation till Sydafrika ligger fast och får därmed anses vara förankrad i socialdemokraternas partiledning. Helt konträrt och en helt motsatt politik med vad både Stefan Löfven och Ann Linde kommunicerar utåt i andra sammanhang.
Artikeln publicerades på Ledarsidorna.se 2 oktober Ett tack riktas till Johan Westerholm som givit tillstånd till att artikeln återpubliceras.
Kan de svensk-israeliska förbindelserna upprättas?
För alla oss som önskar se (kraftigt) förbättrade relationer mellan vårt land Sverige och Israel, är det naturligtvis glädjande att se att det har skett en svensk framstöt i den riktningen. Det är nämligen på tiden, närmare bestämt snart 25 år sedan, då Göran Persson tillträdde som statsminister och högt på agendan hade ett officiellt besök i Israel. Och efter det lyckade besöket sa han anmärkningsvärt nog att förbindelserna mellan Sverige och Israel nu var ”normaliserade”. Det är ett ord som brukar användas mellan länder som legat i krig men nu upptar diplomatiska förbindelser. Och det säger mycket om hur dåliga relationerna varit tidigare.
Under Perssons tid hade de svensk-israeliska förbindelserna en kort vår, som kulminerade i Perssons initiativ ”Om detta må ni berätta”. Sedan gled relationerna Sverige-Israel tyvärr tillbaka ner i det moras där de befunnit sig i 20 år under olika svenska regeringar.
Om man ser historiskt på det var det unga Israel förkroppsligandet av det svenska socialdemokratiska idealet om ett klasslöst samhälle, där alla arbetade för allas bästa i kibbutzer och annorstädes. Och därför grundlades också en stark vänskap mellan Erlanders Sverige och Ben-Gurions Israel på 60-talet. Vid sitt Israel-besök 1966 var Erlander djupt rörd över att se Galileiska sjön, ”min söndagsskolesjö”, och så stark var den pro-israeliska stämningen i svenska regeringen då att även dåvarande ecklesiastikminister Palme med fru gick med i Samfundet Sverige-Israel (de gick ur året efter).
Vändpunkten verkar ha varit sexdagarskriget 1967, och i ännu högre grad vänsterstämningarna från 1968 och framåt. Och det är ett mått på den förändrade synen på Israel på svensk regeringsnivå att Erlander under pågående sexdagarskrig, under TCO-kongressen uttalade sin förhoppning att Israel skulle gå segrande ur kriget, medan 15 år senare, 1982 under Libanonkriget, statsminister Palme jämförde Israel med nazister.
Det har varit en källa till stor förbryllelse och sorg för alla i Sverige och Israel som önskar se goda förbindelser mellan våra båda länder, att Sverige på senare år verkar ha beslutat sig för att bli Israels mest rabiata kritiker, nästan som om det vore en principsak.
Överhuvudtaget har drivkraften bakom Sveriges förda Mellanösternpolitik varit gåtfull. Samtidigt som man har framställt sig som moraliskt föredöme och fredsfaktor i konflikten har man ofattbart aningslöst öst biståndspengar över den palestinska myndigheten trots att det länge varit uppenbart att man därigenom de facto finansierar terror mot judar och uppvigling av barn redan i dagisåldern. Och när andra länder har villkorat sitt bistånd och krävt genomlysning av hur pengarna används, har Sverige viftat bort alla sådana krav och okritiskt fortsatt ge. Dessutom hade man oerhört bråttom att erkänna en stat som öppet vill utplåna sitt grannland. På dessa och andra sätt har man inte främjat, utan försvårat, utsikter om en varaktig fred i Mellanöstern.
Längst gick kanske ändå Margot Wallström när hon anklagade Israel för utomrättsliga avrättningar när man stoppade terrorister mitt i handlingen med vapenmakt. Detta var droppen som kom Sveriges utrikesminister att öppet kallas antisemitisk i Israel, och ledde till att hon blev persona non grata där. Därmed har man givetvis gjort sig totalt irrelevant som aktör i en fredsprocess.
Den nya svenska diplomatiska framstöten är givetvis glädjande för alla som önskar förbättrade relationer mellan våra båda länder. Och en verklig sinnesändring från svensk sida vore lika glädjande som oväntad.
Men det är svårt att frigöra sig från den gnagande misstanken att det har mer att göra med det svenska arrangemanget Malmöforum mot antisemitism, och den enorma prestigeförlust det skulle innebära om konferensen bojkottades av Israel, särskilt med tanke på dess tema. Det närmaste året kommer att ge besked:
Har Sverige som en blixt från klar himmel faktiskt gjort sinnesändring och beslutat att erkänna den judiska staten Israel som en judisk stat? Och kommer man äntligen att börja villkora vidare ekonomiskt bistånd med krav bland annat på att våra biståndspengar inte går till att främja terrorism och judehat?
Eller är den diplomatiska framstöten bara ett cyniskt försök att rädda ansiktet internationellt, och om några månader är allt som vanligt igen? Låt oss innerligt hoppas på det förra, även om vi svenska israelvänner har blivit luttrade så att det räcker.
Bengt-Ove Andersson, tidigare generalsekreterare i Vänskapsförbundet Sverige-Israel
Om Israel fattade motsvarande beslut som USA och evakuerade sina militära styrkor från det område där militant islamism och jihadism är djupt rotad skulle sharialag och medeltida fundamentalism sannolikt vara vad som väntar det palestinska folket, skriver Lars Adaktusson, KD.
När den afghanska talibanrörelsen efter snabb militär framryckning intog huvudstaden Kabul välkomnades maktövertagandet av den palestinska terrororganisationen Hamas. I ett uttalande den 16 augusti heter det att “Hamas gratulerar talibanerna och deras modiga ledare till segern, vilken utgör kulmen på det heliga krig som pågått under de senaste 20 åren”. I uttalandet betonas att slutet på den “amerikanska ockupationen” visar att folkligt motstånd en gång för alla segrar och att detta även gäller “vårt kämpande palestinska folk”. Hamas, liksom talibanrörelsen och al-Qaida, ingår i den del av sunniislam som definieras som fundamentalistisk och våldsbejakande. Religiöst, politiskt och organisatoriskt finns skillnader mellan organisationerna, men gemensamt för samtliga är att jihad ses som ett medel för att försvara islam. Koranens påbud om heligt krig tillämpas mot de grupper och individer som betraktas som “otrogna”.
För den som genom åren följt rapporteringen om talibanernas offentliga avrättningar och vedervärdiga förtryck av flickor och kvinnor är det som nu sker ett dystert déjà vu. Bilderna från den kaotiska flygplatsen i Kabul, där förtvivlade och rädda människor klamrar sig fast vid startande flygplan, illustrerar skräcken för vad som komma skall.
Överfört till palestinska områden är frågan vad som skulle hända om den israeliska armén drog sig tillbaka från Västbanken. — Lars Adaktusson, KD
Samtidigt har takten i de talibanska erövringarna rest frågor om hur omvärldens regeringar och underrättelsetjänster så gravt kunde missbedöma rörelsens förmåga. Kvar efter att USA satt punkt för den militära närvaron blev en desorienterad befolkning, djup korruption och en sunnimuslimsk jihadism redo att omgående införa sharialag och ett islamiskt emirat.
Överfört till palestinska områden är frågan vad som skulle hända om den israeliska armén drog sig tillbaka från Västbanken. Ett militärt tillbakadragande och en återgång till 1967 års gränser har länge varit ett uttalat krav riktat till sittande israeliska regeringar. En bärande del i såväl Sveriges som EU:s Mellanösternpolitik har varit och är att “den israeliska ockupationen måste upphöra”.
Med erfarenheterna från Afghanistan och det talibanska maktövertagandet hamnar den politiken i nytt ljus. Om Israel fattade motsvarande beslut som USA och evakuerade sina militära styrkor från det område där militant islamism och jihadism är djupt rotade skulle sharialag och medeltida fundamentalism sannolikt vara det som väntar för det palestinska folket.
Vad det säkerhetsmässigt skulle innebära för Israel är inte svårt att föreställa sig. Terrororganisationer som Hamas, al-Qaida och Islamiska Jihad har samtliga en tydligt uttalad målsättning: Att Israel ska jämnas med marken och det judiska folket utrotas.
En av de Mellanösternexperter som i den israeliska debatten har varnat för ett scenario där Israel lämnar Västbanken är den tidigare militäre befälhavaren, Udi Evental. I Jerusalem Post påpekar Evental att ett israeliskt tillbakadragande, exempelvis för att implementera en tvåstatslösning, inte skulle följas av säkerhet och fred: “Efter Osloavtalet när Israel lämnade Gaza, Hebron och Jeriko dröjde det bara några år innan omfattande terrornätverk var etablerade där. Detta trots löften från den palestinska ledningen om att något sådant inte skulle tillåtas”.
Vad gäller utvecklingen i Gaza går den redan nu i samma riktning som Afghanistan. I det senaste valet 2006 fick Hamas en klar majoritet av rösterna – maktskifte, politisk splittring och inbördeskrig följde.
Konsekvenserna blev långtgående, i dag återstår en försvagad politisk ledning på Västbanken och en växande militant islamism i Gazaremsan. Kvinnors levnadsvillkor har förflyttats 1 400 år tillbaka i tiden, i stället för skolor, sjukvård och nya jobb prioriteras sharialag, jihad och mer vapen riktade mot Israel.
Fokuseringen på Israels agerande, som dominerat politiken under lång tid, måste ersättas av åtgärder mot radikal islamism och jihadism. — Lars Adaktusson, KD
Parallellt med detta undergrävs tilltron till Palestinska myndigheten, Mahmoud Abbas och hans parti Fatah. Enligt “Palestinian Center for Policy and Survey Research” anser endast 14 procent av palestinierna att Fatah bör leda och representera det palestinska folket – motsvarande siffra för Hamas är 53 procent. I valet mellan en korrumperad politisk ledning som berikar sig på det egna folkets bekostnad och en radikal islamistisk rörelse som förrädiskt utlovar guld och gröna skogar, väljer palestinierna det senare.
Mot bakgrund av detta är tiden inne för att revidera en daterad svensk Mellanösternpolitik. Även om ett tillbakadragande från Västbanken inte är aktuellt inom överskådlig tid understryker extremismens framfart i Afghanistan att nya prioriteringar krävs. Fokuseringen på Israels agerande, som dominerat politiken under lång tid, måste ersättas av åtgärder mot radikal islamism och jihadism. Eller som den palestinske människorättsaktivisten Bassam Eid uttrycker det: “Om det internationella samfundet verkligen vill hjälpa oss palestinier bör utpekandet av Israel upphöra och Hamas ställas till svars för sina gärningar. Vårt folk måste befrias från Hamas – inte från Israel”. Av Lars Adaktusson, riksdagsledamot, utrikespolitisk talesperson (KD)
Artikeln publicerades i tidningen Dagen 22 september Ett tack riktas till tidningen Dagen och Lars Adaktusson som givit tillstånd till att artikeln återpubliceras i Israelnytt.
Om en dryg månad står Sverige som värd för Malmö internationella forum för hågkomst av Förintelsen och bekämpande av antisemitism.
Men det svenska engagemanget får bekänna färg på allvar redan 22 september, då en starkt ifrågasatt FN-konferens äger rum. En rad tunga stater har valt att bojkotta, skriver Martin Blecher, generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel.
DEBATT. ”Rasismen hör inte hemma i Sverige. Vi ska intensifiera arbetet mot antisemitism, islamofobi, afrofobi och antiziganism samt arbetet mot rasism riktad mot samer. Grunden för detta arbete är den nationella planen mot rasism.” Orden är hämtade från regeringsförklaringen för 2021.
På onsdag är det 20-årsjubileum för en konferens som går under namnet Durban. 2001 hölls nämligen World Conference Against Racism som genomfördes i Durban, Sydafrika. I motsats till det uttalade syftet, präglades konferensen i Durban 2001 av uppvisningar i intolerans, antisemitism och grundlösa påståenden mot den judiska staten.
Förintelseförnekare invigningstalade
Under konferensen 2009 var den iranske presidenten, och förintelseförnekaren, Mahmoud Ahmadinejad öppningstalare där han förkunnade att ”världssionismen är rasism”. Diplomater från närvarande EU-länder stod då upp, gick ut och lämnade i en kraftfull protest.
Vad som var tänkt som en konferens mot rasism år 2001 har i stället utmynnat i en ökänd grogrund för otyglad antisemitism.
Vid efterföljande konferens 2011 bojkottade, på förhand, 14 nationer eventet. Mest talande var Vita husets dåvarande presstalesmans uttalande den 22 september 2011: ”Från början i samband med 2001 års världskonferens mot rasism i Durban, Sydafrika, har Durbanprocessen inkluderat fula uppvisningar av intolerans och antisemitism.” Från 2001 och framåt har Durban-konferenserna använts för att främja framför allt antisemitism och förintelseförnekelse samt ifrågasätta Israels rätt att existera. Vad som var tänkt som en konferens och manifestation mot rasism år 2001 har alltså i stället utmynnat i en ökänd grogrund för otyglad antisemitism och förtal, flera konferenser i rad.
Sverige borde också bojkotta
Sverige har gång på gång skickat statsråd och annan hög delegation till konferenser. Konferenser som andra länder helt enkelt bojkottat.
Till årets konferens har 19 länder valt att bojkotta konferensen: USA, Australien, Kanada, Israel, Storbritannien, Ungern, Nederländerna, Österrike, Tjeckien, Tyskland, Frankrike, Bulgarien, Italien, Kroatien, Nya Zeeland, Cypern, Slovakien, Grekland, Slovenien.
Att tunga länder som Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Nya Zeeland, Kanada, USA och Australien inte närvarar borde sända svenska UD en tydlig signal, om man tidigare inte förstått Durban-konferensernas agenda.
Att Sverige inte bara skickar representanter utan också statsråd är naturligtvis djupt problematiskt av flera skäl. Det kanske främsta skälet är att man själv blir del av en antisemitisk och rasistisk diskurs som man säger sig vilja bekämpa.
Varför så tyst från UD?
UD har, trots upprepade förfrågningar från Vänskapsförbundet Sverige-Israel om ett svenskt deltagande, varken bekräftat eller dementerat svensk närvaro. Varför vill UD inte vara öppna och transparenta om det resonemang som förs i frågan och om svenskt deltagande är aktuellt?
Om en månad står Stefan Löfven som värd för Remember ReAct – Malmö internationella forum för hågkomst av Förintelsen och bekämpande av antisemitism. Det är också något man stoltserar med i regeringsförklaringen.
Den 22 september har vi i Sverige en reell möjlighet att visa att vi inte bara agerar mot antisemitism på hemmaplan utan också i internationella forum och sammanhang. Ta den möjligheten.
Mycket av det Svenska kyrkan ägnar sig åt skapar inga rubriker. Det är inget konstigt med det. Det vore mer uppseendeväckande om en ”öppen folkkyrka” ständigt skulle ge upphov till rubriker. Samtidigt är det ett problem. Allt för mycket går idag under radarn. Klyftan mellan medlemmar och aktiva och de som verkligen har makten inom organisationen kan bli väldigt stor.
Svenska kyrkans inflytande är även idag större än många tror. De ekonomiska och personella resurserna är imponerande. När ärkebiskopens pappa, som själv var protestantisk präst i Tyskland, besökte sin dotters arbetsplats i Tyresö, blev han närmast chockad över hur många anställda som det fanns i en församling i en svensk förortskommun.
Kyrkans inställning till Israel är en av de saker som sällan ges plats i media. Det är olyckligt. Här finns nämligen en viktig och bekymmersam berättelse. En berättelse om en kyrka som blivit en av Europas mest antiisraeliska organisationer. Utvecklingen har varit successiv men idag dominerar ensidigheten kyrkans agerande.
Svenska kyrkan har ett institut i Jerusalem som från början var tänkt att bli ett centrum för samverkan med den religion som Jesus växte upp med, judendomen. Efter diverse konflikter är institutet numera helt inriktat på kontakter med kristna araber och muslimer. Kontakten med majoritetsreligionen i Israel är mycket begränsad och attityden till den judiska staten är negativ. Svenska kyrkan engagerar sig i begränsad utsträckning för de många kristna som drabbas av våld och förföljelse i världen, inte minst just i Mellanöstern. Däremot läggs stor energi på att motarbeta Israel och ge stöd till de palestinier som är den judiska statens motståndare. Budskapet är med få undantag vinklat och det ställs sällan några krav på de korrupta och våldsamma rörelser, som styr de palestinska områdena. Bilden av Israel är negativ och bygger till stor del på det budskap, som förmedlas av grupper som vill utplåna den judiska staten.
På det teologiska planet stöder Svenska kyrkan grupper som hävdar att judendomen inte har samma rätt att existera som andra religioner. I inget annat fall agerar kyrkan på samma sätt. Även grupper som står nära det våldsinriktade Muslimska Brödraskapet samarbetar i vårt land med Svenska kyrkan.
Personligen ser jag kyrkans öppna stöd för BDS-rörelsen, som vill att världens länder ska bojkotta den judiska staten, som det mest problematiska. Svenska kyrkan borde hålla sig för god för att ge sitt stöd till bojkotter av judar. Vi är många som trodde att det skulle vara omöjligt att över huvud taget argumentera för något liknande, efter det som hände i Europa under andra världskriget.
Att kritisera Israel är inte konstigt. Få länder har så intensiva inrikespolitiska debatter som just den judiska demokratin, som lever i ett hav av fientligt inställda diktaturer. Att ensidigt välja ut just Israel som måltavla för ständiga angrepp är orimligt. Varken folkmordet i kinesiska Xinjiang eller den blodbesudlade diktaturen i Nordkorea ägnas ett liknande intresse från Svenska kyrkans sida. Här saknas proportioner och en rimlig koppling mellan budskapet och den faktiska verkligheten.
Kyrkans historia av förföljelse av oliktänkande borde vara ytterligare ett argument för att ändra inställningen till Israel och Mellanöstern. Engagemanget för fred i andra länder är positivt men måste bygga på saklighet och rättvisa. Israel är en modern demokrati där alla de värden som Svenska kyrkan säger sig stå för respekteras. Israel är det enda landet i regionen, där sexuella minoriteter och anhängare av alla religioner kan leva tillsammans i trygghet.
En ”öppen folkkyrka” kan inte ha som ett av sina mål att världens enda judiska stat ska bojkottas och isoleras från omvärlden. Det är dags att tänka om.
Många medlemmar som inte förstår varför just Israel ska vara Svenska kyrkans främsta fiende, skulle säkert också uppskatta en omsvängning. Det skulle minska klyftan mellan ledning och medlemmar och skapa förutsättningar, för framtida konstruktiva bidrag till arbetet för verklig fred i Mellanöstern.
Mats Fält är vice ordförande för Vänskapsförbundet Sverige-Israel Texten publicerades den 17 september i Svensk Tidskrift. Ett tack riktas till Mats Fält som givit tillstånd till att artikeln återpubliceras i Israelnytt.
Transatlantisk deklaration: Upphör med diskrimineringen av Israel i FN
Vi, som är lagstiftare, förenade över partigränserna på båda sidorna om Atlanten, uppmanar EU:s medlemsstater och demokratiska länder att stödja oss i arbetet med att se till att den systematiska diskrimineringen av Israel i FN upphör.
Låt oss nämna några exempel: under 2020 antog FN:s generalförsamling 17 ensidiga resolutioner mot Israel samtidigt som man bara antog 6 resolutioner som utpekar 6 av de andra 192 medlemsstaterna för människorättsbrott. FN:s råd för mänskliga rättigheter pekar ut en enda stat, nämligen Israel, med en separat, helt egen punkt på dagordningen (nr 7) medan brott mot de mänskliga rättigheterna i alla andra länder tas upp under endast en punkt (nr 4). För närvarande fokuserar 21 procent av de resolutioner som rådet har antagit på just Israel. I september förra året fördömde FN:s ekonomiska och sociala råd endast Israel av alla länder för påstådda kränkningar av kvinnors rättigheter.
Mot bakgrund av den globalt tilltagande antisemitismen är det ständiga oproportionella rituella fördömandet av världens enda judiska stat i FN speciellt riskabelt och måste få ett slut. Israel ska uppmärksammas och granskas, liksom alla andra länder. Men landet förtjänar att behandlas på samma sätt som andra länder – varken mer eller mindre.
Eftersom vi verkligen stödjer en regelbaserad internationell ordning fruktar vi att den här dubbelmoralen riktad mot Israel även skadar FN självt. Genom att arbeta i strid med sitt eget ändamål och sina egna principer som anger att organisationen är skyldig ”att mellan nationerna utveckla vänskapliga förbindelser” grundade på ”principen om folkens lika rättigheter” underminerar FN sin egen trovärdighet och förlorar sitt folkliga stöd. Dessutom, genom att ägna orimligt mycket tid åt Israel, avleder FN sina begränsade resurser och sin uppmärksamhet från akuta internationella kriser. Som den tyska utrikesministern Heiko Maas sa 2019: ”Än i dag fördöms Israel, behandlas partiskt och marginaliseras på ett olämpligt sätt i FN:s organ. Detta är smärtsamt och otillfredsställande, i synnerhet som FN är centrum för den multilaterala regelbaserade ordningen och oumbärligt för internationell fred och säkerhet.”
Vi uppmanar därför EU:s medlemsstater och alla demokratiska länder: - Att rösta emot det överdrivna antalet anti-israeliska resolutioner i FN:s generalförsamling och andra FN-organ. En sådan samordnad opposition från demokratiska medlemsstater skulle beröva diskriminerande resolutioner deras obefogade legitimitet. - Att arbeta för att reformera FN:s råd för mänskliga rättigheter och upphäva rådets diskriminerande punkt 7 som är utformad enbart för att kritisera och stigmatisera Israel. - Att arbeta för att avskaffa de diskriminerande kommittéerna och programmen inom FN-systemet med ett specifikt mandat att driva en anti-israelisk agenda som bara leder till att utsikten för fred inom ramen för en framförhandlad tvåstatslösning undermineras.
Med FN:s framlidne generalsekreterare, Kofi Annans, ord: både Israel och FN har ”rest sig ur askan efter förintelsen”. Den transatlantiska gemenskapen av demokratier har därför en helig plikt att se till att missbruket av FN-systemet i syfte att ständigt svärta ner den judiska staten och därigenom skada även FN och de värden som FN står för upphör.
Uppropet publicerades genom Transatlantic Institute och skrevs under av bland andra Vänskapsförbundets ordförande Lars Adaktusson
Så prövas regeringens löften om kampen mot antisemitism
I regeringsdeklarationen markerade statsminister Stefan Löfven ännu en gång mot rasism och antisemitism, något som kommit att bli hans signum under hans tid som regeringschef. Hur starkt detta engagemang är kommer inom kort prövas. Den 22 september genomförs den tidigare starkt kritiserade Durbankonferensen i FN:s regi. En konferens och högnivåmöte som flera länder, bland annat USA, lämnat för att den visat sig vara en tummelplats för antisemitiska vanföreställningar.
Under gårdagen lämnade Stefan Löfven vad som ser ut att bli hans sista regeringsförklaring när riksdagen öppnade för det sista riksdagsåret innan valet 2022. Förutom de förväntade frågorna; jobben, välfärden, tryggheten och nn uppehöll sig statsministern kort vid rasism men tidigt och på en framhävd plats i regeringsförklaringen. Detta område har kommit att bli statsministerns politiska kännetecken lika mycket som det kommit att bli hans kvarnsten.
Statsministerns eget parti, Socialdemokraterna, har en lång och till synes obruten historia sedan 1971 av uttalad antisemitism utan att partiet, med undantag från Göran Perssons tid som ordförande, aldrig markerat genom uteslutningar eller annat mot den parti-interna antisemitismen.
Denna är väl dokumenterad och internationellt vida känd då såväl presidenterna George W Bush som Barack Obama lät sända särskilda sändebud för att sätta sig in i, och markera, mot Sverige.
Statsministern menade att
– Rasismen hör inte hemma i Sverige. Vi ska intensifiera arbetet mot antisemitism, islamofobi, afrofobi och antiziganism samt arbetet mot rasism riktad mot samer.
Det till synes första steget under det sista riksdagsåret på detta engagemang är Malmö-konferensen mot antisemitism, Remember ReAct, som genomförs under oktober månad men hur pass seriös statsministern är kommer visa sig långt tidigare.
Den 22 september kommer konferensen, eller högnivåmötet Durban IV genomföras i FN:s regi för att fira 20-årsjubiléet av Durban-deklarationen som antogs 2001 vid 2001 World Conference Against Racism som genomfördes i Durban, Sydafrika.
I motsats till det uttalade syftet präglades Durban -konferensen 2001 av uppvisningar i intolerans, antisemitism och grundlösa påståenden mot den judiska staten. Israel pekades ut i konferensens slutförklaring som en stat präglad av detta samt även vid NGO -forumet för biståndsorganisationer som hölls parallellt. Från 2001 och framåt har Durbanprocessen använts för att främja rframför allt antisemitism och förintelseförnekelse samt ifrågåasätta Israels rätt att existera.
Vid de demonstrationer som leddes av palestinier som kantade Durban I fanns plakat med budskap såsom ”Hitler skulle ha avslutat jobbet” samt att ”Sion Vises protokoll” fanns till försäljning. Vid det NGO-forum för biståndsorganisationer distribuerade palestinska och arabiska jurister karikartyrer med judar framställda som blodtörstiga kroknästa arketyper. Judiska och israeliska representanter attackerades fysiskt samt fick höra bland annat att de ”inte tillhörde den mänskliga rasen”.
Sedan Durban I genomfördes har två högnivåmöten till genomförts, Durban II och III. Bägge med samma inramning. Som konsekvens av detta har flera länder valt att lämna Durban-konferensen.
Vid Durban II, som genomfördes i Geneve 2009, framförde Irans president Mahmoud Ahmadinejad öppet ett ifrågasättande av Förintelsen vilket ledde till starka protester. Men det hindrade inte FN från att bjuda in honom som en av huvudtalarna igen vid Durban III vilken genomfördes i New York.
Bland de länder som numera inte deltar i högnivåsamtalen som är Durban-mötets syfte märks USA, Israel och Nya Zeeland men även Cypern, Italien, Tjeckien, Kroatien, Frankrike, Polen, Storbritannien, Österrike, Cypern och Tyskland. Sverige har sedan Durban I varit närvarande på samtliga. Samtliga har lämnat eller sänder observatörer på låg tjänstemannanivå.
Det har florerat uppgifter om att Sveriges nordiska grannländer även de kommer bojkotta Durban IV men än så länge har vare sig den danska, norska eller den finska regeringen officiellt kommunicerat hur de avser agera. Det finns inte heller någon gemensam EU-linje i relation hur EU ställer sig till Durban IV.
Hur Sverige nu ställer sig till Durban IV är idag okänt efter att allt fler länder väljer att antingen inte delta eller skicka representanter på lägre nivå. Det senare används ofta för att diplomatiskt markera stödet för sakfrågan men samtidigt genom att inte sända en minister en diplomatisk markering om missnöje med inramingen eller annat.
På en direkt fråga från Ledarsidorna om på vilken nivå Sverige kommer delta i Durban IV och i sådana fall vilket statsråd som Sverige avser sända som representant svarar UD att samtal pågår internt i regeringen och ber att få återkomma.
Regeringen har, som beskrivits ovan, möjligheten att delta i Durban IV men samtidigt markera genom att sända tjänstemän på lägre nivåer än som tidigare ministrar.
Johan Westerholm
Artikeln publicerades på Ledarsidorna.se 15 september Ett tack riktas till Johan Westerholm som givit tillstånd till att artikeln återpubliceras i Israelnytt.
Kontakt
Super User
Vänskapsförbundet Sverige-Israel Sankt eriksgatan 52 112 34 Stockholm
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Plusgiro: 35 76 49-3 SWISH: 123 32 64 330
Ge en gåva
Super User
Vi är ett partipolitiskt och religiöst oberoende förbund som verkar för en stärkt relation mellan Sverige och Israel. Vi har inget statligt stöd och är helt beroende av privata donationer och bidrag.
Vänskapsförbundet Sverige-Israel har med begränsade medel bidragit till att stärka denna relation – men det finns mycket kvar som kan, och behöver, göras i detta arbete. För att vår verksamhet ska växa sig starkare och kunna jobba för fred tillsammans med Israel vänder vi oss till dig för att be dig skänka en gåva eller donation till Vänskapsförbundet. Sätt in den summa du har möjlighet att ge – ingen gåva är för liten, och tillsammans har vi möjlighet att göra skillnad på riktigt!
Donera din gåva till Vänskapsförbundet Sverige-Israel genom att sätta in den summa du har möjlighet att ge till något av följande:
Vi är ett partipolitiskt och religiöst oberoende förbund som verkar för en stärkt relation mellan Sverige och Israel. Vi har inget statligt stöd och är helt beroende av privata donationer och bidrag.