Nyhetsbrevet, tips & synpunkter Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Frågor kring medlemsregister, ekonomi mejlas till Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Leverantörsfakturor mejlas som pdf till Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Övriga frågor Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Styrelsen Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Ge en gåva
Super User
Vi är ett partipolitiskt och religiöst oberoende förbund som verkar för en stärkt relation mellan Sverige och Israel. Vi har inget statligt stöd och är helt beroende av privata donationer och bidrag.
Vänskapsförbundet Sverige-Israel har med begränsade medel bidragit till att stärka denna relation – men det finns mycket kvar som kan, och behöver, göras i detta arbete. För att vår verksamhet ska växa sig starkare och kunna jobba för fred tillsammans med Israel vänder vi oss till dig för att be dig skänka en gåva eller donation till Vänskapsförbundet. Sätt in den summa du har möjlighet att ge – ingen gåva är för liten, och tillsammans har vi möjlighet att göra skillnad på riktigt!
Donera din gåva till Vänskapsförbundet Sverige-Israel genom att sätta in den summa du har möjlighet att ge till något av följande:
Plusgiro: 35 76 49-3 Swish: 123 326 43 30
Artiklar
Super User
De vanligaste frågorna om Israel
Super User
"Visst kom Israel till som en konsekvens av Förintelsen?”
"Har judarna någon koppling till Jerusalem?"
"Varför har Israel byggt en mur/barriär?"
"Vad betyder det att Israel ser sig som en judisk stat?"
"Varför pratar man om 1967-års gränser?"
" Varför ska man stödja staten Israel?"
Nog har du, som är intresserad av Israel och hennes grannar, funderat på dessa frågor. Du har också funderat över andra, bredare, frågor. Här listar vi de vanligaste påståenden och frågor om Israel.
Frågorna är indelade i de olika kategorierna:
Israels historia
Israel och Palestina och konfliktens kärnfrågor
Internationalism
Delegitimisering, dubbla standards och antisemitism
Varför stödja Israel?
Kalender
Super User
Veckomailet - Israelnytt
Super User
Israelnytt (tidigare Snabbnytt) är ett nyhetsbrev som varje vecka skickas till Sverige-Israels medlemmar. Hör av Dig om också Du vill bli medlem och prenumerera: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Av rättighetsskäl kan vi tyvärr inte återge utskicken i sin helhet här på hemsidan, men vi brukar lägga upp en del av materialet även här.
Ett exempel på hur innehållet kan se ut
Lokalföreningarna
Super User
Nedan finns våra lokalföreningar
Bli medlem
Super User
För att bli med medlem fyll i Formuläret nedan (enskild 300 kr/år, par 400 kr/år):
* Det tar en stund för formuläret att ladda, vänta lite så kommer det!
Om oss
Super User
Sverige är idag ett utmanande land när det kommer till att visa öppet att man är vän med Israel. Det vill vi ändra på! Det kommer att krävas ett hårt och målmedvetet arbete för att nå detta. Vi är övertygade om av vi kommer att lyckas - men vi behöver din hjälp! Bli medlem, aktivera dig i din lokalförening, stöd vårt arbete med donationer och få vårt nyhetsbrev.
Vi arbetar för att
Öka kunskapen om Israel
Öka förståelsen för Israel
Stärka banden mellan Sverige och Israel
Vi gör det genom att
Delta i debatten om Israel
Främja officiella och privata kontakter med organisationer och enskilda i Israel
Arrangera resor till Israel
Främja kunskap om och förståelse för kultur, religion och samhällsförhållanden i Israel
Sprida information om Israel via digitala kanaler, nyhetsbrev samt på webbplatsen
Vi vill även vara en plattform och en mötesplats för alla Israelvänner. En mötesplats där vi tillsammans kan planera och genomföra olika aktiviteter, projekt och utspel för att stödja de svensk-israeliska relationerna på alla nivåer.
I detta väldigt viktiga arbete för Mellanösterns enda demokrati behövs alla Israelvänner.
Du är varmt välkommen att bli medlem och bli en del av en växande rörelse. Varje medlem är väldigt viktig och det finns uppgifter för alla. Tillsammans är vi en stark röst för Israel.
Korta fakta om verksamheten
Vänskapsförbundet Sverige-Israel är ett religiöst och politiskt obundet vänskapsförbund med syfte främja kulturellt utbyte och information om Israel som sin främsta målsättning. Sverige-Israel består av 3000 medlemmar i ca 20 lokalföreningar över hela Sverige. Vänskapsförbundet Sverige-Israel är medlem i den Europeiska vänföreningen till Israel, European Alliance for Israel, EAI
Vänskapsförbundets Sverige-Israels historia
Staten Israel är bara fem år gammal, då Samfundet Sverige-Israel (SSI) föds genom ett upprop av historieprofessorn Hugo Valentin i Riksdagshuset åttonde maj 1953. Uppropet har följande ordalydelse:
"I Sverige finns ett starkt, på olika sätt manifesterat intresse för staten Israel. Den svenska pressen ägnar detta land stor uppmärksamhet och många svenskar har börjat besöka landet. De intryck de medfört därifrån har på olika sätt delgivits den svenska allmänheten. För att på olika sätt verka för ökat andligt utbyte de båda länderna emellan och för närmare kännedom i Sverige om Israel har en sammanslutning bildats, kallad Samfundet Sverige-Israel."
Till Stockholmssamfundets förste ordförande utses juridikprofessorn Åke Holmbäck, vilken senare följs av andra prominenta gestalter: botanikprofessorn Hugo Oswald (1957-1968), pastor Einar Rimmerfors (1968-1973), biskop Ingemar Ström (1973-1975) och professor Torgny Segerstedt (1975-1978).
Samfundet blir väl förankrat bland ledande gestalter i svenskt kulturliv och dess introduktion i offentligheten blir en lysande festlighet i Gyllene Salen, Stadshuset i februari. 1954.
Hedersgäst och huvudtalare är Israels dåvarande arbetsminister Golda Meir, som senare blir premiärminister. Andra samfundsgäster under 50-talet är Ben-Gurion, Abba Eban och Yigal Allon.
1954 grundas samfunden i Göteborg och Malmö och samma år har samfunden 560 medlemmar. Flera bekanta svenskar har passerat revy i medlemsförteckningen. Dess förste hedersledamot blir detta år Herbert Tingsten, en varm Israelvän.
Statsminister Tage Erlanders och utbildningsminister Olof Palmes statsbesök i Israel 1966 resulterar i ett ökat intresse för Israel och för samfunden. Olof och Lisbeth Palme blir medlemmar 1967 men begär utträde året därpå.
Bland deltagarna vid Stockholmssamfundets årsmöte 1970 finns namn som Johannes Edfeldt, Svante Foerster, Torgny Segerstedt, Axel Strand, Arne Geijer, Ingmar Ström, Inga Thorsson, Bo Siegbahn och Cordelia Edvardsson.
Tanken på en riksorganisation föds redan vid Samfundets tillblivelse 1953 men kommer inte formellt på dagordningen förrän 1974.
Enligt ett styrelseprotokoll från jan. 1974 "gäller det främst att tillgodose nytillkomna medlemmar spridda över landet". En samarbetskommitté tillsätts med Torgny Segerstedt som ordförande, och Erik Sandberg, Västerås, som verkställande. 1978 är startåret för det som nu går under beteckningen riksorganisationen Samfundet Sverige-Israel.
Riksorganisationens förste ordförande är Torgny Segerstedt 1978-85.
Därefter följer: Knut Ahnlund 1985-1989
Ann-Cathrine Haglund 1989-1994
Jan-Erik Wikström 1994-1997
Örjan Kättström 1997-2000
Hadar Cars 2000-2003
Gunnar Hökmark 2003-2012
Elisabeth Svantesson 2012-2013
Annelie Enochson 2013-2015
Mathias Sundin 2015-2018.
Nuvarande ordförande är Lars Adaktusson.
Vänskapsförbundet Sverige-Israel nuvarande organisatoriska form kan spåras till 2016 då man slog ihop olika samfund ute i landet och genomförde en centralisering.
Kunskap om Israel gör dig till Israelvän!
Har du frågor är du välkommen att höra av dig till Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Start
Super User
Vi vill vara en plattform och en mötesplats för alla Israelvänner. En mötesplats där vi tillsammans kan planera och genomföra olika aktiviteter, projekt och utspel för att hjälpa, försvara och stödja Israel på alla nivåer, inte minst i media.
I detta väldigt viktiga arbete för Mellanösterns enda demokrati behövs alla Israelvänner. Du är varmt välkommen att bli medlem och bli en del av en växande rörelse. Varje medlem är väldigt viktig och det finns uppgifter för alla. Tillsammans är vi en stark röst för Israel.
Alla som är födda på 90-talet eller tidigare minns var man befann sig när TV-bilderna av de brinnande tvillingtornen i New York sändes ut till en lamslagen värld den 11 september 2001. Och i veckan infaller den 20-åriga minnesdagen av den tragedin.
Det skulle snart visa sig att dådet, då två stora passagerarplan kapades och flögs in i World Trade Centers tvillingtorn med passagerare ombord, hade islamistiska förtecken. Det fruktansvärda dåd som kostade fler än 3 000 människoliv, i grunden var hämnden för att USA, som ledde alliansen mot Saddam Hussein vid första Gulfkriget 1990-91, hade stora ansamlingar av trupper i Saudiarabien. För männen bakom dådet den 11 september var det något oerhört och en hädelse med ”otrogna” trupper på helig islamsk mark, och hämnden planerades under många år och med stor noggrannhet, med saudiern Usama bin-Laden som hjärnan bakom det hela. Han hade tidigare förvisats från Saudiarabien för sin extrema islamism, och för honom var USA den store Satan och Israel den lille Satan medan landets egna, mer moderata ledare sågs som förrädare mot islam.
Planen som träffade tvillingtornen var de som uppmärksammades mest och krävde flest dödsoffer, men sammanlagt kapades fyra plan; ett hade Pentagon som mål och ett störtade utan att nå sitt mål, därför att heroiska flygpassagerare som visste att deras liv var slut övermannade kaparna och fick planet att störta i obygden. Man har kunnat rekonstruera händelsen genom telefonsamtal från passagerare till sina nära och kära. Enligt många var målet Vita huset.
På kvällen sändes ett samtalsprogram i SVT med inbjudna politiker och tyckare. Tittarna bjöds på något som möjligen var svensk TV-historias löjligaste ögonblick då tidigare vice statsministern Lena Hjelm-Wallén förklarade att det var alldeles för tidigt att rikta ett anklagande finger mot islamister; det kunde precis lika gärna vara kristna fundamentalister.
Över huvud taget verkade ledordet i vida kretsar vara ”skadebegränsning”. Det alltigenom dominerande budskapet var att attentatsmännen inte hade något att göra med islam. Det sändes ut mörka förutsägelser om att muslimer nu säkert skulle förföljas och trakasseras i USA, vilket för övrigt inte hände. Ett narrativ började bankas in att om det nu var muslimer som utfört dådet, så hade USA egentligen sig själva att skylla på grund av sin stormaktspolitik.
Men så kablades filmbilder ut som chockerade världen. De kom från de palestinska områdena, där folk jublade och delade ut godis för att fira den lyckade insatsen. Man firade alltså ett terrordåd som dödat många oskyldiga? SVT:s utsända gjorde sitt bästa för att bidra till skadebegränsningen och intervjuade en kvinna som figurerat särskilt tydligt. Kvinnan vände ut och in på sig för att förklara att firandet inte hade med terrordådet att göra, utan en man hade helt enkelt gett dem pengar för att jubla och se glada ut. Och det var detta narrativ man förväntade sig att svenska folket skulle svälja.
För israelerna var detta firande dock ingen överraskning. Man hade sett liknande firanden varje gång något särskilt ”lyckat” terroristdåd mot israeler utförts. För New Yorks borgmästare Rudy Giuliani innebar terrordådet att han fick upp ögonen för vad israelerna hade levt med i många årtionden. Han gjorde ett officiellt Israelbesök för att bekräfta vilka starka band som nu fanns mellan Israel och New York-borna.
Terrordådet den 11 september blir omöjligt att rationalisera om man inte förstår den djupa religiöst grundade motivationen bakom. Men för mer extrema muslimer var alltså alliansens trupper i Saudiarabien en personlig skymf för Usama bin-Laden och al-Quaida, ty det var en hädelse att otrognas trupper trampade islams mark.
Men hur mycket mer är det då inte en hädelse när en judisk stat återuppstår på mark som varit under islam i över 1 000 år? Det var därför arabländernas retorik efter 1948 talade om Israel som en ”styggelse”, ”ett oberörbart ämne”, och ”en cancersvulst” som skulle avlägsnas. Det var därför man inte kunde ta ordet ”Israel” i sin mun, utan använde uttryck som ”den sionistiska enheten”.
Och det var därför, när man talade om ”befrielsen av Palestina”, som man inte syftade på de områden palestinaaraberna fått sig tilldelade genom FN-beslutet 1947, utan HELA området ”från floden till havet”, vilket för övrigt gäller än.
När man förstår denna dimension av konflikten, inser man att den aldrig har handlat om gränsdragningar utan om själva det faktum att det finns en judisk stat där. Israels stora brott, enligt radikal islam, är helt enkelt att finnas där. Att Israel har en mer än 3 000-årig nationell historia i området väster om Jordan hör liksom inte dit. Men den snusförnuftiga, sekulariserade västvärlden har varit blind för denna centrala dimension av konflikten, och har sett det hela enbart i realpolitiska termer.
Men alla goda, moderata muslimer då? Alla vanliga, hederliga människor som inte vill ha ett dugg att göra med galningarna som utger sig för att företräda dem, vare sig de heter Al-Quaida, IS, Al-Shabab, talibaner eller, ja, Hamas? Det är naturligtvis oerhört viktigt att göra åtskillnad mellan dem och inte dra alla muslimer över en kam. Precis som det var viktigt att inte tro att alla tyskar var nazister på 1930- och 40-talet. Och grupper av upplysta tyskar visade aktivt att de var emot nazisterna, just för att inte hela folket skulle dömas orättvist.
På samma sätt vet israelerna om att en stor del av deras muslimska grannar helst skulle önska att få leva i fred med dem. Tyvärr räcker det med en hängiven grupp onda människor för att riva ner vad miljoner andra vill bygga upp.
Så länge det förhåller sig så måste Israel skydda sina gränser. Och västvärlden måste stå starkare upp emot radikala islamister och alla som vill ta våra liv och vår frihet från oss. Alternativet, att bli ”dhimmis”, skyddsfolk under dessa galningar är inget som lockar. Israel, vars folk judarna har återfått sitt land efter 2 000 år, och som i förskingringen levde som ”dhimmis” i många hundra år, kommer aldrig att göra det, och man har försvarat detta val i över 70 år. Då finns det större anledning att oroa sig över västvärlden.
Bengt-Ove Andersson
Tidigare generalsekreterare i Vänskapsförbundet Sverige-Israel
Mitt namn är Martin Blecher och jag är tillförordnad generalsekreterare för Vänskapsförbundet Sverige Israel.
Vänskapsförbundet Sverige-Israel är ett religiöst och politiskt obundet vänskapsförbund med syfte främja kulturellt utbyte och information om Israel som sin främsta målsättning.
Sverige-Israel består av 3000 medlemmar i ca 20 lokalföreningar över hela Sverige.
Vi arbetar för att:
Öka kunskapen om Israel.
Öka förståelsen för Israel.
Stärka banden mellan Sverige och Israel.
Vi gör det genom att:
Införa och delta i debatten om Israel.
Främja officiella och privata kontakter med organisationer och enskilda i Israel.
Arrangera resor till Israel.
Främja kunskap om och förståelse för kultur, religion och samhällsförhållanden i Israel
Jag var med och lyssnade på den judiska seminarieserien Limmud där Ann Linde närvarade och fick ett otroligt bra intryck av statsrådet. Hon har både explicit och implicit förklarat genom handling och ord att hon är vän av Israel och Palestina. Det är ett språkbruk som betyder väldigt mycket liksom att hon är en anhängare av två stater.
Nu till min fråga: Jag är intresserad av statsrådets inställning till palestinska flyktingar i Palestina.
Omkring 2 miljoner flyktingar lever idag på Västbanken och Gaza, det område den svenska regeringen erkänt som staten Palestina. Frågan blir då :
klassas dessa människor fortfarande som flyktingar av UD – det land till vilket det kräver att få återvända till – om en stat redan existerar? I sådana fall har det svenska beslutet med erkännandet därmed satt sökarljuset på en fundamental motsättning hos de som å ena sidan stöder UMRWA, och, å den andra även erkänner Palestina ’de jure’.
Vad är Ann Lindes hållning i frågan? Är inte en rimlig utgångspunkt att om Sverige erkänt en stat med en befolkning och ett territorium, att dess status som flyktingar ur svenskt perspektiv övergår till att vara medborgare i den stat man erkänt?
Svar från UD
Hej Martin,
Tack för ditt e-postmeddelande. Jag arbetar på ministerkansliet och har blivit ombedd att svara, och låt mig först och främst beklaga att du har fått vänta på svar.
Palestinaflyktingar utgörs av de människor som tvingades fly eller fördrevs från sina hem till följd av utropandet av staten Israel 1948 och det krig som följde, samt deras efterkommande. Huvuddelen av de ursprungliga Palestinaflyktingarna bodde i det som idag är staten Israel och flydde därifrån till Västbanken, Gaza och intilliggande länder. UNRWA:s mandat fastställdes 1949 till att bistå flyktingarna humanitärt till dess att en fredlig lösning på konflikten uppnåtts, vilket ju ännu inte har skett. Palestinaflyktingars rätt till återvändande är en av de slutstatusfrågor som parterna i konflikten måste förhandla om i en fredsuppgörelse. Att Sverige erkänt staten Palestina innebär ingen förändring i vår syn på Palestinaflyktingarna. Deras flyktingstatus är inte upp till Sverige att avgöra utan följer av UNRWA:s mandat.
Flera saker är anmärkningsvärda i UD:s svar till Vänskapsförbundet 1) Man redogör för faktum att Palestinaflyktingars rätt till återvändande är en av de slutstatusfrågor som parterna i konflikten måste förhandla om i en fredsuppgörelse.
Det är naturligtvis helt riktigt. Dock har Sverige redan tagit sig friheten att erkänna Palestina, ett territorium, en befolkning och en regering (trots att det sedan olägligt och obekvämt för UD 2007 funnits två regeringar).
Har man tagit sig frihet att erkänna slutstatusfrågor som territorium, som också nämns i samma sammanhang som flyktingarna, är det tydligt att Sverige varken är konsekvent eller följer internationell rätt vad gäller aspekter som flyktingar, statslöshet och rätten till medborgarskap.
Konsten att förutsättningslöst ta ställning i en av slutstatusfrågorna medan man, knappast osmidigt, duckar i en annan är remarkabel i sig.
2)Att Sverige erkänt staten Palestina innebär ingen förändring i vår syn på Palestinaflyktingarna. Deras flyktingstatus är inte upp till Sverige att avgöra utan följer av UNRWA:s mandat.
Här säger UD explicit att människor med flyktingstatus på Västbanken och Gaza inte ska, bör, eller har blivit, av med sin flyktingsstatus i samband med att Sverige erkände en stat och ett territorrium.
Personer som klassas som flyktingar i dag på det territorrium Sverige erkänt blir alltså inte medborgare enligt Sverige. Våra skattepengar går idag till "flyktingar" som Sverige, sedan 2014, vägrat avkräva att de ska bli av med sitt flyktingsskap i utbyte mot medborgarskap.
Israel och Sverige har många saker att diskutera och ska göra så direkt och öppet, i enighet och i oenighet- men alltid baserat på vänskap och ömsesidig respekt.
Att komma till Israel för bilaterala samtal i egenskap av biträdande utrikesminister är verkligen ett stort nöje - även i denna svåra stund när våra två länder fortfarande kämpar med konsekvenserna av en farlig pandemi.
Jag har många positiva minnen efter att ha tjänstgjort här som Sveriges ambassadör 2003-2007, och jag har varit tillbaka många gånger sedan dess, nu senast med statsminister Stefan Löfven inför the World Holocaust Forum förra året.
När Ann Linde utnämndes som vår nya utrikesminister under hösten 2019, uppgav hon offentligt att en av hennes första ambitioner var att förbättra relationerna mellan Sverige och Israel. Det är fortfarande en av mina främsta prioriteringar som hennes ställföreträdare.
Sverige är en vän av Israel. Det finns ingen anledning till varför vi inte ska ha öppna, ärliga och vänskapliga relationer.
Sverige och Israel är båda medelstora länder, med öppna ekonomier. Vi är båda i den globala framkanten inom innovation och teknologi. Och vi båda delar värderingar av demokrati, social rättvisa och jämställdhet.
Historien av våra relationer är lång och djup. Sverige röstade 1947 för FN planen som rekommenderar skapandet av självständiga judiska och arabiska stater. Svensk solidaritet med den nyetablerade staten Israel var stark, och för många svenskar har arbete i Kibbutzim varit en del av deras formativa erfarenheter.
Idag växer våra ekonomiska och handelsrelationer, medan kulturutbyten och turism har blomstrat, och jag är säker på att det kommer göra det igen efter pandemin. Sverige stödjer inte BDS eller någon bojkott av Israel. Vi söker mer handel och utbyten med Israel, inte mindre.
Det är ingen slump att Vinnova, öppnade kontor i Tel Aviv 2018, blott det andra kontor utanför Sverige (det första är i Silicon Valley). Samarbete inom vetenskap och forskning expanderar.
När jag träffar min israeliska motpart, ser jag fram emot att täcka en bred och djupgående agenda av regionala frågor. Jag kommer bland annat att:
-Gratulera Israel till normaliserandet och relationsbyggandet med Förenade Arabemiraten, Bahrain, Sudan och Marrocko- fred och vänskapliga relationer mellan stater är goda nyheter för Israel och för regionen,
- Uttrycka vår oro över Irans nukleära program och Irans stöd till destabiliserande regionala aktörer, och diskutera hur man mest effektivt hanterar dessa och andra utmaningar för regional säkerhet,
-Uttrycka vårt starka stöd för en förhandlad tvåstatslösning, som leder till att Israel och Palestina lever sida vid sida i fred och säkerhet,
- Upprepa Sveriges otvetydiga fördömanden av alla terrorhandlingar, vilket illustreras av vårt stöd för FN :s resolution som fördömer Hamas, som tyvärr inte gick igenom i generalförsamlingen 2018,
-Stödja Israels rätt att försvara sig själva,i enlighet med internationell rätt, när man attackeras, så som under raketattackerna från terroristgrupper i Gaza i maj,
-Utarbeta hur EU-Israel relationer kan fördjupas och stärkas, inför ett förhoppningsvis snart kommande associeringsrådsmöte.
Under våra samtal kommer jag informera min israeliska motpart om förberedelserna inför Internationellt Forum för hågkomst av Förintelsen och mot antisemitism, där världsledare kommer att samlas den 13 oktober 2021 i Malmö, Sverige. Jag kommer också ta upp vårt arbete med Israel och andra samarbetspartners till International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA), som ska ledas av Sverige under 2022, vars definition vi till fullo ställt oss bakom.
Israel och Sverige har många saker att diskutera. Vi ska göra så direkt och öppet, i enighet och i oenighet- men alltid baserat på vänskap och ömsesidig respekt.
Robert Rydberg
Artikeln publicerades i Israel Hayom den 19 augusti
Varför ger Sverige 75 miljoner kronor till en NGO vars mål är att utplåna den judiska staten?
The Swedish International Development Cooperation Agency (Sida) har ett biståndsprogram med uttalat mål om att ”stärka respekten för mänskliga rättigheter och folkrätten i Palestina”. 75 miljoner kronor är avsatt till utbetalning till projektet under perioden 2020 till 2023, och 44 procent av beloppet har redan betalats ut. Sidas biståndspartner i projektet är den palestinska organisationen NGO Development Center (NDC). De svenska myndigheterna presenterar NDC som en ”palestinsk civilsamhällesorganisation som har två strategiska mål:
1) Stärka det civila samhällets organisationer för att tillhandahålla mer hållbara tjänster och bidra till socioekonomisk utveckling,
2) Bidra till utvecklingen av det civila samhällets organisationer så att de är mer tillmötesgående, öppna och ansvarsfulla”. I detta projektet har de svenska myndigheterna valt åtta organisationer, fyra palestinska och fyra israeliska, som NDC kommer att stärka med hjälp av en injektion av svenska skattepengar. Detta låter bra, men vi vill ändå uttrycka vår oro och protest mot detta biståndsprojekt.
NDC motarbetar fredsarbete på gräsrotsnivå
NDC:s webbplats är öppen om de riktlinjer som de förväntar sig att deras partners kommer att förbinda sig till. NDC åtar sig ”att följa den nationella agendan utan några normaliseringsaktiviteter med ockupanten, vare sig på politisk / säkerhets-, kultur- eller biståndsnivå”. Därmed kommer svenska skattepengar att användas för att motverka fredsskapande kontakt på gräsrotsnivå mellan israeler och palestinier.
NDC är inte en oberoende aktör
Observera att NDC åtagit sig att följa den ”nationella agendan”, som binder dem till den palestinska myndigheten och hindrar dem från att vara en verklig NGO oberoende av statlig kontroll. Riktlinjerna förpliktar NDC och dess partners att samråda med den palestinska myndigheten ”om något nytt projekt”. Sveriges mål att göra palestinska civilsamhällsorganisationer mer ”öppna och ansvariga” saknar därmed en verklighetsanknytning.
NDC stöder extrema politiska krav som vill utradera den judiska staten
I NDC:s riktlinjer står också: ”Ingenting får göras för att undergräva de omistliga palestinska rättigheterna att etablera en stat och flyktingarnas återkomst till sina ursprungliga hem, i enlighet med FN:s säkerhetsråds resolution 194.”
Det finns ett stort antal flyktinggrupper under decennierna före och efter 1948, som aldrig fick rätt att återvända. Flyktingar har ingen sådan allmän rättighet.
Kravet på ”återvändande av flyktingar” är ett kodord för att utplåna världens enda judiska stat, genom att flytta minst 7 miljoner palestinier (nästan inga av dem är flyktingar, men andra, tredje och fjärde generationens flyktingar) till staten Israel.
NDC:s framställan bryter mot Sveriges erkännande av Palestina
I erkännandet av Palestina som stat förkunnade Sverige att Palestina "uppfyller ... folkrättens kriterier: det finns ett territorium, ett folk och en regering." Det territorium de hänvisar till definieras av vapenstilleståndslinjerna före 1967-vilket bland annat betyder Västbanken och Gaza. Uppskattningsvis bor två miljoner palestinska flyktingar för närvarande på Västbanken och Gaza - det territorium Sverige erkänner som staten Palestina. Hur kan man fortsättas att registreras som ”flyktingar från Palestina” - landet som de kräver att återvända till - om det redan finns en stat? Lika tydligt Sverige varit i regeringsförklaringar och i debattartiklar om erkännande av Palestina utifrån de kriterier man själva satt upp, lika otydlig är man när dessa kriterier bryts ned.
NDC arbetar med en antisemitisk agenda
NDC säger också öppet att de arbetar för en bojkott, deinvestering och sanktioner mot Israel. Den svenska regeringen bör notera att Tysklands tre ledande partier och två etablerade oppositionspartier har fördömt BDS rörelsens argumentationsmönster och metoder som antisemitiska.
NDC är aktivt i ”anti-normaliseringskampanjer”. I praktiken har detta inneburit utfrysning och annan social och ekonomisk press på palestinier som har haft någon form av samarbete med Israel. Det är extremt skadligt att sådana grupper får 75 miljoner kronor från Sida i sina händer.
Vi ber Utrikesdepartementet snarast möjligt om svar på följande frågor:
Varför framhäver Sverige NDC som en förebild för palestinska NGO:er, när de motarbetar fredsarbetet på gräsrotsnivå och inte är en oberoende aktör?
Hur resonerar svenska regeringen i frågan om att ta in sju miljoner palestinier till staten Israel?
Kan man enligt Sverige både vara medborgare i en stat och ha kvar sin status som flykting?
Stödjer den svenska regeringen BDS-rörelsen?
Med vänlig hälsning, Conrad Myrland, Ordförande för Med Israel för fred Martin Blecher, generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel
Ovanstående brev har skickats till svenska utrikesministern.
Det är dags för Israels fiender att ta hand om flyktingarna
Återigen, dimridåer om flyktingar, Israeler och araber, gränsändringar och vem som är ansvarig för detta.
Utifrån författare Fayad El-Natours inlägg i frågan om Israel som rasistisk stat/statsbildning och brist på medborgerliga rättigheter så kan det vara på plats att gå igenom lite av vissa historiska skeenden i världen under 1900-talet.
När krig gjort att gränser ändrats har i många fall flyktingströmmar uppstått. Sovjet invaderade Tyskland 1945, man annekterade delar av Polen på vägen, fördrev ett stort antal miljoner Polacker västerut, och därefter flyttade man in Polen på tidigare tyskt område, (Odra-Neisselinjen) Dessutom så togs det så kallade Sudetenlandet bort från tyska områden. Detta renderade i en fördrivning av närmare 14 miljoner tyskar som fick 1-3 dygn på sig att gå västerut, mot de tyska restområdena. Det sönderbombade Tyskland och Polen fick då ta hand om sina medborgare från de fördrivna områdena som Sovjet lagt under sig. Trots enorma vedermödor så fick det tyska folket ta hand om sina medborgare. Sammalunda skedde med Polen och deras fördrivna.
I fallet med krigen i Mellanöstern så verkar det vara andra regler som gäller. Det finns närmare 20 stater som bebos av araber där språket och kulturen är arabisk, oftast med muslimsk majoritet i befolkningen. När de arabiska länderna som anföll staten Israel under de olika krigen från 1940-talet fram till 1973, och förlorade, så valde vissa grupper av araber, som då bodde inom israeliska områden, att på inrådan av de anfallande arabstaternas ledare, att fly, för att de blev lovade att få återkomma när segern var vunnen.
Men de förlorade krigen, gränser ändrades, judar som bodde i arabstater fördrevs, men ingen av de krigförande arabstaterna tog något som helst ansvar för de arabiska medborgare som de ansåg sig gått ut i krig för! De inrättade flyktingläger och vägrade att låta dem som flytt integrera sig och erhålla medborgarskap och integreras i dessa arabländer. De hölls i ett limbo.
De fick med sig FN (och startade UNRWA) för att permanenta detta limbo och hålla alla de som flytt som statslösa medborgare! De erbjöds inte möjligheten att få återetablera sig i till exempel Jordanien, Egypten, Syrien, Irak, Saudiarabien, Emiraten eller Libyen.
Israel har fått delar av öknen att blomma. Om arabländerna väljer att samarbeta med Israel kan de få ta del av den utveckling som gjort tidigare obeboeliga delar av Israel beboeliga och skapa motsvarande bosättningsmöjligheter i sina länder för de araber som anser sig vara på flykt. Många arabiska områden inom israel uppskattar inte när det bor judar i området. De vill hellre ha det som 'Judenrein'.
De polska och tyska flyktingarna fick återetablera sig i sina kvarvarande territorier. Det är dags att länder som ansvarar för olika kring mot Israel också tar ansvar för de så kallade palestinaflyktningarna. Att låta flyktingskapet gå i arv är grymt och hänsynslöst, och ansvaret för detta är inte Israels, de har försvarat sig och gränser har ändrats, sånt sker i krig. Det är en risk som en anfallare får ta. Israel har återlämnat stora områden av Sinaihalvön efter fredsavtalet med Egypten. Så ibland kan gränser till viss del återställas, men ibland består en gränsändring.
Staten Israel har sedan 1948 tagit ansvar för alla judiska flyktingar och fördrivna världen över när helst judar fördrivits eller hotats av utrotning. Det skedde exempelvis under 1980-talet när dåvarande Sovjet förtryckte judiska sovjetmedborgare.
Hur illa man än kan tycka om situationen på marken i Israel och Palestina, missar Gunnar Olofsson en simpel aspekt: bägge parter har rättmätiga anspråk och den territoriella frågan ska lösas genom förhandlingar mellan parterna, skriver Martin Blecher generalsekreterare för Vänskapsförbundet Sverige Israel.
Ben & Jerrys agerande att sluta sälja glass i Israel kom vid en intressant tidpunkt.
Raketerna och granaterna hann precis tysta, mellan Israel och huvudsakligen Hamas, innan de anställda israeler och palestinier som arbetar på Ben & Jerrys fick veta att de inte skulle ha något arbete att bege sig till när Unilevers kontrakt löper ut.
Ställningstagandet från Ben & Jerrys var intressant av två aspekter:
Samtliga av de anställda vid Ben & Jerrys fabrik befinner sig inom räckvidd för de raketer och bombardemang som skjuts från Gaza. Likt de palestinier som var offer för israeliska attacker mot Gaza , var de anställda på Ben & Jerrys offer för palestinska attacker mot Israel från Gaza.
Ben & Jerrys i Israel anställer, likt många andra företag, både israeler och palestinier. Palestinierna anställda hos Ben & Jerrys hade israeliska löner och israeliska anställningsvillkor. Vilka löner och anställningsvillkor föredrar palestinierna själva om man tillåts att gissa?
De som vill tro att en bojkott tenderar att endast slå åt ena hållet har alltså fel. Sodastream anställde både israeler och palestinier. När Sodastream tvingades flytta valde företaget att istället för att ta in palestinier att ta in syriska flyktingar.
Varje bojkott som endast gäller Västbanken och Östra Jerusalem väcker frågor om dubbelmoral. Ben & Jerrys säljer exempelvis glass på Cypern som också är under territoriell dispyt.
Jag har ännu inte sett en bosättningsbojkott som omfattar alla omtvistade territorier runt om i världen snarare än bara judiska bosättningar på Västbanken. Om Ben och Jerrys eller något annat företag ville göra detta som en bred princip snarare än att handla om Israel, skulle det vara klokare att formulera en global policy som är allmängiltig.
Något som oftast ”dribblas” bort och förtigs i debatten: Både Israel och Palestina har rättmätiga anspråk till områden. Dispyten mellan Israel och Palestina ska lösas genom förhandlingar. Det är en unison ståndpunkt från världssamfundet.
Med tanke på ovanstående ståndpunkt skulle en bojkott skapa en inkonsekvens i politiken.
Slutligen, det är ingen hemlighet att Gunnar Olofsson har en förkärlek till ord (och därmed jämförelser) som tillämpas för, och i, fel kontext.
Israel och Palestina är två separata folk spunnet ur två separata rörelser, med två separata ambitioner och med rättmätiga anspråk.
Världssamfundet vill inte se Israel och Palestina distansera sig ännu mer utan närma sig ,varandra, och, i sina positioner. Samtal, inte bojkott, då är tillvägagångssättet att gå.
Vi är ett partipolitiskt och religiöst oberoende förbund som verkar för en stärkt relation mellan Sverige och Israel. Vi har inget statligt stöd och är helt beroende av privata donationer och bidrag.
