Aktuella nyheter om Israel

Martin Blecher

01 Oktober 2020

• Abrahamavtalen

När Europeiska Unionen år 2012 erhöll Nobels fredspris betonade priskommitten unionens stabiliserande roll till att omforma största delen av Europa från en krigens till en fredens kontinent. I prismotiveringen betonade man även att EU bidragit till fred och försoning, demokrati och mänskliga rättigheter.

EU må har bidragit till fred och försoning på hemmaplan, men i Mellanöstern har organisationen varit betydligt mindre framgångsrik. Länge utgjorde grundpelarna i EU:s samarbete erkända diktatorer som Gaddaffi i Libyen och Mubarak i Egypten. På samma sätt har dagens EU ett nära samarbete med den islamistiska regimen i Teheran samtidigt som man vägrat stödja den demokratiska oppositionen.

Iran i all ära, men för EU är den centrala målsättningen i Mellanöstern skapandet av en palestinsk stat. Trots ett omfattande diplomatiskt arbete och åtskilliga miljarder i stöd till den palestinska myndigheten har resultatet varit magert.

Här tänker EU fel. En av huvudteserna i EU:s Mellanösternpolitik är att ingen separatfred mellan Israel och andra arabländer kan accepteras så länge som Palestinakonflikten är olöst. Denna huvudtes hör ihop med missuppfattningen att Israel–Palestina-konflikten är alla andra konflikters moder. Först när man löst denna konflikt och skapat en ny islamistisk palestinsk stat kan man enligt EU förvänta sig fred och normalisering med den övriga arabvärlden.

Men på samma sätt som det krävdes en Kopernikus för att förklara att jorden rörde sig runt solen och inte tvärtom, måste det till en skränig affärsman från New York, USA:s 45:e president Donalt Trump, för att bevisa att världen inte behöver röra sig runt axeln Palestina–Bryssel för skapa separat fred mellan forna ärkefiender som Förenade arabemiraten, Bahrain och Israel.

Ifall Trump mot förmodan skulle tilldelas Nobels fredspris denna höst kunde prismotiveringen påminna om EU:s. Fredsavtalet kan bidra till att stora delar av Mellanöstern förändras från en krigens region till ett fredens område och Trump kan ha bidragit till fred, demokrati och mänskliga rättigheter som vanligtvis uppstår när länder bryter gamla fördomar och öppnar upp sig för omvärlden. Parallellt med fredsfördraget har de båda gulfstaterna tagit flera steg i rikting mot ökad religionsfrihet.

Trumps utrikesdoktrin är lika pragmatisk som den är genialisk. När EU:s recept har varit att försöka samma formel om och om igen, trots att den varken lett till fred eller välstånd, bryter Trump gamla tabun. I den meningen är han ense med Israels avlidne president, samt Nobels fredspritagare, Shimon Peres som redan tidigt insåg att freden var en allt för viktig fråga för att helt lämnas till politikerna.

Nyckeln till fred i Mellanöstern är inte mer politik utan mer handel och ekonomiskt samarbete. Israeliska frihandelszoner har antagligen gjort mer för fred och samexistens mellan israeler och palestinier än EU:s politik de senaste fyrtio åren, som i stället strävat efter att hålla grupperna isär.

I stället för att tillämpa den egna framgångsmedicinen till ett fredligt Europa, det vill säga ekonomiskt samarbete, vill EU förhindra samarbete mellan israeler och palestinier genom att exempelvis särmärka israeliska produkter från de omtvistade territorierna trots att samarbetet framför allt gynnat palestinier som på detta sätt har garanterats skäliga löner för sitt arbete.

Den europeiska fredsmodellen om att närmast tvinga fransmän och tyskar att samarbeta kring handel och industriproduktion kunde även tillämpas i Mellanöstern. Nu är det paradoxalt nog USA:s president som vågar lansera det europeiska fredsprojektets tanke i Mellanöstern. I den meningen skulle han vara en värdig pristagare av Nobels fredspris.

Den första fredspristagararen (år 1901), Internationella Röda Korsets grundare Henri Dunant, drevs av en liknande övertygelse om att krigen måste få ett slut. Men förutom den kristna humanitarismen hade Dunant en annan passion; att skapa ett nationellt hem för det judiska folket i Palestina. Henri Dunant presenterade således den sionistiska drömmen flera tiotals år före Theodore Herzl och deltog även i den första sionistkongressen 1897 som en av endast några få kristna deltagare.

Donald Trump må ha sina personliga brister men hans insats för att bevara och stärka den judiska staten och skapa fred i Mellanöstern kan inte ifrågasättas. 

Tomas Sandell
Rådgivare i EU-frågor, grundare av European Coalition for Israel

Israelkommentar publicerad i Världen idag 1 oktober 2020

Martin Blecher

27 September 2020

• Sverige och Israel
• Abrahamavtalen

De uppmärksammade fredsavtalen mellan Israel, Förenade Arabemiraten och Bahrain har sin grund i Irans allt aggressivare agenda mot andra stater i regionen, skriver Gunnar Hökmark.

Fredsavtalen mellan Förenade Arabemiraten och Bahrain med Israel har mötts av betydande uppmärksamhet i internationell press och har välkomnats. I Sverige ansågs de däremot av ett antal medier mer som en svekfull handling mot palestinier – som om det fanns en moralisk uppgift att stödja den pågående processen av ständig krigföring och terror snarare än en fredsprocess. Så djupt sitter 1970-talets utrikespolitiska agenda kvar.

Reaktionerna i Sverige visar på det grundläggande problemet med svensk Mellanösternpolitik. Där har ordet “Mellanösternkonflikten” alltid stått för att det är konflikten mellan israeler och palestinier som är regionens konflikt, och i den mån andra konflikter förekommer beror dessa också på konflikten mellan Israel och palestinierna. Underförstått är också att det är Israels ansvar att konflikten med palestinierna består, att något fredsavtal inte slutits och att andra konflikter, liksom terror, i regionen fortsätter.

Det är en befängd syn på verkligheten och en i det närmaste blind analys av vad som präglar Mellanöstern.

• För det första diktaturerna och brutaliteten som föder hat och stimulerar antisemitism.
  
  
• För det andra de spänningar inom regionen som diktaturerna skapar gentemot sina medborgare och mellan varandra. Syriens diktatur är ett exempel på hur krigföringen mot det egna folket destabiliserar långt bortom det egna landets gränser.
  
  
• För det tredje de religiösa motsättningarna som finns inom regionen och som fördelar sig på de regionala konflikter som finns. Det handlar om Iran som är regionens mest destruktiva aktör men som i svensk debatt i det närmaste lyser med sin frånvaro. Det hjälper inte hur många regimen mördar, hur mycket terrorism man stimulerar till och finansierar, hur mycket krigföring man stöder och hur mycket man hotar att utplåna Israel. Iran förblir ändå i den svenska debattens radarskugga.
  
  
• För det fjärde den islamistiska extremismen som finns i både sunni- och shiagrupperingar. Varje eftergift till Israel – eller till demokrati, mångfald och respekt för mänskliga fri- och rättigheter – framställs som svek och legitimerar våld. Hamas har tillsammans med andra extrema grupper gjort det självständiga Gaza till en plattform för krigföring, i stället för start för fred och utveckling. Hizbollah bedriver terror på Irans vägnar i regionen och har avslöjats med planer riktade mot Europa. ISIS har gjort delar av regionen till ett helvete för människor med en terror som sträcker sig världen över.
  
  
• För det femte Turkiet som vänt sitt regionala intresse mot Mellanöstern snarare än mot att komma närmare Europa. Turkiet bidrar till kriget i Syrien liksom till destabilisering var de än kan hävda sig.

Det som har hänt i och med fredsavtalen är att den säkerhetspolitiska verkligheten har tagit ut sin rätt och påverkat det politiska tänkandet. Det är nu inte omvärldens, som varit politiskt bekväm att fokusera på Israel, uppfattning om motsättningarna som gäller utan regionens egna förutsättningar.

Det finns alla skäl att konstatera att den amerikanska administrationen med Donald Trump har lyckats få till stånd fredsavtalen, men det bygger inte främst på amerikanska påtryckningar utan på en verklighet som blivit allt hotfullare. Iran har utvecklat en alltmer aggressiv agenda mot andra stater och har i väpnade former direkt utmanat Saudiarabien om ledarskapet i regionen. Det är därför inte Trump utan hotet från Iran som varit utlösande för en ny tids fredsprocess.

Detta är en utveckling som förhoppningsvis kommer leda till ett Israel som upplever mindre hot och fler allierade och som därför kan vara berett att på nytt våga en fredsprocess. En process där palestinier accepterar att allt inte kan vinnas och som kan se freden som en möjlighet i stället för som ett svek.

Kanske kan fler inse att den stora konflikten, och det stora hotet mot omvärlden, kommer från diktaturens våldsdoktriner och användande av hat snarare än från den stat som är en demokratisk enklav i Mellanöstern. Oavsett vilka synpunkter vi har på Israels politik måste Sverige omdefiniera sin syn på Iran, liksom på allt det våld som de övriga diktaturerna bygger på, för att rätt förstå Mellanösterns många konflikter.

Och vi måste lära oss att hellre stödja en demokrati än dess fiender. Det borde vara det mest självklara.

Gunnar Hökmark
Ordförande Frivärld och fd Europaparlamentariker (M)

Debattartikel publicerad i Dagen 27 september 2020

Martin Blecher

24 September 2020

• antisemitism
• Abrahamavtalen

Fred mellan Israel och palestinierna kommer att uppnås genom att Israel upprättar förbindelser med arabstater, sa den tidigare brittiske premiärministern Tony Blair vid Jerusalem Posts konferens.

-- Grunden för strategin i regionen, att israeler och palestinier förhandlar om fred och att övriga regionen därefter sluter upp, är den raka motsatsen till vad som lär hända, sa Blair och fortsatte: Vad man i själva verket borde göra är att skapa fred mellan Israel och arabvärlden och inkludera den palestinska frågan i den freden.
 
Blair menade att den israelisk-palestinska konflikten inte i första hand handlar om territorium, utan snarare om ett behov av att acceptera varandra.
 
-- Vi måste jobba hårt för att försöka få fram en generation av palestinska politiker som inser att det enda sättet för dem att få en palestinsk stat är genom en genuin och djup förståelse mellan människor, mellan kulturer och inte bara genom att förhandla om markområden, sa han.
 
Det viktigaste Israel kan göra under tiden är att försöka lindra palestiniernas ekonomiska situation.
 
Blair är för närvarande ordförande för the Tony Blair Institute for Global Change. Han gästade Vita Huset när Abrahamavtalen skrevs under förra veckan, och var en varm anhängare av överenskommelserna, som han sa varit målet för hans arbete under många år.
 
-- I slutänden är det bäst att lösa den palestinska frågan rimligt och rättvist, sa han.
 
-- Arabvärlden stöder fortfarande den palestinska saken, men har till stora delar dragit slutsatsen att det är orimligt att de skall förväntas offra sina egna intressen för den.
 
Sedan Blair lämnade posten som brittisk premiärminister för tolv år sedan för att fokusera på Mellanöstern, har han besökt israel och Förenade arabemiraten uppskattningsvis 250 gånger.
 
Blair säger sig ha noterat ett stort skifte i Mellanöstern, där ledare försöker modernisera.
 
-- Över hela arabvärlden pågår det en kamp mellan två grundläggande idéer. Det finns en grupp ledare som vill modernisera sina samhällen och ekonomier, och som vill skilja mellan islam och islamism. De vill också ha ekonomier som är öppna, så att deras folk kan lyckas om de jobbar hårt, och kan leva med sina familjer i säkerhet och välstånd.
 
Hoten mot denna vision kommer från den islamiska republiken Iran och dess extrema shiaorienterade lydorganisationer, så väl som från andra jihadist- och extremistgrupper, som det Muslimska brödraskapet.
 
-- Här har Israel samma intressen som de i huvudsak muslimska arabländerna beträffande hur Mellanöstern skall utvecklas. Det är detta som är så spännande, och anledningen till att det är fred mellan Förenade arabemiraten och Israel.
 
Blair menar att det är betydligt tuffare att få Saudiarabien att normalisera sina kontakter med Israel.
 
Ändå ser Blair en saudisk tendens till modernisering när det gäller kvinnans och religionens roll i samhället, och behovet av att diversifiera ekonomin för att minska oljeberoendet. Tony Blair Institute kartlägger hur den israelisk-palestinska konflikten skildras i saudisk media, och upplever ett skifte där rapporteringen om Israel blir mer positiv, medan bilden av palestinerna blivit mer negativ.
 
Blair tog även upp antisemitismen inom det labourparti han ledde under 13 år. Förre labourledaren Jeremy Corbyn anklagades vid upprepade tillfällen för att tolerera antisemitism inom partiet, och dessutom själv i ord och handling sprida antisemitism.
 
-- Antisemitism inom labourpartiet är något verkligt fruktansvärt och skamligt. Den nye labourledaren Keir Starmer agerar tveklöst mot hat.
 
Blair uttryckte oro för antisemitism i progressiva kretsar över hela världen.
 
-- En sak jag försöker göra genom mitt institut, och skulle vilja göra mycket mer, är att konfrontera antisemitismens nya inkörsport – den finns lika mycket hos vänstern som hos högern, och slutar alltid på samma sätt – en demonisering av Israel.
 
Den tidigare brittiske premiärministern uppmanade vänstern att fördöma antisemitism och förklara att man kan inta rimliga positioner som är kritiska mot Israel utan att samtidigt kritisera Israels existens.
 
Lahav Harkov, Jerusalem Post
 
Publicerad i Jerusalem Post 24 september 2020

Martin Blecher

16 September 2020

• Sverige och Israel
• Abrahamavtalen

Ibland undrar jag om de som "analyserar" Mellanöstern i svensk media någonsin besökt området? Om de har pratat med några araber eller israeler - ja andra än PLO:s proselyter och Hamas vänner då...

I SvD skriver Jesper Sundén bl a följande: "Men framför allt handlar tisdagens signering i Vita Huset om vapenaffärer, nationella intressen och amerikanska jobb". Och TTs första tweet i ämnet: "Svikna - igen. Känslan är välbekant hos palestinier sedan arabländer skaffat sig viktigare prioriteringar. Förenade Arabemiratens och Bahrains fredsavtal med Israel river söner årtionden av arabisk solidaritet för att enas kring en gemensam fiende."

Dessa narrativ är Irans, PLOs och Hamas. De som är emot avspänningen och Abrahamavtalet sprider bilden av att det bara handlar om att fiendens fiende är min vän, dvs att motståndet mot Iran är den enda faktorn bakom avspänningen och normaliseringen. Samt förstås om att Trumps enda idé är att prångla fler vapen i regionen. Det är så obegripligt naivt och platt som analys - och så fel.

Iran är förstås EN av flera pusselbitar, en viktig sådan framför allt för att det har gjort det politiskt möjligt för ledarskapen i länderna att sätta sig över decennier av misstro. Men grundorsakerna går betydligt djupare än så.

Covid-19 har bidragit kraftfullt för att göra normaliseringen möjlig nu. Länderna i Mellanöstern har drabbats mycket hårt av nedstängningar och minskad ekonomisk aktivitet. Hela den grundstrategi som präglar GCC-området - att minska oljeberoendet och växla över till mer entreprenörskap och innovationsinnehåll, riskerar att sättas på paus eller till och med gå bakåt. Det gör förstås att arabländernas ledare oroar sig för sina egna länders ekonomiska framtid - och därmed sin egen maktbas. Vapen från USA? Herregud, det finns massor med andra länder att köpa vapen från och USAs faktiska inflytande över GCC har minskat i takt med att USAs fokus vänts inåt snarare än utåt.

Men en av de viktigaste orsaken till normaliseringen är den gamla Hökmarksdoktrinen: "Om man gör som man har gjort, så kommer det att gå som det har gått." PLO har i decennier visat sig totalt oförmögna att utnyttja det utpressningsläge de haft i regionen. Istället har det palestinska ledarskapet präglats av en världsledande nivå av inkompetens, korruption och oförmåga att göra något åt palestiniernas situation.

Det som hänt, och som svensk media tappar totalt, är att arabvärlden tröttnat på PLO.

Istället gör de bedömningen att en normalisering med Israel gör att förhandlingarna om palestiniernas framtid istället läggs i deras händer - samtidigt som PLO marginaliseras. Och det är bra mycket större sannolikhet att arabländerna lyckas än att PLO lyckas. Klart som tusan att PLO är sura på att ha förlorat sin maktbas!

Varför skulle arabländerna lyckas bättre än PLO? Därför att de är bra mycket vassare än PLO i varje enskild fråga. Och för att de har den ekonomiska makten att på riktigt göra skillnad i diskussioner med Israel. Och för Israel är förstås en lösning att föredra som leder till regional stabilitet och säkerhet - och dessutom tillgång till en enorm marknad.

Så denna normalisering handlar inte primärt om Iran eller vapeninköp. Den handlar om PLO:s inkompetens och framför allt på att länderna tillsammans och var och ett kan tjäna avsevärt på det - i säkerhet och framtida tillväxt.

Och det har grundats för det i åratal. Om svenska journalister bara följt arabisk media hade de noterat alla de positiva artiklar om judendomen som saudiska Arab News publicerat de senaste åren. De hade kunnat läsa och skriva om den synagoga som byggs i Abu Dhabi, bredvid den nya katedralen och moskén i Brödraskapens Hus. De hade kunnat läsa MBZs (kronprinsen i Abu Dhabi) artiklar och anföranden och kunnat dra sina egna slutsatser.

Jag antar att oviljan att se djupare handlar om Trump. Trumps motiv måste ju vara att prångla amerikanska vapen i Mellanöstern, om man får tro medier. Det må så vara. Men Trumps eventuella vilja att sälja vapen hade inte inte räckt för att göra Abrahamavtalet möjligt. Däremot har USA haft en bidragande roll i att göra avtalet möjligt nu. Och visst har F-35-planen som UAE vill köpa av USA men som blockerats av Israel spelat en roll. Med all respekt för en flygplansaffär, men som förklaring till ett helt historiskt normaliseringsavtal är det en minimal historia. Flygplansaffärer kommer och går - men normaliseringsprocessen är i princip irreversibel. Och framför allt är den enormt uppskattad i såväl de arabiska länder det handlar om och i Israel. Det hade svensk media också kunnat rapportera om, om de lyft luren och ringt några samtal - ja med andra än gamla PLO-kramare då.

Sven Otto Littorin

Publicerad på egna facebooksidan 16 september 2020

- - -

Sven Otto Littorin har tillsammans med Daniel Schatz startat +971 +972 Business Consultants inriktat på att underlätta handel mellan länderna:

Furthering UAE-Israeli Trade 

The historic peace agreement between Israel and the United Arab Emirates (UAE) is expected to bring unprecedented business deals, tourism and investment opportunities to both countries.

Acting as your partner, +971 +972 Business Consultants help you identify business opportunities in Israel and the UAE that match your strategic priorities and guide you throughout the process. For best results, we cooperate with a well-established and broad network of business, government and NGO partners in both countries.

Läs mer: www.971972.net

Martin Blecher

10 September 2020

• Hizbollah

Interpellation 2020/21:6 Terrorklassning av islamiströrelsen Hizbullah

av Lars Adaktusson (KD)
till Utrikesminister Ann Linde (S)

Nyligen har regeringen i Litauen fattat beslut om att definiera den libanesiska islamistmilisen Hizbollah som en terrororganisation. Enligt landets utrikesminister, Linas Linkevičius, bygger beslutet på bland annat underrättelseuppgifter som visar att Hizbullah planerar och genomför terrorhandlingar som utgör ett hot mot säkerheten i flera länder, däribland Litauen.

Med beslutet att terrorklassa Hizbullah ansluter sig Litauen till ett antal länder och organisationer som agerat på samma sätt. Det gäller bland annat USA, Storbritannien, Tyskland, Kanada och Nederländerna, men även ett antal Gulfstater och Arabförbundet.

Europeiska unionen har sedan 2013 terrorklassat den så kallade militära grenen av Hizbullah, trots att någon sådan gren inte existerar utifrån rörelsens egen definition. Redan 2012 förklarade Hizbullahs vice generalsekreterare, Naim Qassem, att det varken finns någon politisk eller någon militär gren utan att organisationen ska ses som en "enhetlig motståndsrörelse". Att trots detta upprätthålla distinktionen riskerar att spela de krafter i händerna som aktivt verkar för att undgå konsekvenserna av en terrorstämpling.

Hizbullah bildades i början av 1980-talet med stöd av ayatolla Khomeini i Iran för att sprida den islamiska revolutionen och militärt bekämpa staten Israel. Sedan dess har Hizbullah som organisation varit inblandad i utländska terrordåd men också i blodiga strider i Syrien och i en allvarlig destabilisering av Mellanöstern. Trots representation i Libanons parlament är Hizbullah fortfarande direkt knutet till diktaturen i Iran såväl politiskt som ekonomiskt. Nyligen framkom att Hizbullah har kopplingar till det lager av ammoniumnitrat som i början av augusti exploderade i Beiruts hamn och som förutom omfattande materiell förstörelse ledde till att över 200 människor miste livet.

Sammantaget är det mot denna bakgrund centralt att EU, på samma sätt som Litauen och ett antal andra länder, terrorklassar Hizbullah i dess helhet.

Jag vill därför fråga utrikesminister Ann Linde:

1. Anser ministern och regeringen att EU:s distinktion mellan en politisk och en militär gren fortfarande är relevant med tanke på hur Hizbullahs ledande företrädare själva definierar organisationen?

2. Hur ser ministern på besluten som fattats av ett antal nationella regeringar om att terrorklassa Hizbullah i dess helhet, och avser ministern att vidta några åtgärder för att EU ska göra detsamma?

Lars Adaktusson

Interpellation inlämnad 10 september 2020
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/interpellation/terrorklassning-av-islamistrorelsen-hizbullah--_H8106

- - -

Svar från utrikesminister Ann Linde under fredagens debatt i kammaren:

Anf. 19 Utrikesminister Ann Linde (S)

Fru talman! Lars Adaktusson har frågat mig om regeringen anser att EU:s distinktion mellan Hizbullahs politiska och militära gren fortfarande är relevant samt om Sverige kommer att verka för att EU "terrorklassar" Hizbullah i dess helhet.

Sverige har inga nationella sanktioner utan följer de sanktioner som EU eller FN beslutat om. Den militära grenen av Hizbullah är listad inom ramen för EU:s terrorismsanktioner sedan juli 2013 (Common Position 2001/931). Sanktionerna innebär bland annat en frysning av tillgångar och förbud mot tillhandahållande av medel. Listan över personer, grupper och enheter ses över regelbundet. För att föra upp en person, grupp eller enhet på listan krävs enhällighet i EU. Frågan om att utöka listningen av Hizbullah har vid flera tillfällen diskuterats inom EU. Någon utökning av listan är i dagsläget inte aktuell.

Samtidigt är EU fullt enig om att de gällande sanktionerna mot organisationen måste bibehållas och fullt ut implementeras. Så som Hizbullah agerat, inte minst i samband med den avskyvärda attacken mot israeliska turister i Bulgarien 2012, råder det ingen tvekan om vilket slags organisation vi har att göra med. Organisationens militära aktivitet är ett hot mot stabiliteten i Libanon. Nyligen konstaterade till exempel FN:s särskilda sändebud i internationella Libanontribunalen att personer med kopplingar till Hizbullahs beväpnade gren låg bakom lönnmordet på Libanons före detta premiärminister, Rafiq Hariri, 2005. Hizbullah utgör också en negativ kraft i regionen, inte minst genom sitt deltagande i Syrienkonflikten, sitt stöd till Asadregimen och attacker och hot mot Israel.

Sverige fortsätter givetvis att stå upp för Israels legitima säkerhetsbehov. Det är obestridligt att Hizbullah företagit strids- och terrorhandlingar som ett led i sin väpnade kamp. EU och omvärlden har fördömt detta våld. Vårt fördömande av Hizbullah står inte i vägen för möjligheterna att verka för en fredlig och stabil utveckling i Libanon. Redan före explosionen i Beiruts hamn i augusti brottades landet med en djup politisk, ekonomisk och finansiell kris. Konsekvenserna för befolkningen är mycket kännbara. Andelen fattiga har fördubblats på ett år, liran har förlorat 80 procent av sitt värde och det spås minus 25 procents tillväxt de kommande två åren. Till detta kommer en oroväckande spridning av covid-19 samt förstås den enorma utmaning som det innebär för Libanon att vara värd för nästan två miljoner flyktingar från Syrienkriget och från Palestina.

Dessa utmaningar står i fokus för regeringens och EU:s Libanonpolitik. Den samlade EU-positionen är att det är viktigt för stabiliteten, både i Libanon och i regionen, samt för vår möjlighet att bidra till denna stabilitet att kommunikationskanalerna hålls öppna till politiska nyckelaktörer och regeringsmedlemmar.

En grundläggande princip i EU:s sanktionspolitik är att sanktionsinstrumentet ska vara en del av en allomfattande politik som inkluderar politisk dialog och andra verktyg som finns till hands. Oavsett vad vi anser om Hizbullah som organisation är det ett faktum att den är en politisk nyckelaktör i Libanon. Hizbullah har ett brett stöd i stora delar av befolkningen, har suttit i det libanesiska parlamentet sedan 1992, har sedan 2012 ingått i flera av landets regeringar och får återkommande goda resultat i lokalvalen. Vi behöver kunna upprätthålla kontakterna och föra en dialog med alla politiska företrädare i Libanon, inklusive folkvalda företrädare för partiet Hizbullah.

- - -

Lars Adaktussons motreplik:

Anf. 20 Lars Adaktusson (KD)

Fru talman! Jag vill inledningsvis tacka för svaret på interpellationen.

När utrikesministern säger att Hizbullah utgör en negativ kraft i Mellanöstern är vi många som instämmer. Det är viktigt att detta sägs. Ord gör skillnad om de följs av handling. Dessvärre tycks viljan till handling saknas från regeringens sida just i det här fallet. Att definiera Hizbullah i dess helhet som terrororganisation är uppenbarligen inte aktuellt för regeringens del.

Fru talman! Gemensamt för de definitioner som används i dag när det gäller terrorism är att de tar sikte på handlingar som har till syfte att skapa skräck, utförs för att nå ett ideologiskt mål och medvetet bortser från säkerheten för oskyldiga civila. Inte i något avseende går det att hävda att Hizbullah faller utanför de här kriterierna. Hizbullah är per definition en terroristorganisation grundad för att militärt förgöra Israel. Det är det uttalade syftet.

Därför ser vi nu hur allt fler demokratier genom nationella beslut definierar Hizbullah i dess helhet som en terrororganisation. Det har skett i USA, i Kanada, i Tyskland, i Storbritannien, i Nederländerna och helt nyligen i Litauen. Fler länder uppges vara på väg i samma riktning, bland annat Österrike och Schweiz. Britterna tog beslutet om terrorstämpling i februari 2019, vilket bland annat innebär att personer som därefter är medlemmar i eller stöder Hizbullah riskerar att dömas till tio år fängelse.

Den brittiske inrikesministern säger att det inte går att skilja mellan en militär och en politisk gren av Hizbullah, som EU gör - det är en konstruerad distinktion. Att rörelsen ska ses som en sammanhållen enhet understryks även av Hizbullahs egna företrädare. Hizbullahs vice generalsekreterare Naim Qassem har sagt på det här sättet: Vi har ingen militär eller politisk gren. Vi har inte Hizbullah å ena sidan och motståndsrörelsen å den andra. Varje element av Hizbullah, allt från de militära befälhavarna till medlemmarna och våra samlade resurser, är i motståndets tjänst. Inget annat än motståndet är vår prioritet.

Ann Linde! Varför blunda för verkligheten? Varför upprätthålla distinktionen mellan en politisk och en militär gren, när till och med Hizbullahs ledning förnekar en sådan uppdelning?

_ _ _
Debatten fortsatte ett par varv till.
Läs hela: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/interpellation/terrorklassning-av-islamistrorelsen-hizbullah--_H8106

Lars Adaktusson har också lämnat in en interpellation med anledning av den i Iran dödsdömde svenske medborgaren Ahmadreza Djalali. Även den hanterades under fredagen: 
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/interpellation/den-i-iran-dodsdomde-svenske-medborgaren_H8109

Martin Blecher

08 September 2020

• Hizbollah

Varken svenskt eller europeiskt bistånd ska gå till terrorsekten Hizbollah. Inte heller till libanesiska politiker styrda av Iran. Det skriver Europaparlamentariker David Lega (KD).

Det finns mycket att säga om bistånd: hur, var, när, till vem – och hur mycket? Men en sak alla svenskar borde kunna skriva under på är att svenska skattepengar aldrig ska ges i bistånd till terrororganisationer. Därför är det angeläget att nu terrorstämpla den libanesiska organisationen Hizbollah i sin helhet. Varken svenskt eller europeiskt bistånd ska gå till terrorsekten eller till libanesiska politiker styrda av Iran.

Få har missat det fullständiga kaos som nu, återigen, råder i Libanon. Explosionen i Beirut, regeringen som avgick, vågen av folkliga protester, korruptionsskandalerna, den ekonomiska krisen som inneburit hyperinflation och matbrist – och detta mitt under coronapandemin.

Omvärlden har slutit upp, visat medmänsklighet. EU och dess medlemsstater har skickat hjälp och bistånd. Det är bra, men nu måste EU säkerställa att pengarna används på rätt sätt. EU är inte en bankomat. Unionen ska visa medmänsklighet med och hjälpa länder i kris, men detta utan att tumma på freden, demokratin och de mänskliga fri- och rättigheterna – de grundläggande värden som unionen vilar på.

Just därför är det nu hög tid för EU att med emfas ta avstånd från den libanesiska terrorsekten Hizbollah. Hizbollah är ingenting annat än ett gäng våldsvurmande antisemiter som, liksom förbrytarregimen i Iran, vill utplåna staten Israel. Och de skyr inga som helst medel för att nå det målet – om det vittnar deras av blod färgade händer.

För mig är det självklart: Hizbollah ska varken direkt eller indirekt få ta del av bistånd från Sverige och EU. Svenska skattepengar får aldrig hamna i folkmördarnas fickor. Nej, nu måste EU:

1. Terrorstämpla Hizbollah i sin helhet.

Idag skiljer EU på Hizbollahs politiska och militära gren. Man menar att den politiska grenen är en mer legitim falang och hänvisar till deras politiska inflytande i Libanon, ett land som ju är en legitim samarbetspartner till EU.

För det första är distinktionen helt felaktig – vilket Hizbollah själva klargjort. För dem är det samma medlemmar, samma resurser och samma målsättningar som leder alla ”grenar” inom organisationen.

För det andra så förvånar EU:s avsaknad av politisk vilja. EU är en betydelsefull politisk aktör med rätt att kalla en spade för en spade. EU måste på ett ansvarsfullt vis markera mot onda krafter – även om de råkar sitta i, eller styra, en regering. Att terrorstämpla Hizbollah skulle inte betyda att EU skulle offra sin relation med Libanon. Kanada, Nederländerna, Storbritannien och USA är alla exempel på stater som terrorstämplat Hizbollah i sin helhet och fortfarande har robusta relationer med staten Libanon.

2. Klargöra att inga pengar kommer gå till Hizbollah.

När EU samlar in och skickar bistånd till Libanon bör detta göras med ett tydligt förbehåll: inga pengar får eller ska gå till en regering eller myndigheter som, helt eller delvis, styrs av Hizbollah och Iran. Alla humanitära insatser bör därför kanaliseras genom civilsamhället och internationella organisationer såsom FN. Och dessa insatser ska inte bara villkoras, utan också noga övervakas.

3. Agera skyndsamt.

Budskapet från demonstranterna på Beiruts gator är glasklart: man vill reformera konstitutionen. Den maktdelning som baseras på olika etniska och politiska grupper, och som så länge förpestat Libanon, accepteras inte längre i den sekulära republiken. EU ska självklart stötta libanesernas krav.

När Libanon nu står utan regering finns ett momentum för förändring. En ny regering behöver tillsättas snarast, och nästa val gärna tidigareläggas. Libanon behöver politiker som har sitt folks bästa för ögonen, och som inte – genom Hizbollah – låter sig styras av mördarregimen i Iran.

Därför behöver EU inte bara skicka pengar, utan också en uppsättning politiska budskap till Libanons folk:

• EU stöttar libaneserna i deras krav på demokratiska reformer och en sekulär politisk ordning;
• EU står redo att assistera med ett tidigarelagt val och i det omfattande reformarbetet, vilket är nödvändigt för att kväsa den utbredda korruptionen;
• EU kommer inte finansiera eller på något vis stödja terrorsekten Hizbollah. Därför kommer inte heller regeringen eller statliga myndigheter få en enda euro, så länge de helt eller delvis kontrolleras av ayatollornas ställföreträdare i Libanon.

Libaneserna ska kunna lita på EU. För deras, liksom för det israeliska folkets skull, så måste Hizbollah bekämpas.

EU får aldrig någonsin bli en bankomat för terrorsekten. EU har ett ansvar att stå upp för fred, demokrati och mänskliga fri- och rättigheter, varthän i världen de hotas. Och då kan man inte finansiera krafter som skyr de värdena värre än pesten. Det är inte svårare än så.

David Lega (KD)
Europaparlamentariker, ledamot av Europaparlamentets utrikesutskott

Debattartikel publicerad i SvD 8 september 2020

Martin Blecher

03 September 2020

• Abrahamavtalen

Det har redan gjorts många analyser som tagit upp följderna av fredsavtalet mellan Israel och Förenade Arabemiraten. En del av dem har med rätta noterat att överenskommelsen visserligen är Israels tredje fredsavtal med ett arabland, men det första som utlovar en varm fred. Detta utgör en skarp kontrast mot Israels tidigare avtalspartners Egypten och Jordanien, som begränsats till snäva personliga, diplomatiska och säkerhetsrelaterade kontakter. Beträffande Egypten har man knappt kommit ens så långt.

Hosni Mubarak styrde Egypten under 30 år, men gjorde aldrig något officiellt besök i Israel, trots att det ligger mindre än en timmas flygresa bort. Inte heller Jordaniens kung Abdullah har gjort något sådant besök under det dryga decennium han suttit på sin post. Ändå har han vid flera tillfällen tagit sig till näraliggande Ramallah för att möta den Palestinska Myndighetens president Mahmoud Abbas.
 
Israel har haft fred med Egypten i nästan ett halvt sekel, men inte ett enda egyptiskt fotbollslag har någonsin spelat mot ett israeliskt lag – varken i Israel eller någon annanstans. Inte en enda delegation från något egyptiskt universitet har någonsin besökt några israeliska kollegor – än mindre inlett ett gemensamt projekt. Inte en enda egyptisk kulturensamble har någonsin besökt Israel. Det finns ett fåtal exempel på hur enstaka egyptiska artister kommit till Israel – främst för att framträda inför israeliska araber – men de förödmjukades och hotades efter sin hemkomst. Så stark var kraften i Arabvärldens bojkott mot ”normalisering”.
 
Många har konstaterat att fredsavtalet med UAE undertecknats under helt andra omständigheter än de två tidigare. Det finns stora förväntningar på att avtalet kommer att följas av en eller flera liknande överenskommelser med andra stater, särskilt andra Gulfstater och Saudiarabien. Sådana förväntningar fanns inte när avtalen med Egypten och Jordanien slöts.
 
Avtalet mellan Israel och UAE har redan uppnått en viktig sak. Många har missat den, kanske eftersom det handlar om något som INTE inträffade: de folkliga protesterna uteblev.
 
Inte ens när ett El Al-plan fyllt med officiella israeliska företrädare, investerare och affärsmän, flög till UAE över saudiskt territorium med det uttalade målet att skapa en varm fred, förekom det några demonstrationer i arabvärlden. I Amman, Beirut, Tunis, Alger och Rabat, där det brukar hållas välbesökta demonstrationer mot israelisk ”ockupation”, mot israeliskt ”vanhelgande” av al-Aqsa, och andra anklagelser riktade mot Israel, var det nu tyst. Åtminstone på gatunivå.
 
Det fanns förstås högljudda röster som klandrade UAE för normaliseringen av relationerna med Israel, men dessa röster kom framförallt från de dinosaurieliknande instutioner som dominerar Arabvärldens landskap, och som ofta är föremål för folkliga demonstrationer. Dessa aktörer inkluderar organisationer kopplade till Arabförbundet, officiella fackföreningar, och olika politiska rörelser som alla kännetecknas av ett fossilt ledarskap som suttit i 25 år eller mer.
 
Till och med bland vanliga palestinier var protesterna ytterst små. På foton från såväl Västbanken som Gazaremsan ser man något dussintal demonstranter som bränner avbildningar av Netanyahu, Trump och UAE:s president Shejk bin Zayed. Demonstranterna var inte bara få till antalet utan tillhörde dessutom den äldre generationen.
 
Vi kan vara säkra på att även om avsaknaden av demonstrationer inte märktes för den breda allmänheten, så noterades den med all säkerhet av de styrande i Mellanöstern och deras våldsamma lydorganisationer. För de ledare som klokt nog strävar efter att etablera förbindelser med Israel var de uteblivna demonstrationerna uppmuntrande, eftersom känslan av fara från ”den arabiska gatan” därmed minskar.
 
För Iran och de våldsamma organisationer regimen styr, är erfarenheten både påtaglig och smärtsam. Det Palestinakort man under årtionden spelat ut som trumf är uppenbarligen inte särskilt värdefullt längre. Man skall dessutom se avsaknaden av Palestinarelaterade protester i kontrast mot de växande demonstrationer som faktiskt äger rum i Libanon och Irak, och som handlar om den iranska regimens inblandning i deras inre angelägenheter.
 
Även om avsaknaden av egentliga protester mot de förbättrade relationerna mellan Israel och UAE kan ha kommit som en överraskning, är det ändå ytterligare ett tecken på en långsiktig process där den politiska mognaden ökar hos den arabiskspråkiga allmänheten. Den tidigare senatorn och Harvardprofessorn Patrick Moynihan myntade det berömda uttrycket att ”all politik är lokal” [all politics are local]. Och faktum är att mogna demokratier ofta kännetecknas av befolkningar som värderar lokala intressen och välfärdsfrågor högre än universella problem.
 
De arabiskspråkiga befolkningarna i Mellanöstern har gradvis gått i den riktningen sedan pan-arabismens storhetstid på 1950- och 1960-talet. Under de massiva protester som inleddes för knappt tio år sedan, uttryckte bedömare förvåning över hur liten uppmärksamhet som riktades mot palestinska och andra regionala frågor, och hur mycket engagemang allmänheten visade inför att lösa inhemska problem.
 
I dagens Mellanöstern ropar befolkningarna inte längre efter pan-arabisk enhet, pan-islamsk enhet, kalifatet, eller (beträffande Turkiet och Iran) imperiebyggande. De vill ha bättre social välfärd, bättre ekonomiska förutsättningar, god utbildning, innovationer, och rättsstatliga principer som likhet inför lagen på hemmaplan.
 
De förbättrade relationerna mellan Israel och Förenade Arabemiraten passar in väl i detta sammanhang. De araber som idag ger sig ut på gatorna anser inte att palestiniernas nationalistiska visioner förtjänar mer engagemang än deras egen kamp för en bättre framtid på hemmaplan. I Iran är befolkningen allt mindre villig att underordna sig regimens policy att hålla igång konflikter och sprida nationens resurser på deras bekostnad.
 
Hillel Frisch
Prof. Hillel Frisch is a professor of political studies and Middle East studies at Bar-Ilan University and a senior research associate at the Begin-Sadat Center for Strategic Studies.
 
Publicerad hos BESA, The Begin-Sadat Center for Strategic Studies, 3 september 2020

Martin Blecher

16 Augusti 2020

• Abrahamavtalen

Förra veckans avtal mellan Israel och Förenade Arabemiraten är en stor och historisk framgång. Inte bara för de två länder som slutit avtalet, utan även för Trumpadministrationens utrikespolitik.

Ära den som äras bör, heter talesättet. President Trump har nått få utrikespolitiska framgångar av verklig betydelse under sin tid i Vita huset. Den högprofilerade, egocentriska diplomatin med Nordkorea har till exempel inte lett nått någonvart hittills.

Men förra veckans avtal mellan Israel och Förenade Arabemiraten är faktiskt, precis som Trump twittrade, en stor och historisk framgång. Inte bara för de två länder som slutit avtalet om att öppna diplomatiska relationer, utan även för Trumpadministrationens utrikespolitik.

Det främsta framsteget är såklart för fred i Mellanöstern. Ännu en arabisk stat erkänner det uppenbara: att Israel finns här för att stanna. Bara så kan man lämna historien bakom sig och gå mot samexistens och samarbete. Här, i Israels huvudstad Jerusalem, ser många fram emot att framöver kunna resa till ännu ett land i närområdet, eftersom många länders portar fortfarande är stängda av politiska skäl.

Visst finns det mycket att invända. Israel har länge byggt närmare relationer med flera gulfstater, om än i det dolda, och det är varken Trumps eller Israels premiärminister Netanyahus förtjänst. Israel och länder som Bahrain, Kuwait, Saudiarabien och Qatar har under lång tid byggt ett närmare utbyte inom underrättelse och säkerhet, för att möta Irans kärnvapenhot. Den iranska regimens löfte om att utplåna Israel har gjort den alltmer ensam i världen.

Även handeln länderna emellan har ökat. Israel är världsledande på områden där flera av gulfstaterna behöver ett ökat utbyte, som jordbruk och cyberteknologi. De ekonomiska incitamenten är kanske inte de viktigaste, men de spelar roll.

Ett avtal om normalisering betyder inte att vägen framåt blir en dans på rosor. Israel och Jordanien har haft diplomatiska relationer sedan 1994, men de har knakat ordentligt i fogarna de senaste åren.

Diplomatiska band betyder inte nödvändigtvis evig vänskap. Men ändå. Att ett land i den region där snart sagt alla grannar en gång i tiden försökt utrota Israel upprättar normala relationer med landet är en stor sak. Fler gulfstater kommer förhoppningsvis att följa Förenade Arabemiratens exempel. Under det katastrofala året 2020 är detta något så unikt som ett framsteg av stora mått.

Benjamin Katzeff Silberstein

Gästledare publicerad i SvD 16 augusti 2020

Martin Blecher

14 Augusti 2020

• Abrahamavtalen

Det förestående fredsavtalet mellan Israel och Förenade Arabemiraten (UAE) är mer än bara ett enastående diplomatiskt genombrott. Det representerar även ett grundläggande paradigmskifte för fredsskapande.

I över 50 år har detta paradigm grundats på antaganden som tyckts omöjliga att uppnå.
 
Först och främst trodde man att den israelisk-palestinska konflikten utgjorde själva kärnan i Mellanösterns oroligheter. Om bara den kunde lösas, så skulle freden spridas i regionen. Detta visade sig visserligen felaktigt redan under den arabiska våren 2011, och de inbördeskrig som följde i Syrien, Libyen, Irak och Jemen. Men ändå var det många politiker – särskilt i Europa och USA – som fortfarande trodde att en lösning på den israelisk-palestinska konflikten skulle utgöra någon slags mirakelkur för de flesta, eller rentav alla, av Mellanösterns konflikter. Den dåvarande amerikanska utrikesministern John Kerrys intensiva skytteldiplomati genomfördes 2012-2014, samtidigt som en halv miljon syrier massakrerades, och utgick från just denna idé.
 
Nästa antagande var att den israelisk-palestinska konfliktens kärna i sin tur utgjordes av judiska bosättningar i Judéen och Samarien, östra Jerusalem, och Gaza. Frys dem och det kommer att bli lätt att medla mellan parterna, sades det. Men också denna teori kollapsade i mötet med verkligheten. År 2005 drog sig Israel tillbaka från Gaza, och evakuerade samtliga 21 bosättningar där. Sen frös man även bosättningarna under en stor del av 2009-2010. Ändå fortsatte konflikten, och till och med förvärrades, men trots detta framhärdade utländska beslutsfattare i att fred skulle vara oförenlig med bosättningar.
 
Och förutom att frysa de befintliga bosättningarna, förväntades Israel dessutom att ge upp praktiskt taget allihop.
 
Detta var det tredje antagandet, att fred med arabvärlden endast skulle kunna köpas genom att Israel ger upp landområden. Den här föreställningen är lika gammal som Israel självt. De första angloamerikanska fredsplanerna – Alpha och Gamma [i mitten av femtiotalet] – utgick från israeliska eftergifter i Negev och på andra håll. Efter 1967 tillämpades samma princip på områden som erövrats av Israel under Sexdagarskriget, och efter att Sinai återlämnats till Egypten 1982, även Judéen, Samarien och Gaza. Utrikesminister John Kerry var en av dem som vid upprepade tillfällen varnade för att Israel skulle drabbas av total internationell isolering om man inte uppfyllde dessa krav.
 
”Alla vet hur den slutliga överenskommelsen ser ut”, hette det i ett fjärde antagande. Med mindre justeringar och visst landutbyte innebar detta att en palestinsk stat skulle upprättas längs de linjer som gällde före 1967, med en huvudstad i östra Jerusalem. Palestinierna skulle ge upp den så kallade ”rätten till återvändande” för palestinska flyktingar, gå med på att avsluta konflikten med Israel, avstå alla vidare anspråk, och att acceptera formeln ”två stater för två folk”. Israel skulle för sin del evakuera dussintals bosättningar, dela upp sin huvudstad igen, och överlämna Västbankens säkerhetskontroll antingen till palestinierna eller till något internationellt organ. Av alla antagandena var detta den mest verklighetsfrånvända. Inte en enda del gick att uppnå. I själva verket var det ingen som visste hur en slutlig överenskommelse skulle se ut.
 
Slutligen, för det femte, så menade en rad fredsmäklare länge att palestinierna var den svagare parten och därför skulle belönas, särskilt när de lämnade förhandlingsbordet. Den palestinska myndigheten kunde främja terrorism och avvisa långtgående, generösa, fredsförslag, och ändå belönas med stora biståndsökningar och ökat internationellt erkännande. Föga förvånande innebar omvärldens inställning bara att palestiniernas beteende bekräftades och förstärktes: stödet till terror ökade och de fortsatte avvisa freden.
 
Men nu ställs alla dessa antaganden på ända av överenskommelsen mellan Israel och Förenade Arabemiraten. Avtalet visar att Israel inte måste evakuera en enda bosättning eller dra sig tillbaka från en enda meter land för att uppnå fred med ett mäktigt arabland.
 
Det öppnar vägen för alternativa infallsvinklar för den som vill försöka lösa konflikten. Nya modeller, som inte är beroende av att israeler och palestinier gör utfästelser som ingen av dem kan infria. Och avtalet straffar, snarare än belönar, palestinierna för att de lämnade förhandlingsbordet. Det skulle inte vara förvånande om den Palestinska Myndigheten inom kort visar sig beredd att komma tillbaka igen.
 
I över ett halvt sekel har det visat sig svårt att förändra synen på hur fredsskapande förväntas gå till i Mellanöstern. Men det banbrytande avtalet mellan Israel och Förenade Arabemiraten tvingar även de mest hårdnackade anhängare av den gamla skolan att tänka om. En del kommer förstås att fortsätta förespråka modeller som blivit motbevisade. De som bryr sig om fred kommer att överge dem.
 
Michael Oren
Michael B Oren, Israel’s former ambassador to the United States and a member of Knesset, is the author of Ally: My Journey Across the American-Israeli Divide (Random House, 2015).
 
Publicerad i Times of Israel 14 augusti 2020 

Martin Blecher

13 Augusti 2020

• Abrahamavtalen

Överenskommelsen som tillkännagavs under torsdagen väcker nytt liv i Trumps fredsplan, öppnar för ännu bredare förbindelser, stärker Netanyahu, och lägger hans skadliga planer på ensidig annektering på hyllan.
 
Torsdagens tillkännagivande att Israel och Förenade Arabemiraten (UAE) kommit överens om att etablera fulla diplomatiska förbindelser förtjänar faktiskt alla de epitet om att vara ”historiskt” som Trump och Netanyahu använde sig av i Washington och Jerusalem.
 
Israels grundläggande önskan om att få goda relationer till sina grannar, och landets strategiska intresse av att bredda kretsen av vänligt sinnade partners i regionen, har för första gången lett till en överenskommelse med en stat i Mellanöstern som inte är ett grannland. Förenade Arabemiraten är en inflytelserik och teknologiskt välutvecklad aktör. Och det verkar finnas möjlighet att förbättra relationerna ytterligare med fler som är beredda att trotsa det tabu som en normalisering tidigare inneburit.
 
Avtalet stärker Israels befintliga fredspartners, Egypten och Jordanien. Det utgör ett slag mot Israels fiender, ledda av Iran.
 
Och det skjuter upp Netanyahus kontraproduktiva löfte om att ensidigt annektera delar av Västbanken.
 
Trumps fredsplan får nytt liv
 
Tillkännagivandet innebär också en oerhörd framgång för president Trump och hans administration, särskilt rådgivaren Jared Kushner, sju månader efter att ”Peace to Prosperity” – presidentens vision för en israelisk-palestinsk överenskommelse - presenterades i Vita Huset.
 
Genombrottet, som alltså tillkännagavs under torsdagen, inkluderar ett israeliskt åtagande att suspendera [suspend] Netanyahus ofta upprepade avsikt att inleda en annektering av de 30% av Västbanken som enligt Trumps fredsplan skulle tillfalla Israel. Istället stipulerar det gemensamma uttalandet att Israel skall ’fokusera sina ansträngningar på att utöka banden med andra länder i den arabiska och muslimska världen’.
 
Enligt israeliska Channel 12 skulle den kommande ceremonin där de tre parterna undertecknar avtalet kunna locka fler av regionens aktörer att ha offentliga kontakter med Israel. Kushner sa i en presentation att fler sådana kontakter nu är ’mer oundvikliga’.
 
Medan en unilateral annektering riskerade att åtminstone komplicera Israels befintliga fredsavtal, innebär det nya avtalet istället en möjlighet att ingå ännu fler.
 
’Förenta Staterna, Israel och UAE, är övertygade om att ytterligare diplomatiska genombrott med andra nationer är möjliga, och kommer att arbeta tillsammans för att uppnå detta mål’, heter det i det gemensamma uttalandet.
 
UAE - som länge haft ett hemligt utbyte med israelerna inom diplomati, underrättelser och handel - underströk under torsdagen att det var viktigt för dem och avtalets tillkomst att Israel suspenderade sina planer på annektering.
 
Netanyahu hade rätt
 
Genombrottet markerar en enastående framgång för Netanyahu, som enligt uppgift fört förhandlingarna utan att involvera sina koalitionspartners. Precis som han glatt påpekade vid presskonferensen har han arbetat mycket hårt i många år för att utveckla kontakterna med några av regionens relativt moderata nationer, vilket inkluderat resor till Oman, och möte med Sudans president.
 
En första kulmen på dessa ansträngningar kom under torsdag eftermiddag, då Netanyahu lämnade ett regeringsmöte för ett sexton minuter långt samtal med Trump och UAE:s kronprins Shejk Mohammed Bin Zayed.
 
För första gången fick han möjlighet att nämna sina egna framgångar i samma andetag som Menachem Begins (freden med Egypten 1979) och Yitzhak Rabins (freden med Jordanien 1994). Och han fick beskriva hur glad och priviligierad han är då det ’ankommit på honom att etablera Israels tredje fredsavtal med en arabisk stat’.
 
Annekteringen tillfälligt stoppad?
 
Det skall bli intressant att se i vilken utsträckning premiärministern har med sig bosättarnas ledare.
 
Inför utsikterna om en snar israelisk annektering redan i januari var många inom bosättarrörelsen mycket entusiastiska, men efter hand som tiden gått utan att något hänt har man blivit allt mer desillusionerade. Naftali Bennet, ledare för Yamina-partiet, uttalade på kvällen sitt stöd för avtalet med UAE, men kritiserade Netanyahu för att ha missat århundradets chans att utsträcka israelisk suveränitet även till Judéen och Samarien.
 
Netanyahu kommer att kunna avvärja den kritiken
 
En avspänd och vältalig Netanyahu poängterade under presskonferensen att han är bosättarnas enda trovärdiga alternativ, och försökte därmed dämpa deras invändningar. Han sa att han även fortsättningsvis arbetar för att tillämpa israelisk suveränitet i Judéen och Samarien, att han alltid sagt att detta måste koordineras med USA, att det endast finns med i Trumps fredsplan tack vare honom, och att Trump nu bara hade begärt ett ’tillfälligt stopp’.
 
Netanyahu tyckte att skeptikerna gott kunde ta hans ord på allvar. Han påpekade hur han tidigare hade ”förlöjligats” när han insisterat på att Israel skulle kunna göra diplomatiska inbrytningar i arabvärlden utan att för den skull retirera till de landområden som gällde före Sexdagarskriget – men att han nu fått upprättelse. Han menade att det kunde vara klokt att ta honom på allvar även beträffande Judéen och Samarien.
 
Tiden får utvisa om avtalet huruvida Netanyahu även får rätt i att nya fredspartners i regionen kan förmå palestinierna att inleda en livskraftig fredsprocess med Israel. Han har upprepat detta påstående många gånger och det är möjligt att avtalet med Dubai kan utgöra ett första steg i den riktningen. Eller, vilket är mer troligt, kommer den Palestinska Myndigheten att hålla sig borta från denna krets; myndighetens första reaktion efter torsdagens krismöte var att kalla hem sitt sändebud från Abu Dhabi [och meddela att man bojkottar världsutställningen i Dubai].
 
Men så här långt är fredsavtalet i sig anledning nog att fira, och att fira stort. Det kan visa vara Israels främsta diplomatiska framsteg på ett kvarts sekel. Och det utgör ett viktigt steg i Israels grundläggande önskan: att befästa och normalisera sin närvaro i detta komplexa, utmanande och ständigt skiftande grannskap.
 
David Horovitz
David Horovitz is the founding editor of The Times of Israel. He is the author of "Still Life with Bombers" (2004) and "A Little Too Close to God" (2000), and co-author of "Shalom Friend: The Life and Legacy of Yitzhak Rabin" (1996). He previously edited The Jerusalem Post (2004-2011) and The Jerusalem Report (1998-2004).
 
Ledare publicerad i Times of Israel samma kväll som avtalet offentliggjordes, 13 augusti 2020

Martin Blecher

12 Augusti 2020

• Assymetrisk krigsföring
• Israel i krig
• Hamas

Vid ett tillfälle, 2003, hade Israel möjligheten att slå mot Hamas ledning som var samlad på samma plats. Efter en längre tids noggrant arbete, hade precis och detaljerad underrättelseinformation samlats in.

När det väl var dags tvekade Ariel Sharon, dels eftersom armén (IDF) motsatte sig en attack* och dels på grund av hur attacken skulle genomföras. Den ursprungliga tanken var att använda en bomb som vägde 1 ton. Men IDF ansåg att risken för att oskyldiga skulle skadas inte kunde uteslutas. Efter diskussioner mellan Sharon, IDF och säkerhetstjänsten övertygades Sharon till slut om nödvändigheten i att ta vara på tillfället. Nu kunde man slå ut Hamas ledning (vars primära mål är att radera Israel från kartan och driva judarna i Israel i havet). Sharon godkände attacken, men modifierade planerna. Endast en bomb på 1/4 ton skulle användas. Det ansågs tillräckligt för att kunna få avsedd effekt oavsett om ledningen satt på första och/eller andra våningen i huset.

Huset träffades med precision. Men efteråt kunde hela Hamas ledning gå därifrån; däribland Sheikh Yassin som bars ut sittandes på sin rullstol. Bomben var inte tillräckligt kraftig.

Anledning till Sharons tveksamhet och försiktighet var en tidigare misslyckad aktion då Israel slog mot Salah Shehade (en av Hamas främsta ledare). Det var rätt plats som träffades vid rätt tidpunkt. Endast Shehade och hans fru var hemma. Men bomben var för kraftig. Den var på 1 ton, vilket medförde att även andra skadades – något man från israeliskt håll ville undvika.

Tänk om Sharon hade gett en annan order? Vilka hade fyllt vakuumet efteråt? Det går förstås bara att komma med kvalificerade gissningar i efterhand. Men dagens situation med ständiga attacker från Gaza mot Israel hade nog sett annorlunda ut.

Nu när brandbomber på nytt släpps mot Israel, är det många som fokuserar mer på att Israel stängt av en av övergångarna (Kerem Shalom) mot Gaza. Endast medicin och annan nödvändig hjälp släpps in, medan man sätter stopp för införsel av byggmaterial och dylikt.

Detta synliggör, än en gång, för de som vill och kan se det, skillnaden mellan Israel och dess fiender. Till och med när det kommer till eliminering av fiender som inte nöjer sig med mindre än en total utrotning av den judiska staten, har Israel, tidigare och så även idag, tagit hänsyn till sina egna lagar och agerat så mänskligt som möjligt.

Det svenska sammanhanget och narrativet är som det är. Maktanalys är klar. Men just detta är inte skäl att låta felaktiga rubriker eller offerberättelser gå oemotsagt. Det är snarare desto starkare skäl att plocka isär de felaktiga berättelserna, så ofta som möjligt.
_ _ _

*Attack ska förstås i sitt sammanhang: nämligen att neutralisera det hot som strävar efter att slå till mot dig.

Anosh Ghasri
Frilansskribent

Publicerad på Anosh Ghasris Facebooksida 12 augusti 2020

Martin Blecher

08 Juni 2020

• Sverige och Israel
• Start-Up
• Företag

Ny svensk-israelisk samarbetsplattform för forskning och utveckling
av: Business Sweden

Vinnova, Business Sweden och Sveriges ambassad i Israel gör gemensam sak med Start-Up Nation Central (SNC) – en israelisk icke- vinstdrivande organisation som bygger globala broar till israelisk innovation. Initiativet, som kallas ”The Connector”, är en plattform för att skapa gemensamma marknadsorienterade projekt inom forskning och utveckling mellan svensk kreativ och industriell expertis och israelisk innovations- och entreprenörsanda.

Stockholm/Tel Aviv – 8 juni 2020. Vinnova – Sveriges innovationsmyndighet, Business Sweden – Sveriges export- och investeringsråd och Sveriges ambassad i Israel lanserar för första gången en samarbetsplattform för att driva innovativa projekt inom forskning och utveckling med Israel. Organisationerna har startat ett samarbete med Start-Up Nation Central – en israelisk icke-vinstdrivande organisation som bygger globala broar till israelisk innovation. Plattformen, som kallas The Connector, syftar till att katalysera gemensamma marknadsorienterade innovativa R&D projekt mellan de två länderna och göra det möjligt för de bästa företagen och akademiska aktörerna från båda länderna att engagera sig i gemensam utveckling, datadelning och för att ingå partnerskap.

The Connector (www.theconnector.co.il) är en långsiktig satsning med ambition att föra två mycket kreativa, men också olika och kompletterande, och innovativa ekosystem närmare varandra. Ambitionen är att stimulera samverkan och synergieffekter mellan stora och små företag, statliga organisationer och den akademiska världen i Israel och Sverige, att uppnå maximal genomslagskraft och leverera innovativa lösningar för en bättre framtid.

”Innovation har aldrig varit viktigare för att kunna hantera globala utmaningar. Israel och Sverige representerar de starkaste startuphubbarna i våra respektive regioner och kan erbjuda konkurrenskraftiga lösningar på de globala marknaderna. Lösningar som verkligen behövs i en värld som kommer att stå inför en ekonomisk comeback efter att ha kämpat mot pandemin och för att rädda människoliv”, säger Ibrahim Baylan, Sveriges näringsminister.

Professor Eugene Kandel, vd för Start-Up Nation Central säger: ”Vi är hedrade över att få delta i denna underbara strävan. Detta partnerskap visar förtroendet för det israeliska högteknologiska ekosystemet och ett annat exempel på den stora påverkan innovation har på globala partnerskap. Vi vet att detta samarbete kommer att skapa synergifördelar för både svenska och israeliska partners och vi uppmanar israeliska entreprenörer och teknikentusiaster att komma och ansluta sig till oss.”

Både Sverige och Israel rankas kontinuerligt som globalt ledande inom innovation och finns bland de 10 bästa på rankinglistor som Global Innovation Index (GII), Global Competitiveness Index (GCI) och Bloomberg Innovation Index (BII). Tillsammans står de för en betydande del av de patent som utfärdas globalt, där Sverige nyligen rankades som nummer 2 i patent per capita och Israel som nummer 5. Båda länderna befinner sig i framkant av innovationsområdet och de står inför gemensamma utmaningar i behovet av att ständigt förnya sig för att driva på den ekonomiska tillväxten och konkurrera globalt.

Samtidigt kompletterar innovationsekosystemen i Israel och Sverige varandra. Sverige drivs främst av tillverkningsindustrin och stora multinationella företag medan Israel utnyttjar kraften hos nystartade och expanderande företag för att stärka ekonomin. Genom att samarbeta kan både stora och nystartade företag från båda länderna effektivt lösa verkliga innovationsutmaningar och vidareutveckla sina högteknologiska industrier.

Idén till att skapa The Connector kommer från ett liknande program som Sverige har med Schweiz. Detta program, som kallas SWII, har bidragit till att skapa 39 offentligt finansierade banbrytande innovationsprojekt värda 64 miljoner euro bara under de senaste sex åren.

Tisdagen 9 juni kommer The Connector att hålla sitt första officiella evenemang – en digital livekonferens med fokus på artificiell intelligens. Registrerade företag, organisationer och akademiska representanter från båda länderna kommer att genomföra omkring 200 förbokade och matchade möten för att diskutera utmaningar och områden där de söker samarbeten, utbyta idéer och kontakter. Under konferensen kommer deltagarna även att få information om projektfinansiering i Eureka Eurostars-programmet.

Kontakt:

Business Sweden

Hampus Nilzén, Country Manager Israel, Business Sweden,  Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.,  +43 664 2351521

Vinnova

Ann-Mari Fineman, chef för Vinnovas kontor i Tel Aviv, Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den., +972 54 683 1233 eller +46 70 639 3190

Sveriges ambassad i Israel

Ann-Katrin Skrek, handläggare handels- & investeringsfrämjande,  Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den., +972 52 811 37 10

Start-Up Nation Central kommunikation:

Ronen Bodoni, Debby Group, Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den., +972-52-5559830

Om Israel och Sverige

Israel, ett litet land med en befolkning på cirka 8,5 miljoner invånare, betecknas som ”The Start-up Nation” då man har det största antalet nystartade företag per capita i världen – cirka ett per 1 400 personer. Några av dessa har blivit uppmärksammade exits som Mobileye, Waze, Playtika och NeuroDerm eller lanserade innovationer i världsklass som USB-minnet, kapselkameran, digitala utskrifter och några av världens bästa cybersäkerhetsföretag.

Sverige, ett annat litet land med en befolkning på cirka 10 miljoner invånare, är känt för sina många innovativa multinationella företag och en blomstrande startupscen. Stockholm, den största unicorn-fabriken per capita efter Silicon Valley, har gett oss Skype, Spotify, Minecraft, iZettle och Candy Crush för att nämna några. Som ett tecken på ett ökat intresse för samarbete mellan Sverige och Israel öppnade Vinnova ett internationellt kontor i Tel Aviv för två år sedan och Business Sweden har en lång tradition av att hjälpa svenska företag på den israeliska marknaden.

Om Start-Up Nation Central

Start-Up Nation Central är en oberoende icke-vinstdrivande organisation som bygger globala broar till israelisk innovation genom att koppla näringsliv, regeringar och NGOs med israelisk innovation som kan hjälpa till att lösa deras problem; speciellt fokus på snabbväxande teknologiska sektorer.

Business Sweden
Business Sweden hjälper svenska företag att öka sin globala försäljning och internationella företag investera och expandera i Sverige.www.business-sweden.com

Pressmeddelande publicerat 8 juni 2020

Martin Blecher

07 Juni 2020

• Folkrätt

Tyvärr fanns det inte riktigt utrymme när vi ville få in en Israelvänlig replik på ”Israel planerar brott mot folkrätten” (Socialdemokrater för tro och solidaritet, SvD Debatt 24/5). Israels ambassadör inkom strax efteråt med en angelägen artikel om Iran, vilket förstås är mycket viktigare än responsen på felaktigheterna från Socialdemokrater för tro och solidaritet. Utan att författa ett fullständigt svar har vi ändå listat några invändningar mot ursprungstexten:

Martin Blecher

02 Juni 2020

• fredsprocess

I egenskap av före detta palestinsk förhandlare, har jag detta angelägna budskap till den gamla slutkörda misslyckade palestinska politiska eliten: er vägran att förhandla kommer varken att stoppa annekteringen eller ge oss en stat. Inled samtal med Israel och Trump – eller avgå.

 
Det självutnämnda palestinska ledarskapet i Ramallah – PLO:s exekutivkommitté och Fatahs centralkommitté – möttes den 31 maj 2020 för att diskutera hur man skall bemöta Israels hot att annektera Jordandalen.
 
Benjamin Netanyahu och hans högerallians tolkar Trumps fredsplan som att en palestinsk vägran att inleda fredsförhandlingar i juli 2020 ger Israel rätt att utvidga sin suveränitet till 30 procent av Västbanken.
 
Utöver sin vägran och fördömanden har det palestinska ledarskapet förutsägbart nog inget att erbjuda. De befinner sig i någon slags mental blockering. Det är sorgligt och skadligt, och strider mot det palestinska folkets intressen.
 
Här är åtta rekommendationer som det palestinska ledarskapet bör tänka igenom – och sedan röra sig framåt. Innan skadan är för stor.
 
Ni behöver friskt blod. Samma misslyckade palestinska ledare har styrt i fyra decennier. Trots sina tillkortakommanden har de antingen behållit sina positioner eller rentav befordrats. Det är inte många produktiva palestinier med självrespekt som skulle vilja ingå i den misslyckade samlingen beslutsfattare. Lika utbildade och framgångsrika som palestinier är i den privata sektorn, lika mycket gäller motsatsen för dem som verkar i offentlig förvaltning. Utvidga teamet med fredsförhandlare och inkludera rådgivare från Egypten, Jordanien och andra vänligt sinnade länder.
 
Gör något – eller avgå. Om Fatahs centralkommitté och PLO:s exekutivkommitté inte förmår att fatta konstruktiva beslut i frågor som är avgörande för Palestinas framtid, förutom att säga ”nej”, bör de avgå. Det finns yngre palestinier, i tjugo- och trettioårsåldern, som kan fatta beslut som är modigare och mer välövervägda än så. Det borde vara de som sitter vid makten.
 
Att förhålla sig passiva eller att säga nej ger Israel grönt ljus att agera. Att säga nej till Trumps fredsplan och/eller avstå från att komma med ett svar på den föreslagna planen är som att ge Israel grönt ljus att annektera Jordandalen i juli 2020. Det är då den israeliska regeringskoalitionens avtal gör det möjligt för Netanyahu att ta upp frågan med kabinettet och Knesset för behandling och godkännande.
 
Det kanske inte kommer att dyka upp bättre förslag. År 2000, 2008 och 2014 vägrade den Palestinska Myndigheten att acceptera fredsförslag som hade baserats på en tvåstatslösning. Det finns inget perfekt eller helt rättvist fredsavtal. Lär er att leva med livets realiteter och hur verkligheten faktiskt ser ut. De tidigare fredsförslagen ser väldigt lockande ut jämfört med vad Trump nu föreslår. Slösa inte bort palestiniernas liv genom att vänta på att ett bättre förslag skall dyka upp av sig självt. Det kommer kanske aldrig att hända!
 
Avvisa förslaget, men föreslå ett alternativ. Delta i processen. President Donald Trump och hans ambassadör till FN, Kelly Craft, har beskrivit Trumps fredsplan som ”en grund för förhandlingar”. De sa inte att den var huggen i sten. Vi vet att palestinierna avvisat Trumps fredsplan, men varför inte ta sig till förhandlingsbordet och där lägga fram 2002 års arabiska fredsinitiativ? Ett sådant palestinskt svar skulle tvinga USA och Israel att frysa nya bosättningar på Västbanken och fördröja en annektering av Jordandalen på obestämd tid.
 
Biden är inte bättre än Trump. Tro inte att en seger för Joe Biden i det amerikanska presidentvalet i november skulle vara bra för palestinierna. Jag skulle tvärtom vilja påstå att det vore bättre för palestinierna om Trump vann. Trump är den ende amerikanske president i modern tid med ett reellt inflytande på israeliska politiker. Lyckligtvis är de också rädda för honom, vilket skulle göra det möjligt för presidenten att framtvinga eftergifter som är bra för palestinierna. Med tanke på vad Trump redan gjort för israelerna kommer Biden inte att kunna pressa dem, men Trump kan.
 
Förena ert ledarskap. Omvärlden har tolererat ett delat palestinskt ledarskap – den Palestinska Myndigheten i Ramallah och Hamas i Gaza, vilket varit bekvämt, men vi behöver en enad front. Oavsett om det sker genom val, försoning eller medling: skapa ett enat palestinskt ledarskap. Om ni förhandlar var för sig blir ni svagare i Israels och omvärldens ögon. Lägg era egon åt sidan; fokusera på vad som är bäst för ert folk.
 
Var uppmärksamma på ert eget folk. På senare tid har den palestinska eliten fått en finansiellt bekväm tillvaro med arvoden, bilar, chaufförer och VIP-pass utfärdade av Israel. Resten av det palestinska folket – oavsett om de befinner sig på Västbanken, Gaza eller östra Jerusalem – saknar den typen av lyx. De lider, men ser vilken tillvaro ni ledare har. Var väldigt, väldigt uppmärksamma på vad ett ”hungrigt” folk kan vara i stånd till.
 
Det sägs ofta att Trumps fredsplan har som främsta mål att säkerställa Israels säkerhet nu och i framtiden.
 
Om så skulle vara fallet har jag svårt att tänka mig ett bättre säkerhetsarrangemang är det som finns mellan den Palestinska Myndigheten och Israel. Den Palestinska Myndigheten har till och med anklagats för att vara en agent för Israels säkerhetstjänst, en kollaboratör som medverkar till ockupationen. I praktiken har detta varit ett utmärkt samarbete för Israel. Tror Israel verkligen att en annektering av Jordandalen skulle medföra ett bättre säkerhetsläge för Israel än samarbetet med Ramallah?
 
Landområden ger inte säkerhet. Vi lever i en tid av missiler, raketer, vapenlaser och drönare. Enda sättet för Israel att säkerställa sin säkerhet är genom att underteckna ett omfattande fredsavtal med palestinierna och ingå ömsesidiga säkerhetsarrangemang av den typ som redan finns mellan parternas säkerhetstjänster.
 
President Mahmoud Abbas, om jag får vända mig direkt till dig: Du har lyckats bli det palestinska ledarskapets i särklass viktigaste beslutsfattare. Det beror delvis på att alla dina tänkbara efterträdare har fullt upp med att lobba för att bli näste ledare, eller slåss internt för att efterträda dig. Det ankommer därför på dig att ställa dig över allt detta och utgöra förnuftets röst med en tydlig vision.
 
Ditt politiska arv kan antingen utgöras av att palestinierna lämnas i fortsatt limbo, eller så kan du välja den modiga och svåra vägen och återuppta fredsförhandlingar. Valet står mellan en dyster framtid för alla palestinier – eller hopp om en oberoende, blomstrande palestinsk stat.
 
Bishara A. Bahbah
 
Tidigare chefredaktör för den Jerusalembaserade tidningen Al-Fajr. Bahbah har undervisat vid Harvard University, ingått i den palestinska delegationen vid Multilateral Peace Talks on Arms Control and Regional Security, och är även grundaren av Palestine Center i Washington DC.
 
Debattartikel publicerad i Haaretz 2 juni 2020

Martin Blecher

02 Juni 2020

• judisk stat
• Förenta Nationerna
• Bistånd

Vi märker hur många missuppfattningar återkommer i debatten om Israel. Oavsett om de sprids av okunskap eller illvilja är det viktigt att fortsätta bemöta felaktigheterna. Här är några vanliga exempel, men det finns förstås många fler...

 
”Israel skapades av FN”
Förenta Nationernas delningsplan och generalförsamlingens omröstning 1947 var förstås viktiga händelser för Israels tillkomst. Men i praktiken fanns det redan en judisk statsbildning på plats. (Och det fanns för övrigt inte någon annan statsliknande enhet på det område som kom att bli Israel.) Den judiska staten bekräftades alltså av FN, men hade funnits där ändå. Israel skapades inte av FN - det skapades av israelerna själva.
 
”Israel är rikt tack vare biståndet från USA”
Inget land blir rikt av bistånd. I så fall skulle exempelvis det palestinska statsbygget blomstra, vilket knappast är fallet. Biståndet till Israel består nästan uteslutande av öronmärkta pengar som skall gå till Israels försvarsmakt, IDF. År 2018 utgjorde det samlade amerikanska biståndet således ca 1/6 av den israeliska försvarsbudgeten. USA kräver dessutom att beloppet skall användas till inköp av amerikanskt krigsmateriel. För jämförelsens skull, så kan vi konstatera att USA lägger nästan tio gånger så mycket på det militära försvaret av Europa, och att det samlade amerikanska biståndet till Mellanöstern är mångdubbelt större än vad Israel får. Så, ja, Israel är rikt, och det amerikanska biståndet har om inte annat en psykologisk effekt som en bekräftelse av nära vänskap, men landets rikedom är israelernas egen förtjänst.
 
”1967 års gränser”
Ibland används begreppet ”1967 års gränser” för att beskriva hur kartan såg ut före Sexdagarskriget 1967. Benämningen i sig är felaktig, och den riskerar dessutom att leda till felaktiga slutsatser om konflikten. ”1967 års gränser” är i själva verket 1949 års vapenstilleståndslinjer. Ibland används uttrycket ”gröna linjen”. I det avtal om vapenstillestånd som slöts mellan Israel och Egypten, Libanon, Jordanien och Syrien 1949 skrevs uttryckligen att denna linje inte skulle betraktas som en gräns i juridisk eller politisk mening, och inte heller förekomma senare förhandlingar om gränsdragningar. ”Gränser” är visserligen bara ett ord, men vår invändning är viktig eftersom fel ord antyder att Israel skulle ha sämre rätt än man faktiskt har.
 
”Israel judaiserar Jerusalem”
”Anklagelsen” om att Israel på olika sätt skulle arbeta för att göra Jerusalem judiskt blir märkligare ju mer man tänker på det. Jerusalem var en judisk huvudstad redan för tre tusen år sedan (och har aldrig haft någon liknande funktion för något annat folk). Det har bott judar här konstant i tusentals år. Judarna har dessutom utgjort den största befolkningsgruppen åtminstone sedan 1840-talet. Till detta kommer givetvis den oöverträffade religiösa och kulturella tyngd som Jerusalem har inom judendomen. Knappast någon annan av världens huvudstäder är lika självklar som Israels. Jerusalem ÄR redan judiskt mer än något annat. Att judaisera Jerusalem blir ungefär som att göra vatten vått.
 
Hör gärna av dig om du vill ha källhänvisningar, eller om du har exempel på andra vanliga felaktigheter som vi bör ta upp!
 
Anders Engström
Informationschef, Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Publicerad i Förenade Israelinsamlingens tidning Menorah 2/20