Aktuella nyheter om Israel

Martin Blecher

22 Maj 2020

• Hizbollah

Hizbollah finns mitt bland oss, oroväckande nära. Sverige borde följa Tysklands och Storbritanniens exempel och säkerställa att terrorister inte tillåts verka i landet och utnyttja svensk infrastruktur, skriver Efrat Hochstetler, vice beskickningschef på israeliska ambassaden.

I maj förra året frågade KD:s utrikespolitiske talesperson Lars Adaktusson om Sverige var berett att följa det brittiska exemplet och förbjuda den av Iran styrda terrororganisationen Hizbollah. Ett år senare verkar ingenting ha hänt i frågan och från svenskt håll ekar samma gamla retorik om konflikten mellan palestinierna och Israel. Nu ser vi istället hur även Tyskland agerar i frågan för att förhindra att Hizbollah utnyttjar landet som bas för att rekrytera nya sympatisörer samt planera nya attacker.

Hizbollah grundades 1982 på initiativ av det land som gjort mest för att destabilisera regionen – Iran. Organisationen fungerade initialt som en hemlig gerillarörelse som utbildades och finansierades av Irans revolutionsgarde. Med tiden utvecklades Hizbollah till att bli den ”islamiska motståndsrörelsen” – med Irans goda minne. I dag har man det uttalade målet att utplåna Israel genom militära medel samt utrota vad man kallar västerländsk kolonialism. 

Inte bara ett hot mot Israel

Organisationens militära arsenal är betydande och Israel hotas ständigt av raketbeskjutning och terrordåd. Men Hizbollah är inte enbart ett israeliskt problem – dess destruktiva inflytande sträcker sig över hela världen. Organisationen har genomfört terrorattacker och mord på civila i såväl Sydamerika som Europa – bland annat vid attentatet mot en bulgarisk turistbuss och genom sin inblandning i sprängningen av det judiska centret i Buenos Aires, som kostade nära 100 människoliv. 

Den 30 april 2020 följde Tyskland det brittiska exemplet och förbjöd inte bara terrororganisationen utan även dess verksamheter i landet. Detta skiljer sig från den tidigare gemensamma EU-linjen där man gör skillnad mellan den så kallade politiska- och militära grenen av terrorrörelsen. En linje som motsägs av inte minst Hizbollah själva där man alltid talat om en ”enhetlig motståndsrörelse”.

Planerar attacker i Europa

Det tyska förbudet mot organisationens aktiviteter innebär att det införs förbud mot att offentligt använda Hizbollahs symboler, att delta i möten och samlingar anordnade av terrorgruppen samt att tillgångar beslagtas. I samband med detta har polis och säkerhetstjänst stormat lokala organisationer runtom i landet som misstänks ha kopplingar till Hizbollah. 

Tysk underrättelsetjänst har under ett antal år kunnat se hur Hizbollah använt Tyskland som bas för att bland annat planera attacker. Detta har inkluderat försök till anskaffning av militärt material, användning av tysk infrastruktur som bas för cyberattacker samt rekognosering för potentiella attacker i Europa. Och inte minst genomför man insamlingar till stöd för organisationen. Totalt uppskattas andelen Hizbollah-anhängare i Tyskland till över 1 000 personer. 

Agera mot terroristerna

Hizbollah finns mitt bland oss, oroväckande nära. När nu både Tyskland och Storbritannien kraftfullt agerar för att bekämpa den fara terrororganisationen utgör, så borde även Sverige agera för att förhindra terrorattacker och säkerställa att terrorister inte tillåts verka i landet och utnyttja svensk infrastruktur för att finansiera och planera attacker mot civila. 

Efrat Hochstetler
Vice beskickningschef på israeliska ambassaden

Publicerad på Expressen debatt 22 maj 2020

Martin Blecher

14 Maj 2020

• kyrkan
• antisemitism
• BDS

Den extrema bojkottrörelsen BDS:s representanter fångar alla tillfällen att sprida sitt Israelhat, även i coronatider, skriver Annika Borg.

Martin Blecher

11 Maj 2020

• UNRWA
• Flyktingar

George Deek är Israels förste kristne arabiske israel som företräder landet som ambassadör. Han har bla. tjänstgjort i Norge. 

Här kommenterar ambassadör Deek berättelsen om hur Libanon diskriminerar en Abu Tarek på grund av dennes palestinska ursprung.

Familjerna har liknande ursprung, men medan Deek fått chansen att lyckas i Israel, plågas Tarek fortfarande av libanesisk lagstiftning och FN:

År 1948 flydde både min och Tareks farfar till Libanon från kriget. Min kom tillbaka till Israel. Alla tyckte det var vansinnigt av honom att vilja leva bland sina fiender. Tareks farfar stannade kvar i Libanon med andra palestinska flyktingar. 72 år senare… 

Min farfars barn och barnbarn, födda och uppvuxna i Israel, är medborgare. De kan äga en bit land som är deras hem, och de kan studera och välja praktiskt taget vilket yrke som helst. En av dem är nu ambassadör. Men Tarek… 

Tarek och hans familj, som är födda och uppvuxna i arablandet Libanon, betraktas fortfarande som främlingar. De får inte ens bli medborgare. De benämns ”Zu’ran” - skurkar, bara för att de är palestinier. De får inte äga mark, och det finns 39 yrken de är förbjudna att inneha. 

Under alldeles för lång tid har palestinska flyktingar varit fångna i en tillvaro som präglas av förtvivlan. En tillvaro där de förvägras grundläggande mänskliga rättigheter. Jag klandrar inte det libanesiska folket. De är bra och anständiga. Jag klandrar inte heller flyktingarna. De är offer för orättvisorna. Jag klandrar arabvärlden och FN.

I stället för att göra sitt jobb och hjälpa flyktingarna att skapa ett fungerande liv, upprätthåller det internationella samfundet - genom UNRWA - en offermentalitet. De samarbetar med arabvärlden och låter flyktingarna utnyttjas som pjäser i ett politiskt spel, förvägrade de grundläggande rättigheter de egentligen förtjänar.

Tarek och hans familj förtjänar ett värdigt liv med möjligheter att utvecklas och leva gott. Jag uppmanar det internationella samfundet att stoppa den orättvisa som går under benämningen UNRWA. Det finns andra mycket bättre sätt att hitta en lösning som passar alla.

Jag önskar inget högre än att arabvärlden och det internationella samfundet en dag skall ge Tarek och hans barn en framtid med hopp, den typ av framtid som jag och mina barn har i vårt hem, i Israel.

George Deek

Publicerad som tråd på twitter 11 maj 2020

Martin Blecher

21 April 2020

• Folkrätt

Det är viktigt att påminnas om Israels rättsliga grund som nation enligt internationell lag, skriver pingstpastor Magnus Jonegård apropå den historiska San Remo-deklarationen som nu i dagarna fyller 100 år.

I en tid då den moderna staten Israel hela tiden ifrågasätts är det oerhört viktigt att påminnas om inte bara landets bibliska grund utan också Israels rättsliga grund som nation enligt internationell lag.

Det beslut som togs vid San Remo-konferensen 1920 är grunden för Israels folkrättsliga existens. Men detta hör vi väldigt lite om. I stället översköljs vi av massmedia och av politiker som påstår att Israel ”ockuperar palestinsk mark” eller bygger ”illegala bosättningar”. Och i nästa mening uppmanas Israel att följa folkrätten.

När dessa mantran basuneras ut gång på gång blir det som en ”sanning”. Inget kan vara mera fel. Juridiska avtal, som är internationellt godkända, har självklart prioritet över många politikers och massmedias subjektiva påståenden.

Efter första världskriget, som pågick åren 1914–1918, ritades kartan om en hel del för Mellanösternområdet. Det osmanska riket (Turkiet) tillhörde förlorarna i första världskriget. Osmanska riket hade fram till dess inkluderat Mellanösternområdet som vi i dag känner igen som Irak, Syrien, Libanon, Jordanien och Israel. Detta område delades upp som mandat mellan Storbritannien och Frankrike.

Tyvärr finns det väldigt mycket okunskap om vad som beslutades efter första världskriget, och vilken betydelse detta fortfarande har för Israel som nation. Därför är det på sin plats, nu när San Remo-konferensen firar 100 år i april, att visa vikten av besluten som togs då och som har juridisk bäring än i dag för Israel som nation och dess existens.

De allierade segermakterna efter första världskriget beslöt i San Remo 24 april 1920 att inom det brittiska mandatet Palestina garantera inrättandet av ett nationellt hemland för det judiska folket. Texten är också tydlig i San Remo-konferensens beslut med att ”erkännande har därmed gjorts av det historiska sammanhang det judiska folket har med Palestina och grunderna för att återupprätta sitt nationella hem i landet” (översättning från engelska).

Här finns med andra ord ett erkännande av det judiska folkets historiska koppling till landet.

Beslutet, som var lagligt bindande, följde internationella rättssystem, som också kallas folkrätten. Därför är det beslutade dokumentet en oerhört viktig juridisk grund för Israels existens. Palestinska mandatet innehöll vid den här tiden det vi i dag kallar Israel samt Jordanien.

Vem skulle kunna ändra på denna juridiska grund? Jo, Storbritannien, som nu styrde över Palestinamandatet, hade den rätten – och använde den också redan knappt ett år senare i mars 1921. Man delade då upp mandatet Palestina i det som i dag är Israel och Jordanien (Transjordanien fram tills 1950).

Detta skedde efter påtryckningar från araberna, och innebar att det framtida judiska folkets nationella hem nu hade reducerats till cirka 22 procent av den ursprungliga ytan.

Nationernas Förbund (NF) hade bildats i januari 1920. NF bekräftade beslutet som togs i San Remo-konferensen 1920 samt Storbritanniens uppdelning som skedde i mars 1921. NF godkände denna uppdelning formellt i september 1922 och uppdelningen följde därmed folkrätten.

Det är denna uppdelning som är grunden för Israel som nation även i dag, trots medierubriker och politiska utspel som påstår något annat.

NF:s efterföljare Förenta nationerna (FN) övertog vid sin tillkomst NF:s avtal och överenskommelser. Det innebär att besluten som redovisats ovan fortsätter att gälla med full folkrättslig legitimitet.

Tänk om vår svenska regering i fortsättningen kunde utgå från den juridiska grund som Israel som nation står på, och kroka arm med Mellanösterns enda demokrati för att uppnå mer lugn och ro i detta område. Svensk utrikespolitik måste stå på fast juridisk grund och får aldrig svikta i kampen mellan demokrati och diktatur.

Magnus Jonegård

Debattartikel publicerad i Världen idag 21 april 2020

Martin Blecher

13 April 2020

• Europa
• judar

När vi talar om Europa och Israel är det en historia som sträcker sig bara 72 år bakåt i tiden. Men när vi talar om Europa och det judiska folket så är det en historia som har mer än tusenåriga rötter. Och genom att det judiska folket vann självständighet efter mer än 2 000 år genom utropandet av staten Israel så är detta i realiteten en och samma historia. Dessvärre är det ingen smickrande historia för Europa.

Efter kejsar Konstantins omvändelse till kristendomen på 300-talet kristnades gradvis det romerska imperiet. Det var bra att barbarerna civiliserades, och det sades att man kunde gå trygg under Pax Romana ända från England till Damaskus. Dessvärre hade även antisemitismen fått insteg i kyrkan. Myten om judarna som Gudsmördare spreds, och det sågs som att man utförde Guds dom över judarna om man förföljde dem. Judarna höll på sina traditioner, till exempel att äta kosher, vilket innebar att när farsoter drog fram så drabbades inte judarna, och detta ledde till att man beskyllde judarna för att ligga bakom farsoterna och till och med förgifta brunnarna. En annan fruktansvärd antisemitisk myt var den om att judarna offrade kristna barn för att använda deras blod när de bakade påskbrödet. Våldsam förföljelse utbröt ofta, och även när inte så skedde sågs judarna med misstänksamhet.

De fick ibland ett visst skydd av kungar, furstar och biskopar på grund av att de var nyttiga för staten inom främst tre områden: finanser, administration och medicin. Men de kunde också brutalt förvisas när de hade gjort sin nytta.

Tvångskonverteringar skedde, och man kan tala om folkmord i samband med korstågen där hela samhällen med judar förintades, samt under den spanska inkvisitionen i slutet av 1400-talet. Och de av oss som är lutheraner har också anledning att blygas över Martin Luther, som en tid var positivt inställd mot judar, eftersom han trodde sig kunna övertyga dem om att konvertera. Men då de inte gjorde det blev han rent hatisk och skrev en skrift till Europas furstar med titeln “Om judarna och deras lögner”, där han bland annat föreslog att man borde bränna de judiska synagogorna och fördriva judarna. Faktum är att Hermann Göring vid rättegången mot nazisternas krigsförbrytelser citerade Luther till sitt försvar.

Efter franska revolutionen gavs judar för första gången lika rättigheter som andra franska medborgare. Men det var alltså inte för att man egentligen accepterade judarna som de var, utan man menade att de nu skulle befrias från sin judiskhet.

Sammantaget kan man säga att Europa redan före Förintelsen bar på en enorm blodskuld gentemot det judiska folket. Och man kan också säga att Förintelsen inte hade kunnat genomföras utan att antisemitismen i över 1 000 år hade demoniserat judarna och judendomen.

Theodor Herzl, sionismens grundare, blev liksom många andra emanciperade judar i Europa chockade över Dreyfusrättegången i Frankrike 1894, och Herzl insåg att även i denna upplysningens och kulturens högborg var antisemitismen djupt ingrodd. Han insåg nu att judar inte var säkra någonstans i världen, där man var helt beroende av kungars och furstars eventuella välvilja, utan man behövde ha en egen stat. Därför skrev han sin bok “Judestaten” och grundade sioniströrelsen 1897 i Basel.

Brittiska kristna parlamentsledamöter hade ända sedan mitten av 1800-talet uppmuntrat de judiska ledarna i England och sagt att tiden nu var inne för det judiska folket att återvända till sitt gamla land, långt innan sionismen grundades som rörelse. Så kom första världskriget. Det osmanska riket som hade behärskat området i exakt 400 år besegrades och kördes ut av britterna, och Balfourdeklarationen kom, där England förklarade sig villigt att verka för ett judiskt nationalhem i det som kallades Palestina. Det hade ju pågått en inflyttning främst från Östeuropa och Ryssland sedan pogromer utbröt där, men nu låg plötsligt vägen fri för att återvända. Så kände judar runtom i världen, och en stor aliya ägde rum.

Här var det alltså en europeisk stormakt som var en välsignelse för judarna och ett historiens redskap för att förbereda grundandet av en judisk stat för första gången på 2 000 år. Dessvärre höll man inte det man lovat, av politiska skäl, för att hålla sig väl med de nu oljeproducerande arabländerna, vilket vägde tyngre än sympatin med det judiska folket. Man begränsade starkt den judiska inflyttningen samtidigt som man uppmuntrade arabisk dito. Och man lät engelska flottan stoppa fartyg med flyktingar undan Förintelsen i Europa. Så England hade alltså en dubbel roll i grundandet av den judiska staten.

När Förintelsen i all sin ohygglighet blev känd efter kriget förfasade sig hela västvärlden och även hela Europa. Men medan förföljelsen pågick hade många europeiska länder villigt stått till nazisternas förfogande. Jag ska inte göra någon fullständig uppräkning över de europeiska ländernas uppförande, men några nedslag vill jag göra.

I Frankrike var som sagt antisemitismen djupt inrotad, fast detta sopades under mattan efter kriget. Franska polisen var mycket tjänstvillig när det gällde att samla ihop franska judar för förflyttning till koncentrationsläger, och överlämnade till och med fler än de som stod på nazisternas listor. Senare, när staten Israel var ett faktum var man faktiskt allierade med Israel under Suez-kriget 1956. Men det var en motvillig allians som styrdes av politisk nödvändighet från fransmännens sida, då det gällde att hindra Egyptens nationalisering av den livsviktiga Suez-kanalen. Israel köpte även stridsplan och andra vapen från Frankrike, men 1967, när Israel hotades av förintelse, belade de Gaulle mycket cyniskt planen med kvarstad fast de var betalda, med hänvisning till att man vägrade sälja till ett krigförande land.

Finland förtjänar en guldstjärna eftersom man trots att man under en del av andra världskriget var ockuperade av tyskarna vägrade att lämna ut sina judar till Tyskland. Det var helt annat i Norge, där polisen var ungefär lika villig som i Frankrike att överlämna de norska judarna. Danmark ockuperades tidigt av tyskarna, men där genomförde danske kungen en tyst protest efter att kravet på davidsstjärnor för judar införts, då han själv bar judestjärna vid sin sedvanliga morgonritt.

Tyskland spelade förstås den fruktansvärda huvudrollen i Förintelsen, och hela statsapparaten inklusive sjukvården och transportväsendet medverkade till världshistoriens mest effektivt genomförda folkmord. Det fanns givetvis motståndsgrupper, och det förekom flera attentat mot Hitler med höga militärer inblandade. Dessa hade ett dubbelt syfte, har man förstått. Dels givetvis att bli av med Hitler och försöka störta nazistregimen, dels demonstrera för omvärlden att inte alla var nazister, för att de allierade inte skulle utkräva en gruvlig hämnd på hela folket när Tyskland hade förlorat kriget, en utgång som framstod som alltmer ofrånkomlig.

Men det måste sägas att Tyskland efter kriget visade verklig ånger och blev en vän till den nya staten. Jag talar då om Västtyskland. I det ryskstyrda Östtyskland skedde ingen sådan uppgörelse. Västtyskland sålde många av sina utrangerade tanks till Israel för dess försvar. Och på 1950-talet betalade Tyskland ett stort krigsskadestånd till Israel, främst riktat till Förintelseöverlevande. Golda Meir berättar i sin självbiografi hur svårt det var för henne när hon första gången skulle sätta in fot i Tyskland, och hur hon avkrävde ett löfte av den tyske förbundskanslern att besöka Yad Vashem när han kom på statsbesök. Det löftet höll han och alla hans efterföljare.

När det gäller Östeuropa, så var Polen först en fristad för judar under kung Sigismund på 1500-talet, till skillnad från andra europeiska länder. Men med tiden växte sig antisemitismen stark där. Det var ingen slump att nazisterna förlade sina största förintelseläger i öst. Även lokalbefolkningarna deltog ibland aktivt som nazisternas handgångna män. Och i Polen levde antisemitismen kvar i högönsklig välmåga även långt efter kriget.

Och så kommer vi till vårt eget land, Sverige. Här fanns överhuvudtaget ingen judisk befolkning förrän på Gustav III:s tid mot slutet av 1700-talet. Sverige var ett strängt protestantiskt rike, och varken katoliker, judar eller några med annan religionstillhörighet var välkomna. Men Gustav III var mer upplyst, eller kanske bara pragmatisk, och insåg att riket kunde ha nytta av judarna med sina kunskaper. Dock fanns länge om inte en öppen antisemitism, så en djup misstänksamhet mot judar i breda lager.

Öppen antisemitism kan man dock tala om i vår tid. 1939 demonstrerade uppemot en tredjedel av alla studenter vid Stockholms högskolor vid ett möte där man bar banderoller med texten “Protest mot judeimporten”. Liknande demonstrationer skedde vid andra lärosäten. Till vår eviga skam. Och det var ju Sverige som krävde av Tyskland att tyska judars pass skulle stämplas med ett “J”, för att man skulle kunna särskilja dem och neka dem inresetillstånd.

Nu blev aldrig Sverige ockuperat av tyskarna. Men det har på senare år blivit känt att det satt folk på Socialstyrelsen och gjorde noggranna listor över alla judar som fanns i Sverige, färdiga att överlämnas till SS om den dagen skulle komma.

Så Sveriges agerande var i högsta grad blandat. Å ena sidan har vi hjälten Raoul Wallenberg, modiga svenska fiskare som räddade över danska judar till Sverige, och så Folke Bernadottes vita bussar. Å andra sidan har vi det jag nyss nämnde. Man har förstås hellre påmint sig Wallenberg och Bernadotte än det andra.

När staten Israel var ett faktum var Sverige länge en vän. Det sågs som självklart att stödja den nya stat som blivit en fristad för dem som överlevt Förintelsen. Särskilt varm blev vänskapen vid Tage Erlanders statsbesök i Israel 1966. Vi har sett de klassiska fotona av Erlander guppande i Döda havets vatten, och vi har hört hur han utbrast när han såg Genesarets sjö: “Men det här är ju min söndagsskolesjö!” Och under sexdagarskriget 1967 talade han vid TCO-kongressen och passade på att utrycka sin förhoppning om att Israel skulle segra. Men bara några år senare kom Olof Palme, och allt förändrades. Han hyste en illa dold motvilja mot Israel, och han var den förste västerländske statschef som legitimerade Yasser Arafat som statsman, fast han var en judehatande ärketerrorist med färskt israeliskt blod på sina händer. Och 1982, under Libanonkriget, gjorde Palme en förtäckt jämförelse mellan Israel och Nazityskland. Sedan hade våra relationer med Israel en kort vår under Göran Persson, men har sedan dess, som det tycks medvetet, förstörts av svenska utrikesministrar genom uttalanden med antisemitisk anstrykning, och dragits ner till nuvarande nivå där Sverige i Israel ses som landets värsta fiende i västvärlden. Det senaste uttrycket för det här var ju nuvarande utrikesminister Lindes beskrivning av palestinska myndighetens löner till terrorister i israeliska fängelser, som “ett slags socialförsäkring”. Det är oerhört. Antingen är hon antisemit eller brottsligt okunnig. Det är svårt att veta vilket som är värst.

Så kommer vi till EU, som för en gemensam utrikespolitik. EU har stort handelsutbyte med Israel, men det vore lögn att säga att relationerna någonsin har varit varma. Israels premiärminister Netanyahu har vid flera tillfällen varit skarpt kritisk mot EU:s ofta ensidiga politik. Och han har öppet ifrågasatt hur Europa, som nästan blev hans folks grav för en generation sedan, kan förfasa sig högljutt över gången antisemitism men ändå sätter den judiska staten i strykklass och har dubbla måttstockar, en för Israel och en för resten av världen inklusive dem själva.

Det är nog ingen överdrift att säga att det i de länder som utgör EU finns en självbild av att eftersom man röstade för den nya judiska staten i FN 1947, så var det på något sätt en ynnest man gav det judiska folket för deras lidanden. Men en ynnest som man kan ta tillbaka om de inte gör som vi säger. Vilket förstås är upprörande nonsens. Om något folk någonsin haft välgrundade anspråk på det land de bebor, så är det judarna.

Vi såg lite av den här europeiska självbilden nyligen då många utrikiska statschefer besökte Israel och Yad Vashem för minnet av Auschwitz befrielse. Frankrikes president Macron besökte också St. Annes kyrka i gamla Jerusalem, som de själva betraktar som franskt territorium. Israel har ju ansvar för sina utländska gäster, men när israeliska livvakter försökte följa med Macron in i kyrkan blev de uppläxade av Macron, som sa att där hade de inget att göra utan det här skötte hans eget folk.

Det var ett obehagligt eko av vad europeiska furstar har varit vana vid att göra i över 1 000 år – att köra med judar. Och nu gör han det till och med i deras eget land. Så Macrons poäng som flera israeliska och judiska betraktare uppfattade var att “det här är egentligen vårt. Ni får vara här, men bara om ni sköter er.”

Man talar om klientstater, alltså när en stormakt knyter nära band med ett litet land för att skaffa sig makt och politiskt inflytande i närområdet. Och flera menar att EU, som okritiskt pumpat in enorma penningsummor i den palestinska myndigheten, ser en palestinsk stat som sin klientstat, för att på allvar få in en fot i Mellanöstern igen efter 100 år.

Och när nu president Trump kom med en långtgående fredsplan för Mellanöstern som skulle ge palestinierna en egen stat och 50 miljarder dollar dessutom, försökte EU:s utrikeskommissionär genast avfärda den. Förmodligen för att Trumps fredsplan erkänner Jerusalem som Israels eviga, odelbara huvudstad.

Europa satt på händerna under Yom Kippurkriget 1973, då Israel var nära att förintas som stat av de sovjetstödda arabländerna. Det var USA som kom till hjälp den gången med en luftbro med krigsmateriel, en luftbro som inte fick tillstånd att landa i Europa.

Och EU har gjort allt för att kringgå och sabotera amerikanska försök att pressa Irans mullor till att upphöra med sina försök att skaffa kärnvapen. Man är tämligen ointresserade av det dödliga hot iranska kärnvapen skulle utgöra mot Israel. Bara man får fortsätta sin lukrativa handel med mullornas Iran, den kanske mest repressiva diktaturen i världen efter Nordkorea.

Och nu när Europa återigen är allt farligare för judar, inte på grund av några få nazistgrupper utan på grund av en ökande radikalisering bland den växande andelen muslimer, visar Europa att man hellre låter hotbilden mot judar öka än att stöta sig med islam. Så ord om “aldrig mer” klingar alltmer tomt.

Israel kommer att fortsätta handla och ha diplomatiska förbindelser med EU och Europa. Men Israel vet att EU och Europa inte är något att lita på. Och Israel kommer aldrig att gå med på EU som garant för något fredsavtal, för de vet att Europa offrar dem om det gagnar dem själva. Vilket historien har visat.

Så är det helt nattsvart? Nej, USA:s nuvarande administration har helt förändrat förutsättningarna i Mellanöstern, och för första gången finns ett fönster och en möjlighet till varaktig fred, även om palestinierna som lärt sig hata judar redan i dagis aldrig kommer att älska Israel. Men räkna inte med att EU kommer att spela en positiv roll. England möjligen, som visade tåga och nyligen terrorstämplade Hizbollah. Men visst nej, de är ju inte med i EU längre.

Bengt-Ove Andersson

Publicerad på vänskapsförbundets hemsida 13 april 2020

Martin Blecher

02 Mars 2020

• Folkrätt

Den 28:e februari publicerade 50 tidigare europeiska ledare en varning för konsekvenserna av Donald Trumps plan för Mellanöstern och föredrog en tvåstatslösning baserad på 1967 års gränser, i enlighet med de internationellt erkända parametrarna. Statsvetaren Martin Blecher menar att dessa aldrig varit aktuella enligt folkrätten.

Mitt namn är Martin Blecher och jag har skrivit en bok om de israeliska bosättningarna utifrån hur Israels rättsväsende behandlat frågan under 50 års ockupation.

Jag är väl insatt i folkrätten rörande Israels ockupation av Västbanken och Palestina. Döm av min förvåning när jag läser de europeiska ledare som fått sitt resonemang delat i diverse europeiska tidningar. Nedan redovisas de sakfel artikeln gjorde gällande:

1. Referens till säkerhetsrådsresolution 2334. Alla involverade parter i frågan vet att den förhandling man kommer utgå från kommer att vara resolution 242, antaget efter sexdagarskriget, och resolution 338 antaget efter kriget 1973.

2. 1967 års ”gränser”. 1967 års gräns finns inte i epistemologisk mening. Det är en produkt av stilleståndslinje.

En gräns har det aldrig varit. Folkrätt lägger betydelse i ord och tolkning, därav är det av central betydelse.

3. Ett israeliskt tillbakadragande villkorades bland annat utifrån att man skulle ”dra sig tillbaka till territorier”. Det är inte att förväxla och likställa med att ”dra sig tillbaka till alla territorier”.

Donald Trumps fredsplan, för vad det är värt, är den mest detaljerade redovisning om realiteterna på marken. Man behöver inte tycka om det. Man kan vara emot det, som kungjorts, men man kan åtminstone bedöma det utifrån öppet sinne.

Att krasst skriva att man ”betonar EU:s fortsatta åtagande för en tvåstatslösning baserad på 1967 års gränser, i enlighet med de internationellt erkända parametrarna” utan att ta i beaktande vad som ägt rum under 52 år är varken seriöst eller realistiskt.

Martin Blecher

Författare till boken Israeli Settlements – Land Politics Beyond the Geneva Convention och andra böcker om Israel & Palestina.

Publicerad på vänskapsförbundets hemsida 2 mars 2020
https://www.sverigeisrael.se/artiklar/utrikesministrar-har-inget-tolkningsforetradare-pa-folkratt-av-martin-blecher/

Martin Blecher

20 Februari 2020

• barriär

Egypten har sedan länge en barriär mot Gazaremsan. Den muren skall nu förstärkas ytterligare, sex meter över mark och fem meter under.

En sökning på svenska riksdagens hemsida ger ca 1.500 träffar på blockad* gaza*, och en sökning på mur* palestinier* ger hela 10.000 träffar!

Undrar hur många av dem som lägger fokus på Israel, och hur många som handlar om Egypten? Vi har hittills bara sett det förstnämnda.

Både Israel och Egypten har rätt till gränsskydd. Och båda länderna upprätthåller en blockad mot det av terrororganisationen Hamas styrda Gazaremsan.

Ändå är det nästan uteslutande Israel som kritiseras. Det blir därmed uppenbart att kritiken alltför sällan bottnar i ett uppriktigt engagemang för utsatta palestinier, utan ofta handlar om helt andra saker.

Anders Engström

Publicerat som notis i vänskapsförbundets dagliga flöde på facebook 15 februari 2020
_ _ _
Mer om Egyptens murbygge: Egypt builds a wall on border with Gaza

Martin Blecher

18 Februari 2020

• Sverige och Israel

Tre riksdagsledamöter har i skriftliga frågor krävt svar av utrikesminister Ann Linde (S) sedan Världen idag avslöjat att hon liknat terrorlöner vid socialbidrag. Men Linde står fast vid jämförelsen och förnekar att Sverige ger budgetstöd till palestinska myndigheter. ”Felaktigt”, menar M-politikern Magdalena Schröder.

Martin Blecher

14 Februari 2020

• Sverige och Israel

Den passage ur utrikesminister Lindes linjetal som berörde Israel och Mellanöstern:

Sverige är redo att bidra till regional avspänning och dialog i Mellanöstern.

Vi fortsätter vårt engagemang i den globala koalitionen mot Daesh. Kurder, kristna och andra minoriteter i regionen måste skyddas.

Regeringen är mån om en god relation med både Israel och Palestina. Sverige verkar liksom övriga EU för en lösning baserad på folkrätten där två stater kan leva tillsammans i fred och säkerhet.

Regeringen har fördömt Iran för nedskjutningen av ett civilt flygplan där 17 personer hemmahörande i Sverige omkom. Vi kräver en oberoende och transparent utredning.

https://www.regeringen.se/tal/2020/02/utrikesdeklarationen-2020/

- - -
Ur TT:s artikel, signerad Karin Thurfjell, om utrikesdeklarationen:

/.../

Kristdemokraternas Lars Adaktusson tog upp att Margot Wallström var den enda av EU:s utrikesministrar som inte var välkommen till Israel.

– Vi hoppades på en förändring under Ann Linde, men inget har hänt, sa Lars Adaktusson som frågade Ann Linde hur en normaliserad relation till Israel ska vara möjlig.

– Är Sverige berett att ändra politiken? frågade Lars Adaktusson.

Ann Linde svarade att det är viktigt för Sverige att ha en god relation till både Israel och Palestina, och att hon tycker att det är konstigt att Israel inte vill ha utbyte på utrikesministernivå “bara för att man tycker olika”.

Ann Linde sa också att hon står fullständigt bakom erkännandet av Palestina.

https://www.svd.se/linde-presenterar-utrikespolitiken

Martin Blecher

12 Februari 2020

• kartor

Den Palestinska myndighetens diktator, Fatahs ledare och PLO:s ordförande, Mahmoud Abbas visade upp en kartserie inför FN. Bilden hade framställts särskilt för detta tillfälle av PLO:s Negotiations Affairs Department.

Detta är en ny variant av den lögnaktiga kartserien, men den la till några nya lögner och falska antaganden. Redan huvudrubriken är felaktig, eftersom den påstår att kartorna skulle illustrera ’Palestiniernas historiska kompromiss’.

I den första rutan står det ”1917 – historiska Palestina”.

Det är en lögn. Det historiska Palestina fanns på båda sidor av Jordanfloden, och delar av Libanon, och brukade inte regelmässigt inkludera huvuddelen av Negev.

Den karta som påstås visa år 1917 är i själva verket en karta över det brittiska mandatet 1923; innan dess ingick även hela det område som idag är Jordanien. [Länk till karta över brittiska mandatet 1920-1922]

Den andra rutan visar den delning av Palestina som föreslogs av Peel-kommissionen. Förslaget avslogs av den arabiska sidan, så den utgjorde ingen kompromiss från den palestinska grupp som då fortfarande inte existerade.

Den tredje rutan är FN:s delningsplan. Även detta förslag avslogs i sin helhet av den arabiska sidan och är därför irrelevant. Om de istället hade accepterat planen så kunde de i år ha firat det arabiska Palestinas 72-årsjubileum.

Den fjärde rutan påstås visa ’1967 års gränslinjer, godkända av [endorsed by] PLO 1988 i en historisk kompromiss för fred’.

I själva verket fanns det aldrig några ”1967 års gränslinjer” eller några andra gränser. Kartan visar 1949 års vapenstilleståndslinjer. De var aldrig avsedda att utgöra gränser. Och före 1967 hävdade palestinierna inte ens att det var deras land.

År 1988 utfärdade PLO en självständighetsförklaring som inte sa någonting om gränser eller Israel. Den kan på sin höjd antas acceptera ett Israel inom ramen för 1947 års delningsplan från FN, som den arabiska sidan då alltså hade avfärdat. I ett separat tillägg efterlyste man en internationell fredskonferens baserad på FN-resolutionerna 242 och 337, men ingenstans uttrycks att man var beredd att acceptera de resolutioner som skulle erkänna Israel inom 1949 års vapenstilleståndslinjer. Nu säger de till väst och omvärlden att de gjorde en historisk kompromiss, men språket är slirigt och långt ifrån tydligt.

Beträffande den femte och sista rutan kan vi notera att PLO tagit bort en annan karta från en tidigare kartsvit. Det finns en god anledning till detta. Trumps fredsplan skulle mer än fördubbla de landområden som palestinierna kontrollerar idag, och om man jämför nuläget med fredsplanen så skulle förslaget se ut som en riktigt bra deal för palestinierna.

Jag påtalade detta nyligen när Abbas höll sitt tal inför Arabförbundet. En jämförelse av nuläget och det amerikanska förslaget:Lägg ihop allt detta och det blir uppenbart hur PLO försöker lura omvärlden genom missvisande jämförelser och halvsanningar. Tyvärr har nästan inga journalister den kunskap och kompetens som krävs för att konfrontera PLO med innehållet i deras sliriga budskap. Därför lyckas de framstå som flexibla i västvärldens medier, samtidigt som de i själva verket kan fortsätta vägra fred och sträva efter Israels förstörelse.

Elder of Ziyon

Publicerad hos bloggaren 12 februari 2020

_ _ _
Notera att det finns betydligt fler problem med kartserien än vad som tas upp i ovanstående text:

Kartorna och myten om “det krympande Palestina”

Turkiets president Erdogan ljuger med kartor

Martin Blecher

09 Februari 2020

Faisal al-Qassems arabiska inlägg på twitter möttes av kritik, men en överväldigande majoritet av dem som deltog i hans omröstning instämde. Netanyahu och talespersoner för IDF hyllar honom.

Martin Blecher

06 Februari 2020

• Sverige och Israel

Skriftlig fråga 2019/20:917 av Elisabeth Björnsdotter Rahm (M)

Martin Blecher

05 Februari 2020

• Sverige och Israel

Vänskapsförbundet Sverige-Israel vill att Sverige som biståndsgivare ska ta avstånd från de löner som betalas ut till palestinska terroristers familjer. Detta framförde förbundet nyligen under ett möte med utrikesminister Ann Linde. Enligt ett referat från mötet kallade ministern dessa löner för ”en form av socialbidrag”.

Sverige är en av de största bi­stånds­givarna till den pale­stinska myndig­heten via UNRWA. Därför anser Vän­skaps­förbundet Sverige–Israel att ut­rikes­departe­mentet måste ställa krav på de organisationer som belönar terrorister eller sprider antisemitisk propaganda inom de palestinska områdena.

Michael Cohn ingick i Vänskaps­förbundets delegation då de nyligen uppvaktade utrikesminister Ann Linde i riksdagen.

– Vi lämnade 40 sidor med exempel på våldsförhärligande, antisemitiska stereotyper och uppmuntran till martyrskap i grundskoleböcker som UNRWA producerar och använder i sina skolor, från låg ålder till gymnasiet, säger han till Världen idag.

– Vi framförde att UD borde kunna utöva påtryckningar, men fick inget gehör för det av Ann Linde, fortsätter han.

Under mötet tog Vänskaps­förbundet upp frågan om de så kal­lade terrorlönerna som betalas ut till palestinier som mördat israeler eller till deras familjer. Generalsekreteraren Stefan Dozzi nämnde att förbundet har kartlagt det svenska biståndet så långt man har kunnat och sett att delar av det slussas vidare genom olika konton för att användas till terrorlöner.

– Om jag förstår det rätt, de här lönerna till familjer, de är på något sätt en form av socialbidrag, sade Ann Linde enligt Vänskaps­förbundets referat från mötet.

Under det fortsatta samtalet framkom det att hon anser att det vore fel att inte ge kvinnorna och barnen stöd, oavsett om anledningen till männens död är att de har dödat israeler.

Vänskapsförbundet Sverige–Israel anser å sin sida att detta inte alls är något socialbidrag. De förklarade att det finns prislistor med uppgifter på hur mycket pengar man kan få om man dödar ett visst antal israeler.

– Ju fler man har tagit livet av desto mer får man. Det handlar om tiotals miljoner kronor i belöning för terror och mord på israeler, säger Michael Cohn till Världen idag.

Sveriges bistånd bidrar direkt till död och terror, till att permanenta Mellanöstern­konflikten och till att sprida antisemitismen, även till vårt land, menar Vänskaps­förbundet Sverige–Israel.

– Sverige har under Wallströms tid fått en försämrad relation till Israel. För att normalisera relationen krävs ett tydligt ställningstagande från UD och sanktioner mot UNRWA och PLO, säger Michael Cohn.

Världen idag har varit i kontakt med UD angående mötet med Vänskaps­förbundet Sverige–Israel och fått svar från utrikeminister Ann Linde via mejl.

Anser du att de pengar som betalas ut till palestinska terroristers familjer är socialbidrag? Hur motiverar du det?

– Sverige ger inget direkt budgetstöd till Palestina och bidrar alltså inte till dessa utbetalningar. PLO har sedan 1960-talet betalat ut medel till familjemedlemmar till palestinier i israeliska fängelser. PLO anger att utgångspunkten är att de som drabbas av ockupationen inte ska överges och att pengarna utgör kompensation för utebliven arbetsinkomst, stöd till rehabilitering och återanpassning, vilket av många palestinier ses som en form av socialbidrag, skriver hon.

Vänskapsförbundet anser att de inte fick gehör under mötet och menar att UD inte visade något intresse för att ställa krav på de organisationer som belönar terrorister eller sprider antisemitiska budskap. Hur ser du på den här kritiken?

– Regeringen stödjer och arbetar för en tvåstatslösning och är tydlig med att antisemitism är oacceptabelt.

Är det rimligt att Sverige fortsätter betala ut sitt bistånd till UNRWA utan att ta avstånd från och motarbeta antisemitismen i UNRWA:s skolböcker och de terroristlöner som utbetalas av PLO?

– Antisemitism är oacceptabelt oavsett var eller hur det tar sig uttryck. Oavsett om det är antisemitiska karikatyrer eller uppmaningar till våldshandlingar mot judar. Det ska självklart inte finnas i skolböcker. Inga barn – varken palestinska eller israeliska – ska lära sig hata varandra, allra minst i skolan, skriver Ann Linde.

Hon vidhåller att utbildningsmaterialet och läroplanen måste leva upp till FN:s principer och vara fritt från antisemitism för att godkännas.

– UNRWA har sedan länge etablerade rutiner för åtgärder vid misstankar eller anmälningar om antisemitism i deras skolböcker. Vi förutsätter att UNRWA agerar med kraft om en sådan situation uppstår. EU har utlovat att en oberoende genomlysning av skolböcker ska göras.

Ingrid Byström

Nyheten publicerades i Världen idag 5 februari 2020

Martin Blecher

05 Februari 2020

Tu B’Shevat är de judiska trädens nyår och syftar till att framhäva trädens viktiga roll i ekosystemet och för en grönare planet. Sedan 1901 har fler än 240 miljoner träd planterats i Israel av KKL-JNF, världens äldsta miljöorganisation, vilket tyder på att Tu B’Shevat är ett viktigt initiativ som bidrar till skogens återhämtning och fortsatt grönska.

Den 10 februari 2020 firas högtiden Tu B’Shevat i Israel, vilket är ett av landets fyra nyår och översätts till de israelska trädens nyårsafton. Under Tu B’Shevat äter judar mängder av frukt som har en tydlig israelisk koppling som exempelvis vindruvor, fikon, granatäpple, oliver och dadlar. Enligt tradition ska judar även äta en ny säsongsfrukt varje år, en frukt som endast förtärs under Tu B’Shevat och aldrig under det övriga året. 

I början av 1970-talet publicerades litteratur om judarnas uppfattning om ”Adam-adamah”, vilket översätts till relationen mellan människa och natur. Den nya teknikens tillkomst förändrade samhället med ökad konsumtion och försvagat miljötänk, vilket oroade allmänheten. Tu B’Shevat är ett resultat av denna oro- en årlig tradition som uppmuntrar allmänheten till att plantera ett träd alternativt att donera pengar till planteringsorganisationer för en grönare tillvaro och hållbar planet. Traditionen symboliserar även ett stärkt band mellan sitt andliga inre och planeten – genom att plantera ett träd i jorden med sina egna händer, skapas ett djupt rotat band till moder jord som är ämnat att bestå för evigt. 

En organisation som har varit aktiv i att plantera träd sedan 1901 är KKL-JNF, Keren Kayemeth LeIstrael – Jewish National Found, som planterat över 240 miljoner träd i Israel. De har även nyligen upprättat ett planteringscenter i Tzora-skogen, som till stor del förstördes under den förödande brand som bröt ut i augusti 2015. Tu B’Shevat är därmed ett fantastiskt initiativ som hjälper skogens återhämtning och bidrar till fortsatt grönska.

För mer information: 

Israeliska statens turistbyrå

Pressmeddelande publicerat 5 februari 2020

Martin Blecher

04 Februari 2020

• Sverige och Israel

En flytt av Sveriges ambassad i Israel från Tel Aviv till västra Jerusalem vore ett första steg mot att tina upp relationen med Israel. En total omläggning av politiken behövs, skriver Maria Nilsson och Marcus Nilsen, Liberalerna.

Det är mycket glädjande att Liberalernas riksdagsgrupp beslutat att stödja en flytt av Sveriges ambassad i Israel från Tel Aviv till västra Jerusalem. Det sker i en tid när Sveriges relation med Israel är bottenfrusen, en konsekvens av den förra regeringens huvudlösa erkännande av Palestina som stat.

I dagsläget ser vi oroväckande tendenser i vår omvärld som försöker inskränka och förringa judarnas historiska koppling till Jerusalem, inte minst genom FN:s utbildningsorgan Unesco. Flertalet av dessa historieförfalskningar är direkt antisemitiska, vi tar starkt avstånd från dessa och efterlyser ett betydligt skarpare fördömande från svensk sida inom FN.

En flytt av den svenska ambassaden till västra Jerusalem står inte heller i strid med folkrätten, som en del påstår. Västra Jerusalem utgör den del av Jerusalem som otvivelaktigt ska tillhöra Israel vid en framtida tvåstatslösning. Flytten av Sveriges ambassad i Israel från Jerusalem till Tel Aviv, var på sin tid en negativ politisk markering, det är därför inte konstigt att använda samma metod återigen, men nu för att tina upp vår bottenfrusen relation.

En ambassadflytt är ett viktigt första steg, men det räcker inte. Vi vill därför se en total omläggning av Sveriges Israelpolitik.

Sverige är i dag en av de största bidragsgivarna till Palestina. Därtill kommer stora summor som ges till palestinska flyktingar som finns utanför de palestinska områdena, företrädesvis i grannländerna Libanon och Jordanien. Liberalerna är i grunden positiva till att ge bistånd, men i dag finns stora strukturproblem som måste åtgärdas.

Vi vill se att Sverige inför en garanti på att utbetalat bistånd som berör Palestina och palestinska flyktingar inte går till att finansiera terrorism, islamism, antisemitism eller andra antidemokratiska aktiviteter. I dag finns inte någon sådan garanti. Det gör att svenskt bistånd framför allt indirekt kan bidra till en förvärrad situation i regionen.

Enligt Sida är den palestinska myndigheten grundläggande i utvecklingssamarbetet. ”Sverige betraktar den palestinska myndigheten som en nyckelpartner för att bidra till ett livskraftigt Palestina.” Den palestinska myndigheten saknar dock demokratisk trovärdighet då den sittande presidenten Mahmoud Abbas sedan 2009 sitter utan ett demokratiskt mandat, då Abbas vägrar hålla nya val. Sverige måste därför kräva att den palestinska myndigheten och terrororganisationen Hamas som i dag kontrollerar Gaza, genomför fria val för palestinierna. Om inte så sker ska bistånd frysas och sanktioner införas fram till den dagen att fria val genomförs i Palestina. Detta är en avgörande del i att återupprätta Sveriges trovärdighet i regionen och en grundbult för att nå en slutgiltig fred, byggd på frihet och demokrati.

Statusen som palestinsk flykting är unik, den är den enda flyktinggrupp som hanteras inom ett eget flyktingorgan, UNRWA. Konsekvensen av FN:s särlösning för just palestinska flyktingar är att statusen som flykting i praktiken går i arv. Det gör att den som föds i ett flyktingläger i dag kan utgöra tredje eller fjärde generationens flykting. Detta är ett ohållbart sätt att hantera den rådande situationen. UNRWA:s särställning gör även att levnadsvillkoren för palestinska flyktingar permanentas i flyktingläger i stället för att dessa flyktingar integreras i de länder där de befinner sig. Över femtio år har gått sedan kriget bröt ut, det är därför orimligt att palestinska flyktingar inte tillåts integreras utan hålls utanför de samhällen där de nu bor genom att förvägras medborgarskap, exempelvis i Libanon.

Vi vill att UNRWA avvecklas och att de palestinska flyktingarna överförs in i UNHCR:s uppdrag och likställs med alla andra flyktingar i världen. Vi vill också se att Sverige blir drivande internationellt för att palestinska flyktingar ska få möjlighet att få medborgarskap i de länder där de i dag är bosatta.

Liberalerna vill se en normalisering av relationen mellan Sverige och Israel. Anledningen är att vi vill se ett fredligt slut på den långdragna konflikten. Som ett steg i detta kommer ledamöter för Liberalerna i Sveriges riksdag lägga motioner som stödjer dessa förslag.

För att Israel ska kunna leva i fred och frihet måste de grannländer som i dag de facto är diktaturer ta avgörande steg mot demokrati. Sverige kan verka för det ena eller det andra. Nu är tiden inne att välja.

Maria Nilsson
riksdagsledamot Liberalerna

Marcus Nilsen
tidigare distriktsordförande Liberala ungdomsförbundet Väst

Debattartikel publicerad i SvD 4 februari 2020