Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Aktuella nyheter om Israel

Därför säger palestinierna nej innan de sett fredsplanen

Den välkände israeliske diplomaten och politikern Abba Eban var en bländande talare och retoriker. Till hans mest kända citat hör detta, om palestinierna: ”De missar aldrig ett tillfälle att missa ett tillfälle.”

Jag kommer att tänka på detta uttalande när jag tar del av Trumps fredsplan, ”århundradets överenskommelse”, som presenterades på tisdagen. För det märkliga är att denna plan, som är mycket mer detaljerad än jag trodde, faktiskt ger palestinierna en egen stat med tydliga gränser, möjligheten att ha en del av östra Jerusalem som sin huvudstad samt ett massivt stödpaket på närmare 500 miljarder kronor – givet att de uppfyller vissa krav.

Självklart kommer palestinierna att säga nej till detta. Det gjorde de redan innan de såg planen.

Detta har varit arabernas agerande i över hundra år, varför skulle de ändra sig nu? Från Feisalplanen 1917, via Peel-kommissionen 1937, den brittiska vitboken 1939, FN:s delningsplan 1947, Khartoum-mötet 1967, fredsplanen med Egypten 1979, Oslo-processen, Ehud Baraks plan år 2000 och Ehud Olmerts förslag 2008 – alla dessa förslag och planer på ett fredsavtal som skulle ge palestinskt självbestämmande eller en egen stat, har araberna sagt nej till.

Varför skulle de ändra sig nu?

Men låt oss titta på vad Trumps plan innehåller.

• Gränser: Israel annekterar cirka 20 procent av Judeen och Samarien, palestinierna bildar en stat på större delen av området. Israel får kontroll över gränserna.

• Jerusalem: Palestinierna kan bilda sin huvudstad i norra och östra delarna av staden, utanför den israeliska säkerhetszonen.

• Bosättningar: Israel får annektera Jordandelen och samtliga bosättningar, men inte bygga i dessa bosättningar på fyra år.

• Säkerhet: Israel har full kontroll från Jordanfloden till Medelhavet, israeliska armén behöver inte lämna området.

• Palestinsk stat: Planen ger palestinierna en stat på 70 procent av Judeens och Samariens yta, dock först om fyra år. Detta förutsätter att palestinierna accepterar planen, slutar betala terrorister, slutar hetsa mot judar och Israel och stödja terrorism, tar itu med korruptionen, respekterar mänskliga rättigheter, religionsfrihet och pressfrihet, samt att Hamas och Islamiska jihad lägger ner vapnen, så att statsbildningen fungerar i praktiken.

USA kommer att erkänna en sådan palestinsk stat och ge ett enormt ekonomiskt stöd till den.

Egentligen har palestinierna stor anledning att vara väldigt positiva till planen – åtminstone om det de önskar är en egen stat, fred med Israel och en god framtid. Allt detta ger Trump dem.

Ändå är det Abbas som redan från början sagt nej. Inte Bibi Netanyahu.

Vi vet alla varför. Abbas mål är att en palestinsk stat ska ersätta Israel, inte finnas sida vid sida med Israel. Abbas är inte demokratisk; han vill fortsätta den militära kampen, han vill fortsätta med sin terror och antisemitism, han vill inte ha demokrati, och självklart kommer inte Hamas och Islamiska jihad att sluta sin kamp. 

Så planen är död från början och alla vet det. 

Men varför är både Bibi Netanyahu och hans rival Benny Gantz positiva till planen, när den ger palestinierna en stat och en huvudstad i delar av östra och norra Jerusalem?

Jo, planen bekräftar det ändrade Mellanöstern som Israel, USA och många andra ser, men som Sverige och en del europeiska länder inte ser. Här heter det att planen är en förolämpning mot palestinierna, att den går stick i stäv med EU:s och FN:s arbete, att planen kommer nu för att Trump och Netanyahu har inrikesproblem etcetera. Men sanningen är att planen tar hänsyn till palestiniernas försvagade situation, verkligheten på marken och även, till viss del, historiska sanningar.     

Planen befäster det självklara i hur Mellanöstern har förändrats på ett sätt som många européer och palestinier fortfarande inte vill se. Konflikten mellan israeler och palestinier är inte den centrala konflikten, som så länge hävdats. Alla som sett utvecklingen – den arabiska våren, kriget i Syrien, konflikten mellan Iran och Saudiarabien och mellan sunni och shia – alla förstår att Mellanöstern har betydligt större problem.

Palestiniernas sak har försvagats, därför är denna plan bra för dem. Den välkomnas av Saudiarabien och Egypten och stöds av Bahrain, Qatar, Förenade arabemiraten och Oman; fler kan säkert tillkomma.  

Sammanfattningsvis: Planen är mer genomarbetad och detaljerad än förväntat. Israel kan vara positiva eftersom den ser på Judeen och Samarien på ett nytt sätt. Men självklart är den oacceptabel för palestinska ledare som vill ha alla krav tillgodosedda, inte vill ha fred och helst vill dansa på graven av den judiska staten.

Ulf Cahn
Generalsekreterare, Förenade Israelinsamlingen/Keren Hayesod

Israelkommentar publicerad i Världen idag 30 januari 2020

Vänskapsförbundet Sverige-Israel i möte med utrikesminister Ann Linde

 

Vänskapsförbundet Sverige-Israel hade fredagen den 17 januari ett möte med utrikesminister Ann Linde. I Vänskapsförbundets delegation ingick Stefan Dozzi (generalsekreterare), Maria Halkiewicz (AU-ordförande) och Michael Cohn. Följande framfördes till Utrikesministern:

Sverige behöver i sin kamp mot antisemitismen ta avstånd från, och motarbeta, antisemitismen i UNRWA:s skolböcker och de terroristlöner som utbetalas av PLO.

Vänskapsförbundet lämnade vid sitt besök över ett fyrtiosidigt kompendium med gravt antisemitiska bilder och citat ifrån de skolböcker som används i UNRWA:s skolor på de palestinska territorierna.

I dessa skolböcker används antisemitiska stereotyper och barn uppmanas till krig och martyrskap.

Utrikesministern framförde att det i Sverige finns en väldigt låg procent av befolkningen som framför klassiska antisemitiska stereotyper. Vänskapsförbundet påpekade att om man räknar in demoniseringen av Israel som en form av antisemitism så är procenttalen ganska lika övriga Europa. Man framförde även att denna typ av propaganda sprider sig och att dessa böcker även används i Sverige. I Mellanöstern gör man heller ingen distinktion mellan judar och israeler. Det framfördes här att UD:s brist på avståndstagande och sanktioner mot UNRWA och PLO för deras antisemitiska propaganda är det som gör att det blir svårt att återuppta normala relationer med Israel. Det hat som barnen fostras till cementerar även konflikten och gör den olöslig. Sverige har till skillnad mot många andra europeiska länder såsom Tyskland och England m.fl. inte heller velat underteckna den delen av den Internationell Holocaust Remembrance Resolution som definierar orättfärdig Israelkritik som en form av antisemitism.

Frågan om lönerna till de terrorister och deras familjer som mördat israeler togs upp och här framfördes från UD att de ser på dessa som en form av socialbidrag.

Det framfördes att Sverige, som en av de största bidragsgivarna till UNRWA och även indirekt PLO, kraftfullt måste ta avstånd från antisemitismen i de palestinska territorierna. Risken är annars stor att den internationella konferens som ska anordnas mot antisemitismen i Malmö i oktober inte kommer att uppfattas som seriös av Israel och många judiska företrädare.

Vi var överens om att deklarationer om att erkänna Israels existens idag inte är en relevant fråga. Tyvärr fann vi vid detta möte inget gehör för att Sverige på något sätt var intresserad att dra ned på sin support eller ställa krav på de organisationer inom de palestinska områdena som belönar terrorister eller sprider antisemitiska budskap och propaganda.

Vänskapsförbundet Sverige-Israel oroas av den politik som förs, men ser fram emot en fortsatt dialog med UD och utrikesminister Ann Linde och hoppas att Sverige inser att den politik de bedriver i området befäster konflikten och sprider antisemitism inte bara i andra delar av världen utan också till vårt land.

Vår förhoppning är att Sverige ska ompröva sitt stöd och sätta kraft bakom den kritik som här framfördes.

Ur ett pressmeddelande som även finns på Vänskapsförbundets hemsida:

Hammarberg och Bjereld blundar för palestinsk antisemitism


 REPLIK DN DEBATT. Företrädare för Vänskapsförbundet Sverige Israel: Hammarbergs och Bjerelds artikel [DN 27/1] kan endast haft som syfte att grumla de tydliga definitioner på antisemitism som IHRA har skapat.

Thomas Hammarberg och Ulf Bjereld skriver att kampen mot antisemitismen är av största vikt för dem som önskar fred i Israel och Palestina. Det är ett positivt anslag och det är också mycket positivt att Statsminister Stefan Löfvén ställt sig bakom International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA) definitioner och exempel på antisemitism.

Författarna fastställer sedan i artikeln att IHRA:s definitioner inte räcker därför att de kan ”tolkas” som att man inte kan kritisera Israel, deras institutioner och deras ”brott mot folkrätten”. Här bör det nämnas att diskussioner om politiken på västbanken är vardag inom den judiska världen och också i Israel där pressfrihet och yttrandefrihet är en av de demokratiska hörnpelarna.

Det är dock tydligt att debattörerna anser att dimridåer och anfall är bästa försvar.

I artikeln följer sedan en lång rad av svepande generaliseringar om västvärldens historiska ansvar för antisemitismen och man framhäver att de förslag man för fram i artikeln skärper kampen mot antisemitismen utan att visa på vilket sätt de exempel som redan finns i IHRA:s definitioner är otillräckliga. För balansens skull tas det även upp, i en svepande formulering, att palestinierna också bryter mot folkrätten och ibland de organisationer som använder antisemitismen i sitt opinionsarbete för den ena sidan.

För cirka 2 månader sedan uppvaktade vi Thomas Hammarberg i riksdagen och presenterade ett stort antal exempel i text och bild som visar hur skolböckerna för grundskolebarn på Västbanken och i Gaza indoktrinerar till antisemitism, martyrskap och våld i UNRWA:s skolor.

Dessa böcker har även spridits i skolverksamheten i Sverige. Vi har även presenterat detta för svenska utrikesministern och biståndsministern då Sverige är en av de största enskilda biståndsgivarna till UNRWA. Författarna av artikeln ser också det regerande partiet i Palestina, Fatah som sitt systerparti.

Om denna Mellanösternantisemitism nämner Hammarberg och Bjereld ingenting. Den enda som anklagas för något specifikt i artikeln är Israel och dess ”brott mot folkrätten”. IHRA definierar denna argumentationsteknik som dubbla måttstockar i sin definition av den typ av antisemitism som kallas orättfärdig israelkritik. Denna artikel borde, om den skulle vara neutral, och verkligen bry sig om antisemitism ta upp det faktum att svenska skattemedel finansierar skolverksamhet där våldsbejakande och antisemitiska skolböcker används och där varken UD eller Sida offentligt tar avstånd ifrån detta. 

Den antisemitiska och våldsbejakande retoriken som sprids med hjälp av svenskt bistånd permanentar konflikten och skadar därmed både palestinska och israeliska barns framtid. Som fredsvänner borde Hammarberg och Bjereld även ta upp detta som ett problem i en artikel om antisemitismen och kopplingen till Mellanösternkonflikten.

När Hammarberg dessutom i slutet av mötet i riksdagen i vittnens närvaro, frågar den enda närvarande juden, om han kan vara opartisk, så uppfyller man ytterligare en definition på antisemitism.

Hammarbergs och Bjerelds artikel kan endast haft som syfte att grumla de tydliga definitioner på antisemitism som IHRA har skapat. De bortser också ifrån den effekt antisemitismen ifrån PLO, UNRWA och även Iran har på Mellanösternkonflikten och i Sverige. Att artikelförfattarna dessutom är stora förespråkare av ekonomiskt stöd till de organisationer som sprider denna antisemitiska propaganda borde om inte annat uppröra alla skattebetalare här i Sverige.

Stefan Dozzi, generalsekreterare, Vänskapsförbundet Sverige Israel

Maria Halkiewicz, AU ordförande, Vänskapsförbundet Sverige Israel

Michael Cohn, AU-ledamot, Vänskapsförbundet Sverige Israel

Christine Rundqvist, vice ordförande, Vänskapsförbundet Sverige Israel, Stockholm

Tobias Petersson, ledamot, Vänskapsförbundet Sverige Israel, Stockholm

Publicerad på DN Debatt 30 januari 2020

Sex skäl till varför den palestinska ledningen inte borde förkasta fredsplanen

Den här texten är skriven av två vänner. Vi har olika åsikter om konflikten, och de frågeställningar som hör dit. Texten hade sett annorlunda ut om vi skrivit den var för sig. Nu har vi försökt att ta fasta på de övergripande inslag där vi ändå är överens. Det är ju faktiskt så man gör för att ta sig framåt och uppnå fred.

 
Det palestinska ledarskapet står inför ett stort och avgörande beslut när det gäller president Trumps fredsplan för att lösa konflikten mellan palestinier och israeler.
 
Med tanke på att den Palestinska myndigheten tyvärr valt att klippa banden till Trumps administration, och med tanke på de uttalanden gjorts från en del av myndighetens företrädare, så vore det inte särskilt överraskande ifall den Palestinska myndighetens första reaktion blir ett tvärt avslag utan att ens ha läst förslaget. Och Hamas och Palestinska Jihad, då? Vi kan vara rätt säkra på hur de ställer sig.
 
Men vi hoppas att många palestinier kommer att se fördelen med att ha is i magen och räkna till tio innan man lämnar en officiell reaktion på fredsplanen, och den vision planen rymmer för både palestinier och israeler.
 
Här är sex skäl till varför det palestinska ledarskapet borde ta sig an planen, läsa den noga, systematiskt beskriva sina invändningar – och sen föreslå realistiska, praktiskt genomförbara tillägg i en gemensam diskussion. Planen är en inbjudan till båda parter att seriöst delta i processen.
 
1) Bygg vidare på de delar som är positiva
När palestinska företrädare väl haft chansen att gå igenom president Trumps fredsplan, så kan de bygga vidare på dess positiva delar, invända mot de inslag man motsätter sig, föreslå alternativ, realistiska och genomförbara förslag, och uppnå meningsfulla framsteg genom hårt diplomatiskt arbete.
 
2) Lär av historien
Bland palestiniernas värsta fiender finns tiden och det faktum att de undviker direkta förhandlingar. Israel växer och blomstrar medan palestinierna fortfarande halkar efter (även om det går bättre på Västbanken). Palestinierna kan fortsätta att invänta ett bättre avtal, men det är knappast sannolikt att ett sådant någonsin kommer.
 
För att kunna ge nästa generation av palestinier en bättre framtid måste vi nu förhandla med en uppriktig vilja att nå gemensamma resultat. Det palestinska ledarskapet måste vara pragmatiskt. Palestinier måste inse vad som är realistiskt och inte enbart drivas av vad som känns rättvist.
 
Båda sidor kan gräla i årtionden om vad de anser är rättvist. Istället bör palestinierna fokusera på en realistisk plan som är möjlig att genomföra, och som kan göra palestinierna mycket gott om deras företrädare är framgångsrika förhandlare. Palestinska ledare kommer också att ha ett konkret och viktigt ansvar när det gäller att därefter implementera det man lyckats uppnå i förhandlingarna. Ledarskapet måste vara redo för detta så att deras folk kan dra nytta av framgångarna och äntligen nå framgång.
 
3) Räkna inte med att Trump inte blir omvald
Om de palestinska ledarna hoppas att detta är president Trumps sista år i Vita Huset så kommer de antagligen att bli djupt besvikna. Sannolikheten för att Trump blir omvald till en ny presidentperiod är extremt hög.
 
4) Vad händer med tvåstatslösningen?
Beroende på hur planen tolkas, och hur den palestinska entiteten definieras, om demilitariseringen genomförs, hur den övergripande gemensamma säkerheten hanteras, vad blir allra viktigast för palestinierna att fokusera på? Tveklöst en plan som ger palestinier och israeler en trygg och säker tillvaro i sin vardag. Palestinier strävar dessutom efter – och förtjänar – värdighet och välstånd, samtidigt som de behåller sin distinkta identitet.
 
5) Ta upp frågetecken och orosmoln
När palestinierna väl sitter vid förhandlingsbordet kan de konstruktivt ta upp sådana frågor som känns problematiska. Ingen hindrar dem från detta. Huruvida deras önskemål kan uppfyllas är en annan sak. Men, som sagt, om de inte tar sig till förhandlingsbordet så missar de chansen att se vad som kan uppnås. Vi skulle kunna stå inför oändliga möjligheter och en mycket lovande framtid om fredsplanen skulle leda till ett avtal.
 
6) Ekonomiskt välstånd
När palestinierna vägrade medverka i 2019 års ekonomiska konferens i Bahrain, så var det på grund av att den ekonomiska delen introducerades före den politiska. När nu även det politiska avsnittet presenterats är det lätt för alla att se vilka enorma ekonomiska fördelar ett avtal skulle ge alla palestinier.
 
Inom ett decennium kan palestinierna bli ekonomiskt framgångsrika, handla fritt och säkra investeringar från hela världen. Det finns ingen anledning till varför palestinierna inte kan skapa ett nytt ’start up-samhälle’. Vi är båda fast övertygade om att man kan.
 
Detta är inte en ekonomisk fredsplan, men en framgångsrik ekonomi är avgörande för ett framgångsrikt fredsavtal och ett framgångsrikt palestinskt samhälle. Amerikaner och israeler, bland så många andra, kan handla med palestinier och investera där.
 
Om dessa sex skäl inte är tillräckliga för att locka fram ett engagemang hos det palestinska ledarskapet för Trumps fredsplan, så måste man betänka alternativet. Status quo, att allt fortsätter som hittills? Rentav försämrade förhållanden för palestinier på Västbanken och Gazaremsan? Är det verkligen vad palestinierna vill ha?
 
Palestinier har mycket att vinna på att granska planen noga, och arbeta konstruktivt tillsammans med president Trump och Israel. Palestinier har samtidigt mycket att förlora på att avvisa den föreslagna fredsplanen.
 
Det är dags att fånga denna historiska möjlighet, dess brister till trots, och ta reda på ifall fred äntligen kan uppnås. Det finns ingen perfekt plan. Det är dags att sluta vänta på en sådan.
 
 Jason D. Greenblatt och Bishara A. Bahbah
 
Jason D. Greenblatt is a former assistant to the president and special representative for international negotiations in the Trump administration. Follow him on Twitter at @GreenblattJD.

Bishara A. Bahbah is a former member of the Palestinian delegation to the multilateral peace talks. He taught at Harvard University and was associate director of its Middle East Institute.

Debattartikeln publicerades i Jerusalem Post 27 januari 2020 

Tel Aviv är först med att skärpa regelverket kring elsparkcyklar

 Tel Aviv stad vill öka säkerheten för både fotgängare och trafikanterna som hyr elsparkcyklar och har därför valt att införa nya, hårdare regler för elsparkcykel-företagen. Numera måste samtliga elsparkcyklar för uthyrning utrustas med hjälm, registreringsskylt och förnybara batterier. Även nya direktiv gällande hastighetskrav kommer också införas och i särskilda områden kommer elsparkcyklar att förbjudas helt. De nya reglerna kan bli vägledande för hur andra städer väljer att hantera trafikproblemen som uppstår på grund av elsparkcyklarna. 

I augusti 2019 påbörjades arbetet för att öka trafiksäkerheten gällande elsparkcyklarna i staden. Företagen som hyr ut elsparkcyklar, tvingades redan då att förhålla sig till en rad nya regler som exempelvis begränsningar på antalet elsparkcyklar per företag, nya parkeringsregler samt krav på åtgärder för att förhindra minderårigas möjligheter till att använda elsparkcyklarna. Med de nya restriktionerna väljer nu Tel Aviv att fortsätta arbetet i syfte att öka trafiksäkerheten och den allmänna ordningen i staden. 

”Jag är stolt över att Tel Aviv blir den första staden i världen som kräver att stadens elskotrar ska utrustas med registreringsskyltar och hjälmar. Vi ser detta som en fantastisk utveckling när det gäller att leverera hög säkerhet till våra medborgare såväl som den ökade turismen. För mig, som representerar Israel i Norden, tror jag att det kommer att uppskattas av de nordiska resenärerna och hoppas att många andra länder kommer att följa vårt exempel vad som gäller säkerheten i trafiken” säger Nira Fisher, direktör för israeliska Statens Turistbyrå i Norden

För mer information: https://visit.tel-aviv.gov.il/move/in-tel-aviv

Israeliska statens turistbyrå

Pressmeddelande publicerat 16 januari 2020

Femton missade chanser till fred mellan Israel och palestinierna

När den palestinske presidenten Abbas avfärdade Trumps fredsplan ingår detta i ett mönster som sträcker sig åtminstone hundra år tillbaka i tiden. Den arabiska sidan har alltid motsatt sig de förslag som accepterar den judiska staten Israels existens.


Här följer en lista i kronologisk ordning på femton missade möjligheter till fred.

1.) Efter första världskriget föreslog Feisal, senare kung av Irak, till judiska ledare ett partnerskap för att skapa ett judiskt och ett arabiskt land i det brittiska mandatet. Detta förslag förkastades av alla andra arabiska ledare.

2.) År 1937 föreslog Peel-kommissionen en delning av området i en judisk och en arabisk stat. Enligt förslaget skulle den judiska staten endast omfatta cirka 14% av mandatområdets yta. Den arabiska sidan förkastade förslaget.

3.) År 1939 utfärdade britterna en vitbok som fastlade en plan att dela området. Vitboken strypte också den judiska invandringen till det brittiska mandatet. Förslaget avslogs av den arabiska sidan.

4.) År 1947 lade FN fram en delningsplan för det återstående brittiska mandatet (78% hade år 1922 getts till den arabiska Hashemitiska klanen som bildade landet Jordanien). Inom ramen för delningsplanen skulle det bildas en judisk och en arabisk stat. Detta ledde till resolution 181 i FN:s generalförsamling. Den judiska sidan godtog denna delningsplan. Den arabiska sidan (vilket inkluderade samtliga arabländer och de palestinska araberna) förkastade däremot förslaget och FN-resolutionen, och startade ett krig mot den nybildade staten Israel. Under kriget och dess efterspel flydde ca 815.000 judar från kringliggande arabiska länder för att sätta sig i säkerhet i Israel. Kriget slutade med att Jordanien ockuperade Västbanken och Egypten ockuperade Gazaremsan, områden som enligt delningsplanen skulle ha utgjort den arabiska staten Palestina.

5.) Under tiden 1948-1967 kunde palestinierna krävt en egen stat från Jordanien och Egypten. Detta skedde dock inte utan de tvingades leva i flyktingläger. I Jordanien har de allra flesta palestinier givits jordanskt medborgarskap.

6.) Under tiden 1948-1967 vägrade de arabiska länderna och palestinierna att diskutera fred med Israel. Istället närde man förhoppningen att en dag utplåna den judiska staten.

7.) År 1967 bröt Egypten mot vapenstilleståndsavtalet med Israel vilket ledde till Sexdagarskriget. Resultatet av kriget blev att Israel fick kontroll över Västbanken, Gaza, Sinai och Golanhöjderna.

8.) Efter Sexdagarskriget ville Israel förhandla om fred men Arabstaterna träffades i Khartoum, Sudan för ett toppmöte (Khartoum Summit) där man kom överens om ”3 Nej” i förhållandet till Israel: Nej till fred med Israel, Nej till erkännande av Israel och Nej till förhandlingar med Israel.

9.) Israel och Egypten lyckades sluta fred år 1979. I den fredsplan man lade fram fanns ett långtgående förslag om palestinskt självstyre på Gaza och Västbanken. Ingen palestinsk företrädare nappade på denna möjlighet då målet fortfarande var ett totalt utplånande av staten Israel.

10.) Efter den första Intifadan 1987-1993 påbörjades Oslo-processen. Det var en fredsprocess mellan Israel och palestinierna, som företräddes av PLO. Den upprättade bl.a. självstyre för palestinierna på Gaza och på delar av Västbanken. I samband med att det palestinska ledarskapet lät utlösa den andra palestinska Intifadan (hösten 2000) bröt Oslo-processen samman.

11.) I december 2000 förkastade Yassir Arafat president Bill Clintons förslag till fortsatta förhandlingar om en slutgiltig fred med Israel. Clintons förslag var en ytterligare eftergift från den dåvarande israeliska premiärministern Ehud Baraks förslag. Palestinierna skulle i det här förslaget ha värdskap för platserna runt Tempelberget, ha östra Jerusalem som sin huvudstad samt styra över de muslimska och kristna områdena i Jerusalems gamla stadsdel. Barak hade accepterat Clintons förslag.

12.) Arabförbundets förslag 2002 om att erkänna Israel om samtliga områden utanför den s.k. Gröna linjen gavs upp, och alla flyktingar fick återvända. Förslaget uppfattades ej som seriöst av Israel.

13.) Efter den israeliska utrymningen av bosättningarna på Gaza-remsan hösten 2005 fanns det en möjlighet för palestinierna att ta tag i det palestinska samhället och skapa en relation av tillit mellan Gaza och Israel. Istället använde man suveräniteten till att öka antalet attacker mot israeliska civila i södra Israel.

14.) År 2008: Olmerts förslag. Israels premiärminister Ehud Olmert gav palestiniernas president Mahmoud Abbas ett erbjudande som innebar israeliskt tillbakadragande från 94% av Västbanken – med israelisk mark som kompensation (“land swaps“) för de större bosättningsblockens resterande 6%. Förslaget innebar också skapandet av en passage mellan Västbanken och Gaza, en delning av Jerusalem, och mottagandet av tusentals palestinska flyktingar. USA:s utrikesminister Condoleezza Rice kallade budet “amazing“, men Abbas avstod från erbjudandet.

15.) År 2013 erbjöd även premiärminister Benjamin Netanyahu den Palestinska myndigheten ett liknande bud, men president Abbas var inte intresserad av annat än ett maximalistiskt fredsavtal, där i stort sett alla krav inklusive palestinska flyktingars återvändande – till Israel – skulle säkras.

(16.) År 2020. Trumps fredsförslag?)

Listan ingår i skriften "Israel - vanliga frågor och ärliga svar" av Lisa Abramowicz och Anders Engström.

Två decennier av Israelhat inom Svenska kyrkan

Under de tre senaste ärkebiskoparna i Svenska kyrkan har de utrikespolitiska utspelen i världspolitiken haft ett land som måltavla: Israel.

KG Hammar, Anders Wejryd och Antje Jackelén har sammanlagt suttit på ärkebiskopsstolen och hållit i staven i över två decennier. Två decennier av uppmaningar till bojkotter av Israel, av nätverkande med anti-israeliska och anti-judiska palestinska aktivister och av påverkansarbete gentemot politiker på såväl den nationella som den internationella arenan. Två decennier av ensidigt policyarbete, ensidigt fokuserade studieresor till Västbanken och mediala utspel med enögd Israelkritik. Två decennier av att montera ned och fördärva Svenska teologiska institutet i Jerusalem som en unik plats för judisk-kristen dialog och akademiska studier.

Det här är en komplex väv av kyrkliga nätverk och aktiviteter. För att förstå den behöver man sätta sig in i hur anti-judiska attityder och antisemitisk retorik tar sig uttryck i dag och i relation till staten Israel.

Några exempel är att israeler anklagas för att själva vara som nazisterna, att bildandet av staten Israel var en förintelse av palestinierna, att staten Israel inte har rätt att existera, att det finns en judisk världskonspiration samt att judar inte har någon teologisk eller historisk hemvist i Israel.

Alla dessa tankegångar finns i material Svenska kyrkan publicerar, i aktiviteter – som seminarier och studieresor – som kyrkliga avsändare arrangerar. Uppfattningarna dominerar i de skilda palestinska nätverk man stödjer och samarbetar med.

Det finns en kronologi att följa dessa två decennier som förflutit, som likaledes den är avgörande för att förstå såväl komplexiteten som magnituden i kyrkornas anti-israeliska påverkansarbete.

År 2001 hölls en FN-konferens om och mot rasism i Durban i Sydafrika. Under mötet arrangerades även en parallell konferens i regi av organisationen Forum (en NGO). Forums avslutande deklaration innehöll formuleringar om att Israel är att likna vid en rasistisk apart­heidstat samt är skyldig till rasistiska krigsbrott, handlingar som är att likna vid folkmord och etnisk rensning.

Den så kallade Durban-strategin uppmanade till total isolering av staten Israel. Bojkotterna avsåg att gälla alla områden: diplomatiska, ekonomiska, akademiska, kulturella, sociala och militära områden samt även hjälpinsatser.

Mary Robinson, vid den tiden kommissionär för mänskliga rättigheter och formell värd för FN-konferensen samt senare Irlands president, protesterade när Forum jämställde Davidsstjärnan och den nazistiska symbolen svastikan och hon uttalade orden: ”Jag är jude”. En av de drivande för att definiera Israel som en apart­heidstat var ärkebiskopen i den Anglikanska kyrkan i södra Afrika, Desmond Tutu.

Året därpå, 2002, undertecknade dåvarande utrikeschefen i Svenska kyrkan, Peter Weiderud (senare ordförande för Broderskap/Tro och solidaritet), biskopen i Västerås, Claes-Bertil Ytterberg, Mellanösternsekreteraren i Missionsförbundet (Equmeniakyrkan) och direktorn för Diakonia tillsammans med ett antal andra samhällsaktörer, som Sven-Eric Liedman, Göran Greider och Per Wirtén, ett upprop i Dagens Nyheter med uppmaningar till bojkott av Israel. Uppropet kallade till bojkott av varor från ockuperade områden, men debattörerna menade samtidigt att om detta inte räckte så krävdes en totalbojkott.

Samma år tillträdde Peter Weiderud som chef för den ekumeniska organisationen Kyrkornas världsråds (WCC) internationella avdelning och några år senare, 2005, uppmanade Kyrkornas världsråd till ekonomiska bojkotter av företag som man ansåg understödde Israels ockupation.

En tid innan hade den så kallade HOPP-kampanjen – förkortningen står för Häv ockupationen av Palestina – initierats av den dåvarande ärkebiskopen i Svenska kyrkan, KG Hammar. Med i bojkottkampanjen var ett antal andra samfund och organisationer, som Equmeniakyrkan och Diakonia. Kampanjen hade föregåtts av en uppmaning från WCC och det Ekumeniska palestinanätverket PIEF (knutet till WCC). HOPP-kampanjen kritiserades i motioner till kyrkomötet samma år och Svenska kyrkan uppmanades att lämna kampanjen. Kyrkomötet avslog motionerna.

Den internationella bojkottrörelse som fick namnet BDS – Boycott, Sanctions and Divestments – formerades även den år 2005. Rörelsen förespråkar en total och fullständig bojkott av Israel, så som det uttrycktes i Sydafrika. Det är således upprinnelsen till BDS-rörelsen som sker i Durban.

Några år senare, 2009, formulerades det så kallade Kairos-dokumentet av ett antal palestinska kyrkoledare och inom ramen för WCC och det Ekumeniska palestinanätverket (PIEF). Retoriken och uppmaningarna i dokumentet har sin klangbotten i Forums deklaration från 2001 och BDS-rörelsen.

I ett antal motioner till Svenska kyrkans kyrkomöte år 2012 uppmanades kyrkorna att följa BDS-bojkottkraven och ge Kairos-dokumentet status i Svenska kyrkan, vilket också skedde genom beslutet som fattades i kyrkomötet. Kairos-dokumentet förmedlar även en hårdför ersättningsteologi, där judendom ses som död och mörk och ersatt av kristendomen. Här förnekas och demoniseras kristendomens judiska rötter. Judarna fråntas sitt existensberättigande.

Två år senare hade ärkebiskop Anders Wejryd ett möte med ledaren för Muslimska brödraskapets terrororganisation Hamas, Ismael Haniya, i Gaza tillsammans med BDS-aktivister. Sommaren 2017 arrangerade kyrkorna seminarium i Almedalen med representanter för BDS. Ärkebiskop Antje Jackelén poserade på bild tillsammans med BDS i samband med seminariet och bilden spreds i sociala medier.

Det finns inget oskyldigt över kyrkoledarnas agerande och det utrikespolitiska spelet. Måltavlan är tydlig och klar: den judiska staten Israel.

Annika Borg
teol. dr., skribent och präst i Svenska kyrkan

Annika Borg ingår tillsammans med docent Johan Sundeen i forskningsprojektet ”Den förändrade Israelbilden inom svenska trossamfund”. Hon arbetar som politisk sakkunnig på Moderaternas kansli i Stockholms stadshus.

Krönika publicerad i Världen idag 8 januari 2020

Bjurwald förenklar läget i Labour

REPLIK Lisa Bjurwald bagatelliserar den antisemitism som förekommit i Labour, och tycks inte ha hela situationen klar för sig, skriver Charlotte Wiberg. 

Det var med stigande förvåning jag läste Lisa Bjurwalds text om antisemitismanklagelserna mot Jeremy Corbyn och hans Labour (2/1). Förvåning eftersom Bjurwald med en bakgrund i Expo och Teskedsorden borde vara kunnig om och alert inför uttryck för antisemitism i samtiden. I stället beskriver hon situationen i Labour som att ”enstaka medlemmar” utan uppdrag i partiet uttryckt sig antisemitiskt. I diskussion på Twitter förnekar hon att det skulle ha rått ett krisläge i Labour och bagatelliserar den antisemitism som förekommit genom att hävda att den inte varit värre än vad som gäller generellt, överallt och i andra partier. Att Lisa Bjurwald väljer att använda Norman Finkelstein, som gjort karriär på att förminska antisemitism, och den populistiska sajten The Canary, som förespråkar jämställandet av Israel med tredje riket och skyller sin ekonomiska nedgång på ”sionister”, bär också något av overklighetens prägel.

För att vara tydlig redan från början: nej, det är inte sannolikt att Jeremy Corbyn skulle inrätta raslagar eller kunna vara ett reellt hot mot judars fysiska liv. Naturligtvis överdrivs det och hycklas från högerhåll angående vänsterns eventuella farlighet för judar. Men grejen är att Labour givit högern något att överdriva. Det finns, som Lisa Bjurwald borde vara väl medveten om, mer än en typ av antisemitism. Att Jewish Labour Movement beslutade inte kampanja för Corbyn i valet utan endast föra fram vissa kandidater från Labour är naturligtvis en helt exceptionell situation. Deras anledning? De bedömde att Labour i dag inte utgör en trygg miljö för judar (”a safe space for Jews”). Med det menar de förmodligen inte att de fruktar för sina liv. De menar att judar trakasseras i Labour. De ser det som en del av själva partikulturen, som ledningen varit oförmögen eller ovillig att göra upp med.

Expos motsvarighet i Storbritannien, HOPE not hate, har upprepade gånger skrivit om problemet. Judiska parlamentsledamöter som Ruth Smeeth, Luciana Berger och Louise Ellman har utsatts för antisemitiska attacker, och i Bergers fall gick detta så långt att hon var tvungen att komma med polisskydd till förra årets partikongress (här handlade det alltså om direkta fysiska hot). Hon har nu lämnat partiet. Många Corbynanhängare har bortförklarat problemet genom att tolka det som en ondsint kampanj att få bort partiledaren, varför de inte ansett sig behöva ta anklagelserna om antisemitism på allvar. Men även Corbynanhängare som Momentumgrundaren Jon Lansman och skotska aktivisten Rhea Wolfson har varit utsatta. För att citera den sistnämnda: “Vi måste vara tydliga: antisemitism är ett problem inom vänstern, och vår skyldighet som socialister att motverka alla former av diskriminering blir inte mindre av att det finns de som cyniskt exploaterar detta faktum.”

Frågan om huruvida Jeremy Corbyn själv är antisemit eller inte är egentligen mindre intressant. Själv ser jag ett Janusansikte som ena stunden riktar en varm chanukkahälsning till judar i hela världen, men andra stunden inte klarar av att tydligt bekräfta att följande tweet från en Labourkandidat, som inte uteslutits utan backats av sina partikamrater, är antisemitisk: ”Rothschildzionister styr Israel och världens regeringar”. Snarare än att vara antisemit kanske han helt enkelt inte riktigt förstår och känner igen antisemitism. Han är ett symptom snarare än orsaken till problemet. Men det finns ett antal tidigare anställda inom partiet som talar om en explosionsartad ökning av antisemitiska incidenter efter Corbyns tillträde, som inte alls står i proportion till det ynka antal uteslutningar som skett. Detta är en del av det underlag Jewish Labour Movement lämnat till Storbritanniens Equality and Human Rights Commission, som nu har att avgöra om Labourpartiet ska anses vara genomsyrat av en antisemitisk kultur (”institutionally antisemitic”) eller inte. Oavsett resultatet har Labour förlorat många judiska medlemmar och anhängare under de senaste åren, och har en hel del arbete att göra för att försöka reparera skadan.

Det finns också de som stannar kvar och vissa av dem ger Corbyn uttryckligen sitt stöd. Naturligtvis finns det olika problembeskrivningar. Det finns icke-judiska medlemmar, som kolumnisten Owen Jones (mest känd för boken Chavs), som ser det som självförvållat att överrabbinen Ephraim Mirvis i ett annat osannolikt utspel uppmanat judar i Storbritannien att inte rösta på Labour. Andra, som regissören Ken Loach, skyller allt på en smutsig politisk kampanj mot Corbyn. Att gå nerför den vägen är, menar jag, att ta ett rätt ödesdigert beslut om att vissa personer (det vill säga judar som inte bekräftar Loachs egen världsbild) inte ska anses värda att lyssna på. Är det verkligen där Bjurwald vill befinna sig?

Den svenska högern, påpekar hon, vill nu utsätta Socialdemokraterna för en likadan ”kampanj” som den Labour utsatts för. Ja, M vill smutskasta S och SD försöker genom sin historieskrivning projicera de problem de själva har på S, det vet vi ju. Men för att förstå vad som hänt i Storbritannien måste en ha hela situationen klar för sig. Och i Sverige råder inte alls samma problematik. Visst, Ilmar Reepalu gjorde skada. Och SSU borde inte sjunga ”krossa sionismen”. Men det är svårt att tänka sig att rabbiner i Sverige skulle gå ut och varna sina församlingsmedlemmar för att rösta på S. Det har de helt enkelt ingen anledning till. Det finns större anledning att seriöst fråga sig vad som gick snett i England än att dra paralleller med Sverige. Vi är inte där och inget tyder på att vi kommer att komma dit.

Charlotte Wiberg
frilansskribent

Debattartikel i Dagens Arena, publicerad 7 januari 2020


Följ ovanstående länk för tillgång till hela relikutbytet mellan Wiberg och Bjurwald.

Våldsbejakande julbudskapen i skolan som Svenska kyrkan samlar in pengar till

Kollekt fortsätter från Svenska kyrkan till palestinsk skola med våldsbejakande och antisemitiska skolböcker. Fortsätter gör också förnekelsen av det våldsbejakande innehållet i skolböckerna i den kristna föreningen knuten till Svenska kyrkan som hanterar biståndet. Och nu avslöjas nya blodiga våldsbejakande inslag i skolans aktiviteter.

I Betlehem på Västbanken stödjer svenska Jerusalemföreningen skolverksamhet i den Gode Herdens Svenska Skola. Sedan tidigare har jag kritiserat skolan och föreningen för de´våldsbejakande och antisemitiska läromedel som används i skolan liksom i de UNRWA-skolor i området som finansieras av svenska staten. Svenska Jerusalemföreningen beskrivs av Svenska kyrkan som en ideell och självständig organisation som verkar inom Svenska kyrkan. I styrelsen sitter även en representant för kyrkan. Svenska kyrkan samlar in kollekt och kyrkoavgifter till skolan.

Hela tiden sedan kritiken mot skolböckerna började lyftas av mig och Vänskapsförbundet Sverige-Israel så har Svenska Jerusalemföreningen förnekat eller bagatelliserat de palestinska skolböckernas våldsbejakande retorik. Det hela började i våras genom att föreningen påstod sig ha utfört en granskning av skolböckerna. Men böckerna som de då granskade gavs ut mellan åren 2002 till 2006 och används inte i dagens skola. Och på den tiden då dessa böcker användes så fördes inte våldsbejakande budskap ut på samma sätt i ämnet arabiska språket. Granskningen var helt enkelt irrelevant. Föreningens granskningen basunerade ut att ”man aldrig finner något hat eller uppmaningar till våld” i skolböckerna (Svenska Jerusalemföreningens tidskrift årgång 118– juni 2019 – nummer 2). 

I årets marsnummer av Svenska Jerusalemföreningens tidskrift kan vi också läsa en artikel om att ”rabbiner och palestinier granskar läroböcker”(Svenska Jerusalemföreningens tidskrift årgång 118 – mars 2019 – nummer 1). I artikeln hänvisas det till ”Victims of Our Own Narratives” en rapport om israeliska och palestinska skolböcker som släpptes 2013 på initiativ från Council of Religious Institutions of the Holy Land (CRIHL). Jag har läst rapporten och tycker att det finns mycket att kritisera i den. Till att börja med finns för få bilder från källorna så att man kan gå tillbaka och jämföra med översättningarna av skolböckerna. För det andra finns ingen lista över alla böcker som översättarna analyserat. Men framförallt överdrivs systematiskt brister i israeliska läroböcker medan de samma slätas över och bortförklaras i de palestinska. Med stöd av rapporten hävdar Svenska Jerusalemföreningen att ”förnedrande beskrivningar av ”den andre” som finns i läroböcker i andra delar av världen saknas här. Vi kan därmed konstatera att det som vi ibland hör om att palestinska skolböcker är fulla av judehat, bestämt kan dementeras” (Svenska Jerusalemföreningens tidskrift årgång 118 – mars 2019 – nummer 1). Värt att veta är dock att Israels chefsrabbinat som ingår i CRIHL inte stödde rapporten och USA liksom Israel tog avstånd från den och kritiserade dess slutsatser. Den som vill kan fördjupa sig ytterligare i kritiken mot rapporten genom att läsa journalisten Adi Schwartzs artikel The Palestinian Textbook Fiasco i det amerikanska onlinemagasinet The Tower.

I årets sista nummer av föreningens tidskrift (Svenska Jerusalemföreningens tidskrift årgång 118– 2019 – nummer 4) görs ytterligare en granskning och analys av de palestinska skolböckerna, nu av de böcker som släpptes i år. Det är dock bara höstterminens skolböcker som gås igenom då vårterminens ännu inte finns på skolan, enligt Jerusalemföreningen.

Den Svenska Jerusalemföreningens konstaterar nu att man inte finner ”nidbilder av judar eller förnedrande skildringar av judar” inte heller finner föreningen att någon glorifiering eller uppmaning till terrorism finns skolböckerna. Hade man däremot gått in i islamundervisningens skolböcker hade man dock kunnat finna antisemitiska föreställningar om judar som ”islams finder” till exempel.

Samtidigt som föreningen konstaterar att inge glorifiering förekommer i böckerna medger föreningen att det finns ”ett litet antal fosterländska dikter med en retorik om kamp och strid”. Och detta anses alltså inte vara uppmaning till terrorism? Märkligt.

Svenska Jerusalemföreningens konstateranden och inställning till våldsbejakande texter är intressant då det i årskurs fems skolbok i arabiska språket på sidan 20 går att läsa ”Att ge sitt liv i strid, och offrandet, och kampen [i strid], och jihad, och kämpandet är det mest betydelsefulla i livet.”

På sidan 64 i Vårt vackra språk i volym 2 som användes i palestinska skolor nu tidigare i våras tvingas tredjeklassare sjunga och memorera: ”Jag lovar att jag ska offra mitt blod för att vattna de generösas land. Och ska avlägsna inkräktaren från mitt land. Och ska utrota återstoderna av utlänningarna/främlingarna.”. I lärarmanualen till samma bok står det om dikten att eleverna genom den ska lära sig känna igen idéen om ”uppskattandet av offer” och ”avlägsnandet av inkräktaren”.

Det intressanta är att Svenska Jerusalemföreningens analys nämner en text om ”hjältar” i den panarabiska, islamiska och palestinska historien på sidan 14-15 i arabiska språket för årskurs 5. Flera av ”hjältarna” beskriver föreningen som ”krigsherrar från islams första tid”. Nu ger Jerusalemföreningen intryck av att bli misstänksam men dess artikelförfattare frågar sig slutligen: ”Är detta terrorism? För mig är det historia, ungefär som man under min egen skoltid läste om hjältekungarna Gustav II Adolf och Karl XII.”

Bland de personer i texten som beskrivs som hjältar återfinns förutom den tidigare palestinske ledaren Yassir Arafat även en kvinnlig jihadkrigare och den kvinnliga Fatah-terroristen Dalal Al-Mughrabi som mördade över ett dussin barn, totalt 38 personer och skadade över 70 personer när hon 1978 sköt mot civila passagerare och sprängde sig själv på en buss som hon just kapat. Svenska Jerusalemföreningens artikel om skolböckerna nämner dock inte alls att terroristen och barnamörderskan Al-Mughrabi hyllas som en hjälte i texten.

Föreningen konstaterar också att judar inte nämns i de böcker i arabiska språket som de granskat. Någon reflektion över att inte judar nämns som människor i skolböckerna innehåller inte Svenska Jerusalemföreningens analys av böckerna.

Detta osynliggörande av ”den andre” finns inte alls på motsvarande sätt i israeliska skolböcker av de muslimska och kristna minoriteterna.

Nu kunde kritiken stoppat vid dessa palestinska skolböcker och Svenska Jerusalemföreningens relativiserande analys av skolböckerna men så blev inte fallet.

Igår publicerade nämligen Den Gode Herdens Svenska Skola våldsbejakande teckningar på sin Facebooksida och kommenterade bilderna på följande vis:

”Eleverna på skolan deltog i de underbara konstnärliga ritaktiviteterna i Al-Ihsanföreningen, i staden Beit Jala, under titeln ”Min stad, en symbol för ståndaktighet” där många skolor deltog…”.

Våldsbejakande teckning som Den Gode Herdens Svenska Skola vill uppmärksamma positivt att elev på skolan ritat.


Blodiga händer….en taggtråd. Återkommande våldsbejakande tema i palestinsk konst på skolor.

Föreningen som avses är kristna The Arab Orthodox Benevolent Society. I flera filmklipp upplagda på föreningens Facebooksida kan man se föreningens dansaktivitet till den våldsbejakande och medryckande låten Dammi Falistini (”Mitt blod är palestinskt”). En del av låtens text går så här: ”Åh moder bekymra dig ej, ditt hemland är ett befäst slott som jag offrar min själ fö, och mitt blod och mina ådror”.

Och den Gode Herdens Svenska Skolas rektor finns även med i filmklipp och bilder på the Arab Orthodox Benevolent Societys Facebooksida.

De ritade teckningar som barnen målat hos den kristna lokala föreningen och som den Gode Herdens Svenska Skola stolt visar upp på Facebook innehåller bilder som demoniserar den judiska staten som angripare av jultomten. En maskerad palestinsk figur står med något som ser ut som en slangbella på samma teckning. En annan teckning som en elev ritat föreställer blodiga händer som håller i taggtrådsstängsel. Bilder av blodiga händer eller blod och stängsel och taggtråd är ett återkommande konstnärligt tema i skolkonst på palestinska skolor som jag tidigare studerat och bilderna sänder budskapet att de palestinska barnen, offrande sitt eget blod, ska ”återvända” till de hem i dagens Israel som barnens far-och morföräldrar en gång i tiden övergav eller flydde från.

Teckningarna på skolan var pricken över i:et som ger mig skäl att hävda att Svenska kyrkans stöd till Den Gode Herdens Svenska Skola är fullständigt destruktivt och korrupt. Svenska Jerusalemföreningens beskrivning av sin så kallat kristna skola (med en minoritet kristna elever) har också bevisats vara till stora delar skönmålning.

Föreningen har inte visat på något sätt att man är beredd att göra vad som krävs för att påverka innehållet i skolböckerna så att eleverna inte utsätts för våldsbejakande extremism för svenska kollektpengar och kyrkoavgifter (kyrkoskatt). Istället bortförklaras och relativiseras det våldsbejakande innehållet. Detta är skamligt och ovärdigt en kristen förening och Svenska kyrkan.

Läs mer om tidigare granskning:

https://tobiaspolitiskresearch.wordpress.com/2019/08/22/kollekten-fortsatter-till-en-skola-for-fred-med-skolbocker-for-krig/

https://tobiaspolitiskresearch.wordpress.com/2018/12/30/de-kristna-foreningarna-som-driver-in-miljoner-till-jihadundervisning/

Tobias Petersson

Publicerad på TOBIAS POLITISKA RESEARCH 19 december 2019

Forbes rekommenderar läsarna att resa till Tel Aviv

Sandstränder, Bauhausarkitektur och antik historia är bara några av de faktorer som gör Israels Vita Stad till ett hett resmål.

Staden har sina sandstränder och ett brett utbud av kulinariska läckerheter, och Tel Aviv-borna vet redan att de lever i en av världens bästa städer. Men nu har det blivit officiellt fastslaget: förra veckan utnämnde affärstidningen Forbes den Vita Staden till världens näst hetaste resmål, efter Los Angeles. Även Macau, Nashville och Okinawa finns med på listan.

Tel Aviv är enligt artikeln ’antik historia som möter den moderna tillvaron … vid Medelhavets kust’.

Magasinet nämner Jaffas Setai Hotel, ett lyxhotell som under den Ottomanska eran tjänade som polisstation. Det uppges vara det perfekta hotellet för dem som söker upplevelsen av hur gammalt-möter-modernt.

Artikeln nämner också Tel Avivs unika, UNESCO-listade, Bauhausarkitektur som ett skäl för besök.

Yuval Rotem vid Israels UD välkomnar Forbes lovord, och fortsätter: ’Nästa år bjuder vi in alla att besöka denna fantastiska stad och vårt underbara land’.

Detta är inte första gången som Forbes uppmuntrar sina läsare att besöka Tel Aviv. Så sent som i maj hade man en artikel som listade de fem bästa anledningarna att resa till Tel Aviv.

Jewish News Syndicate

Publicerad på hemsidan 17 december 2019 (och har även publicerats av Israel Hayom)

Nytt samarbete och program för att förbättra judars liv i Malmö

Ett program med insatser från stadens förvaltningar. Tätare samarbete mellan Malmö stad och Judiska Församlingen Malmö. Den 25 november presenterade kommunledningen åtgärder fram till år 2023 om totalt 20 miljoner kronor för att förbättra judars liv i Malmö. Det innebär ett nytt steg i stadens uppväxling av arbetet mot rasism.

I Malmö stads nyss antagna budget för 2020 slås fast att Malmö ska vara och förbli en öppen, välkomnande och inkluderande stad, även i tuffa tider. En stad som blickar framåt, utan att blunda för de problem som trots allt finns och måste tas itu med.

Under nästa år ska samtliga förvaltningar särskilt uppmärksamma att öppenhet, inkludering och mångfald finns med i planeringen för stadens verksamheter. Åtta miljoner kronor har avsatts för arbetet nästa år.

Som ett led i det arbetet vill kommunledningen utöka insatserna för att förbättra judars liv i Malmö. Uppskattningsvis 1200-1500 personer med judisk identitet bor i Malmö. Cirka 400 av dem är medlemmar i den judiska församlingen.

Det nya, stärkta samarbetet mellan Malmö stad och Judiska Församlingen Malmö är uppdelat i tre delar:

  • Församlingen ges 2,4 miljoner kronor i år, 2019, i uppstartsstöd för att färdigställa sitt utbildningscenter i synagogan.
  • Från och med 2020 ges församlingen 2,3 miljoner kronor årligen för att kunna stötta stadens arbete med att synliggöra judisk kultur och identitet samt för arbetet mot antisemitism. I det arbetet ingår bland annat visningar av synagogan och högtidlighållandet vid Förintelsens minnesdag.
  • En styrgrupp för arbetet bildas med deltagare från Judiska Församlingen samt stadskontoret, grundskoleförvaltningen, gymnasie- och vuxenutbildningsförvaltningen och kulturförvaltningen.

De utökade insatserna innebär också att grundskolorna i Malmö ges två miljoner kronor årligen för att arbeta aktivt mot antisemitism.

Även Malmö stads gällande program för judar som nationell minoritet stärks. Utformningen av det nya programmet tar staden fram i brett samråd, även med judar som inte är medlemmar i judiska församlingen. Det nya programmet, huvudsakligen med aktiviteter inom skolan och kulturen, presenteras till våren 2020.

Malmö stad

Publicerad på Malmös hemsida 26 november 2019


Se även:
Swedish city plagued by anti-Semitism to invest millions to fight phenomenon

Time for the Church of Sweden Leadership to open their Bible

It does not cease to amaze me how the Church of Sweden – of all organizations – continues to view the very presence of the People and State of Israel in the ancient lands of the Bible as an undue infringement and as 'robbing' the Palestinians of their land.

Archbishop Jackelén and Mrs. Lundy-Wedin could walk through the hills of Judaea and Samaria with open Bibles in their hands - and on every hilltop they would find Jewish communities which blossomed a thousand years before the birth of the Christian faith itself, and 1600 years before the birth of Islam.

Let two examples suffice: Shiloh, the town which housed the Tabernacle and the Ark of the Covenant for centuries; and Tekoa, where a shepherd was taken from his flock of sheep to become the Prophet Amos. One would assume or at least hope that these places – and many others! – would somehow be familiar to the leadership of the Church of Sweden.

To treat the Jewish people as anything but indigenous to the ancient Biblical homeland of Israel is proof of a profound lack of historical – and theological – knowledge. Certainly, from a Church one would expect more.

Is it too much to hope for that, if only for a moment, the representatives of the Church of Sweden would put aside their political pamphlets and open a time-honoured Book to read and ponder the indisputable history which is written for all to see in the - BIBLE?!

Ilan Ben-Dov
Israels ambassadör i Sverige
Publicerad på ambassadens hemsida 20 november 2019

IHRA:s arbetsdefinition av antisemitism

Statsminister Stefan Löfven har vid flera tillfällen sagt att han, regeringen och Sverige ställt sig bakom den arbetsdefinition av antisemitism som den internationella alliansen till minne av Förintelsen (IHRA) antog för ett par år sedan. Europaparlamentet har redan antagit definitionen och rekommenderar medlemsländerna att också omfatta den.

IHRA:s grundades på initiativ av Stefan Löfvens företrädare Göran Persson.
- - -

Den internationella alliansen till minne av förintelsen (IHRA) förenar regeringar och experter i syfte att stärka, främja och verka för utbildning, ihågkommande av och forskning om förintelsen överallt i världen och att upprätthålla åtagandena i Stockholmsdeklarationen från 2000.
 
Den 26 maj 2016 antog de 31 medlemsstaterna i IHRA en arbetsdefinition av antisemitism som inte är rättsligt bindande:

”Antisemitism är en viss uppfattning av judar som kan uttryckas som hat mot judar. Retoriska och fysiska yttringar av antisemitism riktas mot judiska eller icke-judiska personer och/eller deras egendom samt mot de judiska samfundens institutioner och utrymmen för religiöst bruk.”

Följande exempel kan tjäna som illustrationer för att vägleda IHRA i dess arbete:

Yttringar av antisemitism kan bland annat riktas mot staten Israel, som uppfattas som ett judiskt samhälle. Sådan kritik mot Israel som går att jämföra med kritik som förs fram mot vilket annat land som helst kan däremot inte betraktas som antisemitisk. Antisemitism uttrycks ofta i form av påståenden om att judar konspirerar för att skada mänskligheten, och dessa påståenden utnyttjas ofta för att ge judar skulden för att något går fel. Sådana påståenden förekommer i tal, skrift, visuell form och som handlingar, och utnyttjar lömska stereotypier och negativa karaktärsdrag.
 
Aktuella exempel på antisemitism i det offentliga livet, medier, skolor, på arbetsplatser och inom det religiösa området kan innehålla, men är med hänsyn till det övergripande sammanhanget inte begränsade till följande:

  • Uppmana till, bistå eller motivera att judar dödas eller skadas i en radikal ideologis eller en extremistisk religions namn.

  • Framföra lögnaktiga, förnedrande, komprometterande eller stereotypa påståenden om judar i sig eller om judarnas kollektiva makt, såsom i synnerhet, men inte uteslutande, myten om en världsomfattande judisk sammansvärjning eller om judar som kontrollerar medierna, ekonomin, offentliga myndigheter eller andra samhällsinstitutioner.

  • Anklaga judarna som folk för att vara ansvariga för verkliga eller förmodade missgärningar som begåtts av en enda judisk person eller grupp, eller till och med för handlingar som begåtts av icke-judiska personer.

  • Förneka Nazitysklands, dess anhängares och medbrottslingars folkmord på judarna (förintelsen) som faktum, liksom dess omfattning och mekanismer (exempelvis gaskammare) under andra världskriget.

  • Anklaga judarna som folk eller Israel som stat för själva förintelsen eller för att överdriva den.

  • Anklaga judiska medborgare för att vara mer lojala mot Israel eller judarnas påstådda prioriteringar överallt i världen än mot sina egna nationers intressen.

  • Neka det judiska folket dess självbestämmanderätt, till exempel genom att hävda att staten Israels existens är ett rasistiskt företag.

  • Tillämpa dubbla standarder genom att avkräva Israel ett beteende som inte kan förväntas eller krävas av någon annan demokratisk nation.

  • Använda symboler och bilder som förknippas med klassisk antisemitism (till exempel påståenden att judar dödade Jesus eller begår ritualmord) såsom kännetecknande för Israel eller israeler.

  • Jämföra Israels nuvarande politik med nazisternas.

  • Hålla judar kollektivt ansvariga för staten Israels åtgärder.

Antisemitiska handlingar är kriminella när de definieras så i lagstiftningen (exempelvis förnekande av förintelsen eller spridning av antisemitiskt material i vissa länder).
 
Kriminella handlingar är antisemitiska när målen för attacker, oavsett om de är personer eller egendom, såsom byggnader, skolor, gudstjänstlokaler och kyrkogårdar, väljs eftersom de är, eller uppfattas vara, judiska eller förknippade med judar.
 
Antisemitisk diskriminering innebär att man nekar judar tillgång till möjligheter eller tjänster som är tillgängliga för andra. Sådan diskriminering är olaglig i många länder.


Den internationella alliansen till minne av förintelsen (IHRA)

Publicerat på IHRA:s hemsida 

Antisemitiska böcker säljs till svenska skolor

Skolpersonal i Östhammars kommun blev bestörta när de upptäckte att de fått antisemitiska och islamistiska läroböcker i persiska, genom den stora läromedelsdistributören LäroMedia. ”Israel och judar kallas ’Satan’”, skriver kommunen till Skolverket.

Den som först reagerade var kommunens enhetschef för moders­måls­enheten, Zacharias Fjellander, som anade oråd när han bläddrade igenom de persiska böcker från Iran som de hade fått, och såg bilder på Ayatollah Khomeini, soldater och beväpnade barn.

– Så jag ringde en kompis som kan persiska och så träffades vi. Han hade haft de här gymnasieböckerna själv och kände genast igen dem. Han sade: ”Oj, oj, det här är inte okej!”, berättar Fjellander.

Efter en del översättning kunde de konstatera att det fanns både antisemitiska och islamistiska påståenden i de iranska böckerna. På en av gymnasieböckernas förstasida ska det finnas ett citat från Ayatollah Khomeini med lydelsen: ”Om alla kulturer följer islamisk kultur och alla grupper blir muslimer, då kan ingen skada oss.”

I en annan gymnasiebok ska Israel kallas för ”Satan”, både i poetisk och förklarande text, och ungdomar uppmanas att gå in i kampen mot judarna.

– Jag var inte förvånad på ett sätt, eftersom jag vet att det finns problem med antisemitism och radikal islamism i regionen, men samtidigt förskräckt. Det var ändå en väldigt obehaglig känsla, särskilt när jag förstod att det här kan finnas på flera skolor i Sverige, förklarar Fjellander.

Det visade sig också att den personal som hade gjort beställningen inte kände till innehållet i just de här böckerna. Efter att Fjellander kontaktat sina chefer, bestämde de sig för att skriva till både LäroMedia och Skolverket för att de skulle kunna ta till åtgärder.

– Det här står ju så i strid med skolans värdegrund. Svensk skola ska ju vara konfessionslös, konstaterar Fjellander.

LäroMedias Pär Larsson berättar att de agerade omgående när de fick informationen från Öst­hammars kommun.

– Det vi kan göra när vi får vetskap om sådant här, är att vi kan gå in och spärra artiklarna så de inte är beställningsbara, och det gjorde vi samma dag, konstaterar han.

Han förklarar vidare att LäroMedia, som distributör, inte har möjlighet att granska all modersmålslitteratur.

– Vi censurerar ju inte i grund och botten, och vi har inte kunskapen om vad som står i alla de här böckerna. Vi kan ju inte språken, konstaterar han.

Larsson har dock varit i kontakt med den underleverantör som LäroMedia i sin tur fått de aktuella böckerna från – det Göteborgsbaserade Khayyem Books, som enligt Larsson importerar mycket böcker från andra länder som svenska skolor efterfrågar.

– Vi har pratat med honom att de måste ha en granskande roll att inte ta in böcker som inte är lämpliga för svensk skola, säger Larsson.

Trots att det nu har gått ett par veckor sedan deras samtal, konstaterar Larsson att de böcker som LäroMedia spärrat fortfarande ligger ute till försäljning på Khayyem Books egen webbsida.

– Jag rekommenderade honom starkt att ta bort dem från hans utgivning, men det är ju något som är upp till honom, säger Larsson.  

I ett svar på Öst­hammars kommuns skrivelse till Skolverket, konstaterar verkets upplysningstjänst att läromedel självklart ska överensstämma med läroplaner, kurs- och ämnesplaner, men att detta är skolornas egna ansvar.

Skolverkets talesperson svarar också att de tar till sig Öst­hammars synpunkt att de bör informera Sveriges skolor om behovet av att kontrollera undervisnings­materialet i modersmål.

Från Östhammars kommuns sida är man inte nöjda med Skolverkets svar.

– Vad vi är besvikna på är att det här är ett passivt, vagt, intetsägande svar. Det är ju Skolverkets ansvar att ta det här vidare. Det är beklagligt att det inte sker någon kontroll centralt, säger Fjellander.

I en skriftlig kommentar till Världen idag förklarar Skolverkets presschef, Mattias Ragert, att det är flera decennier sedan regering och riksdag beslutade att statligt godkännande av läromedel skulle upphöra.

– Skolverket har alltså inget mandat att agera mot enskilda läromedel. Om vi ska få det, behöver regering och riksdag besluta att vi ska ha den rollen, skriver han.

Världen idag har sökt Khayyem Books för en kommentar, men har vid pressläggningen ännu inte fått svar.

David Spånberger

Publicerad i Världen idag 14 november 2019


Fler som plockat upp nyheten från Världen idag:

Läroböcker hyllar barnsoldater och kallar Israel för ”djävulen”


Antisemitiska läroböcker såldes till svenska skolor


Notera: Zacharias Fjellander, den anställde vid Östhammar Kommun som slog larm om skolböckerna, skriver följande på facebook efter att även DN publicerat storyn: "Här är DN:s artikel, bra jobbat även här! Det är dock märkligt att det ska behövas att en DN-journalist ringer för att Skolverket ska reagera i en sådan här fråga. Svaret som vi fick på vår skrivelse var nämligen mycket intetsägande och vagt, den enda "åtgärden" som då nämndes var att de tar till sig vår synpunkt..." /Red anm.

Kyrkan och Israel

För att förstå kyrkans inställning till Israel måste man tveklöst gå tillbaka ända till kristendomens första århundraden. Efter att de judekristna till en början setts som en ny gren av judendomen skedde en brytning vid början av det andra århundradet. Tongivande kyrkofäder som Augustinus och Johannes av Korset formulerade tesen om judarna som Gudsmördare, och gjorde det till en Gudi välbehaglig gärning för kristna att förfölja judar. Även ersättningsteologin hade sin början där, den lära enligt vilken Guds förbund med det israeliska folket hade brutits i och med att de inte som nation tog emot Jesus Kristus som sin messias. Man lärde att de nu var förkastade av Gud, och att alla löften till Israel nu övergick på kyrkan: ”det nya Israel”.

Dessa läror har tyvärr i hög grad präglat kyrkans inställning till det judiska folket genom hela kyrkohistorien och varit en ursäkt för antisemitism, pogromer och massmord på judar. Även Martin Luther skrev en bok, ”Om judarna och deras lögner”, och det må vara till hans eviga skam att Hermann Göring citerade Luther till sitt försvar när han stod inför rätta i Nürnberg. Och när två av påven utsända försiktigt kritiserade Hitler på 30-talet för hans tvångslagar för judar, lär han ha yttrat: ”Jag fullföljer ju bara vad ni har gjort i snart 2 000 år.” Dock vore det fel att måla bilden enbart svart. Det fanns många kloka kristna, såväl enskilda som präster och biskopar, som förstod att antisemitism är något ont och som talade mot detta.

En annan sak som utgjorde en svår stötesten och skiljemur mellan de två religionerna var de tvångsomvändelser av judar som ägde rum under medeltiden.

Om man kan säga att det skedde en objektifiering av judarna som Gudsfiender under många hundra år, så skedde en förändring på 1800-talet i vissa läger, även om det också här rörde sig om en objektifiering. Det var framför allt i England, där många kristna – inte få i hög ställning – nu läste Bibelns profetior om det judiska folkets återvändande till Löfteslandet, Israel, och såg det som en from gärning att bereda marken för detta, och det Ottomanska riket som länge befunnit sig i förfall visade ju föga intresse för det steniga och försummade område som en gång hade varit Israel.

Det var alltså det kristna England som på flera sätt beredde vägen för ett återvändande av det judiska folket till deras urgamla hemland. När Turkiet besegrats under första världskriget och britterna hade kontroll över stora delar av Mellanöstern, låg vägen plötsligt fri, och Balfourdeklarationen 1917 blev löftet om att bistå vid skapandet av ”ett judiskt nationalhem” i deras gamla hemland. Det löftet höll man dessvärre inte av politiska och ekonomiska skäl (läs: olja).

När staten Israel var ett faktum 1948 sågs detta av många kristna som profetiskt, särskilt bland de nyare kyrkor och väckelserörelser som vuxit fram de föregående 100 åren. Samtidigt hade Förintelsens fasor blivit uppenbara för hela världen, och den antisemitism som funnits kvar som en underström i flera gamla kyrkor var plötsligt inte salongsfähig längre.

Jag menar att vid den här tiden började ske en uppdelning bland de kristna:

A: De som såg kristenhetens skuld mot det judiska folket och som nu stödde kvarlevans rätt att återvända till sitt gamla land. De såg judarna som sina andliga storebröder och ville nu verka för att bryta ner den skiljemur som byggts upp under nästan 2 000 år. Och när Israel utsätts för orättvisa anklagelser känner de sig manade att stå upp till deras försvar.

B: De som huvudsakligen objektifierade judarna som en del i en profetisk uppfyllelse och nu stödde judarna och Israel, inte främst för att de bar kärlek till dem i hjärtat utan för att Bibeln uppmanar till att välsigna dem.

C: De hos vilka den gamla kristna antisemitismen och ersättningsteologin aldrig har rotats ut. De kan visserligen tala med darr i rösten om judarna och Förintelsen men kniper ihop läpparna och får något hårt i blicken när Israel kommer på tal. För dessa har Israel helt enkelt tagit judarnas plats som den föraktade. Dessa återfinns ofta till vänster på den politiska skalan.

Detta är givetvis en grov uppdelning, med tanke på textutrymmet, och bland de i grupp A finns också många som visserligen har stor respekt för de bibliska utsagorna om Israel, men för vilka detta inte är huvudmotivet.

I Sverige har frikyrkorna historiskt tillhört grupp A och B. På senare år har dock främst ledningarna för de äldre frikyrkorna, Missionsförbundet, Metodistsamfundet och Baptistsamfundet, gjort en ganska skarp kursändring, även om huvuddelen av de vanliga medlemmarna inte är medvetna om detta. Man har anordnat studiecirklar som varit mycket vinklade mot Israel och syftat till att förneka den judiska statens legitimitet. På 80- och 90-talet var dåvarande Frikyrkliga Studieförbundets kontor i Jerusalem känt i folkmun som ”PLO-ambassaden”. Det frikyrkliga hjälporganet Diakonia har med hjälp av SIDA-pengar och även gåvomedel (förmodligen av givarna ämnade för verkligt behövande) anordnat välregisserade propagandaresor för svenska riksdagspolitiker, som rikligt fått sig till den palestinska historieskrivningen men när det kommit till att träffa israeler för balansens skull, har dessa nästan undantagslöst själva varit vänsterradikala och starkt kritiska till staten Israel. Man har också för biståndspengar utbildat ”följeslagare”, som påstås verka för fred och samförstånd mellan judar och palestinier, men vars egentliga uppgift är att uppträda provokativt mot israeliska soldater och förhoppningsvis lyckas få något att göra nyheter på.

Svenska kyrkan, som var statskyrka i nästan 500 år, har länge varit politiserad, men paradoxalt nog har denna politisering skärpts ytterligare sedan kyrkan och staten skildes åt år 2000. När den gamla 68:an K-G Hammar tillträdde som ärkebiskop vred han kyrkan ännu mer markerat åt vänster, och huvuddelen av biskoparna ville inte vara sämre. Hammar var pådrivande för den famösa ”HOPP-kampanj” för drygt tio år sedan som var ett slags generalrepetition för uttalad Israel-bojkott, och i uppropet för detta hade han sällskap av Diakonias direktor. Att kristna i Europa överhuvudtaget vill låna sig till att bojkotta den judiska staten visar på en bottenlös historielöshet och naivitet. Om det inte är okunskap och naivitet som ligger bakom är det desto värre. ”Kauft nicht bei Juden!” borde kännas bekant.

Nuvarande ärkebiskop Jacklén har väl mest gjort sig känd för att som kyrkans högsta representant valt att inte stå upp för förföljda trossyskon runtom i världen till förmån för goda relationer med muslimerna, även om dessa saker inte borde utesluta varandra. När det gäller synen på Israel har heller ingen förändring till det bättre skett. Det må vara ett mått på hur illa det är ställt i gamla Svenska kyrkan, att det under ett par års tid har sålts särskilda julkrubbor som avbildar Betlehem som en åter ockuperad och instängd stad – då av romarna, nu av israelerna. Den stenhårda romerska ockupationsregimen jämställs med den nuvarande judiska staten. Just den judiska stat som blivit en tillflykt inte bara för judar utan också för förföljda kristna från omkringliggande länder. Man har liksom ingen skam i kroppen.

Sedan finns det förstås många rättsinniga präster som inte är ”med på tåget”, och några står rakryggat upp emot sin egen ledning, ungefär som en viss jude gjorde mot det korrupta prästerskapet för 2 000 år sedan. En sådan är Annika Borg. Men hon kommer aldrig att bli nominerad som biskop, och det vet hon säkert om, liksom de andra präster som protesterat mot den politisering som präglar Svenska kyrkan. Man kan helt klart säga att för den vars åsikt i Mellanösternfrågan skiljer sig från den ovanifrån dikterade, är karriärvägen stängd. Och det vet alla om.

Man kan lite förenklat säga att samtidigt som det finns en fåra av kristna som arbetar för att riva ner den gamla skiljemuren mellan judar och kristna, finns det en annan fåra som gör allt för att inte bara behålla skiljemuren, utan göra den ännu högre.

Det är därför högeligen befogat när Israels ambassadör tar bladet från munnen angående Diakonias hyckleri. Diakonia å sin sida spelar naturligtvis den sårade oskulden och fortsätter att med biståndspengar försöka undergräva den judiska statens legitimitet och att försvåra, inte underlätta, en försoningsprocess. De kommer säkert inte att ändra sig, men det är ändå viktigt att gång på gång lyfta fram det pågående hyckleriet, så att enligt principen om droppen som urholkar stenen, möjligen en kommande svensk regering sätter stopp för att skattepengar används till propaganda, och ser till att de istället används till det de är ämnade till.

Bengt-Ove Andersson

Publicerad 12 november 2019

Hos Labour möts vi av en judekarikatyr

BRIGHTON Det är en sak att läsa om något i tidningen. En annan att uppleva det på plats. Men det som möter mig på söndag morgon vid ingången till Labours partikongress är en antisemitisk affisch.

Delegater, partiledning och utställare promenerar förbi. Överallt finns säkerhetsvakter och partifunktionärer men ingen tycks reagera.

Vad håller Socialdemokraternas brittiska systerparti egentligen på med?

Partikongressen pågår fram till onsdag i Brighton i södra England och Brexit är den viktigaste frågan.

Några timmar senare lyssnar jag på Londons borgmästare Sadiq Khan vid ett möte med Jewish Labour Movement i Middle Street Synagogue ett stenkast från själva kongressen.

”Antisemitism är det äldsta hat mänskligheten känner. Rasism är rasism, det finns inga nyanser. Och antisemitism är rasism. Men i vårt parti verkar det finnas en hierarki. Det krossar mitt hjärta”, säger han.

Sadiq Khan är djupt troende muslim, Donald Trump brukar utmåla honom som väldigt suspekt. Och här står han, i solidaritet med Labours judiska medlemmar och protesterar mot antisemitiska krafter i det egna partiet - på den egna partikongressen.

"Jag är stolt stödmedlem i Jewish Labour Movement" säger Sadiq Khan.

Vittnesmålen i synagogan är förfärliga att lyssna på. Både från de som talar, parlamentsledamöter, lokalpolitiker och andra organisationer som kommit för att visa stöd. Och från de jag intervjuar efteråt.

Judiska Labourmedlemmar som varit med om att antisemitisk propaganda mot dem själva sprids i lokalorganisationen, som hotas, som förföljs av andra Labouraktivister på internet.

Förra ordföranden för den parlamentariska grenen av Jewish Labour Movement, Luciana Berger, var tvungen att ha polisskydd på Labours kongress 2018. I våras lämnade hon partiet och är nu parlamentsledamot för Liberaldemokraterna.
”På deras kongress behövde hon inget polisskydd”, sa en talare bittert.

Egentligen visste jag allt detta redan innan jag åkte hit, egentligen för att skriva om Brexit. Men var ändå inte förberedd. Jag är faktiskt helt paff.

Organisationen Jewish Labour bildades 1902 av judiska flyktingar från Östeuropa och sedan 1920 har den varit en officiell del av Labourpartiet. Under 20-talet var en av ledarna David Ben-Gurion som senare skulle grunda staten Israel och bli dess första president.

Det har tidigare funnits antisemitiska strömningar inom den brittiska vänstern precis som i den svenska. "Judiska kapitalister" har anklagats för att suga ut arbetare och konspirationsteorier om "judisk världsmakt" har spridits. Men fram till att Jeremy Corbyn och hans hårda vänsterfalang fick makten 2015 beskrivs detta trots allt som marginella fenomen.

Sedan dess har antisemitiska konspirationsteorier och angrepp på judiska Labourmedlemmar blivit allt vanligare. Den antisemitiska affischen framför ingången till kongressen plockades till slut ner av Sussex Police men ingen jag pratar med är förvånad över att den fick sitta uppe ända till tre på eftermiddagen.

Vad är det då för "hierarki" av rasism som Sadiq Khan pratar om?

Enligt den hårda partivänsterns ideologi är imperialism och rasism nära sammanflätat. USA, Storbritannien och Israel är västerländska imperialister. Judar ses som ansvariga för vad Israel gör, oavsett var de bor, och kan följaktligen inte utsättas för rasism.

Detta uppenbart felaktiga resonemang, antalet antisemitiska våldsdåd ökar exempelvis, återkommer i olika versioner i retoriken. Judarna har därmed sig själva att skylla.

Jeremy Corbyn borde självklart rensa ut sådana här strömningar och skulle kunna göra mycket om han ville. Men i så fall måste han göra upp med sina egna rötter och sin egen falang.

Tills dess är det tydligen Sadiq Khan som får står för det moraliska ledarskapet i partiet.

Anders Lindberg
Aftonbladets politiske chefredaktör

Ledare publicerad i Aftonbladet 24 september 2019

Underkategorier

Politik

Näringsliv

Kultur

Vetenskap

Sida 16 av 37

Kategorier

Fler artiklar