Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Aktuella nyheter om Israel

Bauhaus 100 år – firas med invigning av The Liebling Haus – White City Center Tel Aviv

Tel Aviv är den stad i världen som har störst representation av den arkitektoniska stilen Bauhaus. ”Den vita staden” som området kallas, blev 2003 uppsatt på UNESCOs världsarvslista och är ett självklart resmål för den arkitekturintresserade. Under 2019 firar Bauhaus-stilen 100 år vilket bl.a firas i september med invigning av The Liebling Haus – White City Center Tel Aviv

Möjligheterna till att bygga ”Den vita staden” skapades redan under 1909 i samband med grundandet och stadsplaneringen av Tel Aviv. Ett nytt bostadsområde planerades norr om hamnstaden Jaffa som man ville skulle skilja sig från övrig bebyggelse, hus omgivna av trädgårdar, luftiga gator och träd och hela stadsplanen anpassades efter detta.

I början av 1930-talet flydde många judar undan nazismen i Tyskland och bosatte sig i Israel, bland dessa fanns de 17 arkitekter som fick till uppdrag att forma den nya stadsdelen. Arkitekterna var utbildade på Bauhausskolan i Tyskland och med lärare som Mies van der Rohe, Hannes Meyer och Le Corbusier hade de med sig en vision om att byggnaderna skulle vara ett uttryck för volym istället för massa och den klassiska symmetrin fick ge vika för asymmetriska kompositioner.

Resultatet blev världens största samling av byggnader byggda i Bauhaus stil som med sin asymmetri, funktionalism, och enkelhet karaktäriserar hela stadsdelen. Vitmålade fasader, svepande former på balkonger, pelare, platta tak och smala fönster är typiskt för stilen. För att anpassa husen för det varma klimatet i Tel Aviv täcktes de av ljus puts, oftast vitmålade och byggdes på pelare för att skapa svalkande luftströmmar under byggnaderna och ge plats för lekplatser och trädgårdar. 1940 stod över 4000 byggnader färdiga och är idag den största koncentrationen av byggnader uppförda i Bauhaus-stil.

Byggnadsstilen med luftiga gator och trädgårdar har främjat det sociala livet på gator och torg som omger husen och idag sprudlar gatorna i Bauhaus-kvarteren av liv, med caféer, restauranger, nöjes- och kulturliv som präglar ”Den vita staden”.

Idag är ”Den vita staden” ett eftertraktat resmål för design- och arkitekturintresserade och många fotografer vallfärdar hit för att få uppleva stadens speciella formspråk.

– I Tel Aviv, till skillnad från andra Bauhaus-områden i världen, är husen inte museum utan ett arv vi lever, arbetar och leker i. Husen reflekterar vårt sätt att leva, en avslappnad anda i en pulserande non-stop stad. Det här UNESCO listade världsarvet ligger i hjärtat av Tel Aviv och utgör en del av stadens DNA. På White City Center Tel Aviv arbetar vi med att öka medvetenheten kring Bauhaus-området och bevara det för kommande generationer. De utställningar, guidade turer, seminarier och diskussionsforum vi erbjuder uppmärksammar och aktualiserar denna stil, ett byggnadsarv ur ett modernt perspektiv,säger Sharon Golan Yaron, programdirektör och konserveringsarkitekt på The Liebling Haus – White City Center Tel Aviv.

Den 19 september 2019 i samband med 100-årsfirandet av byggnadsstilen invigs The Liebling Haus – White City Center Tel Aviv som kommer att fungera som en knutpunkt för det arkitektoniska landskapet i Tel Aviv.

Samtidigt pågår den årliga ”Open house Tel Aviv” under helgen 19-21 september, då en mängd guidade turer på flera språk hålls och många privata och offentliga byggnader och hem håller öppet och tillåter allmänheten att kika in och uppleva arkitekturen inifrån.

Hela året erbjuder Tel Aviv gratis guidade turer i området. Under en 2 timmars rundvandring får man reda på allt om husen, historien, kulturen och stilen som präglar området. Turen hålls varje lördag kl 11.00 med start på 46 Rothschild Blvd. Man kan även ta sig runt på egen hand – ”Den vita staden” avgränsas av Allenby Street i söder, Begin Road och Ibn Gvirol Street i öster, Yarkon-floden i norr och Medelhavet i väst, inom detta område finns de flesta Bauhaus-husen. En speciell plats är Dizengoff Square där alla hus som vetter mot torget är Bauhaus-hus.

Israel idag

Publicerad på ambassadens hemsida 17 september 2019

Välkommet ifrågasättande av Bildts utrikespolitik

Carl Bildts gärning på det utrikespolitiska området är allt annat än okontroversiell. Ändå har den omgärdats av en närmast underdånig respekt i moderata kretsar. Den senaste tidens debatt om Bildts insatser på den internationella arenan kommer inte en dag för tidigt, menar Daniel Schatz, doktor i statsvetenskap och fri skribent.

Den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali petades nyligen från sina riksdagsuppdrag efter att ha kritiserat den tidigare stats- och utrikesministern Carl Bildts (M) möte med Irans utrikesminister Javad Zarif i samband med dennes besök till Sverige. ”En man som inte lyckats ha rätt om ett enda utrikespolitiskt skeende någonsin”, skrev Bali på Twitter om sin partikollega. Hanteringen av fallet Bali aktualiserar frågan om Bildts utrikespolitiska arv och den utrikespolitiska kontinuiteten under regeringarna Reinfeldt 2006 till 2014.

Carl Bildts karriär som internationell politiker började 1995 som medlare i det krigsdrabbade Bosnien. Bildt var för serbvänlig och långsam i sina ingripanden, löd den internationella kritiken, däribland från amerikanskt håll. New York Times menade att han intog en nonchalant inställning till massakern i Srebrenica där drygt 8,000 bosniaker mördades och beskrev honom som att vara belastad med ett rykte om se mellan fingrarna gällande etnisk rensning och angrepp mot civila (NYT 17/12 95).

När Bildt återkom till svensk politik hälsades han som en internationell statsman. Den tidigare moderatledaren utsågs till utrikesminister i regeringen Reinfeldt 2006, trots sitt tidigare engagemang som styrelseledamot och aktieinnehavare i oljeföretaget Lundin Petroleum 2000-2006, vars styrelseordförande och vd delgivits misstanke om medhjälp till grovt folkrättsbrott i vad som i dag kallas Sydsudan. 

Bildt väckte uppmärksamhet när han efter riksdagsvalet – i motsats till flera partivänner – vägra kalla övergreppen i Darfur för folkmord. Anklagelserna om att befolkningen fördrivits från sina hem avfärdades med att människor ibland måste flytta även i Sverige när en väg ska anläggas (AB 29/11 16).

Efter att demokratiaktivisten Neda Agha-Soltan sköts ihjäl på Teherans gator 2009 för att ha protesterat mot Irans riggade presidentval, var Sverige ett av få EU-länder som valde att närvara vid president Ahmadinejads installationsceremoni på ambassadörsnivå, vilket uppfattades som att ge valet och regimen indirekt legitimitet. När EU samma år föreslog intensifierade sanktioner mot Iran, valde Sverige tillsammans med fyra andra länder att säga nej till många allianspolitikers förtret. 

Då historia skrevs på på Libyens gator 2011 och Gaddafis 42-åriga styre gick mot ett slut, betonade Bildt till många borgerliga politikers för­våning att det ej handlar om att ”stödja den ena eller den andra” parten utan ”om att försöka få till stabilitet och en rimlig utveckling”. När frihetsropen kulminerade på Tahrirtorget i Egypten samma år, vägrade utrikesministern att kräva den tidigare diktatorn Mubaraks direkta avgång. I stället framhölls att både regimen och demonstranterna ej bör bruka våld (AB 25/8 11).

Medan kritiken mot diktaturerna var nedtonad förändrade Bildt den svenska Mellanösternpolitiken i pro-palestinsk riktning där grundandet av en palestinsk stat, till oppositionens jubel, oväntat gjordes till en borgerlig hjärtefråga. Politiken återknöt – i en ödets ironi – till den socialdemokratiska Palme-Andersson linjen.

Bildts uttalanden markerade en policyförskjutning genom att ofta vara mer välvilligt inställda till den palestinska sidan än andra EU-länders och den tidigare statsministerns Göran Perssons (S) hållning. Engagemanget – som innefattade en uppgradering av det palestinska representationskontoret i Stockholm till en ambassad – var så starkt att han betraktades som en av Israels främsta kritiker inom EU. Bildt portades, likt utrikesminister Margot Wallström (S), från Israel även om detta ej blev lika uppmärksammat som i fallet Wallström. Utrikesministerns linje kritiserades av en rad borgerliga politiker medan debattörer som Per Gahrton jublade och krasst konstaterade att ”Bildt begriper Mellanöstern” (SvD 22/11 06).

Den tidigare moderatledaren positionerade Sverige som en ivrig påhejare för ett turkiskt EU-medlemskap. ”Erdogans Turkiet på rätt väg”, skrev Bildt i Dagens Industri hösten 2013, samtidigt som internationella rapporter satte fokus på begränsningar av yttrandefriheten och fängslandet av oppositionella. När Turkiet samma år klandrades för att ha flest journalister i fängelse menade Bildt i en TV4-intervju att inga oliktänkande fängslades i landet.

”Det besvärande med Sveriges högerledda regering är varken dess allmänna politik eller löftena i valrörelsen. Det motbjudande handlar om utrikespolitiken, synen på folkmord och cynismen hos de mest ansvariga”, dundrade den tidigare FP-ledaren Per Ahlmark i DN 2007. Hans ilska var riktad mot Carl Bildt.

Trots likartad kritik från borgerliga politiker, debattörer och ledarskribenter, har det i moderata kretsar rått en närmast gränslös respekt för Bildts kunnande, politiska intellekt och analysförmåga. Den senaste tidens debatt om Bildts utrikespolitiska gärning bryter med denna princip.

Daniel Schatz
Fil. dr. i statsvetenskap och fri skribent, tidigare Visiting Fellow vid Harvard, Stanford och Columbia University i USA.

Publicerad i tankesmedjan Timbros egen webbtidning Smedjan 12 september 2019

Wallström slog vakt om ett dåligt arv

Personen Margot Wallström är omtyckt och gillad. Hon har genomgående haft ett öppet personligt förhållningssätt till politiken som satt människan främst och varit inkluderande mot andra. Politikern Margot Wallström har däremot varit mer kontroversiell.


Den stora bristen i det arv hon lämnar efter sig är en utrikespolitik som utgår från att man gillar vissa regimer för att de säger sig vara progressiva, oberoende av hur de förhåller sig till demokrati, mänskliga fri och rättigheter och respekt för den enskilda människan.

Det är ett arv från Olof Palmes tid. När vi under början av 1980-talet krävde att Sverige skulle verka för fria och demokratiska val i Central- och Östeuropa attackerades vi för att ”återfalla i det kalla krigets korstågsfararmentalitet.” Sverige skulle gå i täten för en ny europeisk säkerhetspolitik som bortsåg från Nato och istället byggde på en gemensam säkerhet med de kommunistiska diktaturerna. Ayatollorna i Irans diktatur försvarades med att de byggde ”demokrati med en pedantisk noggrannhet”. De afrikanska diktaturerna försvarades med att de ville socialism.

Neutralitetspolitiken blev till en neutralitet mellan demokrati och diktatur. Kuba hyllades, ända in i vår tid. Pierre Schori förklarade att Fidel Castro var som en medeltida renässansfurste. Robert Mugabe var mitt under massakrerna av sitt eget folk en socialdemokratins vän och nu senast vid sin bortgång jämförd med hjältar som Nelson Mandela. Jan Eliasson stoltserar med den iranske utrikesministern, ansvarig för godtyckliga hängningar och brutalt förtryck av kvinnor, som en god vän.

Det är i detta perspektiv man ska se den försonliga hållningen till Iran. Det präglade också de många vänliga orden till Arabförbundets ledare i ett anförande 2015 som av andra skäl aldrig hölls, där Wallström förklarade att arabvärldens regimer var nyckelpartners till Sverige och för att understryka detta påminde om att den svenska regeringen hade erkänt Palestina. Inte ett ord om regimernas brutala förtryck men många ord om den förment gemensamma uppgiften att värna människors rätt. Sveriges utrikesminister förklarade subtilt sig stå på samma sida som de regimer som hatade demokratin Israel.

Det är i detta perspektiv man ska se det som kallats den feministiska utrikespolitiken. Istället för att värna mänskliga fri- och rättigheter och kritisera förtrycket av dessa gjorde Wallström frågan om kvinnors rätt till en kollektiv fråga, något som passar de regimer som vill se kvinnor just som grupp och inte individer. I diktaturer är nämligen förtrycket av mänskliga fri- och rättigheter det avgörande som de inte vill ska ifrågasättas.

Därför de vänliga samtalen med Irans förtryckare, om fredsprocessen eller om kvinnors rättigheter. Accepterar man att kvinnor ska behandlas i grupp och inte som individer med lika mänskliga rättigheter oavsett kön, för man inte utvecklingen framåt i något land som förtrycker kvinnor som grupp.

Så Arabvärlden stödde den svenska kandidaturen till FN:s Säkerhetsråd. Israel, det enda landet i Mellanöstern där kvinnor och män har samma rättigheter gjorde det inte. I Mellanöstern hamnade Sverige på fel sida om demokratin. Det gjorde vare sig demokratin, friheten eller jämställdheten större.

Gunnar Hökmark

Krönika publicerad i NT 11 september 2019

Texten återfinns även på Gunnar Hökmarks egen sida

Kan Sverige resa sig efter Wallström?

På 50 år har Sverige gått från att vara en av den unga judiska statens närmaste vänner till att allmänt ses i Israel som landets värsta fiende utanför arabvärlden. Ja, faktum är att Israel numera har betydligt bättre förbindelser med flera arabländer än med Sverige.

När Tage Erlander var statsminister sågs det som en självklarhet att stödja det lilla land som blivit en tillflykt för judar undan förföljelse och Förintelse. Ett land som var demokratiskt uppbyggt och garanterade alla sina medborgare fri- och rättigheter enligt västerländskt mått, trots att landets existens var hotad från alla sidor. Israel sågs allmänt i väst som ett hopp för Mellanöstern, en fyrbåk för demokrati och frihet i ett hav av länder där sådana saker var okända begrepp för de allra flesta.

Under det korta men häftiga sexdagarskriget 1967 uttalade Tage Erlander sitt stöd för den hotade lilla staten och uttalade förhoppningen att Israel skulle vinna kriget. 15 år senare, under Libanonkriget, uttalade sig en annan svensk statsminister, Olof Palme, och jämförde då Israel med nazister. Denna omsvängning hade börjat redan i mitten av 70-talet, då Palme som förste västerländske ledare legitimerade Yasser Arafat trots att hans händer då bokstavligen dröp av judiskt blod. Arafat lärde sig snabbt läxan, att de här blåögda västerländska politikerna inte ställde några allvarligt menade krav på att upphöra med terror mot Israel för att släppas in i det storpolitiska finrummet. Och detta har i sin tur lett till omätligt lidande och oräkneliga terroroffer, krasst uttryckt på grund av europeisk och svensk stockdumhet.

Palmes starkt antiisraeliska politik satt kvar i väggarna vid regeringsskiftet 1976, och Per Ahlmark, förmodligen Israels allra bästa vän i Sverige, beklagade sig över hur svårt det var att få med koalitionspartierna på att göra rent hus med Palmeismen. Den svenska Mellanösternpolitiken skulle komma att präglas av en partiskhet, där man mycket fyrkantigt såg Israel som den starka parten och arabsidan som den svaga, och där man begärde att Israel skulle riskera sitt folks säkerhet på ett sätt man aldrig skulle begära av sig själv.

Man hade en självbild av sig själva som moraliskt föredöme, som visste bättre än israelerna hur de borde sköta sitt land och sin säkerhet. Därmed förpassade man sig till den diplomatiska periferin och förstörde alla sina chanser att spela en roll i en eventuell fredsprocess, stick i stäv mot sin självbild.

Den förste och hittills siste som försökte göra något åt den svenska katastrofala Mellanösternpolitiken var Göran Persson. Vid ett tal Per Ahlmark hållit på Yom Haazmaout och jämfört Sveriges grannländer med Israels, hade Pierre Schori enligt vittnen reagerat surt medan Göran Persson gått fram och hjärtligt tackat Ahlmark för talet och uttalat att relationerna mellan Sverige och Israel skulle bli bra igen.

När han tillträtt som statsminister och gjort ett statsbesök i Israel uttalade han att förbindelserna med Israel nu var “normaliserade”, ett uppseendeväckande ordval eftersom det endast brukar användas om länder som varit dödsfiender eller legat i krig. Perssons mer Israelvänliga politik sände chockvågor genom hela det politiska svenska etablissemanget, och framför allt det socialdemokratiska. Det utövades under flera år en stark press på Persson att återföra politiken till gamla hjulspår igen, något som också kom som ett brev på posten efter hans avgång.

Sedan dess har den svenska Mellanösternpolitiken hållit sig på en ganska stadig, låg nivå, där förståelsen för repressiva diktaturer har varit betydligt högre än för Israel. Men med utnämnandet av Margot Wallström till utrikesminister gjorde den svenska Mellanösternpolitiken en djupdykning – om nu detta egentligen är möjligt med tanke på dessa låga nivå – och blev rena rabiat Israelfientlig.

Wallström lyckades inte bara förolämpa Israel djupt genom att koppla islamistiska terrordåd till Israels politik gentemot palestinierna, utan den slutgiltiga förolämpningen var när hon helt utan belägg anklagade Israel för utomrättsliga avrättningar då terrorister skjutits mitt i dådet. Det var efter detta som Sverige tappade det sista grandet av förtroende och blev helt irrelevanta i fredsprocessen.

Men i Wallströms huvud var det precis tvärtom, och hon har nu talat om hur Sverige har fått respekt i världen. Det är ett mycket märkligt psykologiskt fenomen, det hela, och någon gång kanske en riktig analys görs. Det är som om en studentpolitiker utan någon reell erfarenhet och kunskap i utrikespolitik i allmänhet och den komplexa Mellanösternkonflikten i synnerhet, bedriver plakatpolitik och struntar i att omvärlden ler överseende eller förbryllat skakar på huvudet.

Att Iran utgör ett existentiellt hot mot den judiska staten har inte gjort något större intryck på Margot Wallström, som dragit sitt strå till stacken för att sabotera Israels ansträngningar att stävja Irans hot, då hon glatt tagit emot en iransk minister och gjort sitt för att häva de sanktioner mot Iran som faktiskt försvårat dess väg mot kärnvapen och dess möjlighet att finansiera terror, inte bara i Mellanöstern.

Det är som om det faktiskt är viktigare att sätta rekord i partiskhet och okunnighet än att faktiskt spela en positiv roll i storpolitiken. Resultatet har Sverige fått betala genom att bli till allmänt åtlöje. Wallström går till historien som förmodligen den mest katastrofala svenska utrikesministern när det gäller Mellanöstern, i “gott” sällskap med Sten Andersson och Carl Bildt.

Frågan är om Sverige någonsin förmår att klättra upp ur den djupa grop som grävts i över 40 år, och där Margot Wallström sett till att botten gick ur. Det skulle krävas en ny Göran Persson, en stark politiker med hjärtat på rätta stället, som faktiskt inte bryr sig om vad det övriga politiska etablissemanget tycker utan som ger stöd åt det hotade Israel, inte för att det är populärt utan för att det är rätt.

Det vore en nåd att stilla bedja om, för Sverige, för Israel, för palestinierna och för hela Mellanöstern. Tyvärr inger den nya utnämningen av utrikesminister farhågor om att det måste bli värre innan det blir bättre.

Bengt-Ove Andersson

Vice ordförande Vänskapsförbundet Sverige-Israel, Västra Mälardalen

Publicerad på Vänskapsförbundets hemsida 9 september 2019

Världen måste agera mot Hizbollahs aggressioner

Hizbollah har Israels utplånande som officiell doktrin. Allt för länge har deras aggression och terrorhandlingar tillåtits destabilisera hela Mellanöstern. 

De nyligen släppta filmsekvenserna måste bli en väckarklocka, skriver vice ambassadör Efrat Hochstetler.

I förra veckan [28/8] blev filmsekvenser tillgängliga som visar hur Hizbollah-styrkor i Libanon attackerar FN:s fredsbevarande UNIFIL-förband, sätter deras fordon i brand samt tar ifrån dem deras vapen, hotar och förnedrar dem. Just denna incident skedde för ett år sedan men har hitintills inte offentliggjorts av FN.

Under helgen har Hizbollah riktat beskjutning in mot Israel samtidigt som dess ledare Nasrallah framfört allvarliga hot. Nya attacktunnlar från Libanon in i Israel har under våren upptäckts och kunnat oskadliggöras.

Attackerna och trakasserierna mot FN:s fredsbevarande styrka är inget nytt. Också UNIFL-soldater från andra länder har blivit föremål för Hizbollahs övervåld. I själva verket ges UNIFIL inte tillträde till de områden i södra Libanon som man är satt att övervaka – och kan därför tragiskt nog heller inte uppfylla sitt mandat.

Detta är Hizbollah

Det är i sammanhanget väsentligt att dra sig till minnes vad för slags organisation Hizbollah verkligen är.

Grundat av Iran och i realiteten mullornas väpnade arm i Libanon – en stat man nu behärskar med terror – har organisationen Israels utplånande som officiell doktrin. Samtidigt är Hizbollah djupt engagerat i det syriska inbördeskriget på regimens sida i nära samarbete med det iranska Revolutionsgardet.

Sin enorma vapenarsenal på cirka 100 000 missiler riktade mot Israel, har Hizbollah med avsikt placerat mitt bland civilbefolkningen i södra Libanons byar. Avsikten är således att i händelse av den väpnade konfrontation man söker cyniskt maximera antalet civila offer såväl bland israeler som bland den egna civilbefolkningen.

Attacktunnlar mot Israel

Det omfattande nätverk av attacktunnlar riktade in mot Israel som avslöjades i december 2018 bär vältaligt vittnesbörd om vad som är Hizbollahs sanna intentioner.  Medan allt detta fortgår tiger det internationella samfundet och vänder konsekvent bort blicken.

Enligt FN-resolution 1701, som ger UNIFIL-styrkan dess mandat, har Hizbollah överhuvudtaget inte rätt till någon närvaro söder om Litani-floden. Området skall i stället patrulleras av FN:s fredsbevarande trupper i UNIFIL – som i dagsläget vägras tillträde dit. Nu får området i stället tjäna som bas för Hizbollahs militära uppbyggnad och aggression. En aggression som också når långt utanför Mellanösterns gränser – vilket visades exempelvis av den stora terrorattacken mot judiska centret i Buenos Aires år 1994, som kostade 85 människor livet.

FN-attacken en väckarklocka

De nu släppta filmsekvenserna visar med all tydlighet Hizbollahs totala brist på respekt för FN:s fredsbevarande styrkor och deras mandat - och måste tjäna som väckarklocka för det internationella samfundet innan det är för sent.

Hizbollahs ohämmade och av världssamfundet obehindrade aggression och militära uppbyggnad samt ledande roll i terroraktiviteter världen över utgör ett oerhört hot mot säkerheten för både Israels och Libanons civila men också för freden och stabiliteten i hela Mellanöstern.

Allt för länge har Hizbollahs aggression och terrorhandlingar samt totala brist på respekt för de mest grundläggande mänskliga rättigheter tillåtits destabilisera hela Mellanöstern – nu måste den fria världens regeringar reagera med kraft och beslutsamt svara på Hizbollahs aggression samt på ett avgörande sätt stärka UNIFILS möjligheter att utföra sitt uppdrag.

Efrat Hochstetler
Biträdande beskickningschef, Israels ambassad

Debattartikel publicerad i Expressen 7 september 2019

Svenska kyrkans journalistresa sågas: ”Antiisraelisk”

Svenska kyrkan och Diakonia arrangerar återigen en journalistresa till Israel och de palestinska områdena. Men flera opinionsbildare är kritiska till att några av Sveriges tyngsta reportrar ska lära sig om konflikten från aktörer som man anser vara ensidigt Israelkritiska. Enligt Erik Lysén, utrikeschef i Svenska kyrkan, kommer resenärerna dock få ta del av åsikter som inte nödvändigtvis delas av Svenska kyrkan.


I november arrangerar Svenska kyrkan och Diakonia återigen en resa för svenska journalister till Israel och de palestinska områdena. På kyrkans webbplats beskrivs syftet med att man vill ge ”möjlighet att fördjupa sina kunskaper om området, att nyansera och problematisera bilden av konflikten och att skapa kontakter”.

Men arrangemanget är hårt kritiserat.

”Jag finner det oerhört besvärande att statliga Sveriges Radio väljer att skicka ett av sina tyngsta namn på en BETALD påverkansresa organiserad av en av Sveriges mest aggressivt antizionistiska organisationer. Var är oberoendet?” undrar Annika Rothstein, judinna och journalist, på Twitter.

Hon syftar på Kathrine Zimmerman på SR:s P1 som är en av deltagarna. Några av de övriga är Karin Thurfjell på Svenska Dagbladet, Kenan Habul på Sydsvenskan och Gustav Gelin på vänstertidningen ETC.

Liberalernas utrikespolitiske talesperson Fredrik Malm beskriver det som en antiisraelisk kampanj- och propagandaresa i kyrklig regi.

”Blir intressant att följa deltagarnas rapportering från området när de kommer hem”, twittrar han.

”Smärtsamt att min kyrka bidrar till detta. Vart ska jag då gå?” skriver Maria Ludvigsson, ledarskribent i Svenska Dagbladet.

Prästen Annika Borg, som själv varit med på liknande arrangemang, menar att hon kan intyga att kritiken är relevant. Borg har även tidigare riktat skarp kritik mot Svenska kyrkans resor och bland annat menat att syftet är anti-judiska budskap och propaganda mot Israel.

På Twitter ifrågasätter också användare om den andra arrangören, biståndsaktören Diakonia, känd för sin hårda kritik mot Israel, kan ses som garant för en opartisk bild av konflikten.

När gruppen My truth, som består av israeliska soldater som berättar om sina upplevelser, kom till Sverige i våras motarbetades de exempelvis av just Diakonia.

Enligt Svenska kyrkans utrikeschef, Erik Lysén, är journalistresan är ett svar på uppmaningen från palestinska kyrkoledare att besöka och med egna ögon se situationen,

– Vi har fullt förtroende för alla deltagares förmåga att lyssna kritiskt till många olika röster, skriver han i ett mejlsvar till Världen idag.

– Det är en resa vars syfte är att studera konflikten. Vi är tydliga med att resan utgår från ett folkrättsligt perspektiv. Vi har en tydlig position som säger att vi står bakom en tvåstatslösning och att Israels ockupation av Palestina måste upphöra samt att allt folkrättsvidrigt våld från alla parter måste upphöra.

Erik Lysén menar att man lyssnar till skilda perspektiv, vissa som Svenska kyrkan delar och andra som man inte ställer sig bakom.

Kommer man under resan att möta israeliska företrädare som representerar Netanyahu-regeringens, och en stor del av den israeliska befolkningens, synsätt?

– Vi möter alltid representanter från regeringen.

På vilket sätt tar ni er an terrorgruppen Hamas roll och inflytande under resan?

– Hamas roll behandlas framför allt när vi besöker den israeliska staden Sderot vid gränsen till Gaza, som utsätts för bland annat raketbeskjutningar av Hamas och andra väpnade grupper.

Enligt Erik Lysén har Svenska kyrkan arrangerat journalistresor också till andra konfliktområden, till exempel Kambodja, Colombia, Uganda och Etiopien.

– Länder där vi sedan många år har etablerade kyrkorelationer eller långsiktigt utvecklingssamarbete.

Samuel Teglund

Publicerad i Världen idag 17 september 2019

- - -

6b) Journalistresa till Israel och Palestina
av: Svenska Kyrkan

Svenska kyrkan och Diakonia anordnar en studieresa för journalister till Israel och Palestina den 3-10 november 2019. Syftet är att ge deltagarna möjlighet att fördjupa sina kunskaper om området, att nyansera och problematisera bilden av konflikten och att skapa kontakter.

Sammanlagt sökte 72 personer till de åtta platserna. De som blev antagna är:

Martin Adlercreutz, TV4

Karin Bülow Orre, Expressen

Gustav Gelin, Dagens ETC

Kenan Habul, Sydsvenskan

Erica Hedin, P4 Göteborg

Johan Rudström, Uppsala Nya Tidning

Karin Thurfjell, Svenska Dagbladet

Kathrine Zimmerman, Sveriges radio

Pressmeddelande från Svenska Kyrkan publicerat 2 september 2019

Europaparlamentet och kampen mot terrorism [brev]

Vänskapsförbundet gjorde i somras ett medlemsutskick med anledning av att terrororganisationen PFLP ännu en gång släppts in i Europaparlamentet för att framföra sitt budskap. (Se ovan). Många av förbundets medlemmar hörde av sig och ville gärna ha exempel på hur ett protestbrev skulle kunna formuleras. Här är ett sådant brevexempel, som det går alldeles utmärkt att inspireras av eller klippa och klistra från!

- - -

[ATT. David Sassoli]
Europaparlamentet och kampen mot terrorism
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den. 

Bäste David Sassoli, Europaparlamentets talman!

Tack för Ditt aktiva engagemang mot terrorism. Jag uppskattar att Ditt första publika framträdande som nyvald talman var att hedra Europas alla terroroffer.
 
Jag är säker på att Du känner till den Terroristförteckning som upprättats av EU. Den innehåller personer, grupper och enheter som är inblandade i terrorist dåd och som omfattas av restriktiva åtgärder.
 
Bland de 21 grupperna och enheterna återfinns Folkfronten för Palestinas Befrielse (PFLP), som funnits med på listan sedan juni 2002.
 
Men terrororganisationen PFLP har trots detta vid flera tillfällen getts möjlighet att missbruka Europaparlamentet, och använt det som sin plattform. År 2017 bjöds den dömda flygplanskaparen och PFLP-aktivisten Leila Khaled in för att tala inför parlamentet, i själva hjärtat av den Europeiska demokratin. Och nu i somras kunde den framträdande PFLP-medlemmen Khaled Barakat, som sitter i organisationens centralkommitté, göra samma sak.
 
Fråga: Vad kommer Du att göra för att PFLP inte skall kunna fortsätta att missbruka parlamentet som en plattform för sin agenda?
 
Jag är väldigt glad att parlamentet har valt en talman som engagerar sig för att bekämpa terrorismen. ”We have to unite in our fight against terrorism and we must remain resolute in this fight”, som Du själv uttryckte det för bara några månader sedan.
 
Vänliga hälsningar
 
/Anders Engström
Stockholm, Sverige

- - -

[ATT. Mr David Sassoli]
The European Parliament, and the fight against terrorism

Dear Mr David Sassoli, President of the European Parliament,

Thank you for taking an active stand against terrorism. I appreciated that your first public act as newly elected president was to pay tribute to all victims of terror in Europe.

I’m sure you are well aware that the European Union (EU) has established a Terrorist List of persons, groups and entities involved in terrorist acts and subject to restrictive measures.

One of the twenty-one groups and entities is The Popular Front for the Liberation of Palestine (PFLP), which was added on the terrorist list in June 2002. 

But the terror organization PFLP has still been able to misuse the European Parliament as their platform on several occations. In 2017 the convicted air plane hijacker Leila Khaled guested the very heart of European democracy to give a speech, and in July this summer the senior activist Khaled Barakat, member of the PFLP central committee, was able to do the same thing.

Question: What will you do to make sure that the PFLP in the future won’t be able to misuse the European Parliament as a platform for their agenda?

I’m very glad that the Parliament has elected a President dedicated to fighting terror. “We have to unite in our fight against terrorism and we must remain resolute in this fight", as you put it in your own words only a few months ago.
 
Yours Sincerely,

/Anders Engström
Stockholm, Sweden

Sveriges bistånd till UNRWA

Fråga 2018/19:892 Sveriges bistånd till UNRWA

av Boriana Åberg (M)
till Utrikesminister Margot Wallström (S)

FN:s organisation för hjälp till palestinska flyktingar, UNRWA, anklagas i en uppmärksammad granskningsrapport för omfattande maktmissbruk, korruption och nepotism. Länder som Schweiz, Nederländerna och Belgien har stoppat alla utbetalningar till organisationen på grund av uppgifterna i rapporten.

Redan tidigare har UNRWA beskyllts bland annat för att sprida antisemitism, vilket har resulterat i att USA har dragit in sitt bistånd. Förra året var Sverige den fjärde största bidragsgivaren, och de senaste tio åren har Sverige betalat ut 6,2 miljarder till UNRWA. 

Därför vill jag fråga utrikesminister Margot Wallström:

Vilka åtgärder tänker utrikesministern vidta för att de svenska skattebetalarnas pengar inte ska gå till en ifrågasatt och kritiserad organisation som UNRWA?

Inlämnad 16 augusti 2019

Boriana Åberg (M)

- - -

Svar på skriftlig fråga 2018/19:892 besvarad av Statsrådet Peter Eriksson (MP)

Sveriges bistånd till UNRWA

Boriana Åberg har frågat utrikesministern vilka åtgärder hon ska vidta för att avsluta bidrag till FN:s flyktingorganisation för Palestinaflyktingar (UNRWA).

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på frågan.

UNRWA:s verksamhet syftar till att bemöta de humanitära behoven hos Palestinaflyktingar, och organisationen arbetar konkret med att rädda liv, lindra nöd och upprätthålla mänsklig värdighet. UNRWA är en humanitär organisation som förutom stöd till Västbanken och Palestinaflyktingar i värdländerna även bedriver nödappellsverksamhet i Syrien och i Gaza. UNRWA tillhandhåller livsmedelsstöd till över en miljon människor i enbart Gaza, men även i Syrien, där en stor del av UNRWA-flyktingarna har tvingats fly minst en gång inom landet under kriget. Utan tillräckliga bidrag från givarländer skulle människor drabbas allvarligt.

Idag är omkring 5 miljoner Palestinaflyktingar berättigade stöd från UNRWA. Av dessa bor cirka en tredjedel i flyktingläger som administreras av organisationen. UNRWA tillhandahåller bland annat grundskoleutbildning för cirka 520 000 barn, primärvård till omkring 3,4 miljoner flyktingar och ger livsmedelsstöd och/eller kontantstöd till omkring 1,7 miljoner särskilt utsatta flyktingar. Enligt UNRWA:s beräkningar våren 2018 är exempelvis omkring 50 procent av befolkningen i Gaza direkt beroende av UNRWA:s livsmedelsstöd. Det senaste året har de humanitära behoven i Gaza ökat kraftigt sedan över 30 000 palestinier skadats i samband med protester för rätten att återvända. Enligt FN:s kontor för humanitär samordning har fler än 7 000 av dem skjutits med skarp ammunition genom det stängsel som avgränsar Gaza från Israel. Utan stöd från UNRWA finns det risk för att radikala grupper som Hamas skulle stärkas och att stabiliteten skulle hotas på Västbanken, liksom i Libanon, Syrien och Jordanien.

Påståenden om att UNRWA skulle legitimera antisemitism eller terrorism har gång på gång visats vara felaktiga. MOPAN, ett antal givarländers nätverk för utvärdering av multilaterala organisationers arbete, har nyligen gjort en utvärdering av UNRWA som i hög grad ger organisationen gott betyg i att leva upp till sitt mandat i en resursträngd miljö.

Regeringen känner till den internrapport som Boriana Åberg hänvisar till och som innehåller anklagelser mot UNRWA:s ledning samt att vissa länder valt att frysa sina utbetalningar till UNRWA tills dess att utredningen är färdig. Uppgifterna utreds av FN:s kontor för intern översyn (OIOS), vilket assisterar generalsekreteraren i att utföra sitt översynsuppdrag och resultatet av utredningen väntas presenteras i höst. I detta skede är det viktigt att den oberoende utredningen kan färdigställas innan åtgärder vidtas. Sverige har redan betalat ut det planerade stödet till UNRWA för 2019 som i år uppgår till 483 miljoner kronor. EU har också betalat ut sitt stöd till UNRWA för 2019, vilket uppgår till 82 miljoner euro.

Det är viktigt att hålla isär frågan om UNRWA-ledningens agerande från frågan om stödet till UNRWA:s mandat och verksamhet. De humanitära behoven för Palestinaflyktingar är fortsatt allvarliga. Det är därför av största vikt att UNRWA kan fortsätta bedriva sin viktiga verksamhet.

De palestinska flyktingarna har rätt till en rättvis och långsiktig lösning på sin utsatta situation. I frånvaro av en sådan lösning har det internationella samfundet en skyldighet att stödja dem och bidra till en dräglig tillvaro. Som i de flesta fall av utdragna konflikter måste en politisk lösning till i konflikten mellan Israel och Palestina, inklusive ett slut på den israeliska ockupationen och den växande bosättningspolitiken. Jämte bland annat frågan om gränser mellan Israel och Palestina och Jerusalems status är de palestinska flyktingarnas rätt att återvända till sitt hemland en av de slutstatusfrågor som parterna i konflikten måste förhandla om i en fredsuppgörelse.

Regeringens bedömning är att svenskt stöd till UNRWA bidrar till den biståndspolitiska målsättningen: att skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck.

Stockholm den 28 augusti 2019

Peter Eriksson (MP)

Fråga och svar har publicerats på riksdagens hemsida.

- - - - -

Läs även Christina Toledano Åsbrink:
Därför måste UNRWA läggas ner

Hanif Bali straffas – men han har helt rätt om Bildt

Borgerliga debattörer och politiker måste få kritisera Carl Bildts arv – en dålig utrikespolitik i mångt och mycket.

Vi måste lära oss av dessa misstag för att kunna svänga om utrikespolitiken vid ett maktskifte, skriver Martin Hallander (KD).

De senaste dygnen har handlat mycket om den iranske utrikesministerns besök i Sverige. Riksdagsledamoten Hanif Bali gav även kritik mot Carl Bildts tid som utrikesminister i relation till dessa frågor. I den kritiken har han i sak helt rätt. Det var under Carl Bildts tid som utrikesminister som Sverige fick en närmare relation till den islamiska regimen i Iran.

Närmandet till Iran

2009 föreslog EU en lista på ytterligare och strikta sanktioner mot Iran. Sverige valde tillsammans med fyra andra länder att säga nej till ytterligare sanktioner. Detta blev etablerad svensk utrikespolitik. Så sent som 2014, under Bildts sista tid som utrikesminister, var han en av de första politikerna från västvärlden som besökte Iran. Det är, tyvärr, denna utrikespolitik som sedan Margot Wallström tagit efter.

Den islamiska regimen förtrycker systematiskt HBTQ-personer, kvinnor, minoritetsgrupper och regimkritiker. Det är de modiga grupperna som kämpar för sin frihet i Iran som förtjänar vårt stöd. Inte den islamiska regimen genom en typ av eftergiftspolitik. 

Försämrade relationen med Israel

Men kritiken kring Carl Bildt som utrikesminister stannar inte vid Iran. Relationerna med Israel försämrades under denna tid. Redan en månad efter alliansregeringens tillträde anklagade Bildt Israel för ”utomrättsliga avrättningar” likt hur Margot Wallström senare också uttryckt sig. Det var under denna tid som den palestinska delegationens chef upphöjdes till ambassadörsstatus och det var under Carl Bildt som Sverige röstade för att ge Palestina observatörsstatus i FN. 

Stödet till Erdogan

Den tyngsta kritiken mot Carl Bildts tid som utrikesminister är kanske hans märkliga relation till Turkiet och Erdogan. Sverige stod ofta i det främsta ledet för att försvara Erdogans regim och ett framtida medlemskap för Turkiet i EU. 2013 hävdade Carl Bildt att Erdogans Turkiet var på rätt väg. Detta var ett skamlöst stöd till en regim som redan då gått åt ett mer auktoritärt håll.

När riksdagen skulle rösta om att erkänna Seyfo 2010 var Bildt starkt emot att erkänna folkmordet. Tack vare fyra modiga borgerliga ledamöter som trotsade regering gick erkännandet igenom. Den turkiska regimen och Carl Bildt var inte nöjda med det beslutet. Men det var just därför det var nödvändigt. Den turkiska regimens historierevisionistiska syn på Seyfo är och har länge varit förfärligt. 

Bildt fortsatte sin Erdoganvänliga agenda efter sin tid som utrikesminister. Så sent som 2016 kritiserade han EU för bristande stöd till Erdogan efter det misslyckade kuppförsöket då Turkiet gick i en betydligt mer auktoritär riktning trots att oppositionen i landet kraftfullt kritiserade kuppförsöket.

Vi kan lära av Bildts misstag

Detta är Carl Bildts arv som utrikesminister. Borgerliga debattörer och politiker måste få kritisera detta, för i mångt och mycket var detta en dålig utrikespolitik. En politik vi i dag, med rätta, kritiserar Margot Wallström för. Ingen politisk ledare är immun från kritik. Borgerligheten måste lära sig av dessa misstag för att vi ska kunna svänga om utrikespolitiken vid ett maktskifte.

Martin Hallander
Förbundsordförande KDU Sverige
Ordförande Vänskapsförbundet Sverige-Israel i Malmö-Lund

Debattartikel publicerad i Expressen 23 augusti 2019

Stå upp för hbtq-personer - även i Palestina!

Efter att hbtq-rörelsen Al-Qaws nekats hålla möte i Palestina frågar sig Öppna moderater varför inga protester hörs från utrikesminister Margot Wallström eller HBT-Socialdemokraternas ordförande Daniel Andersson och de vill se ett omprövande av Sveriges erkännande av Palestina.

Socialdemokraterna drev 2014 igenom det kontroversiella beslutet att ensidigt ge ett diplomatiskt erkännande till den palestinska myndigheten (PA) som landet Palestina. Detta trots kännedom om omfattande förtryck, inte minst mot hbtq-personer. Sedan dess har läget inte förbättrats tvärtom. Det är dags att agera, inte minst med tanke på att det är Socialdemokraternas eget systerparti Fatah som styr där och står för den dåliga politiken.

Den Palestinska myndigheten lever inte upp till de grundläggande kraven på demokrati och mänskliga rättigheter. Att presidenten vars mandatperiod löpte ut för åratal sedan fortfarande sitter kvar är ett exempel på hur illa det är. De mänskliga rättigheterna är satta på undantag. Det gäller i en lång rad aspekter som att det förekommer tortyr, människor döms utan rättegång och yttrandefriheten är kraftigt beskuren. Kvinnoförtrycket är utbrett. Hbtq-personer utsätts för förföljelser och får sina rättigheter förvägrade. På många sätt är läget alarmerande. Det är klart att möjligheterna att leva som hbtq-person under den Palestinska myndigheten är mycket begränsade.

Det senaste beviset kom så sent som i mitten av augusti då den Palestinska myndigheten förbjöd hbtq-aktiviteter från att genomföras på Västbanken. Förbudet kom då gräsrotsorganisationen ”Al-Qaws for Sexual & Gender Diversity in Palestinian Society” försökte arrangera ett medlemsmöte i staden Nablus.

Var är Margot Wallströms protester mot detta? Var är HBT-Socialdemokraterna och deras nyvalda ordförande riksdagsledamot Daniel Andersson? Var är kritiken?

Istället för att stå upp för hbtq-personers rättigheter har den svenska regeringen valt att utan krav på bot och bättring erkänna Palestina. Det skänker legitimitet till ledargarnityret och hjälper dem att skyla över grova brister när det gäller mänskliga rättigheter. Regeringen som påstår sig bedriva feministisk utrikespolitik väljer skäggiga gubbar och religiöst förtryck av kvinnor och hbtq-personer före frihet vilket är bedrövligt. Den svenska regeringen öser också svenska skattebetalares pengar över den korrupta myndigheten som bistånd.

Sverige ska alltid vara en rak och tydlig röst för frihet och mänskliga rättigheter. Vi måste i vår utrikes- och biståndspolitik vara glasklara– hbtq-personers rättigheter måste respekteras. Under den förutsättningen är relationen med den Palestinska myndigheten i grunden en omöjlig ekvation. Sverige bör snarast ompröva erkännandet och klart och tydligt villkora allt bistånd med skarpa krav på demokratiska förbättringar och respekt för mänskliga rättigheter inklusive hbtq-personer rättigheter.

Kim Nilsson
Förbundsordförande Öppna Moderater – Moderaternas hbtq-förbund

Fredrik Saweståhl
President European Centre-Right LGBT Alliance

Debattartikel publicerad i QX 22 augusti 2019

Wallström väljer fel väg

Valet mellan Israel och Iran borde vara enkelt för utrikesminister Margot Wallström. Ändå verkar det så svårt. Hur hamnade regeringen här?, undrar gästskribenten Anosh Ghasri.


Den i USA utbildade men ideologiskt västföraktande iranska utrikesministern Javad Zarifs besök i Sverige har med rätta väckt reaktioner. En del har fokuserat på förtrycket av kvinnor i Iran, andra har lyft fram mänskliga rättigheter. Många har krävt att Margot Wallström ska ställa hårda krav på den iranska utrikesministern, som om Iran, en regim som helt förkastar den västerländska demokratins ideal, alls skulle lägga någon vikt vid Wallströms ord. Besöket är en mindre lyckad balansgång mellan krass realpolitik och politiska visioner som passar regeringens ideologiska glasögon. Ord som humanism, mänskliga rättigheter och en feministisk utrikespolitik må klinga vackert, men realpolitiken kan tvinga fram handlingar som går tvärs emot dem. Som en svensk delegation som frivilligt bär hijab, eller ett möte med utrikesministern för en av världens mest förtryckande regimer.

Hur mycket Sverige än kan tänkas tjäna på ett ekonomiskt eller politiskt samarbete med Iran, är dessa vinster inte tillräckligt stora för att kompensera för regeringens diskrepans mellan ord och handling. Mötet aktualiserar snarare frågan om Wallströms motsägelsefulla utrikespolitik. Den illustreras bäst genom att jämföra Wallströms förhållningssätt till Iran med hennes förhållningssätt till Israel – där hon är persona non grata. Sätt inte kaffet i halsen. Det är här det ideologiska krockar med det realistiska. Valet mellan en brutal diktatur, Iran, och en demokratisk stat, den enda i regionen dessutom, Israel, borde inte vara svårt. Ändå verkar det som att Wallström konsekvent väljer fel väg, trots att den rätta vägen är som upplyst av neonskyltar.

Det borde inte vara svårt för en utrikesminister som stoltserar med att vara en feministisk sådan att välja mellan ett land där kvinnor fängslas för att de har försökt att få till en dialog om den tvångsmässiga slöjan och ett land där varje kvinna får klä sig som hon själv behagar oavsett vilken tro hon tillhör. Inte heller borde ett fördömande ligga långt borta när bloggare och civila aktivister fängslas på lösa grunder, medan medhåll och kanske till och med beröm borde ligga nära till hands när en stat i en av världens mest instabila regioner gör sitt yttersta för att värna om och trygga sina minoriteters rättigheter.

Wallström kan utan några större problem tala om utomrättsliga avrättningar i fallet Israel, men står närmast handlingsförlamad när Irans invånare utsätts för illdåd av sin egen regering. Så sent som förra året, i samband med oroligheter i Iran, som pockade på internationell uppmärksamhet, viftade Wallström lättvindigt bort allt. ”Tänk om andra skulle yttra sig om vår utveckling”, lät det då.

Det är den här föga imponerande balansgången mellan realpolitik och politiska visioner som gör att representanter för en av världens mest ökända diktaturer, som ägnar mer medel åt att destabilisera regionen än att värna om sin egen befolkning, välkomnas till Sverige med öppna armar, medan en i många bemärkelser unik demokrati får kalla handen trots att den senare har betydligt mer att erbjuda Sverige och i det långa loppet även det svenska folket.

Att det dessutom rimmar illa med Wallströms och S stoltserande med att vara världens första feministiska regering, ja, det är en fråga som inte ens de skickligaste retorikerna kan hjälpa Wallström att förklara på ett logiskt sätt med hedern i behåll.

Anosh Ghasri
Frilansskribent, krönikör och kolumnist. Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Publicerad på SvD:s ledarsida 22 augusti 2019

Oacceptabelt att rulla ut röda mattan för Iran

När utrikesminister Margot Wallström (S) i dag rullar ut röda mattan för sin iranske kollega, Javad Zarif, är risken överhängande att ambitionen om samförstånd väger tyngre än det förakt för människovärdet som gästen genom sin maktutövning ger uttryck för, skriver Lars Adaktusson (KD).

När regimen i Iran beslagtar utländska fartyg i Hormuzsundet, när samma regim ökar anrikningen av uran i strid mot det internationella kärnteknikavtalet, ger det anledning till oro. För USA och stora delar av västvärlden ställs relationerna till den iranska regimen på sin spets, utökade sanktioner övervägs och globalt tilltar osäkerheten. I den situationen väljer den svenska regeringen att välkomna Irans utrikesminister till Sverige.

Trots tidpunkten och omständigheterna ses besöket som okomplicerat, mindre komplicerat än att ge besked om huruvida vårt land ska medverka till att säkerställa fri sjöfart och säker passage i Hormuzsundet. Förslaget om en internationell skyddsstyrka i Persiska viken har stöd av länder som Storbritannien, Danmark, Frankrike och Nederländerna, men den svenska regeringen kan inte bestämma sig. Detta trots att ett av de fartyg som beslagtagits är det svenskägda Stena Impero.

Värderingar har betydelse

Diplomati och samtal är centrala delar av en trovärdig utrikespolitik, men det är även värderingar, människovärde och mänskliga rättigheter. När utrikesminister Margot Wallström (S) nu rullar ut röda mattan för sin iranske kollega, Javad Zarif, är risken överhängande att diplomatin kolliderar med värderingarna. Att ambitionen om samförstånd väger tyngre än det förakt för människovärdet som gästen genom sin maktutövning ger uttryck för.

I dagens Iran är regimkritiker, kvinnor och minoritetsgrupper som exempelvis HBTQ-personer utsatta för ständig och systematisk diskriminering. Det är tungt att behöva konstatera, men inte i något avseende går det att säga att Iran är på väg åt rätt håll när det gäller mänskliga rättigheter och demokrati. Tvärtom tycks de styrande i Teheran, inklusive de som beskrivs som reformvänliga, snarast ha utnyttjat tillkomsten av det internationella kärnteknikavtalet för att öka det inhemska förtrycket.

Larmrapporter från Amnesty International och andra människorättsorganisationer vidimerar den bilden. Slutsatsen är att situationen stegvis försämras och att ingen ljusning finns i sikte. Parallellt blir listan över offer för den iranska regimens människorättsbrott allt längre. Även tillämpningen av dödsstraffet har skärpts, sedan 2015 har antalet avrättningar ökat med nära 40 procent.

Tillåts inte försvara sig

En av dem som i dag har en dödsdom hängande över sig är den tidigare forskaren vid Karolinska Institutet, den svenske medborgaren Ahmadreza Djalali. Fallet har sedan april 2016, när han fängslades i Teheran, fått stor internationell uppmärksamhet. Enligt såväl Amnesty som oberoende FN-experter är de spionanklagelser som riktas mot Djalali grundlösa. Trots detta, trots dödsdomen, har han inte fått försvara sig i domstol, vilket med alla mått mätt är fullständigt oacceptabelt.

Om inte av andra orsaker måste Ahmadreza Djalali friges av humanitära skäl. Detta är dock ett begrepp som helt saknas i den iranska regimens så kallade rättsskipning. Revolutionsdomstolarna är politiskt dirigerade och när domar avkunnas sker det för att statuera exempel och sprida skräck i den del av befolkningen som vänder sig mot ayatollornas diktatoriska styre.

Detta tycks vara strategin även när det gäller regimens behandling av Irans kristna befolkning. Antalet kristna i Iran har ökat kraftigt de senare tio åren, från uppskattningsvis 10 000 till över 350 000 idag. Uppenbarligen är det en utveckling som oroar den islamiska republikens styrande, vilket tar sig uttryck i fängslanden, förföljelse och trakasserier, i synnerhet av kristna konvertiter.

Kravlöshet fel väg

Att den iranska regimen genom internationellt besöksutbyte tillåts putsa på sin fasad och därigenom förebygga kritik är mot den här bakgrunden fullständigt oacceptabelt. Kärnteknikavtalet är angeläget, men försöken att rädda överenskommelsen får inte ske till priset av eftergivenhet och politisk tystnad inför regimens förtryck av den egna befolkningen. Att inte koppla frågan om Irans kärnteknikprogram till tydliga krav på mänskliga rättigheter var ett allvarligt misstag från början – och är det även i dag.

På motsvarande sätt är det ett misstag att utveckla relationerna till Iran utan att ställa krav på ett erkännande av Mellanösterns enda demokrati, Israel. Den iranska regimen är sedan länge en av världens främsta finansiärer av internationell terrorism. Terrororganisationerna Hamas och Hizbollah, vars uttalade mål är att utplåna staten Israel, tillhör de största mottagarna av det iranska ”biståndet”.

Det är med andra ord inte vem som helst som nu ska tas emot i Arvfurstens palats och riksdagshuset. Javad Zarif är en av de ansvariga beslutsfattarna i ett politiskt styre som avrättar oskyldiga, aktivt understödjer terrorism och begår allvarliga folkrättsbrott i ett blodigt krig i Jemen. Den regim som den iranske utrikesministern hänfört tjänar är en av världens värsta och mest hårdföra diktaturer, i sig det allvarligaste hotet mot säkerhet och fred i Mellanöstern.

Det är den dystra sanningen; om den svenska regeringens gäst och om ett alls icke okomplicerat besök.

Lars Adaktusson 
riksdagsledamot (KD), utrikespolitisk talesperson

Debattartikel publicerad i GP 20 augusti 2019

Därför måste UNRWA läggas ner

I FN finns det två organisationer som tar hand om flyktingar. Den största är UNHCR (The Office of the United Nations High Commissioner for Refugees), och den andra är UNRWA (United Nations Relief and Works Agency for Palestine Refugees in the Near East). 

UNHCR tar hand om alla världens flyktingar (förutom palestinier), vilka i dag är strax över 70 miljoner. De har en personalstyrka på nästan 17 000, och arbetar i 134 länder. 

UNRWA tar bara hand om de palestinska flyktingarna, vilka i dag är strax över 5 miljoner. De har en personalstyrka på strax över 30 000, vilka nästan undantagslöst består av palestinier, och de arbetar i tre länder och två områden (Gaza, samt Judeen och Samarien – även kallat Västbanken). 

UNHCR är en permanent organisation under FN, som har hjälpt miljontals flytingar att få tillbaka sitt liv och sin framtid. UNRWA är endast en temporär organisation med en mandatperiod som behöver förnyas vart tredje år. Det var ju tänkt att de palestinska flyktingarna inte skulle vara ett permanent problem, utan ett tillfälligt sådant som skulle komma att lösas.

Men eftersom UNRWA har helt andra kriterier för vad som är en flykting (man ärver till exempel sin flyktingstatus) har inte de palestinska flyktingarna slutat vara flyktingar; de har i stället vuxit i skara, från crtka 750 000 till över 5 miljoner. Dessutom har UNRWA som kriterium att man endast upphör vara flykting om man återvänder till det hem man hade innan konflikten, ett hem som i dag troligtvis inte längre existerar.

På detta sätt har UNRWA garanterat sin egen existens i en evighetscirkel, och i stället för att lösa det palestinska flyktingproblemet har man sett till att problemet är konstant växande. Inget annat FN-organ arbetar på detta sätt. 

UNRWA är dessutom ansvarig för de palestinska flyktingarnas utbildning och driver både dagis, skolor och barn- och ungdomsläger. I många år har skolmaterialet kritiserats för sitt våldsbejakande. 2019 års böcker är de värsta hittills. Man uppmuntrar barnen att bli martyrer och ge sitt blod för ”sakens” skull, där ”saken” är att erövra och förinta Israel och dess judiska invånare.

Man förnekar Israels existens, och kallar det Palestina. Att döda en jude (helst flera) blir barnets framtid, och allra bäst är att samtidigt dö själv.

Man utbildar alltså mördare och terrorister, mitt i FN.

Förutom att det i sig är avskyvärt är det även ren barnmisshandel, samt en fruktansvärd indoktrinering av de små. I ett vidare perspektiv kommer chansen till fred att minimeras, eftersom det nu är en hel generation palestinier som vuxit upp med skolmaterial som lärt dem att hata, som lärt dem att dö, och som bestulit dem på deras framtid. 

Därutöver är många av UNRWA:s anställda medlemmar i terroristorganisationer, som till exempel Hamas. Dessa terrorister får alltså lön av FN-organet UNRWA – en helt absurd tanke! Väldigt många gånger har det även visat sig att de lokaler UNRWA använder sig av (skolor, sjukhus) har varit vapenlager för Hamas.

Terroranklagelserna mot organisationens anställda är många och långa – alldeles för många för att trivas i dagsljuset. Man kan säga att UNRWA blivit en 30 000 personer stark palestinsk organisation som i dag sitter i FN, och trots att de ofta använder sig av uttryck som ”mänskliga rättigheter” är det långt ifrån hur de hanterar verkligheten.

Utöver allt detta skakades UNRWA nyligen av en massiv skandal på högsta nivå. Skandalen involverar sex, dyra resor, hot och hämnd på visselblåsare samt svågerpolitik. På lägre nivå är det lika illa. Korruptionen är enormt utbredd, och mycket av de pengar som skänks till UNRWA går direkt i privata fickor, utan att på något sätt gynna dem som mest behöver dem.

Glöm inte att palestinierna har fått 16 gånger Marshall-planen, som hjälpte hela Europa på fötter efter andra världskriget! Med andra ord borde de vid det här laget haft en utomordentligt bra ekonomi, samt en lysande framtid att förvalta. Så är dock inte fallet.

På grund av ovan nämnda orsaker borde UNRWA fasas ut och möjligtvis inkorporeras i flyktingorganet UNHCR. På så sätt skulle evighetscirkeln av internationellt stöd till våld och flyktingskap upphöra. Det är dags att behandla UNRWA för vad det är – ett problem.

Och i september har vi chansen, för då ska det röstas om en förlängning av UNRWA:s mandatperiod, den 23:e i räkningen. Det räcker nu!

Christina Toledano Åsbrink

Israelkommentar publicerad i Världen idag 15 augusti 2019

De som inte minns historien är dömda att upprepa den

”De som inte minns historien är dömda att upprepa den”, är en ofta citerad maxim. Den är verkligen sann när man jämför omvärlden kontra Adolf Hitler för 80 år sedan och omvärlden kontra Iran idag.

Likheterna mellan nazisterna och dagens iranska ledarskap är slående. Nazityskland var en nation med ambitionen att med vapenmakt underlägga sig Europa och frambringa ett tusenårigt rike där man skulle regera, och samtidigt var man fast beslutna att utplåna ett helt folk: judarna.

Den nuvarande iranska regimen drivs av ambitionen att härska över Mellanöstern, och man anser sig utvalda av historien att bereda vägen för ett islamiskt paradis, och att därvid förinta den judiska staten Israel.

Adolf Hitler stack inte under stol med sina planer för judarna utan skrev öppet om dem i sin bok Mein Kampf. Ändå slog stora delar av omvärlden dövörat till. Irans ledare sticker inte under stol med sin ambition att förinta Israel. Minst en av ledarna har öppet förklarat sin beundran för Hitler. Ändå slår stora delar av omvärlden dövörat till.

I omvärlden var den dominerande inställningen att låta Hitler vara. Han hade visserligen i många år flagrant brutit mot villkoren i fredsfördraget efter första världskriget och kraftigt upprustat Tyskland. Hösten 1938 träffade Englands premiärminister Neville Chamberlain Hitler i München, och återvände glatt med en skriftlig försäkran från Hitler att han inte hade några ambitioner att behärska Europa. Denna försäkran skulle innebära ”fred i vår tid”, enligt Chamberlain. Flera var skeptiska, och det visade sig förfärande snabbt att Hitlers försäkran inte var värd pappret den var skriven på. Chamberlain efterträddes av en politiker som var populär bland folket men hjärtligt illa omtyckt av många andra politiker, även inom sitt eget parti. Han hade länge förklarat att han inte litade på Hitler, men av dem som ville tro på Hitlers goda vilja kallades han öppet för krigshetsare. Tyskland var en stor handelspartner, och många valde därför att ignorera hotet från Hitler och hans uttalade planer att utrota det judiska folket. ”Krigshetsaren” hette Winston Churchill.

I omvärlden har den dominerande inställningen varit att låta Iran vara. Det iranska ledarskapet har visserligen i många år flagrant brutit mot IAEA:s villkor för insamlandet av anrikat uran av den art som behövs för kärnvapen, och gjort just dessa förberedelser. 2012 träffade USA:s president Barack Obama ett avtal med Iran, som försäkrade att de inte hade några ambitioner att behärska Mellanöstern eller skaffa kärnvapen. Detta avtal kallades ”historiskt” av Obama, och utlovades innebära fred i Mellanöstern för överskådlig tid. Flera var skeptiska, och det visade sig nästan genast att avtalet inte var värt pappret det var skrivet på. Obama efterträddes av en politiker som var populär bland folket men hjärtligt illa omtyckt av många andra politiker, även inom sitt eget parti. Han förklarade från början att han inte litade på Iran, men av dem som ville tro på mullornas goda vilja kallades han öppet för krigshetsare. Iran är en stor handelspartner, och därför väljer många att ignorera hotet från mullorna och deras uttalade planer att utrota den judiska staten Israel. ”Krigshetsaren” heter Donald Trump.

Framför allt Europa framstår i sammanhanget som en kontinent av krämare, och ingen mer än Sverige, som hårdnackat har motsatt sig de sanktioner som belades på Irans ekonomi. Orsaken stavas pengar, och Sverige har kraftigt ökat sin handel med Iran sedan år 2000. Det var möjligen ett av de skamligaste ögonblicken i modern svensk politik när kvinnliga ministrar med breda leenden stod på kö i niqab för att få handla mera med den repressiva diktaturen.

När det värdelösa avtalet skrevs mellan USA och Iran 2012 frigjordes miljarder dollar för Iran, pengar som dock inte har gått till folkets levnadsstandard utan kraftigt ökat Irans förmåga att föra krig via ombud mot Israel och ligga bakom det mesta som sker i terrorväg, inte bara i Mellanöstern.

Det stod klart att Iran inte efterlevde ens de tandlösa villkoren i avtalet, och till slut drog sig USA ur avtalet och återinförde sanktioner. Dessa sanktioner slår hårt mot Irans ekonomi och terrorfinansiering, och det är en desperat och ursinnig iransk regim vi nu ser slå vilt omkring sig för att provocera fram en militär reaktion från USA. När Iran för några dagar sedan sköt ner en amerikansk drönare stod kriget för dörren, men Donald Trump valde att inte svara militärt och slå ut de iranska missilbatterierna. Dels ansåg han att cirka 150 iranska dödsoffer vore ett oproportionerligt svar, och dels har han ingen tanke på att låta Iran diktera USA:s aktioner. Så i likhet med Churchill är han knappast någon krigshetsare, däremot en politiker som har förstått att eftergiftspolitik mot aggressiva diktatorer aldrig är en väg till fred, utan styrka är det enda sådana förstår och respekterar.

USA:s president Donald Trump har förmodligen så många fel att de skulle kunna fylla en bok. Det hade Winston Churchill också. Men Churchill var rätt person på rätt plats vid rätt tidpunkt, det är odiskutabelt. Detsamma kan sägas om Ronald Reagan, som genom att visa styrka och inte efterlåtenhet fick Sovjetdiktaturen att slutligen kasta in handduken. Och när det gäller Mellanöstern, Israel, och hotet från Irans mullor, kommer troligen detsamma att kunna sägas om Donald Trump.

Churchill gav för övrigt ett berömt citat om demokratin, som han sa var den sämsta styresformen – bortsett från alla andra. Man skulle kunna överföra det till USA i nutid och säga att Donald Trump nog är den sämsta presidenten – bortsett från alternativet. En Hillary Clinton vid presidentposten hade helt säkert fortsatt med Obamas eftergiftspolitik, samtidigt som hon fortsatt pressa Israel till eftergifter som de aldrig kan gå med på utan att äventyra landets säkerhet. En situation med ett isolerat Israel, där USA gör gemensam sak med Europa och omvärlden och frånkänner Israel rätten till sina heliga platser, vore en mardröm och ett recept för krig.

Liksom de iranska mullorna sökte Adolf Hitler skaffa atomvapen. Det är nästan för hemskt att tänka på vad som hade hänt om han hunnit före USA. Han hade utplånat London som sin första åtgärd, Förintelsen hade fullbordats, och Europa och stora delar av världen hade hamnat under naziststöveln. Utsikterna om Irans ledare uppnår kärnvapenkapacitet är likaså förfärande. Man har redan tydligt förklarat sina avsikter mot den judiska staten, och även resten av länderna i Mellanöstern fruktar Irans stormaktsambitioner och håller i hemlighet på Israels och USA:s försök att förhindra att Iran lyckas.

Det Europa som nästan blev det judiska folkets grav, har utsökt tydligt visat att man inte bryr sig om den judiska statens säkerhet och det dödliga hot som kommer att hänga över landet om högst ett tiotal år. Endast ett USA som förstår Israels situation, som står med Israel och som för en fast politik mot mullorna i Iran kan desarmera den tidsinställda bomb som redan tickar och hotar hela Mellanöstern, och resten av världen.

Bengt-Ove Andersson 
Vice ordförande i Vänskapsförbundet Sverige-Israel, Västra Mälardalen

En av världens största Prideparader - Tel Aviv Pride

Tel Aviv Pride är en veckolång serie av festligheter i Tel Aviv som firar Israels LGBT+ -community, detta årligt återkommande event äger rum andra veckan i juni, som en del av den internationella Gay Pride Month. En av de stora händelserna under veckan är Tel Aviv Pride Paraden som lockar över 200 000 besökare årligen.

Första gången Tel Aviv Pride Paraden ägde rum var 1993. Den första händelsen som många anser var den första "Pride" -händelsen ägde rum i Israel som en protest redan 1979 på Rabin Square. I dag är Tel Aviv en av Mellanösterns mest dynamiska städer med ett rikt nöjesliv och vidsträckta stränder mitt i staden. Paraden har utvecklats genom åren och gått från att vara en politisk demonstration till att idag vara en folkfest med underhållning för alla. Under de senaste åren har paraden framförallt kännetecknats av inkludering, Tel Avivs rykte om att vara en av världens mest gayvänliga destinationer gör sitt till. Gradvis har paraden blivit mindre politisk mycket på grund av dess omfattning och mångfalden hos deltagarna.

Årets Tel Aviv Pride Parad börjar vid Meir Park, fortsätter längs Bugrashov Street, Ben Yehuda Street och Ben Gurion Boulevard, och kulminerar slutligen i en stor fest i Charles Clore Park vid strandpromenaden. Paraden är en av de största i världen och lockar årligen över 200 000 deltagare. Cirka 30 000 av dem är utländska turister som besöker Tel Aviv under Pride veckan för att ta del av festligheterna. Tel Aviv var den första platsen i Israel där "gay" -evenemang organiserades och det är också den första staden i Israel som anordnat en gay pride parad.

Självklart är Prideveckan inte den enda veckan när gaylivet är stort i Tel Aviv - staden har en stor homosexuell befolkning och är populärt bland besökare under hela året. Kolla in gay Tel Aviv för nybörjare för mer information , där hittar du även alla Tel Aviv Pride Events under veckan.

Israeliska statens turistbyrå
Pressmeddelande publicerat 10 juni 2019

Kritiserat radioprogram om Hizbollah frias

SAKEN

Människor och tro, P1, 2018-12-13, program om Hizbollah; fråga om opartiskhet och saklighet

BESLUT
Programmet frias. Det strider inte mot kraven på opartiskhet och saklighet.

ANMÄLNINGARNA
Anmälarna anför i huvudsak följande.

Programmet tog, trots titeln ”Hizbollah –terrorister eller statsbärande parti?”, inte seriöst upp Hizbollah som en terroristorganisation och inga objektiva försök att utforska Hizbollahs program, ideologi och handlingar gjordes. Diskussionen om Hizbollah som ett statsbärande parti gav intrycket av att programledarna stödde partiets positiva sociala och lokala inslag.

Hizbollahs kontroversiella aspekter tonades ner, ingenting nämndes om hur många människor har fått sätta livet till på grund av partiet och vidare ignorerades de negativa konsekvenserna för Libanon av att befinna sig i ett ständigt krigstillstånd. Istället presenterades partiet som frihetskämpar mot Israel och att Israel agerat mot terrorattacker från såväl Hizbollah som palestinier boende i Libanon omtalades på ett negativt sätt.

En anmälare anför att ingen förklaring gavs av hur shia skiljer sig från andra inriktningar av islam och att lyssnaren snarare fick intrycket av att Hizbollah är ett slags utvidgat klan-samhälle där shia är ett identitetsmärke.

BESLUT
2019-06-04 Dnr: 18/04426

AKTUELL BESTÄMMELSE
Sveriges Radio ska utöva sändningsrätten opartiskt och sakligt samt med beaktande av att en vidsträckt yttrande- och informationsfrihet ska råda i radion (14 § i sändningstillståndet).

Kraven på opartiskhet och saklighet tillämpas enligt granskningsnämndens praxis i princip fullt ut på programledare, reportrar och andra som genom sin ställning i ett program kan uppfattas som företrädare för programföretaget. Med hänsyn till den vidsträckta yttrandefriheten kan kraven ställas lägre i fråga om intervjuade, debattdeltagare och andra så kallade tillfälliga medverkande.

GRANSKNINGSNÄMNDENS BEDÖMNING
Granskningsnämnden har granskat det aktuella programmet mot bakgrund av anmälningarna. Enligt nämndens bedömning strider programmet inte mot kraven på opartiskhet och saklighet.

Detta beslut har fattats av granskningsnämndens ordförande Dag Mattsson efter föredragning av Elin Ackerberg.

På granskningsnämndens vägnar

Dag Mattsson
Elin Ackerberg

- - -

Här är Granskningsnämndens formulär för den som vill anmäla inslag hos SVT, SR, UR eller TV4: 
https://www.mprt.se/att-anmala/anmal-program/anmalan/

På hemsidan framgår vad man skall tänka på, det går till exempel inte att vara anonym vid anmälan.

Tipstack till Lisa Abramowicz som var en av flera anmälare av det aktuella inslaget om Hizbollah.

Underkategorier

Politik

Näringsliv

Kultur

Vetenskap

Sida 18 av 37

Kategorier

Fler artiklar