Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Aktuella nyheter om Israel

Därför måste UNRWA läggas ner

I FN finns det två organisationer som tar hand om flyktingar. Den största är UNHCR (The Office of the United Nations High Commissioner for Refugees), och den andra är UNRWA (United Nations Relief and Works Agency for Palestine Refugees in the Near East). 

UNHCR tar hand om alla världens flyktingar (förutom palestinier), vilka i dag är strax över 70 miljoner. De har en personalstyrka på nästan 17 000, och arbetar i 134 länder. 

UNRWA tar bara hand om de palestinska flyktingarna, vilka i dag är strax över 5 miljoner. De har en personalstyrka på strax över 30 000, vilka nästan undantagslöst består av palestinier, och de arbetar i tre länder och två områden (Gaza, samt Judeen och Samarien – även kallat Västbanken). 

UNHCR är en permanent organisation under FN, som har hjälpt miljontals flytingar att få tillbaka sitt liv och sin framtid. UNRWA är endast en temporär organisation med en mandatperiod som behöver förnyas vart tredje år. Det var ju tänkt att de palestinska flyktingarna inte skulle vara ett permanent problem, utan ett tillfälligt sådant som skulle komma att lösas.

Men eftersom UNRWA har helt andra kriterier för vad som är en flykting (man ärver till exempel sin flyktingstatus) har inte de palestinska flyktingarna slutat vara flyktingar; de har i stället vuxit i skara, från crtka 750 000 till över 5 miljoner. Dessutom har UNRWA som kriterium att man endast upphör vara flykting om man återvänder till det hem man hade innan konflikten, ett hem som i dag troligtvis inte längre existerar.

På detta sätt har UNRWA garanterat sin egen existens i en evighetscirkel, och i stället för att lösa det palestinska flyktingproblemet har man sett till att problemet är konstant växande. Inget annat FN-organ arbetar på detta sätt. 

UNRWA är dessutom ansvarig för de palestinska flyktingarnas utbildning och driver både dagis, skolor och barn- och ungdomsläger. I många år har skolmaterialet kritiserats för sitt våldsbejakande. 2019 års böcker är de värsta hittills. Man uppmuntrar barnen att bli martyrer och ge sitt blod för ”sakens” skull, där ”saken” är att erövra och förinta Israel och dess judiska invånare.

Man förnekar Israels existens, och kallar det Palestina. Att döda en jude (helst flera) blir barnets framtid, och allra bäst är att samtidigt dö själv.

Man utbildar alltså mördare och terrorister, mitt i FN.

Förutom att det i sig är avskyvärt är det även ren barnmisshandel, samt en fruktansvärd indoktrinering av de små. I ett vidare perspektiv kommer chansen till fred att minimeras, eftersom det nu är en hel generation palestinier som vuxit upp med skolmaterial som lärt dem att hata, som lärt dem att dö, och som bestulit dem på deras framtid. 

Därutöver är många av UNRWA:s anställda medlemmar i terroristorganisationer, som till exempel Hamas. Dessa terrorister får alltså lön av FN-organet UNRWA – en helt absurd tanke! Väldigt många gånger har det även visat sig att de lokaler UNRWA använder sig av (skolor, sjukhus) har varit vapenlager för Hamas.

Terroranklagelserna mot organisationens anställda är många och långa – alldeles för många för att trivas i dagsljuset. Man kan säga att UNRWA blivit en 30 000 personer stark palestinsk organisation som i dag sitter i FN, och trots att de ofta använder sig av uttryck som ”mänskliga rättigheter” är det långt ifrån hur de hanterar verkligheten.

Utöver allt detta skakades UNRWA nyligen av en massiv skandal på högsta nivå. Skandalen involverar sex, dyra resor, hot och hämnd på visselblåsare samt svågerpolitik. På lägre nivå är det lika illa. Korruptionen är enormt utbredd, och mycket av de pengar som skänks till UNRWA går direkt i privata fickor, utan att på något sätt gynna dem som mest behöver dem.

Glöm inte att palestinierna har fått 16 gånger Marshall-planen, som hjälpte hela Europa på fötter efter andra världskriget! Med andra ord borde de vid det här laget haft en utomordentligt bra ekonomi, samt en lysande framtid att förvalta. Så är dock inte fallet.

På grund av ovan nämnda orsaker borde UNRWA fasas ut och möjligtvis inkorporeras i flyktingorganet UNHCR. På så sätt skulle evighetscirkeln av internationellt stöd till våld och flyktingskap upphöra. Det är dags att behandla UNRWA för vad det är – ett problem.

Och i september har vi chansen, för då ska det röstas om en förlängning av UNRWA:s mandatperiod, den 23:e i räkningen. Det räcker nu!

Christina Toledano Åsbrink

Israelkommentar publicerad i Världen idag 15 augusti 2019

De som inte minns historien är dömda att upprepa den

”De som inte minns historien är dömda att upprepa den”, är en ofta citerad maxim. Den är verkligen sann när man jämför omvärlden kontra Adolf Hitler för 80 år sedan och omvärlden kontra Iran idag.

Likheterna mellan nazisterna och dagens iranska ledarskap är slående. Nazityskland var en nation med ambitionen att med vapenmakt underlägga sig Europa och frambringa ett tusenårigt rike där man skulle regera, och samtidigt var man fast beslutna att utplåna ett helt folk: judarna.

Den nuvarande iranska regimen drivs av ambitionen att härska över Mellanöstern, och man anser sig utvalda av historien att bereda vägen för ett islamiskt paradis, och att därvid förinta den judiska staten Israel.

Adolf Hitler stack inte under stol med sina planer för judarna utan skrev öppet om dem i sin bok Mein Kampf. Ändå slog stora delar av omvärlden dövörat till. Irans ledare sticker inte under stol med sin ambition att förinta Israel. Minst en av ledarna har öppet förklarat sin beundran för Hitler. Ändå slår stora delar av omvärlden dövörat till.

I omvärlden var den dominerande inställningen att låta Hitler vara. Han hade visserligen i många år flagrant brutit mot villkoren i fredsfördraget efter första världskriget och kraftigt upprustat Tyskland. Hösten 1938 träffade Englands premiärminister Neville Chamberlain Hitler i München, och återvände glatt med en skriftlig försäkran från Hitler att han inte hade några ambitioner att behärska Europa. Denna försäkran skulle innebära ”fred i vår tid”, enligt Chamberlain. Flera var skeptiska, och det visade sig förfärande snabbt att Hitlers försäkran inte var värd pappret den var skriven på. Chamberlain efterträddes av en politiker som var populär bland folket men hjärtligt illa omtyckt av många andra politiker, även inom sitt eget parti. Han hade länge förklarat att han inte litade på Hitler, men av dem som ville tro på Hitlers goda vilja kallades han öppet för krigshetsare. Tyskland var en stor handelspartner, och många valde därför att ignorera hotet från Hitler och hans uttalade planer att utrota det judiska folket. ”Krigshetsaren” hette Winston Churchill.

I omvärlden har den dominerande inställningen varit att låta Iran vara. Det iranska ledarskapet har visserligen i många år flagrant brutit mot IAEA:s villkor för insamlandet av anrikat uran av den art som behövs för kärnvapen, och gjort just dessa förberedelser. 2012 träffade USA:s president Barack Obama ett avtal med Iran, som försäkrade att de inte hade några ambitioner att behärska Mellanöstern eller skaffa kärnvapen. Detta avtal kallades ”historiskt” av Obama, och utlovades innebära fred i Mellanöstern för överskådlig tid. Flera var skeptiska, och det visade sig nästan genast att avtalet inte var värt pappret det var skrivet på. Obama efterträddes av en politiker som var populär bland folket men hjärtligt illa omtyckt av många andra politiker, även inom sitt eget parti. Han förklarade från början att han inte litade på Iran, men av dem som ville tro på mullornas goda vilja kallades han öppet för krigshetsare. Iran är en stor handelspartner, och därför väljer många att ignorera hotet från mullorna och deras uttalade planer att utrota den judiska staten Israel. ”Krigshetsaren” heter Donald Trump.

Framför allt Europa framstår i sammanhanget som en kontinent av krämare, och ingen mer än Sverige, som hårdnackat har motsatt sig de sanktioner som belades på Irans ekonomi. Orsaken stavas pengar, och Sverige har kraftigt ökat sin handel med Iran sedan år 2000. Det var möjligen ett av de skamligaste ögonblicken i modern svensk politik när kvinnliga ministrar med breda leenden stod på kö i niqab för att få handla mera med den repressiva diktaturen.

När det värdelösa avtalet skrevs mellan USA och Iran 2012 frigjordes miljarder dollar för Iran, pengar som dock inte har gått till folkets levnadsstandard utan kraftigt ökat Irans förmåga att föra krig via ombud mot Israel och ligga bakom det mesta som sker i terrorväg, inte bara i Mellanöstern.

Det stod klart att Iran inte efterlevde ens de tandlösa villkoren i avtalet, och till slut drog sig USA ur avtalet och återinförde sanktioner. Dessa sanktioner slår hårt mot Irans ekonomi och terrorfinansiering, och det är en desperat och ursinnig iransk regim vi nu ser slå vilt omkring sig för att provocera fram en militär reaktion från USA. När Iran för några dagar sedan sköt ner en amerikansk drönare stod kriget för dörren, men Donald Trump valde att inte svara militärt och slå ut de iranska missilbatterierna. Dels ansåg han att cirka 150 iranska dödsoffer vore ett oproportionerligt svar, och dels har han ingen tanke på att låta Iran diktera USA:s aktioner. Så i likhet med Churchill är han knappast någon krigshetsare, däremot en politiker som har förstått att eftergiftspolitik mot aggressiva diktatorer aldrig är en väg till fred, utan styrka är det enda sådana förstår och respekterar.

USA:s president Donald Trump har förmodligen så många fel att de skulle kunna fylla en bok. Det hade Winston Churchill också. Men Churchill var rätt person på rätt plats vid rätt tidpunkt, det är odiskutabelt. Detsamma kan sägas om Ronald Reagan, som genom att visa styrka och inte efterlåtenhet fick Sovjetdiktaturen att slutligen kasta in handduken. Och när det gäller Mellanöstern, Israel, och hotet från Irans mullor, kommer troligen detsamma att kunna sägas om Donald Trump.

Churchill gav för övrigt ett berömt citat om demokratin, som han sa var den sämsta styresformen – bortsett från alla andra. Man skulle kunna överföra det till USA i nutid och säga att Donald Trump nog är den sämsta presidenten – bortsett från alternativet. En Hillary Clinton vid presidentposten hade helt säkert fortsatt med Obamas eftergiftspolitik, samtidigt som hon fortsatt pressa Israel till eftergifter som de aldrig kan gå med på utan att äventyra landets säkerhet. En situation med ett isolerat Israel, där USA gör gemensam sak med Europa och omvärlden och frånkänner Israel rätten till sina heliga platser, vore en mardröm och ett recept för krig.

Liksom de iranska mullorna sökte Adolf Hitler skaffa atomvapen. Det är nästan för hemskt att tänka på vad som hade hänt om han hunnit före USA. Han hade utplånat London som sin första åtgärd, Förintelsen hade fullbordats, och Europa och stora delar av världen hade hamnat under naziststöveln. Utsikterna om Irans ledare uppnår kärnvapenkapacitet är likaså förfärande. Man har redan tydligt förklarat sina avsikter mot den judiska staten, och även resten av länderna i Mellanöstern fruktar Irans stormaktsambitioner och håller i hemlighet på Israels och USA:s försök att förhindra att Iran lyckas.

Det Europa som nästan blev det judiska folkets grav, har utsökt tydligt visat att man inte bryr sig om den judiska statens säkerhet och det dödliga hot som kommer att hänga över landet om högst ett tiotal år. Endast ett USA som förstår Israels situation, som står med Israel och som för en fast politik mot mullorna i Iran kan desarmera den tidsinställda bomb som redan tickar och hotar hela Mellanöstern, och resten av världen.

Bengt-Ove Andersson 
Vice ordförande i Vänskapsförbundet Sverige-Israel, Västra Mälardalen

En av världens största Prideparader - Tel Aviv Pride

Tel Aviv Pride är en veckolång serie av festligheter i Tel Aviv som firar Israels LGBT+ -community, detta årligt återkommande event äger rum andra veckan i juni, som en del av den internationella Gay Pride Month. En av de stora händelserna under veckan är Tel Aviv Pride Paraden som lockar över 200 000 besökare årligen.

Första gången Tel Aviv Pride Paraden ägde rum var 1993. Den första händelsen som många anser var den första "Pride" -händelsen ägde rum i Israel som en protest redan 1979 på Rabin Square. I dag är Tel Aviv en av Mellanösterns mest dynamiska städer med ett rikt nöjesliv och vidsträckta stränder mitt i staden. Paraden har utvecklats genom åren och gått från att vara en politisk demonstration till att idag vara en folkfest med underhållning för alla. Under de senaste åren har paraden framförallt kännetecknats av inkludering, Tel Avivs rykte om att vara en av världens mest gayvänliga destinationer gör sitt till. Gradvis har paraden blivit mindre politisk mycket på grund av dess omfattning och mångfalden hos deltagarna.

Årets Tel Aviv Pride Parad börjar vid Meir Park, fortsätter längs Bugrashov Street, Ben Yehuda Street och Ben Gurion Boulevard, och kulminerar slutligen i en stor fest i Charles Clore Park vid strandpromenaden. Paraden är en av de största i världen och lockar årligen över 200 000 deltagare. Cirka 30 000 av dem är utländska turister som besöker Tel Aviv under Pride veckan för att ta del av festligheterna. Tel Aviv var den första platsen i Israel där "gay" -evenemang organiserades och det är också den första staden i Israel som anordnat en gay pride parad.

Självklart är Prideveckan inte den enda veckan när gaylivet är stort i Tel Aviv - staden har en stor homosexuell befolkning och är populärt bland besökare under hela året. Kolla in gay Tel Aviv för nybörjare för mer information , där hittar du även alla Tel Aviv Pride Events under veckan.

Israeliska statens turistbyrå
Pressmeddelande publicerat 10 juni 2019

Kritiserat radioprogram om Hizbollah frias

SAKEN

Människor och tro, P1, 2018-12-13, program om Hizbollah; fråga om opartiskhet och saklighet

BESLUT
Programmet frias. Det strider inte mot kraven på opartiskhet och saklighet.

ANMÄLNINGARNA
Anmälarna anför i huvudsak följande.

Programmet tog, trots titeln ”Hizbollah –terrorister eller statsbärande parti?”, inte seriöst upp Hizbollah som en terroristorganisation och inga objektiva försök att utforska Hizbollahs program, ideologi och handlingar gjordes. Diskussionen om Hizbollah som ett statsbärande parti gav intrycket av att programledarna stödde partiets positiva sociala och lokala inslag.

Hizbollahs kontroversiella aspekter tonades ner, ingenting nämndes om hur många människor har fått sätta livet till på grund av partiet och vidare ignorerades de negativa konsekvenserna för Libanon av att befinna sig i ett ständigt krigstillstånd. Istället presenterades partiet som frihetskämpar mot Israel och att Israel agerat mot terrorattacker från såväl Hizbollah som palestinier boende i Libanon omtalades på ett negativt sätt.

En anmälare anför att ingen förklaring gavs av hur shia skiljer sig från andra inriktningar av islam och att lyssnaren snarare fick intrycket av att Hizbollah är ett slags utvidgat klan-samhälle där shia är ett identitetsmärke.

BESLUT
2019-06-04 Dnr: 18/04426

AKTUELL BESTÄMMELSE
Sveriges Radio ska utöva sändningsrätten opartiskt och sakligt samt med beaktande av att en vidsträckt yttrande- och informationsfrihet ska råda i radion (14 § i sändningstillståndet).

Kraven på opartiskhet och saklighet tillämpas enligt granskningsnämndens praxis i princip fullt ut på programledare, reportrar och andra som genom sin ställning i ett program kan uppfattas som företrädare för programföretaget. Med hänsyn till den vidsträckta yttrandefriheten kan kraven ställas lägre i fråga om intervjuade, debattdeltagare och andra så kallade tillfälliga medverkande.

GRANSKNINGSNÄMNDENS BEDÖMNING
Granskningsnämnden har granskat det aktuella programmet mot bakgrund av anmälningarna. Enligt nämndens bedömning strider programmet inte mot kraven på opartiskhet och saklighet.

Detta beslut har fattats av granskningsnämndens ordförande Dag Mattsson efter föredragning av Elin Ackerberg.

På granskningsnämndens vägnar

Dag Mattsson
Elin Ackerberg

- - -

Här är Granskningsnämndens formulär för den som vill anmäla inslag hos SVT, SR, UR eller TV4: 
https://www.mprt.se/att-anmala/anmal-program/anmalan/

På hemsidan framgår vad man skall tänka på, det går till exempel inte att vara anonym vid anmälan.

Tipstack till Lisa Abramowicz som var en av flera anmälare av det aktuella inslaget om Hizbollah.

Israelvänner gästade Wallström på UD

Vänskapsförbundet Sverige-Israel uppvaktade utrikesminister Margot Wallström tidigare i veckan, för att förklara sin syn på Sveriges relation med Israel. – Vi framförde en rad synpunkter, även vad UD själva kan göra för att bidra till fredsprocessen och bli mer trovärdiga, säger Stefan Dozzi, förbundets generalsekreterare.

Vänskapsförbundets syfte med mötet på Utrikesdepartementet var att ge synpunkter på hur Sveriges relation med Israel kan förbättras. I nuläget kan UD inte bidra till fredsprocessen, eftersom man inte har en rättvis syn på konflikten mellan Israel och den palestinska myndigheten, anser förbundet.

– Den palestinska sidan favoriseras i dag, säger Stefan Dozzi till Världen idag efter mötet med Margot Wallström.

– UD har en viktig roll och måste låta bägge parter bli lika hörda, annars kan man aldrig bygga broar och nå fram till en samsyn, säger han.

Vänskapsförbundet menar att UD skulle behöva räcka ut en hand till Israel i stora frågor för att relationerna ska bli bättre.

Under mötet med UD belyste förbundet bland annat säkerhetsfrågor i samband med eventuella framtida gränsdragningar.

– Margot Wallström förespråkar en tvåstatslösning, men vad innebär det för säkerheten? Där kanske kunskapsnivån på UD kan bli bättre. Vi tog upp hur UD kan bidra till att israelerna ska känna sig säkra och det tog man emot väl och tänkte kring, menar Stefan Dozzi.

I samband med detta efterlyste förbundet tydlig svensk kritik mot terror och raketbeskjutning mot civila mål. Man menade också att det finns en överdriven kritik mot Israel i EU och olika FN-organ, där Sverige vid flera tillfällen röstat för vad Stefan Dozzi beskriver som ”orättfärdiga anti-israeliska och antisemitiska resolutioner”.

– Det förs en väldigt orättvis politik från Sveriges sida många gånger. Vi ställde frågan varför, och jag tror att vi har sått ett frö, säger Stefan Dozzi.

Stefan Dozzi är nöjd med mötet på UD och med att vänskapsförbundet fick möjlighet att göra sin röst hörd.

– Vårt budskap kom fram väl och vi hade ett bra samtal, men det återstår oerhört mycket mer att säga. UD bad om ett nytt möte efter sommaren och då hoppas vi kunna gå in djupare på de olika frågorna, säger Stefan Dozzi.

Delegationen från vänskapsförbundet bestod av Stefan Dozzi, Michael Cohn och Maria Halkiewicz. Närvarande från UD var, förutom Margot Wallström även Carl-Magnus Nesser, departementsråd och Anna Valve Henderson-Young, kansliråd vid enheten för Mena.

Ingrid Byström

Publicerad i Världen idag 

Jerusalemdagen

I samband med FN:s delningsplan för det brittiska mandatet 1947 skulle Jerusalem bli en internationell stad, varken arabisk eller israelisk, under en tioårsperiod. Efter dessa tio år skulle en folkomröstning hållas där befolkningen skulle få avgöra vilket land de ville tillhöra. De israeliska ledarna accepterade idén, inklusive internationaliseringen av Jerusalem, medan de arabiska vägrade. Sedan 1800-talet fanns det en judisk majoritet i staden vilket tydligt framgår i de Ottomanska folkräkningarna från tiden.

När Israel utropade sin självständighet 1948 attackerades landet av sina arabiska grannar. Jordanien erövrade östra Jerusalem och den Gamla staden. Efter självständighetskriget ockuperade Jordanien östra Jerusalem och Gamla staden och de judiska invånarna tvingades därifrån. Under jordanskt styre jämnades det judiska kvarteret och alla dess historiska synagogor med marken. Gravstenar från den judiska kyrkogården användes som byggnadsmaterial. Inga israeler eller judar hade längre tillgång till den Västra muren. Detta kan jämföras med i dag då alla religioner har tillgång till sina heliga platser i Jerusalem.

I samband med sexdagarskriget 1967 ville Israel inte ha en konflikt om Jerusalem. Man skickade därför ett meddelande till Jordaniens kung Hussein där man sa att så länge fronten hölls lugn skulle man inte anfalla vare sig Jerusalem eller Västbanken. Efter egyptiska påtryckningar började dock Jordanien beskjuta civila mål i Israel. Den sjätte juni svarade Israel och dagen efter, den 7 juni 1967, kunde israeliska styrkor inta den Gamla staden.

Senare den dagen meddelande Israels försvarsminister Moshe Dayan att staden var återförenad. Sexdagarskriget slutade med ett eldupphör den 11 juni 1967. Året efter, den 12 maj 1968, utropade regeringen en ny helgdag – Jerusalemdagen.

Israel idag

Publicerad på ambassadens sida 28 maj 2014

Jerusalemdagen är en israelisk helgdag som i år inleds på kvällen 1 juni.

Vänskapsförbundet Sverige-Israel i möte med utrikesminister Margot Wallström

Vänskapsförbundet Sverige-Israel hade under måndagen [27 maj] ett möte med utrikesminister Margot Wallström. I Vänskapsförbundets delegation ingick Stefan Dozzi (generalsekreterare), Maria Halkiewicz (AU-ordförande) och Michael Cohn. Närvarande från UD gjorde även Carl-Magnus Nesser (Departementsråd) och Anna Valve Henderson-Young (Kansliråd Enheten för MENA). Följande framfördes till Utrikesministern:

Sverige kan i nuläget inte bidra till fredsprocessen

I Israel finns en stor sympati för Sverige som land och modell. Israel och Sverige har mycket gemensamt inom kultur, kvinnors rättigheter, HBTQ, sociala frågor och immigration.

Sveriges UD har tyvärr hamnat i en återvändsgränd p.g.a. okänsligheten mot Israels önskan om säkerhet, Sveriges avsaknad av tydlig kritik mot terror och raketbeskjutning mot civila mål, och den överdrivna kritiken och aktivismen mot Israel i EU och olika FN-organ. Sveriges företrädare vid Förenta Nationerna har vid flera tillfällen röstat för orättfärdiga anti-israeliska och anti-semitiska resolutioner vid UNESCO och WHO. UD kan därför i dagsläget inte spela en roll i den israelisk-palestinska konflikten.

En konferens om antisemitism i Sverige kommer heller inte att tas på allvar internationellt om man inte tar avstånd ifrån en överdriven kritik mot Israel.

Vi uppskattar den förståelse för Israels utsatta säkerhetssituation som framkom vid vårt möte. För en förbättrad relation mellan våra länder måste denna förståelse formuleras tydligt och uttryckas offentligt.

Sveriges bistånd till palestinierna måste förändras

Sveriges bistånd bör användas till konkreta statsbyggande projekt och med garantier att det inte används för att finansiera palestinsk antisemitism, terror mot judar och israeler, och ett permanentade av palestiniernas flyktingstatus. Frågan om rätten till återvändande av palestinska flyktingar besvarades inte med full tydlighet och det är därför oklart vilken tvåstatslösning man åsyftar.

Problemen med UNRWA (FN:s särskilda organ för palestinska flyktingar) har visat sig stora. Dels genom FN-organets unika och ohållbara flyktingdefinition, och dels genom den antisemitism som sprids av dess anställda och i dess skolor. Det bistånd som idag går via UNRWA behöver därför omvandlas till ett bilateralt stöd.

Vänskapsförbundet Sverige-Israel ser fram emot en fortsatt dialog med UD och utrikesminister Margot Wallström. Våra länder har redan ett betydande samarbete på många områden utanför politiken. Vi har båda mycket att tjäna på att samarbetet fördjupas ytterligare, för Sveriges del gäller detta inte minst inom både kommersiellt och socialt entreprenörskap och säkerhet.

Ur vårt pressmeddelande publicerat 28 maj 2019

Förtjänstdiplomet till Göran Larsson!


Vänskapsförbundet Sverige – Israels förtjänstdiplom år 2019 tilldelas Teol Dr. Göran Larsson.

Göran Larsson har oförtröttligt stått i främsta ledet för att öka förståelsen mellan judar och kristna, bekämpa antisemitism och sprida kunskap om Israel såväl i Sverige som i Israel
 
Tidigare pristagare:
2018     Ulf Cahn
2017     Stefan Sturesson
2016     Annika Borg
2015     Bengt-Ove Andersson
2014     Sören och Sirkka Ansgariusson
2013     Örjan Kättström
2012     Franz Cohn och Mietek Grocher

- - -

Järfälla den 16 maj 2019

Kära Israelvänner - Shalom!

Det är svårt att sätta ord på den stora tacksamhet jag känner över att ni har beslutat att hedra mig under Vänskapsförbundet Sverige-Israels rikskonferens i år. Jag är så enormt glad och önskar att jag också hade kunnat vara tillsammans med er denna helg för att personligen och direkt till er kunna uttrycka vad jag känner. Men tills vidare får jag göra det genom denna lilla hälsning
 
Eftersom jag är ett år yngre än staten Israel, firar jag just i dessa dagar jämna år. Israel är alltså ett år äldre än jag, och det känns som om Israel gått före mig genom livet och blivit mitt livs stora rikedom. Så om jag skulle ha gjort något förtjänstfullt som Vänskapsförbundet vill hedra mig för, är det endast ett litet gensvar på allt vad Israel och dess folk har gett mig under alla de år jag fått leva och verka där.
 
Kärleken till Israel förenar oss. Det är verkligen ett föregångsland och ett framtidsland, vilket är huvudtemat för årets rikskonferens. Samtidigt är det ett av världens mest utsatta länder, placerat under världens lupp, bedömt och även fördömt som få, men bärare av en välsignelse för alla folk – alldeles enligt löftet till Abraham redan för 4000 år sedan: ”Genom dig ska alla folk på jorden bli välsignade.” (1 Mosebok 12:3)
 
Må den välsignelsen vila över oss alla även i fortsättningen!
 
Jag hälsar er varmt och tackar för det stöd och den vänskap jag fått uppleva genom åren.
 
Shalom över Israels land och folk och över er alla!

Vännen Göran

En realistisk syn på det palestinska flyktingproblemet

Fredsprocessen mellan Israel och palestinierna består av mer än bara officiella möten, avtal och medlarinsatser. Den handlar också om att ge parterna en realistisk bild av vad en fred kan komma att innebära. Och här ligger ett av Sveriges största svek.

En av den formella fredsprocessens mest uppmärksammade stötestenar gäller den palestinska flyktingfrågan. Särskilt i Sverige är den officiella synen ensidig och direkt ogenomtänkt.

FN har två flyktingorgan: ett för palestinska flyktingar (UNRWA) och ett för alla andra flyktingar i världen (UNHCR). Genom indoktrineringen av barnen i UNRWA:s skolor, och definitionen av palestinska flyktingar där statusen unikt nog går i arv, står FN-organet självt för flyktingproblematikens kärna och de kanske största fredshindren.

UNRWA påstår att det i dag finns drygt fem miljoner palestinska flyktingar. Skulle antalet palestinska flyktingar i stället beräknas på samma sätt som alla andra flyktingar (och varför skulle de inte det?) så landar antalet idag på runt 30.000 personer, vilket förstås skulle vara långt lättare att hantera i en fredsuppgörelse.

UNRWA är vidare aktivt i mytbildningen om att palestinier skulle ha en ”rätt att återvända” till vad som idag är Israel. Folkrätten innehåller ingen absolut ”rätt att återvända”, inte för flyktingar i allmänhet och inte heller för palestinska (eller judiska) flyktingar. Det finns inget sådant stadgande, inga sådana mekanismer, inga bindande resolutioner eller avtal mellan Israel och palestinierna. Vi skall därför inte heller låtsas som om det vore så.

Det är alltid svårt att möta en extrem ensidighet, men det extrema i den svenska regeringens hållning kan paradoxalt nog också vara en fördel. Tillsammans kan vi komma långt redan genom att ställa enkla och konkreta frågor i våra möten med politiker och opinionsbildare. Frågor som är svåra att värja sig mot, helt enkelt eftersom det inte finns särskilt bra svar:

1) Varför definieras palestinska flyktingar på ett helt annat sätt än alla andra flyktingar i hela världen? Varför skall bara palestiniers flyktingstatus gå i arv? Skulle det inte vara mer rättvist om antalet palestinska flyktingar beräknades på samma sätt som alla andra flyktingar?

2) Hur kan någon som idag bor i Palestina kallas palestinsk flykting? Om nu svenska regeringen erkänt staten Palestina, så kan väl de palestinier som bor där inte samtidigt vara palestinska flyktingar, eller hur?

3) Och om nu den svenska regeringen vill arbeta för fred och en tvåstatslösning, varför skickar den i så fall pengar till UNRWA och den palestinska regimen, som i skolböcker, genom sina anställda, i officiella TV-sändningar och genom terrorlöner arbetar MOT fred och tvåstatslösning?

Vi kräver inga särskilda rättigheter eller undantag. Vi vill bara att samma rättigheter och skyldigheter skall gälla för palestinier (och israeler) som för alla andra. Därför är det inte heller vi som behöver förklara oss. Förklaringsbördan ligger istället hos dem som kräver undantag för palestinier, och endast för palestinier.

Palestinierna saknar inte omvärldens medkänsla – eller ens biståndspengar. De saknar en realistisk bild av framtiden. Ju fler medlemmar vi är i Vänskapsförbundet Sverige-Israel, desto starkare blir Israels röst. Och desto större blir också sannolikheten för att Sverige i framtiden spelar en mer konstruktiv roll i den israelisk-palestinska konflikten.

Anders Engström
Informationschef Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Publicerad i Förenade Israelinsamlingens tidning Menorah nr 2 2019

Malmö värdstad för konferens mot antisemitism och för hågkomsten av Förintelsen

Statsminister Stefan Löfven meddelade i dag att regeringen kommer att arrangera Malmökonferensen 27–28 oktober 2020. Syftet med konferensen är att motverka och bekämpa antisemitism, samt föra vidare minnet av Förintelsen.

Utgångspunkten för konferensen är Förintelsen och minnet av den. Den ska vara en mötesplats för experter och beslutsfattare från hela världen. Stockholmsdeklarationen, som antogs vid Stockholms internationella forum om Förintelsen år 2000 – en konferens om utbildning, hågkomst och forskning – är en viktig inspirationskälla för konferensen.

– Med denna konferens fortsätter vi vårt viktiga arbete att motverka antisemitism. Var än antisemitismen finns, och hur den än uttrycks, så ska den belysas och bekämpas. Jag är glad att Malmö stad vill ta sig an detta tillsammans med regeringen, säger statsminister Stefan Löfven.

Malmö och Skåne har en speciell historia kopplad till Förintelsen. Judar som flydde över Öresund under andra världskriget kom till Malmö. Det var här Folke Bernadottes vita bussar med överlevande från koncentrationslägren togs emot. Många av dem stannade i Malmö resten av sina liv.

I regeringsförklaringen den 21 januari berättade statsministern att svenska ungdomar ska ges möjlighet att besöka Förintelsens minnesplatser i Europa. Arbetet med ett nytt museum för att bevara och föra vidare minnet av Förintelsen pågår.

Regeringskansliet

Pressmeddelande publicerat 24 maj 2019

Fakta och sammanfattning - Eurovision 2019 i Tel Aviv

Sammanfattat är Eurovision 2019 i Tel Aviv - det största, mest uppmärksammade och mest besökta internationella evenemang som någonsin ägt rum i Israel. Eurovision 2019 förverkligade och överskred allas förväntningar och visade den mångfald, värme och skönhet som Tel Aviv har att erbjuda. Israel har inte bara visat världen hur man festar, utan också hur man lyckas med en av världens största kulturella tillställningar.

Stadens förberedelser för att skapa den bästa möjliga upplevelsen för besökarna har inneburit ett flertal projekt; Eurovillage längs Medelhavets strandlinje vid Charles Clore Park blev en stor succé, öppen för allmänheten och över en halv miljon besökare som tog del av livesändningarna, uppträdanden, mat och dryck. The White Night som är en av årets största kulturella tillställningar bidrog ytterligare till festligheterna i staden. Månaderna fram till Eurovision har Tel Avivs transportsystem uppdaterats med skyltar och utbildning av personal i bemötande med turister. Staden dekorerades med tiotusentals blommor i Eurovision Song Contests färger. Det rekryterades även 700 volontärer för att välkomna, guida och hjälpa de tusentals turister som kom till Tel-Aviv.

Fakta om Eurovision 2019 i Tel Aviv

  • Ca 10 000 turister anslöt sig från olika delar av världen.
  • Eurovision 2019 följdes av 1500 journalister och bloggare.
  • 30 miljoner NIS samlades in till arrangemanget i Tel Aviv, hälften gick till investeringen i Eurovision Expo där tävlingen ägde rum, de resterande gick till bland annat Eurovillage samt ceremonier och förberedelser.
  • 700 volontärer rekryterades för att hjälpa, guida de tusentals turister som anlände till staden.
  • 15 informationscenter upprättades för turister på Ben-Gurion flygplats, tågstationer, Expo, vid stranden, och stadens torg.
  • Över 10 000 exemplar av informationshäften delades ut till turister.
  • En miljon exemplar av programmet trycktes på hebreiska.
  • 85 guidade turer för journalister att se och utforska staden.
  • 30 kommun-center och 30 skolor studerade de deltagande ländernas kultur och historia.
  • Över 100 turister deltog i en autentisk fredagsmiddag hemma hos familjer i Shabbat Dinner-projektet som matchade turister från olika kulturella bakgrunder och religioner med lokala värdfamiljer.
  • Tusentals blommor planterades inför evenemanget i Eurovisions egen färgskala; vit, lila och gul - cirka 100 000 Petunia-blommor på Rokach axis och cirka 20 000 blommor på Jaffas klocktorg.
  • Branding av stolar på Frishman Beach och målning av badvakternas sukkah på stranden.
  • Branding av 25 skuggade områden på stränderna och 2 fotografiska ramar i Jaffa samt på strandpromenaden.
  • Över 560 banderoller, 400 affischer på baksidan av busstationer, 3 elektroniska skärmar, 250 klistermärken i form av pilar på trottoarer mot havet och Expo.
  • 219 transportkartor och 483 kartor och linjer klistrades upp på busshållplatser och turistvägar i staden.
  • Israels otroligt vackra och varierande landskap visades upp tillsammans med koreograferade dansare genom 41 vykorts-videos för över 200 miljoner åskådare världen över.
  • 500 olika rätter erbjöds vid olika matställen.
  • En 100 meter lång bar med utsikt över havet.
  • Över 200 artister uppträdde under Eurovision veckan.
  • Semifinalerna och finalen livesändes på 4 storskärmar i Tel Aviv.

Israeliska statens turistbyrå

Pressmeddelande publicerat 22 maj 2019

Nej, Israel består inte alls av privilegierade vita europeer

När nu identitetspolitiken är på frammarsch i USA och i Europa har det också blivit vanligare att den israelisk-palestinska konflikten beskrivs i ett ras-perspektiv. Det påstås att Israel skulle ha bildats som en tillflykt för förtryckta vita europeiska judar, som sen i sin tur kom att förtrycka ett icke-vitt folk, palestinierna.

Som israel, och son till en irakisk judisk mor, och en nordafrikansk judisk far, vänder det sig i magen på mig när jag hör detta.

Jag är mizrahi, precis som de flesta av Israels judar idag. Vi härstammar från Mellanöstern och Nordafrika. Endast ca 30% av Israels judar är ashkenazi, d.v.s. av europeisk härkomst. Jag har mycket svårt att förstå hur vanliga medier och politiker över hela världen kan ignorera sanningen om mizrahi och vår berättelse. Kanske beror det på att vår historia inte är i linje med den stereotyp som finns beträffande mitt land.

Israel, världens enda judiska stat, upprättades inte för endast en typ av judar utan för alla judar, från hela världen - Mellanöstern, Nordafrika, Etiopien, Asien, och, ja, Europa. Oavsett var judar i dag befinner sig rent fysiskt, så har de kvar ett band till landet Israel, där vår historia en gång inleddes, och där vi idag fortsätter att skapa den.

Personer som Tamika Mallory, Marc Lemont Hill och Rashida Tlaib förvanskar verkligheten i sina berättelser om palestiniers ”intersektionella” kamp, i sin användning av begreppet ”apartheid”, och när de får det att låta som om alla israeler kom från Europa.

Jag tror att deras förvrängda beskrivningar ingår i en strategisk kampanj för att utmåla Israel som en förlängning av det priviligierade och vita Europa, och på det viset rättfärdiga alla tänkbara angrepp mot landet. Tankesättet visar på en farlig trend eftersom Israel då framstår som en aggressiv kolonialmakt istället för en trygg hamn för dem som flyr förtryck. Och ännu värre, det raderar även min familjs historia, eftersom vi kom till Israel från Irak och Tunisien.

Under större delen av vår historia har mizrahim saknat såväl självbestämmande som jämlikhet i den muslimska världen. I Irak var min familj visserligen på pappret ”likvärdiga medborgare”, men var ändå ständigt förtryckt. Den första organiserade attacken kom 1941, den brutala Farhud, ett nazi-initierat upplopp som krävde hundratals judars liv, och tvingade de överlevande att leva i rädsla. Min gammelfarfar blev falskeligen anklagad för att vara sionistisk spion och avrättades i Bagdad 1951. Min mammas familj tilläts emigrera samma år, men fick bara ta med sig en enda resväska.

Det rör sig om 850.000 judiska flyktingar från arabvärlden och Iran som skulle få sin historia raderad. Judar som ända in i tidigt 1900-tal, i det ottomanska rikets efterföljare, behandlades som dhimmis, en arabisk term som används för en skyddad minoritet vars medlemmar betalar för detta skydd, ett skydd som när som helst kan dras tillbaka. 

Den demografiska ignoransen skulle också förneka existensen av nästan 200.000 ättlingar till etiopiska judar. Under tidigt 1990-tal hotades de av politisk instabilitet i sitt afrikanska hemland och flögs till Israel i en djärv räddningsoperation. 

En av judendomens centrala teman handlar om nationell befrielse från imperialistiska makter. Israel är en plats där en ursprungsbefolkning åter krävt rätten till sitt land och på nytt gjutit liv i sitt urgamla språk. Man har lyckats med detta trots att man omgetts av fientliga grannar och jagats av radikaliserade arabiska nationalister som inte kan acceptera någon annan politisk kraft i området än sin egen. Judar som fördrivits från länder över hela Mellanöstern, som offrat allt de hade, har varit avgörande i bygget och försvaret av den judiska staten.

Det är tveklöst så att judar som överlevde Förintelsen och extrem förföljelse i Europa fick en fristad genom upprättandet av Israel. Men vi kan inte erkänna den delen av historien på bekostnad av judarna från Arabvärlden och Iran, och så många andra, som oavsett hudfärg, delade längtan efter en judisk stat långt innan Israel bildades.

Hen Mazzig

Hen Mazzig, an Israeli writer and activist of Iraqi and North African descent, is editor-at-large at the J'accuse Coalition for Justice. Twitter: @HenMazzig

Debattartikel publicerad i Los Angeles Times 20 maj 2019

Mer om Hen Mazzig: http://henmazzig.com/, https://en.wikipedia.org/wiki/Hen_Mazzig 

Palestinierna behöver ingen Mandela - de behöver en Adenauer

Diplomatiskt, ekonomiskt och militärt har Israel aldrig varit starkare än i dag. I kontrast till detta har den palestinska saken aldrig varit i sämre skick. Vi har Hamas - som pendlar mellan att beskjuta Israel med raketer och samtidigt be israelerna att ge dem den el de behöver för att behålla makten, och den Palestinska Myndigheten - som försvagas av korruption och interna motsättningar. De lyckas varken hitta ett sätt att besegra israelerna, eller sluta fred med dem.

Som en följd av detta noterar jag att många palestinier, särskilt de unga, i allt högre grad ger upp tanken på en egen stat. I stället förespråkar de en ”enstatslösning”, en enda, binationell stat mellan Jordanfloden och Medelhavet. Detta är ett uttryck för desperation, snarare än ett seriöst politiskt program. 

Argumentet för en enstatslösning är rätt enkelt. Man menar att Israel i praktiken kontrollerar Västbanken och i viss mån även Gazaremsan. Det liberala argumentet är att människor skall ha möjlighet att påverka sitt styre genom att rösta i fria val. En del palestinier hävdar att situationen är jämförbar med det Sydafrikanska systemet med ”bantustans”, där vita Sydafrikaner skapade konstgjorda ”hemländer” för de svarta sydafrikanernas stammar, och använde systemet som ett alibi för att förvägra de svarta fulla rättigheter inne i själva Sydafrika. Palestinier hävdar således att Västbanken och Gaza är som bantustans fast för palestinier. Lösningen skulle därmed - utan någon egen stat i sikte - att ge palestinierna fulla medborgerliga rättigheter, inklusive rösträtt, i Israel.

Det är lätt att förstå den palestinska frustrationen över status quo, men jämförelsen med Sydafrika håller inte. Israel är det judiska folkets nationalstat och strävar inte efter att styra över en arabisk majoritet, eller bygga ett kolonialt imperium i Mellanöstern.

”Hotet” om att palestinierna skulle vilja ge upp sin strävan efter en egen stat för att i stället skaffa politiska rättigheter i Israel, är ett tomt hot. Palestinierna kan helt enkelt inte tvinga på israelerna en enstatslösning.

Kravet på enstatslösning handlar ibland om att man vill delegitimera Israel, men det finns fler syften. En palestinier jag nyligen mötte i Ramallah förklarade att enstatsmodellen är populär bland yngre, delvis eftersom de anser att staten Israel är mer välstyrt och välfungerande än Västbanken under den Palestinska Myndigheten. Israel har bättre administration, mindre korruption, och är mer lyhört för den allmänna opinionen. Kraven på enstatslösning kan således även ses som en misstroendeförklaring mot det egna styrets svaga ledarskap, misslyckade politiska lösningar och korruption, Faktorer som fört palestinierna till deras nuvarande utsatta situation.

I så fall är det ett tecken på att åtminstone en del palestinier börjar tänka i mer realistiska termer när det gäller konflikten. Det är ju faktiskt den palestinska myten om evig motståndskamp, och det våld och den terror som därmed legitimeras, som också förlänger Israels ockupation. Om palestinierna vore redo att avsluta motståndet för att i stället förespråka försoning och nära ekonomiskt och politiskt samarbete med den judiska staten, så skulle den palestinska staten kunna bli hur välmående som helst. 

Det finns även territoriella och politiska eftergifter som ingen israelisk ledare skulle göra under hot, men som skulle bli möjliga i samband med en verklig fred.

Dagens palestinier behöver ingen Nelson Mandela som kan leda kampen för lika politiska rättigheter i en gemensam stat. De behöver en Konrad Adenauer: en ledare som kan finna sig i ett militärt nederlag och smärtsamma landförluster, samtidigt som han bygger en framgångsrik framtid genom att försonas med segrarna. Efter kriget visade Adenauers Västtyskland att det är möjligt att resa sig från förkrossande nederlag, men innan man kan gå vidare måste man inse att man förlorat. 

Idag är utvecklingen i Mellanöstern inte särskilt uppmuntrande, men det finns ljusglimtar. De arabstater som hotas av Iran inser nu att allt det där som gör Israel till en svårslagen fiende istället kan göra Israel till en värdefull vän.  

När den viktiga insikten når även palestinierna kan vi på allvar börja hoppas på en bättre framtid för alla parter.

Walter Russell Mead

Publicerad i Wall Street Journal 20 maj 2019
Länk till originalet som denna vecka snabböversatts för Israelnytts läsare

Varför är det så svårt att förstå antisemitism?

Efter att SSU i Malmö i ett Förstamajtåg gick och vrålade “Krossa sionismen” har det för socialdemokraterna varit en lång och komplicerad process att medge att något fel kanske har skett. Först efter sex dagar kom något slags ursäkt, och då efter att frågan tillslut nått riksdagen. Varför har socialdemokratin så svårt med antisemitismen, undrar Klas Hjort.

Det som var uppenbart från början tar flera dagar för socialdemokraterna att förstå, och inte ens då ser man egentligen problemet, utan krishanterar.

Kvällsposten avslöjade i höstas att det fanns omfattande problem med SSUs Skånedistrikt. Bland bekymmer med ideologi och arbetsformer så förekom både homofobi och antisemitism. Skandalen rullades upp i ett 20-tal artiklar i KvP, och ledde bland annat till att MUCF, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, granskade förbundet. Myndighetens granskning kom den 8 maj. Där beslutades att SSU centralt visserligen anses ha vidtagit tillräckliga åtgärder, men att bristerna i Skåne är så stora att distriktet inte får räknas in i underlaget. Huruvida det kommer att ställas krav på återbetalning på grund av att man inte lever upp till demokratikriteriet beslutas i höst. Förhoppningsvis vägs årets första maj in i underlaget.

Centralt har SSU tagit avstånd från den “ramsan” som sjöngs, och den får inte längre sjungas. Att kalla det “ramsa” är märkligt i sig eftersom det är refrängen i en sång. Sången är skriven av Kofia, ett proggband som står extremvänstern nära. De två senaste skivorna de medverkat på är samlingsplattorna “(r)-arnas största hits”, utgiven av Kommunistiska partiet, och ”Framåt! För Palestinas befrielse”, utgiven av RKU. I skivans texthäfte finns ställningstaganden för Intifadan, den väpnade kampen mot Israel. Var gruppen står politiskt är omöjligt att missa om man lyssnar på texten. Där sjungs även:

“Och vi har kastat stenar på,
soldater och poliser.
Och vi har skjutit raketer,
mot våra fiender.
Och hela världen känner till vår kamp.”

Bara under förra helgen sköts hundratals raketer mot Israel. På grund bristande precision så skjuts de rakt mot städer. Mot civila. Eller som i sången: “mot våra fiender”. Detta förminskar SSU till en “ramsa”.

Amanda Borg, central kommunikationschef för SSU, citeras i Expressen: “Detta är en gammal ramsa som har funnits länge inom arbetarrörelsen och som framför allt handlar om förtrycket mot Palestina och ockupationsmakten där och ockupationspolitiken.”

Även om man lyckats undvika låten så borde det ringa en klocka när det vrålas “Krossa sionismen”. Sionism är den judiska rörelsen för att skapa en stat för det judiska folket. SAOB definierar begreppet som:

“politisk rörelse med syfte att i Palestina (l. i annat land) skapa en judisk nationalstat resp. (efter den judiska staten Israels grundande 1948) med syfte att stärka o. vidmakthålla denna stat.”

Att krossa sionismen måste då vara samma sak som att krossa Israel, och därmed skapa en enstatslösning. Att krossa den enda demokratin i Mellanöstern. SSUarna vill inte krossa Saudi, Assadregimen i Syrien, IS eller någon annan förtryckande diktatur. Ingenstans är det lättare i närområdet att vara homosexuell, att tillhöra en minoritet, vara kvinna än i Israel. Ändå är det Israel de vill krossa.

Tidigare nämndes att bland de problem som förra året uppdagades inom SSU i Skåne så förekom både antisemitism och homofobi. Läs den ursäkt som framförts, men föreställ er att det istället för antisemitism varit frågan om homofobi, eller hat mot någon annan minoritet. Det blir fort uppenbart att det inte handlar om någon vidare ursäkt.

”Vi är ledsna över att de judiska församlingarna och dess medlemmar tagit illa vid sig. Vi kommer därför inte sjunga denna ramsa mer. Vidare kommer SSU Skåne att uttrycka vår solidaritet med Palestina och kritik mot Israels orättfärdiga ockupation på andra sätt”

Man är ledsen för att folk tog illa vid sig. Men SSU har inte gjort fel. Både SSU och S nämner i sina ursäkter att man i fortsättningen ska formulera sin israelkritik på andra sätt. Man har inte gjort fel, utan sluntit lite med tungan.

Och problemen stannar inte i SSU. Tidigare har flera utländska organisationer uttryckt oro över judarnas situation i Malmö och politikens ovilja att lösa problemet. Mest uppmärksammade är de båda gånger som amerikanska UD skickat sändebud. Ett av dem konstaterade att det inte går att se in i dåvarande kommunstyrelseordförande Ilmar Reepalus (S) hjärta, men att hans språk är antisemitiskt. Sändebudet träffade också den dåvarande ministern Erik Ullenhag som i ett pressmeddelande efteråt konstaterade att Reepalu försvårar arbetet mot antisemitism. Normalt borde en politisk karriär vara död ungefär där, och politiska partier brukar snabbt ta avstånd från rasism. Men antisemitism verkar vara något annat. Tvärtom fick Reepalu sedan förtroendet att leda en av de största politiska utredningarna under förra mandatperioden.

Feministiskt Initiativs Europaparlamentariker Soraya Post pratade nyligen om hur hon kontaktades av den “judiska lobbyn”. Ett begrepp som när SVT använde det fälldes av granskningsnämnden. I Europaparlamentet är socialdemokraterna och Feministiskt initiativ partikamrater, på samma sätt som M och KD är liksom C och L. Trots det så möts uttalandet med tystnad. Den mediala debatten handlar i stället om vilken tidning som först rapporterade detta. Återigen hade socialdemokraterna en chans att markera avstånd, men gjorde det inte.

Blickar vi ut i Europa så har brittiska Labour skakats av flera antisemitiska skandaler, och såväl parlamentsledamöter som borgmästare har lämnat partiet i protest. Ken Livingstone, fd borgmästare för Labour i London, stängdes av på grund av antisemitiska uttalanden och valde senare att avgå.

I en valrörelse där socialdemokraterna försöker utmåla sig som en motkraft, om inte den enda motkraften, mot rasism i Europa är det tyst om problemen hos systerpartiet i Storbritannien. Fokus ligger istället på Ungern och Polen, länder Sverige till skillnad mot det vänskapligt sinnade Storbritannien har liten chans att påverka.

Roten till problemet ligger nog nära det vi ser i Europavalet. Socialdemokratin ser sig själva som en kraft mot rasism. Rasism är i sin tur något vita gör mot andra. Antisemitismen reduceras till ett element inom högerextremismen. Och eftersom rörelsen är god, tar avstånd från högerextremism och judar inte uppfattas som rasifierade så är det fritt fram.

Ilan Ben-Dov, Israels ambassadör i Sverige, skriver i en artikel i KvP om hur han som nybliven ambassadör försökte få till ett samtal med SSU, men att de tackade nej. Han skriver :“Vi sträckte ut vår hand – och den avvisades. Fientligheten och hatet mot den judiska staten visade sig vara starkare än viljan till dialog.”

Jämför med hur en annan ledande socialdemokrat, riksdagsledamoten Hillevi Larsson, poserade med ett pris i form av en karta där Israel var utplånat. Hennes försvar var att organisationen som gav henne priset stödde Fatah. Med Fatah kan man både ha dialog och utbyten, medan man inte ens talar med Israel. Detta trots att frågor som normalt är viktiga för SSU – jämställdhet, minoriteter, HBT och miljö – är frågor där man står Israel nära, men väldigt långt från Fatah.

Socialdemokraterna begriper uppenbart inte fenomenet antisemitism och får därför väldigt svårt att hantera det. Socialdemokratin behöver bemöta problemen inom partiet på högsta nivå, och tydligt markera att de tar avstånd. Samtidigt måste de klargöra att Israel har rätt att existera. Om partiet inte hanterar detta snarast finns en uppenbar risk att kommer problemet förvärras. Framförallt måste socialdemokratin förstå och acceptera att antisemitism är en form av rasism.

Klas Hjort

Publicerad i Svensk Tidskrift 17 maj 2019

Svensk-israel är första svenska kvinnan i rymden

Den svensk-israelisk-amerikanska Nasa-astronauten Jessica Meir blir den första svenska kvinnan i rymden. Om allt går som det ska kommer hon att lämna jorden den 25 september och vara borta ungefär ett halvår. Med sig till rymdstationen tar sig Jessica Meir en israelisk flagga och ett par strumpor med menora-symboler.

Texten skrevs i maj, och den lyckade uppskjutningen gjordes under den gångna veckan!

År 2006 blev Christer Fuglesang den första, och hittills enda, personen med svenskt medborgarskap som varit i rymden. Nu kommer snart en kvinna bli den andra svensken att ge sig ut i en rymdfarkost. Det är den 41-åriga Nasa-astronauten Jessica Meir, som ska delta i en expedition till den internationella rymdstationen ISS.

– Det känns fortfarande overkligt. Jag tror inte att det kommer att gå in förrän jag sitter i raketen och den ska skjutas i väg, säger hon till den judiska nyhetsbyrån JTA.

Jessica Meir föddes i USA, men är dotter till en svensk kvinna från Västerås och en israelisk man som föddes i Irak. Jessica Meirs mamma uppges vara kristen, medan den nu avlidna pappan var jude. Times of Israel skriver att familjen gick till en synagoga i USA och att Jessica Meir själv identifierar sig som judinna.

– Jag är inte någon särskilt religiös person, men jag tror att min judiska bakgrund är en stor del av min kultur och framför allt mina traditioner, säger hon, enligt tidningen.

Att Jessica Meirs judiska bakgrund är viktig för henne märks när det kommer till valet av personliga föremål som hon ska ta med sig ut i rymden: en israelisk flagga och ett par strumpor med menora-symboler (den sjuarmade ljusstaken).

Även om det inte verkar bli någon svensk flagga uppskattar Jessica Meir Sverige.

– Västerås betyder mycket för mig eftersom det är min mammas hemstad, sade hon till SVT Västmanland i samband med ett Sverigebesök 2016.

Färden ut i rymden kommer att starta från en bas i Kazakstan den 25 september och beräknas avslutas våren 2020. Ombord på den ryska raketen kommer en rysk kosmonaut att befinna sig, liksom en astronaut från Förenade Arabemiraten. Inför den internationella expeditionen har Jessica Meir bland annat lärt sig ryska.

Times of Israel skriver att Jessica Meir har förberett sig för att ge sig ut i rymden ända sedan hon var fem år. Från småbarnsdrömmarna till verkligheten har det dock varit en lång väg.

Efter studier på Kennedy Space Center och flera universitet blev hon en av åtta personer som valdes ut av drygt sextusen ansökningar till Nasas astronautklass, skriver Times of Israel.

På rymdstationen kommer Jessica Meir utföra olika fysiska, medicinska och kemiska experiment för att få ökad förståelse för hur människan påverkas av att vara i rymden. Hon hoppas även kunna utforska utsidan av rymdstationen.

Sara Andersson

Publicerad i Världen idag 14 maj 2019

- - -
Se även sändningen från TV4

"Svensk-amerikanska astronauten Jessica Meir reste på onsdagen upp till den internationella rymdstationen ISS - faktiskt "bara" 40 mil från jorden. Jessica blir andra svensken i rymden - men första svenska kvinnan. Vår reporter Johan Fredriksson rapporterar från rymdcentret. I Stockholm firades det hela av astronomisk ungdom, vår reporter Maria Snellman var med".

Kalla Hamas för vad de är – terrorister

I stället för att njuta av den svenska våren denna gångna helg, föreställ dig att du vaknar upp mitt i natten till ljudet av tjutande sirener – din varning att inom 15 sekunder kan ditt hus förstöras och ditt liv vara över. Din kropp går på autopilot och springer till skyddsrummet på andra sidan gatan.


Du hinner knappt innanför dörren när du känner den kraftiga explosionen då raketen slår ner endast ett stenkast ifrån dig. Din kropp skakar okontrollerbart inför insikten att hade du inte gett dig av för några sekunder sedan, skulle du nu vara död.

Föreställ dig nu miljoner helt vanliga medborgare som delar denna erfarenhet. Då sirener tjuter och raketer exploderar utan slut i sikte griper mammor tag i sina gråtande barn på lekplatsen, pappor skyddar sina nyfödda med sin kropp längs vägkanten och farföräldrar kämpar sig ner för trapporna till säkerhet i skyddsrummen.

Hem och förskolor förstörs, krossat glas och splitter flyger i alla riktningar och fyrbarnspappan Moshe Agadi och fabriksanställde Ziyad Alhamamdah dör enbart för att de var israeler.

Under de senaste två dagarna har terroristorganisationerna Hamas och palestinska Islamiska Jihad (PIJ), som hänsynslöst styr Gazaremsan, skjutit över 650 raketer mot israeliska samhällen. Med målet att döda israeliska civila avfyrar terroristorganisationerna sina vapen från tätbefolkade områden för att använda gazaborna som mänskliga sköldar.

På detta vis säkerställer de att varje raket som avfyras är ett dubbelt krigsbrott. Israel har inte haft någon som helst närvaro på Gazaremsan sedan 2005 och sedan den blodiga kuppen 2007 har terroristorganisationen Hamas med järngrepp styrt Gazas befolkning. Gazas civila hålls fången under Hamas och PIJ:s förtryck och förtjänar att leva utan en terroristdiktatur.

Samtidigt som terroristorganisationerna fortsätter att begå krigsbrott både mot Israels och Gazas befolkning, förmår inte det internationella samfundet att ens nämna deras namn: Hamas och palestinska Islamiska Jihad. Samma moraliska kompass måste appliceras till alla våldsamma diktatorer. Det finns ingen rättvisa i att ursäkta Hamas och PIJ:s brutalitet och förtryck av Gazas folk eller deras oupphörliga terrorhandlingar.

För att komma närmare en fredlig lösning har länder som Sverige en moralisk skyldighet kalla Hamas och PIJ vad de faktiskt är – terroristorganisationer. Även om vi uppskattar det svenska utrikesdepartementets fördömande av våld är det i rättens och sanningens namn av yttersta vikt att peka ut de skyldiga.

Israel kommer fortsätta att skydda sina medborgares säkerhet, precis som alla andra demokratiska länder skulle göra, från raketattacker. Iron Dome-systemet har skjutit ner dussintals raketer på väg mot tätbefolkade områden i Israel och därmed räddat många liv. Israel besvarar de palestinska attackerna genom att slå ut terroristernas infrastruktur – baser, tunnlar och raketramper – samtidigt som man gör sitt yttersta för att undvika civila offer.

Då du gick upp ur sängen i morse och förberedde dig för att gå till jobbet trängdes hundratusentals israeliska ungdomar i skyddsrummen utan att veta när de kunde lämna dem. Terrorn förvägrar både barn i Israel och Gaza från att gå till skolan, hålla på med idrott och att kunna leva helt vanliga liv. Skulle du tillåta att terrorister dikterade ditt liv?

Efrat Hochstetler
Vice beskickningschef, Israels ambassad i Stockholm

Debattartikel publicerad i Aftonbladeth 11 maj 2019

- - -

4b. Vilken lösning ser du för att lösa konflikten?
av: Anders Österberg

REPLIK. Efrat Hochstetler beskriver väl i Aftonbladet den 11 maj om skräcken som israeler känner för de hemska raketattacker som avfyras från palestinskt territorium med jämna mellanrum. Terrororganisationerna Hamas och Palestinska Islamiska Jihad (PIJ) är avsändarna.

Själv så blir jag alltid lika tagen varje gång jag är i Israel eller Palestina. Alla du pratar med har någon i familjen, nära vän eller bekant som blivit dödad eller svårt sårad i konflikten mellan de båda länderna. Fruktansvärt.

Förra veckans terrorraketer, från Hamas och PIJ, bryter mot internationell lag och de inte skiljer på militära eller civila mål. Både Hamas och PIJ har terrorstämpling av EU och har därmed sanktioner mot sig. 

I konflikten utgår Sverige från folkrätten och internationell lag. Helt i linje med övriga EU. Krigsförbrytelser sker av olika parter. Den ena partens brott mot internationell rätt ursäktar inte andra aktörer att bryta mot krigets lagar.

I både Israel och Palestina är det många föräldrar som aldrig kommer att få återse sina barn igen efter förra veckans stridigheter. Det drabbar civilbefolkningen, inte minst i Gaza som saknar skyddsrum. 

Siffror från Al Mezan, som förtjänar att lyftas fram för alla balansera Efrat Hochstetles artikel, visar att under de två dagarna som konflikten eskalerade genomförde israeliska styrkor 153 flyganfall, 285 missilattacker och 104 beskjutningar av Gaza. Förstörelsen var stor, 25 döda och 111 skadade.

Gazas befolkning är utsatt för en blockad utifrån från Israel och förtryck inifrån av Hamas. Hamas genomför godtyckliga arresteringar och tortyr av den egna befolkningen. Blockaden gör att 97 procent av befolkningen inte har tillgång till rent vatten, det finns bara el under några timmar varje dag.

Jag hoppas att i framtiden få träffa och lyssna till människor som berättar om hopp och inte död i Israel och Palestina. Som inte är rädda för sin granne. Så min fråga är – vilka lösningar för att få slut på konflikten ser Efrat Hochstetle?

Anders Österberg 
Riksdagsledamot, ersättare utrikesutskottet (S)

Debattartikel publicerad i Aftonbladet 13 maj 2019

- - -

4c. Vi vill ha fred – Hamas underblåser konflikten
av: Efrat Hochstetler

SLUTREPLIK. Anders Österberg (S) erkänner att attackerna mot Israel genomförts av terroristorganisationer, vilket är glädjande. Jag önskar att detta också vore den hållning som Sverige officiellt skulle ge uttryck för.

Det hade varit klädsamt att se ett mycket mer handlingskraftigt ställningstagande mot terrorn liksom stöd till en demokrati som delar samma värderingar som Sverige.

Vi ser igen hur Israel och Hamas/PIJ nämns i samma andetag. Eftersom den ena parten är en iranskstödd terroristorganisation med målet att utplåna Israel kan det aldrig vara berättigat att jämföra dess handlingar med en försvarsmakt som gör sitt yttersta för att värna civila liv.

Siffrorna från Al Mezan bidrar inte till att balansera bilden utan snedvrider den, eftersom de inte säger något om vem eller vad som var målen för de israeliska luftangreppen. Målen var terrorns infrastruktur i Gaza – tunnlar, avfyrningsramper och träningsanläggningar för terrorister.

Varje form av jämförelse saknar all grund – Israel agerar i självförsvar för att det är tvingat till det genom upprepade hot mot sin existens.

För fred och stabilitet lämnade Israel Gaza 2005. Miljarder euro pumpades in, vilka i stället för att investeras i infrastruktur endast missbrukats av Hamas för att främja de egna terroraktiviteterna. Jag känner med Gazas folk men de behöver ett styre som förmår använda det internationella stödet på ett konstruktivt sätt, i stället för att utnyttja ekonomin för inköp av vapen och utbetalning av terrorlöner.

Israel önskar en fredlig gräns till Gaza men så länge Hamas underblåser konflikten i stället för att prioritera sitt folk har inte freden någon chans.

Trots de många hot som följt landet sedan dess grundande för 71 år sedan har Israel på några få decennier utvecklats från en fattig öken till en blomstrande stat. Parallellt med detta har man alltid sökt fred – vilket uppnåtts med grannstaterna Egypten och Jordanien. Israel ser med förväntan fram emot den dag då fred ska råda med landets palestinska grannar.

Efrat Hochstetler 
Vice beskickningschef, Israels ambassad i Stockholm

Debattartikel publicerad i Aftonbladet 14 maj 2019
https://www.aftonbladet.se/debatt/a/OpzzL3/vi-vill-ha-fred--hamas-underblaser-konflikten

Underkategorier

Politik

Näringsliv

Kultur

Vetenskap

Sida 19 av 37

Kategorier

Fler artiklar