Aktuella nyheter om Israel

Martin Blecher

21 Juni 2018

• judisk stat
• antisemitism

Man måste inte vara antisemit för att fördöma Israel, men det hjälper. 
Vad jag menar är något nästan banalt. Människor som är fientliga mot judar har i regel lätt att överföra den oviljan på Israel. Avskyr man det judiska folket är det svårt att inte tycka illa om den judiska staten.

Men det är också möjligt att vara starkt kritisk mot det mesta i Israel utan att därför ha fördomar mot enskilda judar, eller mot judar som grupp. Drivkraften kan vara en så intensiv känsla för palestinierna att den leder till avsky för allt som tycks stå detta folk emot. En ovilja som gränsar till Israelhat kan också bygga på okunnighet: man tror på brutala propagandabilder av Israel och vägrar kontrollera uppgifterna, vilka i stället ständigt ”bekräftas” av proarabiska vänner.

Israels fiender i västerländsk debatt är oftast (men långt ifrån alltid) obildade. De undviker böcker, samtal eller essäer, som kan rubba deras föreställningar. Därför har de svårt att se när kritik mot Israel börjar nyttja formuleringar och perspektiv, som brukar användas i angreppen på judar.
 
De känner helt enkelt inte igen den antisemitiska propagandan, vilket vi såg under åren av hets från Radio Islam. Också därför hamnar de lätt i dåligt sällskap och har svårt att ta avstånd från andra Israelkritiker, som uppenbart drivs av antisemitiska böjelser.
 
I september 1993 såg vi miraklet: början på fred mellan Israel och PLO. Då är tid att glädjas men också att sammanfatta vad som sagts i Sverige det senaste kvartsseklet. Den mosaik jag här skall lägga handlar om ”fiendskap” till judarna i vid mening.
 
En del av de debattörer jag lyfter fram nyttjar klassiskt antisemitiska fraser och stereotyper, några försvarar dem som gör så. Andra bedriver en hätsk eller kränkande kampanj mot Israel och har ofta hyllat dem som sökt utplåna landet. En del hoppas uttryckligt att den judiska staten skall försvinna; andra vill det säkert inte. Vissa likställer israeler med nazister, flera trivialiserar Förintelsen på andra sätt, några förnekar den.
 
Långtifrån alla här är antisemiter, men åtskilliga är det. Gemensamt är att de sökt urholka omistliga inslag i judisk historia och judisk överlevnad: rätten att definiera sig som ett folk, rätten att mätas med samma måttstockar som andra, försvaret av den egna staten. Vissa angrepp handlar således om Israel, annan propaganda har ingenting med den judiska staten att göra.

Tre definitioner

Antisemitism.
”Fientlighet gentemot judar alltifrån mild antipati till ett våldsamt uttryckt hat” (Encyclopedia Britannica).

Sionism.
”Sionismen är den judiska nationella rörelsen, vilken definierar judarna som ett folk spritt över jorden men med ett gemen- samt arv och med ett politiskt centrum i Israel, som de judar vilka så önskar kan identifiera sig med” (Yehuda Bauer).

Antisionism.
”Förnekandet av judarnas rätt att vara del av en världsomspännande folkgrupp eller att utgöra en självständig politisk enhet i Israel” (Yehuda Bauer).
 
Vad är antisionism?

Nazismen komprometterade ordet ”antisemitism”. Därför har antisemiterna ofta döpt om sin hållning till ”antisionism”.
 
Denna förnyelse liknar ordbytet på 1870-talet. Då var det inte längre passande att kalla sig ”judehatare”. Det lät brutalt och lite vulgärt. Så började man i stället beteckna sin åskådning som ”antisemitism”. Det lät vetenskapligt och nästan kliniskt rent. Men alla visste att det var judarna – och enbart judarna – som det handlade om.
 
Inte behöver kritik av Israel vara ”antisionism”. Själv har jag hela tiden ogillat de flesta judiska bosättningar på Västbanken och i Gaza. Det gör mig inte till antisionist. Att däremot motarbeta de bosättningar, som finns inom själva Israel, är antisionism, ty då önskar man den judiska statens upplösning.
 
Att fördöma Israels belägring av Beirut sommaren 1982 är inte antisionism. Kriget i Libanon kunde kritiseras såsom oklokt och brutalt. Hundratusentals israeler gjorde det. Att däremot anse att Israel över huvud taget inte bör försvara sig mot sina fiender, som bestämt sig för att utplåna landet, är antisionism.
 
Självklart har vi samma rätt att granska Israel som vi har att bedöma alla andra länder i världen. Att öppet ogilla någon av (eller alla) regeringarna Eshkol, Golda Meir, Rabin, Begin, Shamir, Peres eller Rabin igen är inte antisionism. Att ogilla att staten Israel finns där, hoppas att den försvinner och bygga sin politik på den värderingen är antisionism.
 
För att sammanfatta: Sionismen är idén om den judiska staten; antisionismen är idén om att denna stat skall upphävas.
 
Att vara antisionist idag är detsamma som att förorda en politik, som antingen öppet går ut på att Israel skall upphöra att finnas; eller som underförstått utgår från att Israel är en icke önskvärd statsbildning, vars försvagande är ett viktigt mål i världspolitiken; eller som i sin bedömning alltid utgår från att Israel har fel oavsett vilken fråga det gäller.
 
Är antisionism och antisemitism samma sak?
 
Är då antisionismen idag en del av antisemitismen? I både teorin och praktiken: naturligtvis.
 
Negativ särbehandling av judar är uttryck för ovilja eller avsky, vilket är antisemitism enligt definitionen. Om man förnekar judars nationella övertygelse medan man godtar andra folks nationella känslor är man följaktligen antisemit. Om man säger att svenskar har rätt till en svensk nationalkänsla och en svensk nation medan judar inte har rätt till en nationell känsla och en judisk nation är man antisemit. Om man kräver att palestinierna skall få ett eget land medan judarna inte har rätt till det land som de haft i mer än 45 år, är man antisemit.
 
Om man säger att Danmark har, eller hade, en regering som var inkompetent eller osympatisk men därav inte drar slutsatsen att Danmark skall utplånas, medan man påstår att Israel har en regering som är inkompetent och osympatisk och att Israel därför bör utplånas, är det antisemitism. Man behandlar ju då den judiska staten på ett radikalt annat sätt än Danmark.
 
Om man hävdar att sionism är rasism utan att samtidigt påstå att amerikansk eller rysk nationalkänsla är rasism, är man antisemit. Diktaturerna i FN:s generalförsamling 1975 antog alltså en antisemitisk resolution (den upphävdes 1991 efter Sovjetblockets upplösning). Avsikten med att välja rasisttemat för kampanjen mot Israel var just att därmed undergräva statens legitimitet.
 
Antisionisterna hävdar ibland att de inte är mot judar men ”bara” mot den judiska staten. Anta att någon sade: ”Jag är bara mot Storbritanniens existens men jag är inte antibrittisk!” Eller om någon säger till oss: ”Jag älskar svenskar, men Sverige måste naturligtvis avskaffas.” Ingen skulle ta sådana påståenden på allvar. Man kan inte älska eller respektera ett folk och samtidigt hata deras stat så mycket att man vill se den utplånad.
 
Vi har varken rätt att angripa Israel med ord eller insinuationer, som är hämtade från antijudiska pamfletter, eller förneka den judiska statens rätt att existera. Antisionisterna har ofta gjort det ena eller det andra, eller båda sakerna. Deras propaganda har kommit att likna antisemitiska föreställningar:

• Antisemitism är diskriminering eller fientlighet mot judarna. Antisionism är diskriminering eller fientlighet mot den judiska staten. 

  
  
• Traditionella antisemiter i sin mest extrema form påstod att judarna inte hade rätt att finnas till. Antisionisterna påstår att den judiska staten inte har rätt att leva. 

  
  
• Antisemiterna avvisar det judiska folkets rätt att uttrycka sina åsikter, sin kultur och religion. Antisionisterna avvisar det judiska folkets rätt att uttrycka sina nationella drömmar och övertygelser i staten Israel. 

  
  
• Gammaldags antisemitism berättade för oss att judarna var ett hot mot andra folk och därför måste bekämpas. Den nya antisemitismen påstår att sionism är rasism och därför måste motarbetas och försvinna. 
Den nygamla antisemitismen angriper följaktligen lika ofta den kollektiva juden – staten själv – som enskilda judar. Vi har också sett hur frestande det är för antisionister att börja nyttja traditionellt antisemitiska perspektiv och formuleringar.

En korrekt slutsats drog den internationella tribunalen i Oslo i juni 1983, organiserad av Nansenkommittén, ledd av Elie Wiesel. Konferensen avslutades med (ungefär) följande iakttagelse:
Förr var de farligaste antisemiterna de som försökte göra Europa Judenrein, fritt från judar. Idag är ofta de farligaste antisemiterna de som försöker göra Mellersta Östern Judenstaatrein, fritt från en judisk stat.
 
Per Ahlmark

Publicerad i boken "Vänstern och tyranniet - det galna kvartsseklet", som utkom i sin första upplaga 1994 och därefter även 2003, Timbro förlag. 
https://timbro.se/forlag/

Ovanstående text är ett utdrag där två inskjutna kapitel om Per Gahrton och Sten Andersson av utrymmesskäl klippts bort. Per Ahlmark påpekade att Sten Andersson 'definitivt inte var en judehatare'. /Red anm.

Martin Blecher

15 Juni 2018

• Sverige och Israel
• kyrkan
• antisemitism

Svenska kyrkans traditionella agg mot Israel har blivit rutin och en fix idé, skriver Israels ambassadör Ilan Ben Dov. 

Sedan jag kommit till Sverige har jag mött många goda och hängivna vänner till Israel vart jag än har begivit mig.

Jag har funnit vänner i riksdagen, i affärslivet, bland studenter och universitetslärare och på många andra håll.

Mot bakgrund av detta är det väldigt svårt att förlika sig med att Svenska kyrkans hållning mot Israel är så fientlig – och i själva verket ger uttryck för ställningstaganden mot den judiska staten som är bland de mest aggressiva och fientliga över huvud taget.

De som under senare år följt vad som sagts och skrivits i saken från Svenska kyrkans håll kan lätt få intrycket att dessa uttalanden formulerats av Hamas och inte av Svenska kyrkan.

Väl medveten om allt detta, blev jag egentligen inte särskilt förvånad när jag läste ärkebiskop Antje Jackeléns svar på debattartikeln av Annika Borg. Det traditionella agget mot Israel har blivit rutin och en fix idé.

Jag kommer inte att beröra allt som skrivits av ärkebiskop Jackelén men några punkter kräver ett svar.

Ärkebiskop Jackelén hänvisar några gånger till sitt ”stöd för Israels rätt att existera”. Detta är en arrogant och förmäten formulering. Staten Israel behöver inte Svenska kyrkans tillåtelse eller godkännande för sin existens. Man frågar sig om ärkebiskopen på samma sätt skulle uttala sitt godkännande av Norges eller Frankrikes rätt att existera.

Israel existerar först och främst på grundval av det judiska folkets naturliga och självskrivna rätt till självständighet i sitt urgamla hemland, Israel. Israel existerar också till följd av sin förmåga till självförsvar mot dem som söker utplåna staten.

I samtal för några veckor sedan med en hög företrädare för Svenska kyrkan föreslog jag att man – i det fall man önskade göra en gest av åtminstone minimal goodwill – i så fall lämpligen kunde officiellt gratulera Israel på födelsedagen. Jag torde här knappast behöva påpeka, att detta inte var ett för Svenska kyrkan godtagbart förslag.

Svenska kyrkan kan helt enkel inte förmå sig att uttrycka någonting positivt om Israel – det förefaller som att något sådant skulle gå emot dess själva dna. Allt man sagt och skrivit om Israel under senare år är av en negativ och fientlig natur.

En av de mest okänsliga formuleringarna i artikeltexten – och som samtidigt närmar sig det absurda – är när från ärkebiskop Jackelén motiverar varför Svenska kyrkan avstod från att gratulera Israel på 70-årsdagen eftersom kyrkan tidigare publicerat ett uttalande på årsdagen för Auschwitz befrielse. Denna häpnadsveckande formulering visar än en gång hur Svenska kyrkan cyniskt utnyttjar sin påstådda kamp mot antisemitism. Det är som om kyrkan härmed skulle få legitimitet för den radikala och brutala kampanj mot Israel som man nu bedrivit under så många år.

Jag tillhör långt ifrån dem som ser all kritik mot Israel som antisemitism. Vad vi emellertid fått se från Svenska kyrkans sida under senare år avviker dock så gott som aldrig från den extremt Israelfientliga linjen. Kyrkan sympatiserar med de mest radikalt anti-israeliska organisationer, inklusive sådana som förespråkar bojkott mot Israel, utmålar landet som en rasiststat och demoniserar det.

Försöket att använda kampen mot antisemitism som ett sätt att skyla över och maskera en extremt anti-israelisk hållning är inget annat än hyckleri och jag anser att det vore på tiden att upphöra med detta.

Ärkebiskopen predikar i mästrande ton för Israel om behovet av skydd för mänskliga rättigheter. Israel är i själva verket ett lysande exempel på omsorgen om mänskliga rättigheter – trots att man som enda land i världen står under konstant och omedelbart hot om utplåning värnas ändå människorätten och internationell lag.

I sammanhanget kan nämnas att det bara är några dagar sedan Irans högste ledare Ayatollah Khamenei beskrev Israel som en cancer, en svulst som måste skäras bort och förstöras. Ärkebiskopen fann det emellertid inte påkallat att gå ut och fördöma honom för hans uttalande.

Inget annat land i världen upprätthåller – trots att det är omgivet av dussintals mordiska terrororganisationer som önskar att utplåna det – ändå ett rättssamhälle, yttrandefrihet, ett oberoende rättsväsende, minoritetsrättigheter, jämställdhet mellan könen, rättigheter för HBTQ-personer, trosfrihet och politiska rättigheter som staten Israel gör.Ärkebiskopen försöker vidare också att undervisa Israel om betydelsen av internationell rätt. Israel respekterar internationell rätt.

Jag skulle dock vilja ta tillfället att ställa följande fråga till ärkebiskopen: När en självmordsbombare rusar in på ett kafé eller en terrorist springer emot dig med en kniv eller yxa – förväntas du då försvara dig med en handbok i internationell rätt?

Har ärkebiskopen någonsin försökt förstå vad det innebär för ett demokratiskt och öppet samhälle att leva i en miljö av våldsförhärligande islamistisk terrorism, där man halshugger sina offer?

Hur mycket illvilja kan man från ett behagligt tjänsterum i Sverige uppbringa när man ska tala om Israel och internationell rätt? Har medlemmar av Hamas, Hizbollah, Islamiska Jihad, ISIS och al-Qaida någonsin hört talas om internationell rätt?

Som jag ovan nämnt, skulle jag fortfarande ha mycket att säga om det ärkebiskopen skrivit. Med detta sagt måste ändå en särskilt viktig fråga beröras: När det gäller Israel agerar Svenska kyrkan som en rent politisk organisation med en politisk agenda som man inte ens besvärar som om att försöka dölja. Frågan är: Hur kan det komma sig att bara en enda åsikt förmår göra sig hörd i en sådan organisation?

I vissa av de samtal jag haft med medlemmar i Svenska kyrkan har jag fått höra att Israel förvisso har vänner inom kyrkan men att dessa är rädda att framföra sin åsikt. Därför måste man här åter fråga sig: hur har situationen kunnat utvecklas till något som närmar sig det gamla Sovjet, där människor inte vågar säga sin mening? Som det har påpekats krävs det ett mycket stort mått av civilkurage för att ställa sig upp i Svenska kyrkan och säga: ”Jag är en vän av Israel”.

Detta för mig till den allra sista fråga som måste ställas: Finns det inom Svenska kyrkan en grupp av modiga medlemmar som är uppriktiga nog att ställa sig upp och kräva att kyrkan sätter stopp för den hatiska politiken gentemot Israel?

Ilan Ben Dov
Israels ambassadör i Stockholm

Publicerad i Dagen Debatt 15 juni 2018

Antje Jackelén svarar: Ärkebiskopen: Svenska kyrkan är inte Israels fiende

Martin Blecher

13 Juni 2018

• Sverige och Israel
• Mahmoud Abbas
• antisemitism

Israel underblåser hat mot palestinierna i sina skolböcker. Så har en del uppfattat ett uttalande av Margot Wallström i riksdagsdebatten om palestinsk terrorism i förra veckan. – Ett anmärkningsvärt beteende av utrikesministern, säger Mikael Oscarsson (KD) som hade begärt debatten.

Mikael Oscarsson hade skrivit sin interpellation med anledning av den palestinske presidenten Mahmoud Abbas uttalande nyligen, där han lade skulden för Förintelsen på judarna. Margot Wallström menade i sitt svar att det president Abbas sade var oacceptabelt och stötande, något man också framfört till palestinska ledarskapet. Han bad senare om ursäkt ”om människor blivit förnärmade”, och Margot Wallström såg inga skäl att låta palestinsk antisemitism påverka det stora svenska biståndet.

– Då drabbas det palestinska folket, menade hon.

Debatten hettade till när Mikael Oscarsson menade att Sverige kan spela en roll i Mellanöstern om vi börjar ställa motkrav på palestinierna för att ge bistånd. Han påpekade att Abbas bara bett om ursäkt om någon har blivit förolämpad, och inte för vad han faktiskt sa.

– Det här är bara toppen på ett isberg. Genom den palestinska myndighetens kanaler kallas judar grisar och hundar, i palestinska böcker är Israel inte med på kartan.

– Under 2016 identifierades över 130 inlägg på Fatahs officiella Facebooksida som glorifierade terrorism, sade Mikael Oscarsson och påminde om att svenska Socialdemokraterna kallar Fatah sitt systerparti.

– Vi reagerar och säger ifrån ständigt och har en kontroll, sade Margot Wallström inför riksdagens kammare, där Israels ambassadör i Sverige Ilan Ben-Dov satt på åhörarplats.

Utrikesministern efterlyste att få höra ”någon kristdemokrat” uttrycka medkänsla med de palestinier som dödats, nu senast i samband med gränsstormningen i Gaza.

– Vi får inte höra ett ord av solidaritet och medkänsla, sade Margot Wallström.

Hon avslutade med att poängtera att båda sidor har ett ansvar och med anledning av Mikael Oscarssons kritik mot antisemitismen i palestinska skolor sade hon om Israel:

– Jag vet inte hur det ser ut i en del läroböcker på andra sidan? Vad säger man, hur ser kartorna ut där? Jag vet att kartorna är viktiga i Mellanöstern. Det är viktigt att påpeka att här finns ett ansvar på båda håll att istället lära känna varandra.

– Det var ett anmärkningsvärt beteende av utrikesministern, det var så tydligt att hon inte ville prata om vad interpellationsdebatten handlade om, säger Mikael Oscarsson till Världen idag.

Han framhåller att i andra länder så straffas mördare och hamnar i fängelse, men det palestinska ledarskapet delar ut arvoden till terrorister.

– Det är allvarligt att vi har en regering som trots att våra grannländer nu reagerar på vad det palestinska biståndet går till, inte själva agerar.

Mikael Oscarssons Facebookpost om debatten har delats nära 500 gånger och fått stor spridning. Han tror att det beror på att många anser att regeringen gått för långt.

– Alla EU-länder har öppna dörrar till Israel, utom Sverige. För Kristdemokraterna är det av yttersta vikt att vi får återknyta banden till Israel och på nytt få en bra relation med Mellanösterns enda demokrati.

Världen idag har sökt Margot Wallström via hennes pressekreterare för att fråga vad hon syftade på med sitt uttalande om israeliska läromedel, men har inte fått något svar.

Samuel Teglund

Publicerad i Världen idag 13 juni 2018

Martin Blecher

12 Juni 2018

• Sverige och Israel
• kyrkan
• antisemitism

1) Inledande inlägget: Öppet brev till ärkebiskopen: Kyrkans terrorstöd är en skam

2) Ärkebiskopens replik: Antje Jackelén: Svenska kyrkan står upp för Israels rättigheter och skyldigheter

Ärkebiskopen har vinnlagt sig om att svara utförligt på mina frågor om sina ensidiga ställningstaganden mot Israel. För det är jag tacksam. Ärkebiskopen hade i sitt svar kunnat välja att nyansera bilden av sin ensidiga Israelfientlighet. På flera punkter skulle hon behövt vara tydlig, men är i stället vag och motsägelsefull. Ett klart avståndstagande från Hamas och andra terrorgruppers agerande i Gaza och mot Israel formulerar hon inte. Ärkebiskopen kan knappast vara okunnig om den Amnestyrapport (2015) som redovisar Hamas krigsbrott. Inte heller benämner hon att den islamistiska förföljelsen av kristna i de palestinska områdena ökat dramatiskt de senaste åren. Att med en mening beskriva förtrycket av palestinier i arabvärlden, skulle även det ha gett hennes svar en glimt av nyans.

För att en demokratisk utveckling ska ske måste de palestinska regimerna avskaffa tortyr, ta avstånd från terrorism, erkänna staten Israels rätt att existera, införa religionsfrihet och pressfrihet, utveckla ett rättssystem, stävja rasism samt arbeta mot korruption, skrev Europarådets parlamentariska församling 2011. Likaså uppmärksammar de kvinnornas brist på fri- och rättigheter.

I ärkebiskopens text saknas insikt om att Israels befolkning lever under dagliga hot från raketattacker och terror. För att ge skydd är lekplatser och busshållsplatser förstärkta. Hamas förstör gränsövergångar, så att förnödenheter inte kan komma in till den egna hårt pressade befolkningen, och konstruerar tunnlar in i Israel av betong som skulle använts till bostäder.

Hur Israel ska skydda sin befolkning mot terror när Hamas och andra grupper vill storma gränsen svarar inte ärkebiskopen på. Motsägelsefullt blir det när hon å ena sidan talar om Israels rätt att försvara sig och å den andra ger Israel all skuld för våldet. Ärkebiskopen hävdar att de dödade i huvudsak var fredliga demonstranter. Hamas deklarerar att de sänt ut huvuddelen av dem.

Ärkebiskopens svar består tyvärr av pamflettartade påståenden om vad som händer i regionen och om historiken. Att svepande hänvisa till folkrätten eller till FN, där israelfientliga regimer i regionen massproducerar resolutioner och protester mot Israel, är substanslöst. Om man hänvisar till uttalanden utformade av exempelvis Pakistan eller Kuwait, behöver man samtidigt reflektera över dessa länders grundläggande synsätt för att framstå som trovärdig.

Bland palestinier existerar en stor trötthet på Hamas och andra terrorgrupper. Det är palestinier som uttryckt förtvivlan över att barn tas till gränsen. För mig är det svårbegripligt att ärkebiskopen inte lyfter fram de rösterna. Ärkebiskopen säger sig lyssna på systerkyrkor i regionen. Deras budskap om totalbojkotter av Israel, om att Israel är den ondskefullaste ockupationsmakten i världen och legitimering av terror genom att kalla det motstånd för en rättmätig sak, är välkända.

Ärkebiskopen vet att material de sprider, exempelvis Kairos-dokumentet (ett dokument som delats ut till hela kyrkomötet), och som Svenska kyrkans kyrkokansli ägnat stora resurser åt att föra ut, innehåller ersättningsteologi, uppmanar till totalbojkotter av Israel, legitimerar terrorism och använder antisemitiska retoriska figurer. Ändå väljer ärkebiskopen att förfäkta Kairos Palestina nätverkets idéer. Varje år betalar Svenska kyrkan för nätverkets sommarläger, där den antisemitiska bojkottrörelsen BDS för ut sin propaganda till svenskkyrkligt engagerade. Svenska kyrkans etablissemang sjunger alltså högt med i en kör som ropar ut att judarna inte har någon teologisk och historisk hemvist i Israel.

Kyrkans officiellt utsända i Israel och Palestina är tidigare ledamot i Palestinagruppernas styrelse och för i sociala medier ut skarpa budskap mot Israel. Sedan flera år tillbaka präglas Svenska teologiska institutet i Jerusalem av samma politiska inriktning. Denna ensidighet dominerar policytjänstemännens arbete på kyrkokansliet. Vi som kan avkoda budskapen vet att det inte handlar om att lyssna på förtvivlade trossyskon, utan om israelfientlig realpolitik.

Den brittiske professorn Alan Johnson beskriver hur västerländsk vänster demoniserar Israel och bidrar till polarisering genom att måla upp entydiga offer och förövare i konflikten. Om man aldrig tar i beaktande varför Israel agerar som de gör, exempelvis svarar på våld eller raketattacker som utövas av fientliga grupper och länder i regionen, blir bilden förvriden och Israel entydigt ond. Alan Johnson, som själv tillhör vänsterrörelsen, menar att vänstern har ett ansvar att nyansera budskapet och släppa den negativa fixeringen vid Israel.

I stället för att uppmärksamma självständighetsdagen proklamerade ärkebiskopen ensidigt ett aktivistiskt palestinskt budskap om att staten Israels bildande var ”katastrofen”. Att 800 000 judar fördrevs från sina tidigare hem i länderna i regionen under senare hälften av 1900-talet förbigår hon med tystnad. Ärkebiskopen hade behövt vara glasklar huruvida alla palestinier har en evig rätt till återvändande. Blir det verklighet kommer inte Israel längre att existera, det kan inte ärkebiskopen vara omedveten om.

Annika Borg
Teologie doktor, skribent och präst i Svenska kyrkan

Slutreplik publicerad i Dagen debatt 12 juni 2018

Martin Blecher

11 Juni 2018

• Sverige och Israel
• kyrkan
• antisemitism

Kommentar till Öppet brev till ärkebiskopen: Kyrkans terrorstöd är en skam, Annika Borg i Dagen 1/6, som också återfinns i förra veckans Israelnytt.

Martin Blecher

07 Juni 2018

• Sverige och Israel
• UNRWA
• Bistånd
• Palestinska myndigheten

Den 7 juni 2018 hålls en presentation och presskonferens i riksdagen. Allmänheten kommer att kunna anmäla sig till ett möte i Chabad Lubavitch kl. 19.00.

Martin Blecher

01 Juni 2018

• antisemitism
• Hamas
• Gaza
• judar

Om Gaza

Jag vet att nyhetscykeln mer eller mindre har dragit vidare och då tänkte jag passa på. Nu när allt har lugnat ner sig. Och känslorna inte längre svallar lika högt.

Jag har redan i tidigare avsnitt försökt förklara vad antisemitism är. En konspirationsteori – där allt ont kan skyllas på en enkel orsak. Vilket i just antisemitens fall är juden.

Det etablerad media har ägnat sig åt under föregående vecka är en uppdaterad version av myten om ritualmord – blodsoffer. Eller som det heter på engelska blood libel. Det är en klassisk antisemitisk stereotyp.

Som jag ser det är juden en arketyp i det jungianska kollektiva undermedvetna. Och det finns naturliga psykologiska anledningar till det som pågår just nu.

Men innan vi kommer till vad jag tror vill jag gå igenom lite fakta som kan vara bra att känna till när det gäller protesterna i Gaza.

Jag vill inte att du missförstår mig nu. Palestiniernas situation är absolut skit. På alla sätt. Och Israel bär givetvis ett ansvar för deras situation. 60 döda och över tusen skadade är inget mindre än en tragedi. Jag beklagar verkligen det palestinska folkets förlust av människoliv och de som skadats för livet.

Israel är en rättsstat och kommer att utreda händelsen själva. Det är deras rätt. Liksom det är deras rätt att försvara sig mot invasion. Hur low-tech den än är. Om man dör spelar det ingen roll om det är av en drönare, en M-16 eller en sten från en slunga. Död är man oavsett.

Hamas Är Aggressorn

Fakta nummer ett är att de här upploppen arrangerades av Hamas. Som det heter på dagis – ”meh han börja ju!”

Det är inte så att de ägde rum på grund av Donald Trumps flytt av den amerikanska ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem. De har pågått regelbundet sedan i mars som en del av vad palestinierna kallar för ”Den Stora Återvändarmarschen”. De utnyttjade Ambassadsflytten som skäl att dra till sig extra uppmärksamhet.

Den stora demonstrationen måndagen förra veckan var egentligen planerad till dagen efter, den femtonde maj, som är årsdagen för det som Palestinierna kallar för Naqba – katastrofen.

Den dag 1948 då de tvingades fly. Dagen efter utropandet av Israel, då sex arabländer – Libanon, Syrien, Transjordanien, Irak, Saudiarabien och Egypten anföll den bara några timmar gamla staten Israel för att, som arabförbundets generalsekreterare Azzam Pasha själv beskrev det 

"ett utrotningskrig, en storslagen massaker som kommer att omtalas som de mongoliska massakrerna och korstågen"

Jag säger inte att israelerna inte uppmanade de lokala araberna att ge upp. Det gjorde de. Israeler drev också araber på flykt. Och det begicks övergrepp. Massakrer skedde i palestinska arabers byar. På andra sidan skedde massakrer mot judar. Båda sidor bedrev terrorkrig mot varandra. Både i upprinnelsen till, och under kriget. Liksom idag.

Men första och största vågen flyktingar var på arabernas eget initiativ. Det tillstår till och med Benny Morris i "The Birth of The Palestinian Refugee Problem revisited". (Benny Morris (2004), The Birth of the Palestinian Refugee Problem Revisited, Cambridge University Press. ISBN 0 521 00967 7 (pbk.) sid 139)

De allra flesta araber flydde när kriget började. Arabstaterna hade uppmanat sina befolkningar att fly i radio och tidningar i flera veckor innan anfallet kom. De flydde övertygade om att de judarna snart skulle ha utplånats och att de återvända hem. Runt 750 000 araber flydde från det som plötsligt hade blivit Israel.

Arabstaterna som anföll hade själva ingen som helst avsikt att ge landet till de som idag kallar sig palestinierna eftersom de själva inte kallade sig palestinier ännu. De flesta araber såg på den tiden hela området som en del av Syrien och Palestinier som en av britterna påtvingad kolonial identitet. En förolämpning.

Jordanien tog både Öst- och Västbanken i besittning, och Egypten tog Gazaremsan. De som idag kallar sig palestinier gjorde ännu inte anspråk på ett eget land. De trodde ju att de snart skulle kunna återvända! Fast nu skulle det vara mycket bättre för det skulle vara judefritt.

Till saken hör också att nästan lika många judar – över 700 000 – samtidigt fördrevs från arabiska länder.

Det skedde alltså ett utbyte av befolkningar. Inte för att det gör saken bättre. Eller moraliskt rätt.

Men de judarna och deras barn och barnbarn är nu israeliska medborgare. Inget arabland gjorde detsamma för palestinierna. De lät dem istället bo i stora flyktingläger och lät flyktingstatusen gå arv från flykting till flyktingbarn – till barnbarn och barnbarns barn. För att cyniskt kunna utnyttja sina egna undersåtar som en bricka i spelet mot Israel.

Skälet till att protesterna förra veckan tidigarelades 24 timmar – från den 15:e maj till den 14:e – Israels nationaldag – är alltså för att de skulle kunna kopplas till just Trumps flytt av ambassaden till Jerusalem. I hopp om att det på så sätt ska generera ytterligare uppmärksamhet för Hamas.

Det är nämligen Hamas schtick. Att få rubriker och sympati vilket genererar stora summor i bidrag som de kan använda för att fortsätta förtrycka sin egen befolkning och bedriva terror mot Israels.

För tillfället är deras inkomster dock hotade. Nya sanktioner mot Iran väntar från USA. Att Irans inflytande i regionen nu är så stort att Saudierna väljer att ta sin hand från Palestinierna, liksom Egyptierna har gjort. Indikerar att ett geopolitiskt skifte håller på att ske. Den sunniarabiska världen har för tillfället utöver stora inbördes problem sett hur Iran tagit deras inre split som en ursäkt för att utöka sitt inflytande i Jemen, Syrien, Irak och Libanon.

Och det är det andra du måste förstå.

Det bor cirka 1 795 000 - 1.9 miljoner personer på Gazaremsan. En överväldigande majoritet av dessa röstade på Hamas. Helt frivilligt. I full vetskap om att en röst på Hamas var en röst för att avskaffa demokratin.

Hamas kampanjade nämligen inte på en plattform av fred, välfärd, fritt sex, HBTQ-rättigheter och grön skatteväxling. Qassamraketer är fortfarande inte svanenmärkta.

Hamas valdes för en enda övergripande fråga. Utplånandet av staten Israel och folkmord på judar. Det var deras valplattform. I västerländska öron kan det låta lite konstigt att det är en valvinnare, men då får du inte glömma att det inte var så länge sedan det var en valvinnare även i den här delen av världen.

De media som intervjuat palestinierna på Gazaremsan kan därmed inte riktigt ha lyssnat på vad de faktiskt säger. Väldigt många palestinier vill inte ha fred. De vill inte ha en tvåstatslösning. Det viktigaste för dem är att Israel försvinner.

Hamas kallar inte ens Israel för Israel på sin hemsida – de kallar det för ”den zionistiska entiteten".

En avhumaniseringstaktik om något. Ibland kallas Israel bara ”entiteten”.

När det sägs att dessa folkliga protester har ett stort stöd finns det alltså anledning att ta dem på visst allvar.

Fast också att tänka själv. Även om Hamas röstades in med enorm majoritet måste man förstå att Gazas invånare också var innerligt trötta på det genomkorrupta Fatah. Alltså Palestinska myndigheten eller före detta PLO. Och att det kanske, i så fall först nu efter åratal med Hamas förtryck och skräckvälde, är så att majoriteten inte är lika övertygade längre?

40 000 som deltar i protester är mycket men som andel av Gazas 1.85 miljoner invånare (siffran är från wikipedia 2015 men det slängs fram en hel del olika siffror gällande Gazas faktiska population så jag tog medianen mellan de två länkarna ovan) är det bara 2.16 procent. Populära alltså och säkert med ett stort stöd men det är långtifrån att nästan hela Gazaremsan marscherat mot gränsen trots att Hamas uppmaningar att alla bör marschera mot gränsen.

Men det är alltså fakta. Att Hamas kom till makten på parollen att de skulle utplåna Israel och mörda alla judar.

"Martyrer", inte "dödsoffer"!

Den tredje saken du bör hålla i huvudet är att Hamas har erkänt att femtio av de 60-tal som dödats var deras egna medlemmar och martyrer för saken.

Hamas har inte heller hållit det hemligt att de använder protesterna som mänskliga sköldar för sina egna säkerhetsstyrkor så att de kan ta sig in i Israel med det uttalade syftet att mörda judar.

De lyckades koppla det massmord de själva orkestrerat till Judars blodtörst efter muslimska barns blod. En mer korrekt beskrivning hade varit suicide-by-jew. Vad ska man annars kalla gärningen att rusa mot beväpnade Israeliska soldater som varnat för att närma sig stängslet?

En stor propagandaseger för Hamas givetvis. Inte trots dödsfallen. På grund av dödsfallen. De ser ju de döda som martyrer. Hjältar. 

Nyckelorden här är ”Chamseem shahid” och ”Hamas”. ”Femtio martyrer” och ”Hamas”. Bara en duckduckgo:ning bort. Som alla våra etablerade medier verkade undvika att göra.

Många av demonstranterna var till en början fredliga – men fick av Hamas höra att palestinierna hade tagit sig igenom stängslet och att israeliska soldater flydde. I alla fall enligt New York Times. Som har anklagats för bias och ändrat i artiklar.

Det är möjligt. Men det cirkulerade också uppmaningar på arabiska till ungdomar på sociala medier som instruerade dem att bränna bildäck för att skapa rökridåer, dölja knivar under kläderna, använda speglar för att blända soldaterna.

Det verkar alltså som att jag inte är den enda som är luttrad när det kommer till intifador. Rävar till bildjournalister refererar till att bevaka konflikten och industrin som vuxit upp runt den för #Pallywood. 

Blodbad leder till många bra bilder i den internationella pressen, säkrar fortsatta bidrag, och förhindrar att fokus flyttas från Hamas till Syrien eller Iran eller Jemen eller Libyen eller ja, du fattar.

Hamasledaren Mahmoud al-Zahar sa till Qatarbaserade Al-Jazeera att när de använder uttrycket ”fredliga protester” gör de det för att citat ”vilseleda allmänheten”. Sina egna tveksamma såväl som internationell media. Hans egna ord var faktiskt ”terminologiskt bedrägeri”

Han sa också att det här var protester uppbackade av säkerhetsstyrkor och terrorceller vars syfte var att ta sig in i Israel.  

Så för att sammanfatta inleddes protesterna av Hamas med syfte att så många av deras egna som möjligt skulle dödas – och kanske – med lite tur döda en och annan judisk israel i processen. Hamas har själva erkänt att det är så och att majoriteten av de döda är deras egna. Hamas valdes av en majoritet på Gazaremsan, för att de vill utplåna Israel. Så man tycker att våra etablerade media borde klara av att hålla huvudet kallt. Så var dock inte riktigt fallet.

Blodsoffer och ritualmord

Det media i stort ägnade sig åt kan inte beskrivas som annat än anklagelse om blodsoffer. En klassisk anti-semitisk fördom om att judar stjäl icke-judars barn, eller för den delen vuxna icke-judar, och tömmer dem på blod för att det behövs för att baka det osyrade brödet Matzah som judar äter på deras påskhögtid Pesach.

Matzah är väldigt torrt och kan omöjligt ha bakats på annat än mjöl och vatten. Det är givetvis inte heller kosher enligt judendomen att äta människokött eller dricka blod. Judendomen har alltså massa tråkiga regler om att man inte får äta vad man vill som hindrar den som vill dricka blod från att kunna göra det. Men det är i alla fall fördomen.

Narrativet anknyter till stereotypen att judar är blodtörstiga – och det blod de gillar mest är barnblod. Såklart. Bara det bästa är gott nog! Och eftersom juden är en arketyp i  Jungs kollektiva omedvetna är det en historia människor känner igen och älskar att uppröras över. Det är tryggt. Alla vet vilka de goda är (inte judarna) och vilka de onda är (judarna). 

Jag försäkrar dig om att jag inte är arg för det här. När jag var ung blev jag arg. Nu tycker jag mest att det är så tröttsamt förutsägbart. Jag vet inte varför just judar har råkat ut för den här specifika anklagelsen?

Men jag vet att den på något sätt kommit att förknippas med arketypen. Vad jag menar är alltså att det är nästan som en nyckelretning. En inbyggd reflex som de flesta djur har. En kaninunge behöver inte höra av sin mamma att den ska springa när den ser en skugga i skyn. Den vet det instinktivt.

Den här föreställningen, som i sin urform alltså är ickejudiska barns blod har funnits i olika varianter i olika tider. Det behöver inte vara barn som judarna rövar bort. Det behöver inte vara specifikt blodet de är ute efter.

Den förekommer i modern tid både i sin klassiska form – som är urgammal – och i uppdaterade varianter. Teveserier på temat har gjorts i Arabvärlden och sänts både i Libanon, Syrien, Jordanien och Iran. Som inte är ett arabland, men vars ledare gärna vill övertyga sin befolkning om judarnas eviga ondska.  

Aftonbladet kulturs publicering av Donald Boströms alster om att israeliska armén dödar palestinska ungdomar för att stjäla deras organ är ett annat exempel på myten om ritualmord.

Aftonbladet har försvarat sig, och fortsätter försvara sig, med att de har skett handel med organ i Israel. Och illegal organhandel av en sekt ortodoxa judar i New York. Vilket är sant. Det Donald Boström gör är dock att koppla ihop dem med varandra utan att det finns något som helst samband och därtill påstå att det är just därför som israeliska armén skjuter palestinier. Vilket absolut inte är sant. Så det här är inget nytt. Men också aldrig gammalt tydligen. Evigt in the Vogue.

Det var exakt den dramaturgi som Hamas ville få till. Och media hjälpte dem att förmedla det. I vanlig ordning.

[Besök artikeln för att läsa även fortsättningen - med konkreta exempel från svenska medier.]

Aron Flam
https://www.aronflam.com/

Ur essämonolog återgiven på egna sidan

Finns även som ljudspår (DEKONSTRUKTIV KRITIK) och kan avlyssnas här:
https://soundcloud.com/aronflam/86-aje-carlbom-om-muslimska-brodraskapet-i-sverige Efter inledningen om Gaza kommer ett annat intressant inslag: "Aje Carlbom är docent i socialantropologi. Nu har han skrivit en rapport om Muslimska Brödraskapets

Martin Blecher

01 Juni 2018

• Sverige och Israel
• kyrkan

Ingenstans i Svenska kyrkans officiella twitterflöden hittar jag ett positivt uppmärksammande av Israels 70-årsdag. I stället fördömer ärkebiskopen Israels försvar vid gränsen till Gaza och terroristerna från Hamas beskrivs som demonstranter för en rättmätig sak, skriver Annika Borg i ett öppet brev.

Bästa ärkebiskop Antje Jackelén!

Twitter är ett begränsat medium att framföra sina åsikter och budskap i. Tonläget kan ofta hårdna och många tänker över sin närvaro där. Erfarenheterna av att de korta formuleringarna inte för det offentliga samtalet framåt delas av allt fler. Jag uppfattar att du ofta upplever dig missförstådd på twitter. Därför ställer jag nu en rad frågor till dig i ett öppet brev.

Jag har, som du vet, i många artiklar under en lång rad år ställt frågor om Svenska kyrkans Israelfientliga utspel. De har handlat om allt från att Svenska kyrkan ordnar Israelfientliga propagandakurser för journalister på Svenska teologiska institutet i Jerusalem till spridandet av antisemitiska retoriska figurer, då kyrkan valt att föra fram material från Kairos-Palestina nätverket. Det är skrifter som förskönar terrorn mot Israel, innehåller ersättningsteologi och förfäktar tanken på en ”judisk lobby”.

Förra året arrangerade Svenska kyrkan seminarium med representanter för den antisemitiska bojkottrörelsen BDS (Boycott Sanctions Divestments) i Almedalen och du poserade på bild med representanten. Jag skulle, tyvärr, kunna mångfaldiga mina exempel. Ofta gömmer du och andra i kyrkoledningen er bakom era politiska policydokument, bakom Israelfientliga och anti-judiska kyrkor i regionen eller det tunna dokumentet Guds vägar, som numera är föråldrat.

I det här brevet vill jag ta upp åsikter du spridit den senaste tiden. Min förhoppning är att du nu tar chansen att inte bli missförstådd eller feltolkad, utan vill ge det öppna samtalet en chans och svara.

1. Varför valde du att inte positivt uppmärksamma 70-årsdagen av staten Israels bildande?

2. Är du av uppfattningen att alla palestinier i hela världen, som ärver sin flyktingstatus, ska återvända till landet?

3. Stödjer du ”The March of Return”, eftersom du den 21 april sprider en bild på Twitter om det?

4. Svenska kyrkans internationella avdelning gjorde den 14 maj ett uttalande om att Israel har ansvaret för våldet, eftersom de är den starka parten. Anser du att Israel, vars grannar utgörs av länder som vill utplåna landet och judarna, bär det största ansvaret för våldet?

5. I uttalandet från Svenska kyrkan beskrivs Hamas och Islamiska jihad som ”demonstranter”. I en text från Kyrkornas världsråd, som du spred på Twitter den 17 maj, beskrivs de som skyddsvärda civila. De ”utövar sina civila rättigheter och uttrycker sin protest och sin förtvivlan över palestiniernas nuvarande situation”, kan man läsa. Anser du att Hamas och Islamiska jihad är demonstranter eller terrorister?

6. I uttalandet från Svenska kyrkan fördöms USA:s öppnande av ambassaden i Jerusalem. Varför fördömer Svenska kyrkan öppnandet av ambassaden och ger Israel och USA skulden för det våld som utövas av regimen i Gaza och av andra terrorgrupper?

7. Kyrkornas Världsråd fördömer i sin text ensidigt Israels agerande vid gränsen mot Gaza samt lika ensidigt beskriver man 70-årsdagen som den palestinska ”katastrofen” (naqba). Är det så du ser på statens Israels bildande, som en katastrof?

8. Samma beskrivning finns i det så kallade Kairos-dokumentet, som du och Svenska kyrkan officiellt stödjer. Ser du staten Israel som en rasistisk apartheidstat?

9. I uttalandet från Kyrkornas världsråd, som du spred, står det att Israels agerande måste dras inför domstol och utredas av det internationella samfundet. Står du bakom det?

10. Anser du att Israel har rätt att försvara sina gränser?

11. Enligt din mening, har Israel rätt att försvara sig mot terrorister?

12. Vad anser du om att palestinier tar med sig barn till våldsamheterna vid Gazas gräns?

Om du inte vill bli uppfattad som starkt fientlig till staten Israel och det judiska folket, får du tydligt reda ut i svaren varför du inte ska förstås så. Du får förklara hur det kommer sig att du inte med en enda mening kände dig föranledd att positivt uppmärksamma staten Israels 70-årsdag, utan i stället spred uppfattningar om staten Israels bildande som en katastrof och landet som ansvarig för regionens konflikter och våld. För mig talar ditt agerande sitt tydliga språk.

Annika Borg 
Teologie doktor, skribent och präst i Svenska kyrkan

Annika Borg arbetar som politisk tjänsteman på Moderaternas kansli i Stockholms stadshus, men är sedan decennier tillbaka verksam som fri skribent i frågor om kyrka, religion och samhälle. Artiklarna är skrivna i rollen som skribent.

Debattartikel publicerad i Dagen 1 juni 2018

Se även ärkebiskop Jackeléns replik: "Svenska kyrkan står upp för Israels rättigheter och skyldigheter" (Dagen 4/6).

Martin Blecher

30 Maj 2018

• Sverige och Israel
• antisemitism
• Bistånd
• Hamas
• Raketer
• Gaza
• Iran
• Hizbollah

I Mellanöstern låter totalitära regimer och extremistiska grupper våld, terror och massmördande bli till vapen mot öppenhet, tolerans, mångfald och demokrati. Daesh mördar människor av fel tro, ursprung och gör kvinnor som överlever till slavar. Syriens Assad har massmördat sin egen befolkning genom hänsynslösa bombningar, kemiska vapen och genom militärt stöd av Ryssland. Iran bidrar genom egna trupper i Syrien liksom genom stödet till Hizbollah i Libanon och dess trupper i Syrien. De finns nu nära den israeliska gränsen med ett övermått av vapen och missiler, riktade mot Israels befolkningscentra. Hamas styr i Gaza och låter där sina egna aktivister och militära strukturer tillsammans med islamistiska Jihad utföra ständiga attacker mot Israel.

Under lång tid har man använt biståndspengar till militära installationer, till tunnelbyggen med det enda syftet att möjliggöra militära operationer riktade mot israeliska byar och städer, med mål som förskolor, skolor och torg.

Det som bär upp Mellanösterns konflikter är politisk och religiös extremism i förening, hat och terror präglad av ett förakt för öppna samhällen, mångfald och mot mänskliga fri- och rättigheter i allmänhet och mot kvinnor i synnerhet.

I fokus för hatet finns mer än något annat regionens enda demokrati Israel. Det är Israel som Iran säger sig vilja utplåna och det är judar som Hizbollah, Hamas och Daesh anser sig ha rätt att mörda genom terrorns och krigets alla medel. Antisemitism i sin mest brutala form. Hat och ständigt pågående terrorism och krigföring mot ett land. Den uttalade viljan att utplåna en suverän stat. Det hat och den våldsmentalitet liksom föraktet för människors liv och rätt som ligger till grund för de många konflikterna i Mellanöstern fokuserar sig alla som allra mest och hätskast mot Israel. Hotet är uppenbart. Från Libanon, Syrien och Gaza.

Det är mot denna bakgrund jag har svårt att se hur så många väljer att kritisera Israels insatser för att försvara sig. När Hamas organiserar sina aktivister för att storma gränsen mellan Gaza och Israel, för att därmed kunna slå till mot byar och samhällen där, liksom man försökt via tunnlar och gör med raketer, läggs skulden på Israel trots att det är Hamas som manat till uppror och våld. Det kan säkerligen finnas skäl att kritisera hur Israel använder väpnat våld – som i varje konflikt – men det blir meningslöst och ansvarslöst om man inte sätter Israels militära aktioner i perspektiv mot de hot som dess uttalade fiender ständigt försöker göra till tragisk verklighet.

Hamas står för ett totalitärt förtryck baserat på sharia. Godtyckliga avrättningar, förtryck och våld präglar styret tillsammans med ständiga förberedelser för krigföringen mot Israel.

När jag i går i debatten i Europaparlamentet ställde frågan till Marita Ulvskog om hur hon såg på Hamas ansvar ville hon inte rikta ett kritiskt ord mot ett styre som trotsar allt vad respekt för mänskliga fri- och rättigheter innebär. En regim som hyllar terrorism som vi i alla andra sammanhang fördömer. Enligt Ulvskog och många andra är det som Hamas gör omvärldens fel, framförallt Israels. Det är att ge terrorismen fri passage och det innebär att man inte ställer krav på dem som hyllar våldet och terrorn. Så bidrar man inte till fred.

Gunnar Hökmark
Europaparlamentariker (M)

Publicerad på egna sidan 30 maj 2018

Martin Blecher

24 Maj 2018

• antisemitism
• public service

Den kristna högern i USA är antisemitisk och vill att judarna samlas i Palestina för att straffas för sina brott mot Jesus. Detta märkliga påstående gjordes av en före detta diplomat i en intervju i Sveriges Radios program Studio ett, helt utan följdfrågor. SR är i efterhand mycket ångerfulla.

Det var efter ett inslag om händelserna i Gaza som Ingmar Karlsson, författare och före detta diplomat, intervjuades i SR:s Studio ett.

I ett resonemang kommer Karlsson, som tidigare fått skarp kritik från flera håll för sina analyser om situationen i Mellanöstern, plötsligt in på kristna i USA och säger:

”De som styr utvecklingen nu är den antisemitiska, amerikanska kristna högern som styr den amerikanska politiken, som i grunden vill se att alla judar ska samlas i Palestina. Därefter ska Harmageddon inträffa, Messias ska återkomma och judarna ska straffas för sina brott mot Jesus.”

Påståendet fick stå helt oemotsagt när programledarna skyndade vidare

Kjell O Lejon är professor och har forskat främst kring religion och politik i USA och i kyrkohistoria. Han kommenterar uttalandet från Ingmar Karlsson så här:

– Det är både teologiskt och politiskt onyanserat till den grad att det är svårt att ens ta på allvar. Dels svartmålar Karlsson en hel grupp, de så kallade högerkristna i USA, och dels blandar han korten teologiskt, menar Lejon.

– Det finns kristna i USA som ser det som ett tidstecken som påskyndar Messias återkomst när judarna återvänder till Israel. Men att påstå att det skulle handla om att vilja att judarna straffas är mycket märkligt.

Kjell O Lejon poängterar dessutom att den pro-israeliska hållningen i USA är utbredd och gäller långt fler än bara kristna grupper.

– Det finns överlag en stark och tydlig pro-israelisk hållning i USA, till exempel menade såväl Clinton som Bush Jr och Obama alla tre att den amerikanska ambassaden borde ligga i Israels huvudstad, Jerusalem. Även om det var först Trump som tog steget konkret. Den pro-israeliska hållningen går egentligen tillbaka ända till president Truman.

Världen idag frågar chefen för Studio ett på Sveriges Radio, Olof Sjölander, varför inte programledarna bemötte det som sades och hur sådana påståenden kan få gå ut i Public Service okommenterat. Han beklagar det inträffade.

– Det var ett utomordentligt uppseendeväckande kontroversiellt uttalande han kom med, där skulle vi naturligtvis bemött, säger Olof Sjölander.

Varför skedde inte det?

– Det finns inga ursäkter, men vissa omständigheter. Jag tror också att det kom som en chock för programledarna.

Enligt Sjölander hade man pratat med Ingmar Karlsson innan intervjun.

– Men det här rörande evangelikaler i USA och att de skulle vara antisemitiska hade vi inte klart för oss att han skulle ta upp.

Påverkar detta huruvida han medverkar igen?

– Ja, det gör det ju naturligtvis, vi var inte beredda på det här.

– Det som hände är beklagligt, det finns egentligen inget mer än så att säga. Det var ett väldigt grovt uttalande från Ingmar Karlsson, säger Olof Sjölander.

Samuel Teglund

Publicerad i Världen idag 24 maj 2018

Martin Blecher

18 Maj 2018

• Flyktingar
• Hamas
• Gaza

TEL AVIV — Det är brukligt att man antar en ursäktande ton när ett större antal människor dödats, som nu i Gaza. Men jag försöker undvika att vara skenhelig, och säger istället, helt kallt: Israel hade en tydlig målsättning när man sköt - och ibland dödade - de välorganiserade ”demonstranterna” nära den israeliska gränsen. Israel var fast beslutet att förhindra dessa personer - varav en del antas ha varit beväpnade - från att korsa gränsen som separerar Israel från Gaza. Detta mål uppnåddes.

Det är förstås aldrig glädjande när människor dör. Jag känner å andra sidan ingen anledning att delta i något naivt sörjande. Att säkra gränsen var viktigare än att undvika dödsoffer, och Israel lyckades säkra gränsen.

Det kan vara svårt att förstå varför tusentals Gazabor valde att ta sig mot gränsavspärrningarna, trots att de varnats för att det vore förenat med livsfara.

Ursäkterna och förklaringarna är många: Aktiviteten kallades för en ”march of return”, vilket förmodades vara ett försök av palestinska flyktingar att återvända till sina ursprungsorter inne i Israel; I många nyhetsrapporter kopplades den till invigningen av USA:s ambassad i Jerusalem; den förklarades med oönskade levnadsvillkor i Gaza, och bristande hopp om förbättringar; den sades vara kopplad till konflikter i palestinsk ’inrikespolitik’ och den styrande terrorgruppen Hamas behov av att få bort fokus från sina egna många misslyckanden.

Alla dessa förklaringar kan i viss mån ha varit giltiga, men de förklarar inte varför folk deltog i demonstrationerna.

Folket i Gaza trodde förstås inte på allvar att Israel skulle ge dem någon ”rätt att återvända” ifall de bara var tillräckligt många demonstranter. De insåg förmodligen också att USA knappast skulle ompröva sitt beslut att flytta ambassaden till Jerusalem. Och de visste att det krävs något mycket större än en marsch för att förbättra de ekonomiska förhållandena.

Så varför marscherade man, och varför dödades en del av deltagarna?

De marscherade eftersom de är desperata och frustrerade. Eftersom Gaza nästan kan vara som ett helvete. De marscherade mot Israel eftersom de ogillar Israel, och eftersom de inte kan marschera mot någon annan. Israel upprätthåller en blockad mot Gaza, bombar det ibland, och är fortfarande ihågkommet som en ockupationsmakt. Israel är också ett land vars bildande medfört att många palestinier idag uppfattar sig som flyktingar. De marscherade mot Israel eftersom alternativet hade varit att i stället marschera mot Hamas, en regim som genom sin ideologi och sina handlingar får Gaza att lida. Men om folk hade vågat vända sig mot Hamas hade mängder av dem dödats.

Israel har en ”soft belly”. Till skillnad från övriga Mellanöstern delar landet de grundläggande västerländska värderingarna, och försöker således minimera antalet skadade och döda. Israel har också en imponerande militär styrka, så det är lätt att beskylla dem för ”oproportionerliga svar”. Det är förstås också ett land som skulle kunna lyfta blockaden av Gazaremsan.

Israels kritiker tenderar att blanda ihop två saker när man nu klagat på dess agerande. Varför sköt Israel istället för att på andra sätt hindra folk från att korsa gränsen? Och varför isolerar Israel Gazaremsan, så att den ekonomiska situationen blir så svår, och dess befolkning så desperat? Dessa frågeställningar måste bemötas var för sig, eftersom den ena - beskjutningen - är taktisk, och den andra, isoleringen, är strategisk.

Låt oss inleda med obestridliga fakta: Marscherna var åtminstone delvis orkestrerade av Hamas. Och enligt Hamas var de flesta av dem som dödats av Israel medlemmar i Hamas. Detta var ingen fredlig protestaktion. Detta var en provokation som utfördes av en känd terrororganisation. Därför hade Israel inget annat val än att hantera aktionen som ett försök att inte bara kränka den territoriella integriteten, utan även attackera Israel.

Israel måste vidta skyddsåtgärder för att inte dess soldater och befolkning skall dödas eller kidnappas. Man var tvungna att se till att inte hela södra Israel skulle behöva stängas ner efter en inströmmning av tusentals palestinier, där samtliga infiltratörer skulle behöva lokaliseras och gripas. Israel antog - på goda grunder - att det skulle bli ännu värre om man släppte in protestanterna över gränsen för att först senare ta hand om dem: Hamas krigare, utklädda till demonstranter, skulle skada israeler.

Frågan om Israels policy mot Gaza i stort kvarstår förstås. Men svaret är ingen hemlighet: Israel drog sig tillbaka från Gaza för över ett decennium sedan. Allt man vill ha från Gaza är lugn och ro. Men det man får från Gaza är något helt annat: det är ett försök av Hamas att bygga en bas för för sitt våld mot Israel. För att förhindra detta måste Gaza isoleras tills dess ledare byts ut, eller tills dess de inser att kriget mot Israel skadar deras egen befolkning mer än det skadar israel. Och ja, detta innebär att folk i Gaza lider mer än de skulle behöva - inte på grund av Israel, utan på grund av Hamas.

Det skulle vara oärligt av mig att låtsas som om palestiniernas välbefinnande stod överst på min prioriteringslista. Jag vill framförallt ha det som är bäst för Israel, och jag förväntar mig att min regering gör en liknande prioritering. Ändå tror jag att Israels nuvarande Gaza-policy i slutänden gynnar inte bara Israel utan även palestinierna.

Policyn gynnar förstås inte de palestinier som drömmer om ett ”återvändande”, eller med andra ord att Israel försvinner. Men Israels policy utgör den enda vägen framåt för dem som har mer realistiska förväntningar. Gazas folk har det eländigt. De förtjänar sympati och medlidande. Men föreställningen att det är Israel som skall lösa deras problem kommer bara att förvärra deras misär. En sådan förväntan gör bara att det dröjer ännu längre innan de gör vad de måste för att hjälpa sig själva.

Det finns två skäl till detta: för det första måste det stå klart att Hamas alternativ utgör en återvändsgränd. Bara då kommer palestinierna att ge upp den utsiktslösa striden för saker de inte kommer att kunna uppnå (”återvändande”, kontroll över Jerusalem, eliminering av Israel), och istället kämpa för saker som kommer att gynna det egna folket. Om Hamas skulle belönas för att man organiserar våldsamma demonstrationer, om pressen på Hamas skulle minska på grund av demonstrationerna, så skulle följden bli ännu fler demonstrationer - och därmed ännu mer blodsutgjutelse, främst av palestinskt blod.

Och för det andra så är det bara ett Israel som upplever säkra gränser som kommer att kunna föra seriösa fredssamtal med palestinierna. Som Ehud Barak, den tidigare premiärministern som nu är kritisk mot den sittande regeringen, uttryckte det: “Those who believe in having separation from the Palestinians, getting into a peace agreement, having borders — you have to make clear that borders are respected.”

I judiska Midrash återfinns ett berömt, om än inte helt lättsmält, talesätt som går ungefär så här: ”Those who are kind to the cruel end up being cruel to the kind”*. Det kan låta hårt så här i samband med scenerna från Gaza, och kan kännas problematiskt för välmenande personer vars instinkt är att alltid sympatisera med den svagare sidan i varje konflikt. Men ibland finns det inget bättre alternativ än att vara klar och tydlig, att dra upp en gräns som inte får passeras av dem som vill skada Dig. Och att om nödvändigt försvara denna gräns med eldkraft.

Shmuel Rosner
Shmuel Rosner (@rosnersdomain) is the political editor at The Jewish Journal, a senior fellow at the Jewish People Policy Institute and a contributing opinion writer.

Debattartikel publicerad i New York Times 18 maj 2018 Israel Needs to Protect Its Borders. By Whatever Means Necessary.

*) Skrivningen från Talmud har flera möjliga tolkningar, men vad jag förstår går de i huvudsak ut på att förmodad ”snällhet” kan ge oönskade följder. Dessa kan vara till men även för mottagaren. Som när eftergifter stärker ett i grunden destruktivt beteende. Flera tolkningar inkluderar också vikten av att göra skillnad på gott och ont. /Red anm.

Martin Blecher

18 Maj 2018

• Sverige och Israel
• Mahmoud Abbas
• antisemitism
• Hamas
• BOJKOTT

Debattören: Sverige behöver en ny Mellanösternpolitik – och värma upp relationen till Israel

DEBATT. Till följd av de Hamassponsrade provokationerna i Gaza, med djupt tragiska dödsfall som följd, har den nödvändiga debatten om biståndet till den Palestinska myndigheten och olika palestinska organisationer hamnat i skymundan. Debatten tog fart efter att den palestinske presidenten, Mahmoud Abbas, slagit fast att den bakomliggande orsaken till Förintelsen inte var antisemitism, utan judarnas eget uppträdande.

Givet att antisemitism, terrorstöd och vägran att erkänna staten Israel utgör de avgörande hindren för fred i den israelisk-palestinska konflikten, blottlägger Abbas vedervärdiga synsätt ett moraliskt bankrutt ledarskap.

Att från svensk sida fortsatt driva en Mellanösternpolitik utan tydliga krav på den palestinske presidenten och hans gelikar borde av den anledningen vara omöjligt. 

Den viktiga granskning av biståndet till palestinska områden som Aftonbladet publicerat, (11/5 2018), visar hur svenska skattepengar under lång tid använts i fel syfte. Exempelvis visar tidningens genomlysning att den rödgröna regeringen via biståndsorganet IHL,Human Rights and International Humanitarian Law Secretariat, förmedlat stora belopp till mer eller mindre öppet antisemitiska organisationer, vissa av dem med koppling till terrorstämplade PFLP.

Pengarna från Sverige sägs ha använts för att stödja det palestinska civilsamhället, men har i själva verket gått till hätska utfall mot det judiska folket och kampanjer för omfattande bojkott av Israel. 

IHL:s utbetalningar till palestinska organisationer med ickedemokratiska värderingar har lett till att ett antal biståndsgivare dragit öronen åt sig. Så har exempelvis Danmark fryst sina utbetalningar, det skedde efter att biståndspengar använts till ett ungdomscenter uppkallat efter en palestinsk terrorist och massmördare. Av liknande skäl har även biståndsgivare som Norge, Schweiz och Nederländerna fryst eller avvecklat sitt stöd till IHL. Från den svenska regeringen finns dock inga som helst restriktioner.

Vad detta beror på, vilka bedömningar som ligger bakom det faktum att spridande av antisemitism och glorifiering av terrorism inte är skäl nog att ompröva svenskt bistånd, är dessvärre höljt i dunkel.

Av Aftonbladets granskning framgår att tidningens medarbetare under flera månader sökt svar från biståndsminister Isabella Lövin och utrikesminister Margot Wallström, men förgäves. 

I stället är det en politisk tjänsteman, en av utrikesdepartementets statssekreterare, som skickas fram för att svara.

Vederbörande tillstår att det finns ”problem” när det gäller demokrati i palestinska områden, men duckar det faktum att svenska biståndspengar går till organisationer som sprider antisemitism.

Samma sak hände hösten 2017 när jag lyfte fram problemet i en debattartikel i Göteborgsposten; trots fakta och flera exempel blev svaret ett intetsägande uttalande om att ”alla organisationer måste respektera mänskliga rättigheter”. 

Förutom omfattande bilateralt stöd ger den svenska regeringen direktstöd till den palestinska myndigheten via EU. Det är väl känt att en avsevärd del av den palestinska budgeten varje år går till löner och ersättningar till terrordömda palestinier och deras familjer.

Till detta kommer att uppföljningen av EU-biståndet generellt sett är mycket bristfällig. Exempelvis uppmärksammade det Jerusalembaserade forskningsinstitutet IMPACT-se nyligen att EU-medel finansierar ett nytt och djupt antisemitiskt undervisningsmaterial för palestinska skolbarn. Materialet innehåller formuleringar om att ”Israel ska avlägsnas från kartan” och att jihad är ”den högsta meningen i livet”. Till och med matematik lärs ut med hjälp av exempel som uppmuntrar till våld mot judar.

Det är ingen tvekan om att den palestinska befolkningen, inte minst i Gaza, lever under svåra omständigheter, det är heller ingen tvekan om att vi från Sverige och EU ska stödja svårt utsatta palestinier. Men skattebetalarnas pengar ska aldrig gå till spridande av antisemitism och stöd till terrorism.

Efter Aftonbladets granskning och de ansvariga statsrådens märkliga agerande är det uppenbart att det behövs en ny svensk Mellanösternpolitik.

De raserade relationerna till Israel måste återuppbyggas, kampen mot antisemitismen prioriteras och biståndet till palestinska områden frysas tills Israelhat och terrorstöd upphör. 

Kristdemokraterna ser detta som en central del av en ny alliansregerings utrikespolitiska dagordning. Att inte ställa krav på den palestinska ledningen är att svika ett politiskt ansvar, både för det palestinska folket och för skattebetalarnas pengar.

Lars Adaktusson
Europaparlamentariker (KD)

Debattartikel publicerad i Aftonbladet 15 maj 2018
https://www.aftonbladet.se/debatt/a/Mgk5eK/lagg-ner-stodet-till-terrorverksamheter

- - -

3b. Problemet är hatet mot Israel, Lövin
av: Lars Adaktusson

SLUTREPLIK. I tisdags påpekade jag på Aftonbladets debattsida att stora delar av de svenska biståndsmedlen till palestinska områden vidgar klyftan i den djupa arabisk-israeliska konflikten, och alls inte bidrar till fred och försoning.

Aftonbladet har nu publicerat en replik från Sveriges biståndsminister Isabella Lövin (MP). Att hon alls replikerar, ska hon ha beröm för.

Såväl utrikesministern som biståndsministern har nämligen fram tills nu ignorerat den omfattande nationella och internationella kritiken mot svenskt och europeiskt bistånd.

Tyvärr förblir frågorna obesvarade. Hur kommer det sig att Sverige som enda land valde att inte frysa eller upphöra att förmedla bistånd via IHL(Human Rights and International Humanitarian Law Secretariat) i takt med avslöjanden om mottagarna? Norge, Danmark, Nederländerna och Schweiz valde alla att reagera efter avslöjanden om att IHL förmedlat stöd till judehat och terrorglorifiering, och avbröt eller ställde in stöd i förtid.

Vilken insikt anser sig biståndsministern besitta om detta som grannländerna saknar? Om detta väljer Lövin att tiga. 

Inte heller vill Lövin adressera det faktum att den Palestinska myndigheten med EU-stöd ger pengar till terrordömda och deras familjer.

Ej heller att det nyligen framkommit att ett nytt skolmaterial för palestinska barn, helt finansierat av EU, inte bara innehåller antisemitism, utan rena uppmaningar till militant jihad och att ”avlägsna Israel” från kartan.

Att det är en svår situation såväl på Västbanken som i Gazaremsan, som Lövin ägnar större delen av sin korta replik åt att understryka, är jag den första att skriva under på. Men hur situationen skulle förbättras av hatindoktrinering av skolbarn eller finansiering av organisationer med anknytning till internationellt terrorstämplade PFLP har Lövin inga svar på. 

Det största hindret mot fred och frihet i regionen är uppviglingen till våld, stödet till terrorismen, den djupa antisemitismen och hatet mot Israel. Sverige måste ha en biståndspolitik som präglas av den insikten.

Lars Adaktusson,
Europaparlamentariker (KD)

Debattartikel publicerad i Aftonbladet 18 maj 2018

Martin Blecher

17 Maj 2018

• Sverige och Israel
• Gaza
• public service

Eric Rosén, från Politism, menar i i kvällens Opinion Live, i en diskussion om situationen i Gaza och Israels försvar av sin gräns, ”att andra länder skulle försvara sig, men att man skulle inte ta till samma fruktansvärda övervåld”. Till saken hör att inget annat land, inget annat folk, är omgivet av så många hatiska och blodtörstiga fiender. Om en grupp människor stod utanför Sveriges gränser och ropade att de vill ”slita ut svenskarnas hjärtan” så hoppas jag att den svenska staten och militären avvärjer hotet. Militären skulle förvisso vara tvungna att göra det i enlighet med diverse fluffiga ord i olika värdegrundsdokument, men när den biten väl är avklarad så hoppas jag att staten fullgör sin plikt och skyddar oss. Det är statens roll. Men när det kommer till Israel har många oerhört ha svårt att förstå att samma princip gäller där. Den israeliska staten, med den israeliska militärens olika grenar till sitt förfogande, har som en av sina kärnuppgifter att skydda sina medborgare.

Martin Blecher

17 Maj 2018

• Sverige och Israel
• Hamas
• Gaza
• public service

Hamas har både välkomnat och orkestrerat protesterna i Gaza och förvandlar omkomna medmänniskor till brickor i ett cyniskt spel. Detta till trots förringas Hamasledningens ansvar av de flesta medier och politiska företrädare, bland andra Margot Wallström. Det skriver Lars Adaktusson (KD), Europaparlamentariker och ordförande i Vänskapsförbundet Sverige-Israel.

"Säkerhetsrådet uttalar sin avsky och sorg över dödandet av palestinska civila som utövat sin rätt till fredliga protester."

Att Sverige tillsammans med länder som Tyskland och Storbritannien ändå ställer sig bakom kravet på en oberoende utredning är begripligt, Israels rätt att försvara sin gräns ska självklart ske med proportionerliga medel. Samtidigt finns anledning för den svenska regeringen att fråga sig varför USA just vid detta tillfälle använde sitt veto.

Svaret är att resolutionstexten så som den är formulerad omöjliggör en utredning som präglas av just oberoende. Redan på förhand slås fast att de individer som deltagit i demonstrationerna i Gaza har ägnat sig åt "fredliga protester". Den som under de senaste sex veckorna följt det som kallas återvändandemarschen inser att bilden är mer komplicerad än så. Redan den 30 mars, när de första massprotesterna spårade ur, angavs tonen för protesterna. Inför församlade Gazabor tog Hamasledaren Yahya Sinwar till orda och förklarade:

"Detta kommer att fortsätta tills gränsen är utraderad. Om du är hungrig, ät israelernas levrar."

Att uttalanden av den karaktären är förenliga med en "fredlig protest" är milt uttryckt svårbegripligt. Lika svårbegripligt är det att etablerade medier som Dagens Nyheter och Sveriges Radio väljer att beskriva den värsta protestdagen hittills som en "familjedag" vid gränsen. Eventuella frågetecken kring de egentliga avsikterna med protesterna borde om inte annat ha rätats ut av Hamasledarens eget klargörande:

"Vi ska rasera gränsen och slita hjärtat ur deras kroppar."

Till bilden av Hamas egentliga uppsåt och strategi hör även byggandet av tunnlar in i Israel. Underjordiska gångar har på senare år blivit allt vanligare och tanken är inte att de ska användas som kylda jordkällare för de läskedrycker som enligt DN och SR serverades under "familjedagen". Syftet är att möjliggöra för Hamas att ta sig in på israeliskt territorium och attackera befolkningen, det vill säga de oskyldiga civila som i extremismens föreställningar betraktas som "legitima mål".

I förhör med palestinier som gripits efter upploppen i Gaza har framkommit att Hamasledningen beordrat egna attentatsmän att hålla sig på avstånd från de pågående demonstrationerna – på grund av risken att skadas. Enligt uppgift är det i stället palestinska ungdomar, vissa betalda för uppdraget, som försökt forcera gränsen och på det sättet öppna upp för mer tränade och beväpnade terrorister att ta sig över till den israeliska sidan.

Mot dessa uppgifter kan invändas att källan är israelisk. Icke desto mindre är det ett faktum att Hamas både välkomnat och orkestrerat de pågående protesterna och att målet för organisationen är att skada och på sikt utplåna staten Israel. Det är mot den bakgrunden som uppgifterna om tillvägagångssätt och syften ska ses, det är mot den bakgrunden som ansvaret för förlorade människoliv ska fördelas.

Varje förlust av människoliv är en tragedi. Varje palestinsk familj som i dessa dagar sörjer en älskad familjemedlem ska mötas av respekt, empati och medmänsklighet. Samtidigt är det uppenbart att ledningen för Hamas har ett annat synsätt. Av förvridna proklamationer om hur organisationens anhängare "älskar döden mer än livet" följer att omkomna medmänniskor förvandlas till användbara brickor i ett cyniskt spel.

Detta till trots är det uppenbart att Hamasledningens ansvar i dag förringas av de flesta medier och politiska företrädare. Så nämns till exempel inte Hamas överhuvudtaget i den svenska utrikesministerns officiella kommentar angående händelserna i Gaza. Detta är kontraproduktivt, det är oprofessionellt och det illustrerar på ett närmast övertydligt sätt Margot Wallströms oförmåga att göra balanserade bedömningar när det gäller den israelisk-palestinska konflikten.

Sveriges regering efterlyser en oberoende och transparent utredning av det som skett i Gaza. Ska en sådan utredning vara meningsfull är det nödvändigt att utgå från de grundläggande problemen; uppviglingen till våld, stödet till terrorismen, den djupa antisemitismen och hatet mot Israel. Resultatet blir annars givet på förhand, precis som i fallet med den nyligen stoppade FN-resolutionen.

Lars Adaktusson (KD)
Europaparlamentariker, ordförande i Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Debattartikel publicerad i SvD 17 maj 2018

Martin Blecher

16 Maj 2018

• antisemitism
• Gaza
• judar

De senaste dagarna har ett återkommande problem fått förnyad aktualitet: det har dödats alldeles för få judar. På gränsen mellan Israel och Gaza dödades över 60 palestinier i måndags och många, många fler skadades när uppemot 40,000 människor deltog i den så kallade “återvändarmarschen”, vars uttalade syfte var att “bryta ner gränsstaketet och riva ut deras hjärtan”. Den absoluta merparten av deltagarna höll sig på säkert avstånd från gränsstaketet och demonstrerade fredligt, precis som de hade fått instruktioner om att göra via flygblad från Israels försvarsstyrkor (IDF), och klarade sig därför undan oskadda. Mindre grupper av mer hugade protestdeltagare beväpnade med påkar, knivar, köttyxkor, brandbomber, improviserade granater och skjutvapen försökte dock bryta sig igenom gränsstaketet med hjälp av avbitartänger. IDF:s soldater hade fått order om att bara öppna verkanseld mot de som försökte bryta sig igenom gränsstaketet, samt mot de som försökte attackera dem med våld. Den mycket höga palestinska dödssiffran (62 i skrivande stund), liksom det ännu större antalet skottskadade (över 1300 enligt det Hamas-kontrollerade hälsodepartementet) visar att en ansenlig minoritet av palestinierna på plats inte ägnade sig åt fredliga protester, utan snarare utgjorde förtrupper av den planerade massinfiltrationen, vars uttalade mål alltså var att riva ut hjärtat ur kroppen på alla israeler de råkade stöta på. Flera israeliska samhällen ligger mindre än en kilometer från platser där infiltrationsförsök gjordes, så man kan utan svårighet föreställa sig vilka scener som hade utspelat sig där om den våldsamma palestinska mobben hade varit framgångsrik.

Problemet var bara att de inte lyckades döda en enda jude. Endast en IDF-soldat uppges ha skadats under hela måndagen, av en sten som slungats från Gaza, men hans skador var endast lindriga. Omvärldens reaktioner har därför med få undantag varit djupt kritiska, inte minst från Sverige, där utrikesminister Margot Wallström i ett uttalande visserligen tillstod att Israel har rätt att försvara sina gränser, men ändå stark antydde att IDF:s våldstillämpning hade varit oproportionerlig. Hon efterlyste även en oberoende granskning av de dödliga protesterna. Carl Bildt däremot, Sveriges före detta utrikesminister som twittrar lika intensivt som USA:s president Donald Trump, brydde sig inte ens om att medge att Israel har rätt till självförsvar när han beklagade sig (på Twitter, givetvis) över att USA lade in sitt veto i FN:s säkerhetsråd mot en resolution som föreslog en oberoende utredning av de dödliga protesterna. I sitt beklagande citerade hans Louis Charbonneau, företrädare för den tvångsmässigt israelhatande organisationen Human Rights Watch, som anklagade IDF för “kalkylerat dödande av protestdeltagare” och “övergrepp”. Bildt påpekade att “alla andra vill ha en utredning – av självklara anledningar”.

På en punkt har Carl Bildt förstås rätt: USA:s FN-ambassadör Nikky Haley var den enda personen i säkerhetsrådet som tog Israel till försvar. Hon lade skulden för de palestinska dödsfallen på Hamas, som hade uppviglat protestdeltagarna och vars medlemmar aktivt deltog i attacker mot israeliska soldater. IDF:s agerande hade i själva verket varit synnerligen återhållsamt, menade Haley, och vände på resonemanget för att försöka få sina kollegor att förstå Israels position. “Vem av oss här skulle acceptera den här typen av aktivitet vid våra gränser?” frågade hon retoriskt, innan hon svarade sig egen fråga: “Ingen skulle göra det. Inget land i den här kammaren skulle bete sig mer återhållsamt än Israel har gjort”.

Nu är inte detta första gången som världssamfundet skuldbelägger Israel för landets framgångsrika minimering av antalet dödsoffer på den egna sidan. Under kriget mellan Israel och Hamas sommaren 2014 avfyrade Hamas och övriga palestinska terroristorganisationer i Gaza över 4500 raketer mot israeliska städer och samhällen, men lyckades trots detta bara döda sex (6) civila. Detta berodde på att Israel har investerat enorma summor i skyddsrum till sin befolkning och, tillsammans med USA, även i raketförsvarssystemet Järnkupolen, som sköt ner över 700 raketer under kriget. Inte rättvist, tyckte FN:s dåvarande människorättskommissionär Navi Pillay, som kritiserade USA:s investering i Israels utveckling av Järnkupolen. “Den här typen av skydd har man inte försett Gazas befolkning med”, klagade hon. Israel borde alltså ha delat med sig av sitt raketförsvarssystem så att det kunde skjuta ner raketer som Israel avfyrade mot Hamas-installationer i Gaza. ¯\_(ツ)_/¯

Hur förklarar sig då Israel? Oftast behöver Israel inte tänka så mycket på detta, utan bara framlägga uttalanden gjorda av Gazas terroristorganisationer själva. Igår tisdag framförde exempelvis Hamas-företrädaren Mahmoud Al-Zahhar följande guldkorn i en TV-intervju: “När vi pratar om ‘fredligt motstånd’ vilseleder vi allmänheten. Detta är fredligt motstånd understött av militära styrkor och säkerhetstjänster.” Och idag onsdag sa Hamas-företrädaren Salah Bardawil i en TV-intervju att 50 av måndagens 62 dödsoffer var medlemmar i Hamas. Islamiska Jihad hade redan tidigare uppgett att tre av deras medlemmar dödades under samma dag. Minst 53 av de 62 dödsoffren, alltså mer än 85%, var således medlemmar i terroristorganisationer, enligt terroristorganisationerna själva.

Nåväl, detta bevisar kanske att Israel har rätt när man hävdar att protesterna inte var fredliga och att man bara öppnar eld mot våldsverkare, men det förklarar inte den synnerligen oproportionerliga fördelningen av dödsoffer mellan sidorna. Här brukar Israel påpeka att juridiskt berättigat självförsvar måste stå i proportion till det hot man är utsatt för, inte till hur mycket våld man har åsamkats. Om Israel exempelvis har identifierat en grupp terrorister som står i begrepp att avfyra en raket från ett bostadsområde har man rätt att försöka förstöra den, även om det innebär att civila i närheten riskerar att dö. Man måste alltså inte låta terroristerna avfyra raketen, invänta nedslaget och sedan räkna antalet israeliska dödsoffer innan man går till attack mot terroristgruppen när den försöker avfyra nästa raket. Man har däremot inte rätt att lägga en bombmatta över hela bostadsområdet och därmed riskera hundratals dödsoffer, eftersom detta inte står i proportion till hotet från en enda raket.

Om man har allt detta i åtanke när man studerar måndagens händelser, där hundratals terrorister med massmord som uttalat mål stormade mot gränsstaketet som om de höll på att utkämpa ett fältslag på 1600-talet, men där de konfronterades av en välbeväpnad och vältränad 2000-talsarmé, då blir det med ens ganska lätt att förstå hur det blev som det blev.

Och hör och häpna, det finns människor i världen som inledningsvis var snabba med att fördöma Israel, men som sedan tog alla dessa uppgifter i beaktande och helt ändrade uppfattning i frågan. “Igår kritiserade jag Israels hantering av protesterna vid Gaza-gränsen”, skrev exempelvis det brittiske parlamentsledamoten Nick Boles på Twitter. “Jag borde inte ha varit så snabb att döma. Vi ser nu att 50 av de dödade var Hamas-terrorister. Israel hade en absolut rättighet att försvara sig mot sådana attacker”.

Hittills har dock varken Margot Wallström eller Carl Bildt kommenterat Hamas medgivanden att protesterna inte var fredliga och att mer än 85% av dödsoffren var medlemmar i terroristorganisationer. Vi måste därför dra slutsatsen att de båda svenska toppdiplomaterna fortsätter att anse att det dödas alldeles för få judar.

Paul Widén
Jerusalem

Publicerat på Paul Widéns egen sida Nyheter från Israel 16 maj 2018


Vi rekommenderar Dig att gå in på Widéns sida för att teckna en prenumeration på hans nyhetsbrev.