Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Aktuella nyheter om Israel

Världen borde fira ihop med Mellanösterns enda demokrati

Vi befinner oss i dagarna mellan den 5 iyar enligt den judiska kalendern och den 14 maj, dagar som år 1948 inföll samtidigt. Dessa dagar firar Israel sitt 70-årsjubileum under mottot «Det finns något att vara stolt över.»

Det finns däremot många som inte tycker att Israel bör firas och inte heller är något att vara stolt över. Araberna, inklusive de palestinska araberna tackade nej till en egen stat 1948 och har använt sin egen aggression mot den nyfödda judiska staten som sitt starkaste vapen genom att de framställer sig själva som oskyldiga offer för en västlig kolonialmakt. De benämner den 15 maj som «Nakba» (Katastrofen) och har, genom att sälja in en förfalskad bild av historien, vunnit stora delar av världens sympati.

Det faktum att deras ledande organisationer som Fatah och Hamas öppet deklarerar att målet är att utplåna staten Israel, påverkar otroligt nog lite eller ingenting av stödet de får. Sympatin för Israel blir heller inte märkbart större, även om en av de starkaste militärmakterna i regionen, Iran, målinriktat och systematiskt arbetar för att ödelägga Israel.

Om man skulle fråga en genomsnittseuropé, finns det heller inte mycket att fira när det gäller Israel. BDS-rörelsen som bojkottar och isolerar Israel på så många områden som möjligt, vinner ständigt nya anhängare i väst-länderna. Även om ledaren för BDS-rörelsen, Omar Barghouti, upprepade gånger har uttalat att målet är Israels förintelse och förvränger fakta för att den ska passa hans hatfulla agenda, verkar detta inte störa västliga intellektuella nämnvärt.  Man accepterar med förbluffande lätthet påståenden om att Israel är en rasistisk, nazistisk, kolonialistisk apartheidstat; påståenden som en femteklassare med lätthet skulle kunna motbevisa.

FN fyller en viktig roll i spridningen av den negativa bilden av Israel. Även om alla politiker och journalister i väst vet om att de flesta av organisationens olika grenar är i händerna på anti-israeliska och många gånger antisemitiska stater, används inte desto mindre de olika FN-organens resolutioner för att underminera Israels sak. UNESCO till exempel, antar runt tio resolutioner varje år; alla – 100 % - riktade mot Israel. Av FN:s råd för mänskliga rättigheters totalt 135 nationsriktade resolutioner sedan rådet upprättades, har mer än 50 procent riktats mot Israel.

Under åren 2012-2015 gick 86 procent av hela Generalförsamlingens nationsriktade resolutioner mot Israel. Om man alltså skulle ta stora delar av den arabiska världen, Iran, BDS, och FN på allvar, skulle världen vara en bättre plats utan Israel.

Men lyckligtvis för världssamfundet – finns judarna och staten Israel. Staten var ett mirakel då den kom till, och den har fortsatt stå för mirakler sedan dess. På område efter område har israeliska forskare och uppfinnare stått för helt avgörande genombrott som både räddar liv och ökar livskvaliteten hos människor världen runt. Jordbruk, hydrologi, medicin, hi-tech, förnybar energi, säkerhet – Israel går före. Att judarna har klarat av att bygga – och inte minst bevara – Mellanösterns enda demokrati under särskilt svåra förhållanden, är en bragd vi ofta inte förstår att värdesätta.

Men ännu viktigare än allt detta är den judisk-kristna traditionen och inte minst dess människosyn. Vi skulle ha befunnit oss i en mycket mörk tid i historien utan de judiska lärarna och profeterna, så som Mose, Jesaja, Jeremia och Jesus. Sion har blivit ett ljus för hedningarna på många sätt – och den historien är långt ifrån färdig. En sak är säker, världen är en mycket bättre plats på grund av judarna!

Under våren och försommaren firar också Norge, Sverige och Danmark sina nationaldagar.

Traditionerna i dessa länder är olika, men när man sjunger «Ja, vi elsker», «Du gamla du fria» och «Det er et yndigt land», så firar vi något vi är stolta över. Vi hyllar inte våra länder för att de är perfekta. Vi är faktiskt väldigt medvetna om deras fel och brister som vi upplever på daglig basis. Men det finns något att vara stolta över – det är det vi lägger vikt vid en sådan dag. Så är det också med Israel; inte perfekt, men definitivt något att vara stolt över.

Därför, när Israel firar, bör kristna stå i första raden. Vi bör stå där för att avslöja lögnerna om Israel, men inte minst för att påminna världen om Israels sensationella bidrag till världssamfundet. Den som säger något gott om Israel, kan göra det med huvudet högt; Israel är värt att firas!

Roar Sörensen

Israelkommentar publicerad i Världen idag 2 maj 2018
j

Mahmud Abbas tal antyder varför freden uteblir

Enligt den palestinske presidenten Mahmud Abbas var Förintelsen och nazisternas industriella mördande av miljoner europeiska judar inte ett utslag av antisemitism utan en följd av att judarnas "sociala funktion" – att de ägnade sig åt "ocker, bankverksamhet och liknande".


Abbas resonerar med andra ord som antisemiter brukar resonera: judehat är inte en form av irrationell rasism utan en högst naturlig – men möjligen beklaglig – reaktion på vad judar gör och hur judar är.

I talet inför det palestinska nationella rådet i Ramallah i måndags, direktsänt i tv, luftade Abbas också andra klassiska rasistiska teorier, som att judar från Europa inte är riktiga judar, för de är inte "semiter".

Under det han kallade en "historielektion" hävdade Abbas även att Adolf Hitler stödde tanken på en judisk stat i Mellanöstern och att nazistregimen försökte underlätta för tyska judar att emigrera dit, bland annat genom att låta dem ta med sina ägodelar och ekonomiska tillgångar dit. Enligt Abbas stödde Hitler alltså i själva verket den sionistiska saken.

Abbas tal mötte en skur av fördömanden. "Djupt stötande och tjänar inte det palestinska folkets intressen eller fred i Mellanöstern", löd omdömet från FN:s Mellanösternsändebud Nickolaj Mladenov.

Även för Sveriges utrikesminister Margot Wallström (S), som knappast är snar att kritisera det palestinska ledarskapet, blev det för mycket.

Abbas tal innehöll oacceptabla uttalanden, skrev Wallström på Twitter, och fortsatte:

"Sverige och EU engagerar sig fortsatt för att bekämpa alla former av antisemitism och alla försök att ursäkta, rättfärdiga eller trivialisera Förintelsen."

Nu är den här typen av antisemitiska konspirationsteorier inte direkt okänd terräng för Abbas, snarare hans egen bakgård. Redan i sin doktorsavhandling från 1982 hävdade Abbas att den sionistiska rörelsen samarbetade med nazisterna och lät förstå att antalet judar som mördades i Förintelsen överdrivits kraftigt.

Kanske handlar det om något slags projektion i psykologisk bemärkelse från Abbas sida. I själva verket var det palestinierna och deras dåvarande ledare, Jerusalems stormufti Haj Amin al-Husseini, som villigt erbjöd sina tjänster till Hitler och nazisterna, eftersom de enligt muftin hade gemensamma fiender: "engelsmännen, judarna och kommunisterna".

Vid ett möte i Berlin den 28 november 1941 mellan al-Husseini och Hitler försäkrade den senare att nazisterna stod för ett "kompromisslöst krig" mot judarna och att i detta ingick att Tyskland var en aktiv motståndare mot ett judiskt nationalhem i Palestina – alltså det rakt motsatta av vad Abbas hävdar.

Sverige erkände i oktober 2014 Palestina som stat. Målet för det omfattande svenska engagemanget, inte minst ekonomiskt, är att "Palestina ska bli en självständig, livskraftig, sammanhängande och demokratisk stat som lever sida vid sida med Israel i fred och säkerhet".

Om det ska bli möjligt måste till att börja med den nuvarande korrupta regimen – ledd av en 82-årig antisemit vars mandat som president löpte ut för nio år sedan – bort.

Mats Skogkär

Ledare publicerad i Sydsvenskan 3 maj 2018

_ _ _
Se även analysen i Times of Israel:
When the NY Times says Abbas is no partner, something fundamental is shifting
World response to PA head's vile speech shows a growing awareness that peace requires Palestinian recognition of Jewish rights here. That's not to say Israel will get a free pass

"Iran ljög"

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu uppgav på måndagskvällen att landets beryktade underrättelsetjänst Mossad nyligen kom över mer än 100000 dokument rörande Irans hemliga kärnvapenprogram. Tillkännagivandet gjordes under en dramatisk direktsänd presentation i försvarshögkvarteret i Tel Aviv, under vilken Netanyahu offentliggjorde en liten del av materialet med hjälp av en PowerPoint-presentation. Dokumenten visar att det iranska ledarskapet i början av 1990-talet tog beslut om att utveckla kärnvapen, att projektet, kallat AMAD, lades ner 2003 i samband med USA:s invasion av Irak, men att de då redan långt gångna planerna bevarades, medan projektets nyckelpersoner fortsatte ansträngningarna under ännu större hemlighetsmakeri. Vissa delar av projektet, exempelvis utvecklingen av långdistansraketer, fortsatte öppet.


Med hjälp av specifika dokument visade Netanyahu hur Iran systematiskt har ljugit för IAEA, den internationella atomenergikommissionen, vars uppgift det är att kontrollera att Iran inte bryter mot ickespridningsavtalet av kärnvapen som landet skrev under 1968 och ratificerade 1970. Netantahu spelade till och med upp ett blott åtta dagar gammalt videoklipp i vilket Irans utrikesminister Mohammad Zarif påstår, “Vi ville aldrig producera en [atom]bomb”. – “Det ville ni visst”, kommenterade Netanyahu. “Det vill ni visst. Det här atomarkivet bevisar det”.

Netanyahus slutsats var att det så kallade JCPOA-avtalet från 2015 mellan världssamfundet och Iran aldrig borde ha slutits. “Iran ålades i avtalet att lägga korten på bordet för IAEA beträffande sitt atomenergiprogram. Detta var ett uttryckligt villkor för genomförandet av avtalet”, förklarade han. Hela avtalet är alltså baserat på en lögn enligt Netanyahu.

Det dramatiska tillkännagivandet kom mindre än ett dygn efter att en syrisk militärbas i närheten av staden Hama attackerades med avancerade bunkerbrytande raketer. Den därpå följande explosionen, som till stor del orsakades av ammunitionen som förvarades på militärbasen, var så massiv att den orsakade ett jordskalv som mätte 2.6 på richterskalan. Uppgifterna om antalet dödsoffer går isär, men flera källor uppger att minst 11 iranska soldater fanns bland de dödade, däribland en högt uppsatt officer. Ingen har ännu tagit på sin ansvaret för attacken, men eftersom Israel har anklagats för att ligga bakom minst två liknande attacker den senaste månaden har landet nu än en gång utpekats som ansvarigt. Händelsen var förstanyhet under större delen av måndagen och bidrog till den mycket spända förväntan som präglade timmarna innan Netanyahus tillkännagivande på måndagskvällen.

Så fort Netanyahus presentation avslutades började kritiska röster höjas mot hans slutsats. Det hans PowerPoint-presentation i själva verket visade var hur viktigt det är att bevara JCPOA-avtalet, menade kritikerna, eftersom det införde begränsningar på Irans atomenergiprogram och därför förhindrar just de planer som Irans atomarkiv beskriver. Ingenting i Netanyahus tal var egentligen nytt, hävdade man vidare: man visste om Irans kärnvapenprogram, hur det lades ner 2003 men sedan fortlevde under andra former därefter. Man antog till och med att Iran inte talade sanning och JCPOA-avtalet drevs igenom just för att man inte litade på Iran.

Det kritikerna dock inte tycks kunna internalisera är att Irans atomarkiv omfattade inte mindre än 150 gigabyte, att det hölls gömt (för att kunna bevaras för framtiden) att det var aktivt (dvs. det växte hela tiden med ny information). Vilket land skulle lägga så mycket tid och pengar på detaljerade instruktioner för hur man bygger atombomber om man inte har för avsikt att förr eller senare… tja, bygga atombomber? JCPOA-avtalet är dessutom tidsbegränsat, och dess restriktioner på Irans atomenergiprogram kommer successivt att upphöra, vissa så snart som 2025. Även om avtalet fungerar just för stunden är det alltså bara en tidsfråga innan Iran kan återuppta ett helt obegränsat atomenergiprogram, bakom vilket man sedan också kan återuppta sitt välutvecklade kärnvapenprogram. Detta har alltid varit den främsta vattendelaren mellan JCPOA-avtalets supportrar och kritiker. Supportrarna framhäver att avtalet framgångsrikt begränsar Irans atomenergiprogram, och därmed också centrala bitar i ett eventuellt kärnvapenprogram. Ingenting som Iran säger eller gör kan rubba deras tilltro till avtalet. Kritikerna framhäver för sin del att avtalet är tidsbegränsat, och att det Iran säger och gör visar exakt vad som kommer att ske när avtalets restriktioner upphör.

Paul Widén
Jerusalem

Publicerat på egna nyhetssidan Nyheter från Israel 1 maj 2018


Se även Paul Widéns text om den svenske utrikesministern och hennes reaktion på president Abbas antisemitiska tal: Margots val 

Och när Du ändå är inne på sidan: passa på att prenumerera på Paul Widéns nyhetsbrev från Israel!

Att använda begreppet apartheid för att beskriva palestiniernas situation på Västbanken polariserar och vulgariserar debatten

Som jag ser det utgör bosättningarna ett hinder för fredsprocessen. Det är också en kritik som dagligen framförs i Israel, skriver Ulf Öfverberg, ordförande för Samfundet Sverige-Israel Stockholm.

Feministiskt initiativs EU-parlamentariker Soraya Post har varit på rundresa i Israel och på Västbanken tillsammans med sina partivänner i Europaparlamentet (Aktuella frågor 18/4). Hon vill ha en tvåstatslösning. Det är en idé som samtliga israeliska regeringar sedan år 2000 har omfamnat. Den palestinska ledningen vill också ha det. Och Sveriges utrikesminister, Margot Wallström (S), ville ha det så innerlig att hon 2014 erkände en stat som inte finns, Palestina. Inte hjälpte det.

Problemet är inte israeliska regeringars och palestinska ledningars uttalade stöd för tanken – och ej heller världssamfundets önskan – om en tvåstatslösning. Nej, hindren är fler och mer mångfasetterade än vad Soraya Post ger sken av.

Ockupationen av Västbanken och bosättningarna är inte konfliktens orsak. Den är dess följd. Före 1967 ockuperade Jordanien Västbanken. Då fanns inga israeliska bosättningar där. Men arabstaterna och de palestinska företrädarna vägrade att erkänna Israel, en vägran som funnits ända sedan tiden för Israels bildande, 1947/48.

Bosättningarna på Västbanken är bara en av flera utmaningar för fredsprocessen. Andra omfattande hinder är säkerheten för både israeler och palestinier, de palestinska ledningarnas krav att alla palestinska flyktingar sedan 1948, också barn och barnbarn, ska få ”återvända”, liksom var gränserna ska gå och den palestinska statens grad av självbestämmande, status.

Olika palestinska ledningar har gång på gång missat chanser till fred. 1937, 1947, 1967, 2000, 2001 och 2008 har Israel accepterat och föreslagit en delning av landet. Förslag som de palestinska ledningarna har avvisat.

Den palestinska ledningen är idag upptagen av att slå ner opposition, fängsla fackföreningsledare och kvinnliga aktivister och av rivalitet med terrorgruppen Hamas. Korruptionen flödar och ledningens släktingar sitter på de flesta nyckelfunktioner.

När det kommer till tal om förhandlingar med Israel kräver den palestinska ledningen förhandsvillkor för att förhandla samtidigt som den uppmuntrar och stöder terror mot israeler.

Israel är inte på Västbanken sedan 1967 för att den israeliska staten vill styra över de palestinska områdena, utan för att en rad av fredsförhandlingar där Israel har eftersträvat erkännande och säkerhetsgarantier i utbyte mot att en palestinsk stat, hittills har misslyckats.

När Soraya Post använder begreppet apartheid för att beskriva palestiniernas situation på Västbanken bidrar hon till att såväl polarisera som att vulgarisera debatten. Att Israel bedriver en politik som separerar palestinier och israeler är en följd av konflikten. Till exempel är separationsbarriären, "muren", ett försök att förhindra terrorhandlingar mot israeler. Likadant är det med säkerhetsvägar och vägspärrar. Att det är så kan försvaras eller kritiseras beroende på vilket perspektiv man anlägger men det är inte samma sak som apartheid.

Palestinier på Västbanken, som lyder under israelisk militärlag, har naturligtvis inte samma rättigheter som israeliska medborgare just därför att de inte är israeliska medborgare och inte heller bor på israeliskt område där israelisk lag gäller. Det förändras bara när en fredsöverenskommelse har undertecknats.

Som jag ser det utgör bosättningarna ett hinder för fredsprocessen. Det är också en kritik som dagligen framförs i Israel.

Soraya Post tar upp förhållandena i byn Suriya på Västbanken. Situationen där är lika komplex som kontroversiell. Även i Israel. Rent principiellt kan den – utan jämförelser i övrigt – likna konflikten om den nyligen nedbrända kåtan i Storuman. Länsstyrelsen hävdade att det var ett svartbygge och demolerade den genom att bränna ner den medan ägaren och flera andra påstår att det stått liknande strukturer där sedan 1800-talet – långt innan platsen blev reservat – och att de bara renoverats. Jag har ännu inte noterat att Soraya Post kallat händelserna i Västerbotten för ett exempel på apartheid. Men jag kan ha varit ouppmärksam.

Även om vägen till fred är lång och svår – men inte omöjlig – underlättas den inte av en historielös och polariserande retorik om apartheid. Det för endast längre bort från en fred. Inte närmare.

Ulf Öfverberg
Ordförande för Samfundet Sverige-Israel Stockholm

Debattartikel publicerad i Sydsvenskan 25 april 2018

Antisemitismen i Europa visar varför Israel behövs

Vad händer om en person går runt med kippa på huvudet i Berlin? Adam Armoush, en israelisk arab, ville inte tro att det skulle vara riskabelt i dagens Tyskland. En dag valde han därför att göra ett "experiment" tillsammans med en vän. De promenerade runt i Berlin med kippa. Vad hände?

De två vännerna blev attackerade.

I en kort filmsnutt som delats flitigt på nätet ser man hur Armoush blir angripen av en ung, ursinnig man. Medan angriparen skriker "yahudi" (arabiska för jude) slår han Armoush med ett bälte.

Attacken skedde på öppen gata. Inför förbigående människor.

Incidenten har med all rätt väckt avsky och ilska i ett Tyskland som åter igen brottas med antisemitiska strömningar.

En undersökning från Amerikanska judiska kommittén visar att antisemitism i Berlins skolor ökat. Lärare vittnar om unga elever, från framför allt salafistiska hem, som uttrycker judehat och antisemitiska förolämpningar mot andra elever.

Och när Tysklands motsvarighet till Grammygalan, Echo Music Awards, tidigare i april delade ut priset för årets bästa hiphop-album till duon Farid Bang och Kollegah protesterade flera artister. Några av gangstarapparnas låtar innehåller nämligen antisemitiska textrader. I låten 0815 rappar duon om att de ska göra "en annan Förintelse, kommer med en Molotov" och att deras kroppar är "mer definierade än Auschwitz-fångar". Och inte nog med det, priset delades ut samma dag som minnesdagen för alla de miljoner judar som föll offer för Förintelsen.

Osmakligt och otroligt respektlöst.

Tyvärr följer Tyskland bara den övriga utvecklingen i Europa. Runt om på kontinenten kan man nu se obehagliga antisemitiska strömningar.

Sverige är absolut inget undantag. Artiklar efter artiklar har beskrivit och undersökt den växande antisemitismen i Malmö. Förra året beslutade judiska föreningen i Umeå att lägga ner all verksamhet på grund av all hot och hat som riktades mot föreningen. Och några månader därefter utsattes judiska institutioner i Malmö och Göteborg för brandattentat. Under samma tidsperiod kunde man höra djupt antisemitiska slagord i demonstrationståg på Malmös gator.

I Frankrike är det så pass allvarligt att det nya, utbredda judehatet lett till flertalet antisemitiska terror- och våldsdåd. Det gör ont i hjärtat att rada upp exemplen. År 2012: Det blodiga attentatet mot en judisk skola i Toulouse. År 2014: Antisemitiska kravaller i Paris, upploppsmakarna skrek antijudiska slagord medan judiska butiker och synagogor vandaliserades. År 2015: Gisslandramat på en kosherbutik i Paris, bara två dagar efter terrordådet mot det franska satirmagasinet Charlie Hebdo. Och 2018: En 85-årig judisk kvinna och Förintelse-överlevare mördades brutalt i sitt hem i Paris. Franska polisen utreder mordet som hatbrott.

Har Europa blivit otryggt för judar? Ja, så blir det om inget görs för att vända denna fasansfulla utveckling. Nu har vi ju sett flera våldsamma, antisemitiska incidenter tätt inpå varandra.

I dagarna fyller staten Israel 70 år. Mot bakgrund av det som nu sker runt om i Europa förstår man verkligen varför allt fler judar väljer att flytta till Israel. När Europa blir allt mer otryggt för den judiska minoriteten, finns åtminstone Israel. Landet vid Medelhavet är en trygg plats och befolkningens säkerhet står alltid högst på dagordningen. Detta trots att väpnade terrorgrupper i närområdet bedriver krig mot Israel och samtliga grannländer i regionen uttrycker fientlighet.

Faktum kvarstår dock, som jude i Israel behöver man inte oroa sig för bli angripen om man uttrycker sin judiska identitet och bär judiska symboler öppet på gatan.

Tänk om den friheten åter kunde säkras i Malmö, Berlin och Paris.

Bawar Ismail

Ledare publicerad i Gefle Dagblad 21 april 2018

Israelisk vård lyftes fram som modell i Stockholm

I Israel hanteras blodbanker och ambulanssjukvården av ickestatliga Magen David Adom, MDA. Sverige har mycket att lära av organisationens effektivitet och snabbhet, menade talarna vid ett symposium i förra veckan.

Att symposiet hölls ett år efter terrordådet på Drottninggatan i Stockholm, då fem människor dog, var inget sammanträffande.

– För fem eller tio år sedan skulle det ha känts mindre relevant att bjuda in till det här seminariet. Men nu har vi lyssnat in önskemål från vården och våra medlemmar om att man vill lära sig av den israeliska erfarenheten, säger Jenny Forsman, insamlingschef vid SMDA, Svenska vänföreningen till Magen David Adom.

Symposiet arrangerades av SMDA tillsammans med Vänskapsförbundet Sverige-Israel. Större delen av de cirka 50 deltagarna var enligt Jenny Forsman sjuksköterskor och läkare. Även flera psykiatriker och psykologer hade anmält sig.

En ambition med arrangemanget är att skapa ett mer långsiktigt utbildningssamarbete mellan MDA och Sverige.

– Det finns ganska många grupper som rest på utbildning eller studiebesök till MDA i Israel, ofta tack vare en personlig koppling. Men framöver kanske man kunde få landstingen att sponsra dessa utbildningar, säger Jenny Forsman.

En person med sådan koppling är Louis Riddez, överläkare vid Karolinska universitetssjukhusets traumacentrum och ofta anlitad av Röda Korset i samband med katastrofer i olika delar av världen. Han berättar att han studerat akutsjukvården och MDA:s arbete i Israel, och även haft med personer från MDA på hans egna kurser.

– Vad Sverige kan lära sig av Israel är snabbheten och samordningen, och faktiskt också det täta samarbetet med försvaret, sade han till Världen idag efter sitt eget föredrag, som handlade om erfarenheterna av terrordådet i Stockholm 2017.

Basen i MDA:s arbete är dess nätverk med drygt 14 000 frivilliga och 3 500 så kallade first responders, som kan vara på plats mycket snabbt efter en händelse, ge första hjälpen och samordna arbetet när ambulans och polis är framme.

Många israeler går med som frivilliga redan i 15-årsåldern, och tränas bland annat genom avancerade videospel.

– Eftersom terrorister kan slå till i hela landet så måste vi ha välutbildade frivilliga i hela landet, sade Eli Jaffe, som leder MDA:s avdelning för bland annat utbildning, volontärer och internationella relationer.

Han berättade hur MDA alltid måste vara beredd på en incident med många döda och skadade, en så kallad Multi-Casualty Incident, och om hur ledningsarbete och kommunikationer inom MDA och mellan MDA, sjukhus, brandkår, polis och militär har trimmats genom åren.

– Våldet under de olika intifadorna har skett enligt vissa mönster som vi lärde oss att se och anpassa vårt arbete efter, till exempel genom att skaffa motorcyklar åt våra "first responders", sade han.

Genom en särskild app i mobiltelefonerna förs videoupptagningar, foton och platsangivelser snabbt vidare i systemet från dem som är först på plats ut i nätverket av frivilliga och till ledningscentralen.

Allt kan dock inte lösas av avancerad teknik.

– Det som människor i de här incidenterna dör av i första hand är blödningar. Det gör att det vid det här laget finns en utbredd kunskap bland israeler om hur man stoppar just blödningar, sade Eli Jaffe, och berättade om hur en person överlevde ett knivhugg i bröstet tack vare en snabb insats av en frivillig från MDA.

Vid sidan av MDA finns i Israel även den betydligt mindre frivilligorganisationen United Hatzalah, som tillhandahåller akutsjukvård och viss ambulanssjukvård med privata bilar. Frågan om hur man kan få de två organisationerna att samarbeta friktionsfritt var förra året ända uppe i Knesset, det israeliska parlamentet.

- - -
FAKTA: Magen David Adom

Den judiske ögonläkaren Moses Erlanger grundade föreningen Magen David Adom (som betyder ungefär "den röda Davidsskölden" på hebreiska), i Schweiz 1915 för att hjälpa judar som skadats i första världskriget.

Namnet kom att användas igen 1930, när de judiska bosättarna i Palestina behövde inrätta en organisation för akutsjukvård efter kravallerna 1929.

I dag ansvarar MDA för Israels blodbanker och för en stor del av den pre-hospitala akutsjukvården och ambulanstransporterna, och erbjuder utbildning i första hjälpen och medicinsk-etiska frågor. MDA verkar även på Västbanken.

MDA är sedan 2006 medlem av Internationella Röda Korset och deltar i Röda Korsets engagemang i katastrofområden i hela världen.

MDA finansieras främst genom avgifter och avtal med privata verksamheter och försäkringsbolag, men får också in vissa medel från den israeliska staten och 20 vänföreningar runt om i världen.

Eva Janzon

Publicerad i Världen idag 20 april 2018

En 70-åring med framtiden för sig

Att Israel i dag trots alla krig man tvingats utkämpa och det ständiga hotet från terrorism förblivit ett öppet samhälle som garanterar mänskliga fri- och rättigheter för alla sina medborgare oavsett etnicitet, är en bedrift utan motstycke i världen, skriver Bengt-Ove Andersson.

Det är nu 70 år sedan staten Israel utropades. Få betänker hur annorlunda historien varit om Israel nu istället firat 80 år. Då hade förföljda judar i Europa haft en tillflykt undan nazisterna och Förintelsen hade inte kunnat genomföras. Men sedan 1948 har Israel utgjort judarnas första nationella hemvist på 2 000 år; nu var judarna inte längre utlämnade åt den eventuella välviljan hos länderna i förskingringen där de befunnit sig.

Det var inte många som trodde att Israel skulle överleva det krig som utlovats av arabländerna efter FN-omröstningen i november 1947. Och förutom en rad erkännanden av den nyfödda staten var det inget land som lade två strån i kors för att hjälpa den att överleva. Mot arabländernas tungt beväpnade och delvis brittisktränade arméer ställdes ett folk på 650 000 invånare som varken hade flygvapen, pansar eller tungt artilleri.

Det var David mot Goliat. För att lura fienden att de hade tungt pansar utrustade man jeepar med högtalaranläggningar och åkte omkring och spelade upp kanonmuller. Många unga män kom bokstavligen raka vägen från Förintelsen och fick ett gevär i händerna. Träning fanns det inte tid till. Men mot alla odds lyckades man försvara sig i detta och i en hel rad kommande krig, och den unga staten Israel vann snart beundran runtom i världen för sin förmåga att få öknen att blomma.

Israel är förvisso inte en fullkomlig stat. Arbetet med att bygga en demokrati av västerländskt mått mitt i en region av diktaturer som helst vill förgöra den kunde ses som ett nästan omöjligt projekt. Att Israel i dag trots alla krig man tvingats utkämpa och det ständiga hotet från terrorism förblivit ett öppet samhälle som garanterar mänskliga fri- och rättigheter för alla sina medborgare oavsett etnicitet, är en bedrift utan motstycke i världen. Landet blomstrar också såväl industriellt och tekniskt som kulturellt.

De palestinsk-arabiska flyktingarnas historia är en tragedi. Men det är en tragedi som inte har sin orsak i den judiska statens utropande. Hade araberna sagt ja till FN:s delningsförslag 1947 istället för att gå i krig mot Israel hade de två staterna tillsammans kunna fira 70 år nu. Men konflikten har aldrig handlat om gränser. Grundorsaken är och förblir att en judisk stat upprättats på mark som varit under muslimskt herravälde i över tusen år, vilket är omöjligt att acceptera för de extrema i arabvärlden.

Men är det viktigt att det finns en judisk stat? Är inte konceptet med en tillflykt för förföljda judar förlegat? Attacker med antisemitiska förtecken sker regelbundet runtom i världen. Också i Sverige växer antisemitismen snabbt och det är fullkomligt upprörande att en av Sveriges största städer nu är nästan Judenrein på grund av den hotbild som finns mot dem. Så, ja, det är viktigt att Israel finns. Att det finns ett land i världen där judars liv försvaras, där man inte som i Sverige förfasar sig över den ökande antisemitismen men inte gör något åt den i praktiken.

Ända sedan statens utropande har Israel varit ett hopp, inte ett hot, för Mellanöstern. Arabledaren emir Feisal välkomnade 1919 en judisk stat och menade att ”bara tillsammans kan vi nå verklig framgång”. När demokrati och mänskliga rättigheter vinner insteg i Israels grannländer kommer säkerligen också freden till Mellanöstern. Då kommer också till sist den judiska och den palestinska staten att blomstra sida vid sida.

Bengt-Ove Andersson
AU-ordförande i Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Debattartikel publicerad i NWT 20 april 2018

Artikeln återfinns nu även på Vänskapsförbundet Sverige-Israels hemsida: http://www.sverigeisrael.se/nyheter/blogg/israel-en-70-aring-med-framtiden-for-sig/

Du borde skämmas, Margot Wallström

Bemötandet av Israel är inget annat än ett haveri och ovärdigt en så viktig samarbetspartner. Det är knappast statsmannamässigt utan vittnar om gamla svartvita SSU-takter, skriver Liberala ungdomsförbundet.

DEBATT | ISRAEL 70 ÅR. I dag firar Israel, Mellanösterns enda demokrati, 70 år. En ledfyr för jämställdhet, HBTQ-rättigheter och grundläggande fri- och rättigheter i sin del av världen. En dag som denna kan Israel vara stolt. Detsamma kan inte sägas om Sverige som snarare borde skämmas. Med klumpig utrikespolitik har Sveriges utrikesminister Margot Wallström på fyra år lyckats förstöra relationen våra länder emellan. Wallström har därmed satt käppar i hjulet för samarbete och utraderat Sveriges möjligheter att påverka Israel på de områden där de bör kritiseras.

Socialdemokraterna inledde mandatperioden med att erkänna Palestina utan att varken specificera vilket landområde det gäller eller visa på legitima demokratiska ledare som skulle kunna utgöra en stat. Därefter har de ensidigt kritiserat Israel i den pågående konflikten. Det är knappast statsmannamässigt utan vittnar om gamla svartvita SSU-takter. Sverige har inte uttryckt sina kondoleanser eller visat solidaritet när Israeliska medborgare kallblodigt mördats på öppen gata av palestinska terrorister. Kanske uteblir solidariteten då Socialdemokraternas palestinska systerparti Fatah har sanktionerat flertalet av attentaten

En god relation med Israel kan stärka demokratin

Det finns legitima anledningar att kritisera Israel vilket Sverige också bör göra i många fall. Men Israel är likväl den enda demokratin i sin del av världen. Människor av alla läggningar, religiösa övertygelser och kön garanteras säkerhet och kan delta i fria och öppna val. En god relation med Israel är ett av Sveriges bästa verktyg för att främja demokrati i resten av Mellanöstern. Tyvärr har utrikesminister Margot Wallströms aktivistiska agerande omöjliggjort alla typer av diplomatiska samtal med Israel.

Sverige har tvärtemot vad utrikesministern verkar tycka mycket att tjäna på täta och goda relationer med Israel, inte minst vad gäller näringsliv. Precis som Sverige har Israel en sprudlande och kreativ start-up scen. Israels arbete har kommit längre och de är en av världens ledande nationer på det här området medan Sverige trots många innovationer ser för få förverkligas i företagsamhet. Sverige har mycket att lära vad gäller både politiska och ekonomiska förutsättningar för små nystartade kreativa bolag.

Även på klimatområdet är Israel världsledande. Med bättre mellanstatliga relationer hade klimatarbetet genom innovationsdriven korsbefruktning kunnat gå snabbare fram. Regeringen menar dessutom att vårt svenska klimatarbete ska spridas i världen, då krävs det att utrikesministern inte isolerar oss från ett av de främsta länderna inom området.

Israel kan lära oss om terrorbekämpning

Till sist har Sverige mycket att lära vad det gäller terrorbekämpning och förebyggande arbete mot extremism. Attacker mot det fria, öppna samhället liknande terrordådet på Drottninggatan i Stockholm är inte främmande för Israel som ofta är måltavla för terrorns fasor. Vår regering har en plikt gentemot oss medborgare att lära av länder för att förebygga terror. Goda relationer och ett aktivt kunskapsutbyte med Israel kan rädda människoliv här i Sverige.

Bemötandet av Israel är inget annat än ett haveri och ovärdigt en så viktig samarbetspartner. För att Sverige och världen ska bli en tryggare plats krävs goda mellanstatliga relationer. 

Liberala ungdomsförbundet kräver att den brustna relationen med Israel lagas och lyckönskar staten Israel och det israeliska folket på deras stora dag. 

Av Joar Forssell
Förbundsordförande LUF

Anders Rehnberg
Utrikespolitisk talesperson LUF

Marcus Nilsen
Distriktsordförande LUF Väst

Debattartikel publicerad i Expressen 19 april 2018

Israel en demokrati som firar 70 års överlevnad

I dag är det 75 år sedan det judiska upproret i Warszawa ghettot inleddes. Det var en heroisk strid som bara kunde sluta på ett sätt, med en tysk övermakt som tillämpade mördandets fulla brutalitet. Det judiska upproret visade att den tyska krigsmakten inte var så oövervinnlig som den själv och andra hade sett sig.

I dag är det i sin tur 70 år sedan Israel bildades. På många sätt som en direkt konsekvens av att judar aldrig mer skulle kunna tvingas till ghettot, utsättas för förtryck och för att förintelsen inte skulle kunna upprepas.

På den grunden bildades den judiska staten genom ett beslut i FN. Den är i dag den enda demokratin i Mellanöstern. Det enda samhälle där män och kvinnor har lika rättigheter i sin egenskap av medborgare och individer. Muslimska kvinnor kan där ta del av samhällslivet på samma sätt som alla andra till skillnad från grannländerna där de är en andra klassens medborgare. Oavsett sexuell läggning, härkomst eller religion kan människor leva i frihet och trygghet, förutom de externa hoten och terrorismens hot.

Det är ett land omringat av brutala diktaturer och hänsynslösa politiska krafter. I norr Syrien, som är sitt eget slagfält där Assad i mer än fem års tid har bedrivit en pågående slakt gentemot sina egna medborgare, i form av brutala och hämningslösa bombningar av civila, genom en militär skoningslöshet mot det som från början var den arabiska vårens krav på demokrati och med Rysslands stöd även när det gäller användningen av kemvapen. Inte bara Ryssland utan även Iran har tagit steget in i Syrien, med sina återkommande hot om att utplåna staten Israel. Med Hizbollah  har man en egen extremistisk terrorrörelse i form av en armé, med sikte på att utöva sin militära förmåga mot Israel.

I Gazaremsan finns under Hamas styre ständig plats och förutsättningar för olika former av krigsinsatser mot Israel, gärna med civila som sköldar. Bomber, raketer, missiler och tunnlar för att slå till militärt på israeliskt territorium. På Västbanken ett korrumperat styre som använder biståndspengar till att finansiera terrorister och deras familjer, där antisemitism är en självklarhet i skola och media. Egypten en korrumperad regim som bekämpar islamistisk extremism men som också vacklar i sin överlevnadskraft med en ekonomi som ständigt undergrävs av den förda politiken.

Det är förunderligt att regeringen Löfven i denna miljö ständigt kritiserar landet med demokrati, fri- och rättigheter och respekt för kvinnor och mäns lika rättigheter. Istället väljer den svenska regeringen att ta sida med dessa regimer mot Israel i internationella fora samtidigt som den anser att förtrycket i dessa länder är en intern angelägenhet som inte kräver kritik. Behandlingen av kvinnor som en grupp bejakas med en utrikespolitik som legitimerar att kvinnor ska reduceras till en grupp där framsteg handlar om lättnader i förtrycket av gruppen snarare än fri- och rättigheter till kvinnor liksom till män.

Det är en moralisk kollaps som präglar svensk utrikespolitik i Mellanöstern. Vi borde tillhöra dem som gratulerade Israel till sin självständighet, sin frihet, öppenhet och demokrati. Då hade vi också en gemensam grund för kritiska samtal om det som är Israels tillkortakommanden liksom om det svenska samhällets tillkortakommanden när det bland annat gäller antisemitism. Demokratins värden ska man inte kompromissa om. Förtryck får aldrig ursäktas. Människors värde får aldrig definieras som om de bara tillhör en grupp uppdelad efter kön eller något annat. Människor ska ha fri- och rättigheter. Det gör Israel till ett undantag från sin omgivning.

Gunnar Hökmark
Europaparlamentariker (M)

Publicerad på egna sidan 19 april 2018

70 år av utsatthet och fantastisk framgång

Denna vecka, den 19 april i år, fyller den moderna staten Israel enligt den judiska kalendern 70 år. – Det är en stor händelse och en stor anledning att fira Israel som nation, sammanfattar EU-parlamentarikern Lars Adaktusson (KD) sina intryck av de 70 år som landet har existerat som nation.

– Det är sjuttio år av utsatthet och stora problem när det gäller säkerhetsfrågorna, men också 70 år av fantastisk framgång för landet när det gäller företagande, entreprenörskap, forskning och utbildning som en levande demokrati, säger EU-parlamentarikern Lars Adaktusson som satsar på att komma in i riksdagen i höst.

Han beskriver sin beundran för hur landet klarat av kampen för överlevnad i kombination med en övertygelse om att demokrati är det grundläggande för att skapa ett gott samhälle.

– Den kombinationen har Israel varit mästare i att utöva i praktisk handling. Det har aldrig varit så att Israels utsatthet har lett till brister i demokratiskt avseende, utan man har lyckats att kombinera kampen för sin egen överlevnad och stora satsningar på säkerhet och försvar, med en samhällsutveckling på det ekonomiska och demokratiska planet som är en förebild för hela världen, menar Lars Adaktusson, som är Europaparlamentets rapportör i relation till Israel.

Sverige ska bli det Israelvänligaste landet i Europa har Vänskapsförbundet Sverige-Israel proklamerat. Är det en realistisk målsättning?
– Det är en djärv målsättning kan man väl säga och vi har en väg att gå innan vi är där. Det är ingen tvekan om att fientligheten och kritiken mot Israel i många år har varit mer utbredd i Sverige än i de flesta andra länder.
– Det är som sagt en djärv målsättning men i ett sådant här opinionsbildande arbete som det här handlar om så behöver man jobba med tydliga målsättningar och det här är en av dem.

Vilken är den enskilt viktigaste frågan att jobba med för att detta ska ske?
– Vi behöver jobba med framför allt två saker. Det ena är att ge den rätta bilden av Israel. Det är sällan som vi i den svenska debatten får den fulla, balanserade bilden av Israel som nation. Det är ofta väldigt filtrerat genom eget tyckande och genom den israelisk-palestinska konfliktens perspektiv. Så det ena är att ge en korrekt och allsidig bild av vad Israel är och vad landet står för.
– Det andra som vi har definierat och som jag tycker är viktigt är att Sverige normaliserar sina relationer med Israel.
– Vi har en situation som är fullståndigt ohållbar där Sverige är det enda av EU:s medlemsländer där utrikesministern inte är välkommen i Israel. Så kan vi inte ha det, vi måste arbeta med att förbättra relationerna mellan Sverige och Israel. Det är den andra stora uppgiften för vänskapsförbundet.

Du talar om mediebilden. I en intervju har du uttryckt att när du var korrespondent i Mellanöstern var SVT:s ledning ganska på om hur du skulle rapportera…
– Ja, jag har upplevt det och jag tror att många har upplevt det som har jobbat med Mellanösternbevakning i journalistisk form på olika redaktioner runt om i Sverige. Vi har haft en lång period av ensidighet och obalanserad bevakning där perspektivet hela tiden har varit palestinska och där man inte exempelvis har sett till Israels utsatthet och hoten mot Israel i de större perspektiven. Alla som har rapporterat från regionen tror jag har konfronterats med den här problematiken.

En annan aktuell fråga är ju biståndet till UNWRA, det FN-organ som arbetar med palestinska flyktingar. Sverige har tagit på sig ett ansvar att täcka upp för det tomrum som USA:s tveksamhet har inneburit. Kommentar?
– USA har ju dragit tillbaka en stor del av sitt bistånd till UNWRA och då har vissa länder sagt att man måste fylla ut det och Sverige är ett av de länder som verkar för att andra länder ska ersätta det bortfall som har skett på grund av USA:s agerande.
– Jag tror att vi måste diskutera UNWRA:s verksamhet i ett större perspektiv. Det är en verksamhet som har stora brister och där vi genom åren har sett fler och fler avslöjanden om rena missförhållanden när det handlar om anställd personal som har en bakgrund i antisemitiska sammanhang, det handlar om undervisningsmaterial i palestinska skolor som förmedlar Israelhat och antisemitism.
– Det här är en ond cirkel som bara föder mera våld och misstro mellan parterna som i förlängningen leder till ökade konfliktrisker. Så UNWRA:s verksamhet behöver verkligen utvärderas. Jag tycker dessutom rent allmänt att när det gäller biståndet till palestinska myndigheter och organisationer ska det finnas mycket tydligare och större krav när det gäller efterlevnaden och respekten för mänskliga rättigheter.
– Vi har en situation i de palestinska områdena som är fullständigt oacceptabel när det handlar om respekten för demokrati och mänskliga rättigheter. Vi har dessutom en utbredd korruption som den palestinska myndighetens ledning i dag och de som har suttit de senaste åren överhuvudtaget inte har gjort något åt.
– Att ställa krav när det gäller åtgärder mot korruptionen och att ställa krav när det gäller mänskliga rättigheter borde vara grundläggande när det gäller den hjälp som vi naturligtvis ska ge till det palestinska folket. Men hjälpen ska ju nå dem, inte den palestinska ledningen.

Israel framställs ofta som den starka parten i konflikten samtidigt som närmare 60 muslimska länder har en tydlig ambition i området. Hur kommenterar du de här perspektiven och den här beskrivningen?
– Jag tycker att det här är ett av de stora problemen när det gäller skildringen av Israel. Israel är omgivet av ett stort antal stater med en halv miljard invånare nästan. Stater som är mer eller mindre auktoritära, diktaturer, och som har – tillsammans med de terrororganisationer som också finns runt Israel – ett gemensamt intresse, nämligen att utplåna landet.
– Så när man talar om Israels geopolitiska läge så handlar det ju inte bara om konflikten med de palestinska områdena och den palestinska myndigheten utan det handlar ju också om det faktum att Israels existens är hotad av ett stort antal länder – och terrororganisationer inte minst – runt omkring landet. Vi måste mycket mer se till Israels övergripande säkerhetssituation än bara i perspektivet Israel-Palestina.

Iran har som målsättning att utplåna Israel och det ska vara gjort senast år 2040. Kommentar?
– Iran är ett tragiskt exempel på ett land där i stort sett all utveckling går åt fel håll, både när det gäller respekten för mänskliga rättigheter men också politiskt i relation till omvärlden. Vi har i dag ett avtal på atomkraftsområdet mellan Iran och västvärlden. Tyvärr så utnyttjade inte USA och Europa den möjlighet som fanns när det här avtalet förhandlades fram att sätta tryck på Iran när det gäller relationen till Israel.
– Iran har fortfarande idag – 70 år efter staten Israels tillkomst – inte erkänt Israel. Från Irans sida så vill man fortfarande, och arbetar aktivt för, att Israel ska utplånas från jordens yta. Det är en skam och det är fullständigt oacceptabelt att inte i internationella sammanhang ständigt påpeka detta och sätta tryck på den iranska regimen.

Ruben Agnarsson
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Intervjun publicerades i Inblick 18 april 2018

Besök länken för att också läsa samtalet mellan Lars Adaktusson och Keren Kajemet Israelfondens Max Federmann. 

På Israels 70-årsdag har landet 8,842 miljoner invånare

Israels statistiska centralbyrå (CBS) släppte på måndagen de senaste siffrorna om landets befolkning.

Israel har nu totalt 8.842.000 invånare, varav 74,5% är judisk. Resten är framförallt arabisk (20,9%), medan 4,6% är icke-arabiska kristna, eller tillhör någon annan etnisk grupp.

Under det gångna året har 177.000 barn fötts, 41.000 israeler avlidit, och 28.000 immigranter anlänt. Detta ger en befolkningsökning på 1,9%.

År 1948 bodde endast 806.000 personer i Israel, det vill säga mindre än en tiondel av i dag. Då var världens judiska befolkning 11,5 miljoner, varav endast 6% i Israel. I dag finns det uppskattningsvis 14,5 miljoner judar i världen. Hela 45% av dem bor i Israel.

När staten bildades fanns det bara tre städer med en befolkning över 100.000. År 2018 finns det 15 sådana städer. För tio år sedan bara 12 stycken.

I israel ligger födelsetalet på 3,11 barn per kvinna, vilket är klart högst i västvärlden. Inom OECD är snittet ungefär 1,7 barn per kvinna, och det näst högsta födelsetalet återfinns i Mexiko, med ca 2,2. [I Sverige är motsvarande siffra 1,88,]

Judiska kvinnor hade under 2016 i snitt 3,06 barn, vilket är en ökning sedan 1996 då antalet var 2,59. Den genomsnittliga arabiska kvinnan hade 3,11 barn, en betydande minskning sedan 1996: 4,35, och 1980: nästan 6.

År 1949 var den förväntade livslängden för kvinnor i Israel 67,6 år, och för män 64,9. I slutet av 2016 var det 84,2 för kvinnor, och 80,6 för män, en liten minskning från föregående år.

Times of Israel

Publicerad 16 april 2018

EU-finansierad hatretorik förhindrar fred i Mellanöstern

Hatretorik har de senaste åren seglat fram som ett av våra mest akuta samhällsproblem. Med hatretorik, ibland kallat ”hatprat”, avser man yttringar som angriper personer eller grupper baserad på exempelvis deras kön, etnicitet, religion eller livssyn. I och med avpersonifieringen av det offentliga samtalet, där folk allt oftare gömmer sig bakom sina egna datorskärmar, har även tonen i det offentliga samtalet blivit alltmer brutal.

Men samtidigt som våra beslutsfattare och opinionsbildare har oroat sig över det hårdare samtalsklimatet i våra egna samhällen, stöder man samtidigt en systematisk hatretorik på annat håll i världen. Ni läste rätt, det internationella samfundet fortsätter okritiskt att stödja den palestinska myndigheten, trots att man driver en systematisk hatretorik mot israeliska judar och andra ”otrogna”. Myndigheten premierar anhöriga till självmordsbombare med höga pensioner och uppkallar skolor och torg efter kända terrorister. I början av året meddelade således den amerikanska administrationen att man skär ner på stödet till palestinierna med 65 miljoner dollar eftersom man inte kan stödja uppvigling till våld, samtidigt som det yttersta målsättningen med biståndet är att skapa fred och försoning mellan israeler och palestinier.

Men i Europa låter man sig inte besväras. EU är fortfarande den största enskilda bidragsgivaren till den palestinska myndigheten. EU:s årliga stöd till palestinierna som uppgår till närmare en halv miljard euro (!) har länge utsatts för en omfattande kritik, såväl från EU:s egna kontrollorgan som av personer med intresse för en fredlig lösning i Mellanösternkonflikten. Kritiken har gällt såväl bristen på insyn och klar redovisning av mottagna biståndsmedel som själva föremålen för biståndet. I samtliga tre skandinaviska huvudstäder, Oslo, Köpenhamn och Stockholm skar man förra året således ned stödet till enskilda palestinska organisationer, sedan det hade framkommit kopplingar till erkända terrororganisationer och efter att organisationer som mottagit stöd från Norden hade uppkallat skolor och utbildningsanstalter efter kända palestinska terrorister. Det är alldeles rätt. Norska myndigheter skulle knappast acceptera utländsk finansiering av en skola uppkallad efter Anders Breivik.

För att komma till rätta med problemen borde man därför börja med det uppväxande släktet. Men i dag är grundproblemet i det palestinska samhället tvärtom utbildningen av de palestinska barnen. I stället för att förbereda barn och ungdomar för en framtid i fred och samexistens med sina israeliska grannar indoktrinerar man dem i hatretorik.

När den palestinska myndigheten, under givarländernas insyn, förnyade sin läroplan förra året, var det många som hade hoppats på en mera moderat ton. Islamiseringen har sedan den arabiska våren förlorat inflytande i läroplanerna i en rad muslimska länder som Tunisien, Marocko och Egypten. Men när den palestinska läroplanen presenterades, kunde man tvärtom konstatera att den var mer radikal än den gamla planen.

Förra helgen uppmärksammades frågan i en helsidesartikel i anrika Sunday Times i London. Tidningen påpekar att den brittiska regeringen stöder palestinska lärare med över 20 miljoner euro per år, samtidigt som själva utbildningen motverkar strävanden efter fred och i stället leder till ökad radikalisering och hat mot de israeliska judarna.  Tidningen citerar forskningsinstitutet Impact-Se som översatt och studerat de palestinska läromedlen.

Några exempel:

– En lärobok i naturvetenskap för tolvåringar illustrerar Newtons andra lag med en ung palestinier som avfyrar en slangbella mot israeliska soldater.

– I en matematikbok för nioåringar ber man eleverna räkna ut antalet martyrer i det första palestinska upproret.

– I en textbok för tioåringar kallar man martyrskap och jihad för livets mening. Man råder barnen att hellre ”dricka bitterhetens kalk med stolthet än att njuta av ett lågt och bekvämt liv under förnedring.”

– Skolböckerna upplyser även eleverna om Palestinska myndighetens stöd till familjer som utför terroristattacker samt hur dessa självmordbombare kommer att belönas i paradiset.

– En dikt för nioåringar uppmanar barnen att offra blod och utrota de otroende.

Situationen är speciellt prekär för den finska regeringen som för tillfället leder den kommitté av givarländer som koordinerar och har översyn av utbildningsfrågor inom den palestinska myndigheten. Finland har de senaste åren utmärkt sig med toppresultatet i de så kallade Pisa-undersökningarna som mäter 15-åringars kunskapsnivå i en rad olika läroämnen. I det nya varumärket ”Finland” ingår således utbildning som en viktig komponent. Nu riskerar i stället Finlands goda rykte som seriös utbildningsland att äventyras av den direkta kopplingen till de palestinska skolböckernas islamistiska budskap. Ansvariga ministrar och statssekreterare som tagit del av översättningar av de palestinska skolböckerna har uttryckt en klar indignation, men när frågan väl nått ansvariga tjänstemän på respektive ministerier, läggs locket på. Förr eller senare kommer dock frågan att nå dagsljus.

Västvärlden kan med rätta beskyllas för att ha orsakat många av dagens problem i Mellanöstern. Det gäller allt från godtyckliga gränsdragningar i Mellanöstern efter första världskrigets slut, när nya nationalstater skapades med några penseldrag för att tillgodose stormakternas egna intressen, i stället för att tänka på befolkningens egna behov. Under senare år har oljeintressen styrt västvärldens handelspolitik i regionen mer än omtanken för mänskliga rättigheter och demokrati. Men få faktorer påverkar i dag utvecklingen i Mellanöstern lika negativt som den pågående internationella finansieringen av hatretoriken i de palestinska skolböckerna. Så länge som denna finanisering tillåts pågå, är det tyvärr lönlöst att förvänta sig någon fred och försoning i regionen. Därför behöver vi förändring. Nu.

Tomas Sandell

Israelkommentar publicerad i Världen idag 12 april 2018

Vackra ord räcker inte i kampen mot judehatet

Att ena dagen tala om att antisemitism ska bekämpas och nästa dag dela ut skattepengar till organisationer som medvetet och systematiskt sprider hat mot det judiska folket håller inte. Det skriver de två kristdemokraterna Lars Adaktusson, Europaparlamentariker, och Lars Thunberg, kommunalråd i Helsingborg.


Runt om i Europa är hatbrott med antisemitiska förtecken närmast en del av vardagen. Inte heller Sverige är förskonat från denna farsot av hat mot det judiska folket. Det brandbombsattentat som skedde mot synagogan i Göteborg i december visar på allvaret i situationen liksom hatfulla utfall mot judar från en imam i Helsingborg i somras.

Någon månad efter Helsingborgimamens vedervärdiga uttalande höll Sveriges statsminister sitt sommartal. Från talarstolen valde Stefan Löfven att fördöma antisemitiska föreställningar och våldsdåd, vilket självfallet var viktigt. Ändå blev det kvardröjande intrycket att statsministern inte kunde avhålla sig från att försöka förvandla samhällets kamp mot antisemitismen till billig partitaktik. Löfven påstod att de borgerliga inte med trovärdighet kan bekämpa antisemitismen, eftersom dessa partier i riksdagsarbetet tagit emot stöd från Sverigedemokraterna.

Resonemanget är nedvärderande och tycks bygga på ett försök att rättfärdiga sitt eget partis agerande genom att anklaga andra. Socialdemokraterna har inte haft några problem med att ta emot röststöd från Sverigedemokraterna, det har hänt i såväl riksdagen som i Region Skåne och i Helsingborgs fullmäktige. Lika uppenbar är dubbelmoralen i Löfvens resonemang om trovärdigheten. De senaste åren är det inte borgerliga utan socialdemokratiska företrädare som stått för aningslöst agerande och djupt okunniga uttalanden, ofta gränsande till antisemitism. Personer som Ilmar Reepalu, Margot Wallström, Hillevi Larsson och Marita Ulvskog bär syn för sägen.

Till det grundläggande i varje demokrati hör ett tydligt fördömande av allt vad antisemitism heter, lika viktigt är det att i handling visa att orden har betydelse. Att svenska skattepengar, via biståndsinsatser i palestinska områden, hamnar hos organisationer som sprider Israelhat och antisemitism är mot den bakgrunden helt förkastligt. Menar regeringen allvar med att antisemitism ska bekämpas måste det gälla även i internationella sammanhang, och därför kräver vi kristdemokrater en utförlig konsekvensanalys av Sveriges bistånd till Palestina.

Effekterna av Sveriges bilaterala biståndssatsningar måste utredas. Genom Sekretariatet för mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt, IHL, ger Sverige, tillsammans med en handfull andra länder, ekonomiskt stöd till ideella organisationer i palestinska områden. Det är ett ekonomiskt stöd som inte kräver grundläggande respekt för mänskliga rättigheter och människovärde. Bland mottagarna finns organisationen Women’s Centre for Legal Aid and Counseling, som varvar aktiviteter för ökad jämställdhet med antisemitism. Andra grupper som får del av det svenska stödet har koppling till den Israelhatande och internationellt terrorklassade Folkfronten för Palestinas befrielse, PFLP.

Sveriges bistånd via EU måste också ses över. Dagens ekonomiska stöd till den genomkorrumperade Palestinska myndigheten används bland annat för att betala ut löner och bidrag till terrordömda personer och deras familjer. Även andra delar av biståndet går till grupper och företrädare som inte bidrar till dialog och försoning. Till exempel uppmärksammade det Jerusalembaserade forskningsinstitutet IMPACT-se nyligen att EU:s utrikestjänst finansierat produktionen av antisemitiskt undervisningsmaterial. Betalningen har skett via ett årligt EU-anslag på motsvarande en miljard svenska kronor för skolundervisning i palestinska områden.

I Europa fanns en tid när det talades om antisemitism i förfluten tid. Efter Förintelsen och andra världskrigets fasor växte Europasamarbetet fram och i spåren av det förhoppningar om en framtid utan hat och rasism. Men de goda förhoppningarna till trots kunde fientlighet mot det judiska folket åter slå rot och idag är antisemitism ett brännande och dagsaktuellt samhällsproblem. För att få ett slut på det måste ord och handling gå hand i hand.

Att ena dagen tala om att antisemitism ska bekämpas och nästa dag dela ut skattepengar till organisationer som medvetet och systematiskt sprider hat mot det judiska folket håller inte. Det är hög tid för en balanserad svensk Mellanösternpolitik och en ny politisk ledning i utrikesdepartementet.

Lars Adaktusson 
Europaparlamentariker (KD).

Lars Thunberg
Kommunalråd i Helsingborg (KD)

Debattartikel publicerad i Helsingborgs Dagblad 8 april 2018

Hollywood sluter upp bakom Netflix mot BDS

Fler än 50 Hollywood-chefer har gett sitt stöd till Netflix. Streamingtjänsten står inför en kampanj ledd av den palestinska BDS-rörelsen som kräver att företaget slutar visa den israeliska TV-serien “Fauda”.

I ett brev ett samlat Hollywood att BDS-rörelsens krav är ett “uppenbart försök till konstnärlig censur”.

“Fauda” är en israelisk thriller som utspelar sig på Västbanken. Serien handlar om en pensionerad israelisk toppagent som återgår till jobbet för att jaga en palestinsk stridskämpe som han trodde att han dödat

Serien, som har dialog på både hebreiska och arabiska, sändes först på israelisk tv 2015 och hade premiär på Netflix i december 2016. Netflix planerar att släppa den andra säsongen i maj.

Förra veckan uppmanade BDS alltså Netflix att “kasta bort” Fauda med anledning att serien “förhärligar den israeliska militärens krigsförbrytelser mot det palestinska folket.”

Läs mer på Jerusalem Post.

Israel idag

Publicerad på ambassadbloggen 5 april 2018


[Utifrån ett anti-israeliskt aktivistperspektiv är det lätt att förstå varför BDS-kampanjen siktat in sig på just Fauda. Men frågan är om en bojkottkampanj mot den populära TV-serien kan bli särskilt framgångsrik. Eftersom den fått ett så positivt bemötande bland tittare och TV-kritiker, har Netflix redan beställt ytterligare två TV-serier av upphovsmännen Lior Raz och Avi Issacharoff. Även de nya produktionerna kommer att anknyta till spionage och terrorbekämpning. Om Avi Issacharoffs namn tycks bekant kan det bero på att han skriver för såväl Times of Israel som Haaretz. Båda upphovsmännen har egna erfarenheter av att tjänstgöra vid motsvarande enhet i IDF, och Lior Raz spelar för övrigt också huvudrollen i Fauda. Den första säsongen av Fauda kan redan idag ses på svenska Netflix, och senare under året kommer även säsong två att visas. Säsong tre lär visas under 2019. /Red anm]

TT:s rapportering var ofullständig och vinklad

Notera skillnad i rapportering i TT:s text via @sr_ekot och @CNN från de av Hamas initierade konfrontationerna på gränsen mellan Gaza och Israel.

Sveriges Radio: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6922384

CNN: https://edition.cnn.com/2018/03/31/middleeast/gaza-protests-and-funerals/index.html

-
1)
CNN låter både Israel och en palestinsk representant komma med sina versioner om händelseutvecklingen:


-
2)
@sr_ekot låter generalsekreteraren för Palmecentret som är internationellt känt för sin pro-palestinska hållning kommentera Israels hållning istället för kommentarer från Israel:


-
3)
CNN rapporterar korrekt om att målet med protesterna är att Hamas vill att gränsen ska krossas. @sr_ekot hävdar felaktigt att arrangörerna (Hamas) "försökte få alla att hålla sig borta från gränsstaketet"




-
4)
CNN rapporterar om att 10 av de dödade har identifieras som Hamasterrorister av Israel, varav minst fem har bekräftats av Hamas. Ekot rapporterar ej det utan hävdar något diffust: "Bland demonstranterna fanns också radikala grupper som utnyttjade situationen för sina syften"



-
5)
Slutligen så kan vi ta en titt på rubrik-och bildsättning. Ekot betonar att protesterna fortsätter med bild av flickor med palestinsk flagga över frodiga sädesfält medan CNN betonar att protesterna minskar med bilder på gårdagens konfrontationer:



-
6)
Värt att notera att @sr_ekot således upprepar det felaktiga påståendet om att Hamas uppmanat de protesterande från att inte närma sig gränsstängslet:

[Inklippt tweet med bilder och länk från 31 mars:
Hej @sr_ekot ska ni korrigera det direkt lögnaktiga påståendet som er utsände @ceciliauddenm gjort om konfrontationerna vid Israels gräns nu när Hamas medger att ett antal av de dödade tillhörde deras militära del?]


-
7)
Addendum: Den "expert" som TT intervjuar istället för att redogöra för Israels perspektiv jobbade alldeles nyligen på UD:s kansli och har täta band med (S). Detta samtidigt som Sverige i FN:s säkerhetsråd fördömer Israels agerande:
https://www.palmecenter.se/article/anna-sundstrom-ny-gs/



Peter Sellei

Publicerad som tråd på twitter 1 april 2018

”Något är allvarligt fel när Sverige väljer att sluta samarbetsavtal med Iran, en av världens mest brutala diktaturer, istället för med en demokrati som Israel.”

På pappret säger sig Sverige prioritera handelsförbindelser med Israel men inte med Iran. När man ser hur den svenska regeringen agerar är det precis tvärtom. Förbindelserna med Iran prioriteras, fyra svenska S-ministrar har besökt Iandet, medan förbindelserna med den prioriterade staten Israel sköts från Business Swedens Europakontor i Wien.


Något är allvarligt fel när Sverige väljer att sluta samarbetsavtal om högre utbildning och forskning med en av världens mest brutala diktaturer istället för med Israel, en demokrati, som är en av de stater i världen som satsar störst andel av BNP på forskning och utveckling per capita.

Regeringen har presenterat en lista med 26 prioriterade marknader. Bland dem finns Israel, däremot inte Iran. Ändå har regeringen, som understryker att den bedriver en feministisk politik, valt att prioritera Iran. Näringsminister Mikael Damberg, energiminister Ibrahim Baylan, handelsminister Ann Linde och statsminister Stefan Löfven har alla besökt denna kvinnoförtryckande diktatur. Resorna har gjorts för att främja handeln mellan länderna.

Iran är inte vilket land som helst. Här fängslas kvinnor när de öppet talar om jämställdhet. Samma månad som statsminister Stefan Löfven besökte Iran dömdes en kvinna till stening för ”oetisk relation”.

Den svenska regeringen är väl medveten om kvinnornas utsatta situation i Iran, men blundar för den. Ett tydligt exempel är när bostads- och digitaliseringsminister Peter Eriksson (MP) hade ett frukostmöte i Rosenbad med Irans it-minister. Från svensk sida deltog även civilminister Ardalan Shekarabi som den senaste tiden använt sina egna skolupplevelser i Iran som skräckinjagande exempel, för att motivera ny lagstiftning i Sverige. Regeringens pressavdelning förklarade stolt att det var ett handelsfrämjande möte. Frågan är om det hade varit lika handelsfrämjande om regeringen rakryggat valt att föra fram den kritik som nu framförs i den svenska debatten.

När Storbritannien, Kina, Frankrike, Tyskland, Ryssland och USA slöt ett kärnteknikavtal med Iran upphävdes de internationella sanktionerna mot landet. Både europeiska och amerikanska företrädare såg därmed stora möjligheter att etablera sig i Iran. Enligt regeringen är den iranska marknaden ändå inte bland dem Sverige främst prioriterar.

Att däremot Israel finns på denna lista är högst rimligt. Trots interna och externa konflikter och avsaknad av viktiga råvaror har landet en mycket stark och internationaliserad ekonomi. Israel har utvecklats till en högteknologisk marknadsekonomi med stark tillväxt och låg arbetslöshet. Landet är inte bara Mellanösterns enda demokrati utan också regionens mest industrialiserade.

Efter Silicon Valley är Israel den näst mest startup-täta regionen i världen. Bland annat Volvo och Spotify har nyligen lanserat satsningar i landet. Men det finns också stora möjligheter för medelstora och små svenska företag.

Israel är även en av världens ledande nationer inom life science och biotech. För mindre länder, som Sverige och Israel, är samarbeten inom teknologi nödvändigt.
Sida, som årligen lägger närmre en miljard kronor av sina utbetalningar på vattenrelaterade frågor, skulle också kunna lära mycket av Israels förmåga att omvandla havsvatten till sötvatten. Men intresset från den svenska regeringen är svalt.

Den svenska halvstatliga organisationen Business Sweden har inte någon representation i Israel. När Stefan Löfven förra året invigde ett nytt kontor för Business Sweden i regionen skedde det i Iran. Och trots den enorma potential som finns för svenska företag i Israel och för utökad handel sköter Business Sweden handeln med Israel från sitt kontor i Wien. Det är varken effektivt eller särskilt handelsfrämjande. Dels för att kontoret ligger 2 300 kilometer från den israeliska marknaden, dels för att detta kontor också har elva europeiska länder på sitt ansvarsområde. Med andra ord prioriterar inte Business Sweden den israeliska marknaden.

En utvecklad handelspolitik med Israel utesluter inte att Sverige värnar viss handel med Iran. För ett starkt exportberoende land som Sverige är balansgången mellan att gynna svensk export och att lyfta mänskliga rättigheter och demokrati många gånger svår och leder ibland till inkonsekventa ställningstaganden. Men det är oförståeligt och klandervärt att regeringen har olika måttstockar för olika länder.

Det är givetvis omöjligt att veta hur handeln och utbytet hade sett ut om Sverige haft ett annat förhållningssätt till Israel. Men det finns en stor outnyttjad potential i relationen mellan Sverige och Israel. Det är också uppenbart att en ny handelspolitik mellan Sverige och Israel kräver en ny regering.

Sofia Damm
Utrikespolitisk talesperson (KD)

Penilla Gunther
Näringspolitisk talesperson (KD)

Debattartikel publicerad i Helsingborgs Dagblad 1 april 2018

Underkategorier

Politik

Näringsliv

Kultur

Vetenskap

Sida 27 av 37

Kategorier

Fler artiklar