Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Aktuella nyheter om Israel

Därför upplevs Israel vara tryggare än Malmö, Margot Wallström

Fattar verkligen inte Sveriges utrikesminister varför judar flyttar till Israel? Det kan ju inte vara möjligt, skriver ledarsidans Bawar Ismail.

Allt fler judar i Europa utvandrar till Israel. I Frankrike är det som tydligast. Efter flertalet antisemitiska vålds- och terrordåd har omkring 20 000 judar lämnat landet under de senaste åren. Även i Sverige finns en liknande trend. Här handlar det om ungefär ett 30-tal människor som utvandrar till Israel varje år.

Alla har så klart sina egna orsaker till varför man väljer att lämna Europa. Men det går inte att utesluta att en starkt bidragande orsak är den allt mer utbredda antisemitismen. Den bilden blir tydlig när man läser Expressens reportage från tidigare i år där svenskar som flyttat till Israel berättar om varför de lämnade Sverige. Rädslan för att visa upp sin judiska identitet i Sverige är en gemensam nämnare för samtliga personer som Expressen talade med.

På sistone har det skett flera allvarliga antisemitiska incidenter i Sverige.

Judar är "apornas och svinens avkommor" sade en imam i Helsingborg förra året.

Bara några månader därefter kunde man på Malmös gator höra demonstranterskandera: "Vi har utlyst intifada från Malmö. Vi vill ha vår frihet tillbaka, och vi ska skjuta judarna". Detta skedde i samband med president Trumps beslut att flytta den amerikanska ambassaden i Israel till Jerusalem.

Ytterligare ett demonstrationståg i Malmö ska ha skanderat: "Judarna ska komma ihåg att Muhammeds armé kommer att återvända". Under den här tiden av protester mot Trumps ambassadflytt utfördes även allvarliga attacker mot judiska institutioner i Sverige. Brandbomber kastades mot det judiska kapellet i Malmö och synagogan i Göteborg.

Det är utifrån detta förståeligt varför svenska judar väljer att lämna Sverige. Och ett tragiskt bevis på att vi inte gjort tillräckligt för att motverka det växande judehatet.

Tyvärr verkar inte alla makthavare riktigt förstå sig på varför man som jude skulle vilja utvandra till Israel.

I en intervju med Judisk Krönika ger utrikesminister Margot Wallström (S) sin syn på saken. På frågan om utrikesministern kan förstå att det finns judar som upplever att Israel är tryggare än Malmö svarar Wallström: "Jag kan inte kommentera det, för jag vet inte hur de resonerar. Men att bo bakom murar…". Utrikesministern förtydligar: "Som princip är man sällan riktigt trygg bakom murar".

Det är högst anmärkningsvärda kommentarer som avslöjar en utrikesminister som är helt oförstående inför varför judar världen runt immigrerar till Israel.

Vad säger det om Europa, och om Sverige, om judar känner sig tryggare "bakom murar" i Israel än här i vårt land? Detta trots att nästan varje land i Mellanöstern är fientligt inställd till Israel, trots att terrororganisationer i regionen drömmer om att krossa Israel, trots att raketer från Gaza skjuts mot civila bostadsområden, trots allt detta känner sig judar tryggare i Israel än i Malmö.

Kan det kanske ha att göra med att man upplever att man inte tar antisemitism på allvar i Sverige, Margot Wallström?

Bawar Ismail

Ledare publicerad i Gefle Dagblad 28 mars 2018

Läs även: Bawar Ismail: Sverige ska inte hjälpa en regim som hyllar terrorister och knivmördare

Läs även: Bawar Ismail: Jo, Mellanösterns gayparadis är på riktigt

Wallström förstår verkligen inte

Jag har noterat att Margot Wallström hållit en väldigt låg profil angående Israel ett bra tag nu. Det är ingen slump. Statsminister Stefan Löfven är nog inte nöjd med hur Sveriges relationer med Israel har utvecklats. Wallström engagerar sig mer i annat i världen, och det finns verkligen mycket för en aktivistisk och feministisk utrikespolitiker att satsa på i världspolitiken. Israel förekom ganska kort i Wallströms utrikesdeklaration som presenterades i riksdagen den 14 februari, närmare slutet av deklarationen. Det var en kort passus om hur regeringen verkar för tvåstatslösningen, har ett ”långvarigt vänskapligt engagemang i Palestina”, och slutligen: ”Vi är en vän till Israel och står upp för dess legitima säkerhetsbehov.”

Många kritiker av Margot Wallström, inklusive undertecknad, har undrat varför hon egentligen säger det hon säger om Israel. Är hon bara okunnig? Har hon ett gammalt horn i sidan till Israel? Är hon påverkad av andra krafter i partiet eller från annat håll? Eller finns det värre skäl än så? Hon har ju anklagats av bland annat Simon Wiesenthal-centret för att uttrycka sig antisemitiskt.

Jag kan inte påstå att jag blev glad när jag fick veta att hon skulle intervjuas i Judisk krönika. Det finns så mycket annat intressant jag skulle vilja läsa, som berör den judiska världen. Varför ge henne denna plats, denna uppmärksamhet? Är det inte att ge henne en scen som hon inte förtjänar och som vi inte behöver ge henne? Kanske särskilt som Stefan Löfven intervjuades i förra numret av Judisk krönika. Men efter att ha läst intervjun kan jag konstatera att det kanske inte var så dumt ändå.

Hon fick chansen att sitta på sitt tjänsterum på UD, på hemmaplan, väl förberedd sedan länge och ge sin sanna bild i olika frågor som berör Israel. Ingen stress, inte en mängd journalister och fotografer, utan med genomtänkta väl formulerade tankar och svar. Hon vet att det hon säger kommer att nå fram till Israel. Hon säger sig vara ständigt missförstådd av israelerna och andra som kritiserat hennes sätt att uttrycka sig. Ändå gör hon det igen. Hon gör bort sig totalt, till den milda grad att intervjun gett stora rubriker i Israel.

Låt mig ta några exempel.

Första frågan hon får, är hur det känns att anklagas för att vara antisemit. Hon är uppenbart kränkt över anklagelsen, men svaren hamnar snett. Hon är ”Intresserad av politiska lösningar” och man måste ”skilja på det som är en politisk diskussion och det som blir ett personligt angrepp”. Kan hon ändå ha sagt något som kan uppfattas som antisemitiskt? Nej, absolut inte, eftersom ”allt jag gjort motbevisar det”. En av hennes första utlandsresor gick till Israel och en av hennes äldsta vänner är överlevande efter Förintelsen.

Hon förstår verkligen inte. Wallström verkar tro att anklagelsen kommer sig av att hon och Sverige engagerat sig för en tvåstatslösning och kritiserat Israel. Hon tror också att bara för att hon rest till Israel och har en vän som är överlevande (i och för sig inte judisk överlevande, vilket inte tar ifrån personen ifråga hans upplevelser, men är viktigt eftersom frågan handlar om antisemitism) kan hon absolut inte ha sagt något antisemitiskt. När reportern försöker fördjupa diskussionen genom att tala om antisemitism och antisionism, likheter och skillnader, då värjer hon sig. Hon vill ”hitta en politisk lösning”.

Samma sak på frågan om det kan vara antisemitism att ifrågasätta Israel som judisk stat. Svaret blir: ”Jag är ingen teolog och kan inte svara på det. Men om man anklagar mig för att vara antisemit för att jag förespråkar tvåstatslösning är det olyckligt för debatten.”

På frågan vem som bär skulden för att parterna (Israel och palestinierna) står längre från varandra än någonsin, svarar hon med ett skratt: ”Nej, tror du jag ska lägga skulden på någon”, och lägger sedan skulden på Israel.
På frågan om de enorma belopp som terrorister och deras familjer får, säger hon att Sverige gör detta via EU och med Israels godkännande, annars skulle ju familjer sakna försörjning. Ett helt häpnadsväckande påstående. Hon tillägger sedan: ”Ska folk svälta ihjäl eller vad ska familjerna göra om de inte får pengar?”. Det är så illa att hennes pressekreterare skickar ett förtydligande några dagar senare.

Unesco antog en resolution som fråntog de judiska banden till Tempelberget och bara använde arabiska namn på dem. Sverige röstade som enda västland för resolutionen. Detta vill hon inte alls tala om, det leder ingenstans och ”vi har alla farit illa”.

Slutligen tar reportern upp frågan om antisemitism och att många judar lämnar till exempel Paris och Malmö och ser Israel som tryggare än sina hemstäder. ”Jag kan inte kommentera det, för jag vet inte hur de resonerar. Men att bo bakom murar …” Det framkommer att hon talar om ”en mur mot Palestina” och att man sällan är trygg bakom murar. Vad judarna känner är alltså helt fel.

Mina tankar efter att ha läst intervjun är att Margot Wallström verkligen inte förstår. Inte vad antisemitism är, inte vad som egentligen pågår i Israel och inom den palestinska myndigheten, inte vilket hat som finns mot judar och Israel, inte vilka krafter hon och regeringen spelar i händerna med sina uttalanden och ageranden. Det är naturligtvis illa för oss judar och för Israel – men faktiskt också för palestinierna.

Ulf Cahn
Generalsekreterare för Förenade Israelinsamlingen/Keren Hayesod. 

http://www.israelinsamlingen.org/

Israelkommentar publicerad i Världen idag 28 mars 2018

Wallström om terrorlöner och judar som flyttar till Israel

Kort utdrag ur en aktuell intervju med utrikesminister Margot Wallström:


[...]

Parterna verkar nu stå längre från varandra än någonsin. Vem lägger du skulden för det?

– Nej, (skratt) tror du att jag ska lägga skulden på någon… men det är klart är man en ockupationsmakt så har man ansvar att se till att man gör sånt som försvårar fredprocessen. Det säger vi i EU och i FN upprepade gånger. Mer av bosättningar, mer av demoleringar, tror det är tredje gången som EU betalar för samma byggnader, det hjälper inte till och det försvårar.

– Varje uppmuntran till våld och knivmord försvårar också på andra sidan. Det blir en dynamik som gör det ännu svårare.

Under intervjun betonar Margot Wallström att hon har full förståelse för att israelerna måste leva i trygg och säker miljö. När frågan om ekonomiskt stöd från palestinska myndigheten till palestinska terroristers familjer kommer upp råder det oklarhet om hur hon egentligen ser på det.

– Detta är något vi gör via EU och med Israels godkännande, annars sätts familjer helt utan försörjning.

Så tycker du det är rätt att den palestinska myndigheten ger pengar till terroristers familjer? 

– Nej, jag vet inte vad som riktigt avses i det där fallet, vi måste fundera hur vi använder våra pengar, men ska folk svälta ihjäl eller, vad ska familjerna göra om de inte får pengar?, undrar utrikesministern i en retorisk fråga.

Några dagar efter intervjun skickar Margot Wallströms pressekreterare ett förtydligande om att inget svenskt bistånd går till den palestinska myndighetens kontantutbetalningar till behövande palestinska familjer och att inga biståndsmedel från Sverige eller EU får heller gå till stöd till palestinska fångar i israeliska fängelser.

[...]

Det finns många judar i Paris och även i Malmö som anser att det är tryggare att bo i Israel och har flyttat dit. Kan du förstå det?

– Jag kan inte kommentera det, för jag vet inte hur de resonerar. Men att bo bakom murar…man måste känna sig fri var man är för att man har särskild religion eller ursprung.

Vad menar du med att bo bakom murar?

– Ja, att man har satt upp en mur mot Palestina. Som princip är man är sällan riktigt trygg bakom murar.

Men de säger ändå att de känner sig mer trygga i Israel än i Malmö.  

– Vi måste göra allt för att bekämpa antisemitism och hatet och det kommer den här regeringen att göra också, som statsministern förklarat, det är vår viktigaste uppgift att man ska känna sig trygg.

[...]

David Grossman

Publicerad i Judisk Krönika 19 mars 2018
Intervjun i sin helhet

- - -

Wallström oförstående till varför judar väljer Israel
– Jag vet inte hur de resonerar, svarar utrikesminister Margot Wallström på frågan om hon förstår varför judar i Malmö och Paris väljer att flytta till Israel, enligt Judisk krönika.
http://www.dagen.se/nyheter/wallstrom-oforstaende-till-varfor-judar-valjer-israel-1.1118209

Annika Hernroth-Rothstein har gjort en översättning till engelska. Den har snappats upp av bl.a. Times of Israel.

Swedish FM seems to support PA’s payments to terrorists’ families'
Are people supposed to starve to death?' Margot Wallström asks, but clarifies Stockholm doesn't fund Palestinian prisoners
https://www.timesofisrael.com/swedish-fm-seems-to-support-pas-payments-to-terrorists-families/ 

Israels självförvållade sår

Israel närmar sig nu sitt 70-årsfirande, och jag är fylld av stolthet när jag ser hur den en gång så sårbara judiska staten utvecklas till den starka och välmående nation det är idag.

Som president för World Jewish Congress anser jag att Israel är viktigt för varje judes identitet, och jag känner att det är mitt andra hem. Ändå fruktar jag idag för min älskade nations framtid.

Det stämmer att den israeliska armén är starkare än någon annan av Mellanösterns arméer. Och ja, Israels ekonomiska kapacitet är nu välkänd över hela världen: Israels teknik, innovationer och entreprenörskap är berömt i Kina, Indien och Silicon Valley.

Men den judiska demokratiska staten står inför två allvarliga hot, som jag tror kan äventyra dess existens.

Det första hotet är tvåstatslösningens död. Jag är konservativ och republikan, och jag har stött Likud sedan 1980-talet. Men verkligheten är att det bor 13 miljoner människor mellan Jordanfloden och Medelhavet. Och nästan hälften av dem är palestinier.

Om nuvarande utveckling håller i sig måste Israel helt enkelt välja: Antingen ge palestinierna fullständiga rättigheter och inte längre vara en judisk stat, eller begränsa palestiniernas rättigheter och inte längre vara en demokrati.

För att undvika dessa oacceptabla scenarier är tvåstatslösningen den enda vägen framåt.

President Trump och hans team är mycket engagerade för fred i Mellanöstern. Arabstater som Egypten, Jordanien, Saudiarabien och Förenade arabemiraten är nu närmare Israel än någonsin tidigare. Och även om nyhetsrapporteringen ger en annan bild, så har framträdande palestinska ledare sagt till mig personligen att de är redo att omgående inleda direkta förhandlingar.

Men en del israeler och palestinier har agendor som hotar denna möjlighet.

Palestinsk oförsonlighet och uppvigling till våld är destruktivt. Men det är även den israeliska högerns annekteringsplaner, och omfattande bosättarprojekt bortom separationslinjen. Under de senaste åren har bosättningar tillåtits växa och expandera på landområden som antagligen skulle tillfalla en palestinsk stat i ett kommande avtal. Sådan trångsynt israelisk politik skapar irreversibla fakta på marken som leder till en enstatslösning.

Det andra hotet är Israel skulle kapitulera inför religiösa extremister och det växande avståndet till den judiska diasporan. De flesta judar som lever utanför Israel accepteras inte av de ultraortodoxa i Israel som kontrollerar statens rituella regelverk och heliga platser. Sju av de åtta miljoner judar som bor i USA, Europa, Sydamerika, Afrika och Australien är modernt ortodoxa, konservativa, reformerta eller sekulära. Särskilt under de senaste åren har många av dem börjat känna att den nation som de stöttat politiskt, ekonomiskt och andligen, nu vänder ryggen mot dem.

Genom att ge efter för en minoritet i Israel, alienerar den judiska staten stora delar av det judiska folket. Krisen är särskilt tydlig hos den yngre generationen som i huvudsak är sekulär. Ett ökande antal av de judar som fötts sedan millennieskiftet - särskilt i USA - fjärmar sig från Israel eftersom värderingarna skiljer sig åt. resultaten är inte särskilt förvånande: assimilering och en allvarlig erosion av den globala judenhetens samhörighet med det judiska hemlandet.

Under det senaste årtiondet har jag besökt judiska samfund i över 40 länder. Överallt mötte jag medlemmar som uttryckte sin oro över Israels framtid och över dess relationer till diasporans judar.

Många icke-ortodoxa judar, däribland jag själv, känner att Israels statligt sanktionerade religiositet förändrar en modern liberal nation till en semi-teokrati. En stor majoritet av världens judar skulle inte acceptera att kvinnor utesluts från vissa religiösa moment, de strikta reglerna för konvertering, eller att kvinnor och män inte får be gemensamt vid den Västra Muren. De förvånas av hur Israel tycks ge upp Theodor Herzls humanistiska vision, för att istället iklä sig en roll som varken passar Israels grundvärderingar eller 2000-talets anda.

Den judiska världens ledare hedrar alltid de val som gjorts av Israels väljare. Vi handlar alltid i samförstånd med Israels demokratiskt valda regering. Jag är också mycket väl medveten om israelernas utsatta tillvaro. De gör uppoffringar och riskerar sina egna liv varje dag så att judar över hela världen skall kunna överleva. Jag känner att jag alltid kommer att vara dem skyldig för deras uppoffringar. 

Men ibland gör lojaliteten att vänner måste vara uppriktiga mot varandra, och uttrycka obekväma sanningar. Och den obekväma sanningen är att enstatslösningen, och den växande klyftan mellan Israel och diasporan, hotar framtiden för det land som jag älskar så mycket.

Vi står vid ett vägskäl. De val som Israel gör den närmaste tiden kommer att bestämma framtiden för vår enda judiska stat, och vårt folks framtida enighet.

Vi måste ändra kurs. Vi måste arbeta för en tvåstatslösning och se till att hela den judiska gemenskapen tillsammans säkrar framtiden för vår älskade nation.

Ronald S. Lauder 
President, World Jewish Congress.

Debattartikel publicerad i New York Times 18 mars 2018

Artikeln uppmärksammades av bl.a. Haaretz på nyhetsplats: https://www.haaretz.com/israel-news/lauder-no-two-state-solution-lack-of-pluralism-may-endanger-israel-1.5913948

2000 år gamla mynt upptäckta i Jerusalem

Mynt som dateras till Judiska kriget (år 66-73 e.v.t.) har upptäckts av israeliska arkeologer i en grotta nära den södra muren vid Tempelberget. Detta bekräftar Israeli Nature and Parks Authority. 

Det var under arkeologiska utgrävningar under ledning av Dr. Eilat Mazar från Institutet för arkeologi vid Hebrew University i Jerusalem som ett dussintal bronsmynt samt fragment av keramik, huvudsakligen krukor avsedda för matlagning, upptäcktes. Fynden dateras till den stora judiska revolten.

Upptäckten får särskild betydelse eftersom de hittades strax före den judiska högtiden pesach, en högtid som uppmärksammar judisk frihet och självbestämmande.

Enligt Dr. Mazar kan en skillnad ses mellan bronsmynt som präglats under de första och sista åren av den judiska revolten mot det romerska riket. Till en början, när rebellerna hade hopp och tro på deras framgång, var inskriptionen på mynten: “Zions frihet”. Däremot, under det fjärde upproret och före nedgången, visade rebellerna deras förtvivlan med inskriptionen “LeGalat Tzion” eller “För att rädda Zion”.

Läs mer på Jerusalem Post.

Israel idag

Publicerad på ambassadbloggen 27 mars 2018

Israel på en elfte plats när världens lyckligaste länder rankas

Av totalt 156 länder kom Israel på en elfte plats när världens lyckligaste länder skulle rankas. Det är femte året i rad Israel får denna placering i FN:s “World Happiness Report". 


Israel placerar sig därmed mellan Australien och Österrike, och strax efter Sverige som ligger på plats 9.

Listan toppas av Finland, Norge och Danmark.

De palestinska områdena ligger på plats 104, Libanon 88, Jordanien 90 och Syrien 150.

Overall rankings of country happiness are based on “income, healthy life expectancy, social support, freedom, trust and generosity” as factors determining well-being.

Israel’s overall No. 11 position was helped by its health system; the report placed the Jewish state in sixth position for improvement in life expectancy, after Japan, Iceland, Italy, Switzerland and Canada.

Rapporten som pdf

Seglivade myter om judar

Få myter är lika seglivade som den om en judisk världskonspiration. Aversionerna är på sina håll starka mot ett folk som lyckats behålla sina egna seder och bruk i tusentals år, trots ständigt tryck att anpassa sig och bli som andra folk. Redan i Andra Mosebok noterade den nya kungen i Egypten: ”Israeliterna har blivit för många och för starka för oss. Nu måste vi handla klokt, annars blir de ännu flera.”

Samma synsätt om judarna skulle även komma att dominera det blodiga 1900-talet där den av den ryska tsarens underrättelsetjänst konstruerade boken ”Sions vises protokoll” hade stor spridning. Boken influerade även Adolf Hitler och bidrog till hans popularitet. Sions vises protokoll målar upp en bild av en grupp inflytelserika judar som strävar efter att kontrollera hela världen. Genom ekonomisk makt skapar man kriser och krig för att skaffa sig ett totalt världsherradöme. Lösningen på världsproblemen består, enligt boken, därför i att först lösa det "judiska problemet." När inte diskriminering, utfrysning och spontana pogromer hjälpte, presenterade Adolf Hitler den slutliga lösningen, en förintelse av alla judar bosatta i Europa. Men det började som sagt med myten om de ondskefulla judarna och deras inflytande.

När myten om den judiska lobbyn dyker upp igen i våra dagar finns det därför skäl att vara på sin vakt. Det är ingen nyhet att ”Sions vises protokoll” fortfarande är en bästsäljare i stora delar av arabvärlden, där den judiska staten alltjämt utmålas som roten till alla problem i regionen. Lite omskrivet uppfattaskonflikten mellan Israel och palestinierna i stora delar av västvärlden som roten till alla problem i Mellan­östern. Missuppfattningen visar hur antisemitisk propaganda med tiden har omskrivits och även smugit sig in i vårt eget tänkande.

Genom en stark invandring från länder i arabvärlden, som genomsyrats av tankarna från Sions vises protokoll, får dessa tankegångar ett starkare fotfäste även i Europa. I Sverige presenterades dessa konspirationsteorier redan på 1980-talet genom Radio Islam som senare fälldes för hets mot folkgrupp. Men under rättegången fick radiokanalen stöd bland annat av Jan Guillou och religionsprofessorerna Jan Bergman och Jan Hjärpe, som menade att Radio Islams anklagelser väl rymdes inom den svenska lagen för yttrandefrihet.

Men nidbilden av de förskräckliga judarna lever kvar i Europa oberoende av islamistiska influenser. När judiska organisationer, bland dem även den organisation som jag själv företräder, Europeiska koalitionen för Israel, nyligen protesterade mot att BDS-rörelsens grundare Omar Barghouti bjudits in till Europaparlamentet, kallade seminariets arrangör – Europaparlaments ledamot Anna Gomes – oss för ”den perversa Israellobbyn”. Trots möjligheter att förtydliga sig, och eventuellt rätta till ordvalet, höll hon fast vid sin anklagelse om att det var den perversa och maktfullkomliga Israellobbyns fel att man inte fick diskutera den israeliska ockupationen. Vad vi egentligen försökte påpeka, var att BDS-rörelsens vägran att erkänna judarnas rätt till självbestämmande uppfyllde Europaparlamentets egen definition av antisemitism, och att de därför inte borde ges utrymme i den europeiska folksamlingen.

Vid ett tidigare tillfälle i samma Europaparlament beklagade sig en annan EP-ledamot, liksom kungen av Egypten 3 500 år tidigare, att Israellobbyn (judarna) sprider sig som en epidemi. Maktfullkomliga. Perversa.

En livsfarlig sjukdom som sprider sig som en epidemi? Så beskrivs judiska organisationer och andra medborgarorganisationer som vill värna om goda kontakter till Mellanösterns enda demokrati och är oroliga över den växande antisemitismen i Europa.

I över femton år av mitt liv har jag på heltid försvarat judar mot växande antisemitism i Europa och arbetat för att stärka relationerna mellan Europa och staten Israel, och mer än någonsin känner jag i dag att det finns anledning till oro.

Europeiska kommissionens ansvarige tjänsteman för arbetet mot antisemitism, Katharina von Schnurbein, påpekade i ett twitterinlägg att tonen i Anna Gomes uttalande var både hätsk och aggressiv och andades antisemitism. När Gomes hotade anmäla Schnurbein till EU:s ombudsman för hennes uttalande, svarade von Schnurbein kallt: "Ett tips till alla som känner sig kränkta av att anklagas för antisemitiska uttalanden: Sluta. Vi kommer att fortsätta att uppmärksamma dem och fördöma dem om och om igen."

Katharina von Schnurbein representerar – tack och lov – fortfarande en mittfåra i europeisk politik som med ökad oro ser utvecklingen i Europa där kampen mot judar ökar i intensitet från flera håll. 

För snart femton år sedan sammankallade Europeiska kommissionens dåvarande ordförande, italienaren Romano Prodi, det europeiska civilsamhället till en kriskonferens i Bryssel, efter att det visat sig att en EU-undersökning pekat ut staten Israel som det största hotet mot världsfreden. När bortgångne Nobelpristagaren och Holocaustöverlevaren Elie Wiesel skulle ge sin analys av situationen, var det inte endast den ökade antisemitismen som oroade honom. Det var i stället det omgivande samhällets bristande engagemang och likgiltighet som var det största problemet. Fortfarande var det bara de judiska organisationerna som brydde sig. Var finns alla de andra, undrade han. Detta blev upptakten till Europeiska koalitionen för Israel, en koalition för ”alla de andra.”

I dag anses vi av vissa utgöra en fara för folkhälsan i en folkförsamling som skulle vara den yttersta garanten för att Europa aldrig mer skulle ge utrymme för antisemitism.

Till hösten planerar Europeiska kommissionen att släppa resultaten från den senaste undersökningen om antisemitismens utbredning i Europa.

”Frågar man representanter för de judiska samfunden så försöker de se hoppfullt på situationen, men lyssnar man till fotfolket får man en dystrare bild”, säger en insatt källa.

Elie Wiesel hade rätt. Nu behöver hela Europa, också de kristna, vakna upp och engagera sig mot den utbredande antisemitismen i Europa.

Det är antisemitismen, och inte de som valt att bekämpa den, som utgör en livsfarlig epidemi som hotar Europas själ.

Tomas Sandell

Israelkommentar publicerad i Världen idag 14 mars 2018

Vad är egentligen en "flykting"?

Ett besök i Marocko påminner om hur svagt historiskt, moraliskt och juridiskt stöd palestinierna har för kravet på ”rätten att återvända”.

Det bodde judar i Marocko i århundraden innan islam kom till Casablanca, Fez och Marrakesh. Tillsammans med berberna utgjorde judarna landets ekonomiska och kulturella ryggrad. Numera kan deras historiska närvaro främst bevittnas genom de hundratals judiska begravningsplatser och övergivna synagogor som finns spridda överallt i städerna. 

Jag besökte Maimonides hem som numera är en restaurang. Den store judiske filosofen och medicine doktorn verkade vid ett universitet i Fez. Också andra judiska intellektuella var med och formade kulturen i norra Afrika, i Marocko, Algeriet, Tunisien och Egypten. Judarna var alltid i minoritet, men deras närvaro kunde märkas i alla livets områden.

Idag finns det bara rester kvar av dem i Marocko, och i andra länder har de helt försvunnit. En del valde frivilligt att lämna sina hem för att flytta till Israel efter 1948. Många tvingades fly på grund av hot, pogromer och rättsliga avgöranden. Bakom sig lämnade de sina förfäders gravar, och egendom värd miljardbelopp.

Marockos judiska befolkning utgörs idag av mindre än 5.000 personer, vilket kan jämföras med 250.000 när den var som störst. Kung Mohammad förtjänar ett erkännande för att han värnar Marockos judiska arv - och särskilt dess begravningsplatser. Han har bättre relationer till Israel än andra muslimska länder, men erkänner fortfarande inte staten Israel. Kungens kontakter med den lilla judiska gruppen - där många är hängivna sionister - är emellertid utmärkt. Många marockaner inser hur mycket som gick förlorat när Marockos judar lämnade landet. En del av de israeler som har marockanskt ursprung väljer att ha nära kontakter med sitt marockanska arv.

Vad har allt detta att göra med de palestinska anspråken på att få återvända till sina hem i det som numera är Israel? En hel del. 

Den arabiska utvandringen från Israel 1948 var en direkt följd av att samtliga Israels grannländer - och dess egen arabiska befolkning - utropade ett förintelsekrig mot den nyfödda judiska staten. Om de i stället hade accepterat FN:s fredsplan, två stater för två folk, så hade det inte funnits några palestinska flyktingar. Under Israels hårda kamp för överlevnad förlorade landet en procent av sin befolkning, varav många var civilpersoner och överlevande från Förintelsen. Samtidigt flyttade eller fördrevs 700.000 araber. Många lämnade frivilligt, eftersom hade utlovats en ärofylld återkomst efter den oundvikliga arabiska segern. Andra tvingades bort. En del av dessa araber kunde historiskt härleda sina hem i det som blev Israel hundratals år tillbaka i tiden. Andra hade rätt nyligen anlänt från arabländer som Syrien, Egypten och Jordanien.

Ungefär lika många judar flyttade eller fördrevs från sina arabiska hemländer under samma period. Nästan alla av dem kunde härleda sina rötter tusentals år tillbaka, långt innan muslimer och araber blev i majoritet. Precis som de palestinska araberna flyttade en del frivilligt, men många hade i praktiken inget val. Likheterna är slående, men det är även skillnaderna.

Den viktigaste skillnaden är hur annorlunda Israel tog emot de inkommande judarna, jämfört med hur den arabiska och muslimska världen hanterade de palestinier som förlorat sina hem till en följd av det krig arabvärlden självt startat.

Israel integrerade sina bröder och systrar från den arabiska och muslimska världen. Arabvärlden satte sina palestinska bröder och systrar i flyktingläger, för att utnyttja dem som schackpjäser i det eviga kriget mot den judiska staten.

Det har nu gått sjuttio år sedan det här befolkningsutbytet skedde. Vi måste avsluta den dödliga ordlek där dessa palestinier kallas för ”flyktingar”. Av de nästan fem miljoner araber som nu försöker kalla sig ”palestinska flyktingar”, kommer nästan inga från Israel. De är ättlingar - en del rätt avlägsna sådana - till dem som faktiskt flydde och flyttade 1948. Antalet nu levande araber som själva personligen tvingades bort från Israel, till en följd av det krig deras bröder startat, är antagligen bara några få tusen personer. Troligen ännu färre. De kanske borde ges ekonomisk ersättning, men inte från Israel. Kompensationen borde komma från arabländer som illegalt lagt beslag på tillgångar som tillhört de judiska invånare man själva tvingat på flykt. Dessa palestinier har ingen större moralisk, historisk eller juridisk rätt än de judar som förflyttades under samma tidsperiod för sju årtionden sedan.

I det verkliga livet finns det precis som inom juridiken preskriptionstider som följer verklighetens förändringar. Det har länge varit på tiden att omvärlden slutar behandla dessa palestinier som om de vore flyktingar. Den statusen förändrades för årtionden sedan. De judar som kom till Israel från Marocko för många år sedan är inte längre flyktingar. Det är inte heller släktingarna till de palestinier som under trekvarts sekel levt utanför Israel.

Alan Dershowitz

The author is the Felix Frankfurter Professor of Law Emeritus at Harvard Law School and author of The Case Against BDS. 

Debattartikel publicerad i Jerusalem Post 11 mars 2018

- - -
Artiklar i Times of Israel som berör Marockos judar, och relationerna mellan Marocko och Israel

Antisemitismen i Sverige finns både i politiken, kyrkan och bland pöbeln

För någon vecka sedan deltog jag i en konferens i Wien med 150 forskare från hela världen, från teologi till juridik och medievetenskap;An End to Antisemitism!

Rapporterna var nedslående – antisemitiska hatbrott ökar. Man talar om ”den nya antisemitismen”. Det betyder inte att den "gamla antisemitismen", det vill säga att man angriper judar för att de är judar, inte finns kvar. Bara gångna veckan såg vi hur den framgångsrike filmskaparen Ruben Östlund talade om det judiska inflytandet i Hollywood som ett problem.

En nazistvideo med 80 namn på svenska judar spreds nyligen på nätet, en lista som säkert onda krafter kan utnyttja. En professor berättade i Wien om närmare 400 000 texter på internet med antisemitiska åsikter. Och på europeiska gator kan man ropa: Hamas, Hamas – judarna till gaskammaren!

I Sverige flyttade antisemitismen upp till en helt ny nivå med brandattentatet mot synagogan i Göteborg, som utfördes av personer från Palestina och Syrien.

Vad är då den nya antisemitismen? Den har bredare förankring än den traditionella höger­extrema; vänstern, de höger­extrema och islamister kan enas. Det andra nya är att den oproportionerligt kritiserar just Israel.

2016 antog bland annat Europa­parlamentet en ”working definition” av antisemitism: Anti­semitism innebär en särskild syn på judar som kan uttryckas i judehat och retoriska eller fysiska angrepp på judar, deras egendom eller deras institutioner.

Och detta har direkt med oproportionell kritik av Israel att göra. Under definitionen förklarar man: ”Manifestationer kan inkludera att man angriper staten Israel, sedd som ett judiskt kollektiv.” Vad Israel gör är enligt den logiken alla judars ansvar.

Enligt definitionen blir antiisraelisk politik antisemitisk när regeringen negativt särbehandlar Israel. Därför är det så grovt att Margot Wallström utan grund talat om ”utomrättsliga avrättningar” i Israel; hon och Hult­qvist har fått palestinska ordnar.

Israel gör förstås inte allting rätt. Problemet blir dock särbehandlingen: När man kritiserar Israel och kallar det en apartheidstat medan man håller tyst om till exempel Nordkorea, Iran eller Kina, som avrättar människor på löpande band.

Därför är det också grovt när tidigare ärkebiskopskandidaten Anna-Karin Hammar uppmanar till BDS – bojkott, desinvestering och sanktioner mot varor från de så kallade ockuperade områden. Syftet är att få företag att låta bli att investera i just Israel, och införa sanktioner mot israeliska varor. Men när kritiserade Svenska kyrkan Nordkorea, eller när startar Sveriges Kristna Råd ett följeslagarprogram i Iran eller Kina? Är det inte märkligt att just kristna fortfarande har så svårt för just judar och Israel? Det antisemitiska hatet är irrationellt, och dessvärre är kyrkan historiskt sett den största boven.

Den dubblering av antisemitiska incidenter vi sett i Sverige de senaste tio åren hör ofta ihop med händelser i Israel. Svenska judar angrips för vad Israels armé gör, och svenska medier ger sällan båda sidor av vad som händer. Ship to Pyongyang låter nog vänta på sig. Men antisemitismen i Sverige, en negativ särbehandling av Israel just för att den kopplas till judar, finns både i politiken, kyrkan och bland pöbeln. Och frågan är om inte de förstnämnda bär det största ansvaret.

Anders Gerdmar

Gästkrönika publicerad i Världen idag 9 mars 2018

EU bör se över Palestinabistånd

Den Palestinska myndigheten lägger varje år motsvarande 2,7 miljarder kronor på löner och bidrag till personer som genomfört terrordåd, skriver Lars Adaktusson.

Genom handel, bistånd, ekonomiskt utbyte och press vad gäller demokratisering kan EU spela en betydande roll för världens fattiga.

Varje år satsar EU ca 10 miljarder euro på unionens verksamhet i världen, där huvuddelen består av just bistånd. Inräknat medlemsländernas egna biståndsbudgetar gör detta EU till världens största givare av humanitärt bistånd. Stora resurser som framförallt går till katastrofbistånd och civilskydd, men även till mer långsiktigt arbete rörande exempelvis utbildning.

Samtidigt som detta ska lyftas fram är det lika angeläget att granska enskilda biståndsprojekt. Både för att det i sak naturligtvis är angeläget att avsatta medel gör största möjliga nytta, men också för att felaktigt använda biståndsmedel undergräver stödet för EU-gemensamt bistånd.

Som Europaparlamentariker är jag i min partigrupp, Kristdemokratiska EPP, ansvarig för EU:s relationer med den Palestinska myndigheten. Och just gällande EU-bistånd till de palestinska områdena finns tyvärr en hel del att anmärka på.

Inte minst handlar det om direktstödet till den Palestinska myndigheten, som ges utan tillräckliga motkrav. Den Palestinska myndigheten lägger varje år motsvarande 2,7 miljarder kronor på löner och bidrag till personer som genomfört terrordåd. De belopp som idag satsas på försörjning av terrorister motsvarar ungefär en tredjedel av det totala bistånd som palestinierna får från omvärlden.

Tyvärr stannar inte problemen där, och exemplen är åtskilda på hur bistånd från enskilda Europeiska länder, såväl som EU, bidrar till att öka motsättningarna i regionen.

Det senaste exemplet i mängden uppdagades via en studie genomfört av det jerusalembaserade forskningsinstitutet IMPACT-se. I ett försök att stödja utbildning för palestinska barn har EU:s utrikestjänst inte uppmärksammat att deras årliga stöd på nästan 1 miljard svenska kronor till palestinskt utbildningsväsen bland annat använts för framtagandet av ett nytt, och djupt antisemitiskt, skolmaterial.

Skolmaterialet, som riktar sig till barn i årskurserna ett till elva, är såväl våldsförhärligande som rasistiskt. Elever i årkurs tre får i kursen ”det palestinska språket” lära sig att ”offra sitt blod” för att ”avlägsna Israel” från kartan, och i årskurs fem att jihad är ”den högsta meningen i livet”. Tioåringar får lära sig räkna med martyrer som exempel. I årskurserna elva beskylls Israel för sin egen framtida utplåning. Till och med Newtons andra lag lärs ut genom exempel som uppmuntrar till våld mot judar.

Det faktum att utländskt bistånd till palestinska områden används för att på olika sätt underblåsa antisemitiska föreställningar har under lång tid bagatelliserats. Både av enskilda regeringar - inte minst den svenska utrikesministern - men också av EU:s utrikestjänst. EU:s bistånd är på många sätt grunden för unionens inflytande i de palestinska områdena. Rätt använt kan det skapa förutsättningar för fred och demokrati. Fel använt blir konsekvenserna det motsatta.

Lars Adaktusson
Europaparlamentariker (KD)

Debattartikel publicerad i NWT 5 mars 2018

Oacceptabelt att skattepengar uppmuntrar terrorism

Det är fullständigt oacceptabelt att vi genom våra skattepengar indirekt uppmuntrar terrorism. Det minsta man kan begära av vår rödgröna regering är att biståndet till palestinska organisationer villkoras på samma sätt som Norge och Danmark gjort, skriver Magnus Oscarsson, KD.

Sverige ger årligen 500 miljoner i bidrag till palestinska organisationer. Detta bistånd har ofta kritiserats. Förra året avslöjades exempelvis att ett kvinnocenter på Västbanken, som stöttats av bland annat Sverige, namngivits efter en känd terrorist som mördat israeler. Det har lett till att både Danmark och Norge skärper kraven på sitt stöd till palestinska organisationer.

Exempelvis slår den norska regeringen fast att man inte kommer stödja organisationer som ”uppmanar till våld eller främjar hatfulla uttalanden, rasism eller antisemitism”.

Jag riktade nyligen en fråga till statsminister Stefan Löfven om hur regeringen kan säkerställa att svenskt bistånd inte går till organisationer som uppviglar till våld och terror. Tyvärr fick jag inte något klargörande svar. Det verkar uppenbarligen inte vara regeringens avsikt att Sverige ska ställa motsvarande krav som våra nordiska grannar.

Dessvärre verkar svenska regeringen och biståndsmyndigheten se mellan fingrarna, då det tyvärr finns mängder av skolor som har namngivits efter terrorister som mördat och skadat israeler. Jag menar att biståndspengar som skickas från svenska staten måste gå till att upprätta demokrati och mänskliga rättigheter.

Varför verkar det finnas en sådan motvilja från svenskt håll att besöka olika skolor och se vad de är uppkallade efter? Se över skolmaterialet som används i palestinska skolor, böcker som uppmuntrar till terrorism, antisemitism och hat? Kravet måste vara att svenskt bistånd ska stärka stödet för demokrati, religionsfrihet och kvinnors ställning. I dag motarbetas detta av den palestinska myndigheten, inklusive president Mahmoud Abbas, som talar om att han ”välkomnar varje droppe blod som spills i Jerusalem”.

Bistånd från Sverige går i dag till den palestinska myndigheten, som i sin tur utbetalar lön till alla som fängslats för att ha utfört eller planerat attacker mot israeler. Har en terrorist dött får dennes familj väl tilltagna månadsutbetalningar. I dag utgör terroristlöner nära hälften av den palestinska myndighetens budget.

Förutom att dra resurser från behövande delar av det palestinska samhället, innebär terrorlönerna en tydlig uppmuntran till enskilda palestinier att begå terrordåd mot israeler.

UNRWA, FN:s organ för palestinska flyktingar, har fostrat många terrorister genom åren. I skolböckerna som används på UNRWA:s skolor beskrivs judarna som ormar och vargar. På de kartor som används i skolundervisningen finns inget Israel. Lärarna i UNRWA-skolorna uppmuntrar ofta eleverna att bli martyrer och eleverna lär sig att hela Israel tillhör palestinierna.

Skolbarn uppmuntras att döda israeler. Det skapar en grogrund för nästa generations terrorister.

Det svenska stödet till UNRWA innebär i praktiken en uppmuntran av terrorism, hat och oförsonlighet vilket omöjliggör fred. Och fred är ju något som vår regering gärna talar sig varm för. Då måste också ord och gärningar följas åt. USA har kraftigt minskat sitt bidrag till UNRWA. Sverige går åt andra hållet och tidigarelade utbetalningen av större delen av de planerade 470 miljoner kronor som vårt land ger till UNRWA under 2018.

Det är fullständigt oacceptabelt att vi genom våra skattepengar indirekt uppmuntrar terrorism. Det minsta man kan begära av vår rödgröna regering är att biståndet till palestinska organisationer villkoras på samma sätt som Norge och Danmark gjort. Det är nu tid att svenska regeringen tar initiativ till en grundlig revision av hur de åtskilliga miljarder av svenska biståndspengar som skickats till palestinska organisationer de senaste tjugo åren har använts.

Det behövs också ett ifrågasättande av UNRWA och ett avslut av den svenska finansieringen av denna organisation så länge som den fungerar som den gör i dag. Det är en skamfläck att det har fått pågå år efter år och att pengar fortsatt går till skolor där barn får lära sig att döda och lemlästa israeler. Våra skattepengar får inte gå rakt ner i terroristers bakfickor.

Magnus Oscarsson
Riksdagsledamot (KD)

Debattartikel publicerad i Världen idag 2 mars 2018

Abbas förfalskar historien i FN

“We are the descendants of the Canaanites that lived in the land of Palestine 5,000 years ago and continuously remained there to this day,” hävdade Abbas inför FN:s säkerhetsråd.

Under sitt tal till FN:s säkerhetsråd använde sig palestinska myndighetens president Abbas av den ökända historieförvanskning och revisionism som omvärlden blivit alltmer bekant med, och hävdade att palestinierna är “kanaanéernas ättlingar” och därmed påstod att palestinierna är ursprungsfolket i landet Israel.

Men vad säger historien? De romerska ockupanterna döpte om Israel till “Palestina” under det andra århundradet. Namnet “Palestina” härstammar från ett gammalt sjöfarande folk, filistéerna, ett folk som sannolikt härstammade i närheten av Egeiska havet och invaderade Israel under antiken. De har sedan upphört att existera.

Fram till 1948, när staten Israel bildades, avvisade araberna i regionen termen “palestinsk”, som under den här tiden hänvisade till både judar och araber, och föredrog istället att kalla det heliga landet för “södra Syrien”, en avkrok i det Ottomanska riket.

Läs vidare på United with Israel.

Israel idag

Publicerat på ambassadbloggen 22 februari 2018.

Semestra med sov-upplevelser i Negevöknen

En resa till Negevöknen erbjuder så mycket mer än bara de storslagna vyer och stillsamma omgivningar man lätt kommer att tänka på när man hör ordet öken. Negev bjuder på vacker natur, lugn och fantastiska platser, vilket ökenresenären vill åt, men regionen är även otroligt spännande, uppdaterad och fullproppad med aktiviteter och äventyr och erbjuder dessutom all den bekvämlighet som en modern semesterupplevelse kräver.

Negevöknen har ett stort utbud av boendealternativ som erbjuder mycket mer än bara en plats att bo och övernatta. Den typ av boende du väljer erbjuder dig möjligheten att bekanta dig med Negevs obestridda pärla – dess lokalbefolkning. Allt från kibbutz-invånarna till småbönder och det lokala beduinfolket visar att människorna i Negev är varma, gästvänliga och alltid redo att hjälpa till.

Här är bara några exempel på Negevs gästvänlighet:

Hotell - Negev har många olika hotellalternativ, allt från budgethotell till 5-stjärniga prisbelönta internationella lyxhotell där du kan koppla av med stil under din ökensemester.

Vandrarhem – ett prisvärt boende som främst riktar sig till unga resenärer. Här njuter många turister av möjligheten att träffa och lära känna likasinnade resenärer från hela världen och spendera kvällarna åt att umgås, vilket ofta ger vänner för livet.

Zimmers – detta är Israels version av Bed and Breakfast, vanligtvis åtskilt från ägarens eget hem. De ligger oftast mer avskilt och ger ett mysigt boende, lämpligt för resenärer som vill ha en romantisk och lugn miljö.

Beduintält – ett absolut Negev-måste. Denna helt unika och genuina form av gästfrihet välkomnar dig till det inhemska beduinsamhällets sätt att leva och ger en enastående chans att ta del av beduinernas traditioner i en naturlig miljö – rekommenderas starkt.

Khan boenden – återigen unikt för Negev. De populära khanerna är i själva verket stora utomhuskomplex som erbjuder hyddor och gemensamma sovutrymmen såväl som grundläggande faciliteter. Då khaner ofta är enklare och en mer rustik form av boende är detta ett utmärkt sätt att uppleva den avslappnade atmosfären i området, lära känna andra resenärer och lokalbefolkningen samt känna sig som en del av öknens naturliga omgivningar.

Lantgårdar – en mer nyligen utvecklad form av boende. Detta innebär gästrum på pittoreska, avlägsna familjeägda lantgårdar över hela Negev. Kombinationen av stillsamma omgivningar och hemmets bekvämligheter gör att lantgårdarna erbjuder avskildhet, fantastiska vyer och ett autentiskt sätt att uppleva Negevs underbara ökenatmosfär.

Kibbutz - en utpräglat israelisk form av kollektiva bosättningar. Att bo på kibbutz innebär ett bra och prisvärt boende. Den verkliga lockelsen med kibbutz är dock tveklöst den speciella atmosfären, gemenskapen och invånarnas varma, inbjudande och gästvänliga anda som garanterar en minnesvärd upplevelse.

Israeliska statens turistbyrå

Ur pressmeddelande publicerat 22 februari 2018

https://new.goisrael.com/

Har kyrkan inget ”Hopp” för Israel?

Den 27 mars 2002 hade en palestinsk självmordsbombare från Tulkarem på Västbanken, förklädd till kvinna, gått in på Park Hotel i Netanya och sprängt sig själv samt 30 äldre judiska middagsgäster till döds. 140 personer skadades, en del svårt. En handling som familjen till hjärnan bakom dådet fick en minnesplakett för, överräckt i mars 2011 av palestinska myndigheten, som leds av president Mahmoud Abbas.

Men det var inte för att fördöma detta terrordåd som Anna Karin Hammar och Christer Åkesson från Svenska kyrkan och Lutherhjälpen, Yvonne Fredriksson från Palestinagrupperna, Dror Feiler från Judar för israelisk-palestinsk fred och Nael Touqan från Palestinska föreningen i Stockholm samlades en månad senare, den 29 april, i Olof Palmes Internationella Center.

Nej, mötet de kallat till, under rubriken ”Häv ockupationen av Palestina” (Hopp), handlade i stället om hur man skulle starta en kampanj för att fördöma och sätta press på Israel samt verka för ett fritt Palestina.

Här bidrog man på sitt sätt också till grunden för vad som i dag kallas BDS-rörelsen (Bojkott, Desinvesteringar och Sanktioner) mot Israel. Anna Karin Hammar med flera beslutade att en av den föreslagna kampanjens målsättningar skulle lyda: ”Att som konsument inte köpa varor från israeliska bosättningar på De ockuperade områdena.”

Vidare: ”Ledningsgruppen för kampanjen ges även uppdraget att föra en dialog med palestinier och israeler som gör ett folkrättsligt grundat motstånd mot ockupationen om vilka kriterier som ska gälla för att avgöra när eventuella generella ekonomiska sanktioner bör förespråkas.”

Svenska kyrkan hävdar i dag att man som kyrka inte ställer sig bakom BDS-rörelsen. Men vid detta tillfälle, den 29 april 2002, tar alltså två representanter från Svenska kyrkan och Lutherhjälpen initiativet till att också verka för en eventuell total ekonomisk bojkott av Israel. Som en följd av detta första sammanträde anslöt sig sedan entusiastiskt Diakonia, som ett brev på posten, till att vara ledamot i ledningsgruppen för kampanjen.

Som en följd av mötet 2002 startade sedan formellt Hopp-kampanjen den 11 maj 2004, nu med stöd av flera olika kyrkosamfund. Syftet var att ”uppmana Sveriges konsumenter att inte köpa bosättarprodukter från de ockuperade områdena”. Kampanjen ville också verka för en rättvis fred. Uttrycket ”rättvis fred” innebär här att alla nu levande palestinska ursprungliga flyktingar inklusive deras barn och barnbarn, totalt nästan 5 miljoner, ska tillåtas återvända till sina ursprungliga platser i nuvarande Israel om de så kräver.

Detta kommer också att poängteras i det seminarium som Anna Karin Hammar och Kairos Palestina-Sverige bjuder in till och som ska äga rum på Sjöviks folkhögskola den 15–17 juni i år. En av huvudtalarna är palestiniern Omar Barghouti, boende i Israel med jordanskt pass, som är en av initiativtagarna till dagens världsvida BDS-rörelse.

Initiativet under 2002 från Svenska kyrkan och Diakonia att också propagera för en eventuell total ekonomisk bojkott av Israel var ju egentligen ingenting nytt. Redan i december 1945 beslutade Arab­förbundet om en officiell bojkott mot den judiska befolkningen i dåvarande Brittiska palestinska mandatet. Denna bojkott fortsatte även efter bildandet av staten Israel 1948.

Så Svenska kyrkan och Diakonia var 2002 i gott sällskap med Arabförbundet. Frågan är om de har lärt sig någonting sedan dess och vad deras egentliga syften är i dag?

Leif Thybell
Skribenten har en bakgrund bl.a. som Programansvarig vid Diakonia/Asien kontoret, Administratör vid Lutherska Världsförbundets program i Västbengalen.

Debattartikel publicerad i Dagen 22 februari 2018

Allvarlig utveckling i Iran

Efter förra veckans besök i Iran vill jag sammanfatta några av intrycken. I den delegation från Europaparlamentet som jag ingick fanns ytterligare tio parlamentariker, representerande fem olika partigrupper och sju olika länder. Den politiska och åsiktsmässiga bredden var med andra ord betydande, vilket emellanåt märktes i prioriteringen av de frågor som togs upp med regimens företrädare.

Som ledamöter i Europaparlamentets utrikesutskott och underutskottet för mänskliga rättigheter genomförde vi besöket på inbjudan av den islamiska republikens parlament, majlis. I parlamentet mötte vi bland andra talmannen Ali Larijani, ordföranden i utskottet för nationell säkerhet och utrikespolitik, Alaeddin Boroujerdisamt ledamöterna i den parlamentariska gruppen för relationerna med Europa. I andra möten träffade vi bland andra ayatolla Khameneis utrikespolitiske rådgivare, Ali Akbar Velayati, biträdande utrikesministern Ali Sarmadi samt president Rouhanis politiska rådgivare, Masoumeh Ebtekar.

I samtliga möten poängterades från iranskt håll att JCPOA, det internationella kärnteknikavtal som landet ingått med USA, Ryssland och EU, borde leda till mer av handelsutbyte och utländska investeringar. Den iranska regimen anser att den i alla delar följer avtalet och att kvarvarande sanktioner bör lyftas. Samtidigt är det tydligt att osäkerheten växer i Teheran eftersom USA snarast drar i en annan riktning. Nyligen förklarade den amerikanske presidenten att JCPOA inte kommer att förlängas vid avtalets nästa kontrollstation i maj.

Hur det än blir med detta råder det ingen tvekan om att Iran är en av världens värsta och mest hårdföra diktaturer. Regimkritiker, minoritetsgrupper och kvinnor är utsatta för permanent diskriminering, ett förhållande som inte har förbättrats efter att kärnteknikavtalet ingicks för snart tre år sedan. Det är dystert att behöva konstatera, men inte i något avseende går det att säga att Iran är på väg åt rätt håll när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Tvärtom tycks de styrande i Teheran, inklusive de som i vissa sammanhang beskrivs som reformvänliga, ha utnyttjat de upptinade relationerna med omvärlden till att öka förtrycket mot den egna befolkningen.

Larmrapporter från Amnesty International och andra människorättsorganisationer vidimerar den bilden. Slutsatsen är att situationen stegvis försämras och att ingen ljusning finns i sikte. Parallellt blir listan över offer för den iranska regimens människorättsbrott allt längre. Tillämpningen av dödsstraffet har också skärpts, sedan 2015 har antalet avrättningar ökat med nära 40 procent.

En av de personer som idag har en dödsdom hängande över sig är den tidigare forskaren vid Karolinska Institutet, den nyblivne svenske medborgaren, Ahmadreza Djalali. Under Iranbesöket hade jag möjlighet att vid ett antal tillfällen ta upp hans fall med den iranska regimen. Direkt till ayatolla Khameneis rådgivare kunde jag överlämna en vädjan om omprövning av dödsdomen som undertecknats av medlemmarna av delegationen från Europaparlamentet.

Fallet Djalali har sedan april 2016, när han fängslades i Teheran, fått stor uppmärksamhet, såväl i Iran som i internationella medier. Enligt Amnesty International samt ett antal oberoende FN-experter är de spionanklagelser som riktas mot Djalali grundlösa. Trots detta, trots dödsdomen, har Ahmadreza Djalali inte fått försvara sig i domstol, vilket med alla mått mätt är fullständigt oacceptabelt.

Just detta, att inte få möjlighet att bemöta regimens anklagelser, upplever den fängslade KI-forskaren själv som djupt frustrerande. Det förklarade han när vi talades vid på telefon under mitt besök i Teheran. I samtalet berättade Djalali att han lever under svår press i fängelset, att han är deprimerad och har tappat i vikt. Med tanke på den undermåliga rättsprocessen och dödsdomen, som nyligen fastställdes av högsta instans, är det inte svårt att föreställa sig den ångest som plågar honom. Det gäller naturligtvis också hans hustru och två barn som bor och lever i Sverige.

Om inte av andra orsaker borde Ahmadreza Djalali självklart friges av humanitära skäl. Detta verkar dock vara ett synsätt eller ett begrepp som helt saknas i den iranska regimens så kallade rättsskipning. Revolutionsdomstolarna är politiskt dirigerade och när domar avkunnas sker det ofta för att statuera exempel och sprida skräck i den del av befolkningen som vänder sig mot mullornas djupt auktoritära styre.

Detta tycks vara strategin även när det gäller regimens behandling av Irans kristna befolkning. Antalet kristna i Iran har ökat kraftigt de senare tio åren, från uppskattningsvis 10 000 till över 350 000 idag. Detta är en utveckling som uppenbarligen oroar den islamiska republikens styrande, vilket tar sig uttryck i än mer av trakasserier och förföljelse av kristna, i synnerhet konvertiter.

Under vårt delegationsbesök i Teheran tog vi upp situationen för den kristna minoriteten med parlamentsledamöter och religiösa företrädare. Vi framförde också en protest mot de uppseendeväckande domar som nyligen avkunnades mot tre framträdande kyrkoledare. Det handlar om Victor Bet Tamraz, Amin Afshar Naderi och Hadi Asgari, som i början av februari dömdes till mellan 10 och 15 års fängelse för att ha ”missionerat och arbetat med husförsamlingar”.

Avslutningsvis; att den iranska regimen på senare år ostört har tillåtits putsa på sin fasad i internationella sammanhang och i kontakter med EU:s ledande företrädare är djupt beklagligt. Kärnteknikavtalet är i flera avseenden viktigt, men tillkomsten av överenskommelsen har skett till priset av politisk tystnad och eftergivenhet när det gäller den iranska regimens förtryck av den egna befolkningen.

Att inte koppla frågan om Irans kärnteknikprogram till tydliga krav på efterlevnad av mänskliga rättigheter var och är ett misstag. Likaså är det ett misstag att normalisera relationerna utan att ställa krav på ett iranskt erkännande av Israel. Den iranska regimen är idag är en av världens främsta finansiärer av internationell terrorism. Terrororganisationerna Hamas och Hizbollah, vars mål är att angripa och utplåna staten Israel, tillhör de största mottagarna av det iranska ”biståndet”.

De politiska ledare som säger sig ha avvecklat sitt lands kärnenergiprogram för att bidra till regional säkerhet är med andra ord det allvarligaste hotet mot stabilitet och fred i Mellanöstern.
Det är den dystra sanningen.

Lars Adaktusson
Europaparlamentariker (KD)

Publicerad på egna sidan 21 februari 2018

"Vi är kanaanéerna!”

Den Palestinska Myndighetens president Mahmoud Abbas berättade för FN:s säkerhetsråd att självstyrets invånare är de direkta ättlingarna till kanaanéerna. Han hävdade också att Palestina gjorde betydande bidrag till mänskligheten före 1917 års Balfourdeklaration.

Vid sitt tal inför FN:s säkerhetsråd uppmanade han det internationella samfundet att hålla en fredskonferens för Mellanöstern, med målet att inleda multilaterala förhandlingar. Abbas hävdade samtidigt att de arabiska invånarna på Västbanken och Gazaremsan i själva verket stammar från de gamla kanaanéerna.

"We are the descendants of the Canaanites who lived in the land of Palestine 5,000 years ago, and continuously remained there to this day. Our great people remains rooted in its land. The Palestinian people built their own cities and homeland, and made contributions to humanity and civilization."

Experterna har avfärdat ”Kanaanism”-teorin som historierevisionism, eftersom kanaanéerna sedan länge försvunnit. Abbas har emellertid vid flera tidigare tillfällen gjort liknande anspråk. Kanaanéerna var hedningar som offrade sina barn till guden Moloch. Andra palestinier har uppgett sig härstamma från jebusiterna, som styrde Jerusalem fram till Kung Davids erövring. Trots dessa påståenden är det ett historiskt faktum att araberna faktiskt anlände till Israel på 600-talet e.Kr.

I januari påstod Abbas att Levanten för 5.000 år sedan beboddes av ”arabiska kanaanéer”, som enligt Abbas var förfäder till dagens palestinska araber.

"When we talk about Al-Quds ... we are talking about a civilization of generation after generation that has existed for 5,000 years or more, but we say that we have been in this land for at least 1,400 years, since the Arab Canaanites built the city of Al-Quds. Moreover, we may be talking about a history that is even longer than that, as it says in the Hadith of the Prophet (Muhammad), the Noble Prophet (Muhammad): "The Al-Aqsa Mosque is the second mosque that was established in the land after the holy mosque (in Mecca.)"

Under sitt FN-tal i tisdags fortsatte Abbas att kritisera Storbritannien för 1917 års Balfourdeklaration, där britterna lovade att hjälpa till med upprättandet av en judisk stat i det historiska hemlandet Israel. Presidenten påstod att palestinska araber före deklarationen hade etablerat en avancerad civilisation med ”internationellt inflytande”.

"They established institutions, schools, hospitals, cultural organizations, theaters, libraries, newspapers, publishing houses, economic organizations, businesses, and banks with wide regional and international influence. All of this existed before and after the Balfour Declaration issued by the British government in 1917."

Abbas hävdade även att ”Storbritannien gav bort något som inte var deras till människor som saknade rätt att göra anspråk på det”.

Detta är inte första gången Abbas offentligt förkastat Balfourdeklarationen, eller skällt på Storbritannien för dess kontakter med den sionistiska rörelsen efter första världskriget.

På Balfourdeklarationens 100-årsdag i november krävde Abbas att Storbritannien skulle be om ursäkt och kompensera den palestinska Myndigheten för skador som påstods ha uppkommit som ett resultat av deklarationen.

David Rosenberg

Nyhetsartikel publicerad i Arutz Sheva, 18 februari 2018

Underkategorier

Politik

Näringsliv

Kultur

Vetenskap

Sida 28 av 37

Kategorier

Fler artiklar