Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Aktuella nyheter om Israel

Intel storsatsar i Israel

Intel förväntas meddela investeringar som uppgår till motsvarande 32-40 miljarder svenska kronor avseende att expandera produktionen i Israel. Investeringsmålet är förmodligen en uppgradering av produktionsanläggningen i Kiryat Gat till 7-nanometerteknik, rapporterar den israeliska affärstidningen Globes.


Intel är Israels största privata arbetsgivare med över 10 000 anställda och landets största privata exportör. Sedan 1990-talet har Intel satsat på runt 75 israeliska företag och företagets totala investeringar i Israel uppgår till närmare 100 miljarder svenska kronor. Intel har också ett intressant utbildningsprogram som hittills en halv miljon studenter och lärare fått ta del av i Israel. 

Mer om Intel hos israelinnovation.se
Mer om Intels satsning (Globes)

Israelinnovation.se

Publicerat på sidan den 18 februari 2018

Ett replikskifte ur riksdagens utrikespolitiska debatt

Anf. 23 Sofia Damm (KD)

Herr talman! Det är viktigt med bred samsyn i utrikespolitiken, men vi kristdemokrater har förgäves efterlyst en mer balanserad och mindre Israelfientlig politik från regeringens sida.

Problemet är att också i förra årets utrikespolitiska debatt bedyrades det från regeringens sida att handen är utsträckt till Israel. Men att ständigt sälla sig till den skara av FN-länder som i resolution efter resolution bara kritiserar Israel är inte att sträcka ut en hand; det är snarare att peka finger.

Det är som att regeringen lever kvar i tron att en lösning på den palestinsk-israeliska konflikten är nyckeln till fred i hela Mellanöstern. Så är det naturligtvis inte. Sanningen är ju att nästan alla kriser i Mellanöstern saknar koppling till Israel.

Däremot har nästan alla kriser i Mellanöstern koppling till Iran. Det är den blodiga kampen mellan olika muslimska grupper och den iranska regimens maktambitioner och stöd till våld och terror som utgör de verkligt allvarliga hoten mot Mellanösterns stabilitet.

Så varför är det bara Israel som av Sverige placeras på de anklagades bänk? Varför väljer regeringen att vara så tyst gentemot regimen i Iran? Den iranska regimen bär ansvaret för att Asad sitter vid makten i Syrien. Det är en regim som göder och beväpnar Hamas och Hizbullah.

Herr talman! Det är inte förvånande att det iranska folket protesterar. Mullorna bryr sig mer om att upprätta arabiska vasallstater än att förse sitt folk med det mest grundläggande. Vad som däremot förvånar mig är att utrikesministern inte kunnat visa ett starkare stöd för de människor som nu reser sig mot förtrycket: kvinnor som kastar av sig sina slöjor. Detta om något, herr talman, borde en regering som säger sig vara feministisk faktiskt också fokusera på.

Anf. 24 Utrikesminister Margot Wallström (S)
Herr talman! Det är för det första helt enkelt inte sant att vi pekar finger åt Israel. Ihop med samtliga EU-länder och en majoritet av FN:s länder har vi ställt upp på resolutioner som är mycket tydliga: Vägen framåt är inte fortsatta bosättningar, demoleringar och den typ av utspel som USA gjorde om att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad.

Detta är inte vägen mot en tvåstatslösning. Vi har lojalt ställt upp på tanken om en tvåstatslösning och fortsätter att hävda den. Vi är en vän till Israel, och vi har aldrig gjort annat än att sträcka ut handen till Israel. Detta är väldigt viktigt. Vi står inte på den ena eller den andra sidan. Vi måste stå på fredens och tvåstatslösningens sida och hitta en väg framåt.

Jag var den första utrikesminister som faktiskt uttalade sig om Iran och det som hände efter det folkliga upproret. Det är klart att frågan om skyddet av och respekten för mänskliga rättigheter är central i vår relation med Iran. Vi tar upp, påpekar och påverkar situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran, till exempel när det gäller rättsväsendet och nu förstås dödsstraffet. Detta är ständigt på vår dagordning i våra kontakter med Iran. Så ingen kan säga att jag har varit tyst när det gäller Iran. Jag var den första utrikesminister som gjorde uttalanden.

Anf. 25 Sofia Damm (KD)
Herr talman! Tack, Margot Wallström, för svaret! Jag tycker att det är ett mycket märkligt sätt att visa Israel vänskap. När det gäller Iran kallar man till presskonferens och meddelar att man känner oro för det som händer. Nej, det är inte att vara tillräckligt tydlig mot regimen i Teheran.

Herr talman! För fjärde året i rad presenteras en utrikesdeklaration utan att religionsfrihet nämns. Jag förstår mig inte på det ointresset. Religiösa grupper förföljs världen över, och i januari presenterade organisationen Open Doors sin årliga rapport över de 50 länder där förföljelsen av kristna är som allra värst. Det är skrämmande läsning.

Vi kristdemokrater vill exempelvis inrätta en ambassadör för religionsfrihet, en frihet som är på stark tillbakagång. Hur summerar utrikesministern denna mandatperiods arbete med just religionsfrihetsfrågan? Jag summerar det med ett totalt ointresse.

Anf. 26 Utrikesminister Margot Wallström (S)
Herr talman! Vi tillsatte faktiskt ett särskilt sändebud för arbetet mot antisemitism och islamofobi och för religionsfrihet, för att skapa interreligiös dialog och se efter religiösa minoriteters rättigheter. Det arbetet inkluderar förstås också kristna.

Det har funnits en relevant kritik från Kristdemokraterna angående sändebudets titel; den tar vi till oss. Men vi har gjort massor med aktiviteter och har ständigt seminarier och möten även på UD för att se till att väcka dessa frågor. Vi har inte varit inaktiva utan precis tvärtom. Glädjande nog hjälper ni också till att väcka debatten här i kammaren, och vi har återkommande debatter om denna viktiga fråga: respekten för alla människors tro och religionsutövning. Detta är viktigt att fortsätta hävda.

Ur riksdagens utrikespolitiska debatt 14 februari 2018


Direktlänk till Margot Wallströms inledande utrikespolitiska deklaration

Att leva med Iranavtalet

Den här helgen inföll 39-årsdagen av 1979 års islamiska revolution, och hundratusentals iranier gav sig ut på gatorna för att fira. Regimen trotsade västvärlden och visade upp sin ballistiska missil Ghadr, som har en räckvidd på 2.000 kilometer - vilket ungefär motsvarar avståndet mellan Teheran och Jerusalem. Många brände amerikanska och israeliska flaggor, medan andra brände ett vitt tygstycke som bar inskriptionen ”BARJAM”. Texten är en akronym som på farsi betecknar det atomavtal (JCPOA) som omvärlden 2015 slöt med Iran.

Två och ett halvt år efter att avtalet slöts ser vi efterdyningarna av den överenskommelse som stärkte regimen och gjorde nya aggressioner finansiellt möjliga. När sanktioner lyftes för att Iran åter skulle kunna sälja sin råolja på världsmarknaden var tanken att det skulle leda till lättnader för de miljoner iranier som kämpat med höjda matpriser och stigande arbetslöshet. Men inga lättnader kom.

I stället valde Teheran att använda sitt nya välstånd till att stärka sitt militära inflytande över regionen. Washington Times har visat hur Iran-stödda terrorister får ta del av de 1,7 miljarder dollar som enligt avtalet nu hamnat hos regimen efter att ha varit frysta.

I processen som ledde fram till avtalet valde omvärlden att bortse från den överväldigande bevisning som visade regimens list och lögner. Avtalets arkitekter hävdade att ett avtal med den iranska regimen skulle göra världen till en säkrare och tryggare plats. Det är dags för dem att erkänna att de hade fel.

När man ignorerar, ursäktar och förlåter årtionden av iranskt dubbelspel blir regimen djärvare och farligare än någonsin, vilket inte borde komma som en överraskning för någon. 

Den iranska regimens stöd till Houthis i Jemen har nästan lamslagit landet. I Gaza fortsätter Iran att finansiera och göda Hamas fientligheter mot Israel.

Och tack vare iranska vapen, finansiering och träning har Hizbollah åtagit sig ett utrotningskrig mot Israel. Terrorgruppen har drygt 150.000 sofistikerade missiler, som den gömt bland Libanons civilbefolkning.

Den 30 januari turnerade Ebrahim Raisi längs gränsen mellan Libanon och Israel. Han är den iranske högste ledaren Ali Khameneis tänkte arvtagare. Ebrahim Raisi sa då till sin grupp: “We see today the influence of Hezbollah across the Islamic countries… Hezbollah’s fighting and efforts have caused the establishment of the steadfastness and the resistance in the Islamic countries. Inshallah, soon we will witness the liberation of Jerusalem.”

I Syrien har Iran försett den barbariska Assad-regimen med det finansiella, politiska och logistiska stöd som gjort det möjligt för honom att sitta kvar. Det är tveklöst så att Teheran är medskyldigt till massakern på en halv miljon syrier och landets förödande humanitära kris.

Vid ett säkerhetsrådsmöte nyligen, så redogjorde Israels FN-ambassadör Danny Danon för hur det i Syrien finns 82.000 stridande direkt under iranskt befäl, inklusive 3.000 medlemmar ur det iranska revolutionsgardet IRGC, 9.000 Hizbollah-medlemmar, och 10.000 medlemmar ur shiamiliser som rekryterats från hela regionen, t.ex. Irak, Afghanistan och Pakistan.

Teheran har inte gjort någon hemlighet av sina ambitioner. Man har framgångsrikt etablerat en shiitisk halvmåne av inflytande, sammansatt av ett nätverk av allierade och lydmiliser, och som sträcker sig från den egna Irak-gränsen hela vägen till Libanon.

Israel har länge varnat för att Iran kommer att vilja öppna en ny front för aktiv konfrontation. Denna aggression är inte bara ett hot mot Israel, utan hotar även de rivaliserande sunnimuslimska länderna, ledda av Saudiarabien. Också amerikanska intressen i regionen hotas, och Irans lydstyrkor i Irak har redan hotat amerikansk trupp med våld.

Den iranska regimen har lärt sig hur spelet fungerar. Den vet att världssamfundets reaktioner på dess militära framstötar är begränsade, och har därför fortsatt att provocera.

I öppet trots mot FN:s resolutioner har Iran utvecklat och testat interkontinentala ballistiska missiler. En av deras raketer avfyrades knappt 1.500 meter från ett amerikanskt marinfartyg. Ayatollorna fick inte ens en näsknäpp till svar.

Det är inte så konstigt att den iranska regimen anser sig vara oövervinnerlig - man har ju faktiskt visat sig vara närmast immun mot konsekvenser. Den här helgen testade man Israel genom att skicka in en stealth-drönare på israeliskt territorium.

Israel svarade med en bred offensiv mot iranska mål i Syrien. Ett israeliskt plan sköts ner av syriska styrkor på sin väg tillbaka till Israel - en skänk från ovan för Iran, vilket ökar risken för fler konfrontationer.

Så ser det ut idag. Den iranska regimens hegemoni stärks utan att möta något motstånd. Iran fortsätter att destabilisera regionen. Atomavtalet är intakt. Och enligt avtalet upphör alla begränsningar för Irans nukleära ambitioner om knappt åtta år. 

Så försök gärna förklara för mig hur atomavtalet gjort världen till en säkrare och tryggare plats.

Aviva Klompas

Aviva Klompas is a speechwriter, strategist, and public speaker. She currently serves as the Associate Vice President of Strategic Israel Engagement at Combined Jewish Philanthropies. Previously, she served as the Director of Speechwriting at the Permanent Mission of Israel to the United Nations.

Debattartikel publicerad i Times of Israel 12 februari 2018.

UNRWA:s anställda fortsätter hylla terrorism och sprida antisemitism

Rapporten ”Poisoning Palestinian Children – UNW Report on UNRWA Incitement” släpptes för ett år sedan, men är fortfarande minst lika aktuell. Ur rapportens inledande sammanfattning:


Den här rapporten avslöjar mer än 40 facebooksidor som uppmuntrar till terrorism eller antisemitism, och som drivs av lärare, rektorer och andra som är anställda av det palestinska flyktingorganet UNRWA. Rapporten är uppdelad efter region och inkluderar UNRWA-personal i Libanon, Jordanien, Gazaremsan och Syrien. Dessa fall är tillägg till de 30 liknande exempel som UN Watch sammanställde i slutet av 2015

De exempel på uppvigling som ges i denna rapport inkluderar hur UNRWA:s lärare och medarbetare firar terroristers kidnappning av israeliska tonåringar, jublar när raketer avfyras mot israeliska civila centra, stöder olika former av våld, raderar Israel från kartan, hyllar Hitler och postar hans foto, och publicerandet av öppet antisemitiska videor, karikatyrer och uttalanden.

Uppvigling som symptom på problemets kärna.

Det är viktigt att förstå att det hat som uppvisas inom UNRWA är symptom på ett djupare, underliggande problem: organisationens själva existens, dess struktur och verksamhet, och dess centrala politiska uppgift. Som Dr Einat Wilf, världens främsta expert på UNRWA, påtalat fungerar FN-organet som en politisk palestinsk organisation, bundet till det politiska målet om ”återvändande”, vilket innebär att fem miljoner ättlingar till 1948 års flyktingar skall skickas in i Israel, och effektivt avsluta den judiska staten av idag. Istället för att sträva efter fred, är UNRWA idag det största hindret för fred, vilket Dr Wilf visat. Organisationen institutionaliserar, upprätthåller och blåser upp den palestinska flyktingfrågan, och drömmen om ett palestinskt ”återvändande” till det som är staten Israel.

USA, Storbritannien, EU och de andra stora bidragsgivarna måste agera.

Bland UNRWA:s största givare återfinns USA, som gav 280 miljoner dollar under 2015, EU (136 miljoner USD), och Storbritannien (100 miljoner USD). [Motsvarande siffra för Sverige var 45 miljoner USD]

Dessa och andra bidragsgivare, inklusive Kanada som nyligen åtog sig en ny post om 25 miljoner USD, har ett ansvar att se till att UNRWA lever upp till sina skyldigheter som humanitärt FN-organ.

När vi förra året avslöjade trettio liknande exempel på uppvigling som skett online, svarade UNRWA:s talesperson Chris Gunness tyvärr med att attackera UN Watch, och att förneka eller förringa problemen hos UNRWA. Först efter månader av uppmärksamhet i media tillkännagav FN i New York diskret att några anställda hade stängts av. Det avslöjades aldrig vilka förövarna var, eller hur länge de blivit avstängda. UNRWA har själva aldrig gjort några uttalanden på temat - varken på hemsidan eller någon annanstans.

Det faktum att så många UNRWA-anställda fortsätter att offentligt visa Facebookinlägg som hyllar radikal islamistisk terror, och uppviglar till antisemitism, visar att UNRWA - trots egna uppgifter om motsatsen - inte tar frågan på allvar. Och att dess anställda är medvetna om detta.

När UNRWA:s ledarskap gör sina dagliga utfall mot Israel (vilket i sig är ett brott mot humanitära organisationers förväntade neutrala hållning) skapar detta en atmosfär inom organisationen där lärare tydligen känner sig bekväma med att radera Israel från kartan.

UN Watch

Inledande sammanfattning till rapporten ”Poisoning Palestinian Children - UNW Report on UNRWA Incitement”, publicerad februari 2017

https://www.scribd.com/document/338677749/Poisoning-Palestinian-Children-UNW-Report-on-UNRWA-Incitement

https://www.unwatch.org/130-page-report-unrwa-teachers-incite-terrorism-antisemitism/

- - -
Lars Adaktusson har under den gångna veckan på twitter uppmärksammat problemen med UNRWA: "Är det så att @margotwallstrom och @IsabellaLovin nu ökar biståndet till @UNRWA, som ersättning för USAs minskade anslag, bör de berätta det. Skattebetalarna vill säkert veta om ytterligare biståndsmiljoner ska gå till korrumperade PA samt spridande av antisemitism och Israelhat." 

Se även Lars Adaktussons meningsutbyte med Carl Bildt här och här.

Fem skäl till de ökande spänningarna mellan Hizbollah och Israel

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu hade ett rakt och enkelt budskap när han tillsammans med säkerhetsansvarig personal besökte platser längs gränsen till Syrien och Libanon.

”Vi är inriktade på fred, men vi har förberett oss inför varje tänkbart scenario, och jag skulle inte vilja råda någon att testa oss”, sa han i ett videomeddelande som postades på twitter, med ljudet av helikoptrar i bakgrunden.

Det sammansatta budskapet speglar Israels ambivalens inför att ta sig an terrororganisationen Hizbollah, tolv år efter att Libanon och Israel drabbades av ett sommarkrig.

Kriget 2006 var kostsamt för båda sidor: Libanons främsta milis Hizbollah förlorade politiskt förtroendekapital efter att dess provokationer vid gränsen till Israel ledde till ett förödande svar. Medan Israels militär och politiska ledarskap fick betala ett pris för att inte ha levererat en tydlig seger i det krig som tvingade så många civila israeler att lämna sina hem för att ta sig söderut.

Ändå får vi nu fler och fler exempel på krigsretorik från båda sidor. Här är fem faktorer som bidrar till ökade spänningar längs gränsen:

Syrien blir lugnare och Iran trappar upp

Assads regim, tillsammans med dess allierade Ryssland, Iran och den iranska lydmilisen Hizbollah, har fått kontroll på det syriska inbördeskriget. Iran och Hizbollah smider medan järnet är varmt för att säkra sin dominans i området. Enligt israeliska rapporter har höga iranska militärer nyligen rest runt i södra Libanon, och Iran bekostar en militär fabriksanläggning i Israels norra grannland.

Israeliska företrädare motsätter sig en permanent iransk närvaro nära gränsen - ett budskap som Netanyahu framförde till Rysslands president Vladimir Putin när de för en månad sedan möttes i Moskva. 

”Jag berättade för honom att Israel ser mycket allvarligt på den pågående utvecklingen: För det första Irans försök att etablera en militär närvaro i Syrien, och för det andra Irans försök att i Libanon framställa precisionsvapen mot Israel” sa Netanyahu efter mötet. ”Jag gjorde det tydligt att vi inte accepterar någon av dessa processer, och att vi kommer att göra vad som behövs.”

Ett vakuum i det amerikanska ledarskapet skapar oro

Förra året beordrade president Donald Trump en missilattack mot en syrisk missilbas efter att det avslöjats att Syrien använt kemiska vapen mot civilbefolkningen, men i övrigt har USA inte engagerat sig i inbördeskrigets framtida förlopp. Ryssland har fyllt detta vakuum, vilket skapat oro i Israel. Netanyahus och Putins regeringar har i huvudsak haft goda relationer, men Israel kan inte lita på att Ryssland ser till Israels intressen på samma sätt som USA gör.

- När det syriska kriget förändras, kan Israels samarbete med Ryssland undermineras av Moskvas önskan att utöva inflytande över Syrien, och av deras  förändrade relationen med Iran, enligt Shoshana Bryen vid Jewish Policy Center.

Om det saknas ett fokuserat amerikanskt ledarskap kan Israel välja att slå till på egen hand för att förhindra Hizbollah från att befästa sin närvaro i grannländerna i norr.

Det finns tecken på att USA, sent omsider, inser vad dess frånvaro medfört: Förra månaden sa utrikesminister Rex Tillerson att 2.000 amerikanska militärer kommer att stanna i Syrien. De har hittills hjälpt västvänliga rebeller, men skall nu dämpa den iranska närvaron.

Nya staket ger bångstyriga grannar

Israel bygger en mur längs sin norra gräns efter en linje som FN drog upp år 2000, då Israel avslutade sin 18 år långa ockupation av södra Libanon. Israel bygger muren för att förhindra dödliga intrång från Hizbollah av den typ som startade kriget 2006, och krävde 1.200 libanesiska liv och över 60 israeliska liv.

Men varken Libanon eller Hizbollah accepterade att FN:s gränsdragning skulle permanentas. Man hänvisar till tvister om små landbitar som går ända tillbaka till 1949 års vapenstilleståndslinjer. Både Libanons regering och Hizbollah har hotat att vidta åtgärder.

Olja och gas

Förra månaden antog Libanon ett gemensamt anbud från italienska, franska och ryska oljeföretag att utforska haven utanför kusten. Israel hävdar rätten till en del av dessa områden. Israeliska ledare har efterlyst en diplomatisk lösning på tvisten, men konkurrensen ökar spänningarna mellan länderna.

Gaza

Även Gazaremsan är orolig, med ett ökande antal raketattacker från Hamas, och israeliska svarsangrepp, efter att Trump i december erkände Jerusalem som Israels huvudstad. Om Israel är upptaget med att hantera Hamas och andra terrororganisationer i söder, kan det ses som en öppning för Hizbollah att slå till i norr.

Ron Kampeas
Jewish Telegraphic Agency (JTA)

Publicerad i Jerusalem Post 8 februari 2018
Om journalisten Ron Kampeas på wikipedia.

- - -
Mer läsning på samma tema:

Even as the drums of war bang louder, the domestic mood in Lebanon does not favour a new Hezbollah conflict

Elida ska göra "Ship to Israel"

Nu planeras för missionsbåten Elidas allra första resa till Israel. Seglatsen görs som en manifestation för att sätta ljus på vad som händer de kristna i Mellanöstern, och samtidigt ge hopp åt dessa minoriteter. Eventuellt kommer även Lars Adaktusson (KD) med på båten.


I slutet av augusti lämnar Elida Sverige för sin årliga säsong söderut. Men annorlunda för i år är att hon efter endast ett kortare uppehåll i Spanien sedan styr vidare österut mot Cypern, för en månadslång resa kallad "Pilgrim 2018".

Elidas skeppare, Stefan Abrahamsson, jämför seglatsen med Ship to Gaza, det initiativ med båt som syftar till att bryta blockaden mot Gazas hamn.

– Ingen trodde att Ship to Gaza skulle göra så stor nytta, men det blev en snackis i hela världen. Vi skulle vilja göra en Ship to Israel, säger Stefan Abrahamsson.

Syftet med seglatsen är att sätta fokus på vad som händer i Mellanöstern, att den kristna församlingen håller på att utrotas på den plats där den först föddes.

– Vi tycker det är väldigt allvarligt. Men både kyrka och politik är rätt tysta i den här frågan, säger han.

Här i Sverige kommer aktionen göras känd bland annat under politikerveckan i Almedalen.

– Samtidigt vill vi bidra till att kyrkan i Sverige får ett uppvaknande om hur vi behandlar Israelfrågan i dag.

Manifestationen görs med tanke på alla kristna minoriteter i Mellanöstern, men det blir Israel som får besök.

– Israel är den enda demokratin i området som skyddar mänskliga rättigheter och står för ett öppet samhälle, och där det är möjligt att lägga till med en båt som alltigenom pekar på Jesus, säger Stefan Abrahamsson.

Han vill ha ett brett engagemang och bjuder därför in olika kristna grupper och personer som arbetar med Israelfrågor att delta på olika sätt.

Bland annat har kristdemokraten och EU-parlamentarikern Lars Adaktusson sagt att han står bakom projektet, och beroende på hur riksdagsvalet utvecklas kan det hända att han följer med på båten.

– Vi för samtal med fler, men vet inte än vilka som kommer att haka på, säger Stefan Abrahamsson.

Skepparen har själv besökt Israel tre gånger de senaste två åren, bland annat för att möta personer med anledningen av denna satsning.

– Så fort jag säger att jag är svensk har jag fått höra något om Margot Wallström, säger han.

– Om vi lyckas med det vi tänkt kan vi sända en "våg" in i Israel som säger att det finns svenskar som tänker annorlunda än Margot Wallström. Vi vill ge en annan bild av Sverige än hon gjort. Vi vill tala om att det finns svenskar som älskar landet och ber för det.

Förberedelserna pågår för fullt, bland annat arbetet med att göra ett program för Israelbesöket i samarbete med församlingar på plats.

– Jag är jättetaggad, jag tycker det känns meningsfullt och rätt, säger Stefan Abrahamsson.

– Känslan av att Gud vill det här är stark och gör att vi vill sätta ut hakan i det området.

De personer som ska segla med för själva manifestationen kommer att gå ombord på Cypern, och planen är att lägga till i den israeliska staden Haifa 10 oktober.

Kerstin Schönström

Publicerad i Världen idag 29 januari 2018

När barn utnyttjas som propagandaverktyg

Den 16-åriga palestinska aktivisten Ahed Tamimi har återigen skapat rubriker världen över, efter att hon i mitten av december filmades när hon örfilade och sparkade en israelisk soldat i Nabi Saleh på Västbanken. Händelsen spelades in av hennes egen mamma, Nariman, som också samsände förloppet via Facebook Live. I klippet ser man hur Ahed Tamimi och hennes 21-åriga kusin Nour Tamimi går fram till två soldater och börjar knuffa och glåporda dem. Soldaternas reaktioner är ytterst behärskade: det värsta de kan ses göra är att slå bort händer och knytnävar som slungas mot dem.

Istället för att arrestera de våldsamma provokatörerna inför kamerorna på stället valde de israeliska soldaterna att göra det under en nattlig räd några dygn senare. Förutom Ahed och Nour Tamimi arresterades även Nariman, anklagad för uppvigling för att ha spelat in och samsänt konfrontationen på internet. Nour åtalades för grovt överfall men försattes på fri fot i väntan på rättegång. Även Nariman försattes på fri fot efter att åtal mot henne hade väckts, men Ahed, som det utöver grovt överfall och olaga hot föreligger ytterligare 10 åtalspunkter mot, kommer att sitta häktad tills rättegången är avklarad och domen fastställs.

Omedelbart efter den nattliga arresteringsräden påbörjade Aheds pappa, Basem Tamimi, en kampanj för att få sin dotter frisläppt, bland annat genom en namninsamling på aktivistsajten Avaaz. “För några dagar sedan stormade soldater in i mitt hus mitt i natten och slet med sig min 16-åriga dotter till fängelse”, inleder han sin appell. “Nu sitter min lilla flicka i en kall cell”. Basem påstår att han har vigt sitt liv åt “civilt motstånd”, men i själva verket är han en professionell agitator som tidigare har dömts för bland annat stenkastning och uppvigling och som i flera år har kommenderat ut sina egna barn och syskonbarn i våldsamma konfrontationer med israeliska soldater. Han har nekats inresevisum till både USA och Australien, i det förra fallet för att han inte informerade om fängelsedomen mot honom och i det senare fallet för att man misstänkte att han hade för avsikt att “uppvigla till missämja”. Under en tidigare föreläsningsturné i USA var det just detta Basem Tamimi gjorde, då han inför publik förklarade att videofilmer på våldsamma konfrontationer mellan palestinska barn och israeliska soldater kan användas “till enastående effekt”: “När tillräckligt många människor ser dessa videoklipp och hör våra historier kan det utlösa en sorts intifada mot Israel i USA”.

Detta sa Basem Tamimi lite mer än en månad efter en annan mycket uppmärksammad sammandrabbing mellan barnen Tamimi och en israelisk soldat den 28 augusti 2015. Efter att ha gripit den då 12-årige Muhammed Tamimi för stenkastning övermannades soldaten av två äldre palestinska kvinnor och Ahed, som tillsammans bet, klöste och slog honom tills han släppte Muhammed och drog sig tillbaka, allt inför aktivisternas och den internationella pressens kameror. Ahed var dock välkänd redan då: tre år tidigare hade hon som blott 11-åring filmats av en fotograf från nyhetsbyrån AFP när hon stod på en israelisk arméjeep och hytte en knytnäve mot en israelisk soldat.

Ahed Tamimi, liksom flera av hennes syskon och kusiner, ser inte ut som typiska palestinier. De har ljust hår, ljus ögonfärg och klär sig västerländskt. Detta har påtalats i flera år av mindre godtrogna bedömare, som menar att de upprepade konfrontationerna mellan barnen Tamimi och israeliska soldater i själva verket är utstuderade provokationer, planerade och regisserade för maximal medial effekt. Ett underutskott till det israeliska utrikes- och säkerhetsutskottet har till och med undersökt huruvida familjen Tamimi verkligen är en familj, eller om det i själva verket rör sig om unga skådespelare, utvalda för sitt västerländska utseende för att maximera propagandaeffekten. Inga säkra slutsatser har kunnat dras, men man anser det för sannolikt att flera av barnen förmodligen inte är biologiska barn till de påstådda föräldrarna. Ovedersägligt är dock att dessa barn i flera år har uppmuntrats av vuxna människor att delta i våldsamma sammandrabbningar med israeliska soldater, som de vuxna sedan på säkert avstånd har fotograferat och filmat för att producera propagandamaterial mot Israel. När barnen oundvikligen skadas betraktas detta av de vuxna som en propagandatillgång: bilderna på blodiga barn kan ju användas “till enastående effekt”. Och när barnen till slut hamnar i fängelse som Ahed Tamimi, går propagandamaskinen på högtryck. “Min lilla flicka sitter i en kall cell”, snyftar nu Basem Tamimi, som själv kommenderade ut henne mot de israeliska soldaterna, fullt medveten om vilka konsekvenser det kunde få, och vars fru istället för att stoppa henne gick för att hämta kameran.

Paul Widén
Jerusalem

Publicerat på egna sidan Nyheter från Israel 28 januari 2018
Besök gärna Nyheter från Israel och anmäl dig till Paul Widéns eget nyhetsbrev! 

-
Mer läsning om Ahed Tamimi: 
Ahed Tamimi and Her Family Aren't the Palestinian Saints You Want Them to Be
Promote the blood libel? Check. Glorify terrorism? Check. Celebrate Israeli deaths? Check. Ahed Tamimi and her family aren't fighting for peace, and they're not just fighting the occupation: They're fighting to destroy Israel, and their fight is seasoned with Jew-hatred

Ett välregisserat mediajippo under uppsegling

Igår publicerade det israeliska försvarsdepartementet statistik över hur mycket gods som transporterades från Israel till Gaza genom gränsövergången Kerem Shalom under 2017. Sammanlagt 160000 lastbilslaster med byggmaterial, livsmedel, kläder, medicin och andra detaljhandelsprodukter nådde Gaza, med en topp i april månad då mer än 1000 lastbilslaster överfördes dagligen. Kerem Shalom är den enda gränsövergången till Gaza som är byggd för godstraffik och är därför livsviktig för Gazas över två miljoner invånare.

Det israeliska försvarsdepartementets pressmeddelande informerade även om att hundratals smugglingsförsök hade avslöjats vid Kerem Shalom under föregående år. Gaza styrs som bekant av terroristorganisationen Hamas, som outtröttligt försöker föra in krigsmateriel till området. Bland de beslagtagna produkterna kan bland annat nämnas lasersikten, militäruniformer, militärstövlar och dykarutrustningar. Produkterna hade ofta inhandlats på internet, bland annat på den populära nätaffären Ali Express. Flera ton material som bedömdes som farligt och som skulle kunna användas för vapentillverkning beslagtogs också.

Två saker som redan är välkända framgår tydligt i pressmeddelandet: att det finns en fungerande gränsövergång för godstraffik till Gaza som opererar sex dagar i veckan och som har möjlighet att tillgodose Gazas befolkning med allt den behöver, samt att Israels kontroll över denna gränsövergång förhindrar Hamas från att importera krigsmateriel menad att användas i dess kamp mot Israel.

Den som vill skicka humanitärt stöd till någon av den uppsjö av hjälporganisationer som är aktiva i Gaza kan alltså utan svårighet göra det. Försändelsen kommer att undersökas av säkerhetspersonalen vid Kerem Shalom och sedan placeras på det nya transportband som Israel förra året lät installera till en kostnad av flera miljoner kronor, och därefter föras in i Gaza för vidare transport till dess slutdestination.

Trots att uppemot 1000 lastbilslaster med humanitär hjälp når Gaza varje dag höll organisationen Freedom Flotilla Coalition nyligen ett möte i Göteborg för att planera årets Ship to Gaza-seglats. Den svenska grenen av organisationen har köpt in en 22 meter lång segelbåt som håller på att rustas upp i Stenungsund. Någon gång i maj beräknar man lätta ankar och segla ner längs med Europas västkust, där andra båtar kommer att ansluta sig. Hittills har Ship to Gazas planer främst uppmärksammats av berörda lokaltidningar och vänsterpressen, men av tidigare års mediebevakning att döma lär snart rikligt med strålkastarljus riktas mot förberedelserna och sedan seglatsen och sist den oundvikliga sammandrabbningen med den israeliska flottan, vars uppgift det är att förhindra införseln av kontraband till Gaza.

Om alla de pengar som svenska Ship to Gaza kommer att investera i årets seglats istället skulle användas för att köpa in mat, medicin och kläder som sedan skickades till Gaza på konventionellt sätt hade organisationens påstående att man vill ”förse invånarna med humanitärt bistånd” varit trovärdigt. Men istället investerar man i ett välregisserat mediajippo som man redan på förväg vet inte har en chans att nå Gaza. Syftet med Ship to Gaza är alltså inte att ”bryta blockaden”, utan att väcka avsky mot Israel för att landet har fräckheten att försöka förhindra att terroristorganisationen Hamas beväpnar sig ytterligare. Och samtidigt som alla kameror och mikrofoner sedan riktas mot Ship to Gazas snyftande deltagare efter att de har avvisats från Israel kommer gränsövergången Kerem Shalom att operera som vanligt, till verklig hjälp för Gazas extremt utsatta befolkning, utan att bevärdigas med ens en notis i svensk media.

Paul Widén
Jerusalem

Publicerat på egna sidan Nyheter från Israel 25 januari 2018

Följ Paul Widéns nyhetsbevakning direkt från Israel genom att gå in på hemsidan Nyheter från Israel och abonnera på hans nyhetsbrev! Aktuell läsning är bl.a. en artikel om de korruptionsanklagelser som riktas mot premiärminister Netanyahu.

Så kan vi lösa problemet med det palestinska flyktingorganet UNRWA

I stället för att försöka medverka till en fredlig lösning på den palestinska flyktingfrågan, så bidrar UNRWA (UN Relief Works Agency) till att förlänga problemet, och främja våld. Den 16 januari tillkännagav president Trump att USA skulle hålla inne ungefär hälften av sitt årliga bidrag till UNRWA, och donera endast 60 miljoner dollar av de 125 miljoner som förväntats. Han har också hotat att avsluta stödet helt. Finansieringen till UNRWA minskar, men nedskärningarna är inte tillräckliga för att reformera den organisation som gjort så mycket för att förlänga konflikten mellan Israel och palestinierna.

UNRWA - historia och problem

Först litet bakgrund. Under Israels självständighetskrig flydde ungefär 700.000 araber från sina hem i det som skulle bli Israel. År 1949 upprättade FN UNRWA för att hjälpa palestinska flyktingar. FN-organet har idag över 30.000 anställda, varav de flesta är palestinier.

Därefter bildade FN 1950 UNHCR (the UN High Commissioner for Refugees). Denna organisation ansvarar för - ja, alla flyktingar i hela världen utom palestinska flyktingar. Enligt dess egna uppgifter har UNHCR 10.966 anställda som arbetar i 130 länder för att hjälpa 17,2 miljoner människor.

Mängden palestinska flyktingar har märkligt nog ökat med tiden. År 2017 erkände UNRWA över 5,3 miljoner palestinska flyktingar, vilket är en sjufaldig ökning sedan 1949.

Anledningen är att palestinska flyktingar definieras annorlunda än alla andra flyktingar på den här planeten. UNHCR använder definitionen från FN:s flyktingkonvention (1951) med tilläggsprotokoll. UNHCR definierar flyktingar som ’människor som flyr konflikt eller förföljelse’. Men UNRWA hjälper även ’ättlingarna till palestinska manliga flyktingar, inklusive adopterade barn’. Följden blir att även om antalet palestinier som faktiskt flydde från det palestinska mandatet minskar med åren, så har mängden personer etiketterade ”palestinska flyktingar” skjutit i höjden.

En annan skillnad mellan de två organisationerna: UNHCR:s mandat är att lösa flyktingkriser, genom att hjälpa till med att integrera flyktingar i sina värdländer, eller slå sig ner i ett annat land. Detta är inte en av UNRWA:s uppgifter; tvärtom motsätter man sig försök till bosättning i nya länder.

Särskilt den Palestinska Myndigheten har på motsvarande sätt arbetat för att förlänga ”flyktingkrisen”. Sedan Osloavtalen har man motarbetat försöken att avveckla flyktinglägren på Gazaremsan och Västbanken.

För närvarande utbildar UNRWA 515.260 skolbarn, som är barnbarn och barnbarnsbarn till personer som faktiskt lämnade sina hem. 311.071 av dessa befinner sig på Gazaremsan och Västbanken. Under 2017 spenderade UNRWA 760 miljoner dollar - motsvarande ungefär två tredjedelar av sin budget - på utbildning. Dess socialtjänst hjälper 294.152 personer, och man förser 3,1 miljoner människor med vård.

Vid tillhandahållandet av dessa tjänster har UNRWA blivit partiskt mot Israel. Man främjar och förespråkar terrorism. UNRWA använder utbildningsmaterial som demoniserar judar, ignorerar eller förminskar Israels syn på konflikten, och man stöder våld. Organisationen har anställt terrorister på höga poster. Och dess anläggningar avsedda för utbildning eller vård har använts för att skydda Hamas vapendepåer, och en försåtminerad tunnelingång.

Förslag

Givet UNRWA:s bakgrund och den dysfunktionella roll organisationen i nuläget spelar, vore det önskvärt att reducera eller rentav lägga ner FN-organet. Här följer ett förslag på hur man skulle kunna gå till väga för att använda budgetnedskärningarna på ett konstruktivt sätt.

President Trump bör tillkännage att USA inte kommer att göra några framtida donationer, eller ge något annat typ av stöd till UNRWA, men att man är beredda att i stället ge motsvarande finansiella stöd till UNHCR på följande villkor:

1) Att UNRWA överlämnar alla sina åtaganden till UNHCR, och själva lägger ner verksamheten för gott.

2) Att UNHCR använder sig av sin egen personal, åtminstone på chefsnivå, och åtar sig att avsluta allt samarbete med terrorister (t.ex. att anställa Hamas-personal, och tillåta Hamas lagra vapen i anläggningarna, eller använda dem till tunnelingångar).

3) Att UNHCR identifierar vilka och hur många av dem som registrerats för UNRWA:s stöd som i själva verket är flyktingar enligt UNHCR:s definition. Endast de senare kommer att vara berättigade till tjänster och stöd från UNHCR.

4) Att UNHCR granskar allt utbildningsmaterial, och tar bort all antisemitisk och antiisraelisk propaganda från dem.

5) Att UNHCR förbereder en skriftlig plan för att integrera palestinska flyktingar i sina värdländer, och/eller placerar dem i andra länder utanför konfliktzonen.

UNHCR måste överta ansvar från UNRWA och vidta åtgärder som visar att man åtminstone påbörjat uppfyllande av samtliga villkor innan finansieringen återställs.

Detta förslag skulle få bort en aktör som förhindrar att flyktingfrågan löses. Det skulle också skapa rättvisa mellan flyktingar, genom att samma definitioner och finansiella resurser skulle gälla för all världens flyktingar - inklusive dem från Syrien, Irak och Rohingya-flyktingar från Myanmar.

[Fortsättning följer i kommande Israelnytt!]

Johanna Markind

Publicerad i The Tower 24 januari 2018

. Så kan vi lösa problemet med det palestinska flyktingorganet UNRWA [2:2]

I förra veckans Israelnytt visade författaren hur det palestinska flyktingorganet UNRWA förhindrar en fredlig lösning på den israelisk-palestinska konflikten. Dess uppdrag är felformulerat och dess arbete ofta direkt skadligt för fredsprocessen. Det föreslogs att UNRWA skulle läggas ner, och uppgifterna i stället lösas av UNHCR i linje med vad som gäller för alla andra flyktingar i hela världen. 

Genom att ta initiativet och kräva att UNHCR behandlar och definierar palestinska flyktingar precis som alla andra flyktingar - varken mer eller mindre - skulle USA föregå med gott exempel, och lättare få med sig opinionen. Invändningarna från FN och europeiska stater kommer att klinga än mer ihåligt än idag. Agerandet skulle också göra det möjligt för andra arabstater att inta en mer konstruktiv hållning. De vill ha Israels stöd mot den iranska expansionismen, de är trötta på det palestinska ledarskapets vägran att förhandla, de har många andra arabiska flyktingar att ta hand om, och befinner sig i en region i desperat behov av ökad stabilitet, vilket endast en permanent lösning kan ge.

USA:s agerande skulle också sätta fokus på det faktum att det idag bara finns ytterst få palestinska flyktingar kvar, och se till att deras situation löses på samma sätt som alla andra flyktingproblem - huvudsakligen genom integration och etablering på annan plats. 

Det finns 5,5 miljoner syriska flyktingar; FN, EU, Arabförbundet och medierna som i vanliga fall lobbar för palestiniers ”rätt” att ”återvända” till Israel, kräver inte att syriska flyktingar skall återvända till Syrien. Efter andra världskriget lät Tyskland 12 miljoner etniska tyskar bosätta sig där efter att ha fördrivits från Östeuropa. Israel tog om hand flertalet av de 850.000 judar som fördrivits från arabvärlden och Iran efter Israels bildande. Det finns ingen anledning till att de verkliga palestinska flyktingarna och deras efterlevande inte skall kunna slå sig ner i de palestinska områdena, eller integreras i Libanon, Jordanien, och de andra platser där de nu befinner sig.

Och kanske viktigast av allt skulle dessa förändringar pressa den Palestinska Myndigheten att agera som en riktig regering, istället för att vara den ständige bråkstaken. Genom ovanstående förslag skulle FN under ordnade former avsluta sitt åtagande att förse icke-flyktingar med tjänster som utbildning, sociala tjänster, och hälso- och sjukvård. I stället kommer den Palestinska Myndigheten att fylla denna roll.

Den Palestinska Myndigheten har framförallt satsat på att upprätthålla konflikten med Israel, snarare än att bygga effektiva institutioner för sin statsbildning. Man kan göra så här eftersom andra aktörer (inklusive UNRWA) levererar de tjänster som den Palestinska Myndigheten egentligen skulle ta hand om. Antagligen kommer det palestinska styret att fortsätta ducka för sitt ansvar, och skylla på Israel, USA och FN - men det är inte säkert att det skulle fungera. De nyliga protesterna i Iran visar att även ett förtryckt folk som tyngts av ständig propaganda till slut kan tröttna på att utnyttjas av sina regeringar.

Den Palestinska Myndigheten har vägrat att delta i konstruktiva förhandlingar, utan har i stället ställt absoluta krav på ”rätten att återvända” för ”flyktingar”, och vägrat gå med på permanenta gränser som ger Israel Jerusalem, eller ger Israel något annat över huvud taget. Under tiden håller man 5 miljoner flyktingar och deras efterlevande i limbo.

Den palestinska oviljan att kompromissa mötte motstånd när Trump nyligen erkände verkligheten, att Jerusalem är Israels huvudstad - ett erkännande som i själva verket inte uteslöt palestinska anspråk på delar av staden, bara det palestinska kravet att få HELA Jerusalem. Genom att pressa FN att behandla denna flyktingfråga som alla andra flyktingfrågor, och lösa problemet, skulle den amerikanske presidenten utgöra en motvikt till palestinsk vägran att förhandla, och i stället främja en lösning av konflikten.

Johanna Markind

Publicerad i The Tower 24 januari 2018

Det måste kännas rätt bra att vara Mahmoud Abbas

Idag fick den Palestinska Myndighetens president Mahmoud Abbas ett varmt välkomnande av de europeiska ledarna i Bryssel.

Ungefär två timmar innan han anlände till EU:s högkvarter, gjorde hans organisation Fatah en ny uppdatering på sin officiella Facebooksida.

Uppdateringen markerade årsdagen för den ”heroiske ledaren” Ali Hassan Salameh, hjärnan bakom kidnappningarna och morden på de elva israeliska idrottarna vid OS i München 1972. Fatahs uppdatering refererar till Salameh som ”martyr”, och kallar 1972 års massaker för ”den berömda operationen i München”.

Vid ett tidigare besök i Bryssel gjorde Abbas det famösa påståendet att mystiska ”rabbiner” försökte förgifta palestinska brunnar. Och så sent som förra veckan hävdade han att det judiska folket saknar koppling till Israel. Han upprepade också att den Palestinska Myndigheten under hans ledning även fortsättningsvis kommer att belöna dömda terrorister och deras familjer ekonomiskt.

När EU:s diplomatiska chef i dag hälsade Abbas välkommen, så uttryckte hon kritik endast vid ett tillfälle: när hon angrep israelisk ”bosättningsaktivitet”, och kallade den illegal enligt internationell rätt.

Inte ett enda ord om Abbas uppviglande, hatfulla retorik, eller det ständiga främjandet av våldsam terror som pågår under hans styre. Hon var däremot mycket mån om att försäkra Abbas om EU:s ”fortsatta stöd, även ekonomiskt”.

Det måste kännas bra att vara Mahmoud Abbas.

 

Avi Mayer

Publicerat som uppdatering på egna Facebooksidan 22 januari 2018
https://www.facebook.com/avi.mayer/posts/10106747424264538?pnref=story Svenska översättningen finns på vår hemsida.

Avi Meyer är internationell presstalesman för Jewish Agency for Israel. Han har hamnat på The Algemeiners lista med ”top 100 people positively influencing Jewish life around the world”, och den tredje mest inflytelserika personen på ’Jewish twitter’ enligt JTA. På twitter kan Avi Meyer följas här: https://twitter.com/avimayer

Upp till bevis, regeringen!

Det är nu några dagar sedan Förintelsens minnesdag. Göran Persson tog initiativet till att göra den 27 januari till en särskild minnesdag, och från 2001 är det en nationell minnesdag. Vi judar har haft vår minnesdag, Yom Hashoah, sedan många år, men det krävdes en Göran Persson för att resten av världen skulle inse betydelsen av att minnas Förintelsen på ett mer organiserat sätt.

2005 deklarerade även FN denna dag som minnesdag.

Det är naturligtvis både riktigt och rätt att ha en särskild minnesdag för Förintelsens offer, av många skäl. Det är inte bara vi judar som har en skyldighet att minnas, utan hela världen. Även om nazisterna och deras aktiva medhjälpare var förövare, bär den övriga världen – alla stater som stängde sina gränser för de judar som ville och försökte fly – också ett ansvar.

Det handlar även om en återupprättelse för alla som mördades och för de överlevande. Få överlevande är i livet, och de som fortfarande finns bland oss är gamla. De behöver och förtjänar ett erkännande och att lyssnas på.

Den 27 januari 2015, då det var 70 år sedan förintelselägret Auschwitz befriades, höll Livia Fränkel tal i Stockholms stora synagoga. Bland de närvarande fanns kungaparet och statsminister Stefan Löfven.

Jag minns det så väl. Livia Fränkel, som kom till Sverige som överlevande 1945, har bildat familj, fått barn, barnbarn och barnbarnsbarn och ett gott liv i Sverige. Men nu delade hon sin oro över dagens situation i Sverige. Hon sade att hon ångrade att hon stannat i Sverige och inte åkt vidare till Israel i stället efter Förintelsen.

Nu läser jag en intervju med en annan överlevande, Lea Gleitman. Även hon kom till Sverige 1945, även hon bildade familj här. Och även hon säger nu att hon beklagar att hon stannade i Sverige och inte bosatte sig i Israel.

Man bör lyssna på de överlevande. De har perspektiv. De har känsliga sinnen. De har känslospröt som förstår och känner igen stämningar och historiska skeenden. Många av dem säger att de tycker sig se 1930-talet komma tillbaka. Inte så att nazister håller på att ta makten eller att ett nytt folkmord på judar väntar runt hörnet. Det handlar om subtilare saker.

Vi ser alltmer antisemitism i hela Europa, och även i Sverige, och den kommer från många håll. Nazister som växer sig allt starkare och vågar visa sig mer öppet. En vänster vars Israelhat ofta går över gränsen till antisemitism. Men det största hotet i dag kommer från människor i Sverige med sitt ursprung i Mellanöstern.

En del kanske anser att jag är alltför alarmistisk. Men om man tittar på antalet anmälda antisemitiska hatbrott ökar de från år till år. Det är också tydligt i polisanmälningarna vilka de allra flesta förövarna är.

Forskningen visar samma sak. En undersökning av Lars Dencik och Karl Marosi om antisemitismen i åtta europeiska länder ger skrämmande resultat. Endast fyra procent av svenskarna har klassiskt antisemitiska åsikter, till exempel att judar har för mycket makt, tror att de är bättre än andra, inte bryr sig om andra, ligger bakom de flesta krig i världen, och så vidare.

Ändå uppger 60 procent av de svenska judarna att antisemitismen är ett stort eller mycket stort problem, och hela 87 procent av de svenska judarna hade under det senaste året hört en icke-judisk person yttra sig antisemitiskt. 87 procent!

Denciks och Marosis undersökning visar vidare att svenska judar känner sig hemma i Sverige, liksom till exempel franska judar känner sig hemma i Frankrike. Men just svenska och franska judar är de som oftast drabbas av såväl verbala som fysiska påhopp.

Det kan låta märkligt, men minns att de tyska judarna också kände sig väldigt tyska på 1920–30-talet. Svenska judar undviker att visa att de är judar; de bär i mindre utsträckning judiska symboler och berättar i mindre utsträckning på sina arbetsplatser att de är judar. Barn berättar inte för skolkamrater att de är judar.

Vi har i Sverige en regering som nu säger att man på allvar vill ta itu med antisemitismen. Då är det absolut nolltolerans som gäller. Judiska församlingar ska inte behöva lägga en enda krona på sin egen säkerhet. Landets lärare måste få vidareutbildning så att de behärskar detta ämne. Samtliga elever på högstadiet och gymnasiet måste få ordentliga kunskaper. Polis, åklagare, domstolar och andra myndigheter måste få resurser att prioritera dessa hatbrott.

Och självklart ska regeringen föregå med gott exempel och vara konsekventa. Man kan inte säga att man ska arbeta mot antisemitism, samtidigt som man ger miljarder till antisemiter i Mellanöstern som vill döda Israels judar.

Situationen är allvarlig. Nu vill vi se handlingar, inte bara ord.

Ulf Cahn
Generalsekreterare för Förenade Israelinsamlingen/Keren Hayesod. 
http://www.israelinsamlingen.org/

Israelkommentar publicerad i Världen idag 21 januari 2018

Iranavtalet och Münchenavtalet – en jämförelse

För 80 år sedan ingicks den ökända München-överenskommelsen mellan å ena sidan Hitler och Mussolini och å andra sidan Frankrikes Daladier och Englands Chamberlain. Den blev ökänd därför att den kom att bli en symbol för politisk godtrogenhet och stockdumhet från Frankrikes och Englands sida. I stora drag gick den ut på att Hitler skrev på ett papper där han lovade att han inte hade några flera territoriella anspråk i Europa, bara han fick delar av Tjeckoslovakien. Chamberlain reste hem, viftade triumferande med pappret och utropade ”Fred i vår tid”. Winston Churchill och andra som länge varnat för Nazitysklands upprustning och verkliga ambitioner hade länge stämplats som krigshetsare och marginaliserats.

Mindre än ett år senare invaderade Hitler Polen och demonstrerade att pappret han undertecknat inte var värt bläcket. Churchills kommentar blev berömd: ”De hade att välja mellan vanära och krig. De valde vanära, och fick krig på köpet.”

Varför denna historiska utvikning? Jo, för att parallellerna är så slående till en annan överenskommelse mellan en västledare och en annan barbarisk regim, Irans mullor. Här gällde det att pressa fram en utrikespolitisk seger efter åtta ganska misslyckade år för USA:s Barack Obama. Iran har under många år strävat efter kärnvapen, och man har aldrig gjort någon hemlighet av vad man tänker göra med dem: utplåna den judiska staten, precis som Hitler försökte utplåna det judiska folket.

Men Israel vill av naturliga skäl inte låta sig utplånas och protesterade starkt mot ett avtal med Iran som i princip bara innebär att Iran lovar att inte skaffa kärnvapen på 12 år, men ändå får fortsätta med kärnforskning ”för fredligt syfte”, och som tack frigjordes flera hundra miljoner dollar som tidigare varit frysta i USA. Pengar som vi nu vet inte har kommit Irans folk till del utan till att fortsätta finansiera terror – precis som tidigare. Dessutom släpps bara kontrollanter in där Iran behagar. Irans mullor har säkert fått tillfälle att skratta lika gott åt de godtrogna västmakterna som Hitler gjorde.

Trots protesterna från Israel och den konservativa delen av USA:s kongress pressades avtalet igenom. Barack Obama hade alltså inga problem med att ignorera det dödliga hot mot Israel (och även resten av Mellanöstern) som nu blivit ännu allvarligare, för att få en utrikespolitisk framgång och skaffa sig ett eftermäle som fredsskapare.

Obama och John Kerry tävlar här i blåögdhet med Neville Chamberlain, som fick avgå i vanära när Hitlers verkliga ambitioner blev tydliga. Däremot har ingen anklagat Chamberlain för cynism, vilket däremot har präglat Obamas och Kerrys hantering av Iranavtalet.

Denna cynism har möjligen fått helt andra proportioner genom nya avslöjanden. Amerikanska DEA och FBI hade nämligen under ett antal år kartlagt de nära banden mellan Hizbollah och knarkkartellerna i Mexiko, där inkomster från knarkhandeln av Hizbollah användes till vapeninköp och terror. Man började för cirka fyra år sedan närma sig punkten för att slå till, men fick kalla handen uppifrån (läs: Vita Huset), och locket lades på. Tydligen var anledningen att Obama inte ville göra något som retade upp Iran, Hizbollahs finansiär, och äventyrade Iranavtalet. Detta är allvarligt nog, men det har också visat sig att USA:s kongress aldrig fick vetskap om utredningen om Hizbollah-knarkkartellerna, och var ovetande om detta när de röstade igenom Iranavtalet.

Kontentan blir alltså att USA:s kongress på falska premisser röstade för ett avtal som troligen kommer att visa sig lika värdelöst som Chamberlains papperslapp. Ett avtal som tvärtemot att göra Mellanöstern säkrare kommer att föra det ett stort steg närmare mardrömmen med fanatiska mullor som snart har makt att göra verklighet av sitt upprepade löfte om att lägga Israel i aska.

Israel står inför ett hemskt dilemma. 1981, när Saddam Hussein höll på att bygga sin kärnreaktor för framställande av kärnvapen, flög man helt sonika dit en söndagsförmiddag när ingen jobbade där, och bombade ut anläggningen. Israel fördömdes självklart av FN för detta, men bara tio år senare, vid Gulfkriget, var snart sagt hela världen tacksam för att galningen Hussein inte hade tillgång till kärnvapen.

Iran lärde sig sin läxa, och deras kärnanläggningar är nedgrävda djupt under jorden. Det skulle krävas inget mindre än en markinvasion för att oskadliggöra Iran innan de hinner få sina kärnvapen och mardrömmen är ett faktum. Och skulden för det dilemma som Israel har satts i vilar mycket tungt på två män: Barack Obama och John Kerry. Samtidigt vet Israel att om man skulle utföra ett förebyggande anfall kommer man att fördömas mycket hårt och isoleras av just de länder som håller Irans mullor under armarna. Inte minst Sverige, som enligt uppgift har tredubblat sin handel med Iran sedan 2000.

Det är mycket svårt att sia om vad som kommer att ske. Det enda man kan vara helt säker på är att ingen kommer att tillåtas bränna judar en gång till. Det är staten Israel garant för, och de kommer att göra allt som krävs för att skydda sitt folk.

Bengt-Ove Andersson

Publicerad på Sverige-Israels hemsida 15 januari 2018
http://www.sverigeisrael.se/nyheter/blogg/iranavtalet-och-munchenavtalet-en-jamforelse/

___
Se även det anförande som Lars Adaktusson just höll i Europaparlamentet:
"Silence about the Iranian misrule, reflexts very badly on the EU"

Om utvecklingen i Iran:
Finding the Way Forward on Iran (Bret Stephens, NYT 5/1)

Grundlösa anklagelser mot Israel

Anklagelserna om apartheid förhindrar en försoning mellan israeler och palestinier och är på alla sätt missvisande och fel. Ändå är det precis det Kristina Ivarsson på Emmaus Björkå gör, skriver Ulf Öfverberg, Samfundet Sverige-Israel i Stockholm.

SLUTREPLIK Antisemitismen, 14 och 23/12

”Att tillämpa begreppet apartheid på israeler”, säger Benjamin Pogrund, f d anti-apartheidaktivist, ställföreträdande redaktör på Rand Daily Mail och en vän till Nelson Mandela, ”är både rent faktiskt fel och politiskt naivt.” Men många gör allt för att ignorera Pogrunds råd. Kristin Ivarsson (Emmaus Björkå) är en av dem.

I sin replik på min tidigare artikel framför hon påståenden men ingen empiri och ingen kontext. Hon nämner bosättningarna, skyddsbarriären och vattentillgången. Alla tre omständigheterna förklaras av ”strukturellt rasistiskt förtryck, apartheid” från Israels sida mot palestinierna.

Vattnet

Oslo-avtalet mellan Israel och palestinierna skapade en vattenkommitté bestående av israeler och palestinier vars syfte är att godkänna nya vattenprojekt och se över konsumtionen. Det finns problem med vattentillförseln. En del problem beror på Palestinska myndigheten (PA) som vägrar samarbeta med israeliska myndigheter; beroende på att en avloppslinje eller en anläggning för vattenbehandling involverade service till israeliska bosättningar och inte endast palestinska byar.

Nu senast, i juli 2017, slöts ett vattenavtal mellan Israels regering och PA som är en historisk överenskommelse i regionen. Avtalet innebär att palestiniernas vattenförsörjning förbättras avsevärt, både på Västbanken och i Gaza.

Vattenfrågan är ett spänt debattämne mellan israeler och palestinier, och det finns berättigat missnöje bland palestinier såväl som nonchalans hos den palestinska politiska ledningen och byråkratin. Men att det finns problem är inte detsamma som apartheid.

Skyddsbarriären

Den byggdes 2002 som ett drastiskt försök att stoppa framtida terrorhandlingar mot israeler. Den separerar inte två ”raser” utan skyddar israelisk civilbefolkning – både arabiska och judiska israeler - från terrorhandlingar. Efter skyddsbarriären färdigställdes sjönk också terrorhandlingarna markant. I ett framtida fredsavtal mellan Israel och PA har israeliska företrädare sagt att skyddsbarriären kan justeras i enlighet med ett sådant avtal. Åsikterna om barriären eller ”muren” är olika men någon apartheid är det inte frågan om.

Bosättningarna

Det bor omkring 590 000 bosättare bakom det som kallas den gröna linjen, d v s gränsen från 1967. Men omkring 200 000 av dessa bor i 12 judiska bostadsområden i östra Jerusalem som med all sannolikhet kommer att fortsätta vara israeliskt även efter en fredsöverenskommelse. Ytterligare 300 000 bor i stora bosättarblock väster om den israeliska säkerhetsbarriären, som också med stor sannolikhet till övervägande del kommer att fortsätta tillhöra Israel vid ett fredsavtal i utbyte mot andra områden som tillfaller den palestinska sidan. Återstår gör omkring 90 000 bosättare.

Dessa bor djupare in på Västbanken och behöver förflyttas vid ett fredsavtal. Men av dessa 90 000 bosättare har över 30 procent visat intresse för att flytta frivilligt om omständigheterna för detta är goda, som kompensation för flytten och förlorad egendom med mera, enligt en opinionsundersökning från 2103 -2014 (Blue White Future and the Macro center for Political Economics).

Slutsatsen är att bosättningarna givetvis är ett av flera hinder för ett fredsavtal men inte det största och inte det enda. Det finns andra hinder som Kristin Ivarsson inte nämner; hinder som inte passar i hennes manikeiska världsuppfattning. Sådana är det palestinska ledarskapet, dess nepotism, korruptionen, det ekonomiska och ideologiska stödet till terrorister, antisemitismen, avsaknaden av demokrati och så vidare.

Misslyckade fredsförhandlingar

Sanningen är att Israel finns på Västbanken efter 1967 inte för att Israel vill styra över de palestinska områdena utan för att en rad av fredsförhandlingar – i vilka Israel eftersträvade erkännande och säkerhetsgarantier i gengäld för skapandet av en palestinsk stat i Gaza och på Västbanken – har misslyckats så här långt.

Anklagelserna om apartheid förhindrar en försoning mellan israeler och palestinier. Det är ett språkbruk som inget har med verkligheten att göra utan bidrar istället till polarisering av debatten och låsta positioner. Vill Kristin Ivarsson kritisera Israel och dess regeringar, gör det, men sakligt som när andra länder och dess regeringar kritiseras. Med falska anklagelser om apartheid och strukturell rasism kommer vi endast längre från en fred – inte närmare.

Ulf Öfverberg
Ordförande, Samfundet Sverige-Israel Stockholm
http://stockholm.sverigeisrael.se/

Publicerad i GP 12 januari 2018

Israelpolitiken är skadlig och behöver omprövas

Både Norge och Danmark har ökat kontrollen för att deras skattemedel inte ska hamna i händerna på palestinska terrorister.

Sverige bör ansluta sig till sina europeiska partners och inta en mycket mer balanserad hållning i förhållande till Israel, skriver ambassadör Ilan Ben-Dov.

De senaste veckorna har både Norge och Danmark beslutat att utöka kontrollen av medel avsedda för den Palestinska myndigheten, med målsättningen att förhindra en situation där skattepengar överförs till palestinska organisationer som stödjer terror och uppvigling till våld.

Beslutet innebär inte att Norge och Danmark upphör med sitt stöd till palestinierna, inte heller har de för avsikt att skada relationerna till den Palestinska myndigheten. 

Liksom flertalet europeiska stater, förstår både Norge och Danmark att det är möjligt att samtidigt ha goda relationer till både palestinierna och staten Israel.

Början av ett nytt år är också ett tillfälle att uppmuntra den svenska regeringen att omvärdera sin policy vis-a-vis Israel. Det är hög tid att uttrycka önskemålet om en betydligt mer balanserad och mindre ensidig Israelpolitik från svensk sida.

Nästan alla kriser i Mellanöstern saknar koppling till Israel

Var och en som har följt utvecklingen i Mellanöstern under de senaste åren, inser att regionen har förändrats i grunden. De som tidigare brukade tala om "Mellanösternkonflikten" förstår i dag att det inte längre går att tala om en konflikt framför alla andra, utan att det beklagligt nog handlar om många olika konflikter. 

Det är också tydligt att den arabisk-israeliska konflikten inte är den centrala konflikten i regionen. Också en betydande del av de arabiska staterna inser i dag klart och tydligt detta faktum.

Det är i själva verket uppenbart att nästan alla de kriser vi nu ser i Mellanöstern – och som pågått under de senaste sju åren, sedan början av den så kallade "arabiska våren" – saknar all koppling till Israel.

De som under så många år har hävdat att en lösning på den palestinsk-israeliska konflikten är nyckeln till fred i Mellanöstern och global stabilitet – och som alltför ofta placerat Israel på de anklagades bänk – förstår i dag att den våldsamma blodsutgjutelse som pågår mellan sunni och shia liksom de iranska mullornas försök att uppnå hegemoni i Mellanöstern genom understöd för våld och terror, utgör de verkligt allvarliga hoten mot stabiliteten i regionen.

Mellanöstern har förändrats och även Europa är statt i förändring. Allt detta kräver en anpassning och uppdatering av den svenska utrikespolitiken gentemot Israel - den enda demokratiska staten i Mellanöstern och den enda som delar Sveriges grundläggande värderingar.

Det har blivit hög tid att ompröva Sveriges hållning gentemot Israel, som kraftigt skiljer sig från flertalet europeiska nationers, och att reflektera över huruvida denna verkligen är gynnsam för Sveriges nationella intressen – eller i själva verket tvärtom skadlig. Vidare är det också läge att reflektera över huruvida den policy som varit rådande tills nu har ökat Sveriges möjligheter att påverka båda sidor i den palestinsk-israeliska konflikten (jag understryker: båda sidor) – eller tvärtom genom sin ensidighet bara har försvagat Sveriges möjligheter att påverka.

Alla europeiska stater i övrigt har nära och vänskapliga relationer med både palestinier och israeler. Dessa relationer innefattar en intensiv dialog med Israel – en dialog som baseras på sann vänskap, trots ibland djupa meningsskiljaktigheter.

Också för Sverige vore det nu läge att ansluta sig till sina europeiska partners och inta en mycket mer balanserad hållning i förhållande till Israel.

Det är hög tid för Sverige att omvärdera sin Israelpolitik.

Av Ilan Ben-Dov
Israels ambassadör i Sverige

Debattartikel publicerad i Expressen 10 januari 2018

Wallström blundar för hatet och våldet i Iran

Medan stora delar av världen åtnjöt sin vinterledighet pågick stora demonstrationer i Iran, som av regimen möttes med brutalt våld, ett dussintal dödsfall, tusentals arresteringar och inskränkningar av grundläggande demokratiska fri- och rättigheter.

Detta i ett land där islamistisk extremism, förtryck och massmördande av medborgare tillhör vardagen. Ett land som sponsrar terrorism, som bidrar till instabilitet i hela Mellanösternregionen och som bidrar till det nordkoreanska kärnvapenprogrammet.

USA var tidiga med att fördöma regimens ageranden, uttala stöd för demonstranterna och begära att frågan skulle behandlas i FN:s säkerhetsråd. Att Donald Trump är president i USA gör inte kravet på respekt för demokrati och mänskliga fri- och rättigheter fel.

Europeiska unionen slog fast att mänskliga rättigheter var en kärnfråga för EU i ett uttalande som var förvånansvärt dämpat, men långt ifrån så passivt som svenska regeringens ovilja att fördöma regimens dödliga våld och utrikesminister Margot Wallströms ljumma konstaterade att mötesfriheten är viktig. Som om mötesfriheten över huvud taget existerar i Iran.

På frågan om huruvida EU bör ställa sig bakom krav på demokrati svarade Wallström att alla hade rätt till en åsikt och att människor skulle få demonstrera för arbetslöshet, men ställde samtidigt frågan ”tänk om andra skulle yttra sig om vår utveckling?”. Som om krav på demokrati vore att likställa med inrikespolitiska skiljelinjer i ett demokratiskt samhälle.

Att Sveriges utrikesminister oroar sig för att ha åsikter om tyranni och förtryck i andra länder eftersom det kan innebära att andra länder kan ha synpunkter på svensk politik är häpnadsväckande och inget annat än ren feghet.

Samtidigt avfärdade Wallström, som annars har en benägenhet att se FN som medel för alla mål, kraven på att utvecklingen i Iran ska lyftas i FN:s säkerhetsråd och menade att det inte behövs. Det är att underskatta Irans betydelse för regionen och att ignorera de medborgare i Iran som nu drabbas.

När Donald Trump erkände Jerusalems som Israels huvudstad var Wallström kvick att initiera ett extramöte i säkerhetsrådet, med förevändningen att det kunde skapa social oro i området. Men när demonstranter slås ner av en blodig regim svarar Wallström att det inte är nödvändigt och befarar en öppen konfrontation i säkerhetsrådet.

Dessa uttalanden är i linje med den blindhet som präglar svensk utrikespolitik i Mellanöstern i stort, där svenska regeringen aldrig missar ett tillfälle att kritisera Israel men står passiva inför det förtryck som utövas av diktaturregimer i grannländerna.

Det vore inte mer än rimligt att ställa sig bakom krav på frihet och demokratiska val och göra starka fördömanden mot diktaturen, snarare än vädja till den att upprätthålla en mötesfrihet som inte existerar.

I stället för att oroa sig över vad diktaturer kan vilja säga om politiken i det öppna och demokratiska samhälle vi har i Sverige borde Sveriges utrikesminister reagera mot hatets krafter och stödja dem som står upp mot förtrycket.

Gunnar Hökmark
Delegationsledare för Moderaterna i Europaparlamentet

Debattartikel publicerad i Aftonbladet 9 januari 2018

Underkategorier

Politik

Näringsliv

Kultur

Vetenskap

Sida 29 av 37

Kategorier

Fler artiklar