Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Aktuella nyheter om Israel

Danmark skär ned finansiering till palestinska organisationer

Danmark meddelade i veckan att de skär ned sitt bistånd och granskar all finansiering till icke-statliga organisationer i Palestina, till följd av Palestinian Media Watchs rapport som avslöjade att pengar användes för att bygga en samlingslokal uppkallad efter en massmördare. Norge, Tyskland, Belgien, Nederländerna, Sverige och Schweiz är länder som också skär ned sin finansiering efter Palestinian Media Watch rapportering.

Tidigare i år, den 26 maj, rapporterade Palestinian Media Watch att medel från Norge, FN och ett konglomerat av länder, däribland Danmark, Nederländerna, Sverige och Schweiz, hade använts för att bygga ett centrum för unga kvinnor som senare namngavs efter terroristen Dalal Mughrabi. Mughrabi ledde en terrorattack 1978 som resulterade i morden på 37 israeler, däribland 12 barn.

Förra veckan beslutade Danmark att avbryta sitt bistånd till organisationen och granska ytterligare finansiering av palestinska icke-statliga organisationer. Beslutet fattades efter en undersökning som inleddes efter Palestinian Media Watchs rapport att centrumet, WATC, som finansierades av Danmark, namnges efter en palestinsk mördare. Danmark meddelade att det också kommer att strama åt förutsättningarna för att ge finansiering till samtliga palestinska icke-statliga organisationer och att majoriteten av stödet, som avbrutits efter rapporten, inte kommer att betalas.

The Jerusalem Post skrev om beslutet den 24 december i år:
“Denmark will tighten the conditions for providing money to Palestinian NGOs, Foreign Minister Anders Samuelsen said… The review followed revelations in May that a women’s center partly funded with European aid money… was named after Dalal Mughrabi, who took part in the Coastal Road massacre in 1978 that killed 37 people… Samuelsen also said that the ‘majority of aid’ suspended from the summer while the review was under way will not be paid.”

När Palestinian Medi Watch släppte sin rapport  krävde Norge genast att de norska pengarna skulle återbetalas:

På norska utrikesdepartementets hemsida skriver utrikesminister Børge Brende i maj:
“The glorification of terrorist attacks is completely unacceptable, and I deplore this decision in the strongest possible terms. Norway will not allow itself to be associated with institutions that take the names of terrorists in this way… We have asked for the logo of the Norwegian representation office to be removed from the building immediately, and for the funding that has been allocated to the centre to be repaid.”

Palestinian Media Watch har även rapporterat om en palestinsk skola, som byggts med belgiska medel, också namngetts efter mördaren Dalal Mughrabi, Belgien fördömde det hela och frös finansiering av tio andra palestinska skolor.

En talesperson vid belgiska utrikesdepartementet, Didier Vanderhasselt, uttalade sig i tidningen The Algemeiner i oktober:

“Belgium unequivocally condemns the glorification of terrorist attacks and will not allow itself to be associated with the names of terrorists… Belgium has immediately raised this issue with the Palestinian Authority and is awaiting a formal response… In the meantime Belgium will put on hold any projects related to the construction or equipment of Palestinian schools.”

Israel idag

Publicerad på ambassadbloggen 3 januari 2018

2018 kan bli positivt för Israel!

För ett år sedan var fortfarande Barack Obama president i USA. Redan från början av sin första presidentperiod 2009 hade han en mycket kritisk inställning till Israel. Bland det första han gjorde var att åka till Kairo och hålla sitt sedermera famösa tal till arabländerna och muslimerna i Mellanöstern. Däremot besökte han inte Israel under sin första presidentperiod och relationerna med Benyamin Netanyahu var märkbart frostiga.

Inför presidentvalet lät det annorlunda. Obama höll tal där han, liksom alla presidentkandidater under många år före honom, betygade sin omsorg om den judiska staten. Han sade till och med i ett tal att ”Jerusalem är Israels odelbara huvudstad”.

Den 23 december 2016, när Donald Trump vunnit presidentvalet och fyra veckor innan Obama skulle lämna sin post, gav han Israel ett riktigt knivhugg i ryggen. Fyra länder lade fram en resolution i FN:s säkerhetsråd, resolution 2334. Det blev den första som gick igenom sedan 2009, som behandlade Israel och de så kallade ockuperade områdena, och den första så kritiska mot Israel sedan 1980. USA lade ner sin röst, samtliga övriga 14 länder röstade för resolutionen som ensidigt anklagade Israel och ”ockupationen” för att vara anledningen till konflikten med palestinierna.

Den 20 januari 2017 tillträdde Donald Trump som USA:s president och det blev uppenbart hur den amerikanska politiken gentemot Israel förändrades. Om det tog Obama fyra år att besöka Israel tog det Trump fyra månader. Det var också tydligt att Trump och Netanyahu hade en vänskaplig och förtroendefull relation. Trump utsåg Nikki Haley till FN-ambassadör och nu lät det helt annorlunda i FN. Israel och USA var återigen de nära allierade de bör vara.

Donald Trump hade inför valet sagt att Jerusalem är Israels huvudstad och att han ville flytta USA:s Israelambassad dit. Det har många kandidater och valda presidenter sagt före honom, och jag måste medge att jag inte trodde han skulle uppfylla sitt löfte. Mycket riktigt, i maj 2017 gjorde han som samtliga presidenter gjort två gånger om året sedan 1995: utnyttjade möjligheten att skjuta upp det beslut om att flytta ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem, som senaten och representanthuset redan hade beslutat om.

FN är ett kapitel för sig, som vi alla vet. 86 procent av generalförsamlingens resolutioner under 2012–2015 behandlade Israel och kritiserade ensidigt landet för allt mellan himmel och jord.86 procent! Men, som Golda Meir sade en gång i tiden: ”Om Algeriet lade fram en resolution att jorden är platt och att Israel hade plattat till den, skulle den gå igenom med 164 röster mot 13 med 26 frånvarande”.

Även en del FN-organ, som UNESCO och rådet för mänskliga rättigheter, har fortsatt sin ensidiga Israelfientliga linje. Trump beslöt i oktober att lämna UNESCO och i december beslöt Netanyahu detsamma. Även finansieringen av UNESCO:ss och andra FN-organs arbete är ifrågasatt av Trump.

Så kom då den 6 december 2017. Dagen då Donald Trump sade det uppenbara och det enda riktiga: att Jerusalem är Israels huvudstad och att USA ska flytta sin Israelambassad dit. Reaktionerna var väntade: palestiniernas ledarskap rasade, många arabländer likaså, EU och givetvis Sverige sade att detta inte stämde med ”Jerusalems status” och att tvåstatslösningen är enda lösningen på konflikten mellan Israel och palestinierna. FN:s generalförsamling beslöt med stor majoritet att kritisera USA:s beslut. Men flera länder har sedan dess sagt att de ska flytta sina ambassader till Jerusalem.  

Sammantaget kan 2018 bli ett år av positiv förändring ur Israels perspektiv. USA:s tryck mot FN och dess uppenbara ensidighet hårdnar. Upprördheten inom arabvärlden mot Trumps beslut den 6 december har inte varit så stor som palestinierna hade önskat. Allt fler länder i till exempel Afrika och Sydamerika har blivit mer positiva till Israel. Vi ser ett antal östeuropeiska länder inom och utom EU som stöder Israel på ett annat sätt än Västeuropa och EU. Palestinierna i Gaza men även på territorierna riktar alltmer sin ilska mot sina egna ledare och inte mot Israel. Kanske kan världen få upp ögonen för det den välrenommerade israeliske journalisten Khaled Abu-Toameh hävdat i decennier nu. Att det är det palestinska ledarskapet som är problemet, inte Israel. Att Abbas (liksom tidigare Arafat) inte går att lita på av två skäl, nämligen dels för att han inte förbereder sitt eget folk för att leva i fred utan raka motsatsen, och dels att han öppet säger (på arabiska) att han inte kan kompromissa för att han inte kan tala för världens 1,5 miljarder muslimer (detta avser främst Jerusalem).

Genom att Israel och USA båda står på sig, håller en principfast och rakryggad linje och sätter hårt mot hårt mot Israels fiender, kan man åstadkomma mycket. Sedan må FN, EU och Sverige säga vad de vill. De står just nu inte på sanningens sida.

Ulf Cahn
Generalsekreterare för Förenade Israelinsamlingen/Keren Hayesod. 
http://www.israelinsamlingen.org/

Israelkommentar publicerad i Världen idag 3 januari 2018

Genomför en vaccinationskampanj mot antisemitism

"Om vi inte går till botten med roten till antisemitismen, bland annat kopplingen till antisionismen, så kommer vi aldrig tillrätta med problemen", skriver Jonas Segersam, kommunalråd i Uppsala som föreslagit en "vaccinationskampanj mot antisemitism" i kommunens skolor.


Sverige skakas av antisemitiska demonstrationer och våldsdåd mot synagogor och judar. Alla rycker enstämmigt ut från höger till vänster och fördömer dessa antisemitiska yttringar. Det är bra. Men vi måste våga prata om rötterna till problemen, och dessutom måste vi våga konfrontera antisionismen som är en grogrund för antisemitism i Sverige i dag.

Jag förstår att svenska judar är ytterst trötta på att hela tiden bli sammanblandade med synen på Israel utifrån Israel-Palestina-konflikten. Svenska judar är (vanligen) inte israeler och lika lite som Sverigefinnar ska behöva svara för den finska regeringens agerande så ska judar i Sverige behöva stå till svars för vad den israeliska regeringen gör.

Men, om vi accepterar ett synsätt som innebär att förneka staten Israels rätt till existens, eller att Israel är en stat som är rasistisk, apartheid eller som kan jämföras med Hitler-Tyskland, ja då öppnar vi för ett synsätt som indirekt leder till att vi legitimerar antisemitism bakvägen.

Det går inte att under några omständigheter förklara eller försvara vare sig Hamas, Hizbollah eller andra terrororganisationers agenda. Att acceptera ett synsätt som innebär att man förhärligar och upphöjer dödande av israeler (därmed judar) som något positivt, och att den demokratiska staten Israel inte bör finnas, innebär ett accepterande av antisemitism.

Att vi sedan har problem med islamofobi i Sverige, eller att muslimer alltför ofta utsätts för både hat och orättvisa påhopp är inget försvar för att vi inte ska våga fördöma den ytterst utbredda antisemitismen i Mellanöstern. Detta synsätt innebär att Israel inte bör finnas, och att det är okej att döda judar bara för att de är judar. Jag och min familj har själva bott i Haifa i Israel och med egna ögon sett den propaganda som maler i vissa arabiska tv-kanaler (i det här fallet Al-Manar, Hizbollahs kanal från Libanon), med exempelvis en modern dramatisering av Sions Vises protokoll, en av antisemitismens klassiska verk, och ett förhärligande av barnsoldater som kämpar mot Israel. Vi har också rest med de busslinjer som bara något år tidigare (2001) utsattes för självmordsattentat riktade mot judar.

På senare år har vi tyvärr fått uppleva terrorattentat även i Sverige, tack och lov inte i någon större omfattning. Det har ändå hjälpt till att svenskar fått upp ögonen för terrorismen, och dess rötter. För judar, särskilt i Israel, har detta varit en smärtsam erfarenhet under decennier. Samtidigt har det också lett till att på grund av alla säkerhetsåtgärder är Israel ett av världens säkraste länder att bo och leva i.

Så länge inte den Palestinska myndigheten i praktisk handling och politik tar tydligt avstånd från den utbredda antisemitismen i Mellanöstern, så är erkännandet av staten Palestina något som kommer att ligga Sverige till last under överskådlig framtid. Även det innebär i praktiken ett indirekt erkännande av den förtäckta antisemitism som den accepterade överrocken antisionismen döljer.

Visst ligger det en komplexitet i att staten Israel själv definierar sig som en judisk stat, men man får aldrig glömma att israeliska araber har fullständiga demokratiska och juridiska rättigheter i denna stat. Arabiska är, bredvid hebreiska och engelska, officiellt språk. Parlamentariker i Knesset kan både förneka staten Israels rätt till existens och öppet samarbeta med ledare för länder som ligger i öppet krig med Israel (Syrien) och ändå sitta kvar som Knesset-ledamöter.

Staten Israel står för ett tydligt försvar för en rättsstat och mänskliga rättigheter. En stark kontrast till Israels grannländer, där yttrandefrihet och demokratiska rättigheter är mer undantag än regel. Även israeliska kvinnor (såväl judiska som arabiska) har fullständiga rättigheter, till skillnad från exempelvis kvinnor i grannlandet Saudiarabien som inte ens får köra bil, än mindre rösta i demokratiska val.

Om vi inte går till botten med roten till den antisemitism vi nu ser flera konkreta tecken på i Sverige, bland annat genom kopplingen till antisionismen, så kommer vi aldrig kunna komma tillrätta med problemen.

Jag har i Uppsala kommunfullmäktige föreslagit en vaccinationskampanj mot antisemitism i kommunens skolor. I Sverige lever fortfarande överlevande från Förintelsen. Inte en enda skolelev i vårt land borde kunna undgå att få höra deras självupplevda vittnesbörd om vad antisemitism innebär. Vi ska aldrig behöva frukta att något liknande skulle accepteras i Sverige.

Jonas Segersam

Debattartikel publicerad i Världen idag 27 december 2017


Jonas Segersam är kommunalråd (KD) i Uppsala, och sitter i styrelsen för Uppsalas lokalavdelning av Vänskapsförbundet Sverige-Israel.

Segersams blogg:
https://segersam.blogspot.se/

Varför censurerades berättelsen om Malki Roth i Sverige?

Förra sommaren censurerades en dokumentär om antisemitism av den tyska kanalen WDR, och av franska Arte. Filmen hette ”Auserwählt und ausgegrenzt - Der Hass auf Juden”. Anledningen till censuren? Joachim Schroeders och Sophie Hafners film talade inte illa om Israel. Nu inträffar ett liknande fall i Sverige.

Regissören Bo Persson för en politisk kamp mot det svenska public service-företaget SVT, som först bidrog med pengar men sen censurerade hans film ”Watching the moon at night”. Persson, som gjorde dokumentären tillsammans med Joanna Helander, är säker på att beslutet beror på att dokumentären har med en del israeliska terroroffer. Den en och en halv timma långa filmen återger personliga erfarenheter av terror hos offer från Algeriet, Spanien, Frankrike, Moskva, Israel, USA, Colombia, Tyskland, Nordirland, och från andra håll. Den har filmats i sex länder och baseras på intervjuer med välkända experter som Walter Laqueur, den bortgångne André Glucksmann och Robert Wistrich.

Filmens huvudsponsor var Svenska Filminstitutet, och regissören och manusförfattaren Marianne Ahrne, som godkände finansieringen, kritiserar SVT för att inte sända den. Bland israelerna hittar vi Arnold Roth, far till en israelisk flicka Malki Roth, som dödades av en självmordsbombare i Sbarro-pizzerian i Jerusalem, och Dan Alon, som överlevde massakern på israeliska idrottare vid OS i München.

Persson har startat ett upprop mot SVT:s beslut. Uppropet har också undertecknats av några ledamöter i Svenska Akademien - som utser nobelpristagare - och av många medlemmar i  Föreningen Förintelsens Överlevande i Sverige. En chef vid SVT läste filmens synopsis och uppmanade sedan Persson att visa att Israel är ’den verklige angriparen’. Sådan är idag atmosfären i Malmö, Göteborg och Stockholm, där bomber just riktats mot synagogor, israeliska flaggor bränts, och ’död åt judarna’ skanderats på torgen.

Som om terror mot Israel skulle vara annorlunda än den som slår till på andra håll. Som om den skulle vara mindre allvarlig, lättare att ursäkta, och lättare att förstå. Säg det till Malki Roth.

För tio år sedan skrev jag en bok om den andra intifadan, betitlad “A new Shoah. The untold story of Israel's victims of terrorism”. Jag intervjuade Arnold, Malkis far. Han berättade för mig att den stora utmaningen för dem som överlevt terrorattacker, är att finna och tillämpa sätt att överleva förövarnas ondska. Att behålla sin mänsklighet, värdighet, generositet, och optimism.

Detta är exakt vad länder som Sverige fruktar mest: Israels glädje och kärlek till livet - trots all den terror som drabbat landet.

Giulio Meotti

The writer, an Italian journalist with Il Foglio, writes a twice-weekly column for Arutz Sheva. He is the author of the book "A New Shoah", that researched the personal stories of Israel's terror victims, published by Encounter and of "J'Accuse: the Vatican Against Israel" published by Mantua Books.. His writing has appeared in publications, such as the Wall Street Journal, Frontpage and Commentary.

Publicerad i Israel National News, Arutz Sheva, 22 december 2017

Europas diplomatiska krig

Knappt två veckor efter president Donald Trumps erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad kan vi lugnt konstatera att varningarna om en tredje intifada, blodbad och jordens undergång har varit aningen överdrivna. Visst har vi sett gatuprotester i Israel och i den muslimska världen och runt om i Europa, där man bränt amerikanska flaggor och ropat antisemitiska slagord. Men i konfliktens epicentrum, Jerusalem, har det ännu varit förhållandevis lugnt. Efter fredagsbönen två dagar efter Trumps utspel var det enligt lokala källor fler journalister än demonstranter som samlats till de utlysta protesterna vid Damaskusporten i Jerusalem. Det fanns dock inget blodbad att rapportera om.

På många håll i världen, som i Kanada och Australien, har reaktionerna varit mycket återhållsamma. I andra länder, som i Indien, har man helt och hållet avhållit sig från att kommentera utspelet. När de 57 islamiska staternas samarbetsorganisation OIC i fredags föreslog att man gemensamt skulle erkänna östra Jerusalem som Palestinas huvudstad, meddelade Ryssland, Kina och Indien att något sådant beslut inte är att vänta från deras sida. Det som undgått de flesta är att Ryssland redan i april erkände västra Jerusalem som Israels huvudstad utan att det föranledde några protester eller tidningsnotiser.

I en kolumn i brittiska The Guar­dian beklagade sig den starkt pro-palestinska skribenten Robert Fisk över att OIC i praktiken har förlorat sin betydelse och i dag påminner mera om Tsar­ryssland före revolutionen än en relevant intresseorganisation. De islamiska länderna, som ännu under sjuttiotalet kunde styra västvärldens politik mot Israel med hjälp av sitt oljevapen, står i dag rådlösa inför USA:s agerande. Fisk noterar att i stället för att enas om en gemensam strategi mot USA eller Israel är man fullt upptagen med att kriga mot varandra.

På samma gång aviserar flera afrikanska länder att det kan bli aktuellt med ambassadflytt till Jerusalem de närmaste månaderna, efter att relationerna till Israel klart har förbättrats under de senaste åren. På många håll i Afrika känner man en större värdegemenskap med den judiska staten Israel än med det postkoloniala Europa, som medvetet försöker påverka de afrikanska ländernas inrikespolitik genom att sätta egna villkor för sin biståndspolitik.

Även bakom den eniga EU-fasa­den i Bryssel finns det en stark kritik mot EU:s diplomatiska krig mot Israel och en förståelse för USA:s agerande. Det är framför allt i länder som tidigare levde bakom järn­ridån. De känner en större historisk tacksamhetsskuld till Washington än till Bryssel för att de i dag lever i frihet.

– Det var hos den gamla kommunistiska säkerhetspolisen i Moskva, Prag och Bukarest som de gamla PLO-rävarna fick sin skolning, förklarar en tjeckisk kollega för mig.

– När vi äntligen återfick vår frihet var det därför inte svårt att välja sida även i Mellan­östern­konflikten, tillägger han.

Efter president Trumps erkännande av Jerusalem lyckades Ungern stoppa ett planerat utspel av EU:s utrikesansvarige Federica Mogherini, som ville fördöma beslutet i hela EU:s namn. Nu fick hon i stället göra det i egenskap av EU:s utrikesansvarige, en klar prestigeförlust.

Det var inte Mogherinis förtjänst att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu blev inbjuden till Bryssel förra veckan. Det var för övrigt första gången på 22 år som en israelisk premiärminister satt vid samma bord som sina europeiska kollegor. Inviten kom i stället, trots högljudda protester från EU:s tjänstemannakår i Bryssel, från Litauens regering.

Faktum kvarstår. Vid sidan av de totalitära islamiska staterna runt om i världen är det Europeiska unionen som i dag leder det diplomatiska kriget mot den judiska staten. Uttalandet kan kännas lika chockerande som det är sant.

Samtidigt som EU:s medlemsstater mer än gärna tar emot krishjälp från Israel för att förhindra nya terrordåd i Europa, driver man en målmedveten diplomatisk kampanj för att försvaga och isolera den judiska staten. Detta sker dels genom en ekonomisk krigföring som vill strypa levnadsvillkoren för judar bosatta i Judeen och Samarien, samt genom att man okritiskt finansierar den palestinska myndigheten med miljardbelopp. Det är samma palestinska myndighet som i dag namnger gator och torg efter dömda palestinska terrorister, kallar judar för apors avkomma i sina skolböcker, och sedan betalar ut saftiga pensioner till anhöriga till de terrorister som dristar sig att mörda israeliska judar.

I en kolumn i Jerusalem Post i veckan beskrev den israeliska journalisten Caroline Glick i detalj hur EU finansierar namngivna anti-israeliska grupper inne i Israel med tiotals miljoner euro för att försvaga den sittande regeringen. Detta efter att man tidigare med alla medel hade försökt hindra valet av Netanyahu, men misslyckats. I dessa tider, när man undersöker Rysslands eventuella inflytande i det amerikanska presidentvalet, har det där­emot varit förvånansvärt tyst om EU:s försök att påverka utgången i det israeliska valet för snart tre år sedan.

Inför julhelgen, när våra tankar går tillbaka till julkrubban i Betlehem, finns det all anledning att fundera på denna märkliga obalans i den europeiska utrikespolitiken i Mellanöstern. Men om EU, som många historiker menar, är den ideologiska arvtagaren till den gamla romerska ockupationsmakten, kan man kanske bättre förstå antipatin mot dagens judiska stat.

Det var ju det romerska imperiet som, efter att ha jämnat det judiska templet med marken, genomförde ett regelrätt folkmord i Judeen och Galileen samt fördrev de resterande judarna ut ur sitt hemland 135 e.Kr. För att ytterligare förödmjuka det judiska folket gav man provinsen ett nytt namn, Palestina, efter judarnas historiska ärkefiender filistéerna. I dag är Europeiska unionen den största ekonomiska bidragsgivaren till denna palestinska myndighet, samtidigt som man fortfarande aktivt motarbetar den judiska staten.

Tomas Sandell

Israelkommentar publicerad i Världen idag 20 december 2017

_
Lästips från samma tidning:

Vill ge goda nyheter till svenskarna
"Vi har den mest gedigna Israelbevakningen av alla medier på svenska, säger Daniela Persin, kristna TV-kanalen Himlen TV7".
http://www.varldenidag.se/reportage/vill-ge-goda-nyheter-till-svenskarna/repqkc!cHtt3ieTFJgVNhdeOYQQtw/

Sveriges inställning till terror är farlig för judar, och för hela Europa

I förra veckan publicerades en debattartikel i New York Times där den eminenta svenska journalisten Paulina Neuding lyfter fram ”En obekväm sanning om Svensk antisemitism” [The Uncomfortable Truth About Swedish Anti-Semitism] Hon fokuserar där på alla de trakasserier och hot som riktas mot landets 18.000 judiska medborgare. I samband med detta nämns även Wiesenthalcentrets resevarning som utfärdades 2010 då personer som besökte södra Sverige uppmanades vara extremt vaksamma.

Neuding lyfter fram att det inträffat ett skifte: de antisemitiska incidenterna har tidigare kunnat härledas till högerextremister, men kommer numera främst från muslimska extremister. De sistnämnda står för hela 51%, medan 25% kommer från vänsterextrema, och endast 5% från extremhögern.

I samband med det ökade våldet mot judiska mål uppges Sveriges utrikesminister Margot Wallström ha klandrat Israel för att europeiska muslimer radikaliserats. Lastbilsattacken som drabbade Stockholm i april saknade anknytning till judar, och ingick snarare i ett mönster som blivit vanligt över hela Västeuropa.

Den nu bortgångne Simon Wiesenthal varnade ofta för att ’det som börjar med judar aldrig slutar med dem’.

Bo Persson i Sverige, har skapat en mycket speciell film, som visar empati för offren och deras familjer - som alla delar en global gemenskap - samtidigt som filmen visar islamistisk terrorism över hela världen.

Hans film, ”Watching the Moon at Night”, stöddes av Svenska Filminstitutet, och Sveriges Television (SVT) var hans medproducent. När den var klar ville inte SVT visa filmen offentligt, och angav inga övertygande skäl för detta.

Sedan dess har ”Watching the Moon at Night” visats på filmfestivaler i över ett dussin länder. Och ett öppet brev har skickats till SVT för att kräva en offentlig visning. Brevet, som skickats till SVT:s VD har undertecknats av över 1.500 kända personer - inklusive medlemmar av Nobelkommittén.

SVT:s vägran - i likhet med fransk-tyska Artes vägran att visa en annan film under liknande omständigheter - är kanske symbolisk för det politiskt korrekta regelverk som vidrigt nog kastat om två historiska roller. ’Den infödde palestiniern’ som blir det nya ’judiska’ offret för ’koloniserande nazi-israeler’.

Det fungerar som en lättnadsmekanism för förövaren, kollaboratören, och den passiva betraktaren vid Europas två värsta brott: kolonialismen och Förintelsen. En åkomma som Persson kallar för ’ett kognitivt krig i Sverige’.

Ironin är att Israel och israeler spelar en mindre, men viktig, roll bland de offer som intervjuas i Watching the Moon at Night. De svenska myndigheterna tycks fästa oproportionellt stor vikt vid skuldbeläggande av Israel. Passiviteten inför offentliga utrop om att ”Skjuta judarna” tolkas som godkännande, och judarna i Stockholm, Göteborg och Malmö görs till måltavlor.

Wiesenthalcentret har sammanställt ett utkast till en konvention där terrorism framställs som en sammanlänkad kedja [en chain of shame] av medskyldiga bland dem som rekryterar och indoktrinerar, tränar och beväpnar, finansierar, skyddar och glorifierar. Denna konvention antogs av parlamentet i Australien, och av det latinamerikanska PARLATINO-parlamentet. Det är mindre troligt att den kommer att antas även i Europa, där det finns så många av dem som är aktiva länkar i kedjan.

”BDS”-kulturen, som uppvisas av SVT, kanske indikerar att Wiesenthalcentret gjorde ett misstag när det begränsade sina resevarningar till att gälla endast landets tredje största stad Malmö. Sverige, som möjligen är ett av de i dag farligaste länderna för judar, tycks vara på väg att bli ett av Europas farligaste. 

”Watching the Moon at Night” är en kraftfull väckarklocka.

Shimon Samuels
Director for international relations of the Simon Wiesenthal Center.

Publicerad i Jerusalem Post 19 december 2017. Ovanstående översättning är något förkortad. Texten kan läsas i sin helhet här

Paulina Neudings artikel i New York Times 

Wallströms ensidighet skadar svensk utrikespolitik

Israels rättmätiga önskan att få ha sin huvudstad i Jerusalem kallar Wallström rätt och slätt för en ”katastrof”. Att Sveriges utrikesminister inte är någon diplomat i Israel-Palestinakonflikten, utan snarare debattör för den ena sidan, är djupt problematiskt, skriver Kristdemokraternas Ebba Busch Thor, Lars Adaktusson och Sofia Damm.

I onsdags beslutade USA:s president Donald Trump under stor uppmärksamhet att uppdra åt sitt utrikesdepartement att se över möjligheten att flytta USA:s ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem.

Tidigare presidenter har lovat samma sak. Bill Clinton gick till och med till val 1992 på ett sådant löfte och kritiserade den då republikanske presidenten George H W Busch för att han inte agerade. Barack Obama kallade Jerusalem Israels huvudstad under sin valkampanj 2008.

I sig är huvudstadsfrågan för Israel rimlig att diskutera. Kristdemokraterna anser att Jerusalem mycket väl kan vara staden som Sverige betraktar som Israels huvudstad. Jerusalem har aldrig varit huvudstad i något annat land än Israel, aldrig för något annat folk än det judiska folket. Men det är idag en delad stad och rimligen vill palestinierna att deras del av staden ska vara deras huvudstad. 

Problemet nu är att vi har en amerikansk president som ofta agerar irrationellt och oförutsägbart på den internationella arenan med stor oro och osäkerhet till följd. Tidpunkten för beslutet är illa vald. Samtidigt har inte det varit särskilt många bra tidpunkter de senaste 70 åren heller.

I en fredsuppgörelse mellan parterna i Israel-Palestinakonflikten där alla erkänner varandras rätt till existens är det rimligt att alla får välja sin egen huvudstad. Skulle en sådan uppgörelse kunna nås med stöd av EU:s medlemsländer skulle det skapa en mycket bättre situation för miljoner israeler och palestinier.

Men vår egen utrikesminister Margot Wallström bidrar inte till förbättrade förutsättningar för fred mellan israeler och palestinier. Istället för att resonera kring Israels rättmätiga önskan att få ha sin huvudstad i Jerusalem kallar hon idén rätt och slätt för en ”katastrof”.

Samma regering som nu har detta höga tonläge mot USA:s unilaterala beslut om Jerusalem erkände själva unilateralt en palestinsk stat. Det finns en stor inkonsekvens som behöver lyftas fram här.

Under vintern 2015-2016 kallade Wallström vid upprepade tillfällen den israeliska polisens oskadliggörande av palestinska terrorister under pågående terrordåd för utomrättsliga avrättningar. Wallström har ännu inte kallat brittiskt eller franskt polisarbete som också lett till skjutningar av terrorister något sådant. Utrikesministern har dubbla måttstockar. En för Israel och en för andra länder.

Som en direkt följd av Sveriges agerande är Margot Wallström inte välkommen till Israel i officiell diplomatisk kapacitet.

Sveriges utrikespolitik syftar till fred och så även i Israel-Palestinakonflikten. Men Sveriges högsta diplomat har helt förbrukat sitt förtroende hos en av de parter som Sverige vill ska sluta fred. Wallström är inte bara obrukbar i fredsförhandlingar i Mellanöstern utan rentav en belastning på grund av sättet att hantera Israel.

Margot Wallströms ryggmärgsreflex när Jerusalems status kommer på tal är tydlig. Istället för att föra resonemang kring vad Israel och deras motparter Hamas och Fatah behöver göra för att gemensamt uppnå fred kallar hon Israels önskemål ensidigt för en katastrof.

Att Sveriges utrikesminister inte är någon diplomat i Israel-Palestinakonflikten, utan snarare debattör för den ena sidan, är djupt problematiskt.

Tiden är kanske ännu inte mogen för alla länder att flytta sina ambassader till Israel. Först krävs ytterligare avtal om varaktig fred mellan parterna.

Israel är inte ett perfekt land. Palestinier har farit illa i den konflikt som pågått sedan den första intifadan startade 1987. Samtidigt har Israel lidit många även civila offer för terrorism under samma tid.

Inte desto mindre är Israel Mellanösterns just nu enda fungerande demokrati. I inget annat land i regionen kan människor leva i frihet oavsett tro eller sexuell läggning. Inget annat land kan mäta sig med den yttrandefrihet som råder i Israel. Samtidigt leds palestinierna av organisationer som uppmuntrar terrordåd.

Sveriges utrikesminister borde inta en mer neutral och konstruktiv roll i Israel-Palestinakonflikten än vad Margot Wallström valt att göra.

Kristdemokraterna kommer alltid att stå upp för Israels rättigheter. Det måste deras grannar också göra. När det sker och en tvåstatslösning nås kommer friheten och tryggheten för såväl israeler som palestinier äntligen kunna bli verklighet.

Ebba Busch Thor (KD)
partiledare

Lars Adaktusson (KD)
Europaparlamentariker

Sofia Damm (KD)
utrikespolitisk talesperson

Debattartikel publicerad i SvD 7 december 2017

"Människor lever i rädsla för att de är judar"

Spänningarna mellan Israel och Palestina ökar sedan Trump utropat Jerusalem huvudstad i Israel – samtidigt har en synagoga i Göteborg attackerats. 

Nu håller Vänskapsorganisationen Sverige-Israel en manifestation i Stockholm.

– Vi vill visa vår solidaritet med offren för den frukansvärda antisemitismen som vi har i det här landet, säger Lars Adaktusson (KD). 

"Våld och hot mot judar i Sverige har nått en ny bottennivå", skriver arrangörerna i Vänskapsorganisationen Sverige-Israel inför den manifestation för Israel och mot antisemitism som hålls i dag på Raoul Wallenbergs torg i Stockholm.

– Jag hoppas att det kan leda till en bredare diskussion om vad vi ska göra åt antiseministmen. Människor lever i rädsla för att de är judar, säger Lars Adaktusson.

EU-parlamentarikern och Kristdemokraternas andre vice ordförande är en av talarna under manifestationen, tillsammans med bland andra Israels ambassadör Ilan Ben-Dov och Marcus Birro.

Manifestation mot antisemitism i Stockholm

Adaktusson har i veckan också medverkat i SVT:s "Opinon live" om antisemitism och Donald Trumps beslut att flytta USA:s ambassad till Jerusalem. Engagemanget för Israel började under åren som mellanösternkorrespondent för SVT. 

– I takt med att jag har sett hur det ser ut på plats har jag också fått ett engagemang för Israel och den utsatthet som de lever med. Landet är omgivet av brutala diktaturer och de värsta terrororganisationerna som finns i världen. Det finns en felaktigbild av skildningen av Israel, säger han.

Lars Adaktusson kallades "olämplig och extrem"

Inför programmet kritiserades Adaktusson av utrikesminister Margot Wallströms pressekreterare Erik Wirkensjö. I ett sms till SVT Nyheter skriver han att "Adaktusson är en ganska olämplig och extrem person när det gäller denna fråga". 

– Jag tycker att den där typen av starka ord säger mer om de som uttalar dem än om mig. Jag har inga extrema uppfattningar. Jag står på stadig demokratisk grund och arbetar för att Sverige och Israel, och Europa och Israel, ska ha bättre relationer, säger Lars Adaktusson.

Margot Wallström avböjde själv att medverka i debattprogrammet. Times of Israel har nyligen rapporterat att landets premiärminister Benjamin Netanyahu nobbat ett möte Stefan Löfven, på grund av Sveriges beslut att erkänna Palestina som stat 2014.

Filippa Rogvall

Nyhetsartikel publicerad i Expressen 17 december 2017

Internationella medier har drabbats av Jerusalemsyndromet

”Jerusalemsyndromet” beskriver ett fenomen där stadens besökare blivit psykotiska, vanligen på ett religiöst eller messianskt tema.

Nu tycks det spridas en annan typ av Jerusalemsyndrom, och det hela började med att president Trump bestämde sig för att, som han sa, ”slutligen erkänna det uppenbara: att Jerusalem är Israels huvudstad”.

Psykosen inleddes med att stora delar av medierna och de usual suspects i Europa började muttra och andlöst invänta de våldsutbrott, som man trodde att palestinierna skulle utlösa. Nyhetsbyråer över hela världen skickade hit sina team för att bevaka vad de helt säkert trodde skulle bli ett explosivt våldsutbrott i Jerusalem.

Emma Green skrev i The Atlantic att i Jerusalems gamla stadsdel var journalisterna tre gånger så många som de som faktiskt protesterade. Jag pratade med en reporter som flugits in från Tyskland, och som vittnade om hur händelsefattiga hennes dagar hade varit, där hon hade stått med sitt team utanför Damaskusporten i flera dagar. När nyhetsankarna hemma i Berlin hade frågat efter våldsutbrott hade hon inte haft mycket att säga. Men hon hade i alla fall ätit riktigt god falafel.

Det stämmer att det förekommit våld på Västbanken, och att vi sett en ökning av raketattackerna från Gaza mot israelisk civilbefolkning, men knappast det krig eller den tredje intifada somliga tycktes ha hoppats på.

Å andra sidan har vi dem som börjat ha messianska visioner om Trump.

De två mest lästa israeliska tabloiderna - Yisrael Hayom till höger, och Yediot Aharonot till vänster - täckte sina förstasidor med tack-meddelanden till Trump på engelska, och med jättefoton av gamla stan. Yisrael Hayom skrev ”JerUSAlem”, med ”USA” fyllt av stars and stripes.

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu öste lovord över Trump, och menade att tillkännagivandet tillhörde ’de stora ögonblicken i sionismens historia’, tillsammans med statens grundande och Balfourdeklarationen.

Trumps tillkännagivande var mycket värdefullt som motkraft till årtionden av orättvisa. Under sjuttio år har det internationella samfundet lutat sig mot 1947 års delningsplan, som visserligen tillät Israels bildande, men också sa att Jerusalem skulle bli ett ”Corpus Separatum” under internationell kontroll. Israel accepterade planen även om den inte var idealisk. Araberna förkastade den, och Egypten, Jordanien, Libanon, Syrien, Irak, och trupper från flera andra muslimska länder krigade mot den framväxande staten Israel.

Och Israel straffades för att man vann, överlevde och lyckades behålla den västra delen av Jerusalem. Man är egentligen det enda land vars huvudstad inte accepteras av omvärlden.

Detta är bara ett av många områden där Israel drabbas av en dubbel standard i internationell politik, så presidentens erkännande kändes bra för israelerna.

Men Trump hade rätt när han sa att bara erkände hur verkligheten ser ut. Det finns ingen anledning av överdriva erkännandet i någon riktning. Jerusalem är fortfarande samma Jerusalem.

Låt oss titta på fakta. Israels parlament, Högsta domstolen, presidentens residens och premiärministerns kontor har alla legat i Jerusalem i årtionden. Utländska ledare och diplomater som säger att de inte erkänner Jerusalem som Israels huvudstad åker ändå dit för att träffa Netanyahu. Till och med parlamentets palestinska ledamöter, rasande över Trumps beslut, åker ändå till Jerusalem för att arbeta. Inget av detta har förändrats under de gångna två veckorna.

En annan sak som inte heller förändrats? Amerikanska medborgare födda i Jerusalem kan fortfarande inte ha ”Jerusalem, Israel” i sina pass och födelsebevis. Vilket en hel av dem och deras föräldrar besviket nu påtalat.

För de flesta Jerusalembor har livet gått vidare. Den Palestinska Myndigheten stängde skolorna några dagar, uppenbarligen i hopp om våldsamheter, och butiksinnehavare i de arabiska kvarteren pressades att stänga ner verksamheten. Men detta gick snabbt över, och de flesta av stadens invånare tar sig nu till jobbet och skolan, shoppar, ber sina böner, eller går på bio. Som de alltid gjort.

Och så måste de förstås hantera alla oroliga telefonsamtal från släktingar utanför Israel som tittat för mycket på CNN.

För de flesta judiska israeler har Jerusalem varit huvudstad i 3.000 år, och kommer fortsätta att vara det. Vi uppskattar Trumps ställningstagande, men vi visste redan hur verkligheten ser ut, och vi behöver inte heller bli rädda eller panikslagna. Vi har ingen glädje av att ännu fler drabbas av Jerusalemsyndromet.

Lahav Harkov
Skribenten är Knesset-korrespondent för the Jerusalem Post.

Publicerad i New York Post 19 december 2017

Hatet mot Israel göder antisemitismen

Om vi vill motarbeta antisemitismen är det viktigt att också se hur den grova, förenklade och skadliga beskrivningen av Israel underlättar en antisemitism som blir alltmer accepterad, skriver Ulf Öfverberg, Ordförande Samfundet Sverige-Israel Stockholm.

I en debattartikel i SVD har judiska företrädare med rätta kritiserat det språkbruk som svenska medier använt sig av och som riskerar att främja antisemitiska föreställningar. Det är en viktig kritik men vi måste också belysa hur retoriken kring Israel bidrar till att sänka tröskeln för antisemitismen.

Den antisemitism vi ser i dag – i Göteborg, Malmö, Helsingborg och på andra platser – är bara toppen på isberget. Malmös judar har under flera år levt med en nästan daglig antisemitism härrörandes från i huvudsak unga män med bakgrund i Mellanöstern. Så sker över hela Europa. Dagens främsta avsändare av ett antisemitiskt budskap är, förutom givna nazistiska kretsar, radikala islamister och unga arga män från länder i Nordafrika och Mellanöstern. Detta är en diskurs som legat i sin linda en längre tid. Den har underhållits av en slapphet i det politiska samtalet; många gånger har antisemitiska utfall ursäktats, bortförklarats eller godtagits som kritik av Israel. Samtidigt är kanske Sverige västvärldens mest Israel-fientliga land.

Ofta sammanlänkat med Israel och Palestina

Historiskt vet vi att antisemitiska utfall ofta är sammanlänkade med händelser i konflikten mellan Israel och palestinierna. Så också denna gång. Inte för att det finns ett verkligt samband mellan svenska judar och den israeliska regeringens politik eller, som denna gång, med den amerikanske presidentens politik. Men det spelar ingen roll eftersom antisemitismen använder sig av olika uttryck och låter olika händelser utlösa hatet. För antisemitismen kan händelser, tidpunkter och situationer förändras, endast hatet är konstant.

Men antisemitismens utbrott sker inte i ett vakuum. Det må utlösas av politiska händelser men det sker i ett samtals- och debattklimat där vi alla i det offentliga samtalet bär ett ansvar för hur orden faller och hur vi formulerar oss i tal och skrift. I det avseendet finns det ofta en hel del övrigt att önska från kritikerna av Israel.

Kritiken av Israel formuleras ofta – om än inte alltid – i en grövre form och med andra ord än kritik av länder i motsvarande situation. Det är endast Israel som anklagas för ”apartheid”. Israel är en ”terrorstat” eller ”imperialismens förlängda arm”. Ingen annan stat än Israel är en ”rasistisk statsbildning”. Det är Israel som bedriver ”folkmord” eller utför en ”etnisk rensning”. Och – allra värst – det är Israel som är de nya nazisterna. Det är också endast Israel som ska bojkottas och ingen annan stat, enligt många av Israels kritiker. Inte Turkiet för ockupationen av norra Cypern. Inte Marocko för Västsahara. Inte Ryssland för Georgien, Tjetjenien eller Ukraina. Och inte heller Kina för Tibet. Och så vidare.

Drivs av ideologiska motiv

Att beskylla Israel för ”etnisk rensning”, ”apartheid” eller att likställa sionismen med rasism är påståenden som endast drivs av ideologiska motiv och inte har något med verkligheten att göra. Denna dödliga begreppsapparat förvränger språket i syfte att demonisera. Och det handlar inte endast om ord. Om man tror att man kan exkludera och isolera en enda nation av världens alla, den lilla judiska staten, från världssamfundet och samtidigt inte uppmuntrar antisemitismen i Europa, är man ytterst naiv.

De grova och verklighetsfrånvända anklagelserna mot Israel för oss mot extremism, dualism och en demoralisering av moderata krafter som spelar extremisterna i händerna, skapar politisk polarisering och skadar chanserna för kompromisser, ömsesidigt erkännande och försoning.

Vi på den pro-israeliska sidan har ett ansvar för att hålla rågången tydlig mot de krafter som förnekar palestinierna en egen identitet och en egen statsbildning och mot dem som omfamnar Israel, inte för att Israel är en mångkulturell demokrati, utan för att de avskyr muslimer. Men Israels kritiker har ett lika tungt ansvar att förändra språkbruket och retoriken som underlättar för antisemitismen. Det är ett ansvar de ännu inte tagit.

Ulf Öfverberg

Ordförande
Samfundet Sverige-Israel Stockholm

Debattartikel publicerad i GP 14 december 2017

Judehatet handlar inte om Israel

Frasen ”svenska judar får inte hållas ansvariga för staten Israels politik” sägs av var och varannan politiker efter antisemitiska händelser i Sverige. De börjar bli många. Och frasen är en del av problemet.


Det hat som finns i Mellanöstern mot judar, och bland människor i Sverige med ursprung i Mellanöstern, handlar inte om Israel. Att tro det är lika bisarrt som att nynazistiskt hat mot judar, och tron på judiska konspirationer som styr världen, bottnar i en legitim kritik mot maktkoncentration inom finansvärlden och media. Sådana ursäkter hör vi sällan från svenska politiker efter nynazistiska marscher.

Det är lättare att känna igen antisemiter om de bär hakkors och marscherar i taktfasta led. Men de flesta som hatar judar bär inte uniform. Det gäller lika väl i Mellanöstern som i Europa. I stora delar av Mellanöstern är hat mot judar en naturlig del av den politiska kulturen, och ingenting kontroversiellt. Mellan Israel och judar finns ofta ingen skillnad.

Naturligtvis tar många – men absolut inte alla – som invandrar till Sverige med sig detta.

Svenska politiker som avskyr Israel kan kanske skilja på judar och Israel, även om gränsen ofta är otydlig. Men vad händer när den skillnaden inte finns för dem som lyssnar på budskapet? När svenska politiker understödjer hat mot Israel, blir signalen ofta i praktiken att även hat mot judar är legitimt. Hat mot Israel är inte per definition detsamma som hat mot judar. Men i praktiken ser många inte skillnaden. Genom att uttrycka att den första sortens hat är acceptabelt eller till och med önskvärt, legitimerar svenska politiker ofta även det sistnämnda.

Nazityskland och Förintelsen vaccinerade kanske majoriteten i Europa mot just nazismen som politisk rörelse. Men en bieffekt har blivit att judehat ses som någonting exklusivt för nazismen som ideologi, och att judehatet dog med Hitler.

Så har antisemitismen aldrig sett ut. Som historikern Jan Gross har beskrivit i böckerna Neighbors (2001) och Fear (2007) har förföljelser och mord på judar ofta utlösts av konkreta händelser som tolkats i ett antisemitiskt ramverk. Ett försvunnet kristet barn kunde leda till anklagelser mot judar om ritualmord, med pogromer som följd. Myterna väcks till liv och leder till konkret handling efter faktiska händelser, men hatet skapas inte av dem.

Det är på det sättet de senaste (varken de första eller sista) uttrycken av hat mot judar i Sverige måste ses. Hatet finns där oavsett om Donald Trump erkänner Jerusalem som Israels huvudstad eller inte. Sådana händelser skapar en ursäkt för dem som hatar judar att ge sig ut på gatorna och uppmana till massmord.

Det finns inget annat land som svenska politiker talar om i samma tonläge som Israel. I dagarna beskrev socialdemokratiska EU- parlamentarikern Marita Ulvskog Trumps beslut som en ”krigsförklaring”. Veronica Palm, tidigare socialdemokratisk riksdagsledamot, skrev 2010 på sin blogg ”Undrar du också vem Dom utvalda ska bränna nästa gång” apropå Israel, vilket i sammanhanget framstod som en tydlig referens till den antisemitiska tanken om judar som ett blodtörstigt folk. Listan kan göras lång.

Benjamin Katzeff Silberstein

Gästledare publicerad i SvD 12 december 2017

Snedvriden Israeldebatt uppmuntrar till judehat

Vi står i dag tillsammans som vänner i sorg över det allvarliga brandattentatet mot Synagogan i Göteborg. Judiska ungdomar hade fest. Det kan de inte ha i Sverige i dag utan omfattande säkerhetsarrangemang och utan att riskera attacker – för att de är judar. Vi kallar på alla anständiga svenskar att stå upp för judars rätt att leva i fred och trygghet i Sverige och i den judiska staten Israel, skriver Jörgen Knudtzon för styrelsen Vänskapsförbundet Sverige-Israel Väst.

Attentatet mot Synagogan i Göteborg är avskyvärt - men inte oväntat. Vi kan nu vänta oss de vanliga upprörda avståndstagandena från våld och antisemitism som alltid kommer från olika ledare i vårt land, men en del av dem klingar falskt. Sveriges regering har många gånger varnats för den växande antisemitismen, men bidrar i handling till dess spridning.

Tre har gripits misstänkta för attentatet men fler maskerade personer fanns med och backade upp dem som kastade brandbomberna. Låt oss hoppas att rätt personer kan lagföras för brottet, men vilka de är spelar just i dag en mindre roll. Det flertusenåriga judehatet växer nämligen ur många rötter.

  •  De nazistiska antisemiterna i Sverige är relativt få men farliga genom en hög beredskap till våld och terror.
  •  När det gäller den kristna antisemitismen har många kyrkor gjort upp med sitt förflutna, men inte alla.
  •  Vänsterns antisemitism odlas i den djupt orättvisa behandlingen av världens enda judiska stat och får daglig spridning genom okunnig och obalanserad journalistik.
  •  Till ovanstående har vi importerat en arabisk/islamsk antisemitism. Denna predikas öppet genom statliga medier och i moskéer i otaliga länder som skyller judarna för allt ont. Sverige bidrar till denna antisemitism genom att inte tydliggöra att den finns och genom att okritiskt och utan villkor ösa miljoner av svenska skattepengar över den Palestinska myndigheten och över UNRWA som i skolböcker och undervisning från lågstadiet och uppåt lär ut judehatet.

Tala öppet om den snedvridna Israeldebatten

Gårdagens attentat i Göteborg skedde mot bakgrund av ilskna protester mot att en stat erkänt Israels rätt att som alla andra länder definiera sin huvudstad. Låt oss nu tala öppet om hur en snedvriden Israeldebatt uppmuntrar till antisemitism – och därmed tyvärr också till våld mot judar.

För styrelsen Vänskapsförbundet Sverige-Israel Väst, 

Jörgen Knudtzon

ordförande, avdelningen för västra Sverige

Uttalandet publicerades som debattartikel i GP 11 december 2017

Vad får juden tycka?

Det tog bara någon dag från det att en folkhop i Malmö skrek att man skulle skjuta judarna till att den judiska synagogan i Göteborg utsattes för ett brandattentat från ett tjugotal män. Den berömda Sverigebilden mörknar.

Den antisemitism vi här ser prov på är av ett slag som inte låter sig bekämpas med annat än realism. Ett första nödvändigt steg är att erkänna att det handlar om en tradition som härrör från Mellanöstern och som vunnit insteg i takt med invandringsströmmarna från regionen i fråga. Alltför länge har alltför många debattörer velat tassa runt detta genom att använda mindre känsliga termer som ”den nya antisemitismen”.

Men den är inte ny, i så fall nytillkommen. Det är ett svek mot svenska judar att inte vilja kalla det hot de utsätts för för vad det är. Ingen kippavandring gör judarna någon större tjänst så länge den antijudiska aggressionens faktiska karaktär förbises.

En annan mindre uppmärksammad aspekt av problemet är den obehagliga underton i debatten som tyst och sakta vinner allt mer mark: Man skall inte beskylla svenska judar för vad Israel företar sig, sägs det. De är ju svenska och inte israeliska medborgare. Och det är ju riktigt. Men om de nu ändå gör det, alltså stöder mycket i den israeliska hållningen? Om de bifallit byggandet av den barriär som hindrat många terrordåd? Om de inte accepterar bilden av israeliska angrepp som övergrepp utan som vedergällning och förebyggande militära operationer? Om de faktiskt tycker att det är rimligt att Jerusalem är Israels huvudstad?

Är de då ”skyldiga”? Är det då följdriktigt att de faller offer för våld och trakasserier, och att de har sig själva att skylla? Någonstans är det ju det som den skarpa retoriska åtskillnaden mellan svenskt och israeliskt medborgarskap underförstår, att det inte är anständigt att tycka någonting annat än att Israel är en gangsterstat.

Om man officiellt håller för givet att Israel är en skurk och att palestinier är offer, vilket den svenska staten mer högljutt än något annat europeisk land har gjort, då har man också legitimerat en svartvit verklighetsuppfattning. Därifrån är steget till israelkritikers moraliskt rättfärdigade ”aktioner”; demonstrationer, nätverksarbete och opinionsbildning som lösgör destruktiva energier, mycket kort. Energier som i ett annat debattklimat hade fått svårare att vinna i styrka.

Många politiker uttrycker nu förstås sitt avståndstagande från attentatet. Men en hel del av dem har också självrannsakan att göra.

Fredrik Haage

Ledare publicerad i Smålandsposten 10 december 2017

Vakna, Sverige!

Lördagens antisemitiska brandattentat mot Göteborgs synagoga är vidrigt och upprörande, liksom våld med antisemitiska förtecken på andra platser i landet. Men det är inte helt överraskande. En av USA:s äldsta judiska organisationer, American Jewish Committee (AJC), skriver att man träffade Sveriges statsminister och utrikesminister för 18 månader sedan och då varnade för den ökande antisemitismen, men att ministrarna verkade ganska omedvetna. AJC undrar retoriskt om Sverige kommer att vakna sent omsider.

Som ledare för ett land har man inte rätt att vara hur godtrogna som helst. När Sveriges utrikesminister sitter till doms över Israel snart sagt varje gång de försvarar sina medborgare mot mördare, och härleder islamistiska terrorattentat i Europa till Israels politik, skickar man dunkla signaler till dem som gärna vill terrorisera judar även här.

Vi har dessutom släppt in ett okänt antal ISIS-soldater och terrorister av andra schatteringar, så till den grad att en engelsk terrorforskare ruskar på huvudet och kalla Sverige för garnisonsstad för ISIS, som utan risk för gripande kan återvända hit och återhämta sig när de har varit på mördarrunda i Mellanöstern.

Mot bakgrund av allt detta klingar det ihåligt när man nu yrvaket och indignerat uttalar sin avsky mot dåden. Det är orimligt att judiska församlingar ska behöva lägga en stor del av sina medel på att skydda sig mot antisemitiska våldsmän. I Sverige. Mer än 70 år efter Förintelsen. Av alla utrikesministrar i EU är Sveriges den enda som inte är välkommen i Israel.

Sverige får inte fortsätta att vara en fristad för terrorism och antisemitism. Sverige måste vända om och upphöra att vara Israels värsta ovän i västvärlden. Sverige måste agera med kraft mot antisemitism, både inom och utom landet. Och Sverige måste agera med kraft för att skydda sina judiska medborgare. Detta är en ödesfråga både för dem och för oss alla.

För Vänskapsförbundet Sverige-Israel,

Lars Adaktusson, riksordförande
Stefan Dozzi, generalsekreterare
Bengt-Ove Andersson, AU-ordförande

Uttalandet lades upp på Vänskapsförbundet Sverige-Israels hemsida 10 december 2017

Nej, Jerusalem är inte "en internationell enklav"

Ur läsarbrev från en av våra medlemmar:


Det är förvånande att det i den svenska rapporteringen, och till och med av somliga svenska analytiker (ex. Björn Brenner vid Försvarshögskolan) fortfarande påstås att Jerusalem skulle vara en ”internationell enklav” (och därför inte kan utgöra Israels huvudstad).

Då har man antagligen sovit under de senaste decenniernas fredsförhandlingar, där Jerusalem tvärtom varit en av huvudfrågorna. Och man har inte begripit vad det var som FN:s delningsplan från 1947 (resolution 181, part III, D) sade när man föreslog en ”internationell” enklav.

Jerusalem skulle tillfälligt vara en FN-styrd internationell enklav i 10 år, räknat från 1948. Detta trots att den judiska befolkningen i Jerusalem var i majoritet sedan mitten på 1800-talet, dvs. i ett sekel innan Israel grundades.

Därefter, alltså senast 1958, skulle en folkomröstning hållas för att befolkningen i Jerusalem skulle få avgöra om den tillfälliga internationaliseringen skulle fortsätta eller inte. Av detta följer att en sådan folkomröstning med all sannolikhet hade resulterat i att befolkningsmajoriteten hade röstat för att Jerusalem blir Israels huvudstad.

Men talet om en internationell enklav är idag alltså helt irrelevant, eftersom arabstaterna förkastade denna FN-plan och istället startade ett illegalt anfallskrig med syfte att utplåna det judiska samhället. Delningsplanen (resolution 181 - fulltext), som inte var bindande, är därmed sedan länge förkastad och förverkad.

Det vore önskvärt med ett minimum av saklighet i den svenska rapporteringen och i kommentarerna kring denna fråga. 

[Vi tackar för bidraget! /Red anm]

Varför är Jerusalem Israels huvudstad?

- Israel - vanliga frågor och ärliga svar

Denna text återgavs även i det extra Israelnytt som skickades ut under oroligheterna i juli.

Jerusalem har en central roll för det judiska folket, både nationellt och som den allra heligaste platsen. Ingen annan religion eller folkgrupp har en relation till Jerusalem som kommer i närheten av judarnas.

Jerusalem nämns 669 gånger i den hebreiska (d.v.s. judiska) Bibeln, som ungefär motsvarar det kristna Gamla testamentet. Som jämförelse nämns Jerusalem inte alls i Koranen.

I otaliga böner och psalmer, uttrycker judarna sin längtan att få återvända till Jerusalem och Israel. Som när den judiska Påskens (Pesach) sedermåltid avslutas med orden "Nästa år i Jerusalem". Samma önskan avslutar även gudstjänsten vid judendomens heligaste högtid, Försoningsdagen (Yom Kippur).

Kung David gjorde Jerusalem till judarnas huvudstad på 1000- talet f.Kr. Jerusalem var det religiösa centret i landet. Där låg det första templet som kung Salomo byggde, och senare det andra templet som Herodes byggde.

Sedan dess har Jerusalem ständigt varit en central symbol i judiskt liv, sekulärt och religiöst, i diasporan såväl som i landet Israel.

_
Ur skriften "Israel - vanliga frågor och ärliga svar", skriven och utgiven av Lisa Abramowicz och Anders Engström för Svensk Israel-Information.

Underkategorier

Politik

Näringsliv

Kultur

Vetenskap

Sida 30 av 37

Kategorier

Fler artiklar