Anna Johansson och Amnestys största problem är dess urval, brist på metodik, kontext och historia när det gäller undersökningsobjekt skriver Martin Blecher, Vänskapsförbundet Sverige Israel.
Jag ställer mig frågande huruvida Anna Johansson överhuvudtaget har läst rapporten skriven av den organisation hon företräder. Det man kan konstatera, vare sig Anna Johansson vill det eller inte, är att International Holocaust Remembrance (IHRA), har flera exempel på antisemitism, som Amnestys rapport ger uttryck för.

Rapporten som sådan innehåller klassiska antisemitiska troper. Vid upprepade tillfällen använder sig rapporten av uttryck som ”Jewish domination” och ”Jewish supremacy”. Hävdande om en judisk plan för världsdominans har i tusentals år orsakat förföljelse, massmord och förintelse.

Förnekar det judiska folkets rätt
Tvärt mot vad Johansson hävdar, förnekar den utfärdade rapporten det judiska folkets rätt till självbestämmande i sitt eget hemland.

I Freedom House rapport över tillståndet i världen får Israel 76 av möjliga 100 poäng när det gäller politiska rättigheter och civila friheter. Man hamnar före länder som Serbien, Indien, Ungern, Georgien, Bosnien och Azerbadjan. Tragiskt nog för Amnestys narrativ har jag ju faktiskt inte ens tagit upp utvecklingsländer och diktaturer i Europa, Afrika. Asien, och Mellanöstern. Men Amnesty fokuserar på Israel.

Utöver urvalsproblematiken har Amnesty ett metodikproblem. Man söker tillskriva Israels araber en identitet som palestinier och påtala att de är diskriminerade i Israel. Tråkigt nog har Amnesty inte heller inom detta område gjort hemläxan.

”Vi lever under Israels demokratiskt valda regeringen med lika rättigheter som vilken judisk medborgare som helst”. Orden är Yoseph Haddads, israelisk arab. En färsk rapport från den icke-statliga Israel Democracy Institute visade att majoriteten av israeliska araber inte identifierar sig som palestinier utan som araber eller israeliska araber. Endast 7 procent av de tillfrågade identifierade sig som palestinier. En efterföljande undersökning visade att 81procent av israeliska araber föredrar att leva i Israel framför att bo i USA eller något annat västerländskt land.

Utan just kontext och historia blir rapporten inget annat än ett simpelt propagandaverktyg
För att citera Haddad igen: ” Jag gissar på att livet under ”israelisk dominans” inte är så illa, i motsats till de lögner Amnesty sprider om våra liv i den enda demokratin i Mellanöstern.”
Det är bra att Anna Johannson klargör att Amnesty varken ifrågasätter Israels existens eller rätten att skydda sin befolkning. Det är nämligen förkunnanden som annars lyser med sin frånvaro i den 211 sidiga rapporten. Rapporten som sådan är tom på kontext och historia. Utan just kontext och historia blir rapporten inget annat än ett simpelt propagandaverktyg.

Martin Blecher, Generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Ovanstående text är en slutreplik på en debatt som inleddes den tredje februari.

Tidigare texter finner ni nedan:

3/2 Amnestys frontalangrepp på Israel ohederligt

https://www.gp.se/debatt/amnestys-frontalangrepp-p%C3%A5-israel-ohederligt-1.65095161

8/2 Nej vi är inte emot en judisk stat men fördömer Israels apartheidpolitik

https://www.gp.se/debatt/nej-vi-%C3%A4r-inte-emot-en-judisk-stat-men-f%C3%B6rd%C3%B6mer-israels-apartheidpolitik-1.65435960

Israel hyllas i ny demokratistudie

Den ledande rankingen av världens länder när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter är Democracy Index från The Economist. Där utvärderas årligen alla länder på samma sätt efter strikt vetenskapliga kriterier.

Israel får det bästa betyget någonsin och rankas på plats 23 av alla 167 länder. Det innebär att Israel får högre betyg än t ex Spanien, de baltiska länderna, Portugal, Italien, Grekland, Belgien och USA. Norge toppar listan.

I rapporten lyfts Israels stabila demokrati fram som särskilt anmärkningsvärd eftersom läget i regionen i övrigt försämras allt mer.  Särskilt pekas på att läget i Tunisien och Libanon som tidigare hade vissa positiva tendenser nu försämras snabbt.

Mellanöstern beskrivs som världens värsta region. 17 av de 20 länderna i Mellanöstern rankas som auktoritära diktaturer. Detta gäller även den Palestinska Myndigheten.

Democracy Index tar fasta på att Israel är ljusglimten i en region där läget försämras allt mer. Till skillnad från Svenska kyrkan lyfter denna studie fram omständigheten att ett arabiskt parti ingår i regeringskoalitionen, som ett exempel på pluralism och regeringsduglighet. 

Rapporten bidrar till välbehövlig kontext och nyans i en region där majoriteteten är auktoritära diktaturer, säger Lars Adaktusson, Vänskapsförbundet Sverige – Israels ordförande.

Rapporten i sin helhet kan läsas här: https://www.eiu.com/n/campaigns/democracy-index-2021/

 

 

Mattias Irving och Anna Ardin har rätt. Man ska inte stå tysta inför förtryck. Det gör kyrkomötets Israelbeslut ännu mer förbryllande skriver Vänskapsförbundet Sverige Israel i en replik.

Det hedrar Mattias Irving och Anna Ardin att de har insikt i att Israel fyller en specifik roll inom judendomen och det judiska livet. Det är en viktig signal efter en av debattörernas mycket olyckliga tweet som väckte anstöt hos den judiska gruppen förra året.

Den som verkligen vill förstå kyrkomötets beslut vet att beslutet som sådant inte går att frikoppla från kontext, historia och arv. När kristna i Mellanöstern massakreras, förföljs och dödas för sin tro i dussintals stater utan att kyrkan tar något initiativ liknande det man föreslår nu, hur kan judiska organisationer inte uppfatta det som en kampanj med antisemitiska drag mot staten Israel?

Ska judiska organisationer frikoppla detta initiativ från det faktum att det kommer just från kyrkan? Just från en luthersk folkkyrka där Martin Luthers grova antisemitism har spelat en betydande roll både för kyrkans utveckling och dess relation till det judiska folket?

Debattörerna har rätt i att man inte ska stå tysta inför ett förtryck. Det går dock inte komma runt det faktum att kyrkomötets beslut handlar mer om agitation mot Israel och den judiska staten än genuin välvilja mot kristna, eller mot Palestina och palestinier.

Mattias Irving, Anna Ardin och kyrkomötet står handfallna och svarslösa inför det faktum att mellan 50.000-80.000 kristna har mördats i Nigeria. Kan det ha att göra med att det inte är juden eller israelen som är förövaren?

Man står handfallna och svarslösa inför det faktum att personer i det palestinska flyktinglägret Ein El Hilweh (Libanon) inte kan få ett riktigt arbete därför att i Libanon är det emot lagen för en palestinier att äga egen egendom, ett företag, gå på universitet eller att finna arbete inom en rad områden. Man kan som palestinier inte bli medborgare i Libanon för man måste bibehålla sin flyktingstatus för att bekämpa Israel till varje pris. Om det inte är Hafrada så vet jag inte vad som är.

Irving och Ardin skriver att diskrimineringen av palestinier har en alldeles egen dynamik. Exemplen ovan visar tydligt att så inte är fallet. Skillnaden mellan Israel och andra omkringliggande länder där palestinier förtrycks är att det finns fler journalister på plats i Israel än vad det finns i hela Sydamerika. Att rapportera om palestiniernas öde är en betydligt enklare uppgift än om så skulle vara fallet i någon av de andra miljöerna.

Hur olidligt förtryck av grupper än må vara ska man akta sig för att monopolisera. Kyrkomötets, Irvings och Ardins hållning visar dock att själva beslutet handlar mer att vara emot någon och något, snarare än att vara för någon och något. Den inställningen kan vara den värsta fienden för de som verkligen strävar efter fred och samexistens.

Martin Blecher
Generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Detta var en replik på Mattias Irving och Anna Ardins artikel i Svenska Kyrkans tidning

 

Det går att argumentera för att dagens israeliska och palestinska politik är, och har under en lång tid, varit illavarslande med förödande konsekvenser för tvåstatslösningen och bägge folkens rätt till nationellt självbestämmande och självständighet. Att som Amnesty ifrågasätta Israels karaktär och definition av sig själv är inte bara ett angrepp mot Israel, utan mot nationalstaten som idé och realisation.

Nationalstaten som fenomen är uppbyggd kring tanken om en nation och en majoritetsbefolknings nationella identitet.

Amnesty släppte idag en rapport där man åberopar att Israel bedriver apartheid. Man menar att Israel sedan 1948 har bedrivit en explicit policy som går ut på att etablera och upprätthålla en judisk demografisk hegemoni. Läser man rapporten framgår det att Amnesty önskar att avveckla den judiska karaktären av nationalstaten.

Utelämnar historia

Med Amnestys rapport öppnas flera intressanta aspekter upp för diskussion.

Amnesty utelämnar en 2000 årig historia och kontext där judar, som individer och som folk, förföljdes och mördades inte för att de gjorde utan utifrån för vad de är.

Anledningen till att staten Israel återbildades med mål att ha en judisk karaktär var för att juden kastades likt en boll mellan världens nationer och förvägrade honom emancipation. Det kulminerade också med att en tredjedel av Europas judar mördades under Förintelsen.

Amnestys utevaro av kontext är häpnadsväckande. Amnesty verkar ha problem med Israels etnoreligiösa status. Ett konkret exempel är att ingenstans nämns att FN:s delningsplan inbegrep just delning av det brittiska mandatet i en judisk och en arabisk stat och att araberna sade nej till detta förslag. Det blir här tydligt att Amnestys problem har att göra med dels Israels politik men kanske framförallt också utifrån vad Israel är, och karaktäriserar, sig som.

I alla nationalstater uppstår en majoritets versus minoritetsdynamik där majoritetens roll är att anpassa minoriteten och minoritetetens roll är att anpassas efter majoriteten. Människor som kommer till Sverige anpassar inte andra att lära sig deras språk. De förväntas istället att lära sig landets språk dit de kommer. Varje nationalstat har sin särprägel.

Vidare finns det idag ett 20-tal nationer som definierar sig som kristna och ett 20-tal som definierar sig som muslimska. Även här uppstår en majoritet/minoritetsdynamik. I stort sett varje nationalstat bedriver vad Amnesty refererar till som ”demografisk hegemoni”. Men etnocentriska och etnoreligiösa stater är inget Amnesty lägger fokus på. Förutom riktat en stat.

 

Utelämnar försök till fredsuppgörelser

Man kan, ska, och, bör kritisera Israel för att ha bedrivit politik som försvårat en lösning på konflikten. Samtidigt är det intellektuellt ohederligt och förslappande att inte ta upp de fredsförsök och möjligheter som funnits att faktiskt dela territoriet. Det är tydligt varför Amnesty utelämnar detta. Det passar nämligen inte in i deras narrativ. Vid upprepade tillfällen har det funnits konkreta förslag på bordet hur konflikten ska kunna lösas.

 

Utelämnar säkerhetssituation

Man kan kritisera Israels säkerhetsåtgärder, vägspärrar och barriär. Det är fullt legitimt att ta upp kritik mot viss placering av detta. Dock blir det lite svårt om man konsekvent vägrar att se samband mellan mindre antal dödade på den israeliska, såväl som på den palestinska sidan, och barriären.

Alla de som minns det andra palestinska upproret minns också sprängningar mot bussar, caféer, diskotek och restauranger med kraftiga israeliska vedergällningar som en följd. 

      

Arabers tillfredställelse med Israel passar inte Amnesty

Lagom till Israels 69 årsdag genomfördes en undersökning som visade på att bland landets israeliska araber var 69 procent nöjda med livet i Israel. Motsvarande siffra för de judiska israelerna låg på 43 procent.

Amnestys rapport visar att många människor, och stater därtill, har rätt att definiera sig, och sin stat, själva. Inte det judiska folket. Historien borde ha lärt Amnesty att utevaron av en judisk stat också är utevaron av en judisk civilisation.

 

Att jämföra staten Israel med den ökänt rasistiska apartheid-regimen i Sydafrika kan bara grunda sig i okunnighet eller rent hat, skriver Ziv Nevo Kulman, Israels ambassadör till Sverige.


Bara några dagar efter att Förintelsens minnesdag högtidlighållits över stora delar av världen, kommer ännu en påminnelse om hur de överdrivna angreppen på staten Israel utgör en av vår tids stora antisemitiska utmaningar. Den negativa särbehandlingen av Israel lyfts fram som en central del i IHRA:s definition av antisemitism, vilken också antagits av Sverige. En sorglig illustration till detta är det svenska Kyrkomötets nyliga apartheid-beslut, vilket har möts av indignation, vrede och kraftiga fördömanden.

Vi kan bara beklaga att Amnesty International i en mycket partisk och illa underbyggd rapport har valt att presentera en fullständigt förvriden bild av det israeliska samhället.
Att jämföra staten Israel med den ökänt rasistiska apartheid-regimen i Sydafrika kan bara grunda sig i okunnighet eller rent hat. Låt oss börja med okunnigheten.

Den israeliska demokratin garanterar lika politiska och sociala rättigheter för alla medborgare, utan hänsyn till etnicitet, religion eller andra faktorer – och full likhet råder inför lagen. De israeliska araberna har med självklarhet samma fri- och rättigheter som övriga medborgare och deltar till fullo i det israeliska samhället och det demokratiska livet. Deras partier är inte bara representerade i Knesset, utan också i nuvarande regering.

Det ska framhållas att de arabiska kvinnorna i Israel är de mest självständiga, ekonomiskt framgångsrika och yrkesverksamma i hela Mellanöstern. Därtill ska naturligtvis läggas andra viktiga jämställdhets- och demokratifrågor. Exempelvis HBTQ-rättigheter, där Israel också är ett viktigt föregångsland. Den fria pressen och det livaktiga demokratiska samtalet i Israel utmärker sig också i jämförelse med andra länder i regionen.
Ända sedan staten Israel grundades 1948 har varje individs lika rättigheter varit den centrala faktorn i samhällslivet. Bland annat så framhålls ofta den israeliska Högsta domstolens oberoende som mycket starkt.

När det kommer till Israels femton minoritetsgrupper, åtnjuter de omfattande stöd för kultur, traditioner och språk. Ett arabisk-språkligt skolsystem är tillgängligt vid sidan av det hebreisk-språkliga. Varje religions heliga platser åtnjuter skydd och autonomi som saknar motstycke i världen. Amnestys påstående att Israel grundar sig på diskriminering mellan judar och araber är helt enkelt en grundlös förvanskning av verkligheten.

Så kommer vi då också till hatet.

Det är tydligt att rapportförfattarna drivs av en agenda – att till varje pris och på varje sätt demonisera den judiska staten. En agenda som man sorgligt nog inte är ensamma om.
Amnestys rapport använder sig av ett språk och ett sätt att argumentera som inte tillämpas på något annat land och som tydligt syftar till delegitimisera den judiska staten. Man kan bara notera att länder som Syrien och Iran inte är i närheten av att behandlas på detta sätt. Vi står inför ett skolboksexempel på vad IHRA belyser i fråga om dubbla måttstockar gentemot Israel i sin definition av antisemitism.

Amnestys rapport är en ren förvanskning av verkligheten och saknar därmed all trovärdighet. Man kan i sammanhanget notera att just Amnestys London-kontor, som tagit fram rapporten, sedan tidigare utmärkt sig för antisemitism, rasism och konspirationsteorier – något som dussintals medarbetare trätt fram för att protestera mot bara under de senaste månaderna.
Den aktuella Amnesty-rapporten bidrar till att sprida hat, stereotyper och att uppvigla mot Israel och israeler. Den är grundlös, ensidig och präglas av en djupt problematisk och hatisk inställning. Rapporten i fråga göder antisemitism och Israel-hat och kan liknas vid förtal. Det finns därför all anledning att kräva att den ska dras tillbaka.

Artikeln publicerades i tidningen Dagen den 1 februari.

Israel kallade hem sin ambassadör i protest och utrikesministerMargot Wallström förklarades ”persona non grata” i Tel Aviv.
Nu, drygt sju år efter att Sverige erkände Palestina som stat, har relationen tinat upp.
– Vi är mer lika än vi tror, säger Ziv Nevo Kulman, Israels nye ambassadör i Stockholm.
I en intervju med Expressen ger han sin syn på Sverigedemokraterna, problemen med antisemitism i Sverige och skickar en sista syrlig passning till Margot Wallström.

Relationen mellan Sverige och Israel har pendlat mellan värme och iskyla genom decennierna.
På 60-talet: blomstrande vänskap, när statsminister Tage Erlander låg och guppade som en kork i Döda havet. En vänskap som raserades tolv år senare i och med handskakningen mellan Olof Palme och PLO-ledaren Yassir Arafat.

Sent 90-tal: Göran Persson lappade tillfälligt ihop relationen med bland annat ihärdiga insatser mot antisemitism.
En berg- och dalbana fram till mitten på 2010-talet då det blev iskallt länderna emellan. Hösten 2014 erkände Sverige och nytillträdda utrikesministern Margot Wallström Palestina som självständig stat. Israel markerade hårt, och det israeliska utrikesdepartementet förklarade Wallström ”persona non grata” – hon var inte välkommen in i Israel.

– Det var nästan som en besatthet av den förra utrikesministern att varje gång man pratade om Israel skulle man bara koncentrera sig på frågan som rör konflikten, säger Ziv Nevo Kulman.
– Man måste minnas att Mellanöstern är mer komplex än bara konflikten mellan Israel och Palestina. 

Mer lika än vi tror”

I höstas reste Wallströms efterträdare Ann Linde till Israel – det var första gången på tio år som en svensk utrikesminister besökte landet.

En försoningsresa. Det var dags för frosten att börja tina. Israel har dessutom en ny regering, med en ny utrikesminister har öppnat upp för en förändring. Och här står vi nu.

– Vi måste jobba väldigt hårt med att visa båda länderna att vi är mer lika än vad vi tror, säger ambassadören.

– Just nu har vi en känsla av att alla dörrar är öppna. 

Men vänner, påpekar Kulman, behöver inte alltid vara överens. Sverige är fortfarande för en tvåstatslösning. Och Palestina-erkännandet är fortfarande ett felaktigt beslut av Sverige, anser ambassadören. 

– Vi tycker fortfarande inte att erkännandet av en Palestinsk stat har lett till några förändringar på marken. Plus att inga andra europeiska länder följde efter. Det var bra för varken svenska eller palestinska intressen.

Enligt Ziv Nevo Kulman fokuserar numera både Israel och Sverige på punkter man är överens om.

– Båda parter har enats i att det inte är vettigt att vi fokuserar på det vi inte är överens om. Både israel och Sverige är demokratiska länder, vi står för jämlikhet, värnar om hbtq-rättigheter… det finns en lång lista på saker vi kan jobba på tillsammans.

Ett av Stefan Löfvens sista uppdrag som statsminister i höstas blev att stå värd för när världsledare samlades under den internationella Förintelsekonferensen i Malmö. Göran Perssons arv som fick renässans drygt tjugo år efter den Förintelsekonferens och informationskampanj om Förintelsen som han en gång initierade.  

Ziv Nevo Kulman kallar Sverige modiga. Och han hyllar även den nutida svenska regeringen för att de lyfter antisemitismens olika skepnader, både den som kommer från höger och vänster.

– Det var smart att ha Förintelsekonferensen i Malmö, där man pratar om utmaningen med att ha ett mångkulturellt samhälle. Människor som kommer från länder där man kanske har en annan syn på judar, och saknar kunskap om judar eller Förintelsen. Om man ens pratade om Förintelsen... 

I dag vittnar judiska skolelever om hur politiken från Mellanöstern flyttar rakt in i klassrummet. 

Ambassadörens ton hårdnar. Samtidigt är det ett misstag, menar han, att reducera judehatet till att bara handla om ett importerat problem.

– Man kan inte säga att ”det här är ett problem som kom till oss från andra platser”, att ”ni har tagit med den här konflikten till vår bakgård”. 

– Uppenbarligen är det en del av det. Men roten av antisemitism var inte i Mellanöstern, rötterna var här. Det har alltid funnits antisemitism på den här sidan av kontinenten. Tyvärr är det på den här kontinenten som de mest fruktansvärda grymheterna mot judar begicks. 

– Det är det vi minns nu på Förintelsens minnesdag.

Hur stor påverkan har relationen mellan Israel och Sverige på antisemitismen, tror du?

– Det är inte ett schyst sätt att se på antisemitism. Det är som att man skyller på oss: ”Ni kan inte hålla sams i Mellanöstern, så har vi problem i våra förorter och det är ert fel.” Det är som att skylla antisemitismen på offret. 
– Men det är klart att fred i Mellanöstern, och om judar och araber kan leva sida vid sida, skulle minska på spänningarna över hela världen. 

Utdrag av Helena Trus intervju med israeliske ambassadören Ziv Nevo Kulman publiceras här. Intervjun i sin helhet publicerades i Expressen den 26 januari. 

Med en smal marginal har partiet nu lyckats driva igenom att Svenska kyrkan ska undersöka om staten Israel gör sig skyldig till apartheid. Ett politiskt dikterat beslut som i chockvåg efter chockvåg väckt bestörtning, skriver Hans Wallmark.


Några riksdagspartier biter sig ännu fast i Svenska kyrkan. Andra som moderaterna har valt att lämna de val som arrangeras. Partipolitiken märks dock stundom smärtsamt tydligt. Inte minst i synen på Mellanöstern.

Socialdemokraterna försöker som regering tina upp relationerna med Israel. Samtidigt som protestplakaten städas undan på utrikesdepartementet bedriver samma parti i Svenska kyrkan hätsk propaganda mot den judiska nationen. Ytterst faller ansvaret tungt på Magdalena Andersson som partiledare.

Utrikesminister Ann Linde (S) har för en tid sedan besökt Israel och markerade önskan om att finna nya former för samarbete. Det är i grunden bra och välkommet. I och med den rödgröna regeringens ensidiga erkännande av Palestina 2014, utan förankring i riksdagen, trasade dåvarande utrikesministern Margot Wallström (S) sönder relationerna. Synar man S agerande över åren tillsammans med det ensidiga kritiserandet av Israel framträder ett mycket oroväckande mönster.

Med en smal marginal har partiet nu lyckats driva igenom att Svenska kyrkan ska undersöka om staten Israel gör sig skyldig till apartheid. Ett politiskt dikterat beslut som i chockvåg efter chockvåg väckt bestörtning. Till och med en del biskopar har nu i efterhand vaknat till liv och markerar avstånd och därmed kommit att ansluta sig till Karlstadsbiskopen Sören Dalevi som hade modet att argumentera emot före avgörandet.

Kyrkomötets beslut ”att lyfta frågan om att granska folkrättens tillämpning i Israel och Palestina, även utifrån FN:s apartheidkonvention och Romstadgans skrivningar om apartheid” har kritiserats från flera judiska grupper.

I sin iver att peka finger åt Israel väljer Socialdemokraterna helt sonika att glömma bort grundläggande fakta. De miljontals israeliska araber som har medborgarskap har fulla rättigheter. Arabiska politiker sitter i Israels regering. Olika grupper arbetar sida vid sida inom akademin, vården och andra viktiga samhällsfunktioner. Alla israeliska medborgare åtnjuter yttrandefrihet och kan använda sina rättigheter att debattera och protestera – och gör det gärna i Mellanösterns demokrati.

Efter stridigheterna i somras mellan Israel och attackerande grupper från Gaza valde den numera återtagna socialdemokratiske ministern Annika Strandhäll i sina kommentarer att helt bortse från att terrorstämplade Hamas stod bakom ett dödligt regn i form av 4 300 raketer mot civila mål.

Socialdemokratiska företrädare har genom åren också gjort sig skyldiga till grova övertramp med antisemitiska förtecken. Under första maj-demonstrationen i Malmö 2019 skanderades ramsan ”Krossa sionismen”.

Malmös tidigare starke man, socialdemokraten Ilmar Reepalus kontroversiella uttalanden ledde till att USA:s dåvarande president Barack Obama skickade sitt särskilda sändebud mot antisemitism, Hannah Rosenthal, till Sveriges tredjes största stad. Hennes kommentar var: ”Jag vet inte om han är okunnig eller vad han lärt. Jag vet inte vad som finns i hans huvud eller hjärta. Men jag vet att språket han använder är antisemitiskt. Och det är vad han kommer att bli ihågkommen för.”

Det är tydligt att Socialdemokraterna har stora svårigheter med att fördela skuld och ansvar. Både i själva frågan om konflikten mellan Israel och Palestina, och bland S-företrädare. Israel som anfalls har en självklar rätt att försvara sig. Övertramp bland ledande socialdemokrater slätas allt som oftast över.

Att ensidigt rikta kritik mot Israel inte bara polariserar och, som i fallet med kyrkomötet, riskerar att skada relationerna mellan judiska församlingar och Svenska kyrkan. Vad som sker underminerar utrikesminister Ann Lindes försök att återupprätta banden mellan Israel och Sverige.

Det Socialdemokraterna lyckats åstadkomma i Svenska kyrkan är inget misstag. Utöver själva den skadliga politiseringen av kyrkan i sig är det uttryck för det Israel-hat som odlas på sina håll och som S-ledningen inte verkar vilja göra upp med. Det är illa.

Hans Wallmark

Riksdagsledamot (M) och utrikespolitisk talesperson

 

Hans Wallmarks artikel  publicerades i Nya Wermlands Tidningen den 22 januari. 

Martin Blecher, Vänskapsförbundet Sverige-Israel: Människorättsorganisationer har lättare att rapportera om öppna samhällen som Israel.

Annika Borg, Wanja Lundby-Wedin (S) och Daniel Tisell (C) samt Lars Hedlin har alla bidragit till en meningsfull och konstruktiv debatt. Dock saknas det uppenbara, nämligen frågorna.
En Nobelpristagare fick en gång frågan vad som fick honom att bli vetenskapsman. Denne svarade: ”Alla föräldrar frågade sina barn efter skoldagens slut vad de hade lärt sig i skolan? Min mamma frågade: Har du ställt någon bra fråga i dag? Den vetskapen fick mig att bli vetenskapsman.”
Den historien berättar att vi först måste ställa de relevanta frågorna. Därefter kan vi dyka in i svaren. Dessvärre tycker jag inte det görs.
Dessa är de frågor som borde ställts innan man lyft frågan om apartheidens vara eller icke vara:
● Vad är apartheid med en strikt definition? Ett exempel är att experter på medicin, epidemiologi och hälsa använt ordet och definitionen för att beskriva de humanitära konsekvenserna från en ojämlik fördelning av coronavirusvaccin. Begreppet apartheid har också använts om klimatet.

● Vilka områden skulle vara föremål för denna anklagelse? Det stod en sak i motionen till kyrkomötet, medan andra verkar tro att andra områden ska vara aktuella för ”granskning”

● Från och med när gick ett tillstånd från en punkt till en annan? Från och med benämns något som apartheid? När karaktäriserades det inte som det?

● Vem är det som sitter inne på kunskap och resurser som kan slå fast att ett område/flera områden unikt karaktäriseras som apartheid medan ett område/flera områden i 190 andra nationalstater inte faller inom denna distinktion?

En viktig distinktion som ofta missas är att det alltid är enklare att rapportera saker från öppna samhällen än slutna.
Den kanske främsta kritiken som riktats mot Human Rights Watch och andra människorättsorganisationer är deras uppenbara problematik med att rapportera om förhållanden från slutna samhällen, medan man överrapporterar från öppna samhällen just för att man kan, har och ges den möjligheten. Konsekvensen blir, att om man kommer underfund med en gemensam, strikt definition av begreppet apartheid har vi egentligen ingen aning huruvida denna definition i sig är gångbar eller relativiserade, för vi vet inte hur sakförhållanden ser ut i slutna länder.

De som vill göra gällande att Israel är både det ena och det andra är naturligtvis fria att göra så. Men om inte de rätta frågorna ställs blir vi varken vetenskapsmän som vinner Nobelpris eller det minsta klokare.

Texten är del av ett replikskifte på Annika Borgs artikel (https://www.dn.se/debatt/kyrkans-aktivism-mot-israel-maste-fa-ett-slut/?fbclid=IwAR0WD6iknfOrvw6h5fj2LpidurbK61MBcfEEaOcqv7) som publicerades i förra veckans nyhetsbrev.

https://www.dn.se/debatt/diskussion-om-apartheid-missar-det-uppenbara/?fbclid=IwAR2BhZ51s3MXW2DiIgt9ZIitoPXs8kRZeYwyaVtvuT7AyQcYzynCsDF34i0

Den israeliska flaggan vajar i vinden, jag hör både jiddisch och hebreiska runt borden och på min beställda hamburgare sitter en liten israelisk flagga. Det här är dock inte Tel Aviv, Haifa eller Jerusalem utan Dubai i Förenade Arabemiraten.  

”Det kommer inte att bli någon separat fred mellan Israel och arabvärlden. Jag vill göra det väldigt klart för er alla”. Det sa den dåvarande amerikanska utrikesministern John Kerry under Saban Forum 2016. Han kunde inte haft mer fel.

De senaste åren har de så kallade ”Abrahamavtalen” ingåtts mellan Israel och Förenade Arabemiraten, Bahrain, Sudan och Marocko. Ytterligare länder väntas ansluta sig och normalisera relationerna till Israel, det spekuleras om både Indonesien och Saudiarabien.  
Alla avtal är en stor framgång, men man kan lugnt påstå att det verkligen sagt ”klick” mellan Israel och Förenade Arabemiraten.
Länderna hade redan innan avtalen visst utbyte mer eller mindre officiellt, men man kan lugnt konstatera att det fullständigt exploderat sedan de av Trump framförhandlade avtalen kom på plats. På sociala medier skickas dagligen mängder av hyllningar åt båda håll och för en tid sedan besökte också Israels premiärminister Naftali Bennett Abu Dhabi, ett historiskt besök. Länderna samarbetar främst när det kommer till cybersäkerhet, high tech och diverse vattenprojekt.  

Det var därför jag med stor förväntan för första gången reste till Dubai i början på året. Det var så klart svårt att veta vad man skulle förvänta sig på plats, men efter en vecka i emiratet kan jag konstatera att relationerna frodas och att det nästan känns surrealistiskt.  
Israels flagga vajar stolt vid världsutställningen Expo 2020. På behörigt avstånd från den paviljong som kallar sig för ”State of Palestine” och ståtar med bilder av Jerusalem så hittar man den israeliska delen av Expo 2020. Flaggorna vajar i det som för dagen är en ganska kraftig, med Dubai mått mätt, vind och i paviljongen kan man se filmer på Israels befolkning. Temat är genomgående ”diversity”, mångfald. Alla är olika, men tillsammans kan man dra nytta av varandras olika styrkor. Till filmvisningen är det en hyfsat lång kö med alla möjliga personer, familjer och etniciteter.
På en 360-duk visas sedan en film som förstärker Israels tema för Expo 2020 och dessutom än mer lyfter fram den sprudlande relationen till Förenade Arabemiraten. Folk tar till sig, tittar intresserat på den gigantiska mezuzan (judisk symbol vid dörrposter) och lämnar sedan för nästa grupp. Israel har en alldeles naturlig plats vid det gigantiska arrangemanget mitt i arabvärlden. En fantastisk upplevelse.  

Normaliseringsavtalet har också inneburit en riktig reseboom framför allt från Israel till Dubai. Israeliska Elal och Arkia tillsammans med Emirates och FlyDubai flyger flera gånger dagligen mellan Tel Aviv och Dubai. Flera gånger under min vistelse hör jag hebreiska på gator och torg.  
Flera kosherrestauranger har slagit upp portarna de senaste åren och för bara några månader sedan öppnade man för första gången ett judiskt fritids i Dubai. Ett stenkast från berömda Burj Al Arab finns den första israeliska restaurangen i Dubai, Mul Hayam (mot vattnet). Visserligen en aning svårt att hitta till, men vad gör det när de lokala araberna på caféet nedanför visar vägen. Restaurangen pryds av både Israels och Förenade Arabemiratens flaggor på var sin sida. Det är också här som, den vegetariska, hamburgaren kommer prydd med Israels flagga fäst i en tandpetare.  
En bit inåt staden, vid världens högsta byggnad Burj Khalifa, ligger den exklusiva restaurangen Armani/Kaf. Här går den utsände rabbinen runt i hatt och hälsar alla välkomna samtidigt som jiddischtalande ultraortodoxa gäster står och begrundar de berömda fontänerna. Där sitter jag och försöker att ta in allt. Det är faktiskt svårt att tro sina ögon ibland.  

Relationerna mellan Förenade Arabemiraten och Israel är som sagt otroligt varma och att se det här på plats var en upplevelse som ger hopp för framtiden. Den kanske finaste bilden på näthinnan är ändå från restaurangen The Kosher Place en bit från de centrala delarna. Där sitter en man med kippa tillsammans med en man i de traditionella arabiska vita kläderna och äter tillsammans.  



John Kerry hade fel. Jag är övertygad om att Abrahamavtalen kommer att utvidgas de kommande åren och att vi kommer att se fler relationer mellan Israel och arabvärlden växa fram. Och kärleken mellan Israel och Förenade Arabemiraten visar vägen framåt.  

Daniel Meisels
Daniel Meisels är journalist på Upsala Nya Tidning. 2021 blev han framröstad som årets journalist vid samma tidning.

Special in Uniform är ett program inom den israeliska militären som arbetar med att inkludera och inkorporera lite drygt 750 unga personer, som har fysiska eller psykiska svårigheter, till 60 armébaser runt om i Israel där de utför militärarbete. Dessa personer får inte bara erfarenhet utan ger också något till militären som tar del av deras kunskap, sätt att se, och förstå sin omgivning. 

Före detta chefen för Mossad  Yossi Cohen tjänstgör som ordförande för Special in Uniform. Yossi Cohens son Yoni, som föddes med cerebral pares gick Special in Uniformprogrammet.  Yoni avslutade sin tjänstgöring som befälhavare för enhet 8200, en informationsinsamlingsenhet i militära underrättelsetjänsten. 

Även utrikesminister Yair Lapid har en dotter med autism som gått programmet.


Vill man läsa mer om Special in Uniform kan man göra det här:
https://specialinuniform.com/who-we-are/

Annika Borg, präst och teologie doktor: Nu krävs en vitbok över Svenska kyrkans Israelfientliga ­aktivism.

Två decennier av fientlighet mot Israel från Svenska kyrkan måste få ett slut. Nu krävs en vitbok över kyrkans Israelfientliga ­aktivism för att reparera den skada politiska partier i kyrkomötet och kyrkoledningen orsakat relationen till Israel och den judiska minoriteten.

Det utbröt en storm av kritik efter att kyrkomötet under senhösten röstat ja till en motion från Social­demokraterna, Center­partiet och partipoliskt obundna Posk, som innebär att Svenska kyrkan ”ska lyfta frågan (…) om en granskning” av Israel som apartheidstat och pröva Israel mot Romstadgans skrivningar om brott mot mänskligheten.

S och C dominerar kyrkomötet. Deras ledamöter använder Svenska kyrkan för sin aktivism och som bankomat för Israelfientliga projekt och utspel. Det som hänt är en skandal för Svenska kyrkans ledning och ett haveri för dagens politiserade kyrkliga beslutssystem.

Motionen om Israel och apartheid är i själva verket kulmen på decennier av retorik och systematiskt politiskt påverkansarbete mot Israel, inte sällan med antisemitisk slagsida. Kyrkliga partipolitiska företrädare, biskopar och tjänstemän på det nationella kyrkokansliet i Uppsala samordnar och samarbetar – och använder Svenska kyrkan som sin plattform.

Kyrkomötesbeslutet är en länk i en lång kedja av liknande utspel. Här är ett axplock av beslut och aktiviteter:

● 2007 drev en S-ledamot fram ett beslut i kyrkomötet om 30 miljoner kronor till bostäder för palestinier på Olivberget. Hur pengarna använts är fortfarande inte helt klarlagt. Samma S-ledamot undertecknade apartheidmotionen.

● 2012 fattade kyrkomötet beslut om att ge särskild status till det så ­kallade Kairosdokumentet, författat av palestinska kristna. Dokumentet pekar ut Israel som en rasistisk apartheidstat och förespråkar total bojkott – ”BDS (Boycott, Divestment, Sanctions)” – och isolering av landet. Samma C-ledamot som drev igenom det beslutet undertecknade apartheidmotionen.

● Bojkottrörelsen BDS har av ­politiska ledare som Tysklands tidigare förbunds­kansler Angela Merkel definierats som antisemitisk och beskrivits som vår tids ”Kauft nicht bei Juden” (”Köp inte av judar”). Kairosdokumentet sprids på Svenska kyrkans hemsida och rekommenderas av kyrkokansliets tjänstemän samt av biskopar och andra kyrkliga företrädare. Samma S-ledamot som undertecknade apartheidmotionen är koordinator för den svenska grenen av det internationella nätverket Kairos-Palestine och aktiv i bojkott­rörelsen BDS.

● Kairos-Palestinanätverket ordnar regelbundet kurser i Sverige, finansierade av Svenska kyrkan. Inbjudna är ­representanter för bland andra BDS. BDS har även medverkat i Svenska kyrkans seminarieverksamhet i Almedalen. Häromåret bjöd Kairos-Palestinanätverket in representanter för organisationen DCIP (Defense for Children International – Palestine) till sin kurs. DCIP har anklagats för samröre med terrorstämplade palestinska PFLP.

● 2015 stod ärkebiskop Antje Jackelén värd för Teologifestivalen i Uppsala. Hedersgästen var en representant för det internationella Kairos-Palestina­nätverket och BDS. Ärkebiskopen och den inbjudne palestinske gästen ledde tillsammans högtidsgudstjänsten i Uppsala domkyrka. Svenska kyrkans förlag Verbum översatte och publicerade hedersgästens Israelfientliga bok, i vilken judar inte erkänns teologisk och historisk hemhörighet i Israel. Boken distribuerades till alla hundratals deltagare och sprids fortfarande av förlaget. Samma S-ledamot som undertecknade apartheidmotionen var drivande i att lägga upp programmet för Teologi­festivalen.

● 2018 drevs en kyrkomötesmotion från S och C igenom och Svenska kyrkan beviljade 3 miljoner kronor för folkhögskoleverksamhet i Gaza. Folkhögskoleverksamheten skulle ske med företrädare för Kairos-Palestinanätverket. Samma S-ledamot som stod bakom denna kyrkomötesmotion undertecknade apartheidmotionen.

Att representanter för den antisemitiska BDS-rörelsen agerar i socialdemo­kratins namn i kyrko­mötet borde bekymra partiledningen. Utrikes­minister Ann Linde (S) har inte svarat på hur hennes partis agerande i kyrkomötet rimmar med hennes egen charm­offensiv för att återupprätta relationerna med Israel. Inte heller har den tidigare statsministern Stefan Löfven (S) svarat på spörsmålet om hur hans eget engage­mang mot antisemitism kan förenas med att hans hustru Ulla Löfven (S) tillhör den S-grupp i kyrkomötet som tog fram apartheidmotionen. Partipiskan från Sveavägen 68 viner således inte, trots att S säger att de inte vill associeras med Israelfientlighet och antisemitism.

S låter uppenbarligen de radikala elementen inom Tro och solidaritet (tidigare Broderskapsrörelsen) hållas. S vill inte ha dem nära partiet, men behöver rösterna, och har därför kapslat in Tro och solidaritet och låter Svenska kyrkan få utgöra rörelsens spelplan.

I fjolårets kyrkoval stärkte Socialdemo­kraterna och Tro och solidaritet sitt grepp över kyrkan. Rörelsen har ton­givande företrädare i kyrkostyrelsen och kyrkomötet. I Svenska kyrkans ”regering” och ”riksdag” sitter förutom Ulla Löfven även den tidigare LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin, före detta jämställdhetsministern Margareta Winberg, Tro och solidaritets tidigare ordförande Ulf Bjereld och Jesper Eneroth, son till infrastrukturministern, som 2013 bara var 18 år när han som yngsta ledamot valdes in i kyrkomötet och nu är S-gruppens ordförande.

Även Centerpartiet innehar tunga maktpositioner i kyrkan som kyrkomötets ordförande och andre vice ordförande-posten i kyrkostyrelsen. Centerpartiets utrikespolitiska talesperson gick snabbt ut och tog avstånd från apartheidmotionen. Det är därför oklart vilket mandat C-gruppen i kyrkomötet har.

Det faktum att även den opolitiska kyrkomötesgruppen Posk har leda­möter som drev igenom motionen visar att partipolitiseringen även nått in i grupper som gick till kyrkoval på att stoppa politiseringen.

Skillnaden mellan Israelkritik och den Israelfientlighet som tippar över i antisemitism har definierats av svenskgrundade IHRA (International Holocaust Remembrance Alliance). Den definition som Sverige, USA, Frankrike, Tyskland och ett stort antal av världens länder anslutit sig till bygger på forskning om antisemitismens innehåll och olika uttryck. När Israel kritiseras för att vara en, i själva sin existens, rasistisk stat är det ett uttryck för antisemitism. När paralleller dras mellan Israel och nazismens brott mot mänskligheten är det antisemitism. Apartheidmotionen, och en rad andra utspel från kyrkan i historia och nutid, har gett uttryck för antisemitiskt tankeinnehåll.

Ärkebiskoparna K G Hammar, Anders Wejryd och Antje Jackelén har stått på barrikaderna för den politiska aktivismen mot Israel. Två decennier av Israelfientlighet från ärkebiskopsstolen måste nu få ett slut. Att Antje Jackelén senare i år ska gå i pension är förhoppningsvis ett steg i den riktningen.

Apartheidmotionen visar att politiseringen av Svenska kyrkan nått vägs ände. Kyrkan är kidnappad och måste friges.

För detta behövs:

1.Att de politiska partiernas möjlighet att ha makt i kyrkan avskaffas. ­Lagen om Svenska kyrkan behöver därför rivas upp och skilsmässan mellan kyrka och stat bli verklighet på riktigt.

2.Att biskoparnas rösträtt och ansvar i kyrkomötet återinförs. Kyrkomötet måste vara ett kyrkomöte och inte ett politiskt ombudsmöte.

3.En vitbok över kyrkans Israelfientliga aktivism.
Annika Borg
, teologie doktor, präst i Svenska kyrkan och forskare i projektet ”Den förändrade Israelbilden inom svenska trossamfund”

Debattartikeln publicerades den nionde januari på DN Debatt

 

Apartheidmotionen har åsamkat Svenska kyrkan stor skada. Då är det knappast läge, att som Wanja Lundby-Wedin (S) och andra kyrkliga företrädare i sina repliker på min debattartikel, låtsas som om det som skett inte hänt och vränga ord. 

Genom kyrkomötets apartheidbeslut har många ögon öppnats för att någonting inte står rätt till i Svenska kyrkan. Det var apartheidmotionens Israelfientliga innehåll som fick samtliga biskopar, utom ärkebiskop Antje Jackelén, att efter kyrkomötet gå ut och kraftfullt ta avstånd från den. Det var apartheidmotionen som fick Judiska centralrådet och andra judiska organisationer att rikta svidande kritik mot kyrkans ledning

Apartheidanklagelsen mot Israel har en historia. Upprinnelse står att finna under kalla kriget, då Sovjetblocket tillsammans med islamistiska rörelser sökte utvidga begreppet apartheid för att svärta ned demokratiska stater. Syftet med att måla upp Israel som en pariastat är att landet ska frysas ut ur världssamfundet

Nästa steg skedde i början av 2000-talet, då den antisemitiska bojkottrörelsen BDS (Boycott, Divestment, Sanctions) bildades. Apartheidanklagelsen mot Israel är BDS- rörelsens redskap för att få stöd och legitimitet för att totalbojkotta Israel. BDS-aktivister kan uttrycka att Israel ska svältas ut. BDS sprider antisemitisk propaganda, där judar exempelvis framställs som hundar. 

Antingen är Lars Hedlin, Sune Fahlgren – själv aktivist i Kairos-Palestinanätverket –, Tomas Andersson och Stefano Foconi samt Kerstin Dahlberg och andra som replikerat omedvetna om bakgrunden, blundar för den eller, helt enkelt, sympatiserar. 

Tomas Andersson och Stefano Foconi skriver i sin replik alldeles riktigt att all kritik av Israel inte är antisemitism. Det är just var gränsen går mellan kritik och den fientlighet som tippar över i antisemitism som definitionen av svenskgrundade IHRA (International Holocaust Remembrance Alliance) ringar in. 

Wanja Lundby-Wedin påstår i sin replik felaktigt att Svenska kyrkan inte samverkar med BDS, men hon anser samtidigt att BDS´aktivism är legitim. 

Svenska kyrkans systematiska samarbete med BDS har pågått under lång tid. Nätverket Kairos-Palestina, som kyrkan är djupt involverad i, är BDS´ kyrkliga verktyg. Kairosdokumentet, som kyrkan spridit sedan 2012 och som gett upphov till en mängd aktiviteter, uppmanar till totalbojkott av Israel och proklamerar att palestinsk terrorism är frihetskamp. 

Låt mig för tydighetens skull ge ytterligare ett axplock av kyrkliga aktiviteter: 

● År 2013 bedrev Svenska kyrkan en julkampanj för bojkott. På kyrkans officiella hemsida låg en kampanjsida med förslag på politiska aktiviteter som affischering och spridning av pamfletter. Där fanns färdigt material att ladda ned som brev till branschorganisationen Svensk Dagligvaruhandel och punktlistor att dela ut i butiker. Kairosdokumentets uppmaningar ledde således snabbt till konkret aktivism mot Israel. Inga andra länder än Israel har varit föremål för denna typ av kyrkliga kampanjer. 

● År 2014 besökte tidigare ärkebiskop Anders Wejryd, tillsammans med representanter för BDS, terrororganisationen Hamas´ ledare Ismail Haniya i Gaza. Hamas vill utplåna Israel, är Muslimska brödraskapets väpnade gren och har av Amnesty anklagats för krigsbrott mot den egna befolkningen. Det är oacceptabelt att Svenska kyrkans ledning odlar kontakter med Hamas och BDS. 

● Julen 2014 spred Svenska kyrkans officiella hemsida Kairos-Palestinanätverkets dokument ”Christmas Alert”. Juldokumentet innehöll en av de vanligaste antisemitiska föreställningarna, den om en illasinnad judisk lobby och världskonspiration. Svenska kyrkan spred således antisemitisk propaganda. 

Apartheidbeslutet är toppen på ett isberg. Kyrkans stöd, såväl ekonomiskt som på andra sätt, till extrema grupperingar behöver kartläggas och resultera i en vitbok. 

Apartheidmotionen sanktionerades av Socialdemokraterna. Gruppledaren i kyrkomötet Jesper Eneroth, som är vice ordförande i S-organisationen Tro och solidaritet (tidigare Broderskapsrörelsen), och den socialdemokratiska partiledningen behöver nu offentligt förklara hur de kan driva en Israelfientlig linje i kyrkan samtidigt som partiet påstår sig verka mot antisemitism och för goda relationer med Israel. 

Palestinierna förtjänar ett engagemang som är balanserat och realistiskt. De Palestinaaktivister som tagit till orda i replikerna visar prov på motsatsen. 

Västerländska kyrkliga aktivister intar extrempositioner som skapar polarisering och oförsonlighet. Att partier använder Svenska kyrkan som arena och instrument för politisk aktivism måste upphöra och kyrkan äntligen bli fri. 

Annika Borgs slutreplik publicerades i Dagens Nyheter den 18 januari. Ett tack riktas till Annika Borg som gett tillstånd till artikeln publiceras här. 


Debattreplik
Det är väl utmärkt att Gunnar Olofsson från Palestinagruppen uppmärksammar fångars öde. Som läsare kan man dock avkräva att hans text skulle ge läsaren information om exempelvis vem Hisham Abu Hawash är. Då Gunnar Olofsson utelämnar denna vitala information, som i sig är anmärkningsvärd, löper, en inte alltför informativ, läsare stor risk att vilseledas.

2004 fick Hisham Abu Hawash tag på ett gevär, gömde det och planerade en attack. Attacken kom senare under samma år då han försökte skjuta på israeler färdandes i militärfordon. Hans vapen fastnade i skottögonblicket. Hisham Abu Hawash greps och dömdes till ett flerårigt fängelsestraff för attentatet.

Läsaren får heller inte veta av Gunnar Olofssons artikel att Hisham Abu Hawash är aktiv medlem av islamiska Jihad, en terroristklassad organisation av EU, Storbritannien, Förenta staterna, Kanada, Australien, Israel och Japan.

Islamiska Jihad, är likt Hamas, mot Israels existens och söker dess utplånande.

Att människor sitter fängslade utan anklagelser eller rättegång är förfärligt och ska fördömas i starkaste ordalag, oavsett om det sker i Israel eller i Palestina. Dock är det ohederligt att låtsas att denna praxis endast tillämpas i, och av, Israel. Varför får läsaren inte veta att denna praxis används av en rad länder, bland annat USA och Storbritannien, som likt Israel, nyttjar det med anledning av säkerhetsskäl så som hot mot rikets säkerhet. Indien, Australien och Irland är andra länder som använder sig av praxisen.

Det är fullt legitimt och rimligt att tycka att läsaren borde ha delgetts denna information från början.

Martin Blecher
Generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige- Israel

Texten var en replik på Gunnar Olofsson och Palestinagruppen "Nytt år i Palestina och förtrycket fortsätter". https://www.dalademokraten.se/2022-01-04/nytt-ar-i-palestina--och-fortrycket-fortsatter

https://www.dalademokraten.se/2022-01-09/anmarkningsvart-att-olofsson-utelamnar-viktiga-fakta

En nyligen genomförd undersökning av palestinsk media bland arabiska palestinier i Jerusalem visar att en överväldigande majoritet önskar fortsatt israeliskt styre. Ett resultat som kommer sända chockvågor in i det svenska biståndsindustriella komplexet samt inte minst det socialdemokratiska partiet. 

En ny undersökning av hur arabiska invånare i Jerusalem ställer sig till ett palestinskt styre  visade att 93% av dem föredrar att förbli under israeliskt styre och inte ge upp sitt israeliska identitetskort rapporterar bland annat Algemeiner.

Arabiska invånare i Jerusalem är för det mesta inte israeliska medborgare, men kan begära medborgarskap om de vill. De som inte är medborgare bär ett speciellt ID-kort som ger dem rörelsefrihet även inom själva Israel.

Enkäten som genomfördes av nyhetsmediet Shfa frågade 1 200 arabiska Jerusalembor – ingen av dem israeliska medborgare – om deras preferenser för att leva under israeliskt eller palestinskt styre i framtiden. 1 116 av de tillfrågade sa att de föredrar att Israel fortsätter att styra Jerusalem. 84 sa att de föredrog den palestinska myndigheten, men 79 av den senare gruppen menade samtidigt att de inte skulle ge upp sitt nuvarande identitetskort.

Undersökningen genomfördes av nyhetsmediet Shfa, Palestinian News Network, som tidigare har stängts av eller blockerats av den Palestinska Myndigheten.

Resultatet av undersökningen är ett bakslag för inte bara den korruptionstyngda Palestinska myndigheten, PA, och den sittande presidentet Abbas utan även för många svenska opinionsbildare, i praktiken hela Utrikesdepartementet samt inte minst Svenska kyrkan som byggt hela sin opinionsbildning och politik kring en palestinsk självständighet i allmänhet samt isolering av Israel i synnerhet. Om nu palestinska araber, boende i Jerusalem, föredrar israelisk överhöghet före palestinsk finns det ingenting som motiverar en fortsatt opinionsbildning eller isolationspolitik riktad mot staten Israel.

På Utrikesdepartementet, bland de opolitiska tjänstemän som ingår i nätverket ”Dirty Dozen” bör undersökningens resultat kommit som en chock. Flera tjänstemän har i flera år arbetat med att utbilda PA i s.k ”Lawfare” där delar av motståndet lyfts in i domstolsprocesser i bland annat den internationella brottmålsdomstolen ICC. För Olof Palmes Internationella Center, där flera av dessa opolitiska tjänstemän har sin bas samt inte minst Socialdemokrater för Tro och Solidaritet som har goda relationer med bland annat den terrorklassade rörelsen Hamas är resultatet, oavsett vilken kvalitet undersökningen har, mer eller mindre en katastrof.

En rimlig slutsats är att UD kommer låta undersökningen passera med tystnad eller på annat sätt försöka förminska eller misstänkliggöra den.

Konsulatet i Jerusalem, som i huvudsak är en palestina-vänligt sinnad utlöpare från UD med omfattande biståndsverksamhet kommer även den att påverkas av undersökningens resultat. Konsulatet har bland annat varit en port för hur svenska biståndsmedel kunnat föras vidare till Hamas.

Men även den Svenska kyrkan påverkas sannolikt. Den avgående ärkebiskopen Antjé Jackelén har byggt mycket av sin ämbetsperiod tillsammans med prästen Anna-Karin Hammar (S) samt kyrkoherden i Malmö storpastorat Gunilla Hallonsten på att stärka BDS-rörelsen; Boycott, Disinvest, Sanctions. Denna rörelse har av bland annat Tysklands tidigare förbundskansler Angela Merkel klassats som antisemitisk.

Nästan oavsett vilken kvalitet som undersökningen har kommer den att påverka hur svenska myndigheter och myndighetsföreträdare agerar på kort och medellång sikt. Den palestinska myndigheten har tidigare fått internationell kritik för sin repressiva syn på kritisk media och skulle Shfa nu tystas som en konsekvens av den genomförda undersökningen kommer det sätta statsminister Magdalena Andersson samt utrikesminister Ann Linde i en svår situation.
Dessa måste då balansera inte bara bland annat Sidas och Tro och Solidaritets krav på en fortsatt palestinavänligt sinnad biståndspolitik och nära relationer till Hamas samt krav på att Östra Jerusalem inte skall vara under israeliskt styre utan även OPIC krav på en återgång till Margot Wallströms mer aggressiva politiska linje i relation till Israel.

Vid OPIC tjänstgör sedan en tid Jesper Eneroth, vice ordförande för Tro och Solidaritet.

Johan Westerholm 
Artikeln publicerades på Ledarsidorna.se den 26 december. Ett tack riktas till Johan Westerholm som gett sitt tillstånd till att artikeln återpubliceras här.


 

Under den tidigare israeliska regeringen var ofta relationerna till EU ansträngda.
F d statsministern Netanyahu och några av ministrarna i hans regering brukade anklaga EU för att driva en anti-israelisk eller t o m antisemitisk politik.
Det har satt sina spår i den israeliska opinionen och bland vanligt folk där många utrycker samma negativa inställning till EU som populistiska och högerinriktade partier i en del medlemsländer inklusive EU-parlamentet.
Men egentligen gäller det att skilja mellan EU och dess institutioner å ena sidan och medlemsländerna å andra sidan. Antisemitismen är en gammal företeelse i Europa, vilket återkommande opinionsundersökningar och statistiken över hatbrott i media och våldsdåd i medlemsländerna visar.
EU däremot för en proaktiv politik mot alla former av rasism, antisemitism och invandrarfientlighet. Läget skulle vara mycket värre om det inte fanns någon överstatlig institution till försvar för europeisk värden, demokrati och mänskliga rättigheter.
EU-kommissionen i sin roll som garant och övervakare av rättsstatens principer tar klart avstånd från antisemitism och högtidlighåller varje år minnet av Förintelsen. Kommissionen har också tidigare i år utfärdat ett detaljerat handlingsprogram mot antisemitism och till stöd för judiskt församlingsliv i Europa.

Ett rörande exempel på det sistnämnda var EU-kommissionens ordförande von der Leyens deltagande i Chanukah-firandet i Bryssel den 2 december (”Euro-Chanukah”). Hon uppmanade de församlade att sätta ut chanukah-ljusstakarna i fönstren så att alla skulle kunna se dem. Vad är mera judiskt än det?
”Detta borde vara normalt och ingen judisk familj borde vara rädd för att visa sin identitet,” sa hon. ”Jag vill ha en Union som vårdar sin mångfald, där Chanukah-ljusen lyser upp våra städer och våra hjärtan.”

Vad har detta att göra med Israel? Den nya israeliska samlingsregeringen under Naftali Bennett beskriver sig själv som en regering för förändring, i varje fall vad gäller den tidigare inrikespolitiken. Vad gäller utrikespolitiken vill den åtminstone förbättra relationerna till EU.

Det finns naturligtvis ett behov av goda relationer med EU. Israel har sedan länge nära ekonomiska relationer med EU och dess medlemsländer och samarbetar med EU inom flera områden. Två aktuella exempel på det samarbetet kan nämnas.
I början av december skrev EU och Israel under samarbetsavtalet för Israels deltagande i EU’s nya FoU-program Horizon Europé under budgetperioden 2021 – 2026.

Israel har varit associerat till EU’s forskningsprogram sedan 1996 med ett högt deltagande och goda resultat. Underskriften satt dock långt inne och Israel tvingades acceptera, som under förra budgetperioden, att inga forskningsbidrag kommer att delas ut till institutioner och forskare lokaliserade på Västbanken.

Det andra exemplet gäller oljespillet i februari i östra Medelhavet som förorenade en stor del av de israeliska stränderna och ledde till den värsta miljökatastrofen i mannaminne. Det visade sig att Israel under den förra regeringen var helt oförberedd för det här slaget av miljöhot och inte hade tillgång till EU’s varningssystem för upptäckt av oljespill i Medelhavet.
Det var därför glädjande att man nyligen kunde läsa i israeliska media att de israeliska myndigheterna har lärt sin läxa och att regeringen kommer att tillföra mer resurser till ansvariga miljömyndigheter.
Enligt uppgift från den europeiska myndigheten för marinsäkerhet (EMSA) skrev Israel redan den 30 mars på ett avtal som ger det tillgång till satellitbilder från EMSA’s CleanSeaNet-system. Man kan fråga sig vilka politiska skäl som hade hindrat Israel från att ha gjort det långt tidigare.

Allt detta är gott och väl och exemplen på lovande EU-israeliskt samarbete kan mångfördubblas. Men på det politiska området har det knappast skett några framsteg sedan den nya regeringen tillträdde. Om möjligt visar EU och de medlemsländer som skrev på kärnavtalet med Iran en större förståelse för de israeliska synpunkterna på bristerna i avtalet och Irans agerande i de pågående förhandlingarna i Wien.
Däremot har EU knappast någon större förståelse för att den nya israeliska regeringen inte tar några politiska initiativ för att bryta dödläget i fredsprocessen med palestinierna genom t ex förtroendeskapande åtgärder. I det avseendet fortsätter tyvärr den nya regeringen den förra regeringens politik.

Bennett-regeringen skyller på att motsättningarna mellan partierna i samlingsregering om vilken politik som skall föras är alltför stora och att man därför kommit överens om att fokusera på inrikespolitik och inte riskera nyval.

Från första början var hans linje att politiska förhandlingar med palestinierna inte är relevanta i nuläget. Det var dock anmärkningsvärt att han i sitt första tal i FNs generalförsamling i september inte ens nämnde konflikten med palestinierna och hävdade att israelerna inte vaknar upp på morgonen och tänker på konflikten.
Det kan stämma men kan inte dölja att både Bennett själv och än mer några av hans extrema partikamrater bekänner sig till en nationalistisk ideologi. En del av dem känner sig bundna till givna löften till sin väljarbas att främja bosättningspolitiken. Bennett själv har dock inte kvar någon väljarbas inom högern eftersom han anklagas för att ha svikit den.
Problemet är att det inte går att frysa status quo i tiden. Även om inga formella annekteringsbeslut tas, permanentas ockupationen allt mer och försvårar en framtida tvåstatslösning.  Det kan redan vara försent för en sådan lösning om man skall tro den
israeliske författaren A.B. Yehoshua.

Våldsdåd begås av båda sidor men vad som är oroväckande är ökningen av våldsdåd begångna av en extrem minoritet bland bosättarna, oftast från mindre olagliga bosättningar som borde ha avvecklats för länge sedan enligt den israeliska underrättelsetjänsten. Med stöd av fanatiska rabbiner och den ideologiska majoritetens tysta samtycke ger de näring till en ond våldscirkel.

Regering och domstolar brukar släta över deras våldsdåd och olagligheter och klart är att de hittills inte har beivrats med kraft av myndigheterna. En bieffekt av polis- och soldatbrutalitet mot fredliga protester på Västbanken är att det spiller över i agerandet mot fredliga protester i Israel.

Situationen på Västbanken och i östra Jerusalem förvärras och risken är stor att läget eskalerar som det gjorde i våras och leder till ett nytt krig med Hamas. Hur långt kan det här fortsätta tills EU får nog och det nära ekonomiska och tekniska samarbetet äventyras till skada för Israels egenintresse?

Mose Apelblat, frilansskribent och f d EU-tjänsteman
Ett tack riktas till Mose Apelblat som gett sitt tillstånd till att artikeln återpubliceras här. Artikeln har äen publicerats i Times of Israel

Fler artiklar