Om Sverige menar allvar med sin önskan om fred borde Margot Wallström rikta sina fördömanden mot det palestinska ledarskapet, inte mot Israel, skriver Israels ambassadör Isaac Bachman.
 
I regeringens utrikesdeklaration för 2017 som presenterades i riksdagen i onsdags står följande att läsa:
”I år har det gått 50 år sedan Palestina ockuperades. Sverige fortsätter verka för en lösning i Israel-Palestinakonflikten och tillsätter ett särskilt sändebud.”
 
Utan att här gå in på huruvida det särskilda sändebudet kommer att spela en konstruktiv roll, om tidpunkten är den rätta och om den primära avsikten är att föra fredsprocessen framåt, så är det inledande påståendet mycket problematiskt.
 
För 50 år sedan fanns inget Palestina. I själva verket har det aldrig funnits någon autonom entitet eller stat kallad Palestina.
 
Före sexdagarskriget 1967 kontrollerade Jordanien det vi idag kallar Västbanken. Jordanien erövrade detta område då arabvärlden förkastade FN:s delningsplan 1947 som delade det då brittiska mandatet i två stater: en judisk och en arabisk. Istället för att acceptera delningsplanen och på så vis kunna upprätta en palestinsk stat, invaderade palestinierna tillsammans med sex arabiska arméer den nyetablerade staten Israel med avsikt att utrota de judar som befann sig där, blott tre år efter att den nazistiska Förintelsen av Europas judar nått sitt slut.
 
Efter att Jordanien erövrat Västbanken 1948, och fram till då området kom under israelisk kontroll 1967 på grund av påtvingat militärt självförsvar under sexdagarskriget, diskuterades inte frågan om palestinsk självständighet över huvud taget i internationella sammanhang. Inga fredskonferenser eller FN-resolutioner uppmanade Jordanien att medverka till upprättandet av en palestinsk stat.
 
Att hävda att det ”i år gått 50 år sedan Palestina ockuperades” är fullkomligt historiskt och faktamässigt missvisande. En historiskt mer korrekt formulering skulle vara: ”I år har det gått 50 år sedan sex arabiska stater misslyckades med att utplåna det judiska folket i Mellanöstern.”
 
Den svenska hållningen till den palestinsk-israeliska konflikten förefaller också medföra en erodering av historiska fakta. För det första är Västbanken ett omstritt territorium enligt internationell rätt. Israel kan inte ockupera ett territorium som inte tillhör något annat land.
 
Jordaniens kontroll över territoriet mellan 1948 och 1967 erkändes aldrig och sedan sexdagarskriget 1967 har man givit upp alla anspråk på området. Vidare har Israel vunnit kontroll över dessa territorier genom ett försvarskrig, något som också är lagligt enligt internationell rätt.
 
Även om vi skulle acceptera den politiska etiketten ”ockuperade områden” är detta ändå ett långt steg från att hävda att ”Palestina” varit ockuperat i 50 år. Före Israel var det Jordanien som från 1948 kontrollerade Västbanken. De tog i sin tur över från britterna som styrt över området sedan 1920 efter århundraden av ottomanskt styre.
 
Den svenska regeringen är fullt medveten om dessa historiska fakta och formuleringen i utrikesdeklarationen kan knappast tillskrivas någon slump. Detta, i kombination med regeringens obalanserade hållning till Israel, gör formuleringen djupt problematisk.
 
Israel har framfört eller accepterat sex fredsförslag med palestinierna: 1937, 1947, 1967, 2000, 2008 och 2014. Det palestinska ledarskapet har förkastat dem alla. Medan Israel sedan sitt grundande förmedlat demokratiska värden och en önskan om fred för kommande generationer har man på den palestinska sidan indoktrinerat barn och ungdomar med hat och våld och lovat dem en palestinsk stat istället för Israel – inte sida vid sida med den judiska staten i fred.
 
Om Sverige menar allvar med sin önskan om att föra fredssträvandena framåt är det mot det palestinska ledarskapet man bör rikta sina påtryckningar och fördömanden – inte mot Mellanösterns enda demokrati som delar Sveriges demokratiska värderingar. Kommer vi någonsin att få se Sverige inta en sådan hållning?
 
Isaac Bachman
Israels ambassadör i Sverige

Debattartikel publicerad i Sydsvenskan 17 februari 2017

Regeringens utrikesdeklaration i veckan var sedvanligt förvirrad om Mellanöstern. Man vet knappt var man ska börja.
 
”I år har det gått 50 år sedan Palestina ockuperades”, hette det. För 50 år sedan fanns förstås inte staten Palestina – som Sverige ju erkände nyss. Det område Israel ockuperar sedan 1967, besattes dessförinnan av ­Jordanien, som erövrade det 1948. Fram tills dess hade det varit ett brittiskt ansvar från 1920. Dessförinnan var det inlemmat i det Ottomanska imperiet, som en del av provinsen Syrien, sedan 1517.
 
Om utrikesminister Margot Wallström vill kan hon utan vidare fira 500 år av ockupation. Så mycket större ära sedan, när hon löser konflikten.
 
”Sverige fortsätter verka för en lösning i Israel-Palestinakonflikten och tillsätter ett särskilt sändebud”, fortsatte Wallström.
 
Detta sändebud kommer dock att behandlas som vilken turist som helst, säger källor i Israel till SvD ledare. ”Det krävs inget visum för svenskar att få resa in i Israel. Vad gäller möten eller samtal med israeliska företrädare är svaret ett rakt nej”.
 
Sändebudet lär få mycket fritid, låter det som. Men det blir ju ett bra tillfälle att läsa historieavsnitten i guideböckerna.

Per Gudmundson

Ledare publicerad i SvD 17 februari 2017

Nyheter från Israels första gästskribent heter G. Tikotzinsky och är bosatt i Israel sedan 1983. Han har en BA-examen i internationella relationer samt en MBA-examen, och är verksam som styrelseledamot i flera börsnoterade företag. Här följer hans juridiska analys av FN:s Säkerhetsrådsresolution 2334. [Denna text skrevs i januari, men är fortfarande mycket intressant /Red anm].

När FN:s Säkerhetsråd antog resolution UNSC 2334 häromveckan fastslog man att de israeliska bosättningarna på Västbanken är olagliga. Säkerhetsrådet bröt därmed mot gängse tolkning av internationell lag och folkrätten, satte sig över den privata äganderätten, samt bröt mot FN-stadgan. Resolutionen är de facto ett politiskt ställningstagande, förklätt till juridiskt utlåtande. Vid en närmare granskning av resolutionens text framträder en rad juridiska och logiska problem, som sammantagna omintetgör resolutionens tilltänkta syfte.      

Internationell lag och folkrätten

Internationell lag består av ett stort antal bilaterala och multilaterala traktat. Några av de multilaterala traktaten, till exempel FN-stadgan och Genevekonventionerna, anses så viktiga och universella att de också omfattar länder som inte ratificerat dem. Detta är den delen av internationell lag som kallas folkrätt eller internationell humanitär lag. Det  händer ofta att olika traktat står i motsatsförhållande till varandra, och man måste då avgöra vilket traktat som har tolkningsföreträde. Bilaterala traktat står högst upp i hierarkin och är överordnade multilaterala traktat, med få undantag. Ett sådant undantag är FN-stadgarnas artikel 103 som inte är applicerbar i det här fallet. Om två likvärdiga multilaterala traktat står i motsats till varandra blir tolkningsföreträdet en komplicerad fråga som ofta slutar med tvetydiga juridiska bedömningar och ett politiskt avgörande. Beträffande israeliska bosättningar på Västbanken gäller tre olika internationella juridiska ramverk: Oslo-traktaten, San Remo-konferensen genom Nationernas Förbund och FN-stadgans artikel 80, samt fjärde Geneve-konventionen.

Oslo-traktatens interimavtal från 1995 är ett bilateralt traktat mellan Israel och Palestinska Myndigheten (PM) som delar upp Västbanken i A, B och C-områden. I A-områden har PM full militär och civil kontroll, och i B-områden har PM ansvar för civil administration medan Israel har ansvar för militär säkerhet. I C-områden har Israel fullt ansvar både för militär säkerhet och civil administration. C-områdena omfattar ca 60% av Västbanken och alla israeliska bosättningar. Oslo-traktaten ger otvetydigt Israel obegränsad rätt att bygga och bosätta i C-områden under interimperioden fram tills det att  de permanenta avtalen undertecknas, vilket ännu inte skett. Även om interimavtalet var avsett för en begränsad tidsperiod fram till 1999 så innehåller det ingen klausul om vad som händer efter detta datum i avsaknad av ett permanent avtal, och därmed fortsätter interimavtalet att gälla. Så är det också i praktiken: PM och Israel följer fortfarande Oslo-avtalen i deras väsentliga huvuddrag trots att interrimavtalet löpte ut 1999. De bilaterala Oslo-traktaten står högst upp i hierarkin i internationell lag och folkrätt, och Säkerhetsrådet kan därför inte annullera de rättigheter traktaten förbehåller Israel (huvudavtalet kapitel 3 tillsammans med Appendix III).

San Remo-konferensen med de åtföljande  Sevre-traktaten (1922) delade upp det Ottomanska imperiets landområden i Mellanöstern. Här skapades den juridiska grundvalen för de nuvarande staterna Libanon, Syrien, Iraq, Jordanien, samt Palestinamandatet under brittisk förvaltning. Palestinamandatet gäller hela området från Jordanfloden till Medelhavet och ger det judiska folket ensamrätt till de politiska rättigheterna. Samtidigt påbjuder mandatet judisk bosättning i hela området. Palestinamandatet blev internationell lag genom ett enhälligt beslut av Nationernas Förbund 1923. FN-stadgan upprätthåller NF:s beslut, och artikel 80 i FN-stadgan fastställer både Palestinamandatet och det judiska folkets rättigheter. FN-stadgan är en viktig del av folkrätten och står naturligtvis över Säkerhetsrådets resolutioner.  

Fjärde Genevekonventionen, som också är en del av folkrätten och som UNSC 2334 åberopar, fastställer att ockuperande stater inte får flytta sin civilbefolkning till ockuperade områden. Syftet med klausulen var att förhindra den sortens folkomflyttningar som förekom under Andra Världskriget, men klausulen kan också också tolkas till att gälla Västbanken. Problemet är bara att Genevekonventionen är applicerbar endast vid mellanstatliga konflikter. När Israel tog militär kontroll över Västbanken 1967 var området ockuperat och sedermera annekterat av Jordanien. Områdets juridiska status var, och är fortfarande, terra nullius, dvs ett område som inte tillhör något land. Hela konflikten kring bosättningarna är således inte en mellanstatlig konflikt, och Genevekonventionen är därför inte applicerbar.

Sammanfattningsvis står alltså Oslo-traktaten överst i hierarkin i internationell lag och folkrätt och ger Israel otvetydiga rättigheter att bosätta område C. Vidare fastställer artikel 80 i FN-stadgan det judiska folkets politiska rättigheter till hela Palestinamandatet samt dess rättigheter att bosätta sig i hela mandatområdet. FN-stadgan har tolkningsföreträde framför Genevekonventionen i detta fall, eftersom Genevekonventionen endast gäller mellanstatliga konflikter. I UNSC 2334 vänder alltså Säkerhetsrådet upp-och-ner på hierarkin och sätter Genevekonventionen överst, medan man uttryckligen ignorerar San Remo-konferensen och Oslo-traktaten.

Den privata egendomsrätten

En stor del av bosättningarnas landområden och framför allt fastigheterna i Jerusalem och Hebron är privatägd egendom, som antingen ärvts eller köpts i frivilliga transaktioner mellan köpare och säljare till ett gemensamt överenskommet pris. Varken Säkerhetsrådet eller internationella traktat kan konfiskera eller expropriera privat egendom. Den rätten är förbehållen nationella eller regionala myndigheter. Trots det fastställer Säkerhetsrådet att judisk äganderätt i Västbanken är olaglig. Följande tre exempel visar hur orimligt detta är:

  • Jerusalems Gamla Stad — Det har bott judar i Jerusalem i 3000 år. I den kvadratkilometer som idag utgör Gamla Stan har det alltid funnits ett judiskt kvarter med judisk befolkning i privatägda fastigheter. Under kriget 1948 anföll jordanska styrkor Gamla Stan, besegrade de judiska försvarsstyrkorna och fördrev den judiska civilbefolkningen, ca 1700 personer. Därefter rev jordanierna delvis kvarteret, som så småningom kom att förvandlades till ett arabiskt flyktingläger. Jordanien tömde sedan området och tvångsförflyttade de arabiska flyktingarna under åren 1965-66. Israel återerövrade Gamla Stan i sexdagarskriget 1967, och ett år senare exproprierade landet de 13 hektar som utgör det judiska kvarteret. Återuppbyggnaden började kring 1969-70 efter en grundlig arkeologisk undersökning, och från 1971 började man registrera äganderättigheterna och den judiska befolkningen flyttade tillbaka. UNSC 2334 nämner specifikt Östra Jerusalem där Gamla Stan ingår, och hävdar att det judiska kvarteret är en illegal bosättning. Bland Gamla Stans ”illegala bosättare” finns också familjer som flyttade tillbaka 20 år efter att de fördrivits, eller deras ättlingar.
  • Bosättarblocket Gush Etzion söder om Betlehem — Dessa landområden köptes av judar och bebyggdes redan på 1920-talet under den brittiska mandatperioden. Den judiska befolkningen i Gush Etzion fördrevs av arabiska trupper 1948, och återvände efter Sexdagarskriget 1967. Anser Säkerhetsrådets medlemsländer verkligen att det är ett brott mot folkrätten att judar tar sin privata egendom i besittning 20 år efter att de fördrivits med vapenmakt?
  • Israeliska araber bosatta i områden A och B på Västbanken — Det bor ett okänt antal israeliska araber i de områden som kontrolleras av PM. Några har flyttat dit som följd av giftermål (oftast kvinnor), andra har familjeegendomar som de har tagit i besittning, och ytterligare andra har köpt fast egendom i de palestinska städerna. Det finns uppskattningar om allt från några få tusen personer, till några tiotusentals. Enligt UNSC 2334 har dessa människor nu förvandlats till folkrättsförbrytare och ett hinder för freden. Kan vi då förvänta oss att PM snarast förverkar dessa israeliska medborgares privata egendom, splittrar familjer och sätter människorna på första buss tillbaka till Israel? Eftersom PM har full kontroll över de palestinska städerna, och därmed också rätten att expropriera fast egendom, så vore det ju enkelt att verkställa ett sådant beslut. Men så kommer naturligtvis inte att ske, då det verkar som om Säkerhetsrådet och palestinierna anser att bara judiskägd egendom är olaglig.

FN-stadgan

FN-stadgan (artikel 34) ger Säkerhetsrådet befogenhet att undersöka tvister för att fastställa om det föreligger ett hot mot internationell fred och säkerhet. För att avgöra juridiska tvister skapade FN-stadgan ett annat organ, nämligen Internationella Domstolen i Haag. Detta är den enda FN-instans som har befogenhet att fastställa bosättningarnas juridiska status som ”laglig” eller “olaglig”.  När Säkerhetsrådet fastställde att bosättningarna är olagliga överskred rådet alltså sina befogenheter. Säkerhetsrådet har naturligtvis rätt att göra en politisk bedömning om bosättningarna utgör ett hot mot freden, utan att ge sig in på deras juridiska status. Men så gjorde man inte, utan huvudtemat i UNSC 2334 är att bosättningarna skulle vara ”olagliga”. Det är oklart vilken juridisk status en resolution som strider mot stadgan har, och vi lär inte heller få något klart avgörande i den frågan eftersom FN inte har någon författningsdomstol.

Slutligen är det värt att nämna en av de konsekvenser som UNSC 2334 får för det internationella rättssystemet. Genom att ge sig själv tolkningsföreträde över de bilaterala Oslo-traktaten åtar sig Säkerhetsrådet rollen som ratificerande instans för alla bilaterala traktat. Detta var naturligtvis inte syftet när FN-stadgan skrevs: det ligger långt utanför Säkerhetsrådets befogenheter och kan inte accepteras av något medlemsland. Därmed utgör resolutionens juridiska utformning ett stort problem för alla länder, oavsett deras åsikt om den aktuella konflikten.

En resolution som saknar juridisk grund främjar varken israeler eller palestinier och urholkar det redan begränsade förtroendet för FN:s Säkerhetsråd. I stället för att främja fred har Säkerhetsrådet skapat en politisk och diplomatisk brandfackla, vars verkliga resultat förmodligen blir att försvåra fredsförhandlingarna. Resolutionen skapar också prejudikat som antingen kräver stora omställningar inom internationell lag och diplomati, eller som helt enkelt kommer att ignoreras. Rätt tillvägagångssätt för FN efter denna olyckliga resolution vore att snarast möjligt anta en ny resolution som upphäver UNSC 2334.

G. Tikotzinsky

Publicerad på Paul Widéns sida Nyheter från Israel 17 januari 2017

 

Som grundare av Human Rights Watch, dess aktive ordförande i 20 år och nu ordförande emeritus, måste jag göra något som jag aldrig förutsåg: jag måste offentligen hålla med gruppens kritiker. Human Rights Watch ursprungliga uppdrag var att söka öppna stängda samhällen, förespråka grundläggande friheter och stödja oliktänkande. Men på senare tid har gruppen gett ut rapporter om den israelisk-arabiska konflikten som hjälper de som vill förvandla Israel till en pariah-stat.

Vid Human Rights Watch har vi alltid erkänt att demokratiska samhällen har fel och begår övergrepp. Men vad vi såg är att de har förmågan att rätta till dem – genom en livlig offentlig debatt, en aktiv press och många andra mekanismer som uppmuntrar reform.

Det var för att vi sökte skapa klarhet avseende mänskliga rättigheter som vi sökte dra en skarp linje mellan den demokratiska och den ickedemokratiska världen. Vi ville förhindra Sovjetunionen och dess medlöpare från att spela ett moraliskt likavärdesspel (kålsuparteorin övers. anm.) med Väst och vi sökte uppmuntra liberalisering genom att uppmärksamma dissidenter som Andrei Sakharov, Nathan Sharansky och andra från Sovjets gulag, liksom miljonerna i Kinas logai eller arbetsläger.

När jag steg åt sidan 1998, var Human Rights Watch aktiv i 70 länder, de flesta av dem stängda samhällen. Numera, med ökande frekvens, lägger Human Rights Watch den viktiga skillnaden mellan öppna och stängda samhällen åt sidan.

Ingenstans är det mera tydligt än i Mellanöstern. Regionen är befolkad av auktoritära regimer med förskräckliga “meritlistor” på området mänskliga rättigheter. Ändå har Human Rights Watch skrivit många fler fördömanden av Israel angående brott mot internationell rätt än av något annat land i området.

Israel med en befolkning på 7,4 miljoner, är ett land som har ett 80-tal organisationer för mänskliga rättigheter, en vibrerande fri press, en demokratiskt vald regering, ett domstolsväsende som ofta dömer mot regeringen, en politiskt aktiv akademikerkår, många politiska partier och, om man ska döma av nyhetstäckningen, har troligen fler journalister per capita än något annat land i världen – många av dem uttryckligen där för att täcka den israelisk-palestinska konflikten.

Samtidigt styr arabiska och iranska regimer över 350 miljoner människor, och de flesta fortsätter att vara stängda och autokratiska, som tillåter liten eller inget oliktänkande. Deras lidande medborgare, som mer än någonsin skulle gynnas av den uppmärksamhet en stor och välfinansierad MR-organisation kan ge, ignoreras av Human Rights Watch Mellanöstern-avdelning som istället ger ut rapport efter rapport om Israel.

Human Rights Watch har förlorat sitt kritiska perspektiv i en konflikt där Israel upprepade gånger har attackerats av Hamas och Hizb’ollah, organisationer som förföljer israeliska medborgare och använder sitt eget folk som mänskliga sköldar. Dessa grupper stöds av Irans regering som öppet har deklarerat sin avsikt att inte bara förstöra Isarel utan också att mörda judar överallt. Denna uppmaning till folkmord är ett brott mot Konventionen om förhindrande och straff av brottet folkmord.

Human Rights Watchs ledning vet att Hamas och Hezbollah väljer att kriga mot Israel från tätt befolkade områden, att de avsiktligt omvandlar grannskap till slagfält. De vet att mer och effektivare vapen förs in i Gaza och Libanon och är beredda att slå till igen. Och de vet också att denna militans fortsätter att beröva palestinierna alla chanser för det fredliga och produktiva liv de förtjänar. Ändå så är det Israel, det upprepade offret för aggression, som får ta emot Human Rights Watchs kritik.

Organisationen sysslar uttryckligen med hur krig förs, snarare än dess bakomliggande syfte och motivation. Självklart är även offer för aggression bundna av krigets lagar och måste göra sitt yttersta för att minimera civila offer. Icke desto mindre, är det skillnad på fel som begås i självförsvar och fel som görs avsiktligen.

Och hur vet Human Rights Watch att krigets lagar har brutits? I Gaza och annorstädes där det inte finns någon tillgänglighet till slagfältet eller till de militära och politiska ledare som fattar de strategiska besluten, är det extremt svårt att göra definitiva bedömningar om krigsbrott.

Rapportering görs ofta i form av vittnesmål vars historier inte kan bekräftas och som kan vittna av politiska skäl eller för att de fruktar repressalier från sina egna ledare.

Det är signifikativt att den tidigare befälhavaren över de brittiska styrkorna i Afghanistan och expert på krigföring, Överste Richard Kemp, har sagt att den israeliska armén “gjorde mer för att beskydda de civilas rättigheter i en krigszon än någon annan armé i krigföringens historia”.

Bara genom att återgå till dess ursprungliga uppdrag och i en anda av den ödmjukhet som vitaliserade organisationen kan Human Rights Watch återuppstå som en moralisk styrka i Mellanöstern och över hela världen. Om den misslyckas med detta, kommer dess trovärdighet vara allvarligt underminerad och dess viktiga roll i världen signifikant minskad.

Robert L. Bernstein

Tidigare ordförande och chef för Random House, var ordförande för Human Rights Watch (HRW) från 1978 till 1998.

Länk till det engelska originalet, publicerad i New York Times 20 oktober 2009. http://www.nytimes.com/2009/10/20/opinion/20bernstein.html?_r=1

Artikeln gick ut som pressmeddelande gavs ut den 21 oktober 2009 av Svensk Israel-Informations generalsekreterare Lisa Abramowicz, som även översatt texten. Tack riktas till Lisa Abramowicz som givit sitt tillstånd till att pressmeddelandet återpubliceras här och i Israelnytt.

Bilden som presenterar artikeln är hämtad ur detta YouTube-klipp från NYU.

Israel använder sig av telefonsamtal och ”takknackande” för att evakuera Gaza-bor före flygattacker. “Vi väljer stridsspetsar med nödvändig dödlighet för att slå dem som behöver träffas och för att minska påverkan på andra”, förklarar israeliska tjänstemän.

Vakten för byggnaden talade noga i sin mobil och steg upp och ner på en lugn gata i Gazaremsan. I videofilmer som fångats av en åskådare visade Jamal Nasman ingen panik. Men det han hörde var dödligt allvarligt.

Han berättade senare för Reuters att en israelisk officer hade varnat honom i förväg om att det 13 våningar höghus han såg efter skulle vara målet för ett luftangrepp. Israel sa att Hamas-terrorister använde byggnaden.

Mitt i den hårdaste eskalationen i striderna mellan israeler och palestinier sedan 2014 är detta vad Nasman sa i tisdagens samtal:

“Hur mycket tid vill du ha?” Nasman stannar för att lyssna. “Två eller tre timmar? Du sa två eller tre timmar, och då borde ingen vara där?” Paus. “Så jag går till kvarteret och säger att ingen ska komma?”

En annan man lutar sig in, ivrig att höra den som ringer. “Ok, jag förstår det. Drönan kommer att slå den en gång och sedan två gånger till.” Paus. “Då slår du höghuset.” Den 67-årige åttabarnspappan stannar igen. “Ja, rätt, inga problem, bara ett ögonblick … alla har lämnat byggnaden, även de från byggnaderna runt står på vägen – det finns ingen.”

Byggnaden som hade inrymt bostadslägenheter och Hamas-kontor, som enligt Israel innehöll underrättelsetjänster och militära operationer, evakuerades. Först slog små missiler ned i höghuset i Gaza stads Rimal-distrikt, sedan bom, kollapsade byggnaden, visade bilderna. Timmar efter att det förstördes bekräftade Israel att man hade gett en tidigare varning för civila att lämna.

Israel säger att det gör allt för att bevara det civila livet medan Hamas använder civila områden för att lansera operationer, som att planera attacker eller skjuta raketer mot israeliska städer.

Medan Gaza-invånare och andra palestinier säger att de allra flesta webbplatser träffas utan föregående varning, har det mobila samtalet som föregick strejken i Rimal-blocket blivit ett vanligare inslag i konflikt sedan 2014: Israels operation Protective Edge: Israels försvarsmakt ringer. Man  ber invånarna att evakuera, små missiler vars syfte är att  knacka på taket, som en sista varning – och sedan en stor missil som tar ned byggnaden.

Tak-knackande ammunition

“Vi väljer stridsspetsar med nödvändig dödlighet för att slå ut dem som behöver träffas och för att minska påverkan på andra”, säger en israelisk tjänsteman, som talade med Reuters på villkor av anonymitet och sade att noggrann intelligens föregick av attackerna.

“Tak-ammunition har också använts som en del av våra varningar för att invånarna i förväg ska komma ut”, sa han.

Hamas verksamhet gör byggnaderna till legitima mål, sade han.

Bilder från invånare som använder smartphones, eller inspelat av Israels militär eller media, har visat sprängningar som finns i en enda lägenhet eller sänker ett tornblock medan byggnader intill förblir stående.

I andra fall har TV-bilder visat att bostadshus och vanliga hem i Gaza krossades eller förstördes av sprängningar, oavsett om det var direkta träffar eller säkerhetsskador, tillsammans med att de döda och sårade fördes bort.

”Även om vi antar, som den israeliska regeringen hävdar, att ett 13 våningar högt torn i Gaza inrymde ett kontor som används av Hamas politiska ledning, hur är det proportionellt för en israelisk flygattack att förstöra hela byggnaden?”. Det frågade Kenneth Roth, verkställande direktören för Human Rights Watch, på Twitter.

Giora Eiland, en tidigare IDF-general och nationell säkerhetsrådgivare, beskrev höghus i Gaza som måltavla mot Hamas centrala tillgångar och sade att slå till mot dem var “verkligen lagligt och till och med obligatoriskt för ett land som vill avsluta ett krig.”

Israeliska kommentatorn, i arabiska frågor, Shimrit Meir sa att några av flerbostadshusen där Hamas hade verksamhet också var hem för medlemmar av Gazas rikare palestinska elit. När de förstördes, sa hon, ökade det pressen på gruppen.

“Det medför ett nästan omöjligt tvång för Hamas att hantera,” sade Meir och citerade Rimal-distriktsblocket som ett exempel.

Artikeln publicerades den 14 maj i tidningen Israel Hayom.

https://www.israelhayom.com/2021/05/14/how-israel-keeps-innocent-gazans-safe-from-iaf-airstrikes/

 

Fler artiklar