Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Aktuella nyheter om Israel

Pratet om en tredje intifada är kraftigt överdrivet

”Att en intifada vore enormt kontraproduktiv är något som nuvarande president Abbas vet mycket väl och utan effektivt stöd från ledarskapet kan en riktig intifada inte uppstå. Riskerna för erkännandet av Jerusalem är därmed ganska måttliga”, skriver Anders Aviel Fahl.


Beskedet att president Donald Trump slutligen bestämt sig för att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad, och att ambassaden på sikt ska flyttas dit från Tel Aviv, var knappast oväntat i den bemärkelse att ingen amerikansk regering har gett så många och så tydliga signaler kring frågan under så lång tid.

Vad som tidigare varit läpparnas bekännelse från presidentkandidater, har nu blivit politik med Trump.

När presidenterna väl brukade nå Vita Huset har amerikanska UD:s argument mot en sådan ambassadflytt alltid vunnit gehör och många trodde att Trump skulle gå samma väg när han inte genast flyttade ambassaden vid tillträdet.

Motståndarna till flytten har länge ansett att det skulle skada fredsprocessen, kraftigt uppröra den muslimska världen och undergräva förtroendet för USA som opartisk fredsmäklare då Jerusalems status är en känslig fråga.

Enligt min mening har dessa argument tidigare haft långt större tyngd än vad de kan sägas ha idag. Hotet från den palestinska presidenten Abbas att det amerikanska erkännandet  skulle döda den redan stendöda fredsprocessen är svårt att ta på allvar.

Att Trump inte tycks bekymrad över eventuella reaktioner från den muslimska världen, särskilt då arabvärlden, handlar säkert dels om hans eget burdusa sätt att bedriva utrikespolitik, men också som ett tecken i tiden på hur den splittrade och krigshärjade arabvärldens internationella ställning och makt har undergrävts i kölvattnet av den så kallade arabiska våren.

I den alltmer öppna kampen mot Iran behöver tongivande länder som Saudiarabien främst USA:s, men i viss mån även Israels hjälp, och deras reaktioner kan därför förväntas vara ytterst måttliga.

Trump, som sagt sig vilja uppnå ”århundradets deal”, ser säkert denna symbolfråga som ett sätt att skaka om dödläget i fredsprocessen och tvinga palestinierna att återvända till förhandlingsbordet efter många års vägran.

På detta sätt kan de tvingas inse att rådande status quo både kan innebära att omvärlden tröttnar fullständigt, men också att de själva förlorar inflytande samtidigt som Israel röner stora diplomatiska framgångar. Händelseutvecklingen i världen springer just nu palestinierna förbi.

För Israel är detta givetvis en stor diplomatisk seger. Fram till 1980, då Israel stiftade en grundlag som gjorde gällande att ett enat Jerusalem skall fortsätta vara Israels huvudstad, fanns i Jerusalem 13 ambassader, medan idag finns inte en enda kvar.

Förhoppningen finns förstås att så småningom kommer en växande skara länder som önskar stå på god fot med Israel följa efter.

Alla världens ledare är väl medvetna om att Jerusalem alltid varit Israels de facto huvudstad och om de vill besöka premiärministern, presidenten eller parlamentet så får de vackert resa till Jerusalem.

Medan Fatah pratar om riskerna för den numera likstela fredsprocessen, talar Hamas sin vana trogen hellre om nya våldshandlingar. Utannonserade ”vredens dagar” hoppas man ska få fart på ”motståndet” igen, men aptiten för detta tycks ytterst begränsad.

I veckan lyssnade jag på Avi Issacharoff, en av Israels mest rutinerade journalister och medskapare av den utmärkta TV-serien Fauda (Netflix), som berättade om hur man i Nablus på Västbanken idag måste skaffa parkeringsbiljett och köra med bilbälte då lag och ordning har återvänt. Vem vill då återvända till fauda? (Kaos på arabiska)

Nej, allt prat om en tredje intifada är förstås kraftigt överdrivet. Den andra intifadan fick fart när Arafat ansåg sig kunna vinna ytterligare diplomatiska eftergifter genom terrorism.

Att en intifada vore enormt kontraproduktiv är något som nuvarande president Abbas vet mycket väl och utan effektivt stöd från ledarskapet kan en riktig intifada inte uppstå.

Demonstrationer med stenkastning här och där säkert, men inget värre än så.

Riskerna för erkännandet av Jerusalem är därmed ganska måttliga, medan inrikespolitiska poäng enkelt kunde plockas på något som ytterst sätt är en perifer symbolfråga, den högstämda retoriken till trots.

Anders Aviel Fahl
Läser Master i statsvetenskap vid hebreiska universitetet i Jerusalem

Debattartikel publicerad i SVT Opinion 6 december 2017

”…ett nytt förhållningssätt till konflikten mellan Israel och palestinierna”

Här följer en svensk översättning av kvällens pressmeddelande från Vita Huset beträffande Jerusalem:

President Donald J. Trumps tillkännagivande av Jerusalem som Israels huvudstad

”Min kungörelse idag markerar börjar på ett nytt förhållningssätt till konflikten mellan Israel och palestinierna”.

– President Donald J. Trump

ERKÄNNANDE AV JERUSALEM: President Donald J. Trump uppfyller sitt löfte att erkänna Jerusalem som staten Israels huvudstad och har instruerat utrikesdepartementet att börja flytta den amerikanska ambassaden i Israel från Tel Aviv till Jerusalem.

  • Idag, den 6 december 2017, erkände president Trump Jerusalem, det judiska folkets urgamla huvudstad, som huvudstad i staten Israel.
    • Genom denna åtgärd uppfyllde president Trump ett viktigt vallöfte som han och många tidigare presidentkandidater givit.
  • Trumpadministrationen är fullständigt samordnad i stödet av denna historiska åtgärd av presidenten och har engagerat sig brett med både våra samarbetspartners i kongressen och internationellt i denna fråga.
    • President Trumps åtgärd åtnjuter ett brett tvärpolitiskt stöd i kongressen, bland annat som uttryckt i [lagen] Jerusalem Recognition Act från 1995. Lagen bekräftades för bara sex månader sedan i en enhällig omröstning i senaten.
  • President Trump har instruerat utrikesdepartementet att utveckla en plan för att flytta den amerikanska ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem.
  • Departement och myndigheter har implementerat en robust säkerhetsplan för att garantera säkerheten för medborgare och tillgångar i regionen.

JERUSALEMS STATUS: President Trump är införstådd med att specifika gränser för suveränitet i Jerusalem är mycket känsliga och att de är att avgöras i slutförhandlingar.

  • President Trump är införstådd med att Jerusalems status är en mycket känslig fråga, men han tror inte att fredsprocessen gynnas av att man ignorerar den enkla sanningen att Jerusalem är hem för Israels lagstiftande församling, högsta domstol, president och premiärminister.
  • President Trump är införstådd med att de specifika gränserna för israelisk suveränitet i Jerusalem är att avgöras i slutförhandlingar mellan parterna.
  • President Trump bekräftar på nytt USA:s stöd för status quo vid Tempelberget, även känt som Haram al Sharif.

FORTSATT ENGAGERAD I FREDSPROCESSEN: President Trump är fast besluten att uppnå ett varaktigt fredsavtal mellan israeler och palestinier.

  • President Trump är fortsatt fast besluten i att uppnå ett varaktigt fredsavtal mellan israelerna och palestinierna och han är optimistisk att fred kan uppnås.
  • Fördröjningen av erkännandet av Jerusalem som Israels huvudstad har inte hjälpt till att uppnå fred under de senaste två decennierna.
  • President Trump är beredd att stödja en tvåstatslösning i konflikten mellan israelerna och palestinierna om parterna är överens om det.

_
Svensk översättning av Paul Widén. Besök hans egen sida Nyheter från Israel där översättningen först publicerades (6/12) för att prenumerera på Widéns nyhetsbrev! Och passa då på att läsa analysen som föregick USA:s erkännande: I väntan på en deklaration om Jerusalem.

1. Vad innebär egentligen det amerikanska erkännandet av Jerusalem?

Presidentens deklaration görs i ett vakuum, utan någon specifik fredsplan, och föregår till viss del frågan om stadens slutliga status, men dess formuleringar utesluter inte de palestinska anspråken.

-
Inför president Donald Trumps viktiga tal där han skulle erkänna Jerusalem som Israels huvudstad fanns det framförallt en viktig fråga: exakt vad - eller snarast var - skulle presidenten mena när han sa ”Jerusalem”? Skulle han specificera ”Västra Jerusalem”? I så fall vore det ingen större framgång för israelerna; till och med ryssarna har gjort det. Skulle han tala om ett ”förenat Jerusalem” eller ett ”enat Jerusalem”, vilket de flesta israeliska företrädare skulle önska? Eller skulle han vara medvetet vag?

Han hittade istället ett fjärde alternativ. Han deklarerade USA:s erkännande av Jerusalem, samtidigt som han subtilt men tydligt lät förstå att han avsåg de delar av staden som är oomtvistat israeliska.

Det är ett faktum att det moderna Israel under sjuttio år använt Jerusalem som sin huvudstad, sa Trump. Visst är det så, men inte hela Jerusalem. Östra Jerusalem erövrades för femtio år sedan, och sen dröjde det ytterligare ett årtionde innan den israeliska suveräniteten utsträcktes även dit.

Jerusalem, fortsatte han, är hjärtat i israels framgångsrika demokrati - där ligger Knesset, Högsta domstolen, premiärministerns kansli, och presidentens residens, poängterade han. Det stämmer förstås. Och ingen av dessa viktiga platser ligger i den del av staden som erövrades 1967.

Han nämnde att amerikanska presidenter och andra företrädare mött sina israeliska kollegor i Jerusalem. Det stämmer förstås också. Det vill säga i den del av Jerusalem som var israelisk redan före sexdagarskriget.

Trumps tillkännagivande var ett varmt stöd för den suveräna staten Israels rätt att välja sin egen huvudstad, och det bekräftade Israels rätt att välja just Jerusalem - ”Den huvudstad som det judiska folket upprättade under antiken”. Han förlöjligade det faktum att USA tills nu ”avstått från att erkänna någon israelisk huvudstad överhuvudtaget” (och här inflikade han även en opassande pik mot sina företrädare som påstods ha ”saknat modet” att göra så). Trump är det första president som under sin ämbetstid bett vid den Västra muren (”Klagomuren”), och talet speglade hans stöd för Israel. Men det utgjorde inte en presidents stöd till Israels anspråk på hela Jerusalem.

En del kan hävda att Trump erkände Israels överhöghet över hela staden när han deklarerade att ”Jerusalem är idag, och måste förbli, en plats där judar ber vid Västra muren, där kristna går längs korsvägens stationer, och där muslimer ber i al-Aqsamoskén.” Men här var han tydlig. Hans tal innehöll en uppmaning att bibehålla status quo vid Jerusalems heliga platser, inklusive Tempelberget, som han var noga att även benämna Haram al-Sharif. Och han sa uttryckligen att tillkännagivandet inte innebar att USA band upp sig i några frågor som gällde Jerusalems slutliga status, eller vilka specifika gränsdragningar som skulle komma att gälla. Dessa frågor kommer att behöva avgöras i förhandlingar.

Och istället för att utesluta en palestinsk stat, så bejakade han en sådan när han sa att USA kommer att acceptera en tvåstatslösning om israeler och palestinier kommer överens om detta.

Arabvärlden, med den palestinske presidenten Abbas i spetsen, hade varnat Trump för att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad, och inleda en flytt av ambassaden dit från Tel Aviv. Till och med före Trumps tal hade Abbas lojalister, och terrorgruppen Hamas, hotat att svara med dagar av vrede.

Och hur delikat talet än var formulerat, så kunde Trumps kritiker i Arabvärlden och på annat håll med rätta invända att presidenten åtminstone delvis föregick en av de mest känsliga frågorna i en framtida uppgörelse. Dessutom framfördes talet i ett vakuum - utan att det fanns någon specifik fredsplan på bordet. Men den position han intog utesluter inte fredliga planer på en egen stat hysta av Abbas. Israel har inte för avsikt att ge palestinierna den fulla överhöghet över östra Jerusalem som de kräver, men om en israelisk regering skulle göra det, så står det inte i strid med Trumps deklaration.

Jerusalem är en så spektakulärt känslig fråga att många röster - varav många inte alls är fientliga till Israel - uppmanat Trump att avvakta. Det råder knappast något tvivel om att presidentens uttalande kommer att leda till oro, och kanske än värre än så. Och det är högst osannolikt att det får Abbas att komma springande till förhandlingsbordet. Hans företrädare Yassir Arafat gav inte den medkännande presidenten Bill Clintons fredsplan en chans år 2000, och när Benjamin Netanyahu motvilligt accepterade Barack Obamas krav på en tio månader lång frysning av bosättningarna, så deltog Abbas själv knappt i samtalen. Palestiniernas president är inte redo att ”delta i den ädla strävan efter bestående fred”. Men om Abbas verkligen vill komma till förhandlingsbordet, så fanns det inget i Trumps Jerusalem-tal som stängde några dörrar när det gäller hans uttalade mål. President Trump framhöll att ”vi vill ha ett avtal som är ett bra avtal för israelerna och ett bra avtal för palestinierna”. Palestinierna, och många med dem, kanske inte tror honom. Men det var vad han sa.

David Horovitz

David Horovitz is the founding editor of The Times of Israel. He is the author of "Still Life with Bombers" (2004) and "A Little Too Close to God" (2000), and co-author of "Shalom Friend: The Life and Legacy of Yitzhak Rabin" (1996). He previously edited The Jerusalem Post (2004-2011) and The Jerusalem Report (1998-2004).

Publicerad i Times of Israel 6 december 2017

While endorsing Israeli Jerusalem, Trump doesn’t rule out any of Abbas’s demands

Siffrorna

För fjärde året uppmärksammade Israel under den gångna veckan de judar som fördrivits och flytt från arabvärlden och Iran sedan 1948.
Minnesdagens datum - 30 november - har valts på grund av sitt symbolvärde eftersom det är dagen efter att FN antog delningsplanen för det palestinska mandatet.

Man räknar med att mängden judiska flyktingar uppgår till minst 850.000.

Judiska invånare i arabiska länder:

 

1948

1958

1968

1978

2011

2017

Algeriet

140,000

130,000

1,500

1,000

<50

<50

Egypten

75,000

40,000

1,000

400

100

<20

Irak

135,000

6,000

2,500

350

7

<10

Libyen

38,000

3,750

100

40

0

0

Marocko

265,000

200,000

50,000

18,000

4,000

2,000

Syrien

30,000

5,000

4,000

4,500

100

<100

Tunisien

105,000

80,000

10,000

7,000

1,500

1,700

Jemen/Aden 

63,000

4,300

500

500

250

<50

Totalt

 851,000 

 469,060 

 69,600 

 31,790 

 ~6,200 

 3,330 


Tabellen kommer härifrån:

Fact Sheet: Jewish Refugees from Arab Countries

Se motsvarande uppställning på wikipedia, där det även finns uppgifter för andra länder i Mellanöstern, som Iran, Afghanistan och Libanon:

Jewish exodus from Arab and Muslim countries

Israelisk kultur och historia i den digitala eran

Från förhistorisk tid till Kung David och Van Gogh – miljontals historiska skatter har gjorts tillgängliga blott ett knappklick bort. 

Med fler museer per capita än något annat land och med några av världens viktigaste historiska och arkeologiska platser har Israel blivit ett nav för konst, historia och kultur. Nu kommer ett nytt projekt från Israels kulturministerium att göra Israels olika och sällsynta museinsamlingar tillgängligt för miljontals konstentusiaster världen över.

Museums in Israel National Portal är det nya virtuella hemmet för dussintals israeliska museer, och ger besökare obegränsad tillgång till mer än 63 000 fotografier, objekt och utställningar bara en knapptryckning bort. Projektet, som inleddes 2012, är ett samarbete mellan Israels kulturministerium, premiärministerns kontor och Israels myndighet för kulturminne, och är det första av sitt slag i så stor skala att samla Israels museer under ett enda digitalt tak. Portalen, som innehåller konstverk, arkeologiska artefakter, omfattande Judaica och dokument från förhistoriska tider till idag, kommer att ge enormt värde till studenter, forskare och andra intresserade besökare. Utöver några av Israels mest framstående samlingar, ger portalen också besökare tillgång till miljontals objekt i Europeana, det europeiska digitala kulturbiblioteket.

Vad som är unikt om museerna i portalen är mångfalden och utbudet av objekt som finns i databasen, vilket skapar en magnifik mosaik av israelisk historia och kulturminne. Besökare kan se världsberömda objekt som Israels museums Dödahavsrulle [se iängst upp i veckans Israelnytt] tillsammans med mindre kända skatter som “Puppet of Boy in Green Suit“, utförd av Walter Freud i Thereisentadt-ghettot mellan 1942-1944. Portalen erbjuder en interaktiv och sömlös upplevelse där besökare kan utforska enskilda museer och utställningar eller använda nyckelord för att söka efter ett visst ämne. Varje bild som ingår i databasen åtföljs av en detaljerad beskrivning som hänvisar till objektets historiska bakgrund och konstnärliga betydelse.

En av de mest dynamiska områdena i portalen är “Museum Tales“, som innehåller ett antal kortfilmer som produceras av några av portalens museer. Besökare lär sig om Venedigs judiska historia genom en film av U. Nahon-museet för italiensk judisk konst, höra vittnesmål av överlevande från förintelse genom ett projekt av Yad Vashem World Holocaust Remembrance Center och utforska Jerusalems historia genom en film av Israel Film Service.

Besök portalen och upplev en värld av kunskap och underverk från Israels fascinerande historia.

Portalen nås genom http://www.museums.gov.il/en/.

Israel idag

Publicerad på ambassadbloggen 30 november 2017

Sverige ägnar sig åt Bagdad Bob-politik

Sverige förnekar envist det som är uppenbart för snart sagt hela världen. Att svenska skattepengar indirekt finansierar terror och död är fruktansvärt och en skandal av första rang, skriver Stefan Dozzi och Bengt-Ove Andersson.


Anders Österbergs (S) svar på vårt inlägg om Sveriges bistånd till palestinsk antisemitism och terror bekräftar riktigheten i vår kritik. Det finns uppenbarligen ingen plan för hur den palestinska myndigheten ska förmås att ändra sitt agerande. Sverige ägnar sig åt ett slags Bagdad Bob-politik, och förnekar envist det som är uppenbart för snart sagt hela världen. Att svenska skattepengar indirekt finansierar terror och död är fruktansvärt och givetvis en skandal av första rang och direkt kontraproduktivt för alla fredssträvanden.

Om regeringen var så aktiv och noggrann som Anders Österberg påstår så skulle den palestinska myndigheten för länge sedan ha slutat betala årliga belöningar till terrorister och upphört med att sprida antisemitisk propaganda i sina skolor. Så är det inte. Vi fortsätter att okritiskt ge stöd till en administration vars skolböcker är värre i år än förra året. En administration vars president sitter kvar och där planerade val skjutits upp gång på gång. Nya palestinska skolor får namn efter terrorister och barn lär sig att hata judar.

Avbryt allt bistånd till den palestinska myndigheten

Ingen kräver perfekt demokrati av någon. Men den palestinska myndigheten befinner sig dock oerhört långt ifrån vad andra demokratiska länder menar är demokrati. Våra eventuella påtryckningar ger inga resultat. Då måste vi agera tydligt. Med tanke på den utbredda - och väl dokumenterade - korruptionen i de palestinska områdena, tillsammans med den palestinska myndighetens stöd till både antisemitiska kampanjer och terror, borde Sverige givetvis avbryta allt bistånd till den palestinska myndigheten. Det är gåtfullt varför regeringen blundar för dessa fakta och vägrar agera.

Om vi inte ställer rimliga krav på den palestinska sidan i konflikten blir det dessutom väldigt svårt att med någon som helst trovärdighet ställa krav på den andra. Vänskapsförbundet Sverige-Israel kommer målmedvetet att arbeta vidare för en ny och rättvis Mellanösternpolitik. Först då kan nya broar för fred byggas i Mellanöstern. 

Stefan Dozzi 
Generalsekreterare 
Vänskapsförbundet Sverige-Israel 

Bengt-Ove Andersson 
Arbetsutskottets ordförande 
Vänskapsförbundet Sverige-Israel 

Debattartikel publicerad i Expressen 27 november 2017


Se även Stefan Dozzis och Bengt-Ove Anderssons inledande artikel (Expressen 9/11) Svenskt bistånd går till judehat och terror. Den återfinns också i Israelnytt nr 34.

Sändebudet som inte får några möten

I nio månader har diplomaten Per Örnéus varit regeringens särskilda sändebud för Mellanöstern. Uppdraget ser ut att bli ett fiasko. Örnéus har än inte fått träffa israeliska regeringsföreträdare.

I vintras tillsatte utrikesminister Margot Wallström ett svenskt sändebud till Mellanöstern i syfte att bidra till fredsförhandlingar mellan Israel och det Palestina som Sverige är ett av få länder som har erkänt.

Det har inte gått något vidare. Efter nio månader har inga möten skett med den israeliska regeringen, trots att sändebudet flera gånger har rest till Israel.

Det förvånar inte. Att Sverige skulle spela någon konstruktiv roll i fredsprocessen ter sig orealistiskt efter erkännandet av Palestina. Ett sändebud framstår också som en symbolisk insats som ska signalera kraft på hemmaplan. Om Sverige ska kunna återvinna förtroende i regionen är det troligt att de diplomater som finns på plats, vid ambassaden i Tel Aviv och generalkonsulatet i Jerusalem har bättre förutsättningar att ge regeringen underlag än en tillrest diplomat. Med hänsyn till den spända diplomatiska relationen mellan huvudstäderna blir också ett mottagande av ett särskilt sändebud en prestigefråga för Jerusalem.

I ett seminarium på den judiska Limmudkonferensen i Stockholm förra helgen beklagade också Per Örnéus hur erkännandet av den palestinska staten gick till. Det kunde gått till på annat sätt, menade han

Berättar om seminariet gör den tidigare Ekojournalisten, Herman Melzer, som lyssnade. I efterspelet påtalar också den tidigare toppdiplomaten och utrikesrådet Sven-Olof Petersson att inga tjänstemän på utrikesdepartementet var inblandade i erkännandet. Man hade således inte kalkylerat med vilka konsekvenser beskedet skulle få i Jerusalem när det lästes upp av Stefan Löfven i hans första regeringsförklaring.

Den israeliska regeringen har dock inte klippt av alla band till Sverige, bara till Wallström. Den 12-15 november var en delegation riksdagsledamöter på officiellt besök i Jerusalem och Tel Aviv för att knyta kontakter med både ledamöter i Knesset och med regeringsföreträdare.

Resan leddes intressant nog av talmannen, Urban Ahlin (S), som blivit en allt mer aktiv utrikespolitisk aktör genom sitt vanligen intensiva reseprogram. Det är en ny roll för talmansämbetet.

Och handelminister Ann Linde har just i dagarna varit på besök i Israel, träffat regeringsföreträdare och placerat ut en svensk "innovationscout" i Tel Aviv.

Israel har inte stängt dörren till Sverige, det är Wallström som är bojkottad.

Martin Tunström

Ledare publicerad i Barometern 24 november 2017

1947 – året då Sverige var en humanitär stormakt

Det är ingen hemlighet att Sveriges nuvarande regering, som tillträdde för drygt tre år sedan, har haft ambitionen att bli en humanitär stormakt. Men ambition motsvarar inte alltid verklighet. Som en av sina första åtgärder för att uppnå stormaktsstatus erkände den nya regeringen 2014 en palestinsk stat, utan att först ha konsulterat riksdagen.

När utrikesminister Margot Wallström några veckor senare inbjöd de övriga nordiska regeringscheferna att följa Sveriges exempel blev det dock kalla handen såväl i Helsingfors och Oslo som Köpenhamn.

Men andra länder hade noterat markeringen. Fortfarande, tre år senare, vägrar den israeliska regeringen att träffa sina svenska regeringskollegor, och relationerna till såväl Washington som Moskva är ansträngda. Sverige är fortfarande ingen stormakt.

Men det fanns en tid när Sverige faktiskt kunde beskrivas som en humanitär stormakt. Året var 1947, när hela det internationella systemet stod i ett brytningsskede efter ett förödande andra världskrig och försökte att på nytt bygga upp internationella strukturer som kunde trygga världsfreden.

När den nya världsorganisationen Förenta nationerna (FN) grundades 1945, gällde en av de första utmaningarna framtiden för det brittiska mandatet i Palestina. Judiska överlevare från Förintelsen hölls fortfarande kvar i provisoriska uppsamlingsläger och förhindrades att ta sig in till deras förlovade hemland.

Löftet om ett judiskt hemland i Palestina hade bekräftats av Nationernas förbund (NF) redan 1922, men kunde aldrig förverkligas. För det judiska folket kostade detta internationella misslyckande miljontals liv. Ändå, när kriget var slut blev det fortfarande inget hemland för judarna utan enbart nya förhandlingar mellan världsmakterna.

Nationernas förbund hade misslyckats i sitt uppsåt att bevara världsfreden och fick läggas ner. Skulle även FN gå samma öde till mötes?

Liksom för föregångaren, NF, blev Palestinafrågan den första internationella kris som den nya organisationen FN fick ta ställning till. Antingen skulle man lyckas hitta en lösning till denna ödesfråga eller så sattes hela organisationens framtid på spel. Vem skulle klara av att leda detta svåra arbete?

Valet föll på den svenska folkrättsjuristen Emil Sandström. Efter ett förflutet bland annat som domare i Egypten i efterdyningarna av den brittiska kolonialperioden, hade han god kännedom om kulturen och språken i Mellanöstern, något som de allra flesta saknade vid den tiden.

Någon engelsman kunde inte komma ifråga med tanke på att landet nyss hade övergett sitt mandat. Men uppgiften var närmast övermäktig.

I samtal med anhöriga framkommer det inte att Sandström skulle ha haft någon speciell religiös övertygelse som skulle ha motiverat honom att söka uppdraget. Som internationell ämbetsman strävade han helt enkelt efter en rättvis juridisk lösning. Han noterade övertramp på båda sidorna i konflikten, men lät sig inte manipuleras av dem.

När kommitténs delningsplan, även kallad Sandströmplanen, presenterade och senare godkändes i FN:s generalförsamling den 29 november 1947, hade FN klarat sitt mandomsprov. Följande år utropades den självständiga staten Israel och det judiska folket kunde tacka en svensk ämbetsman för att ha berett vägen.

Må vara att delningsplanen inte godkändes av de muslimska länderna och att fem arabstater förklarade Israel krig efter utropandet av självständighet, men det var knappast Emil Sandströms fel. En överväldigad majoritet av världssamfundets fria demokratier hade röstat för delningsplanen.

Bland raden av andra internationella svenska stormän från dessa år kan även nämnas Raoul Wallenberg, Dag Hammarskjöld och Folke Bernadotte. Raoul Wallenberg är till dags dato en av endast åtta bemärkta internationella personligheter som har beviljats hedersmedborgarskap i USA, efter att ha räddat upp till hundratusen judar från en säker död i nazistiska koncentrationsläger i slutskedet av kriget i Budapest.

Även Folke Bernadottes insatser i krigets slutskede för att rädda överlevande från de tyska koncentrationslägren måste omnämnas. Hans uppdrag som FN:s första fredsmäklare i Palestinakonflikten 1948 slutade dock i stor tragedi efter att ha brutalt mördats av judiska terrorister. Hans fredsplan var dock ett klart avsteg från Sandströms delningsplan.

Några år senare, 1953, valdes en annan svensk, Dag Hammar­skjöld, till FN:s andra general­sekreterare. Under den nya världs­organisationens första år låg således världsfredens framtid i svenska händer.

Som en kuriosa kan nämnas att som Dag Hammarskjölds närmaste diplomatiska rådgivare till FN-högkvarteret kallades omgående Per Lind. Han var svärson till Emil Sandström och fortsatte således en internationell diplomatkarriär, vilket även skulle bli fallet för hans egen son, Johan Lind.

Således var det i kretsen av två svenska familjer som efterkrigstidens bräckliga arkitektur avgjordes. Ingen liten bragd för ett land med blott sju miljoner invånare.

I dag finns ståtliga minnesmärken över två av dessa svenska humanitära stormän i anslutning till FN-högkvarteret i New York: Raoul Wallenberg och Dag Hammarskjöld. Ett minnesmärke som dock fortfarande saknas, såväl i Stockholm och Jerusalem som New York, är den över Emil Sandström. Kanske märkesåret 2017 kan ändra på den saken?

Tomas Sandell

Israelkommentar publicerad i Världen idag 22 november 2017

EU- och handelsministern reser till Israel med fokus på innovation

Den 22-23 november reser EU- och handelsminister Ann Linde till Israel. Syftet är att träffa motparter i israeliska regeringen och andra officiella företrädare, samt att studera Israels världsledande ekosystem för innovation.

Under besöket kommer ministern att lansera en svensk innovationsscout som ska placeras i Tel Aviv. Utsändande myndighet är Vinnova som lyder under Näringsdepartementet. Syftet är att scouten ska verka i den israeliska innovationsmiljön och utgöra kontaktyta för svenska företag, entreprenörer, start-ups, akademi och investerare.

- Israel och Sverige har mycket gemensamt på det här området och det är glädjande att vi nu kan inviga en innovationsscout på plats i Tel Aviv till stöd för svenska företag som söker samarbeten, finansiering eller nya idéer, säger Ann Linde.

Israel är ett så kallat Prio 26-land i regeringens exportstrategi och rankas precis som Sverige högt internationellt när det gäller innovationskraft samt forskning och utveckling.

Regeringskansliet

Pressmeddelande publicerat på regeringens hemsida 20 november 2017

_
Se även följande TT-notis (21/11) om ministerns besök hos den Palestinska Myndigheten: 

Linde satsar på export till palestinier
https://www.svd.se/linde-satsar-pa-export-till-palestinier

87 multinationella företag har sökt sig till Israel de senaste tre åren

Tillgång till den senaste tekniska utvecklingen och värdefull talang är de största bidragande orsakerna.


Åtminstone 87 multinationella företag har etablerat forskning och utveckling eller innovationscentrum i Israel de senaste tre åren – majoriteten efter förvärv av israeliska startup-företag, detta enligt en studie av Start-up Nation Central.

Studien visar att företag från 18 länder har etablerat sig i Israel sedan 2014. Den stora majoriteten är USA-baserade företag, totalt 49 stycken. Kanada har sex företag på listan, Storbritannien och Kina har fem vardera, Japan har två, Schweiz, Tyskland, Frankrike, Indien, Nederländerna och Ryssland har två företag var medan Brasilien, Sverige, Ukraina, Spanien, Argentina, Australien och Thailand har ett företag vardera.

Rapporten visar att 2016 var ett särskilt händelserikt år. 32 olika företag etablerade sig i Israel det året jämfört med 29 stycken 2015 och 19 stycken 2014. Hittills har bara sju sådana etableringar gjorts i Israel i år.

Microsoft, Intel och Google har varit verksamma i landet i minst ett decennium. Israels högkvalificerade arbetskraft, och i synnerhet akademiker från israeliska armens elitenheter, har fått stor internationell uppmärksamhet, eftersom teknikföretag har flockats till landet för att investera i eller förvärva israeliska startup-företag och för att rekrytera lokala talanger. Faktum är att utländska investeringar i israeliska företag har ökat kraftigt under de senaste fem åren. Utländska investerare har investerat rekordhöga 2.85 miljarder dollar under denna period.

(via nocamels:)

Israel idag

Publicerad på ambassadbloggen 17 november 2017

"Vi eftersträvar bättre relationer med Israel"

I Jerusalem medger Urban Ahlin att det finns "meningsskiljaktligheter" men insisterar på att Stockholm är den judiska statens trofasta vän ["steadfast friend"].

Sverige är angeläget om att förbättra de nu allt annat än lysande relationerna mellan Stockholm och Jerusalem, sa talmannen för landets parlament under en tredagarstur i regionen.

"Syftet med mitt besök är att visa att det finns ett stort intresse på den svenska sidan att ha bra relationer med Israel", sa Urban Ahlin till Times of Israel. "Vi tror att det finns många områden där vi skulle kunna samarbeta ännu bättre än vi gör idag, till exempel när det gäller handel och IT", sa han, och tillade att Israel är känt för sina många Start ups.

"Israel ligger mig väldigt varmt om hjärtat. I det svenska parlamentet gör vi allt vi kan för att lyfta fram frågor som kampen mot anti-semitism", sa Ahlin.

När Sverige 2014 blev det första västeuropeiska landet att erkänna en palestinsk stat, så störtdök de de bilaterala förbindelserna med Israel. Spänningarna ökade efter att Sveriges utrikesminister, Margot Wallström, gjorde en serie kontroversiella uttalanden, inklusive ett krav på att israeler skulle utredas för påstått utomrättsliga avrättningar av palestinier.

I december 2016 hotade israeliska företrädare att bojkotta Wallström under en planerad resa till regionen (en resa hon därefter ställde in). Tidigare i år avböjde premiärminister Benjamin Netanyahu att träffa Sveriges premiärminister Stefan Löfven i samband med att FN:s generalförsamling samlades i New York.

Ahlin, som slutade i Sverige regerande socialdemokratiska parti när han 2014 blev dess talman, bjöds in till Israel av Knessets talman Yuli Edelstein, som nyligen besökt Stockholm. Ahlin träffade Edelstein och flera parlamentsledamöter vid sitt besök i Knesset - där han mottogs av en hedersvakt - men han hade inga möten med några högre regeringstjänstemän.

I Ramallah hade han ett möte med den Palestinska Myndighetens premiärminister Rami Hamdallah, som använde tillfället till att uppmana fler europeiska länder att erkänna den palestinska staten.

Under en intervju i huvudstadens Mamilla Hotel nämnde Ahlin att mer än hundra av världens länder erkänt Palestina innan Sverige gjorde det, och tillade att Stockholm inte ångrar sitt beslut.

"Den svenska regeringen har fattat beslutet att erkänna [Palestina]. Det är Sveriges policy. Och det kan inte återkallas", sa han. "Jag tror inte att någon kommer att ta tillbaka det, ens om det var möjligt", sa han.

"Jag är helt säker på att många i Sverige inser att erkännandet av Palestina skulle uppröra många israeler. Det skulle vara naivt att tro något annat. Som talman kan jag också säga att det finns ett brett - och mycket starkt - stöd i Sveriges riksdag, från vänstern till högern, för en tvåstatslösning".

"I själva verket vet israelerna mycket väl att Sverige är en pålitlig vän till Israel. Och vi har visat det i historien, och vi kommer att visa det i framtiden".

Han sa att de flesta israeler inte uppfattar Sverige som fientligt till Israel.

"Jag tror att vanliga israeler vet vad Sverige är. Det är en modern välfärdsstat, ett öppet samhälle, väldigt demokratiskt. Det är ett samhälle som står upp för internationell rätt och mänskliga rättigheter", sa han, och citerade kända svenskar som räddat judar under Förintelsen, som Raoul Wallenberg och Folke Bernadotte.

Han hänvisade till det konstutionella kravet på att som talman vara politiskt neutral, när han vägrade att i detalj gå in på Wallströms kontroversiella uttalanden, som Netanyahu förra året kallade "immoral" och "stupid".

"Vi kan ibland ha olika åsikter om saker. Det är helt normalt i alla internationella sammanhang. Men vi vill ha goda relationer."

Raphael Ahren

Artikeln publicerades i Times of Israel 16 november 2017


Notera att översättningen av talmannens uttalanden inte är officiell, utan har gjorts av oss. De exakta formuleringarna återges i förstås i den länkade artikeln ovan. /Red anm.

5 x Micael Bindefelds Tel Aviv av: Aftonbladet

Eventarrangören och PR-konsulten Micael Bindefeld, 58, har en lång och varm relation till Israel. När han var barn åkte familjen dit på skollov. Då, på 1970-talet, gällde stränderna för honom och Tel Aviv väntade ännu på sin blomning. Nu tycker han att Tel Aviv är en av världens bästa städer.

1 Krog

”Beit Romano. Som ett stort vardagsrum och mycket nytänkande, vegetariskt. Gamla secondhandmöbler, prisvärt och matlagning­en, som sker i ett öppet kök, blir en del av underhållningen. Ägs och drivs av kändiskocken Eyal Shani, juryns ordförande i israeliska versionen av Kockarnas kamp.”

2 Strand

”Jag går gärna ner till Alma Beach. En lugn strand som ligger nära Jaffa i södra Tel Aviv. Där finns Manta Ray, en restaurang med fantastisk mat, mycket smårätter. Här är Tel Avivs solnedgång som allra vackrast.”

3 Fest

”Nattklubbsliknande restau­rangen Ha Salon. Ligger i ett ruffigt område, jättesvårt att få bord, öppet endast onsdagar och torsdagar. Efter maten en internationell nattklubb. Dj:n spelar allt från Édith Piaf och Dr. Alban till israelisk techno. Här har jag och Izabella Scorupco dansat på borden en hel natt.”

4 Hotell

”Jag bor oftast på boutiquehotellet Hotel Montefiore, i mitt tycke ett av världens bästa hotell med enbart 13 rum. Familjärt, omtänksamt. Har du inte möjlighet att bo på hotellet, besök då istället Montefiores restaurang på bottenplan, en av Tel Avivs allra bästa.”

5 Gata

”Shabazi Street i Neve Tzedek, en av Tel Avivs första stadsdelar. En liten gata med restauranger, glassbarer, små butiker med smycken och mode. Väldigt härligt, hela området är underbart. Tel Aviv är en internationell, modern storstad, men det är viktigt att försöka hitta de äldre pärlorna.”

Aftonbladet

Ur Aftonbladets nya reseguide med 150 tips inför resan till Israels största stad: Tel Aviv – här finns det mesta av det bästa

Internetversionen publicerades för Aftonbladets Plus-kunder 14 november 2017.

Balfourdeklarationen ska förstås i rätt kontext

Påståenden om orättvisor som Palestinas arabiska invånare lidit på grund av Balfour-deklarationen bör undersökas mot bakgrunden av verkligheten och normerna under 1900-talets första hälft. Hundratals miljoner människor fick nationell befrielse och oberoende, och tiotals miljoner upplevde någon form av "Nakba", inklusive judar i arabiska länder.

För att förstå Balfourdeklarationen måste man undersöka den bredare historiska kontexten.Det var slutet av första världskriget. Dessa dagar präglades främst av upplösningen av imperier och återväxten av den nationella idén.

I slutet av varje imperialistisk tid är resultatet en våg av nationell befrielse. Upplösningen av det österrikiska-ungerska riket, liksom upplösningen av det ottomanska riket, skapade nya nationalstater. Gränserna flyttades.

Nästan varje nationell befrielse krävde en ett fruktansvärt pris. Populationerna flyttades, vanligtvis med våld, för att ge idén om nationell befrielse substans.

Det slutade inte där. Sovjetunionens upplösning ledde också till inrättandet av en serie med nationalstater. Upplösningen av Jugoslavien, en multinationell stat, ledde till inrättandet av flertalet nationella enheter – liksom omfattande etniska rensningar.

Idén om nationell befrielse och en nationsstat är en anti-imperialistisk idé. Det är sant att de postnationella och anti-nationella rösterna i den nuvarande tiden återuppväcks igen, även i Israel, men dessa röster tycks ha drabbats av ett selektivt historiskt minne.

Sionism var en nationell rörelse, en av många andra, som, precis som Jordanien, Syrien, Libanon, Irak och många andra sökte suveränitet och självständighet utifrån samma idé. Till skillnad från andra människor, som var en nationell minoritet under ett givande territorium, var judarna en nationell minoritet under många stater och imperier.

Det var ett ögonblick i historien, strax efter Balfour-deklarationen, när den judiska nationaliteten och arabiska nationaliteten delade gemensamma intressen. Detta återspeglades i Faisal-Weizmannavtalet, som undertecknades 1919.

Till och med Talat Pasha, en av regenterna i det nedåtgående Ottomanska riket, som blev till den turkiska nationalstaten, uttryckte stöd för den judiska rätten till ett nationellt hem i Palestina. Även här gäller att förstå den historiska kontexten. Vid upplösningen av Ottomanska Imperiet tvistades arabiska ledarna sinsemellan över vilka landområden de skulle dela mellan sig.

Det är sant att det fanns en Nakba. En del palestinier flydde som resultat av krig, en del utvisades och andra etniskt rensades. Det hände, och händer, i nästan varje nationell konflikt, och det hände dessvärre med palestinierna också.

Påståenden om orättvisor som Palestinas arabiska invånare lidit på grund av Balfour-deklarationen bör undersökas mot bakgrunden av verkligheten och normerna under 1900-talets första hälft. Hundratals miljoner människor har fått nationell befrielse och självständighet, och tiotals miljoner upplevde någon form av "Nakba", inklusive judiska Nakba av judar i arabiska länder.

Det historiska sammanhanget bör inte hindra en lösning på konflikten. Tvärtom kommer det att sätta konflikten på sin verkliga plats.

Martin Blecher
som boken skrivit Röster För och Emot en Tvåstatslösning mellan Israel och Palestina

Debattartikel publicerad i VLT 11 november 2017

Svenskt bistånd går till judehat och terror

Vi behöver en politik som ställer tydliga krav på alla som får bistånd från vårt land. Den nuvarande regeringens passivitet kan varken försvaras eller förklaras, skriver Stefan Dozzi och Bengt Ove Andersson från Vänskapsförbundet Sverige-Israel. 

Sverige vill spela en positiv roll i fredsprocessen i Mellanöstern. Därför är det gåtfullt att man har fört en Israelfientlig politik som totalt raserat alla sådana förhoppningar. Om vårt land ska kunna spela en positiv roll så måste vi återupprätta vänskapliga förbindelser med den enda demokratin i Mellanöstern – Israel. Och då krävs en ny Israelvänlig politik. En normalisering av förbindelserna borde vara ett självklart mål för en ny regering. För att komma dit måste vi ompröva vårt sätt att hantera problemen i Mellanöstern. 

Israel är omgivet av fientliga stater och terrororganisationer som utgör ett ständigt hot. Vi måste respektera Israels självklara rätt till självförsvar. 

Delar av vår utrikespolitik måste omprövas i grunden. Den palestinska administrationen får hundratals miljoner kronor av vårt land varje år. Detta trots att demokratin inte fungerar och att samhället präglas av en omfattande korruption. Administrationen belönar terrorister och deras familjer med stora belopp varje år och sprider antisemitisk propaganda som uppmanar till våld. 

Ställ hårdare krav på biståndstagarna

Vi behöver en politik som ställer tydliga krav på alla som får bistånd från vårt land. Svenska biståndsmedel ska aldrig gå till spridande av propaganda för terror och hat mot judar. Den nuvarande regeringens passivitet kan varken försvaras eller förklaras. Varför är det så svårt att ställa krav på demokrati och avståndstagande från våld och terror?

En viktig grund för en ny Israelpolitik är att agera konsekvent. Vi måste stödja det vi själva tror på. Om terrorism och antisemitism är fel i Sverige så kan vi inte heller acceptera det på Västbanken eller i Gaza. Om polisen får försvara samhället mot terror i Trollhättan så måste det vara rimligt också i Israel.

Om en regering för en rättvis och balanserad Mellanösternpolitik kommer också debatten om regionens problem att bli mer nyanserad. Fler kommer att kunna bidra till en saklig diskussion om Sveriges roll i Mellanöstern. En diskussion som utgår från de verkliga problemen och inte från ensidiga propagandabilder.

En av de viktigaste uppgifterna kommer att bli att återigen göra det möjligt för vårt land att spela en positiv roll i Mellanöstern. Då måste Sverige äga trovärdighet hos båda parter, inte bara den ena.

Därför vill vi Israelvänner ha besked från varje parti i god tid inför valrörelsen 2018 om var de står i Mellanösternpolitiken. 

Av Stefan Dozzi 
Generalsekreterare, Vänskapsförbundet Sverige-Israel 

Bengt Ove Andersson 
Arbetsutskottets ordförande, Vänskapsförbundet Sverige-Israel 

Debattartikel publicerad i Expressen 9 november 2017

Sverige och Israel – likheter och skillnader

Hur utvecklas Israel och vilka är dagens utmaningar? Finns det något som påminner om Sverige eller är det helt skilda världar vi talar om?

Sanningen är att likheterna är fler än de flesta tänker på. Både Israels och Sveriges ekonomier har utvecklats positivt de senaste decennierna. Båda länderna har högt utbildad arbetskraft, egna språk som inte talas i andra länder och är mycket beroende av sin utrikeshandel. Inflationen har hållits nere, arbetslösheten varit låg jämfört med de flesta andra länder (detta gäller särskilt Israel), handeln har utvecklats positivt och man gör stora satsningar på forskning och innovationer.

Det finns även liknande utmaningar i de båda länderna. I Israel talar man om en kris inom vården och skolan, precis som vi gör. Bland läkare, lärare och andra nyckelgrupper kommer många att pensioneras inom de närmaste åren, och på något sätt måste dessa ersättas.

Israel och Sverige har förstås också stora skillnader. Sverige har länge kunnat luta sig mot sina naturresurser, järnmalmen och skogen. Israel har byggt sitt land med folket som den stora resursen. Sverige är också 21 gånger större än Israel och lever i ett lugnt hörn av Europa, medan Israel med sin lilla yta ständigt måste tänka på hur man ska vara så trygg som möjligt i en omgivning som till stor del inte ens accepterar landets existens.

Israel är centralt för både judendomen och kristendomen, religion och tro är närvarande överallt i landet. Sverige tillhör de mest sekulära länderna i världen, här finns väldigt liten förståelse för religioner och troende människor.

Tonåringar i Israel måste vara beredda på att göra sin militärtjänst. Och inte bara det. Eftersom Israel ständigt drabbas av attacker från sina grannar, finns det en stor risk att dessa ungdomar någon gång under sin militärtjänst måste försvara Israel mot terror och i krig. Vi kan inte föreställa oss vad detta innebär mentalt för både ungdomarna och deras föräldrar.   

Bland det mest fantastiska med Israel är kärleken till sitt land och sitt folk, viljan att hela tiden förbättra landet och att man så ofta gör det lilla extra för varandra. Detta land med de värsta grannarna i världen, med existentiella hot riktade mot sig, bygger för en ljus framtid.

Alla israeler gör någon form av volontärinsatser utöver sitt arbete – det finns ett kitt i landet som är oerhört starkt. Man inser att attacker och krig kan komma plötsligt och nästan när som helst, men lever sina liv i fast förvissning om att man har en fantastisk framtid framför sig. Tilliten till sin förmåga och landets möjligheter är enormt stark.

Många av utmaningarna handlar om sådant Israel har svårt att påverka, såsom landets roll i världen och hur man behandlas och bedöms av världssamfundet. Om många av världens länder anser att Israel är en förtryckande ockupationsmakt av kolonialt snitt som dessutom har ett apart­heidsamhälle, och driver den linjen i till exempel FN och dess olika organ – hur ska Israel kunna försvara sig mot dessa anklagelser? Det går helt enkelt inte. Inte utan att vi andra hjälper till. 

Vi som lever i länder där våra regeringar behandlar Israel illa och orättvist har en stor uppgift. Vi ska hålla Israels fana högt, förklara hur Israel egentligen är och hur dess situation är, vilket föredöme Israel är på så många områden. Hur man är först på plats för att hjälpa vid olika katastrofer, gör innovationer som vi alla har stor glädje av och mycket annat.

Jag utmanar dig gärna. Fundera på hur din omgivning ser ut. Vilka människor möter du som har en negativ och oförstående syn på Israel och landets situation? Som kanske till och med vill bojkotta Israel. Kan du göra något för att påverka, förklara, undervisa?

Vi måste alla göra vad vi kan. Det är vi skyldiga Israel – och oss själva.

Ulf Cahn
Generalsekreterare för Förenade Israelinsamlingen/Keren Hayesod. 
http://www.israelinsamlingen.org/

Israelkommentar publicerad i Världen idag 8 november 2017

Om Balfourdeklarationen

1. Det judiska folket är landet Israels ursprungsbefolkning och har haft en kontinuerlig närvaro där i årtusenden. Judar har strävat efter att återupprätta sitt nationella hemland sedan förstörelsen av det judeiska kungariket år 70 e.Kr. Det framgångsrika uppfyllandet av detta mål påbörjades under det sena 1800-talet och konceptualiserades av Theodor Herzl i hans bok ”Den judiska staten” 1896. Den politiska rörelsen att återvända till det judiska hemlandet började skapa nationella institutioner i samband med den Första Sionistiska kongressen i Basel 1897.

2. Balfourdeklarationen var en av de första åtgärderna, tagen av en stor internationell aktör, för att erkänna det judiska folkets rätt att återupprätta suveränitet över sitt nationella hemland.

Deklarationen, som utfärdades den andra november 1917 av Storbritanniens utrikesminister Lord Arthur James Balfour, gör gällande att:

”Hans Majestäts regering ser på en i Palestina upprättad nationell hemvist för det judiska folket och kommer att på bästa sätt bemöda sig om att underlätta verkställandet av denna avsikt, under den otvetydiga förutsättningen att intet må göras som kan inverka menligt på de mänskliga eller religiösa rättigheterna hos befintliga icke-judiska samhällen i Palestina, eller de rättigheter och den politiska ställning som åtnjuts av judar i något land.”

[Det är viktigt att notera att ”Palestina” vid tiden refererade till ett geografiskt område och inte till någon politisk entitet då ingen sådan existerat]

Erkännande av det internationella samfundet

3. Internationellt erkännande av det judiska folkets obestridliga rätt att återupprätta suveränitet i sitt hemland följde snabbt Balfourdeklarationen.

Framför allt så erkände Nationernas förbund denna rätt i sitt beslut den 24 maj 1922 om upprättandet av det Brittiska Palestinamandatet. I och med beslutet utsåg Nationernas förbund Storbritannien att ”tillse förverkligandet av den deklaration som ursprungligen gjordes den 2 november 1917 av Hans brittiska Majestäts regering, och som accepterats av sagda makter för skapandet av ett nationellt hem i Palestina för det judiska folket.”

Nationernas förbunds rättsligt bindande mandat erkände den historiska kopplingen mellan det judiska folket och området känt som Landet Israel/Judeén/Det heliga landet.

Mandatet från 1922 betydde att Balfourdeklarationen och dess krav på upprättandet av ett nationellt hem för det judiska folket gick från att vara en politisk ståndpunkt till en internationell rättslig skyldighet som accepterades av det internationella samfundet i sin helhet.

Erkännande i mandatdokumentet

4. Erkännandet i dokumentet är tydligt:

”Enär erkännande därmed givits åt den historiska kopplingen mellan det judiska folket och Palestina och till förutsättningarna för återupprättandet av deras nationella hem i det landet.”

”Mandatet skall ansvara för att placera landet under politiska, administrativa och ekonomiska villkor som tryggar skapandet av ett judiskt nationalhem, som föreskrivs i förordet, och utveckla självstyrande institutioner, samt skydda civila och religiösa rättigheter för alla invånare i Palestina, oavsett ras och religion”. [Artikel 2]

Legitima judiska rättigheter

5. Betydelsen av både Balfourdeklarationen och Nationernas förbunds beslut grundar sig i det internationella erkännandet av det judiska folkets redan existerande naturliga, historiska och juridiska rättigheter till deras hemland där en kontinuerlig judisk närvaro funnits i över 3000 år. Det internationella samfundets officiella erkännande av det judiska folkets historiska koppling till landet understryks än mer av språkbruket i NF:s mandatbeslut. Palestinamandatet klargör tydligt att det judiska folkets nationella hemland inte ska skapas som något nytt utan att det ska ”återupprättas”.

Det internationella samfundet och Staten Israels grundande

6. Balfourdeklarationen, Nationernas förbunds beslut och sedermera Förenta Nationernas delningsplan 1947 erkände alla det judiska folkets rätt till en suverän stat i dess historiska hemland. Dessa internationella beslut spelade en stor roll vad gäller att samla stöd för den framtida Staten Israels grundande.

Israels ambassad i Stockholm

Publicerad på hemsidan 2 november 2016


Balfourdeklarationen i original:
https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/8/8e/Balfour_declaration_unmarked.jpg

- - -
Theresa May vows to mark Balfour centennial ‘with pride’
UK Prime Minister Theresa May said Wednesday that her country would celebrate “with pride” its role in the creation of the State of Israel and upcoming 100th anniversary of the Balfour Declaration, which pledged London’s support for a Jewish homeland.
Her comments came amid Palestinian demands that Britain retract and apologize for the declaration, and one week before Prime Minister Benjamin Netanyahu is due in London to celebrate the document’s centennial.

Underkategorier

Politik

Näringsliv

Kultur

Vetenskap

Sida 31 av 37

Kategorier

Fler artiklar