Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Aktuella nyheter om Israel

Så tycker kyrkovalsgrupperna om Israel

Tidningen Världen idag ställde nio frågor till nomineringsgrupperna inför söndagens kyrkoval. Här återger vi resultatet av den fråga som gäller Israel. För enkäten i sin helhet, gå till artikeln: Detta vill nomineringsgrupperna. 

Israelfrågan löd:

Svenska kyrkan har fått kritik för att inta en pro-palestinsk hållning i konflikten mellan israeler och palestinier. Hur ska kyrkan förhålla sig till Israel anser ni?

Svaren:

Karl-Gunnar Svensson, Kristdemokrater för En levande kyrka (KR)
* Svenska kyrkans hållning ska inte vara pro-palestinsk, pro-israelisk, anti-palistinsk eller anti-israelsk. Svenska kyrkans hållning ska alltid vara pro-fred och anti-våld.

Anki Erdmann och Berit Bornecrantz Dias, Vänstern i Svenska kyrkan (ViSK)
* Frågan är oerhört infekterad och det är därför viktigt att förhålla sig neutral till de båda staterna, som båda äger frågan. Man måste lyssna med respekt på dem båda. Det pågår mycket interreligiös dialog mellan israeler och palestinier. Dialogen kan vara enda vägen att få våldet att upphöra.

Kenneth Nordgren, Fria liberaler i Svenska kyrkan (FiSK)
* Solidariskt kritisk med Israel som stat. Det är självklart att hävda Israels rätt att leva i fred och säkerhet liksom det är lika självklart att Israel måste följa humanitär och internationell rätt vilket måste medföra ett upphörande av en repressiv politik mot palestinsk befolkning.

Marja Sandin-Wester, Miljöpartister i Svenska kyrkan (MPSK).
* Kyrkan ska absolut ta ställning mot Israels förtryck av palestinierna. Israel bryter mot FN-resolutioner och förtrycker och kränker människor. Bosättningarna och muren är fruktansvärda övergrepp. Kyrkan tar ställning för freden och alla människors lika värde.

Lars G Linder, Socialdemokraterna (S).
* Svenska kyrkan ska i all sin internationella verksamhet alltid stå upp för människovärdet och varje individs rätt, precis som Jesus. Det innebär att Svenska kyrkan ska stå upp för den internationella rätten och folkrätten också i konflikten mellan israeler och palestinier.

Hans-Olof Andrén, Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan (POSK)
* Genom Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem deltar kyrkan i dialogen mellan framförallt kristna och judar. Vår naturliga samtalspartner är förstås ELCJHL, den lutherska kyrkan i Palestina med sin välkända biskop, Munib Younan, tills nyligen ordförande i Lutherska Världsförbundet. Svenska kyrkan arbetar för fred och kräver att båda sidor upphör med allt folkrättsvidrigt våld och säkerställer respekten för de mänskliga rättigheterna. Staten Israel bildades efter ett beslut inom det internationella samfundet genom FN. Det internationella samfundets hållning är idag att ockupationen av palestinska områden, liksom bosättningar på Västbanken, ska upphöra, för att kunna åstadkomma en fredlig och bestående lösning som tillgodoser behoven hos båda de berörda folken. Båda har rätt att leva i trygghet inom säkra och erkända gränser. Detta ansluter sig Svenska kyrkan till, vilket syns rimligt. 

Peder Fohlin, Kyrklig samverkan i Visby stift (KSV)
* Israel och det judiska folket måste mötas med respekt och förståelse, dess historia är viktig för kristenheten och kan aldrig förbigås. Därför måste det finnas en positiv inställning till Israel

Mats Hagelin, Borgerligt alternativ (BA)
* Med respekt för att detta är en ytterst komplicerad fråga.

Aron Emilsson, Sverigedemokraterna (SD)
* Ja och vi delar den bedömningen. Svenska kyrkan har haft en alldeles för pro-palestinsk hållning och varit alltför ensidigt kritiska gentemot Israel. Kyrkan måste ompröva sin hållning och etablera en mer balanserad och Israel-vänlig hållning.

Inger Fredriksson, Centerpartiet (C)
* -

Claes Björndahl, Öppen kyrka (ÖKA)
* Som nomineringsgrupp har vi ingen uppfattning i frågan.

Bertil Murray, Frimodig kyrka (FK)
* Uttalanden med ensidig Israelkritik har djupt skadat kyrkan och gynnar inte freden. Generellt är Svenska kyrkan för snabb med att göra politiska uttalanden. Svenska kyrkan varken kan eller har uppdraget att lösa den mycket djupa konflikten.
Israel har en självklar rätt att leva inom säkra gränser. Dessa gränser måste fastställas genom förhandlingar där båda sidor går in med ett gott hjärta och öppet sinne.

Enkäten utförd av Samuel Teglund. Publicerad i Världen idag 13 september 2017. Se enkäten i sin helhet på tidningens hemsida

Är det israelisk teknik som ligger bakom ansiktsigenkänningen i nya iPhone X?

Apple vill som vanligt inte avslöja något, men enligt en israelisk TV-kanal är ett israeliskt forskningsteam delvis ansvarigt. I februari rapporterades det att Apple köpt israeliska företaget Realface, pionjärer inom teknik för ansiktsigenkänning.

Under onsdagen rapporterade Israels Channel 2 att israelisk teknologi delvis ligger bakom funktionen för ansiktsigenkänning i Apples nya flaggskeppsmobil iPhone X, som just presenterats.

Apple kallar tillämpningen för Face ID, och tekniken kommer bland annat att användas för att öppna mobilen när nu hemmaknappen tas bort. Beräknad säljstart för iPhone X är i Sverige 4 november, och priset ligger på 11.495 kronor och uppåt.

Channel 2 citerar anonyma källor inom Apple, men företaget väljer att inte kommentera nyhetsinslaget, eller i vilken mån israeliska teknologier ingår i produkterna.

I februari kunde man emellertid läsa hos the Calcalist om hur den amerikanska teknikjätten köpt israeliska Realface. Företaget är en IT-teknikstartup vars teknologi för ansiktsigenkänning kan användas till att säkerställa användares behörighet. Prislappen låg på flera miljoner dollar.

Realface, som startades 2014 av Adi Eckhouse Barzilai och Aviv Mader, har utvecklat programvara för ansiktsigenkänning som gör det möjligt att använda ett smart biometriskt login, och på det viset slippa hålla koll på lösenord vid inloggningar på mobiler och datorer.

Enligt en databas för israeliska teknikföretag, Startup Nation Central, hade det Tel Aviv-baserade företaget fått in en miljon dollar före uppköpet, och anställt upp till tio personer. Företaget sålde enligt egna uppgifter till Kina, Israel, Europa och USA.

Nya iPhone X har också det nya A11 bionic-chippet, som enligt Apple är ’det kraftfullaste och smartaste chip någonsin i en smartphone’. Genom chippet möjliggörs kraftfulla beräkningar och krävande tillämpningar som Face ID, appar för augumented reality, och Animoji (emojis som kopplas till användarens ansiktsrörelser). Israeliska ingenjörer och utvecklare är allmänt kända för att sin kompetens inom områdena maskininlärning och artificiell intelligens.

Apple brukar vara hemlighetsfullt när det gäller produktutveckling och förvärv runt om i världen. En anställd vid företaget sa nyligen till Times of Israel att dess olika team ofta arbetar skilda från varandra, utan att veta vad de andra teamen jobbar med, och att den informationen bara fås när så anses nödvändigt.

Apple uppges också ha utvecklat hårdvara till nya iPhone 8 i Israel. Business Insider för ett år sedan: ”En del hårdvara till nya iPhone 8 skapas i Herzliya, Israel, enligt en lokal Apple-anställd.”

Apple startade sin verksamhet i Israel efter att man 2012 köpt Anobit Technologies Ltd.

Anläggningen i Herzliya har ungefär 800 anställda, och Apples VD Tim Cook har sagt att det är företagets näst största centrum för forskning och utveckling i hela världen. Apple har även ett centrum i Haifa.

I över 55 länder kommer man att kunna förbeställa iPhone X från den 27 oktober. Den kommer att finnas i butik 3 november. iPhone 8 och 8+ är tillgänglig i Israel 29 september [en vecka efter bl.a. Sverige som är en av de cirka trettio länder som får telefonen allra först].

Shoshanna Solomon

Publicerad i Times of Israel 13 september 2017. "Is Israeli tech behind iPhone X’s new facial recognition feature?" 

_ _ _
Apples köp av RealFace var det fjärde av ett Israel-baserat bolag. De tre tidigare förvärven är tillverkaren av flash-minneskort Anobit för 400 miljoner dollar 2011, 3D-sensorföretaget PrimeSense för 345 miljoner dollar 2013 och senast LinX för 20 miljoner dollar 2015.

Socialdemokraterna ser inte diktaturerna på grund av sin motvilja mot demokratin Israel

Ett skäl till varför antisemitismen i Sverige har vuxit sig stark är Socialdemokraternas nonchalans Det skriver Gunnar Hökmark (M), Europaparlamentariker.

Israel är en demokrati där människor kan leva fritt oavsett sexuell läggning eller kön. Kvinnor och män har samma rättigheter och deltar på lika villkor i det politiska livet liksom i det militära försvaret. Muslimer och andra religiösa riktningar har lika rättigheter och är valbara till landets parlament. Muslimska flickor kan – bara i Israel – bada i Medelhavet både med och utan burka, burkini eller slöja. Trots detta väljer den svenska regeringen att utmåla Israel som en politisk fiende men länder som Iran som vänner.

Iran bedriver en konsekvent destabiliserande politik av terror, hot och militär inblandning i Mellanöstern. Iran är det land som främst bidragit till uppbyggnaden av Nordkoreas kärnvapen- och missilteknologi. I landet råder total diktatur och förakt för mänskliga fri- och rättigheter. Det förekommer godtyckliga dödsstraff för kritik mot regimen, mot islam och för homosexualitet. Iran finansierar och stöder terror och krig i andra delar av Mellanöstern liksom Assadregimens massmördande.

Hamas regerar i Gaza, en del av det som Sveriges rödgröna regering erkänt som den självständiga staten Palestina och ger betydande bistånd till. I Gaza har kvinnor inte samma rättigheter som män. Varje form av HBTQ-läggning ses som ett brott som kan följas av misshandel eller död. Biståndspengar används för att finansiera terror och inköp av vapen.

På Västbanken är styret mindre extremt men korruption, våld och stöd till terror tillhör det normala. Här används biståndspengar för att finansiera våldsbejakande propaganda, hat och extremism.

Hizbollah är den iranska regimens förlängda arm i Libanon och i Syrien. Hizbollah deltar i mördandet av människor i Syrien och satsar på att bygga upp en militär som kan eliminera Israel. Synen på mänskliga fri- och rättigheter, regimkritik eller HBTQ är densamma som i Iran eller i Gaza.

I Israel finns yttrandefrihet, tryckfrihet och mediers frihet. Politisk mångfald och respekt för mänskliga fri- och rättigheter liksom ett rättsväsende som dömer alla lika och som har dömt ledande politiker för sexuella trakasserier eller korruption.

Israel ockuperar än idag Västbanken. Orsaken till att någon fred aldrig har kunnat slutas är att de militära hoten om att utplåna Israel och döda judar kvarstår liksom den ständiga terrorn.

Den svenska regeringen har som en av få regeringar i den demokratiska världen erkänt Palestina. Utrikesminister Margot Wallström (S) dömer upprepade gånger ut israeliska svar mot terrorister som utomrättsliga avrättningar, något som varken sägs om motsvarande insatser i Trollhättan, Barcelona, Paris eller London. Israel ges skulden för förtrycket, våldet och konflikterna i Mellanöstern.

Statsminister Stefan Löfven (S) och andra ministrar utbyter vid sina besök i Iran och Saudiarabien vänliga ord om situationen i dessa kvinnoförtryckande länder.

Socialdemokraterna ser inte diktaturerna på grund av sin motvilja mot demokratin Israel. Därmed ser de heller inte de säkerhetspolitiska hot som utvecklas i Mellanöstern liksom den våldsextremism som kommer från de terrorregimer man inte vill ta avstånd från.

Ett skäl till varför antisemitismen i Sverige har vuxit sig stark är Socialdemokraternas nonchalans när det gäller muslimsk extremism och hoten mot Israel. Passivt ser de på hur totalitära regimer utvecklas i riktning mot nya regionala Nordkorea. Det är en usel och omoralisk politik. Sverige kan inte ha en utrikespolitik som är en modern motsvarighet till 1980-talets samförstånd med kommunistiska diktaturer.

Gunnar Hökmark
Europaparlamentariker (M) sedan 2004.
(Och riksordförande för Vänskapsförbundet Sverige-Israel 2003-2012)

Debattartikel publicerad i Sydsvenskan 13 september 2017

Gunnar Hökmarks egen sida:
http://hokmark.eu/

. Stoppa stödet till palestinska terrorister

För tilltron till Sveriges bistånds- och utrikespolitik är det nödvändigt att den svenska regeringen fryser biståndet till palestinska områden tills dess att den del av biståndet som bevisligen går till terrorstöd upphör, skriver Lars Adaktusson (KD).

Utrikesdepartementet i Schweiz beslutade nyligen att tills vidare frysa landets bistånd till IHL, Human Rights and International Humanitarian Law Secretariat. Sekretariatet som förmedlar stöd till olika organisationer på palestinska områden finansieras, förutom av Schweiz, även av Nederländerna, Danmark och Sverige.

Ända sedan tillblivelsen, 2014, har frågorna hopat sig angående IHL:s agerande och verksamhet. Det schweiziska beslutet att frysa allt ekonomiskt stöd kom efter att IHL förmedlat pengar till en kvinnoorganisation på Västbanken som uppkallat en ungdomsgård efter en palestinsk terrorist. Det handlar om Dalal Mughrabi som 1978 deltog i en terrorattack där 37 civila israeler, varav 13 barn, dödades.

Andra biståndsgivare agerar

Namngivningen av ungdomsgården och hyllningen av palestinsk terrorism har tidigare i sommar fått även andra biståndsgivare att agera. Liksom Schweiz har Danmark beslutat frysa sitt ekonomiska stöd till IHL medan Norge, som delfinansierat den palestinska ungdomsgården, har begärt att få satsade pengar tillbaka.

Detta behöver dock inte bekymra den organisation som hela tiden varit drivande bakom projektet, Women´s Affairs Committee, WATC. Trots oklara omständigheter har WATC beviljats generöst med bistånd, även om de fyra länderna som står bakom IHL just nu håller inne utbetalningar i väntan på en utredning. Sverige som är ledande bidragsgivare till IHL har mellan 2013 och 2017 bidragit med närmare 35 miljoner kronor till organisationen.

Terror och hat på agendan

Att denna typ av bistånd inte är ovanligt illustreras av det faktum att IHL förmedlar pengar till en rad palestinska organisationer med terrorstöd och hat mot Israel på agendan. Några exempel:

Organisationen al-Haq beviljades mellan 2014 och 2016 mer än 5,6 miljoner kronor i bistånd från IHL. Organisationen verkar i huvudsak för bojkott av Israel och en av dess ledande personer är kopplad till terrorgruppen PFLP.

Gruppen Addameer samarbetar officiellt med PFLP och erbjuder juridiskt stöd till palestinska fångar, däribland terrordömda. Mellan 2014–2016 fick Addameer motsvarande 2,6 miljoner kronor från IHL.

Women’s Centre for Legal Aid and Counseling fick mellan 2014 och 2016 närmare 5.7 miljoner kronor i stöd av IHL. Sammanslutningen kombinerar jämställdhetsarbete med direkt antisemitiska budskap. En av organisationens företrädare refererar till israeler som ”vampyrsionister”.

Resource Center for Palestinian Residency and Refugee Rights är en annan av mottagarna av IHL:s biståndspengar. För perioden 2014 -2016 handlar det om närmare tre miljoner kronor som bland annat använts för att arbeta mot en tvåstatslösning och dela ut stöd till antisemitisk konst.

Har bagatelliserats

Det faktum att utländskt bistånd till palestinska områden används till terrorstöd och hets mot Israel har under lång tid bagatelliserats i den svenska debatten. På samma sätt har det förringats att biståndsmiljarder från svenska skattebetalare till följd av ett genomkorrupt system hamnar i fickorna på palestinska ledare. Men i stället för effektivare uppföljning och tydligare krav på mottagarna delar den rödgröna regeringen ut ännu mer pengar. Under innevarande femårsperiod går mer än 1,5 miljarder kronor direkt från den svenska statskassan till palestinska områden.

Självklart är det angeläget och riktigt att stödja den palestinska civilbefolkningen. Självklart ska Sverige tillsammans med EU och andra internationella aktörer arbeta för demokrati och mänskliga rättigheter i palestinska områden, det ligger även i Israels intresse. Men när biståndsmedel motverkar sitt eget syfte och i själva verket bidrar till fördjupade motsättningar är det hög tid att agera kraftfullt.

Svek mot egna befolkningen

Ett av de länder som gör just det är USA. Senatens utrikesutskott i den amerikanska kongressen godkände i början av augusti ett nytt lagförslag som innebär att USA kommer att frysa Palestinabiståndet om inte det som kallas ”kompensation till martyrer” omedelbart stoppas. Bakom förslaget står såväl republikaner som demokrater som inte längre tänker acceptera den palestinska ledningens maktmissbruk och svek mot den egna befolkningen.

För tilltron till bistånds- och utrikespolitiken är det nödvändigt att den svenska regeringen drar samma slutsats. Det är nog nu, visa respekt för skattebetalarnas pengar, frys biståndet till palestinska områden tills terrorstödet upphör.

Lars Adaktusson (KD)
Europaparlamentariker och ordförande, Vänskapsförbundet Sverige–Israel

Debattartikel publicerad i GP 4 september 2017


Lars Adaktussons egen sida

Även svenska UD fryser palestinskt bistånd

UD bekräftar nu att Sverige, i likhet med Schweiz, Nederländerna och Danmark, fryst biståndet till en palestinsk kvinnoorganisation sedan ett projekt namngivits efter en terrorist. Diakonia däremot anser att organisationen är oskyldig och fortsätter samarbetet.

Organisationen hamnade i mediernas blickfång i våras, när det framkom att WATC hjälpt till att renovera ett kvinnocenter som sedan namngavs efter Dalal Mughrabi – en av initiativtagarna bakom ett terrordåd som tog 38 israelers liv 1978.

Norge, som bidragit till att finansiera kvinnocentret, fördömde snabbt benämningen och krävde att få sina pengar tillbaka. Och både WATC och UN Women bad om att få sina logotyper bortplockade från centret, så snart det stod klart vilket namn som byrådet på orten valt.

Ögonen riktades även mot Human Rights and International Humanitarian Law Secretariat, som ger verksamhetsstöd till WATC, även om man inte ska ha stöttat det kritiserade kvinnocentret. Sekretariatet kanaliserar bistånd från Sverige, Schweiz, Danmark och Nederländerna till palestinska organisationer och samarbetsprojekt.

Enligt den israeliska organisationen NGO Monitor fick WATC motsvarande 4,2 miljoner kronor i verksamhetsstöd från sekretariatet för perioden 2014–2016.

Även om pengarna för att rusta upp det kritiserade kvinnocentret i Burqa inte kom från sekretariatet, har både Schweiz och Danmark valt att frysa sitt bistånd till sekretariatet, i väntan på en inte närmare specificerad utredning.

Nu bekräftar det svenska utrikesdepartementet att Sverige, tillsammans med dessa två länder samt Nederländerna, stoppat sina utbetalningar till kvinnoorganisationen WATC.

"Konsortiet har gemensamt beslutat att tillfälligt suspendera ytterligare utbetalningar till WATC, i avvaktan på att undersökningen av frågan avslutas", skriver UD till Världen idag.

Även Diakonia stöder WATC, men beslöt tidigt att inte låta debatten kring centret påverka samarbetet.

"Vi har samarbetat med Women's Affairs Technical Committee under en lång tid och sett hur organisationen arbetat för kvinnors rättigheter i ett patriarkalt samhälle. WATC har bland annat stöttat kvinnor att engagera sig politiskt och uppmärksammat trakasserier mot dem när de kandiderat till politiska poster", skrev biståndsorganisationen den 1 juni i år.

"Organisationens snabba avståndstagande från namngivningen av centret bekräftar den bild vi tidigare haft av WATC".

Joakim Wohlfeil vid Diakonia ser just nu inget skäl till att ändra på det ställningstagandet.

– Vår information är att centret namngavs långt efter det att WATC avslutat och avrapporterat sin del i det kommunala projektet. Och självklart är varje uppmaning till terror eller våld oacceptabel, säger han.

Byrådet i Burqa, som röstade fram namnet till kvinnocentret, har vägrat att ta bort Dalal Mughrabis namn.

"Om vi tvingas att välja mellan biståndet och namnet, så kommer vi att lämna tillbaka biståndet, och vi kommer inte att gå med på något villkorat stöd", sa byrådets ordförande Sami Daghlas, enligt Palestinian Media Watch i juni.

Eva Janzon

Publicerad i Världen idag 30 augusti 2017


_
Världen idag har följt ärendet i flera artiklar:

Schweiz fryser palestinskt bistånd (Eva Janzon, 25/8)


Varför blundar Lövin för palestinsk terrorism? (Lukas Berggrens ledare 25/8)

Uppmaning till regeringen; stoppa fientligheten mot Israel

Lars Adaktusson medverkade vid den årliga manifestationen för Israel som arrangeras av Sionistiska Federationen i Sverige. I sitt anförande tog han upp två viktiga utmaningar för svenska Israelvänner. Det riktades också en direkt uppmaning till regeringen och statsminister Stefan Löfven.


Tal vid Israelmanifestationen i Stockholm, 2017-08-27

Tack för att jag får vara med här idag. Tack Saskia Pantell och Sionistiska Federationen i Sverige för initiativet till den här viktiga manifestationen.

För oss i Vänskapsförbundet Sverige-Israel är det en glädje att vara med som medarrangör.

Låt mig lyfta fram ett par aktuella utmaningar för oss Israelvänner.

För det första; vi ska bidra till en balanserad bild av Israel.

Under lång tid har den politiska debatten och medierapporteringen i Sverige nästan enbart kretsat kring begrepp som bosättningar och ockupation.

Självklart är detta frågor som ska diskuteras, självklart är det fullt legitimt att ifrågasätta och kritisera den israeliska regeringens politik.

Detta sker också, inte minst i Israel, där hårdför politisk debatt hör till den demokratiska vardagen.

Problemet är alltså inte kritiken i sig, problemet är ensidigheten och obalansen.
Problemet är oviljan att inse och förstå.

Nästan aldrig möter vi i det egentliga Israel i den svenska debatten – landet med det framgångsrika företagandet och entreprenörskapet, med forskning och utbildning i världsklass, med inkännande och engagerade samhällsmedborgare.

Konstant är bilden av Israel ofullständig – viktiga fakta försvinner eller förtigs.

Så har det exempelvis länge varit ett förbisett faktum i den svenska debatten att Israel är omgivet av totalitära stater med nära en halv miljard invånare – och en militant islamism som öppet hotar att utplåna landet.

Vi behöver alla fråga oss hur det kommer sig att Israel kan framställas som ett större problem, än alla de terrororganisationer och diktaturer som omger landet.

Hur det kommer sig att politiska företrädare och medier kan förmedla bilden av att alla grundläggande problem skulle lösas om Israel förändrades.

Inte om diktaturerna och de totalitära systemen runt omkring förändrades.

Tillsammans ska vi ändra på detta – vi ska ge stöd i utsattheten och hoten, vi ska vi föra fram den sanna bilden av Israel.

För det andra; vi ska arbeta för att återuppbygga Sveriges relation till Israel.

Istället för att vara en balanserad och konstruktiv politisk röst har Sverige en regering som konsekvent svartmålar Israel.

Vi har sett det i utrikesministerns uppträdande – vi har sett det i regeringens agerande i UNESCO och andra FN-sammanhang.

Detta har lett till fördjupade motsättningar och isolering – av EU:s 28 medlemsstater är Sverige det enda land vars utrikesminister inte är välkommen – i Mellanösterns enda demokrati.

I den israelisk-palestinska konflikten tycks den svenska regeringen ha valt bort ömsesidighet och förtroendeskapande åtgärder.

Ensidigt fördjupas istället relationerna till den palestinska ledningen – som sedan länge personifierar korruption och maktmissbruk.

Som stödjer terrorism och uppvigling mot Israel och systematiskt sprider antisemitism.

Tillsammans ska vi arbeta för en ny och balanserad Mellanösternpolitik.

Det är hög tid att villkora biståndet till palestinska områden och återuppbygga relationerna till Israel.

Avslutningsvis;

För Israel som nation är stödet från andra demokratier en livsbetingelse – en fråga om överlevnad.
Till våren högtidlighålls 70-årsdagen av staten Israels tillblivelse.

70 år av enastående utveckling, tillväxt och framgång – men också 70 år av existentiell kamp mot omgivande diktaturer.

Till detta perspektiv har även vårt land en skyldighet att förhålla sig. I kampen mellan demokrati och diktatur får svensk utrikespolitik aldrig svikta.

Därför vill vi idag rikta en uppmaning direkt till den svenska regeringen och statsminister Löfven:

Sätt stopp för den fientliga politiken mot Israel, framför en ursäkt till det israeliska folket och bygg upp relationerna till Mellanösterns enda demokrati.

Tack för att ni ville lyssna.

Lars Adaktusson
Riksordförande Vänskapsförbundet Sverige-Israel
Europaparlamentariker (KD)

Talet publicerat på egna hemsidan 28 augusti 2017

. Lidandet är Hamas ansvar

Replik på debattartikeln "Gaza lider av blockaden" (VT 21/8). 

Gunnar Olofsson har naturligtvis helt rätt när han beskriver det fasansfulla öde som möter palestinierna i Gaza. Det är en framtid som hotar palestinierna, israelerna och egyptierna men de främsta offren är människor oavsett ursprung. De människor som förvägras leva drägliga, humana liv.

Jag delar bilden av det humanitära läget, men inte Olofssons historieskrivning och orsakssamband där jag tycker för mycket saknas och resonemanget brister.

För det första har Israel absolut ingen skyldighet att förse Gaza med el eftersom det råder krigstillstånd mellan Israel och Hamas, som styr på Gaza.

Israel levererar 125 MW elektricitet till Gazas två miljoner invånare, men PA (palestinska myndigheten) betalar månadsräkningen på 40 miljoner israeliska shekels. Ursprungligen sade PA till Israel att man skulle stoppa sina betalningar av el fullständigt. Under slutet av maj berättade man för Israel att de bara skulle betala elen till 75 procent och bad Israel dra av en fjärdedel från räkningen.

Om varken jag eller Gunnar Olofsson betalar vår elräkning, då bör vi väl ställa oss frågan: huruvida vår hyresvärd eller bostadsrättsförening har något annat val än att stänga av elnätet? Det är ju den endast logiska slutsatsen.

Ironiskt nog är det den palestinska myndigheten som nyligen har hindrat palestinier från att få tillgång till israelisk vård. Även om Israel fysiskt kontrollerar gränsen till Gaza och utfärdar nästan 200 000 medicinska inresetillstånd per år till palestinier, måste en palestinier också ha ett tillstånd för utresa från den palestinska regeringen för att kunna lämna Gaza.

PA är officiellt det enda palestinska styret och har därför ansvaret för utfärdandet av sådana tillstånd. I ett senare skede av processen ansöker man om utländska resurser för att betala för medicinsk behandling.

PA avslår kostnaderna för att man har begränsat tillgången till sjukvård i syfte att pressa Hamas till att släppa kontrollen av enklaven. Palestinska myndigheten har skurit ned på medicinsk hjälp till Gaza med motsvarande 90 procent, inte Israel.

Hamas kan, om man vill, betala för elen och omedelbart lindra lidandet. Enligt uppgifter från Hamas finansministerium samlar gruppen minst 15 miljoner dollar kronor i månaden i beskattning. Men istället för att betala för utbildning, medicinska tjänster och el investerar Hamas miljoner dollar per år i sin militära infrastruktur och förberedelser för krig, inklusive smugglingstunnlar och raketer.

Det finns en väldigt enkel lösning på Gazas problem. Världssamfundet har ställt tre krav på Hamas: Erkänn ingångna avtal, ta avstånd från våld, erkänn Israels rätt att existera, och blockaden bryts.

Svårare än så behöver verkligheten inte vara.

Martin Blecher
Författare

Publicerad i Västerviks-Tidningen (VT) 25 augusti 2017

Talen det inte rapporteras om

När man bor i väst, blir man matad med information om Israel som, med några ädla undantag, är extremt kritisk mot Israel. Om det är fråga om bosättningar, säkerhetsmuren eller israeliska militära operationer spelar mindre roll; kritik kommer lika säkert som tranbär i september. Vad man också kan vara helt övertygad om, är att de mer djuplodande orsakerna till Israels agerande inte kommer att presenteras i sin fullhet. Av den anledningen är det viktigt att stanna upp då och då och påminna sig själv och andra om den verklighet som Israel lever i. Risken är annars att vi tror att vår egen skandinaviska fridfulla vardag är standard för resten av världen. Förra veckan var ett tydligt bevis på att så inte är fallet för Israel.


Förra onsdagen sa Hamas relativt nya ledare i Gaza, Yahia Sinwar, att Israel bör akta sig för att ”vidta åtgärder” mot Gaza. Om de gör det kommer Hamas att ”krossa Israel” om det blir nödvändigt. (Han använde faktiskt de orden.) Sinwar skröt om att terroristorganisationen han leder byggt inte bara tunnlar, utan också underjordiska städer. De är tänkta att användas mot israeliska soldater om det skulle bli så att Israel bestämmer sig för att det återigen är nödvändigt med en markoperation för att få slut på raket- och terrorangreppen från Gaza. Israel bygger nu en fyrtio meter djup, underjordisk mur för att förhindra terrortunnlarna från att passera in i Israel. Det är möjligen en av de ”åtgärder” Sinwar hade i åtanke.

I söndags uttalade en annan terroristledare sig mot Israel under det att hans organisation, Hizbollah, firade vad de anser vara sin seger över Israel i andra Libanonkriget 2006. Hassan Nasrallah hotade, ännu en gång, med att hans missiler kan nå hela Israel. Han rekommenderade cyniskt Israel att avveckla kärnreaktorn i Dimona. Medan han skröt om Hizbollahs styrka, sade Nasrallah att Israel kommer att drabbas av en mycket större förlust än 2006 vid ett eventuellt nytt krig. Hizbollah definieras som en terroristorganisation av både EU och USA och organisationen har tillgång till mer än 130 000 raketer. Det är mer än alla 27 Natoländer tillsammans, USA exkluderat. Deras uttalade mål är att använda raketerna mot Israel. Hizbollah stödjs och finansieras av Iran.

Syriens ledare, som fortfarande anser sig vara landets president, Bashar al-Assad, höll också ett tal i söndags. Mannen som är ansvarig för morden på hundratusentals av sina egna medborgare, tackade sina sponsorer och medhjälpare, Iran, Ryssland, Hizbollah och Kina, eftersom deras stöd ”gjorde vår framgång på marken större och krigsförlusterna mindre”. Samtidigt påpekade han att Syrien stödjer de palestinska araberna och ser deras kamp mot Israel som ett centralt syriskt intresse.

Lägg till detta Irans atomvapenprogram och deras uttalanden om att Israel måste utplånas, Turkiets pågående fjärmande från väst och närmande till Ryssland och Iran, och det palestinska självstyrets hatkultur som uppmuntrar till terror, så får man en bild av den hotnivå israelerna lever under.

Israel har självfallet inga planer på eller intresse av att invadera varken Gaza, Libanon eller Syrien, men de har ett uppenbart intresse av att leva i säkerhet. Att ha kontroll över Judeen och Samarien (Västbanken) stärker de möjligheterna; säkerhetsmurarna och militära punktoperationer mot de olika terrornätverken bidrar också till detta. Alla dessa säkerhetsåtgärder kostar hundratals miljarder kronor, pengar som Israel behöver till annat, men säkerhet, överlevnad, måste gå först.

Det är detta som är Israels vardag, detta är kontexten bakom nyheterna. När kontexten, sammanhanget, tas bort, kan man skapa en alternativ bild. Ställ dig själv frågan: I vilka av de medier jag vanligtvis brukar följa har jag hört om Sinwars, Nasrallahs och Assads tal? Svaret är mest troligt: Inga. Därför säger dessa ledares hot dig ingenting eller har någon påverkan på dig. Men israelerna hörde terrorledarnas hot – och de agerar därefter. Genom att ta bort kontexten har man avlägsnat sympatin med och förståelsen för Israel.  

Israelerna får ofta höra att de som strävar efter fred bygger broar, inte murar. Israel försöker kontinuerligt bygga broar och kommer att fortsätta med detta. Men med grannar som Hamas, Hizbollah, Syrien och Iran är man tvungen att samtidigt bygga murar. Utan dem skulle det inte finnas några israeler kvar som kunde bygga broar.

Roar Sörensen

Israelkommentar publicerad i Världen idag 23 augusti 2017

BDS är ren och skär ersättningsteologi

REPLIK. Fredrik Modéus säger att Svenska kyrkan tar avstånd från ersättningsteologin [10/8]. Men BDS är inget annat än en ren och skär sådan, anser Martin Blecher.

Att vara emot ockupation och delar av ett lands politik är moraliskt riktigt. Att stödja rörelser som är emot en nationalstats existens är däremot inte moraliskt försvarbart. Den skiljelinjen tycks både Wanja Lundby-Wedin och Fredrik Modéus vara blinda för.

Att Israel felar och gör, bitvis moraliskt icke försvarbara handlingar, är en sak. Att kyrkan har fokus på det heliga landet med dubbla måttstockar jämfört med liknande konfliktzoner kan delvis förklaras med symboliken som Jerusalem, Bethlehem och Nasaret har för kristendomen, och behöver utifrån detta naturligtvis inte vara automatiskt utslag av kristen antisemitism.

Däremot är Svenska kyrkans stöd till Boycott, Divestment and Sanctions Movement (BDS) mer svårargumenterat.

Framträdande palestinier som president Mahmoud Abbas och Sari Nusseibeh avvisar den policy som Svenska kyrkan förespråkar. Norman Finkelstein, en extrem Israelkritiker, har anklagat BDS-rörelsen för att vara oärlig och likställt den med ”en kult” samt menar att dess verkliga avsikt är att förgöra den judiska staten.

När en student från Tel Aviv universitet frågade ledande BDS-aktivisten och grundaren Omar Bargohouti om huruvida BDS skulle upplösas om ockupationen slutade svarade Barghouti nej.

I en annan intervju förklarade han varför det var så viktigt att alla flyktingar skulle återvända: ”Om flyktingarna skulle återvända så skulle vi inte ha en tvåstatslösning. Då skulle vi ha en palestinsk stat jämte en palestinsk stat snarare än Palestina jämte Israel." Det är det som är ulven i fårakläder. Ersättningsteologin som Kairosdokumentet och Svenska kyrkan i förlängningen, stöder.

Hur kan Svenska kyrkan vara totalt omedveten och ignorant inför BDS-grundaren Omar Barghoutis uttalanden? Hur kan Svenska kyrkan i sitt ivriga försvar till BDS, återigen, vara totalt omedveten inför att BDS-rörelsen är emot att Israel definierar sig utifrån hur landet själv ser sig, nämligen som en judisk stat?

Antisemitism är ofta något oförklarligt eftersom den alltid återkommer i olika förklädnader. Svenska kyrkans vurmande för bojkott, tidigare i form av HOPP-kampanjen och nu i form av BDS, visar att historien sitter i oavsett hur hårt man vill förklä den som något annat, och att man inte kan bli fri från gamla synder hur ofta man än biktar sig.

Detta har pensionerande prästen Åke Lion uppmärksammat i Kyrkans Tidning i sin artikel Antisemitismen finns i kyrkan. Dessutom påvisar Svenska kyrkan det själv genom att konsekvent fortsätta bjuda in ersättningsteologen Mitri Raheb, trots argument från ledande företrädare om att man tar avstånd från teologin.

Det går inte att tala med kluven tunga. Antingen distanserar man sig resolut från något eller så gör man det inte.

Martin Blecher
Författare till boken Vem säger vad? Röster för och emot en tvåstatslösning mellan Israel och Palestina

Debattartikel publicerad i Kyrkans Tidning 17 augusti 2017

_
Martin Blechers artikel en av de allra mest lästa hos Kyrkans Tidning just nu. En annan artikel mycket läst artikel är ”Står biskopsmötet bakom den extrema BDS-rörelsen?” av Johanna Andersson och Annika Borg (7 aug).
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/star-biskopsmotet-bakom-den-extrema-bds-rorelsen

Kristna gräsrötter positiva

I fredags fick jag ett telefonsamtal från en präst i Svenska kyrkan. Låt oss kalla honom Daniel. Daniel har arbetat som präst länge och är verksam i västra Sverige. Jag har aldrig träffat Daniel och hade aldrig talat med honom förut, men nu hade han något viktigt att dela med mig. Han ville be om ursäkt.

Daniel har fått nog. Han tycker att situationen närmast är ohållbar. Han har tröttnat. Han skäms. När Daniel läser, ser och hör Svenska kyrkan uttala sig om Israel mår han dåligt. Nu hade det gått så långt att han ville kontakta oss på Förenade Israelinsamlingen och be om ursäkt å kyrkans vägnar.

Det blev ett långt och intressant samtal, och återigen blev jag påmind om det jag ofta tänker och ofta upplever, men ibland ändå glömmer: att Israel har många fler vänner i Sverige än vad vi tror. Det är viktigt inte minst för oss judar att veta, i dagens läge när vi känner oss mer utsatta än på många år. Men det är också viktigt för våra kristna vänner runt om i landet.

När vi hör ärkebiskop Antje Jackelén, Wanja Lundby-Wedin, Anna Karin Hammar och andra i Svenska kyrkans ledning uttala sig på ett ytterst Israelfientligt sätt, är det lätt att tro att de har kyrkan bakom sig. Det har de inte. Svenska kyrkans kansli i Uppsala är en sak, de många församlingarna och medlemmarna i landet en helt annan. De vill inte hålla på med utrikespolitik, eller politik över huvud taget. På lokalplanet har man sina egna medlemmar, gudstjänster, diakoni och andra aktiviteter, och förstås en del problem, att arbeta med.

Under sommaren talade jag på två olika konferenser, Israels vänners sommarkonferens i Värnamo och Shalom över Israel på Hjälmareds folkhögskola. Båda hade ett rekordstort antal deltagare. I Värnamo var man över 1 000 deltagare när man var som flest.

Det finns alltså ett stort positivt Israelintresse bland kristna gräsrötter över hela Sverige. Det finns en kärlek till och omsorg om det judiska folket och Israel. Vi ska inte låta oss luras av en högljudd ledning inom Svenska kyrkan. Vi ska inte heller låta dem sätta agendan och stå oemotsagda.  

Ibland tänker jag att svenska kristna Israelsvänners största fiende är den egna osäkerheten och försiktigheten. Du kanske är med i Svenska kyrkan och din egen församling är ljum, ointresserad eller till och med negativt inställd till Israel.

Du kanske är med i en annan församling där det inte predikas eller talas om Israel. Minns då att när du står upp för Israel har du rätten på din sida, vare sig du har Bibeln som utgångspunkt eller om du ser historiskt på Israel och det judiska folkets koppling till landet. Men det kan ju vara obekvämt att säga emot en högljudd antiisraelisk präst, pastor eller annan ledare i sin församling. Vi vill inte bråka, vi vill att alla ska vara sams. Det är inte bara en svensk egenskap, den är ännu starkare bland troende.

Jag vill gärna utmana dig. Håll dig informerad och uppdaterad om vad som händer i Israel. När du hör någon uttrycka något felaktigt eller fördomsfullt om judar och/eller Israel, våga säga emot. Om det inte talas om Israel i din församling, våga ta upp det med ledningen. Vi kan alla göra skillnad, i det lilla och det stora. Du mår dessutom bättre när du gör det rätta!

Och kom ihåg: Israel har många fler vänner i Sverige än du tror. När du talar, vågar fler göra det, och plötsligt visar det sig att många tänker som du.

Ulf Cahn
Generalsekreterare för Förenade Israelinsamlingen/Keren Hayesod. 
http://www.israelinsamlingen.org/

Israelkommentar publicerad i Världen idag 16 augusti 2017

”Pinkwashing” om Israel – en sunkig konspirationsteori

Pride är en underbar mångfald av folk och åsikter. Något värt att sprida världen över. Några få har dock valt att använda regnbågsflaggan som ett sätt att slå mot andra och driva en egen agenda som inte alls gynnar mångfald eller hbtq-frågan. Ett återkommande sådant inslag är antiisraeliska aktivisters anklagelser om ”pinkwashing”.

Begreppet pinkwashing är här en slags konspirationsteori som går ut på att israeler skulle flagga för att vara pro-hbtq, medan de i själva verket inte alls är det – att det bara är ett poserande för att dölja ockupationspolitiken.

”Alla som ogillar judar ogillar förstås Israel”

Palestina ska givet bli fritt. Som sympatisör till den israeliska vänstern går det utmärkt att kombinera en kärlek till Israel som land med kritik av nuvarande regeringen. Tvåstatslösningen är självklar som lösning. Men Israels ovänner har en tendens att locka till sig även osunda anhängare. Alla som ogillar judar ogillar förstås Israel. Men även bland de som ser sig som antirasister finns ofta en osund sida. Anklagelserna om pinkwashing är en sådan.

Anklagelsen innebär att israeler innerst inne inte skulle kunna vara för mänskliga rättigheter, utan att de lömskt bara utger sig för det. När israeliska hbtq-personer gör filmer om sina liv eller när Israelvänner manifesterar i Pride blir de angripna för att ha en dold agenda.

Parallellerna till hur judar historiskt sett beskrivits som ondskefulla, lömska och manipulativa kunde inte vara tydligare. Ändå förs argumentet fram, även av “antirasister” – häromdagen av prästen och debattören Anna Karin Hammar.

Borde inte kristendomens historia av judeförföljelser göra att man tänker efter? Kristna har en lång historia av att porträttera kristendomen som kärlekens och försoningens lära – och judendomen som motsatsen. Martin Luther är en av världshistoriens mest inflytelserika antisemiter. Den här synen ledde till spanska inkvisitionen, inspiration till Nazityskland och den fortsätter i dag med en hets mot den judiska staten. “Köp inte judiskt” förvandlades till Hammars “köp inte israeliskt”.

Israels hbtq-anhängare är inga propagandamaskiner för sin stat. Precis som i Sverige är Pride där överrepresenterat av rödgröna och där är en överväldigande majoritet för en tvåstatslösning. Deras kamp har också gett resultat: I ”Gay Happiness Index” hamnar Israel på sjunde plats (Sverige är fyra). De länder som fortfarande krigar mot Israel hamnar i botten.

Snarare än att tysta Israels hbtq-rörelse, borde det inte vara rimligare att stötta den i Palestina? Där tycker bara sju procent att samhället ska acceptera homosexualitet. Återigen framstår kampen inte vara för palestinierna i första hand, utan mot judarnas möjlighet att ha en egen stat.

Pridedeltagande utförs av och för hbtq-anhängare, i Israel och av Israelvänner i Sverige. De är sannerligen ”ett ljus för andra folk”. Nästa år fyller Israel 70 år, kanske kan någon då upplysa Israels motståndare: We’re here, we’re Israelis – get used to it!

Kristofer Åberg
Styrelseledamot i Socialdemokratiska Israelvänner

Debattartikel publicerad i QX 8 augusti 2017

Socialdemokratiska Israelvänner:
http://www.s-israelvanner.se/
https://www.facebook.com/s.israelvanner/

Jo, Mellanösterns gayparadis är på riktigt

Khaled Jarrar, en palestinsk aktivist och konstnär, ville göra ett politiskt statement i en tid då HBTQ-rättigheter var hett i nyhetsflödet. Så han målade en regnbågsflagga på den separatationsbarriär som Israel byggt genom Västbanken.

Det uppskattades inte av omgivningen. Flaggan målades över med vit färg av ett gäng palestinska demonstranter. Den arga mobben ville inte "uppmuntra" homosexualitet. En demonstrant sade i en intervju att den regnbågsfärgade muren var skamlig.

Händelsen är en stark påminnelse om hur utsatta HBTQ-personer är i det palestinska samhället. Det råder ett starkt tabu kring HBTQ-frågor i Palestina. Med det följer så klart avsaknaden av rättigheter för människor med en avvikande sexuell läggning eller identitet.

Och bortom Västbanken, i det Hamaskontrollerade Gaza, bestraffas homosexualitet med döden. Ja, de militanta jihadisterna i Hamas använder till och med homosexualitet som en ursäkt för att avrätta sina egna. Förra året sköts befälhavaren Mahmoud Ishtiwi till döds av sina kollegor. Hamas hade bland annat anklagat honom för att ha begått homosexuella gärningar.

Palestina är inget speciellt undantag i en region som präglas av ofrihet och intolerans. Homofobi är utbrett i Mellanöstern. Religiösa morallagar som straffar homosexualitet återfinns i länder från Marocko till Iran.

Men det finns faktiskt ett gayparadis i Mellanöstern. Ett land där HBTQ-människor kan leva i trygghet och frihet. Ett land där diskriminering på grund av sexuell läggning är förbjudet. Ett land där människor kan dansa loss i Prideparader utan någon rädsla för reprimander från intoleranta och inskränkta regimer. Det landet är Israel.

I Tel Aviv deltar omkring 200 000 människor i Pridefestligheterna. Från Tel Aviv Pride till Stockholm Pride så påminns vi om vilken oas av trygghet Israel blivit för HBTQ-personer. I årets upplaga av Stockholm Pride marscherade Israels ambassadör Isaac Bachman tillsammans med vänner i Pridetåget. De dansade med Israelflaggor.

På Stockholm Pride är det inte ovanligt att se olika länders flaggor i tåget för alla människors lika värde och frihet. Här går kurder som vill visa sitt stöd för HBTQ-rättigheter. Likaså assyrier och iranier. Alla viftandes med sina nationers flaggor.

Men just Israels flagga verkar ha stuckit i ögonen på Svenska kyrkans Anna Karin Hammar, präst och stiftsadjunkt i Uppsala stift. På Twitter skrev hon till ambassadören Bachman att deras deltagande i Prideparaden var "pinkwashing".

Det är ett patetiskt uttalande som vittnar om en unken, och sorlig, syn på Israel. Med pinkwashing menas, simpelt uttryckt, att politiska krafter bara låtsas om att vara toleranta inför HBTQ-rättigheter. I fallet Israel handlar "kritiken" om att den israeliska regeringen skulle vilja sopa bort kritik om folkrättsliga brott mot palestinier genom att framhäva sig som en förkämpe för allas lika värde, däribland HBTQ-människor.

Men Mellanösterns gayparadis är på riktigt. Svenska kyrkans Anna Karin Hammar får tro på vad hon vill, men genom att anklaga Israel för pinkwashing förminskar hon den verklighet som hundratusentals HBTQ-israeler delar. Är de alla bara schackpjäser i ett fult politiskt spel? Varför kan de inte tillåtas att bara vara sig själva? Måste allt verkligen kopplas an till konflikten med Palestina? Måste man per automatik misstänkliggöra Israels toleranta inställning till HBTQ-människor om man intresserar sig för Palestinas sak?

För något säger mig att attityden hade varit något helt annat om det rört sig om ett annat land från Mellanöstern. Låt oss leka med tanken: tänk om grannlandet Egypten var Mellanösterns gayparadis? Hade Anna Karin Hammar twittrat om pinkwashing då? Eller är det just konflikten Israel-Palestina som förgiftat synen på HBTQ-rättigheter i Israel?

Nåväl, Prideparaderna kommer i alla fall att fortsätta på Tel Avis gator. Detsamma går inte att säga om Israels grannländer. Där saknas fortfarande de färgstarka paraderna, även om det tas små steg i rätt riktning som i exempelvis Libanon. Mellanöstern har helt enkelt mycket att lära sig av Israels inställning till HBTQ-rättigheter.

Bawar Ismail

Ledare publicerad i Gefle Dagblad 8 augusti 2017

_
Se även:
Öppet brev från Israels ambassadör till ärkebiskop Antje Jackelén: Fördöm anklagelsen om “pinkwashing”

SEB fel ute med bojkott av israeliska banker

En av Sveriges största affärsbanker, SEB, svartlistar tre israeliska banker. Beslutet blir i sig ett politiskt ställningstagande mot Mellanösterns enda demokrati, skriver Lars Adaktusson (KD), ordförande i Vänskapsförbundet Sverige-Israel.

Att företag av värderingsmässiga skäl väljer bort vissa leverantörer eller samarbetspartners är i sig varken märkligt eller klandervärt. Tvärtom ska etiskt och socialt ansvarstagande inom näringsliv och finanssektor välkomnas, i grunden leder det till positiva effekter och ett ökat engagemang för exempelvis mänskliga rättigheter.

Men när en av Sveriges största affärsbanker, SEB, nu svartlistar tre israeliska banker därför att de är israeliska och som sådana verkar i ockuperade områden, leder de goda ambitionerna fel.

Beslutet blir i sig ett politiskt ställningstagande mot Mellanösterns enda demokrati och i grunden kontraproduktivt därför att det ger näring åt en internationell anti-israelisk rörelse och dess mest hårdföra representanter.

SvD Näringsliv kunde i måndags berätta att SEB i sina fonder slutar handla med en lång rad företag som den svenska storbanken anser bryter mot globala normer och konventioner. Förutom de israeliska bankerna rör det sig om ett 40-tal bolag och konglomerat som finns i skiftade branscher och i olika delar av världen.

Ett av de svartlistade bolagen är Hewlett Packard Enterprise som bland tusentals produkter levererar teknisk utrustning för kontroll av personer vid gränspassager och vägspärrar.

Tillverkningen av denna utrustning är direkt kopplad till SEB:s svartlistning av Hewlett Packard Enterprise. Anledningen sägs vara att företaget levererar en produkt som hindrar palestinier på Västbanken att röra sig fritt, vilket i sin tur uppges strida mot internationell rätt.

Att Israel som nation är omgiven av mer eller mindre brutala diktaturer som förenas i hat mot det judiska folket förtigs inte sällan när gräns- och säkerhetsfrågor diskuteras. Samtidigt förringas det faktum att Israel vid samtliga sina gränser hotas av islamistiska terrororganisationer vars mål är att utplåna landet. Det handlar om Hamas i Gaza, Hizbollah i Libanon, al-Qaida i Sinai och Islamiska staten i Syrien.

Fungerande övervakning och gränskontroller är med andra ord en fråga om överlevnad för Israel som nation. Värt att notera när det talas om internationell rätt är dessutom Haagkonventionens föreskrifter om ockuperande länders skyldigheter, föreskrifter som bland annat innefattar upprätthållande av lag och ordning.

Självklart står det var och en fritt, även affärsbanker, att argumentera för ett omedelbart israeliskt tillbakadragande från Västbanken. Samtidigt är det ett faktum att tidigare israeliska tillbakadraganden inte lett till den stabilitet och fred som utlovats.

År 2000 drog sig Israel tillbaka från södra Libanon i enlighet med FN:s önskemål. Resultatet blev att terrorstämplade Hizbollah flyttade fram positionerna och under sex år attackerade Israel. 2005 genomförde den israeliske premiärministern Ariel Sharon ett omfattande tillbakadragande från Gaza - svaret blev intensifierade attacker från terrororganisationen Hamas mot oskyldiga civila i södra Israel.

Enligt SEB ska beslutet att svartlista israeliska banker inte ses som ett ställningstagande i den arabisk-israeliska konflikten. Även om detta är riktigt innebär beslutet de facto att den svenska storbanken agerar mot en israelisk närvaro på Västbanken och därmed bortser från existentiella hot och historiska erfarenheter av tillbakadraganden.

Till grund för sitt ställningstagande har SEB:s ledning lagt information från den externa aktören ISS-Ethix – som bland sina företrädare har en seniorrådgivare knuten till en organisation med bojkott av Israel på agendan. Att bojkotta demokratier hör dock inte till vanligheterna, dels därför att det går att föra dialog och förhandla med demokratiska företrädare, dels därför att det finns en allvarlig inkonsekvens i att bestraffa demokratiska länder och samtidigt ha nära relationer till diktaturer.

Icke desto mindre är ISS-Ethix och SEB långt ifrån ensamma i sina bedömningar. Att företag och organisationer i Europa tackar nej till samarbete med israeliska partners är beklagligt, men inte ovanligt. I många sammanhang sitter fientligheten mot Israel djupt, inte minst till följd av medveten och organiserad desinformation.

Sedan länge pågår en aggressiv anti-israelisk kampanj från den så kallade BDS-rörelsen, där BDS står för Boycott, Sanctions and Divestment. Denna rörelse präglas av svartmålning och ensidiga fördömanden av Israel. Rörelsens grundare och ledande företrädare är mot en tvåstatslösning och tar inte avstånd från palestinsk terrorism.

Samtidigt bortser BDS-aktivisterna från Israels legitima rätt till säkerhet och den palestinska ledningens politiska ansvar. Att Palestinska myndigheten stödjer terrorhandlingar mot civila israeler, ägnar sig åt antisemitisk propaganda och uppvigling av den egna befolkningen förbigås med tystnad. Avsky mot Israel, snarare än omtanke om palestinierna, är drivkraften bakom rörelsen ansträngningar.

Utan tvekan är det ett framsteg för BDS sympatisörer att en av Sveriges största affärsbanker nu aviserar bruk av bojkotten som verktyg. Sannolikheten att fler storföretag följer efter är inte obefintlig, fientligheten mot Israel riskerar att öka med politiska och ekonomiska konsekvenser som följd.

Samtidigt är SEB kronjuvelen i ett imponerande företagsimperium som genom åren burits upp av en och samma familj och som präglats av goda värderingar och samhällsansvar. Det vore dystert om namnet Wallenberg, så förknippat med det judiska folkets kamp för överlevnad, i våra dagar skulle associeras med de mörka krafter som vill förgöra Israel.

Mer än någon gång tidigare är Mellanösterns enda demokrati beroende av storföretagens, allmänhetens och hela den demokratiska världens stöd.

Lars Adaktusson (KD)
Europaparlamentariker, ordförande Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Debattartikel publicerad i SvD 15 juni 2017

_ 
Se även 
SEB svartlistar israeliska banker (ViD 14/7) Nyhetsartikel med kommentarer från Michael Cohn.

Musik används som politiskt redskap i islamistiska organisationer

Musikformen anashid används av libanesiska Hizbullah och palestinska Hamas för att bland annat väcka känslor, skicka budskap och skapa enighet. Att vara en del av dessa organisationer är inte en roll medlemmarna kan gå i och ur, vilket gör att samma slags musik även flödar i privata sammanhang och är en del av människors identitet. Det visar en avhandling från Göteborgs universitet.

– En av dem jag intervjuade sa att musiken triggat honom till att våga utföra handlingar som egentligen går emot människans natur, säger avhandlingens författare Carin Berg.

Vid sidan av marscher och klassisk musik är anashid en av få accepterade musikformer inom islam. Närmast kan anashid beskrivas som hymner med i grunden religiöst innehåll. Teman i dem kan vara motstånd, nationalism, jihad och protester mot Israel. De politiska budskapen blandas med religiösa.

Carin Berg är en av ytterst få som kommit ända in till ledningspersoner inom Hamas och Hezbollah för att intervjua dem om hur de använder anashid för att stärka och ena organisationen, kontrollera medlemmar och uppmuntra till politiska handlingar. En av hennes slutsatser är att anashid dels används för att elda på massorna vid politiska events och manifestationer, dels som bakgrundsmusik i propagandavideor.

− Det var tydligt vid de events jag var med på att musiken kan frambringa känslor och beröra på ett sätt som ingen annan informationskanal kan. Därmed blir också anashid ett kraftfullt verktyg för ledarna att styra människors tankar och känslor med, säger hon.

Utöver hur ledningen för de två organisationerna använder musiken har Carin Berg också undersökt hur anashid uppfattas av medlemmarna. Hon kan visa att tvärtemot en gängse uppfattning så finns det inte någon strikt gräns mellan det organisationella och det privata. 

– Oavsett om du har en formell position eller är en supporter så är du Hamas eller Hizbullah. Uppdelningen vi kan ha i Sverige mellan en privat sfär och engagemang i ett politiskt parti finns inte bland de här medlemmarna. Därför hörs anashid också ofta i sammanhang utanför organisationernas egentliga sfär.

Fältarbetet med intervjuer, observation och informella samtal gjorde Carin Berg under nio månaders vistelse i Mellanöstern. Den långa tiden på plats innebar att hon lärde känna informanter och skapa förtroende för sig bland ansvariga inom organisationerna. Men arbetsmöjligheterna var ändå begränsade.

– Det är svårt att gå utanför de givna ramarna om man ska kunna behålla kontakterna, säger hon.

Påpassligheten gäller också organisationernas medlemmar. Här skiljer sig dock Hamas och Hizbullah något åt.

– Om någon inom Hizbullah, som har en väloljad kontrollapparat för konstuttryck, skulle spela förbjuden musik leder detta ofta inte till ytterligare påföljd än att någon säger ifrån. I Hamas är kontrollen mer flytande och där kan istället enskilda personer ta lagen i egna händer på ett annat sätt, som att till exempel abrupt stänga ner konserter eller stänga CD-butiker som strider mot organisationens normer, säger Carin Berg.

Inställningen till censuren är delad bland gemene man och kvinna.

– En del jag intervjuade tyckte att anashid hjälpte dem att hålla sig fokuserade på det som är viktigt i livet. Andra upplevde det mer som ett hinder att de ständigt måste lyssna på den här musiken och att det hämmar dem som vill utvecklas musikaliskt, säger hon.

Carin Berg

Publicerad som pressmeddelande från Göteborgs Universitet 3 juli 2017

Engelsk version på universitetets hemsida


Avhandlingens titel: The Soundtrack of Politics. A Case Study of Anashid in Hamas and Hezbollah.

Noterat: Lilla Israel är en av världens fem ledande cybermakter

Premiärminister Netanyahu vid Tel Aviv University Cyber Week:

För några år sedan beslöt jag att Israel skulle bli en av världens fem ledande cybermakter och jag tror att vi är där nu. Det gäller dock att ständigt vara på sin vakt, det är en konstant utmaning.

Cybersäkerhet är viktigt av framför allt två orsaker: den första för att det är ett allvarligt och växande hot som växer eftersom allt idag digitaliseras. Skillnanden mellan high-tech och low-tech håller på att suddas ut och då detta sker i land efter land, i industri efter industri inträder vi i det som kallas Internet of Things och då växer behovet av cybersäkerhet lavinartat. Det här är ett problem för alla regeringar då militär, underrättelsetjänst, kritisk infrastruktur, företag och organisationer ska skyddas.

För det andra så handlar det om att cybersäkerhet är en bra affär eftersom det växer geometriskt. Det finns ingen slutgiltig, permanent lösning.

Idag vill alla de regeringar som jag kommer i kontakt med ha samarbete med Israel inom high-tech och alla vill framför allt samarbete inom cybersäkerhet.

Det här är ett uttryck för Israels status inom området. Den så kallade bojkotten håller på att skingras för vinden.

Israels teknologiska position inom cyberområdet har gjort israeliska företag väldigt, väldigt attraktiva och på grund av detta letar sig investeringar hit.

Israel idag

Publicerad på ambassadbloggen 28 juni 2017

Bilden av Israel i svenska medier

I 15 år var Lisa Abramowicz generalsekreterare för Svensk Israel-Information. Organisationen, som lade ner sin verksamhet vid årsskiftet, hade som syfte att ”bidra till en mer balanserad bild av Israel i Sverige”. Nathalie Rothschild har träffat henne.

I september år 2000 bröt den andra intifadan ut efter att den dåvarande israeliske oppositionsledaren Ariel Sharon besökt Tempelberget i Jerusalem tillsammans med en handfull Likud-representanter och en 1 500 man stark poliseskort. Bara några månader tidigare hade Camp David-förhandlingarna kollapsat. Israel-Palestinakonflikten tog en blodig vändning med terrorattentat och militära ingrepp.

Under den här tiden följde Lisa Abramowicz intensivt rapporteringen från Mellanöstern. Hon jobbade på Regeringskansliet som handläggare med fokus på utbildningsfrågor, men gjorde själv några inspel i debatten kring Israel-Palestinafrågan, då hon blev mer och mer frustrerad över det hon ansåg vara en orättvis medial behandling av Israel och en ”total brist på förståelse” för landets situation.

– Media var inte bara kritiska utan direkt oförskämda mot Israel. Man tolkade allt landet gjorde negativt. Man brydde sig inte överhuvudtaget om den roll som den Palestinska Myndigheten hade i det här. Intifadan var ju faktiskt planerad redan sommaren 2000 medan förhandlingarna fortfarande pågick i Camp David, säger Lisa Abramowicz.

Vintern 2001 bestämde hon sig för att ta tjänstledigt från Regeringskansliet i ett halvår då hon blivit ombedd att tillträda som generalsekretare för Svensk Israel-Information(SII).

Under i stort sett hela nittiotalet och under Oslo-processen var det rätt lugnt i svensk media, säger Lisa Abramowicz. Israel och fredssamtalen skildrades på ett ganska schysst sätt. Men under andra intifadan vände det, menar hon.

Varför, tror du?

Troligen på grund av att svensk media och den svenska regeringen lade hela skulden på den planerade och igångsatta Intifadan på Israel. Intifadan måste bero på palestiniernas frustration, tycks man ha menat.

I sin roll som SII:s generalsekreterare har det inte varit hennes uppgift att i alla sammanhang försvara Israels officiella politik, insisterar Lisa Abramowicz.

– SII var inte Israels ambassads förlängda arm. Vi kunde välja vad vi ville ta upp, vad vi ville belysa. Jag försökte förklara hur man ser på saker och ting från israeliskt håll; både hur man diskuterar bland majoriteten av israeler och hur den israeliska regeringen resonerar och försvarar sin politik.

Men andra har uppfattat henne som ett israeliskt språkrör och anklagat henne för att syssla med propaganda. Sådana kommentarer förekommer särskilt i sociala medier där Lisa Abramowicz upplever att debattklimatet kan vara väldigt hätskt.

– Det finns ju en hel del galningar som skriver mejl eller otrevligheter i sociala medier. Några gånger har jag polisanmält folk, när det varit fråga om ren antisemitism. Till exempel en som skrev att ”Hitler borde gjort färdigt jobbet” och sådana saker.”

Lisa Abramowicz berörs inte särskilt mycket av sådana händelser, säger hon, men i andra debattforum har hon ofta känt sig orättvist behandlad.

– Ibland (men inte alltid) har det i radioprogram och TV-soffor där jag medverkat, känts som att jag har haft alla emot mig, att även programledaren står på motdebattörers sida. Ja, det har ofta känts ensamt. Jag begär inte att någon ska ge mig några fördelar. Jag vill bara att de ska behandla mig som de andra debattdeltagarna.

Varför bemöttes du på det viset, tror du?

– Jag tror att man uppfattar Israel och de som vill försvara eller förklara Israels position som den starkare parten, och därför ska man särskilt gå hårt åt dem. Jag tror också att många ser judar som en resursstark grupp och att det inte ”är synd om dem”. Därför kan sådana frågor som den antisemitiska fråga som ställdes av en medarbetare på Studio Ett, komma med utan att någon på redaktionen reagerade förrän den hade uttalats.”

– I små länder som Sverige är vi ju inte så många som skriver om Israel, eller som försöker förklara eller försvara. Och tänk på vad vi har att kämpa mot: Till exempel svenska UD, Utrikespolitiska Institutet (UI) och Mellanösterninstitutionerna på de stora universiteten, som inte haft någon balanserad syn på den israelisk-arabiska konflikten på många år. En annan institution är Svenska kyrkan, eller åtminstone dess ledning, som för att uttrycka det milt, varit mycket Israelkritisk.

Obalansen består i att media och olika statliga institutioner nästan uteslutande ger en pro-palestinsk syn på konflikten. Hur länge sedan är det som UI hade en konferens där deltagare hade en israelisk eller pro-israelisk uppfattning eller hade en neutral inställning till konflikten?  I den mån israeliska ståndpunkter redovisas i media, så sker det med en negativ eller fördömande snäsning eller så ger man möjligen röst åt extrema individer på höger- eller vänsterkanten. Typ, en osympatisk bosättare på Västbanken eller journalister som Ha’aretz Gideon Levy vars åsikter sannerligen inte är representativa för israeler i gemen.

Var tycker du att gränsen går för att vara Israel-kritisk och att vara Israel-hätsk? 

– Självklart får och ska Israel kritiseras. Men det är balansen som saknas. Därför är det inte acceptabelt att ifrågasätta Israels existens, däremot helt legitimt att kritisera den politik som förs. Dessutom så får den palestinska sidan sällan samma negativa behandling som Israel. Media ger utförliga och känslomässigt laddade ”förklaringar” till deras uppförande. När det gäller Israel är det sällan media på ett seriöst sätt anstränger sig för att ge en förklaring till Israels handlingar. Då blir en naturlig följd att mediekonsumenter och allmänhet upplever Israel och israelerna som ”onda”. DN:s Nathan Shachar hade en poäng i en chatt med läsarna 2010, där han skrev:

”Om konflikten är en tävling i elände och smärta så vinner palestinierna och pressen har fog för sin fördelning av uppmärksamheten. Mer allvarligt tycker jag är att inte alla rapportörer lyckas göra Israels agerande – också när det är förkastligt – begripligt för läsarna. En läsare vill inte bara att rapportören skall fördela uppförandebetyg åt parterna, hon vill också sätta sig in i hur de är funtade, hur de resonerar.” 

Under de senaste två åren har det inte blivit många medieframträdanden för Lisa Abramowicz. Man är som mest populär när det är krig, säger hon med sarkastisk ton. I och med allt annat elände som händer i Mellanöstern har rapportering från Israel avtagit.

Men hur har mediabevakningen förändrats under åren? Inte särskilt mycket, enligt Lisa Abramowicz som menar att 60- och 70-talens vänstervåg satte djupa spår i journalistkåren.

– På den tiden skulle hela världen ses ur ett imperialism- och kolonialismperspektiv och man utmålade Israel som ett ”vitt” (europeiskt) land som hade gett sig på urinvånarna.

Att Israels judiska befolkning bestod och består av en majoritet med rötter i Mellanöstern var inget man kände till eller brydde sig om. Det här märkte jag själv den vecka jag gick på Journalisthögskolan år 1976. Jag hoppade av för jag orkade inte med vänstervågen och då var jag ändå rätt vänster själv.

Lisa Abramowicz menar att Israel mäts med andra måttstockar än andra länder, men utanför Sverige är situationen något annorlunda.

– Av det lilla jag läst av nordiska tidningar så märker jag ändå att de är mer nyanserade i frågan och i engelskspråkig press finns så klart en hel annan bredd.

Hon läser själv inte hebreiska, men har flera favoriter bland Israels engelskspråkiga publikationer.

– Times of Israel tycker jag är mycket bra. De har plockat de bästa journalisterna från Jerusalem Post och Haaretz och presenterar väldigt många olika perspektiv från Israel och även från den palestinska sidan, säger hon.

De skribenter hon beundrar – Benny Morris, Ari Shavit, Amos Oz – utmärker sig, säger hon, genom att vara kunniga och kritiska ”utan att tappa huvudet”.

– De kan vara kritiska mot alla sidor och det är bra. Jag gillar inte propaganda – man ska vara så klar, tydlig, saklig och icke-emotionell som möjligt.

Lisa Abramowicz om: 

ockupationen: ”Den kan jag absolut förstå.” Israel drog sig tillbaka från den ockuperade delen av Södra Libanon år 2000. År 2005 utrymde Israel hela Gaza, och varenda soldat och bosättare fick lämna området. Dessa tillbakadraganden sågs som ”svagheter” från Hizbollah i Libanon och Hamas på Gaza, och ledde till fyra krig. De länder som Israel har fredsavtal med, Jordanien och Egypten, har inte startat några krig. Att ge upp områden, som Västbanken, utan ett fredsavtal, kan innebära att krig bryter ut även på en tredje front, det vill säga inte bara från norr och söder utan även från öster.

bosättningarna: ”Det är inget som jag personligen ställer mig bakom. Jag tycker det är kontraproduktivt att bygga ut dem, men man skall komma ihåg att det egentligen bara är två procent av Västbanken som det finns bosättningar på, och det är inom område C, där endast drygt fem procent av Västbankens palestinier bor...”

Gazakrigen under tvåtusentalet: ”De har alla startats av Hamas som liksom andra militanta grupper placerar både vapenförråd och avskjutningsramper i civila områden. Därmed tar de bort det folkrättsliga skyddet av dessa områden.”


Nathalie Rothschild
Journalist och medarbetare på Sveriges Radio.

Intervjun publicerades i Judisk Krönika nr 2/2017, upplagd på Internet 28 juni 2017.

Underkategorier

Politik

Näringsliv

Kultur

Vetenskap

Sida 33 av 37

Kategorier

Fler artiklar