Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Aktuella nyheter om Israel

Ta hänsyn till existentiella hot mot Israel

Det är uppenbart för dem som följer den arabisk-israeliska konflikten att svartlistning av företag i syfte att åstadkomma ett israeliskt tillbakadragande från Västbanken har direkt politisk bäring. Det skriver Lars Adaktusson i en slutreplik till Anna Lindenfors på Amnesty International.

Svenska Amnesty rycker ut till försvar för storbanken SEB och dess omdiskuterade svartlistning av tre israeliska banker. På SvD Brännpunkt, (21/6), skriver generalsekreteraren Anna Lindenfors att jag felaktigt kopplar ihop SEB:s svartlistning med bojkott av Israel och att jag anklagar banken för att ta ställning politiskt.

Det låter sig sägas att SEB-beslutet om den svarta listan inte innebär ett politiskt ställningstagande. Samtidigt är det uppenbart för dem som följer den arabisk-israeliska konflikten att svartlistning av företag i syfte att åstadkomma ett israeliskt tillbakadragande från Västbanken har direkt politisk bäring.

Ockupationen av Västbanken är resultatet av ett arabiskt angreppskrig mot staten Israel – ett Israel som fortfarande 50 år senare hotas av omgivande diktaturer och terrororganisationer. Ett omedelbart israeliskt tillbakadragande skulle leda till framflyttade positioner för den militanta islamism vars uttalade målsättning är att utplåna staten Israel.

Utan att erkänna detta, utan att se de existentiella hoten mot Israel försvinner en central dimension i diskussionen om svartlistning av israeliska företag.

Att vidta åtgärder för att åstadkomma ett omedelbart israeliskt tillbakadragande från Västbanken är inte att ta ansvar, det är att försvaga Mellanösterns enda demokrati och dess befolkning i ett extremt utsatt läge.

Enligt Amnestys generalsekreterare Anna Lindenfors ska SEB:s svartlistning ses som ett ställningstagande mot aktiviteter som bryter mot folkrätten. Om så är fallet är det vällovligt, samtidigt nämner inte Lindenfors att folkrätten även ger Israel rättigheter; exempelvis när det gäller självförsvar och nationell säkerhet. Inte heller nämner generalsekreteraren att de FN-organ som hon åberopar ofta kännetecknas av direkt fientlighet mot Israel.

FN:s råd för mänskliga rättigheter domineras sedan länge av muslimska länder och andra diktaturstater som förvandlat världsorganisationen till en arena för antisemitism och ensidig Israelkritik. Av antagna resolutioner och fördömanden av brott mot mänskliga rättigheter framgår att en majoritet av rådets medlemmar utmålar Israel som ett långt värre land än exempelvis Nordkorea, Iran och Syrien. När det gäller FN:s säkerhetsråd är det väl känt att vetostaterna Ryssland och Kina knappast bidrar till balanserade ställningstaganden i frågor som rör Israel.

Att se Mellanösternkonflikten i dess hela vidd är centralt när beslut fattas som är riktade endast mot en part. Det är också angeläget att omvärldens agerande inte spelar antidemokratiska krafter i händerna och därmed verkar kontraproduktivt. I detta perspektiv är det ingen tvekan om att SEB:s beslut om svartlistning lämnar en del i övrigt att önska, vilket även bankens ledning tillstår genom att dra tillbaka den svarta listan.

Den antiisraeliska BDS-rörelsen beklagar tillbakadragandet av svartlistningen och verkar genom omfattande bojkottkrav för att försvaga Israel. Förhoppningsvis aktar sig svenska Amnesty för att hamna i det sällskapet.

Lars Adaktusson
Europaparlamentariker (KD)
Ordförande Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Debattartikel publicerad i SvD 22 juni 2017

SEB gör bara halv pudel gällande Israelbojkott

Måndagen den 12 juni 2017 går till historien då SEB beslöt att ta ett finansiellt beslut grundat på politiska åsikter från en palestinaaktivist. Tisdagen den 13 juni 2017 var en mer vanlig dag, då representanter för fem organisationer – bland annat Diakonia, Svenska kyrkan och Svenska missionsrådet – skrev ännu en Israelkritisk artikel, den här gången i Bohusläningen.

Vad har dessa två saker gemensamt? Jo, både SEB och de fem organisationerna står på en felaktig historisk och dagsaktuell grund när de tar sitt beslut (SEB) och gör sitt uttalande (organisationerna). Det som skiljer dem är att SEB troligen inte riktigt förstod vad de gjorde, medan organisationerna har en medveten agenda.

SEB vill i dag, liksom andra banker och finansiella institut, verka för etiska placeringar när det handlar om vilka internationella företag deras fonder ska placera sina pengar i. De har dock inte kapaciteten att själva utreda hur etiska, eller oetiska, alla världens företag är, och därför anlitar de ett externt företag. Det finns flera sådana. Ett av de ledande heter ISS-Ethix och är svenskägt.   

Den 12 juni spred SEB en lista på 40 internationella företag som de omedelbart svartlistade och skulle börja bojkotta. Naturligtvis uttryckte de sig inte så, men det var den praktiska betydelsen av budskapet att SEB-fonderna från och med samma vecka skulle börja sälja alla innehav i dessa 40 företag och inte skulle investera i dem igen. Av de 40 företagen är fyra israeliska, tre banker med verksamhet i Judéen och Samarien (Västbanken) samt försvarsföretaget Elbit. Till detta kom tre internationella företag som hamnat på listan för att de hjälpt Israel att bygga säkerhetsbarriären mot dessa områden.

Protesterna spred sig omedelbart. Vi var många som vände oss till SEB, vare sig vi är/var kunder eller ej, och ställde kritiska frågor. Lars Adaktusson skrev en utmärkt debattartikel i Svenska Dagbladet. Men även många länder protesterade. Tyskland, Frankrike och USA var inte särskilt nöjda med att SEB:s fonder skulle bojkotta Deutsche Telekom, Renault, Chevron och Hewlett Packard Enterprises, för att ta några exempel.

Vad berodde då denna svartlistning på? ISS-Ethix hade gjort en utredning och kommit med denna rekommendation, som SEB omedelbart accepterat. Ansvarig för utredningen hos ISS-Ethix var Michele Prisco, med bakgrund hos Sveriges kristna råd, Kristna fredsrörelsen, så kallad följeslagare i Israel och Palestina (fast dessa följeslagare är ju aldrig i Israel), aktivist och lobbyist. SEB hade dock ett eget val, de kan inte skylla ifrån sig. Nordea valde att inte följa ISS-Ethix rekommendationer för ett par år sedan.

ISS-Ethix och Michele Prisco lämnade alltså över utredningen till Hans Ek, ägaransvarig hos SEB, som omedelbart tog beslutet att följa rekommendationerna och publicerade sitt beslut. Vad grundar sig då dessa utredningar på? Frågar man SEB får man generellt svaret att det handlar om brott mot internationella normer avseende miljö, mänskliga rättigheter, korruption eller arbetsrätt, verifierat av FN eller domstol. De 40 företagen hade brutit mot någon av dessa normer.

Använder vi uteslutningsmetoden blir svaret enkelt när det gäller de sju företagen med koppling till Israel: De har brutit mot mänskliga rättigheter enligt FN. Vad SEB, liksom många andra, inte förstår är att FN inte är en opartisk organisation, inte något sanningsvittne, inte någon domstol. FN består till största del av diktaturer. FN:s generalförsamling och andra organ antar en mängd resolutioner efter vad denna majoritet tycker – många av dem antiisraeliska. Säkerhetsrådet fattar knappt något enda bindande beslut eftersom fem stater har vetorätt.

Efter fem dagar pudlade SEB. Eller gjorde de verkligen det? Deras pressmeddelande är otydligt, liksom intervjun med ägaransvarige Hans Ek i Svenska Dagbladet. De beklagar att fondbolagets beslut att publicera listan uppfattades som ett ställningstagande mot Israel. De ska ändra sitt arbetssätt. De tar bort listan. De ska göra ett ”omtag”. Men när jag frågar SEB om detta även betyder att de ändrat sitt beslut, det vill säga att man inte har sålt eller ska sälja innehav i de 40 företagen och inte ska bojkotta dem, då får jag inget svar.

Låt oss alltså fortsätta ställa dessa frågor till SEB tills vi får ett klart svar. Det kan bli en bra repetition inför juli – då kommer Handelsbanken att redovisa vilka bolag de inte ska investera i framöver …

Ulf Cahn
Generalsekreterare för Förenade Israelinsamlingen/Keren Hayesod. 

Israelkommentar publicerad i Världen idag 21 juni 2017

Förenade Israelinsamlingen/Keren Hayesod

Fred och försoning kräver att Israel erkänns

Det har gått 50 år sedan Sexdagarskriget och Israel fortsätter att sträcka ut en hand till fred och försoning, liksom man gjort 1948 och 1967. Men det palestinska ledarskapet har under de 50 åren gång på gång upprepat sin vägran att erkänna den judiska staten – till stor skada både för Israel och sig själva, skriver Isaac Bachman, Israels ambassadör i Sverige.

I veckan är det 50 år sedan Israels seger i Sexdagarskriget, som dramatiskt förändrade Mellanösterns politiska landskap. I sitt påtvingade försvarskrig mot grannstaternas arméer stod Israel segerrikt och återförenade sin urgamla huvudstad, Jerusalem. Trots dess karaktär av vattendelare är emellertid Sexdagarskriget i mycket mindre grad orsak till dagens realiteter än vad man ofta tror. Den aggressiva militära inringningen av Israel i maj 1967 som utlöste kriget, hade sin grund i det arabiska och palestinska förkastandet av Israels rätt att existera inom några gränser. Denna vägran till erkännande är orsaken till att regionen ännu i dag inte har fred.

År 1947 antog Förenta Nationerna en delningsplan för att skapa två stater – en judisk och en arabisk. Den judiska sidan accepterade delningsplanen men på den arabiska sidan förkastades med stor majoritet tanken på en judisk stat och förslaget avvisades.

Avsikt att utplåna den judiska staten

När sedan Israel den 14 maj 1948 utropade sig självständigt, förklarade dess grannstater krig med avsikt att utplåna den judiska staten och påbörjade en invasion. Efter hårda strider nåddes ett stilleståndsavtal år 1949. Stilleståndslinjerna kom att fungera som de facto gränser mellan Israel och grannländerna Jordanien, Egypten, Syrien och Libanon – men arabstaterna fortsatte sin vägran att erkänna den judiska staten.

Från 1949 till 1967 ockuperades Östra Jerusalem och Västbanken av Jordanien och administrerades från dess huvudstad Amman – medan Gaza-remsan kontrollerades från Egypten. Den judiska befolkningen fördrevs från jordansk-kontrollerat område, inklusive det uråldriga judiska kvarteret i Jerusalems gamla stad, där varenda synagoga blev bombad, vanhelgad och förstörd.

Trots att möjlighet fanns, gjordes då inga försök från arabstaternas eller den lokala befolkningens sida att skapa en palestinsk stat i de områden som kontrollerades av Jordanien och Egypten. Målet var fortsatt att utplåna Israel. Detta var också själva orsaken till grundandet av Palestinian Liberation Organization (PLO), som bildades år 1964 för att ”med vapenmakt åstadkomma Palestinas befrielse”, det vill säga att utplåna staten Israel inom de gränser som de facto rådde före 1967.

År 1967 höll Egypten och de andra arabstaterna som bäst på att förbereda ett utplåningskrig mot Israel. Den syriska armén intensifierade sin artilleri-beskjutning av de israeliska jordbrukarna i Galiléen medan Egypten drog samman sina trupper. Israels premiärminister Levi Eshkol försökte undvika krig då han den 15 maj deklarerade att ”Israel vill klargöra för Egyptens regering att man inte har några som helst aggressiva avsikter mot någon arabisk stat”.

Militär allians

Några dagar senare begärde emellertid Egypten att FN:s fredsbevarande styrkor skulle lämna Sinai-halvön, där de varit stationerade sedan 1956 som en buffert mellan Egypten och Israel – för att sedan sända ett tusental tanks och 100 000 soldater till gränsen till Israel. Kort därefter stängde Egypten också Tiran-sundet för alla israeliska fartyg, vilket var casus belli (en giltig krigsorsak) enligt internationell rätt. Andra arabstater drog också samman trupper längs gränsen med Israel och ingick en militär allians medan man fortsatte att göra hotfulla uttalanden.

Omgivet av fientliga arabiska grannstater som inte gjorde någon hemlighet av sin avsikt att utplåna den judiska staten, hade Israel ingen annan möjlighet än att slåss för sin överlevnad och morgonen den 5 juni slog man ut det egyptiska flygvapnet i ett blixtanfall. Trots att Israel uppmanat Jordanien att hålla sig utanför striderna bombarderade den jordanska armén den 5 juni både israeliska städer och baser från såväl marken som luften – vilket tvingade Israel till svarsåtgärder.

Mot alla odds stod Israel segerrikt i sitt försvarskrig, och kom under stridernas lopp att kontrollera Judéen och Samarien (Västbanken), Golan-höjderna och Sinai-halvön – vilken senare återlämnades till Egypten i utbyte mot den fred som än i dag består.

Tillgång till heliga platser

För första gången sedan Israels självständighet, fick det judiska folket nu tillgång till judendomens heligaste platser och historiska minnesmärken i Jerusalem, inklusive Västra muren och Tempelberget i Gamla stan. En stad där för första gången i historien bekännare av alla religioner nu ägde fullständig religionsfrihet och fritt tillträde till sina heliga platser.

Nu, vid Sexdagarskrigets slut, deklarerade Israel åter att det var villigt att förhandla och kompromissa för fred.

Det arabiska svaret, som lämnades vid Arabförbundets möte i Kartoum den 29 augusti 1967, innebar återigen ett fullständigt förkastande av Israel med mötets beryktade tre ”Nej”. Nej till fred med Israel, nej till erkännande och nej till förhandlingar.

Sedan dess har Egypten och Jordanien erkänt Israel och ingått fredsavtal 1979 och 1994. Vad emellertid det palestinska ledarskapet beträffar, har det under de 50 åren gång på gång upprepat sin vägran att erkänna den judiska staten – till stor skada både för Israel och sig själva.

Vilja till fred och försoning

Israel fortsätter att sträcka ut en hand till fred och försoning, liksom man gjort 1948 och 1967. Den så kallade ”ockupationen” avspeglar inte, såsom visats ovan, någon israelisk expansionism utan är det påtvingade resultatet av palestiniernas och arabstaternas fortsatta vägran att acceptera staten Israels existens. Freden kommer den dag det palestinska ledarskapet förstår att vägen för att uppnå dess mål inte är hat, våld och ett förkastande av Israel utan ömsesidigt erkännande, respekt och samexistens.

Isaac Bachman
Israels ambassadör i Sverige

Debattartikel publicerad i GP 10 juni 2017

50 år sedan sexdagarskriget [1:2]

Det är alltså 50 år sedan sexdagarskriget 1967, det som av större delen av arabvärlden men framför allt Israels ärkefiende Egypten var tänkt att göra slut på den judiska staten en gång för alla. Israel hade framgångsrikt försvarat sig efter sin födelse 1948, och efter vapenstilleståndet 1949 höll man ett område som i princip överensstämde med det man tilldelats genom FN:s delningsplan 1947. Men det var mycket svårförsvarade gränser, och på det smalaste stället var landet inte mer än 16 kilometer smalt. Dessutom var Jerusalem delat.
 
Av det ursprungliga Palestinamandatet, det som erövrats av britterna under första världskriget från Turkiet, hade cirka 75 procent redan 1922 skurits bort och gjorts till ännu en arabisk stat – Jordanien. När britterna överlämnade förvaltandet av resten av mandatet till FN 1947, tillsatte FN alltså en kommission som skulle komma med rekommendation om hur detta skulle fördelas. FN föreslog alltså en lösning där de västliga delarna tilldelades den judiska staten, och där Gaza-området och stora delar av Judeen och Samarien (vanligen kallat Västbanken) tilldelades landets arabiska invånare.
 
Det är väl att märka att ingen då talade om en palestinsk nation eller ett palestinskt folk, helt enkelt för att inget sådan hade existerat historiskt. Däremot hade den judiska återuppbyggnaden av landet resulterat i en mycket stor arbetsinvandring från de omkringliggande länderna, och i ett mycket gåtfullt och olycksdigert beslut efter kriget 1948-49 beslöt FN att alla araber som uppehållit sig i landet i 2 år eller mer före 1948 automatiskt räknades som palestinska flyktingar.
 
Efter andra världskriget fanns flera miljoner flyktingar i Europa. Det skedde en enorm folkomflyttning och slutlig assimilering av dessa flyktingar i nya hemländer när krutröken lagt sig, precis som skett efter tidigare krig i historien. Men nu fanns plötsligt en märklig flyktingstatus som dessutom kunde ärvas, och det finns nu palestinska flyktingar i fjärde generationen. Skillnaden mellan andra krig och kriget 1948-49 var att Israels motpart aldrig accepterade dess utgång eller överhuvudtaget erkände landets existens. ”Den sionistiska enheten” var ett vanligt uttryck.
 
Jerusalems status
Jerusalem föreslogs av FN bli en ”öppen stad”. Denna status skulle vara i nio år, och därefter skulle stadens invånare rösta om vilket land de skulle tillhöra. Eftersom judarna hade varit i klar majoritet i staden i nästan hundra år, finns ingen tvekan om hur omröstningen hade utfallit. Argumenten för att östra Jerusalem skulle vara ockuperat av Israel är alltså lika tunga som ett höstlöv.
 
Men när vapnen tystnade 1949, höll judarna den västra delen av staden, medan Jordanien höll den östra, som innehöll Gamla staden och judarnas heliga platser. Gaza-området hölls av Egypten, och Västbanken av Jordanien. Det fanns alltså inga hinder i världen för dessa länder att upprätta en palestinsk stat på dessa områden. Israel hade säkerligen accepterat det, i utbyte mot ett fredsavtal. Men arabländerna hade redan i FN förkastat delningsförslaget och sagt nej till fred och nej till en judisk stat.
 
Nassers roll
Det var aldrig någon tvekan om att det var Egypten och president Nasser som var Israels ärkefiende, med Syrien som god tvåa. Nasser utlöste redan 1956 ett nytt krig då han förstatligade Suezkanalen och stoppade den för israelisk sjötrafik. Resultatet av det kriget var att Israel erövrade Sinaihalvön, men lämnade tillbaka den för att kontrolleras av en FN-styrka. Kriget, där både Storbritannien och Frankrike tillsammans med Israel tog till vapen för att häva den olagliga blockaden av Suezkanalen, upphörde efter att Sovjet hotat att ingripa militärt och ett tredje världskrig hotade.
 
Åren 1949-1967 präglades till stor del av ”nålsticksanfall” in i Israel från Gaza och Västbanken, samt resulterande israeliska räder in i dessa områden. 1967 hette Israels premiärminister Levi Eshkol. Han var en duglig statsman och byråkrat som hade lyckats bygga upp en god infrastruktur i Israel, men han var knappast en ledare som ingav respekt för presumtiva fiender. Egypten och Syrien var nu klientstater till Sovjet, som hade utrustat dessa och andra arabländer med toppmodern krigsutrustning. Även Israel hade rustat, och bland annat köpt stridsflygplan från Frankrike, men landets litenhet gjorde att det framstod som en munsbit för de samlade arabarméerna.
 
Nasser framstod som alltmer segerviss under den militära uppladdning som skedde medan Eshkol gav ett närmast räddhågat intryck under sina offentliga framträdanden. Utgången kändes given, och hela omvärlden höll andan inför den urladdning som skulle bli slutet på den 19-åriga sagan för den lilla återuppståndna judiska staten. Märk väl att ingen i väst gjorde något aktivt för att hjälpa Israel eller garantera att landet överlevde, medan Sovjet öppet agerade rustmästare och militär rådgivare för arabsidan.
 
Den minst villiga i den arabiska militäralliansen var Jordaniens kung Hussein, men han valde att inte spräcka den mäktiga militäralliansen. Israel hade försäkrat honom om att om Jordanien inte anföll Israel, skulle inte Israel anfalla. Men han gick med i kriget, och resultatet blev att Jordanien förlorade inte bara östra Jerusalem utan hela Västbanken.
 
Krigets officiella orsaker
Om man vill söka efter en officiell förklaring till sexdagarskriget, duger det så kallade vattenkriget lika bra som något annat. 1964 blev israelerna klara med ett omfattande, cirka 13 mil långt system av kanaler och pipelines som pumpade vatten från Jordanfloden till Negevöknen. Detta uppfattades av araberna som ett hot eftersom den uppodlingsbara arealen nu växte, vilket möjliggjorde ökad inflyttning av judar. Därför började syrierna avleda Jordanflodens tillflöden på sin egen mark. Israelerna besköt avledningsarbetena, och stridsvagnsslag utkämpades. Till slut blev den israeliska träffsäkerheten för mycket för syrierna, och avledningsprojektet lades ner. Istället påbörjade syrierna en våldsam beskjutning av gårdar och kibbutzer i norra Israel från sina ställningar i Golanhöjderna. I början av april skickades Israels flygvapen upp för att göra slut på artilleribeskjutningen. Syrierna skickade upp sina ryska MiG-plan, men israelerna i sina lättare Mirageplan sköt ner sex av dem utan egna förluster, och flög därefter ett ärevarv över Damaskus. Sovjet förlorade ansiktet, FN kritiserade, araberna rasade.
 
Nasser krävde att FN-styrkorna skulle lämna Sinai, vilket de gjorde utan knot. Det är värt att observera att själva syftet med dem var att agera som en buffert mellan Israel och Egypten och undvika krigshandlingar, men när Nasser krävde det lydde man genast och lämnade Israels hela södra flank öppen. Den israeliska tvehågsenheten gentemot FN förbyttes nu i öppen misstro. (Det är ett förhållande som består än idag, och Israel kommer säkerligen aldrig att låta sin existens vila på några FN-garantier.) På TV kunde man se folkmassor i Kairo, Damaskus och Bagdad som vrålade: ”Död åt judarna.”
 
Sovjet spelade sitt eget spel, och meddelade Nasser den 13 maj att Israel drog samman stora pansarstyrkor vid Syriens gräns och tänkte gå till anfall, något som var helt gripet ur luften. (Sovjets ambassadör i Israel erbjöds att följa med på en tur längs nordgränsen, men vägrade.) Nasser stängde nu Tiransundet för israelisk sjöfart, något som i sig var en giltig krigsorsak och gav israelerna rätten att svara med krigshandlingar. Den 1 juni tillträdde en samlingsregering i Israel med tanke på det dödliga hotet mot landets existens, med Moshe Dayan som försvarsminister. Till arabsidan kom också trupper från Irak, Saudiarabien, Algeriet och Kuwait, men det var aldrig någon tvekan om vilka som var huvudaktörer.

[Artikeln fortsätter i nästa veckas Israelnytt. Då med själva krigsförloppet, de svenska reaktionerna, och krigets efterspel. Redan nu kan Du läsa texten i sin helhet här.]

Bengt-Ove Andersson
AU-ordförande Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Artikeln är nyligen publicerad på Sverige-Israels (före detta) hemsida

Återbetalningskrav av bistånd som finansierar terrorism

Villkorande av bistånd till Palestina
av: Boriana Åberg

Fråga 2016/17:1515 och 2016/17:1516 från Boriana Åberg (M) till statsrådet Isabella Lövin (MP)

År 2015 betalade Sverige 416 miljoner kronor i bistånd till den palestinska staten. Delar av det svenska biståndet går dock till att finansiera saker som knappast kan räknas som humanitära insatser eller hjälp till att bygga upp det palestinska samhället. Den palestinska staten ger bland annat ekonomiskt stöd till terrordömda personers familjer, vilket innebär att Sverige indirekt finansierar terrorbrott som i stor utsträckning riktas mot Israel.

Den palestinska staten namnger även med jämna mellanrum nya sjukhus, skolor eller andra inrättningar efter terrorister som dött i samband med sina attacker mot civila. Sveriges regering har varit passiv i sin kritik mot sin palestinska motsvarighet, men det finns länder som inte accepterar glorifierande av terrorism.

Efter nyheten om att ett nyöppnat kvinnocenter på Västbanken namngetts efter en palestinsk terrorist kräver Norge att biståndspengar betalas tillbaka. Det är föredömligt handlat av Norge. Bistånd ska gå till att hjälpa människor i nöd och till projekt som på ett eller annat sätt bygger upp ett samhälle, exempelvis vattenreningsverk eller elverk – inte till att hylla terrorister eller till pensioner till terroristers familjer.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga statsrådet Isabella Lövin:

- Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att svenska biståndspengar som gått till att finansiera den palestinska statens bidrag till terrordömda personers familjer krävs tillbaka?

- Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att svenska biståndspengar till Palestina inte ska användas till att finansiera projekt som glorifierar terrorism eller terrorister?

- - -

Svar från statsrådet Isabella Lövin (MP)

Svar på fråga 2016/17:1515 Återbetalningskrav av bistånd som finansierar terrorism samt fråga 2016/17:1516 Villkorande av bistånd till Palestina av Boriana Åberg (M)

Boriana Åberg har frågat mig vilka åtgärder jag avser vidta för att svenska biståndspengar till Palestina inte ska användas till att finansiera projekt som glorifierar terrorism eller terrorister samt för att svenska biståndspengar som gått till att finansiera den palestinska statens bidrag till terrordömda personers familjer krävs tillbaka.

Jag har tidigare besvarat ett antal liknande frågor om biståndet till Palestina och hänvisar till svar på riksdagsfrågorna 2016/17:126 och 2015/16:418 samt interpellationerna 2014/15:500 och 2014/15:372.

Sveriges bistånd till den Palestinska myndigheten uppgår till cirka 40 miljoner kronor per år och kanaliseras genom den så kallade PEGASE-mekanismen. Nivån på stödet till den Palestinska myndigheten var ungefär densamma under alliansregeringen under föregående strategiperiod för biståndet till Palestina. Det utgår inget svenskt bistånd till den Palestinska myndighetens särskilda kontantutbetalningar till behövande palestinska familjer. Inga biståndsmedel från Sverige eller EU går heller till stöd till palestinska fångar i israeliska fängelser.

Stockholm den 14 juni 2017

_ _ _
Länkar till Åbergs frågor:
http://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/skriftlig-fraga/aterbetalningskrav-av-bistand-som-finansierar_H4111515

http://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/skriftlig-fraga/villkorande-av-bistand-till-palestina_H4111516

Lövins svar

Skamligt om Israel, Diakonia!

Trots de många orden för att framställa Diakonia som opartisk och rättvis, bekräftar Wohlfeil att biståndsorganisation är allt annat i relationen till Israel. Det skriver Marcus Jonsson.

Det Joakim Wohlfeil inte nämner i sin text (Dagen den 3 juni) säger mer om Diakonia än det han skriver. FN-organet Unesco används för att förneka den judiska statens existens; historiskt, kulturellt och religiöst. Diakonia har två gånger fått chansen att kommentera detta i Dagen, men Wohlfeil väljer att i stället anmärka på de som är kritiska till FN-besluten och därtill allmänt beskriva hur bra hans organisation är.

Om Diakonia hade menat allvar med något i sina rättvisedeklarationer, hade Wohlfeil fördömt det faktum att Rakels grav gjorts till en muslimsk helgedom av politiska skäl. Men han tiger. Trots att det finns gott om historiska bevis.

Den muslimske geografen Muhammad al-Idrisi beskrev 1154 både hur Rakels grav ser ut och hur den ligger mellan Betlehem och Jerusalem. Under det Ottomanska imperiet fick judar nycklarna och ansvaret för skötseln av graven. Den turkiska makten fastslog 1827 att det var en helig judisk plats.

Graven var därefter under judisk kontroll fram till 1948 då Jordanien anföll den nyligen utropade judiska staten och ockuperade området. Fram till 1967 fick inga judar närma sig platsen, trots att arabförbundet och PLO beskrev den som en judisk grav.

Det är bara 17 år sedan PLO kom med påståendet att Rakels grav är falsk och ursprungligen var platsen för en moské. Sanningen är att den palestinska ledningen har förvanskat historien för att mer effektivt kunna mobilisera sitt folk mot Israel. Det tragiska och djupt allvarliga är att denna lögn sanktionerades av Unesco.

Hanteringen av Rakels grav är troligen det tydligaste exemplet på hur utstuderat politiska krafter arbetar för att förneka Israels närvaro i regionen. Det är ingen slump att den absoluta merparten av länderna bakom denna agenda antingen vägrar erkänna den judiska staten eller saknar diplomatiska förbindelser med Israel.

Dessa länder har insett att de trots ett numerärt övertag inte kan besegra Israel militärt, men de vet att de kan gå segrande ur en votering i Unesco eller andra FN-organ. Det är därför oförsvarligt att den svenska regeringen backar upp den här gruppen.

Wohlfeil menar att det som sker inte kan kallas antisemitiskt. Vad ska det då kallas? Diakonia har inte klargjort sin åsikt om Unesco-resolutionerna. I stället upprepas ståndpunkten att allmän kritik mot den israeliska regeringens politik inte är detsamma som antisemitism. Men jag har aldrig hävdat motsatsen. Tvärtom håller jag med Wohlfeil om att inte begreppet ska urholkas. Jag är därtill angelägen om att förstå hur dagens judehat tar sig uttryck.

FN:s generalsekreterare António Guterres har som bekant sagt: ”Den moderna formen av antisemitism är förnekandet av Israels existens.”

I april fick den tyska förbundsdagen en rapport på 311 sidor från den expertgrupp som noga har definierat antisemitismen och konstaterat att det även finns en Israelrelaterad form. Bland annat ges två exempel; när en dubbelstandard tillämpas och när Israel anklagas för apartheid.

Det första exemplet märks vid varje sammanträde med FN:s råd för mänskliga rättigheter. Den demokratiska staten Israel är en stående punkt på dagordning, medan inget annat land utsätts för samma kritik. Flera av rådets medlemsländer är dessutom diktaturer ökända för sina övergrepp.

Diakonia riskerar att falla på den här punkten eftersom biståndsorganisationen fördömer den israeliska säkerhetsbarriären, men har inte riktat ett ord mot Libanon som i november började bygga en hög betongmur runt det palestinska flyktinglägret Ain al-Hilweh.

Diakonia kräver att Israel ska häva blockaden mot Gaza, men nämner inte Egyptens blockad med en underjordisk mur som är 18 meter djup och sträcker sig en mil. Notera att båda dessa arabiska stater har vidtagit dessa åtgärder för att skydda sig från terrorism.

Även det andra exemplet från den tyska expertgruppen är illa för Diakonia som i egna dokument skriver att Israel skulle ha ett apartheidsystem. När motsvarande åsikt fördes fram i en FN-rapport tidigare i år, krävde FN-chefen Guterres att rapporten drogs tillbaka och författaren fick sluta.

Guterres har med några få uttalanden återväckt tron på världssamfundet. Detsamma kan inte sägas om Wohl­feil och hans biståndsorganisation. Trots de många orden för att framställa Diakonia som en opartisk och rättvis organisation, bekräftar Wohlfeil att denna kristna biståndsorganisation är allt annat i relationen till Israel. Det är skamligt.

Marcus Jonsson­ 
Fd chefredaktör för det fristående kristdemokratiska veckomagasinet Poletik.

Debattartikel publicerad i Dagen 13 juni 2017

Dags för FN att acceptera utfallet av sexdagarskriget

Denna vecka kommer det internationella samfundet att markera 50-årsminnet av sexdagarskriget och återföreningen av Jerusalem. Men trots att Israels försvarskrig mot tre arabiska arméer i början av juni 1967 var rekordkort, verkar det som om kriget fortfarande skulle pågå. Det internationella samfundet har nämligen fortfarande svårt att acceptera att det lilla landet Israel mot alla odds segrade över de arabiska arméerna, och som en följd av detta försvarskrig fick Israel nya landområden.

Kriget tog formellt slut redan efter sex dagar, den 10 juni 1967, men fortfarande femtio år senare kräver det internationella samfundet att de av Israel ”ockuperade” områdena ska återlämnas trots att det inte var Israel som startade kriget. Den israeliska ”ockupationen” anses således vara roten till hela Israel-Palestinakonflikten.

Påståendet är felaktigt av två olika orsaker. Man kan enligt folkrätten inte ockupera ett landområde som redan tillhör en juridiskt. Judéen och Samarien hade tilldelats den judiska staten i Palestinamandatet 1922 i det landområde som blev kvar när det ursprungliga mandatet delades i två delar, ett judiskt Palestina (sedan 1948 Israel) och ett arabiskt Palestina, dagens Jordanien.

FN:s delningsplan från 1947 hade däremot förkastats av Israels arabiska grannar och trädde således aldrig i kraft. De landområden som Israel återvann i sexdagarskriget tillhörde därför redan landet enligt folkrätten, efter att ha olagligt ockuperats av Jordanien i tjugo år.

För det andra förbjuder folkrätten uttryckligen anfallskrig. Den säger däremot ingenting om landområden som tillskansas efter ett regelrätt försvarskrig. Ett land, eller en grupp länder, kan således inte starta ett anfallskrig och ifall man förlorar kriget beskylla motparten för ockupation. Folkrätten kan rimligtvis inte förbjuda länder att försvara sig, eller uppmuntra länder att inleda anfallskrig med löftet om att man senare kan få tillbaka alla territorier som man förlorar. Detta skulle vara ett recept för fullständigt kaos där aggressiva stater belönas medan de laglydiga saknar juridisk rätt.

Nu är det därför dags för världssamfundet att acceptera utkomsten av sexdagarskriget.
Javisst, Israels regering har i FN-resolutionen 242 accepterat att vissa landområden ska återlämnas i en fredsöverenskommelse, men anklagelserna om att Israel i dag ockuperar palestinsk mark är felaktigt eftersom de ”ockuperade områdena” aldrig tillhört en palestinsk stat.

När man i internationella sammanhang nästa vecka kommer att upprepa att sexdagarskriget är roten till Israel-Palestinakonflikten så har man därför fel.

Ifall det palestinska folket (egentligen araber bosatta i Palestinamandatet) hade varit intresserad av en egen stat hade en sådan grundats redan 1947 när FN:s delningsplan erbjöd dem allt vad de i dag begär och ännu mera. Man hade med andra ord hela tjugo år, från 1947 till 1967 att skapa en egen stat men det fanns inget intresse. Därför är det intellektuellt ohederligt att påstå att kriget 1967 är konfliktens kärna.

Som utomstående kolumnist är det inte min uppgift att avgöra hur konflikten ska lösas men Israels regering har meddelat att man är beredd på att förhandla med palestinierna om en egen stat, men vidhåller att Jerusalem bör förbli Israels odelade huvudstad, dock så att dagens status inte förändras och Tempelberget bevaras under jordansk administration. Det är ingen orimlig förhandlingsposition.

Efter snart femtio år är det dags för det internationella samfundet att erkänna att sexdagarskriget är över och att Jerusalem är, har varit och alltid kommer att förbli judarnas huvudstad. Detta faktum erkänns, de facto, varje gång som ett statsöverhuvud reser till Jerusalem för att träffa landets regering. Dessa möten sker inte i Tel Aviv utan i Jerusalem. När man lite slentrianmässigt talat om en delning av Jerusalem i öst och väst, glömmer man att precisera att just östra Jerusalem med Västra muren är det historiska Jerusalem som är heligt för det judiska folket. Ifall man anser att Israels krav på Jerusalem är orimligt måste man beakta alternativen, att dela Jerusalem och skapa ett nytt Mekka i Östra Jerusalem där ingen icke-muslim kan komma in.

För dem som vill värna om universella rättsprinciper och värderingar är det därför viktigt att man slår vakt om Jerusalems nuvarande status som en enad stad som är öppen för alla religioner samt även för dem som inte tillhör någon religion. Jerusalems återförening är en händelse som är värd att fira, såväl för kristna, muslimer som för judar.

Tomas Sandell

Nyhetskommentar publicerad i Världen idag 13 juni 2017

Fel att bojkotta Israel

Under norska LO.s kongress fick ett förslag stöd om ekonomisk, kulturell och akademisk bojkott av Israel. Det är ett mycket olyckligt beslut – och vi ser gärna att svenska LO:s ledning tydliggör att man inte tänker gå i sådan riktning, skriver Ulla Bab Rydbeck, Socialdemokratiska Israelvänner.

På norska LO:s kongress fattade man den 12 maj beslut om att verka för en internationell ekonomisk, kulturell och akademisk bojkott av Israel. Röstsiffrorna var 193 för och 117 emot.

Vi i Socialdemokratiska Israelvänner (SIV) anser att detta är ett djupt olyckligt beslut som på inget sätt bidrar till dialog och lösning av konflikten.

Tanken om bojkott utgår från en partisk och oförsonlig syn på konflikten – att alla vägar är uttömda och endast fördömanden återstår – detta har sällan varit en konstruktiv väg ut ur konflikter.

De som står bakom bojkottsförslaget tar heller inte hänsyn till det våld Israel utsatts för, eller det motstånd mot landets existens som funnits alltsedan staten grundades 1948. Inte heller tas hänsyn till den oförsonlighet, hat och antisemitism som staten Israels motståndare utövar.

Israel ska självklart kritiseras. Den israeliska högern för en politik som inte leder till fred, och utökade bosättningar är självklart att fördöma. Men kritiken är ofta obalanserad utan att ta hänsyn till det ansvar som båda parter i konflikten har.

Den europeiska socialdemokratin har heller inte alltid förmått skilja på staten Israel och den högerpolitik som fått råda alltför länge. Man har inte uppmärksammat den israeliska vänsterns ansträngningar att i trängt läge skapa ett inrikespolitiskt utrymme och samtidigt verka för en förnyad fredsprocess.

Det ska också sägas att detta kongressbeslut inte var vad den nyvalde norske LO-ledaren Hans-Christian Gabrielsen ville se – han argumenterade emot. Även Arbeiderpartiet har gjort klart att de inte stödjer LO:s beslut. Det ursprungliga förslaget innehöll kritik mot Israels bosättningspolitik och även förslag om bojkott av varor från de ockuperade områdena.

Men detta var inte nog för kongressmajoriteten som fick igenom att Norge ska verka för en genomgripande internationell bojkott (beslutet innebär alltså inte att Norge själv ska ta dessa ställningstaganden omedelbart, men det visar på en klar inriktning).

Även i Sverige – både inom och utom socialdemokratiska led – har det lyfts förslag på bojkott av Israel på samma sätt som norska LO nu fattat beslut om.

Vi i SIV vill motverka denna utveckling – vi tror inte att bojkott är lösningen på konflikten – vi tror på att upprätthålla dialog, även med stater som leds av en politisk rörelse som vi är främmande inför.

Isolering leder bara till att staten Israel känner sig ansatt av en fientlig och oförstående omvärld. Framför allt den israeliska högern utnyttjar det faktum att Israel upprepat och ensidigt kritiseras. Med det följer att opinionen går högerut – vilket blockerar möjligheten för en fredsuppgörelse och en palestinsk stat.

Det försvårar också för den israeliska socialdemokratin som inrikespolitiskt kläms mellan å ena sidan en allt vulgärare höger understödd av de ultraortodoxa och å andra sidan vänstern som parlamentariskt har föga stöd i opinionen. För att kunna förändra måste man ha folkflertalet i Israel med sig.

Vid svenska LO:s kongress 2016 förekom inga  motioner med krav på bojkott av Israel – det var bra – vi i SIV vill gärna se att LO:s ledning tydliggör att man inte vill se en utveckling inom svenska LO som leder till ett liknande beslut i Sverige som det norska LO nyligen fattat, utan att man istället uttalar att man vill verka för utökad dialog politiskt och fackligt mellan arbetarrörelsen i Sverige och Israel.

Sverige och Norge bör gemensamt verka för en tvåstatslösning, undvika ensidighet i debatt och agerande, och vi bör upprätthålla goda relationer med båda parter. Så var fallet när våra länder ledde fredsförhandlingar inför Osloavtalet, och efter förhandlingarna i Camp David.

Den som skriker högst och mest är sällan den som åstadkommer mest!

Ulla Bab Rydbeck

Insändare publicerad i Arbetet 12 juni 2017

Socialdemokratiska Israelvänners hemsida och sida på facebook:
http://www.s-israelvanner.se/ 
https://www.facebook.com/s.israelvanner 

_
Läs även Ulla Bab Rydbeck och Kristofer Åberg för SIV i tidningen ETC 9 juni 2017: Solidaritet med den israeliska vänstern ger fritt Palestina  

En ensidig analys av läget i Mellanöstern

Kanske är det inte endast Israels politik som förhindrar och försvårar en fredlig lösning av konflikten? Det vore eftersträvansvärt med lite ny intellektuell spänst när konflikten analyseras, skriver Lisa Abramowicz och Ulf Öfverberg i en replik.

Israel vann sexdagarskriget 1967. Alternativet hade varit en undergång av den unga judiska staten, bara 22 år efter Förintelsen. Månaderna efter kriget hoppades den israeliska regeringen på att arabstaterna skulle söka fred i utbyte mot att Israel drog sig tillbaka från området de erövrat i kriget. Arabstaternas svar på dessa förhoppningar blev det famösa beslutet i september 1967 i Khartoum om de tre nejen: nej till erkännande av Israel, nej till förhandlingar med Israel och nej till fred med Israel. Detta historiska faktum och flera andra utelämnar professorerna Ove Bring, Said Mahmoudi och Pål Wrange i sin mot Israel kritiska artikel den 11 juni.

Deras kritik fokuseras helt på att Israel inte avslutat ockupationen. Arabstaternas och de palestinska ledningarnas agerande finns inte med i deras analys. Det är som om Israels agerande helt sker på egen hand i ett politiskt vakuum. De ignorerar de FN-resolutioner som inte stödjer deras argumentation och de nämner inte de israeliska förslag som funnits om fred som samtliga avvisats av de palestinska ledningarna.

Åren 2000, 2008 och 2014 är år då de palestinska ledningarna avvisat fredsförslag som Israel accepterat. Till dessa kan läggas åren 1979, 1993, 1994, 2000 och 2005. Det var år då Israel ensidigt dragit sig tillbaka från ockuperade områden eller slutit separata fredsavtal som med Egypten och Jordanien.

Professorerna utgår ifrån FN:s generalförsamlings delningsplan från 1947. Men de avstår från att nämna att arabstaterna såväl som den palestinska ledningen kategoriskt avvisade delningsplanen. Sannolikt skulle det idag ha funnits en palestinsk stat vid sidan av Israel, om arabsidan hade fattat ett annat beslut då.

Vi tillstår givetvis att olika israeliska regeringar inte alltid bidragit till en situation som gynnat freden. Även Israel har inrikespolitiska krafter – som i alla andra demokratier – som är nationalistiska och inskränkta. Bosättningarna är ett hinder på vägen mot ett fredsavtal, men inte ett oöverstigligt hinder. Det vore ohederligt att inte också nämna övriga hinder: bristen på demokratiska strukturer i de palestinska områdena, den utbredda korruptionen, nepotismen, helt enkelt avsaknaden av ett rättssamhälle med respekt för mänskliga rättigheter. Och sist men inte minst, den palestinska ledningens uppmuntran och stöd för hets och uppvigling som gör att terrorn mot israeler fortsätter. En ekonomisk och social infrastruktur som uppmuntras av bland annat svenskt generöst bistånd till Palestina.

Tystnaden i professorernas artikel om Hamas är också talande; den rasistiska och fundamentalistiska terrororganisation som styr Gaza sedan 10 år och som initierat tre krig mot Israel, sedan landet utrymde Gaza 2005.

Tystnaden är också kompakt om resolution 242, antagen av FN:s säkerhetsråd i november efter sexdagarskriget 1967.

Resolutionen skapade principen ”land för fred”; Israels tillbakadragande från de områden de ockuperade efter 1967 var inte villkorslöst, det var land för fred. Israel är inte enligt resolution 242 skyldig till att dra sig tillbaka ensidigt och utan villkor. Israel är endast skyldigt att dra sig tillbaka från områdena om arabstaterna ingår en fred med Israel. 242 uppmärksammar Israels säkerhetsbehov och erkännandet av det internationella samfundet att kriget 1967 var ett försvarskrig.

Sanningen är att ockupationen fortfarande pågår 50 år efter 1967 inte för att Israel vill styra över de palestinska områdena utan för att en rad av fredsförhandlingar – i vilka Israel eftersträvade erkännande och säkerhetsgarantier i gengäld för skapandet av en palestinsk stat i Gaza och på Västbanken – har misslyckats så här långt.

Ett tillbakadragande av de israeliska trupperna kommer endast att ske när ett avtal mellan palestinska myndigheten och Israel undertecknats där Israels säkerhet och erkända gränser garanteras. Det är något som de palestinska ledningarna hitintills avvisat. Samtidigt har samtliga israeliska regeringar sedan 2000 uttalat sig för en tvåstatslösning.

Eftersom inget alls nämns om den palestinska sidans agerande och inställning kan man inte låta bli att fråga sig: avser professorerna att Israel borde dra sig tillbaka ensidigt – utan ett fredsavtal – från Västbanken och avsluta sin säkerhetspolitiska kontroll av Gazaremsan? Om ja, ligger det ju inte i linje med de resolutioner de själva åberopar. Dessutom har ju tillbakadraganden – som från södra Libanon 2000 och Gaza 2005 utan fredsavtal – hittills enbart visat sig leda till nya krig.

Med Hizbollah i norr och Hamas i söder är få israeler beredda på en ny krigsfront i öster också, med en president (Abbas) som suttit 12 år av sin 4-åriga mandatperiod.

Det vore eftersträvansvärt med lite ny intellektuell spänst när konflikten i fråga analyseras och diskuteras. Kanske är det inte endast Israels politik som förhindrar och försvårar en fredlig lösning av konflikten. Kanske finns det också andra omständigheter.

Kanske vi alla, inklusive professorerna, behöver uppdatera vår omvärldsanalys med hänsyn tagen till ovan nämna och andra omvärldsförändringar som skett sedan 1967: Irans stöd till terrororganisationen Hizbollah, det arabiska inbördeskriget mellan sunni och shia, de sönderfallande arabiska staterna, islamismens utbredning, terrorismen, avsaknaden av demokrati och den underutvecklade situationen i flertalet arabstater och biståndet som håller anti-demokratiska palestinska ledningar under armarna.

Först då kan vi kanske få en mer realistisk diskussion om möjligheterna för den fred mellan Israel och palestinierna som vi drömmer om.

Lisa Abramowicz
före detta generalsekreterare, Svensk Israel-Information

Ulf Öfverberg
ordförande Samfundet Sverige-Israel Stockholm

Debattartikel publicerad i SvD 12 juni 2017

Intressanta siffror

Det väletablerade opinionsinstitutet Palestinian Center for Public Opinion har nyligen presenterat intressanta och delvis oväntade siffror.

David Pollock presenterar några av resultaten i amerikanska Daily News.

Även om de flesta som tillfrågats motsätter sig Israels existens så tycks många beredda till samexistens. På Västbanken instämmer 60% av palestinierna i följande påstående: "Regardless of what's right, the reality is that most Israeli settlers will probably stay where they are, and most Palestinian refugees will not return to the 1948 lands." 

Till och med på Gazaremsan svarar en majoritet (62%) jakande på frågan "Should Hamas stop calling for Israel's destruction, and instead accept a permanent two-state solution based on the 1967 borders?" Å andra sidan är det bara en ensiffrigt antal som instämmer i påståendet att ’judar har viss rätt till detta land’.

Förvånande nog tycks frågan om den amerikanska ambassadens eventuella flytt till Jerusalem inte särskilt viktig. En majoritet (56%) menar att det ’inte är så viktigt’, eller rentav ’inte alls viktigt’.

Ett annat intressant svar gäller frågan vad man mest av allt skulle vilja att USA gör för den palestinska saken just nu: På Västbanken efterlyser man framförallt (34%) ’ökat tryck på den palestinska myndigheten och Hamas för att bli mer demokratiska och mindre korrupta’, vilket är fler än vad som föredrar ’tryck på Israel för att göra eftergifter’, eller ’ökat ekonomiskt stöd till palestinierna’. 

Bland Gazaborna anses det ekonomiska stödet viktigast, tätt följt av tryck på Israel, medan endast 20% prioriterar demokrati och antikorruption högst. Antagligen eftersom deras andra problem är så tyngande, och hoppet om att reformera Hamas är så svagt.

När det gällde frågan om vad man helst vill att Israel skall göra, så svarar palestinierna på Västbanken ’tillåta ökad palestinsk rörelsefrihet’ (27%), ’frige fler palestinska fångar’ (24%), och ’stoppa våld av bosättare’ (22%). 14% svarade ’sluta bygga i bosättningar bortom muren’. Och många (43%) ville att ’israeliska företag skulle erbjuda fler arbetstillfällen åt palestinier på Västbanken’.

Mer om undersökningens metodik och resultat:
The surprising opinions of Palestinians: They're not as hostile to President Trump's posture as Americans probably assume

Golda Meir om avsaknad av fred, gränser & bosättningar

Golda Meir tog i sitt sista offentliga framträdande upp samma tema som Michael B Oren i veckans inledande artikel ovan. Bosättningarna används av den palestinska sidan som en ursäkt för att undvika direkta fredsförhandlingar:

Dealing with the issue of the newly-established Jewish settlements, Mrs. Meir said that this was not a basis for the deadlock in peace talks, but only a new excuse used by the Arabs. 

“Were the Arabs prepared to talk peace before new settlements were established? Why do fine, decent, peace-loving people, not anti-Semites, not anti-Israel, find it so difficult to understand that the 1967 borders were destroyed by Egypt and Syria with the help of Saudi Arabia? Why was there a war in 1967? There were no settlements then, no occupied territories. Yes, the Arabs saw occupied territories: Tel Aviv, Haifa….”


Ur anförande som hölls vid the Council of Jewish Federations, Dallas 12 november 1977. (Notera för övrigt att 1967 års ”gränser” aldrig varit gränser i egentlig mening, utan bara vapenstilleståndslinjer från tidigare krig.)

The Wit and Wisdom of Golda

Statsfinansierad propaganda

Den svenska statstelevisionen, SVT, har nu visat ytterligare en anti-israelisk dokumentär som ett led i ansträngningarna att indoktrinera den svenska allmänheten.

Nyligen, 21 maj, visade ”Dokument utifrån” en dokumentär om läget i Jerusalem och den palestinsk-israeliska konflikten. Dokumentärens grundtes framförs redan under de första sekunderna då det hävdas att i Jerusalems ”ockuperade östra del stiger spänningen i takt med att allt fler judiska bosättare flyttar in”.

Citatet sammanfattar tydligt dokumentärens utgångspunkter, tema och slutsatser. Den judiska närvaron i Jerusalem är orsaken till konflikten. Dokumentären radar upp det ena israeliska ”brottet” efter det andra utan att ge någon kontext, några israeliska mainstream-perspektiv eller förklaringar. Propagandistiska och oärliga påståenden från den palestinska sidan lämnas obesvarade.

Dokumentären är 55 minuter lång men ordet terrorism nämns inte en enda gång. Inte heller omnämns Palestinska myndighetens antisemitiska propaganda, hur palestinska barn uppfostras till att tro att judar är onda, att mord på judar är något heroiskt och att hela Israel måste utplånas för att ge plats för en palestinsk stat från ”floden till havet”. Palestinsk terrorism, antisemitism och uppvigling saknar intresse för SVT – vilket denna dokumentär inte är det enda exemplet på.

Enligt dokumentären är den enda orsaken till konflikten närvaron av judar på de så kallade “ockuperade områdena”. Dokumentären nämner inte att “ockupationen” inte på något sätt är resultatet av israelisk expansionism utan istället följden av det försvarskrig som påtvingades Israel av fem arabiska arméer 1967.

Genom att se denna dokumentär skulle en svensk tittare inte kunna komma till annan slutsats än att Staten Israel är något ont – och palestinierna i alla avseenden utan skuld.

Det här är inte första - och med all säkerhet inte heller sista - gången som SVT sänder anti-israeliska dokumentärer och nyheter. Ett aktuellt exempel är dokumentären ”The Occupation of the American Mind” som sändes av UR i november 2016. Den är ett verkligt avskräckande exempel på anti-israelisk propaganda, med medverkan av välkända antisemiter och Förintelse-förnekare. Programmet i fråga försöker inte ens ge sken av balans och spelar på alla klassiska antisemitiska konspirationsteorier om manipulativt judiskt inflytande och makt i det fördolda. Israels ambassad i Stockholm anmälde programmet till Granskningsnämnden, som emellertid inte såg sig kunna finna att programmet varit vinklat. Detta trots att UR själv lagt till en introduktion till programmet där en svensk mellanösternexpert särskilt påpekar att de medverkande i programmet är välkända israelkritiker.

Allt detta illustrerar i själva verket ett oerhört bekymmersamt, upprepat mönster i Sverige och att svenska skattebetalares pengar används för denna typ av indoktrinering är inget annat än skamligt.

Det förefaller heller inte som att det finns något att göra för att förändra svensk statsmedias negativa och obalanserade hållning mot Israel. Från ambassadens sida har vi försökt nå fram genom alla tänkbara kanaler men antingen avvisats eller helt och hållet ignorerats. Denna ensidiga rapportering har under årtionden tillåtits fortgå ostörd och med statlig finansiering, något som är en av huvudorsakerna till den negativa israelbilden i Sverige.

Genom att fullständigt frångå alla de krav som vanligen dikteras av god journalistisk sed och genom att framställa Israel – en demokrati av västerländskt snitt – som boven i dramat, bidrar SVT aktivt till ett undergrävande av fakta, till att sprida fake news och till den pågående demoniseringen av världens enda judiska stat, Israel.

Svenska skattebetalare borde känna stor oro inför SVT:s agerande och kräva förändring, en balanserad rapportering och ett slut på den skrämmande ensidiga och tvångsmässigt negativa rapporteringen om Israel.

Isaac Bachman
Israels ambassadör i Sverige

Debattartikel publicerad i Barometern 9 juni 2017

_
Se även Inger Alestigs intervju med Isaac Bachman i Dagen 21/6
Israels ambassadör slutar: Hoppas jag ökat förståelsen för Israel
http://www.dagen.se/israels-ambassador-slutar-hoppas-jag-okat-forstaelsen-for-israel-1.984969 

Från intervjuns faktaruta: 

Har arbetat i flera länder: Isaac Bachman har bland annat arbetat i Guatemala, Bolivia, Brasilien, Uruguay, och Burma.

Bäst med Sverige: Vädret, renheten, solidariteten och medmänsklig värme. Tycker om svensk mat, ”svenskar lägger upp lagom mycket på tallriken. Det är bättre än i Israel, där varje måltid är en festival och man äter för mycket”. Gillar rökt lax.

Sämst med Sverige: Bilden av Israel, och en kollektivistisk anda som gör att få vågar utmana majoritetsåsikter.

Aktuell: Slutar som ambassadör i Sverige och åker tillbaka till Jerusalem. Sedan väntar en ny placering någonstans i världen.

50 år sedan sexdagarskriget [2:2]

[Artikelns inledning kan läsas i förra veckans Israelnytt, eller på Sverige-Israels hemsida http://www.sverigeisrael.se/blogginlagg/50-ar-sedan-sexdagarskriget/]

Krigets förlopp
5 juni.
Man beslöt sig för att ta tjuren vid hornen och slå till först. Morgonen den 5 juni angrep israeliska jaktplan det egyptiska flygvapnet och slog ut 286 av dess 420 plan medan dessa ännu stod på marken. Man anföll sedan med pansar i norra Sinai, och tack vare sitt luftherravälde hade man efter den första dagen strider nästan utplånat de egyptiska trupperna vid Rafah. De egyptiska generalerna ville inte öppet erkänna sitt misslyckande för Nasser utan skyllde på att brittiska och amerikanska plan hade deltagit i anfallet. Jordanien inledde krigshandlingar genom att beskjuta västra Jerusalem med artillerield och låta sitt flygvapen anfalla Netanya. Israel svarade med att låta sitt flygvapen anfalla flygfält i Jordanien, Syrien och Irak. Jordaniens flygvapen var utplånat. Den israeliska armén omringade nu Jerusalem.

6 juni.
De egyptiska styrkorna blev illa åtgångna när de retirerade på Sinaihalvön. Israelerna erövrade på morgonen Jenin och delar av östra Jerusalem. Striderna där krävde särskilt mycket manspillan på den israeliska sidan eftersom man hade stränga order att inte använda tanks eller tunga vapen, för att skydda de heliga platserna. Det finns många gripande vittnesbörd om de israeliska soldaternas rörelse när de nådde fram till Klagomuren (Kotel), dit judar helt nekats tillträde under Jordaniens ockupation. Jordanierna hade använt platsen som latrin och häststallar.

7 juni.
Israel hade nu erövrat hela Västbanken och Sharm el-Sheikh vid Röda havet. Samma dag godkände Jordanien FN-resolutionen om eldupphör, och på kvällen gjorde även Egypten det.

8 juni.
Även Egypten godkände resolutionen om eldupphör. Dock upprepade Nasser anklagelsen att britterna och amerikanerna hade deltagit i striderna på Israels sida. Natten 8-9 juni nådde israeliska styrkor fram till Suezkanalen. De israeliska styrkorna började beskjuta de syriska ställningarna på Golanhöjderna.

9 juni.
Striderna vid Golanhöjderna fortsatte.

10 juni.
På förmiddagen stormade israeliskt infanteri Golanhöjderna och drev efter hårda strider undan de syriska styrkorna. Till slut godtog även Syrien FN:s krav på eldupphör.

Reaktioner i Sverige
Världen stod slagen med häpnad. Jag minns hur jag som elvaåring såg de svartvita bilderna på TV med Moshe Dayan med sin svarta ögonlapp, stående i sin jeep i stridens hetta. På ett vis blev han den som förkroppsligade det nya Israel, den nye juden, sabran. Plötsligt försvarade sig judarna och lät sig inte längre fösas ihop och förintas. Sveriges statsminister Tage Erlander kan sägas ha symboliserat ”gammelsossarna”, de som såg Förintelsen och Israels födelse, och som såg den israeliska återuppbyggnaden av landet genom kollektiva insatser och kibbutzer i ett land som byggde på allas lika rättigheter och värde – något som låg närmare det socialistiska idealriket än något annat dittills gjort.

Erlander höll ett tal där han kom in på det pågående kriget, och uttalade förhoppningen att Israel skulle vinna. Femton år senare, 1982, under det pågående Libanonkriget, höll dåvarande statsminister Olof Palme ett annat tal vid TCO-kongressen, där han jämförde israelerna med nazister. Det illustrerar vilken omsvängning som skedde efter 1967 i Sverige gällande synen på Mellanösternkonflikten, en omsvängning han själv till stor del var ansvarig för.

Fram till 1967 hade västvärldens bild av Mellanösternkonflikten varit den där en liten kämpande demokrati – vars folk dessutom på ett när hade förintats  -- försöker överleva i ett hav av repressiva diktaturer. Nu hade Israel för första gången på allvar visat musklerna och bildligt sopat golvet med sina fiender. Och nu var dessutom 1968 i vardande, då en hel generation (bortskämda och aningslösa) studenter villigt ställde sig under den röda fanan. För dem blev nu Israel inte en demokrati bland diktaturer, utan USA-imperialismens förlängda arm och brohuvud i arabvärlden. Genom någon märklig tankekullerbytta ansåg man sig plötsligt ha mer gemensamt med kvinnoförtryckande diktaturer än med en sekulariserad, demokratisk stat.

Om Erlander symboliserar gammelsossen med sympati för Israel, får Palme symbolisera den svenska socialdemokratin efter 1968. Göran Persson gjorde ett tappert och i flera år framgångsrikt försök att ändra kurs, men läget nu med Margot Wallström är värre än någonsin. Det bör dock sägas att de borgerliga regeringarna inte i någon högre grad har vågat bryta av från den förda Mellanösternpolitiken. Den verkar närmast sitta i väggarna på Rosenbad.

Vägen framåt
Arabvärlden var som bedövad efter den förödmjukande förlusten. Israel gjorde vissa gester för att visa god vilja, som att låta Tempelberget – platsen för det gamla judiska templet och numera Klippmoskén – förbli i arabisk kontroll. (Klokheten i detta har ifrågasatts genom åren, och Tempelplatsen kan nu tjäna som en minimodell av en muslimsk palestinsk stat, där inga andra trosriktningar tolereras. Dessutom har den muslimska religiösa myndigheten till många judiska arkeologers vanmakt och förtvivlan tagit sig för att schakta bort mängder av urgamla artefakter ända tillbaka till kung Salomos tid, och absurt men högljutt hävda att det inte finns några judiska band till platsen.)

Sovjet å sin sida slickade såren och började redan återupprusta Sovjet och Syrien. Det skulle dröja sex år innan nästa krig, och det var ett krig som höll på att bli slutet för Israel. Men man segrade till slut även den gången, och under de 44 år som gått sedan dess har ingen stående armé anfallit Israel. Det innebar inte att det blev fred, utan terrorismen blev det nya vapnet.

Resultatet av sexdagarskriget blev att Israel vann stora landområden, som man genast räckte fram som förhandlingsbricka för att förmå motsidan att skriva på ett fredsavtal. Dessvärre har det inte funnits någon trovärdig fredspartner under de 50 år som gått, även om västvärlden med Sverige i spetsen gjorde allt man kunde för att lyfta Yasser Arafats status från terroristledare till statsman. På de områden som överlämnats till PLO i fredsförhandlingar har utvecklingen gått bakåt; korruptionen med biståndsmedel galopperar och förföljelsen av kristna och oliktänkande har ökat.

Man kan bara konstatera, som flera redan gjort, att det endast är under israeliskt styre som alla i Jerusalem tillförsäkras att deras rättigheter och tillträde till sina olika heliga platser garanteras. Om östra Jerusalem skulle överlämnas till den palestinska sidan skulle förhållandena genast återgå till de som rådde före 1967, och Israel kommer aldrig att gå med på detta.

Bengt-Ove Andersson
AU-ordförande Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Artikeln är nyligen publicerad i sin helhet på  Sverige-Israels hemsida (förra)

Wallström måste se terrorns offer också i Israel

Efter de fasansfulla terrordåden i London för några dagar sedan uttryckte utrikesminister Margot Wallström ”djup sorg och stor ilska över de oskyldiga som förlorade sina liv”.

Utrikesministern konstaterade vidare att: ”Man känner också en växande beslutsamhet över den här pesten som terroristdåd som det här utgör och de måste stoppas och måste utrotas”.

I samband med dessa uttalanden efterlyste Wallström också ett tätare internationellt underrättelsesamarbete i frågor kring terroristbekämpning.

Som israelisk företrädare kan jag inte annat än till fullo dela och skriva under på de ovan anförda synpunkterna.

Den internationella terrorismen är verkligen vår tids stora gissel – och en fruktansvärd mänsklig tragedi för offren och deras anhöriga, vars liv läggs i ruiner.

Som Israels ambassadör har jag tidigare haft anledning att understryka hur viktigt det är för världens öppna och demokratiska nationer att stå enade sida vid sida och efter bästa förmåga stödja varandra i kampen mot terrorismen.

Samtidigt kan jag inte låta bli att notera hur väldigt annorlunda den officiella svenska retoriken låter efter London-attackerna, om man jämför med kommentarerna efter liknande dåd riktade mot Israels civila.

En våg av knivattacker mot vanliga människor ute på gator och torg svepte över Israel för ungefär ett och ett halvt år sedan.

Det var i samband med denna som det officiella Sverige framförde sina upprepade anklagelser om ”utomrättsliga avrättningar”, då gärningsmän neutraliserades under det att de som bäst var upptagna med att mörda största möjliga antal civila.

Istället för att uttrycka medkänsla med offren, fokuserade man från svenskt håll på terroristernas situation och rättigheter.

Det kan inte nog understrykas hur sårande denna inställning upplevdes av israelisk opinion.

Medan man i Israel var fullt upptagen med att begrava sina döda riktades alltså av Sverige ett anklagande finger mot offren och de israeliska statsmakterna i deras försök att värja oskyldiga civila mot urskiljningslös terror.

Det undgick heller ingen i Israel att man från officiellt svenskt håll i liknande situationer, såsom till exempel vid Trollhättan-dådet, uttryckt starkt beröm för de polisinsatser där förövaren oskadliggjorts.

I London sköts de tre misstänkta förövarna med 50 skott. Uppenbarligen ansågs detta vara ett självklart förfarande – något som också med all tydlighet framgår av utrikesminister Wallströms uttalanden.

Det är mycket riktigt som utrikesministern påpekar att alla vi demokratiska länder behöver samarbeta och stödja varandra i kampen mot terrorismen, om denna skall kunna besegras.

Israel har där utan tvivel ett stort bidrag att ge, baserat på våra smärtsamma erfarenheter från detta område.

Ett effektivt och trovärdigt bemötande av terrorismen kräver emellertid också att alla terrorns offer möts med samma sympati och tillmäts samma värde – också om de råkar bo i Tel Aviv eller Jerusalem.

Isaac Bachman
Israels ambassadör i Sverige

Publicerad i SVT Opinion 9 juni 2017
_
Israels UD har en sammanställning av den pågående terrorvågens offer. Senaste noteringen är inte ens en vecka gammal, och gäller den unga gränspolis - tjugotreåriga Hadas Malka - som höggs till döds av en palestinsk terrorist. Sedan terrorvågens utbrott 13 september 2015 har 50 personer mördats och 759 skadats. 

Mall För Svenska Mellanösternreportage

50-årsjubiléet av Sexdagarskriget har fått stor uppmärksamhet i svenska medier. Som väntat har många journalister valt att tona ner eller till och med helt ignorera bakgrunden till kriget – mobiliseringen av en kvarts miljon arabiska soldater i Egypten, Syrien och Jordanien, med den uttalade avsikten att driva ut judarna i havet – och istället helt koncentrera sig på ett av krigets ännu olösta konsekvenser. Jag syftar förstås på Israels ockupation av Västbanken, som svenska mellanösternkorrespondenter ju älskar att hata.

Lotta Schüllerqvists påvra alster i Sydsvenska Dagbladet är representativt för det mesta som har skrivits och rapporterats i ämnet de senaste dagarna. En närmare analys av hennes depesch visar hur hon med olidlig förutsägbarhet följer den Mall För Svenska Mellanösternreportage som med få variationer utgör grundbulten för nästan allt som skrivs på svenska om Israel. Låt oss därför helt kort ta en närmare titt på hennes krönika och identifiera de ohederliga metoder och rena lögner som präglar denna mall.

1. ”‘Jag kom hit för att förverkliga en dröm. Men den har förvandlats till en mardröm’, sade fru G, min hyresvärdinna i Jerusalem, när jag just hade flyttat in”.

Redan i Schüllerqvists första mening ser vi ett lysande exempel på det retoriska knepet Anonym Röst Som Uttrycker Mina Känslor: en jude som pliktskydligt avskyr Israel. Vi känner igen detta knep från Cecilia Uddéns vältalige vän, Grönsakshandlaren i Gaza, som ger Uddéns åsikter ett sken av orientalisk autenticitet. Det är fullt möjligt att Schüllerqvists hyresvärdinna ”fru G” är en verklig person. Det är också fullt möjligt att hon är helt uppdiktad. Mer intressant är dock frågan varför detta är den enda israeliska åsikt som Schüllerqvist citerar i hela sin artikel. Är den representativ för det israeliska samhällsklimatet när landet nu uppmärksammar 50-årsjubiléet av det krig som nästan ingen trodde att Israel skulle vinna? Nej. Men det är alltså denna röst som Schüllerqvist väljer att förmedla.

2. ”[M]ycket ha[r] förändrats sedan mitt första besök i Israel i början av 80-talet. Då fanns det inga murar eller checkpoints”.

Ganska snart hittar vi ett exempel på nästa knep: Undvik Fakta Som Inte Passar In I Det Antiisraeliska Narrativet. Schüllerqvist lyckas med konststycket att beskriva sammanbrottet av relationerna mellan Israel och palestinierna utan att nämna PLO. Det är ungefär som att beskriva en våldtäkt utan att nämna våldtäktsmannen. Det vore ju märkligt om mer än 20 år av statsfinansierad palestinsk antisemitisk hatpropaganda inte skulle ha påverkat relationerna mellan folken, men Schüllerqvist nämner alltså inte detta, utan påpekar istället att ”Israels kontroll över de ockuperade områdena har skärpts steg för steg”.

3. ”[N]är Hamas för tio år sedan tog över makten [i Gaza] införde Israel en strikt gränsblockad som stoppade både export och import, med förödande konsekvenser för det lokala näringslivet”.

Här ser vi ett gediget exempel på Använd Förskönande Omskrivningar På Oangenäma Fakta Som Inte Går Att Undvika. När Schüllerqvist nämner Hamas väljer hon förstås att inte förklara att vi här har att göra med en terroristorganisation som har som uttalat mål att förinta Staten Israel. (Det artiga ordvalet ”tog över makten” skulle för övrigt sannolikt ifrågasättas av de palestinier som sländges till döds från höghus av Hamas under maktövertagandet.) Det som hon vill förmedla är att Israels agerande har fått förödande konsekvenser för det lokala näringslivet. När Schüllerqvist beskriver situationen i Gaza är det alltså inte den antisemitiska dödskulten Hamas härjningar som är orsaken till det lokala näringslivets mycket svåra situation, utan Israels försök att skydda sin befolkning från denna antisemitiska dödskult. Och simsalabim förvandlas vitt till svart, och svart till vitt.

4. ”Israel har byggt ett stort antal bosättningar på ockuperat område och flyttat stora delar av sin befolkning dit [—] De är sammanlänkade med ett vägnät som inte får användas av palestinier.”

Ingen svensk mellanösternrapport vore förstås komplett utan att man nämner De Förhatliga Bosättningarna. För att göra dem värre än de är måste man också ljuga lite: Israel har ”flyttat stora delar av sin befolkning dit” – lögn, befolkningen har flyttat dit helt frivilligt; ”de är sammanlänkade med ett vägnät som inte får användas av palestinier” – lögn igen, Lotta; visa oss var detta vägnät existerar. Visa oss! Jag har själv bott på en bosättning på Västbanken i två år utan att någonsin ha sett en väg mellan bosättningar som palestinier är förbjudna att använda. Jag har däremot sett gott om vägar på Västbanken som israeliska medborgare inte får använda, men dem vill Schüllerqvist förstås inte prata om.

5. ”Bosättningarna utgör det främsta hindret för en hållbar lösning på konflikten”.

Det Blir Fred Om Israel Slutar Bygga Bosättningar. Just det, gott folk, om inte de förbannade judarna hade envisats med att bygga hus på Västbanken hade de profeten Jesajas proverbiala vargar för länge sedan bott med hans lika proverbiala lamm. Att judar bor på en (1) procent av Västbankens landareal är alltså enligt Schüllerqvist ett större hinder för en hållbar lösning på konflikten än att palestinska terrorister skär halsen av spädbarn, för att sedan hyllas som hjältar av den palestinska myndigheten; ett större problem än att palestinska terroristen knivmördar 13-åriga flickor i deras sovrum, för att sedan hyllas som hjältar av den palestinska myndigheten.

6. ”De flesta bedömare anser att den så kallade tvåstatslösningen – att upprätta en palestinsk stat vid sidan av Israel – är död. Det alternativ som återstår är en stat för båda folken, vilket förutsätter lika rättigheter för alla medborgare. Annars upphör Israel att vara en demokrati”.

Schüllerqvists avslutande stycke är ett skolboksexempel på De Flesta Bedömare Delar Min Åsikt – utan att nämna vilka dessa bedömare är, eftersom de inte existerar. FN? Nej, FN förespråkar en tvåstatslösning. USA? Nej, USA förespråkar också en tvåstatslösning. EU? Nix. Israel och den palestinska myndigheten? Icke. Eeeeh… Sverige? Nej, till och med Sverige förespråkar officiellt en tvåstatslösning. Alla aktörer med minsta uns av inflytande (och där kan vi förstås inte inräkna Sverige) förespråkar fortfarande en tvåstatslösning. Schüllerqvist delar bevisligen inte denna ståndpunkt: hon gömmer sig bakom det fina ordet ”demokrati” för att förespråka förintelsen av världens enda judiska stat, men hänvisning till att De Flesta Bedömare är av samma åsikt. Trots att ingen aktör av minsta vikt alltså delar denna åsikt.

Paul Widén
Jerusalem

Publicerad på egna Nyheter från Israel 8 juni 2017

Jag hade vaggat ett dött barn av: Salomon Schulman

Det kriget förändrade mitt liv. Sexdagarskriget år 1967 hade jag hellre varit utan. Om någon frågade mig då om jag var jude svarade jag alltid: ateist. Människor lät sig nöjas.

Till en början var entusiasmen över Israels besegrande av de hotande arabstaterna stor även här i Sverige. Som socialist yvdes jag visserligen över den socialistiska statens triumf över reaktionärerna. Nassers Egypten hade redan använt stridsgas i Jemen och Jordanien var en monarki, i mina ögon lika överflödig som det svenska kungahuset. Arabledare hade höjt stridsropet att judarna skulle kastas i havet. De såg kampen mot den sionistiska staten som ett heligt krig. Ingen tog ordet Israel i sin mun.

Palestinagerillan lyckades få över den i väst växande vänstern på sin sida i skuggan av Vietnamkriget. Även jag förstod deras sak och såg fram emot att Västbanken, som dittills varit ockuperad av Jordanien, och Gaza, som stått under egyptisk höghet, äntligen skulle utropas till en palestinsk stat såsom FN påbjudit år 1947.

Israel fortsatte den belägring som Nasser och Hussein inlett redan år 1948. Som vänsterist vände jag mig mot all nykolonialism. Som ateist med judiskt påbrå kände jag mig förpliktigad att ställa mig på de palestinska kamraternas sida. Jag skrev under upprop efter upprop som stödde palestiniernas sak. Den framväxande arabiska marxismen mötte jag med tillförsikt.

Jag fick flera judiska ovänner på kuppen medan många i studentvänstern misstrodde mig och kallade mig för sionist, en negativ synonym för en nykolonialistisk imperialist, men aktade sig för att benämna mig jude. Då skulle de hamna i den antisemitiska fällan.

Mer och mer upprördes jag över de progressiva palestiniernas angrepp på israeliska skolor, bussar eller ensligt belägna kibbutzer där formliga massakrer ägde rum. När det marxistiska DPFLP år 1974 bröt sig in i en skola i den israeliska staden Maalot och mördade 22 skolbarn släcktes mitt hopp.

Då insåg jag som man säger på jiddisch att ”jag hade vaggat ett dött barn”. De förblev inte längre lika goda kålsupare, de två fienderna. Bestialiteten fick alltmer en palestinsk prägel. Fredssamtalen förvandlades till farser som spelades upp för en bedragen omvärld. Jag ville inte ta i konflikten ens med pincett.

Den ideologiska urvattningen av den svenska socialdemokratin på sjuttiotalet tarvade en radikalisering och det mest bekväma var angrepp på den judiska staten. På kuppen fick man nya affärskontakter i Mellanöstern. Dessutom den ideologiska fernissa i Fatahs tappning med vilken man kunde dölja sin egen politiska uddlöshet.

Jag bor inte längre i mitt barndoms Sverige. Det ständiga ifrågasättandet av mitt förhållande till Israel har också blivit min vardag. Det genomsyrar samhället från dess toppar till medelklassens backlash.

Mina vänner finns här och håller mig kvar i landet - annars hade jag vigt mitt liv åt en kibbutz som andas medmänsklighet. Det förakt jag förnimmer här kommer plågsamt ofta från den vänster som jag en gång givit mitt idealistiska hjärta. Min nuvarande smärta har sina rötter i det sexdagarskrig vars följder sakta omformade mitt politiska medvetande.

Salomon Schulman

Publicerad i Sydsvenskan Kultur 8 juni 2017

Underkategorier

Politik

Näringsliv

Kultur

Vetenskap

Sida 34 av 37

Kategorier

Fler artiklar