Aktuella nyheter om Israel

Martin Blecher

16 Augusti 2017

• kyrkan

I fredags fick jag ett telefonsamtal från en präst i Svenska kyrkan. Låt oss kalla honom Daniel. Daniel har arbetat som präst länge och är verksam i västra Sverige. Jag har aldrig träffat Daniel och hade aldrig talat med honom förut, men nu hade han något viktigt att dela med mig. Han ville be om ursäkt.

Daniel har fått nog. Han tycker att situationen närmast är ohållbar. Han har tröttnat. Han skäms. När Daniel läser, ser och hör Svenska kyrkan uttala sig om Israel mår han dåligt. Nu hade det gått så långt att han ville kontakta oss på Förenade Israelinsamlingen och be om ursäkt å kyrkans vägnar.

Det blev ett långt och intressant samtal, och återigen blev jag påmind om det jag ofta tänker och ofta upplever, men ibland ändå glömmer: att Israel har många fler vänner i Sverige än vad vi tror. Det är viktigt inte minst för oss judar att veta, i dagens läge när vi känner oss mer utsatta än på många år. Men det är också viktigt för våra kristna vänner runt om i landet.

När vi hör ärkebiskop Antje Jackelén, Wanja Lundby-Wedin, Anna Karin Hammar och andra i Svenska kyrkans ledning uttala sig på ett ytterst Israelfientligt sätt, är det lätt att tro att de har kyrkan bakom sig. Det har de inte. Svenska kyrkans kansli i Uppsala är en sak, de många församlingarna och medlemmarna i landet en helt annan. De vill inte hålla på med utrikespolitik, eller politik över huvud taget. På lokalplanet har man sina egna medlemmar, gudstjänster, diakoni och andra aktiviteter, och förstås en del problem, att arbeta med.

Under sommaren talade jag på två olika konferenser, Israels vänners sommarkonferens i Värnamo och Shalom över Israel på Hjälmareds folkhögskola. Båda hade ett rekordstort antal deltagare. I Värnamo var man över 1 000 deltagare när man var som flest.

Det finns alltså ett stort positivt Israelintresse bland kristna gräsrötter över hela Sverige. Det finns en kärlek till och omsorg om det judiska folket och Israel. Vi ska inte låta oss luras av en högljudd ledning inom Svenska kyrkan. Vi ska inte heller låta dem sätta agendan och stå oemotsagda.  

Ibland tänker jag att svenska kristna Israelsvänners största fiende är den egna osäkerheten och försiktigheten. Du kanske är med i Svenska kyrkan och din egen församling är ljum, ointresserad eller till och med negativt inställd till Israel.

Du kanske är med i en annan församling där det inte predikas eller talas om Israel. Minns då att när du står upp för Israel har du rätten på din sida, vare sig du har Bibeln som utgångspunkt eller om du ser historiskt på Israel och det judiska folkets koppling till landet. Men det kan ju vara obekvämt att säga emot en högljudd antiisraelisk präst, pastor eller annan ledare i sin församling. Vi vill inte bråka, vi vill att alla ska vara sams. Det är inte bara en svensk egenskap, den är ännu starkare bland troende.

Jag vill gärna utmana dig. Håll dig informerad och uppdaterad om vad som händer i Israel. När du hör någon uttrycka något felaktigt eller fördomsfullt om judar och/eller Israel, våga säga emot. Om det inte talas om Israel i din församling, våga ta upp det med ledningen. Vi kan alla göra skillnad, i det lilla och det stora. Du mår dessutom bättre när du gör det rätta!

Och kom ihåg: Israel har många fler vänner i Sverige än du tror. När du talar, vågar fler göra det, och plötsligt visar det sig att många tänker som du.

Ulf Cahn
Generalsekreterare för Förenade Israelinsamlingen/Keren Hayesod. 
http://www.israelinsamlingen.org/

Israelkommentar publicerad i Världen idag 16 augusti 2017

Martin Blecher

08 Augusti 2017

Pride är en underbar mångfald av folk och åsikter. Något värt att sprida världen över. Några få har dock valt att använda regnbågsflaggan som ett sätt att slå mot andra och driva en egen agenda som inte alls gynnar mångfald eller hbtq-frågan. Ett återkommande sådant inslag är antiisraeliska aktivisters anklagelser om ”pinkwashing”.

Begreppet pinkwashing är här en slags konspirationsteori som går ut på att israeler skulle flagga för att vara pro-hbtq, medan de i själva verket inte alls är det – att det bara är ett poserande för att dölja ockupationspolitiken.

”Alla som ogillar judar ogillar förstås Israel”

Palestina ska givet bli fritt. Som sympatisör till den israeliska vänstern går det utmärkt att kombinera en kärlek till Israel som land med kritik av nuvarande regeringen. Tvåstatslösningen är självklar som lösning. Men Israels ovänner har en tendens att locka till sig även osunda anhängare. Alla som ogillar judar ogillar förstås Israel. Men även bland de som ser sig som antirasister finns ofta en osund sida. Anklagelserna om pinkwashing är en sådan.

Anklagelsen innebär att israeler innerst inne inte skulle kunna vara för mänskliga rättigheter, utan att de lömskt bara utger sig för det. När israeliska hbtq-personer gör filmer om sina liv eller när Israelvänner manifesterar i Pride blir de angripna för att ha en dold agenda.

Parallellerna till hur judar historiskt sett beskrivits som ondskefulla, lömska och manipulativa kunde inte vara tydligare. Ändå förs argumentet fram, även av “antirasister” – häromdagen av prästen och debattören Anna Karin Hammar.

Borde inte kristendomens historia av judeförföljelser göra att man tänker efter? Kristna har en lång historia av att porträttera kristendomen som kärlekens och försoningens lära – och judendomen som motsatsen. Martin Luther är en av världshistoriens mest inflytelserika antisemiter. Den här synen ledde till spanska inkvisitionen, inspiration till Nazityskland och den fortsätter i dag med en hets mot den judiska staten. “Köp inte judiskt” förvandlades till Hammars “köp inte israeliskt”.

Israels hbtq-anhängare är inga propagandamaskiner för sin stat. Precis som i Sverige är Pride där överrepresenterat av rödgröna och där är en överväldigande majoritet för en tvåstatslösning. Deras kamp har också gett resultat: I ”Gay Happiness Index” hamnar Israel på sjunde plats (Sverige är fyra). De länder som fortfarande krigar mot Israel hamnar i botten.

Snarare än att tysta Israels hbtq-rörelse, borde det inte vara rimligare att stötta den i Palestina? Där tycker bara sju procent att samhället ska acceptera homosexualitet. Återigen framstår kampen inte vara för palestinierna i första hand, utan mot judarnas möjlighet att ha en egen stat.

Pridedeltagande utförs av och för hbtq-anhängare, i Israel och av Israelvänner i Sverige. De är sannerligen ”ett ljus för andra folk”. Nästa år fyller Israel 70 år, kanske kan någon då upplysa Israels motståndare: We’re here, we’re Israelis – get used to it!

Kristofer Åberg
Styrelseledamot i Socialdemokratiska Israelvänner

Debattartikel publicerad i QX 8 augusti 2017

Socialdemokratiska Israelvänner:
http://www.s-israelvanner.se/
https://www.facebook.com/s.israelvanner/

Martin Blecher

08 Augusti 2017

Khaled Jarrar, en palestinsk aktivist och konstnär, ville göra ett politiskt statement i en tid då HBTQ-rättigheter var hett i nyhetsflödet. Så han målade en regnbågsflagga på den separatationsbarriär som Israel byggt genom Västbanken.

Det uppskattades inte av omgivningen. Flaggan målades över med vit färg av ett gäng palestinska demonstranter. Den arga mobben ville inte "uppmuntra" homosexualitet. En demonstrant sade i en intervju att den regnbågsfärgade muren var skamlig.

Händelsen är en stark påminnelse om hur utsatta HBTQ-personer är i det palestinska samhället. Det råder ett starkt tabu kring HBTQ-frågor i Palestina. Med det följer så klart avsaknaden av rättigheter för människor med en avvikande sexuell läggning eller identitet.

Och bortom Västbanken, i det Hamaskontrollerade Gaza, bestraffas homosexualitet med döden. Ja, de militanta jihadisterna i Hamas använder till och med homosexualitet som en ursäkt för att avrätta sina egna. Förra året sköts befälhavaren Mahmoud Ishtiwi till döds av sina kollegor. Hamas hade bland annat anklagat honom för att ha begått homosexuella gärningar.

Palestina är inget speciellt undantag i en region som präglas av ofrihet och intolerans. Homofobi är utbrett i Mellanöstern. Religiösa morallagar som straffar homosexualitet återfinns i länder från Marocko till Iran.

Men det finns faktiskt ett gayparadis i Mellanöstern. Ett land där HBTQ-människor kan leva i trygghet och frihet. Ett land där diskriminering på grund av sexuell läggning är förbjudet. Ett land där människor kan dansa loss i Prideparader utan någon rädsla för reprimander från intoleranta och inskränkta regimer. Det landet är Israel.

I Tel Aviv deltar omkring 200 000 människor i Pridefestligheterna. Från Tel Aviv Pride till Stockholm Pride så påminns vi om vilken oas av trygghet Israel blivit för HBTQ-personer. I årets upplaga av Stockholm Pride marscherade Israels ambassadör Isaac Bachman tillsammans med vänner i Pridetåget. De dansade med Israelflaggor.

På Stockholm Pride är det inte ovanligt att se olika länders flaggor i tåget för alla människors lika värde och frihet. Här går kurder som vill visa sitt stöd för HBTQ-rättigheter. Likaså assyrier och iranier. Alla viftandes med sina nationers flaggor.

Men just Israels flagga verkar ha stuckit i ögonen på Svenska kyrkans Anna Karin Hammar, präst och stiftsadjunkt i Uppsala stift. På Twitter skrev hon till ambassadören Bachman att deras deltagande i Prideparaden var "pinkwashing".

Det är ett patetiskt uttalande som vittnar om en unken, och sorlig, syn på Israel. Med pinkwashing menas, simpelt uttryckt, att politiska krafter bara låtsas om att vara toleranta inför HBTQ-rättigheter. I fallet Israel handlar "kritiken" om att den israeliska regeringen skulle vilja sopa bort kritik om folkrättsliga brott mot palestinier genom att framhäva sig som en förkämpe för allas lika värde, däribland HBTQ-människor.

Men Mellanösterns gayparadis är på riktigt. Svenska kyrkans Anna Karin Hammar får tro på vad hon vill, men genom att anklaga Israel för pinkwashing förminskar hon den verklighet som hundratusentals HBTQ-israeler delar. Är de alla bara schackpjäser i ett fult politiskt spel? Varför kan de inte tillåtas att bara vara sig själva? Måste allt verkligen kopplas an till konflikten med Palestina? Måste man per automatik misstänkliggöra Israels toleranta inställning till HBTQ-människor om man intresserar sig för Palestinas sak?

För något säger mig att attityden hade varit något helt annat om det rört sig om ett annat land från Mellanöstern. Låt oss leka med tanken: tänk om grannlandet Egypten var Mellanösterns gayparadis? Hade Anna Karin Hammar twittrat om pinkwashing då? Eller är det just konflikten Israel-Palestina som förgiftat synen på HBTQ-rättigheter i Israel?

Nåväl, Prideparaderna kommer i alla fall att fortsätta på Tel Avis gator. Detsamma går inte att säga om Israels grannländer. Där saknas fortfarande de färgstarka paraderna, även om det tas små steg i rätt riktning som i exempelvis Libanon. Mellanöstern har helt enkelt mycket att lära sig av Israels inställning till HBTQ-rättigheter.

Bawar Ismail

Ledare publicerad i Gefle Dagblad 8 augusti 2017

_
Se även:
Öppet brev från Israels ambassadör till ärkebiskop Antje Jackelén: Fördöm anklagelsen om “pinkwashing”

Martin Blecher

15 Juli 2017

• Sverige och Israel
• BDS
• BOJKOTT

En av Sveriges största affärsbanker, SEB, svartlistar tre israeliska banker. Beslutet blir i sig ett politiskt ställningstagande mot Mellanösterns enda demokrati, skriver Lars Adaktusson (KD), ordförande i Vänskapsförbundet Sverige-Israel.

Att företag av värderingsmässiga skäl väljer bort vissa leverantörer eller samarbetspartners är i sig varken märkligt eller klandervärt. Tvärtom ska etiskt och socialt ansvarstagande inom näringsliv och finanssektor välkomnas, i grunden leder det till positiva effekter och ett ökat engagemang för exempelvis mänskliga rättigheter.

Men när en av Sveriges största affärsbanker, SEB, nu svartlistar tre israeliska banker därför att de är israeliska och som sådana verkar i ockuperade områden, leder de goda ambitionerna fel.

Beslutet blir i sig ett politiskt ställningstagande mot Mellanösterns enda demokrati och i grunden kontraproduktivt därför att det ger näring åt en internationell anti-israelisk rörelse och dess mest hårdföra representanter.

SvD Näringsliv kunde i måndags berätta att SEB i sina fonder slutar handla med en lång rad företag som den svenska storbanken anser bryter mot globala normer och konventioner. Förutom de israeliska bankerna rör det sig om ett 40-tal bolag och konglomerat som finns i skiftade branscher och i olika delar av världen.

Ett av de svartlistade bolagen är Hewlett Packard Enterprise som bland tusentals produkter levererar teknisk utrustning för kontroll av personer vid gränspassager och vägspärrar.

Tillverkningen av denna utrustning är direkt kopplad till SEB:s svartlistning av Hewlett Packard Enterprise. Anledningen sägs vara att företaget levererar en produkt som hindrar palestinier på Västbanken att röra sig fritt, vilket i sin tur uppges strida mot internationell rätt.

Att Israel som nation är omgiven av mer eller mindre brutala diktaturer som förenas i hat mot det judiska folket förtigs inte sällan när gräns- och säkerhetsfrågor diskuteras. Samtidigt förringas det faktum att Israel vid samtliga sina gränser hotas av islamistiska terrororganisationer vars mål är att utplåna landet. Det handlar om Hamas i Gaza, Hizbollah i Libanon, al-Qaida i Sinai och Islamiska staten i Syrien.

Fungerande övervakning och gränskontroller är med andra ord en fråga om överlevnad för Israel som nation. Värt att notera när det talas om internationell rätt är dessutom Haagkonventionens föreskrifter om ockuperande länders skyldigheter, föreskrifter som bland annat innefattar upprätthållande av lag och ordning.

Självklart står det var och en fritt, även affärsbanker, att argumentera för ett omedelbart israeliskt tillbakadragande från Västbanken. Samtidigt är det ett faktum att tidigare israeliska tillbakadraganden inte lett till den stabilitet och fred som utlovats.

År 2000 drog sig Israel tillbaka från södra Libanon i enlighet med FN:s önskemål. Resultatet blev att terrorstämplade Hizbollah flyttade fram positionerna och under sex år attackerade Israel. 2005 genomförde den israeliske premiärministern Ariel Sharon ett omfattande tillbakadragande från Gaza - svaret blev intensifierade attacker från terrororganisationen Hamas mot oskyldiga civila i södra Israel.

Enligt SEB ska beslutet att svartlista israeliska banker inte ses som ett ställningstagande i den arabisk-israeliska konflikten. Även om detta är riktigt innebär beslutet de facto att den svenska storbanken agerar mot en israelisk närvaro på Västbanken och därmed bortser från existentiella hot och historiska erfarenheter av tillbakadraganden.

Till grund för sitt ställningstagande har SEB:s ledning lagt information från den externa aktören ISS-Ethix – som bland sina företrädare har en seniorrådgivare knuten till en organisation med bojkott av Israel på agendan. Att bojkotta demokratier hör dock inte till vanligheterna, dels därför att det går att föra dialog och förhandla med demokratiska företrädare, dels därför att det finns en allvarlig inkonsekvens i att bestraffa demokratiska länder och samtidigt ha nära relationer till diktaturer.

Icke desto mindre är ISS-Ethix och SEB långt ifrån ensamma i sina bedömningar. Att företag och organisationer i Europa tackar nej till samarbete med israeliska partners är beklagligt, men inte ovanligt. I många sammanhang sitter fientligheten mot Israel djupt, inte minst till följd av medveten och organiserad desinformation.

Sedan länge pågår en aggressiv anti-israelisk kampanj från den så kallade BDS-rörelsen, där BDS står för Boycott, Sanctions and Divestment. Denna rörelse präglas av svartmålning och ensidiga fördömanden av Israel. Rörelsens grundare och ledande företrädare är mot en tvåstatslösning och tar inte avstånd från palestinsk terrorism.

Samtidigt bortser BDS-aktivisterna från Israels legitima rätt till säkerhet och den palestinska ledningens politiska ansvar. Att Palestinska myndigheten stödjer terrorhandlingar mot civila israeler, ägnar sig åt antisemitisk propaganda och uppvigling av den egna befolkningen förbigås med tystnad. Avsky mot Israel, snarare än omtanke om palestinierna, är drivkraften bakom rörelsen ansträngningar.

Utan tvekan är det ett framsteg för BDS sympatisörer att en av Sveriges största affärsbanker nu aviserar bruk av bojkotten som verktyg. Sannolikheten att fler storföretag följer efter är inte obefintlig, fientligheten mot Israel riskerar att öka med politiska och ekonomiska konsekvenser som följd.

Samtidigt är SEB kronjuvelen i ett imponerande företagsimperium som genom åren burits upp av en och samma familj och som präglats av goda värderingar och samhällsansvar. Det vore dystert om namnet Wallenberg, så förknippat med det judiska folkets kamp för överlevnad, i våra dagar skulle associeras med de mörka krafter som vill förgöra Israel.

Mer än någon gång tidigare är Mellanösterns enda demokrati beroende av storföretagens, allmänhetens och hela den demokratiska världens stöd.

Lars Adaktusson (KD)
Europaparlamentariker, ordförande Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Debattartikel publicerad i SvD 15 juni 2017

_ 
Se även 
SEB svartlistar israeliska banker (ViD 14/7) Nyhetsartikel med kommentarer från Michael Cohn.

Martin Blecher

03 Juli 2017

• Hamas
• Hizbollah

Musikformen anashid används av libanesiska Hizbullah och palestinska Hamas för att bland annat väcka känslor, skicka budskap och skapa enighet. Att vara en del av dessa organisationer är inte en roll medlemmarna kan gå i och ur, vilket gör att samma slags musik även flödar i privata sammanhang och är en del av människors identitet. Det visar en avhandling från Göteborgs universitet.

– En av dem jag intervjuade sa att musiken triggat honom till att våga utföra handlingar som egentligen går emot människans natur, säger avhandlingens författare Carin Berg.

Vid sidan av marscher och klassisk musik är anashid en av få accepterade musikformer inom islam. Närmast kan anashid beskrivas som hymner med i grunden religiöst innehåll. Teman i dem kan vara motstånd, nationalism, jihad och protester mot Israel. De politiska budskapen blandas med religiösa.

Carin Berg är en av ytterst få som kommit ända in till ledningspersoner inom Hamas och Hezbollah för att intervjua dem om hur de använder anashid för att stärka och ena organisationen, kontrollera medlemmar och uppmuntra till politiska handlingar. En av hennes slutsatser är att anashid dels används för att elda på massorna vid politiska events och manifestationer, dels som bakgrundsmusik i propagandavideor.

− Det var tydligt vid de events jag var med på att musiken kan frambringa känslor och beröra på ett sätt som ingen annan informationskanal kan. Därmed blir också anashid ett kraftfullt verktyg för ledarna att styra människors tankar och känslor med, säger hon.

Utöver hur ledningen för de två organisationerna använder musiken har Carin Berg också undersökt hur anashid uppfattas av medlemmarna. Hon kan visa att tvärtemot en gängse uppfattning så finns det inte någon strikt gräns mellan det organisationella och det privata. 

– Oavsett om du har en formell position eller är en supporter så är du Hamas eller Hizbullah. Uppdelningen vi kan ha i Sverige mellan en privat sfär och engagemang i ett politiskt parti finns inte bland de här medlemmarna. Därför hörs anashid också ofta i sammanhang utanför organisationernas egentliga sfär.

Fältarbetet med intervjuer, observation och informella samtal gjorde Carin Berg under nio månaders vistelse i Mellanöstern. Den långa tiden på plats innebar att hon lärde känna informanter och skapa förtroende för sig bland ansvariga inom organisationerna. Men arbetsmöjligheterna var ändå begränsade.

– Det är svårt att gå utanför de givna ramarna om man ska kunna behålla kontakterna, säger hon.

Påpassligheten gäller också organisationernas medlemmar. Här skiljer sig dock Hamas och Hizbullah något åt.

– Om någon inom Hizbullah, som har en väloljad kontrollapparat för konstuttryck, skulle spela förbjuden musik leder detta ofta inte till ytterligare påföljd än att någon säger ifrån. I Hamas är kontrollen mer flytande och där kan istället enskilda personer ta lagen i egna händer på ett annat sätt, som att till exempel abrupt stänga ner konserter eller stänga CD-butiker som strider mot organisationens normer, säger Carin Berg.

Inställningen till censuren är delad bland gemene man och kvinna.

– En del jag intervjuade tyckte att anashid hjälpte dem att hålla sig fokuserade på det som är viktigt i livet. Andra upplevde det mer som ett hinder att de ständigt måste lyssna på den här musiken och att det hämmar dem som vill utvecklas musikaliskt, säger hon.

Carin Berg

Publicerad som pressmeddelande från Göteborgs Universitet 3 juli 2017

Engelsk version på universitetets hemsida


Avhandlingens titel: The Soundtrack of Politics. A Case Study of Anashid in Hamas and Hezbollah.

Martin Blecher

28 Juni 2017

Premiärminister Netanyahu vid Tel Aviv University Cyber Week:

För några år sedan beslöt jag att Israel skulle bli en av världens fem ledande cybermakter och jag tror att vi är där nu. Det gäller dock att ständigt vara på sin vakt, det är en konstant utmaning.

Cybersäkerhet är viktigt av framför allt två orsaker: den första för att det är ett allvarligt och växande hot som växer eftersom allt idag digitaliseras. Skillnanden mellan high-tech och low-tech håller på att suddas ut och då detta sker i land efter land, i industri efter industri inträder vi i det som kallas Internet of Things och då växer behovet av cybersäkerhet lavinartat. Det här är ett problem för alla regeringar då militär, underrättelsetjänst, kritisk infrastruktur, företag och organisationer ska skyddas.

För det andra så handlar det om att cybersäkerhet är en bra affär eftersom det växer geometriskt. Det finns ingen slutgiltig, permanent lösning.

Idag vill alla de regeringar som jag kommer i kontakt med ha samarbete med Israel inom high-tech och alla vill framför allt samarbete inom cybersäkerhet.

Det här är ett uttryck för Israels status inom området. Den så kallade bojkotten håller på att skingras för vinden.

Israels teknologiska position inom cyberområdet har gjort israeliska företag väldigt, väldigt attraktiva och på grund av detta letar sig investeringar hit.

Israel idag

Publicerad på ambassadbloggen 28 juni 2017

Martin Blecher

28 Juni 2017

• Sverige och Israel
• public service

I 15 år var Lisa Abramowicz generalsekreterare för Svensk Israel-Information. Organisationen, som lade ner sin verksamhet vid årsskiftet, hade som syfte att ”bidra till en mer balanserad bild av Israel i Sverige”. Nathalie Rothschild har träffat henne.

I september år 2000 bröt den andra intifadan ut efter att den dåvarande israeliske oppositionsledaren Ariel Sharon besökt Tempelberget i Jerusalem tillsammans med en handfull Likud-representanter och en 1 500 man stark poliseskort. Bara några månader tidigare hade Camp David-förhandlingarna kollapsat. Israel-Palestinakonflikten tog en blodig vändning med terrorattentat och militära ingrepp.

Under den här tiden följde Lisa Abramowicz intensivt rapporteringen från Mellanöstern. Hon jobbade på Regeringskansliet som handläggare med fokus på utbildningsfrågor, men gjorde själv några inspel i debatten kring Israel-Palestinafrågan, då hon blev mer och mer frustrerad över det hon ansåg vara en orättvis medial behandling av Israel och en ”total brist på förståelse” för landets situation.

– Media var inte bara kritiska utan direkt oförskämda mot Israel. Man tolkade allt landet gjorde negativt. Man brydde sig inte överhuvudtaget om den roll som den Palestinska Myndigheten hade i det här. Intifadan var ju faktiskt planerad redan sommaren 2000 medan förhandlingarna fortfarande pågick i Camp David, säger Lisa Abramowicz.

Vintern 2001 bestämde hon sig för att ta tjänstledigt från Regeringskansliet i ett halvår då hon blivit ombedd att tillträda som generalsekretare för Svensk Israel-Information(SII).

Under i stort sett hela nittiotalet och under Oslo-processen var det rätt lugnt i svensk media, säger Lisa Abramowicz. Israel och fredssamtalen skildrades på ett ganska schysst sätt. Men under andra intifadan vände det, menar hon.

Varför, tror du?

Troligen på grund av att svensk media och den svenska regeringen lade hela skulden på den planerade och igångsatta Intifadan på Israel. Intifadan måste bero på palestiniernas frustration, tycks man ha menat.

I sin roll som SII:s generalsekreterare har det inte varit hennes uppgift att i alla sammanhang försvara Israels officiella politik, insisterar Lisa Abramowicz.

– SII var inte Israels ambassads förlängda arm. Vi kunde välja vad vi ville ta upp, vad vi ville belysa. Jag försökte förklara hur man ser på saker och ting från israeliskt håll; både hur man diskuterar bland majoriteten av israeler och hur den israeliska regeringen resonerar och försvarar sin politik.

Men andra har uppfattat henne som ett israeliskt språkrör och anklagat henne för att syssla med propaganda. Sådana kommentarer förekommer särskilt i sociala medier där Lisa Abramowicz upplever att debattklimatet kan vara väldigt hätskt.

– Det finns ju en hel del galningar som skriver mejl eller otrevligheter i sociala medier. Några gånger har jag polisanmält folk, när det varit fråga om ren antisemitism. Till exempel en som skrev att ”Hitler borde gjort färdigt jobbet” och sådana saker.”

Lisa Abramowicz berörs inte särskilt mycket av sådana händelser, säger hon, men i andra debattforum har hon ofta känt sig orättvist behandlad.

– Ibland (men inte alltid) har det i radioprogram och TV-soffor där jag medverkat, känts som att jag har haft alla emot mig, att även programledaren står på motdebattörers sida. Ja, det har ofta känts ensamt. Jag begär inte att någon ska ge mig några fördelar. Jag vill bara att de ska behandla mig som de andra debattdeltagarna.

Varför bemöttes du på det viset, tror du?

– Jag tror att man uppfattar Israel och de som vill försvara eller förklara Israels position som den starkare parten, och därför ska man särskilt gå hårt åt dem. Jag tror också att många ser judar som en resursstark grupp och att det inte ”är synd om dem”. Därför kan sådana frågor som den antisemitiska fråga som ställdes av en medarbetare på Studio Ett, komma med utan att någon på redaktionen reagerade förrän den hade uttalats.”

– I små länder som Sverige är vi ju inte så många som skriver om Israel, eller som försöker förklara eller försvara. Och tänk på vad vi har att kämpa mot: Till exempel svenska UD, Utrikespolitiska Institutet (UI) och Mellanösterninstitutionerna på de stora universiteten, som inte haft någon balanserad syn på den israelisk-arabiska konflikten på många år. En annan institution är Svenska kyrkan, eller åtminstone dess ledning, som för att uttrycka det milt, varit mycket Israelkritisk.

Obalansen består i att media och olika statliga institutioner nästan uteslutande ger en pro-palestinsk syn på konflikten. Hur länge sedan är det som UI hade en konferens där deltagare hade en israelisk eller pro-israelisk uppfattning eller hade en neutral inställning till konflikten?  I den mån israeliska ståndpunkter redovisas i media, så sker det med en negativ eller fördömande snäsning eller så ger man möjligen röst åt extrema individer på höger- eller vänsterkanten. Typ, en osympatisk bosättare på Västbanken eller journalister som Ha’aretz Gideon Levy vars åsikter sannerligen inte är representativa för israeler i gemen.

Var tycker du att gränsen går för att vara Israel-kritisk och att vara Israel-hätsk? 

– Självklart får och ska Israel kritiseras. Men det är balansen som saknas. Därför är det inte acceptabelt att ifrågasätta Israels existens, däremot helt legitimt att kritisera den politik som förs. Dessutom så får den palestinska sidan sällan samma negativa behandling som Israel. Media ger utförliga och känslomässigt laddade ”förklaringar” till deras uppförande. När det gäller Israel är det sällan media på ett seriöst sätt anstränger sig för att ge en förklaring till Israels handlingar. Då blir en naturlig följd att mediekonsumenter och allmänhet upplever Israel och israelerna som ”onda”. DN:s Nathan Shachar hade en poäng i en chatt med läsarna 2010, där han skrev:

”Om konflikten är en tävling i elände och smärta så vinner palestinierna och pressen har fog för sin fördelning av uppmärksamheten. Mer allvarligt tycker jag är att inte alla rapportörer lyckas göra Israels agerande – också när det är förkastligt – begripligt för läsarna. En läsare vill inte bara att rapportören skall fördela uppförandebetyg åt parterna, hon vill också sätta sig in i hur de är funtade, hur de resonerar.” 

Under de senaste två åren har det inte blivit många medieframträdanden för Lisa Abramowicz. Man är som mest populär när det är krig, säger hon med sarkastisk ton. I och med allt annat elände som händer i Mellanöstern har rapportering från Israel avtagit.

Men hur har mediabevakningen förändrats under åren? Inte särskilt mycket, enligt Lisa Abramowicz som menar att 60- och 70-talens vänstervåg satte djupa spår i journalistkåren.

– På den tiden skulle hela världen ses ur ett imperialism- och kolonialismperspektiv och man utmålade Israel som ett ”vitt” (europeiskt) land som hade gett sig på urinvånarna.

Att Israels judiska befolkning bestod och består av en majoritet med rötter i Mellanöstern var inget man kände till eller brydde sig om. Det här märkte jag själv den vecka jag gick på Journalisthögskolan år 1976. Jag hoppade av för jag orkade inte med vänstervågen och då var jag ändå rätt vänster själv.

Lisa Abramowicz menar att Israel mäts med andra måttstockar än andra länder, men utanför Sverige är situationen något annorlunda.

– Av det lilla jag läst av nordiska tidningar så märker jag ändå att de är mer nyanserade i frågan och i engelskspråkig press finns så klart en hel annan bredd.

Hon läser själv inte hebreiska, men har flera favoriter bland Israels engelskspråkiga publikationer.

– Times of Israel tycker jag är mycket bra. De har plockat de bästa journalisterna från Jerusalem Post och Haaretz och presenterar väldigt många olika perspektiv från Israel och även från den palestinska sidan, säger hon.

De skribenter hon beundrar – Benny Morris, Ari Shavit, Amos Oz – utmärker sig, säger hon, genom att vara kunniga och kritiska ”utan att tappa huvudet”.

– De kan vara kritiska mot alla sidor och det är bra. Jag gillar inte propaganda – man ska vara så klar, tydlig, saklig och icke-emotionell som möjligt.

Lisa Abramowicz om: 

ockupationen: ”Den kan jag absolut förstå.” Israel drog sig tillbaka från den ockuperade delen av Södra Libanon år 2000. År 2005 utrymde Israel hela Gaza, och varenda soldat och bosättare fick lämna området. Dessa tillbakadraganden sågs som ”svagheter” från Hizbollah i Libanon och Hamas på Gaza, och ledde till fyra krig. De länder som Israel har fredsavtal med, Jordanien och Egypten, har inte startat några krig. Att ge upp områden, som Västbanken, utan ett fredsavtal, kan innebära att krig bryter ut även på en tredje front, det vill säga inte bara från norr och söder utan även från öster.

bosättningarna: ”Det är inget som jag personligen ställer mig bakom. Jag tycker det är kontraproduktivt att bygga ut dem, men man skall komma ihåg att det egentligen bara är två procent av Västbanken som det finns bosättningar på, och det är inom område C, där endast drygt fem procent av Västbankens palestinier bor...”

Gazakrigen under tvåtusentalet: ”De har alla startats av Hamas som liksom andra militanta grupper placerar både vapenförråd och avskjutningsramper i civila områden. Därmed tar de bort det folkrättsliga skyddet av dessa områden.”

Nathalie Rothschild
Journalist och medarbetare på Sveriges Radio.

Intervjun publicerades i Judisk Krönika nr 2/2017, upplagd på Internet 28 juni 2017.

Martin Blecher

22 Juni 2017

• Assymetrisk krigsföring
• Israel i krig

Det är uppenbart för dem som följer den arabisk-israeliska konflikten att svartlistning av företag i syfte att åstadkomma ett israeliskt tillbakadragande från Västbanken har direkt politisk bäring. Det skriver Lars Adaktusson i en slutreplik till Anna Lindenfors på Amnesty International.

Svenska Amnesty rycker ut till försvar för storbanken SEB och dess omdiskuterade svartlistning av tre israeliska banker. På SvD Brännpunkt, (21/6), skriver generalsekreteraren Anna Lindenfors att jag felaktigt kopplar ihop SEB:s svartlistning med bojkott av Israel och att jag anklagar banken för att ta ställning politiskt.

Det låter sig sägas att SEB-beslutet om den svarta listan inte innebär ett politiskt ställningstagande. Samtidigt är det uppenbart för dem som följer den arabisk-israeliska konflikten att svartlistning av företag i syfte att åstadkomma ett israeliskt tillbakadragande från Västbanken har direkt politisk bäring.

Ockupationen av Västbanken är resultatet av ett arabiskt angreppskrig mot staten Israel – ett Israel som fortfarande 50 år senare hotas av omgivande diktaturer och terrororganisationer. Ett omedelbart israeliskt tillbakadragande skulle leda till framflyttade positioner för den militanta islamism vars uttalade målsättning är att utplåna staten Israel.

Utan att erkänna detta, utan att se de existentiella hoten mot Israel försvinner en central dimension i diskussionen om svartlistning av israeliska företag.

Att vidta åtgärder för att åstadkomma ett omedelbart israeliskt tillbakadragande från Västbanken är inte att ta ansvar, det är att försvaga Mellanösterns enda demokrati och dess befolkning i ett extremt utsatt läge.

Enligt Amnestys generalsekreterare Anna Lindenfors ska SEB:s svartlistning ses som ett ställningstagande mot aktiviteter som bryter mot folkrätten. Om så är fallet är det vällovligt, samtidigt nämner inte Lindenfors att folkrätten även ger Israel rättigheter; exempelvis när det gäller självförsvar och nationell säkerhet. Inte heller nämner generalsekreteraren att de FN-organ som hon åberopar ofta kännetecknas av direkt fientlighet mot Israel.

FN:s råd för mänskliga rättigheter domineras sedan länge av muslimska länder och andra diktaturstater som förvandlat världsorganisationen till en arena för antisemitism och ensidig Israelkritik. Av antagna resolutioner och fördömanden av brott mot mänskliga rättigheter framgår att en majoritet av rådets medlemmar utmålar Israel som ett långt värre land än exempelvis Nordkorea, Iran och Syrien. När det gäller FN:s säkerhetsråd är det väl känt att vetostaterna Ryssland och Kina knappast bidrar till balanserade ställningstaganden i frågor som rör Israel.

Att se Mellanösternkonflikten i dess hela vidd är centralt när beslut fattas som är riktade endast mot en part. Det är också angeläget att omvärldens agerande inte spelar antidemokratiska krafter i händerna och därmed verkar kontraproduktivt. I detta perspektiv är det ingen tvekan om att SEB:s beslut om svartlistning lämnar en del i övrigt att önska, vilket även bankens ledning tillstår genom att dra tillbaka den svarta listan.

Den antiisraeliska BDS-rörelsen beklagar tillbakadragandet av svartlistningen och verkar genom omfattande bojkottkrav för att försvaga Israel. Förhoppningsvis aktar sig svenska Amnesty för att hamna i det sällskapet.

Lars Adaktusson
Europaparlamentariker (KD)
Ordförande Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Debattartikel publicerad i SvD 22 juni 2017

Martin Blecher

21 Juni 2017

• Sverige och Israel
• kyrkan
• BOJKOTT

Måndagen den 12 juni 2017 går till historien då SEB beslöt att ta ett finansiellt beslut grundat på politiska åsikter från en palestinaaktivist. Tisdagen den 13 juni 2017 var en mer vanlig dag, då representanter för fem organisationer – bland annat Diakonia, Svenska kyrkan och Svenska missionsrådet – skrev ännu en Israelkritisk artikel, den här gången i Bohusläningen.

Vad har dessa två saker gemensamt? Jo, både SEB och de fem organisationerna står på en felaktig historisk och dagsaktuell grund när de tar sitt beslut (SEB) och gör sitt uttalande (organisationerna). Det som skiljer dem är att SEB troligen inte riktigt förstod vad de gjorde, medan organisationerna har en medveten agenda.

SEB vill i dag, liksom andra banker och finansiella institut, verka för etiska placeringar när det handlar om vilka internationella företag deras fonder ska placera sina pengar i. De har dock inte kapaciteten att själva utreda hur etiska, eller oetiska, alla världens företag är, och därför anlitar de ett externt företag. Det finns flera sådana. Ett av de ledande heter ISS-Ethix och är svenskägt.   

Den 12 juni spred SEB en lista på 40 internationella företag som de omedelbart svartlistade och skulle börja bojkotta. Naturligtvis uttryckte de sig inte så, men det var den praktiska betydelsen av budskapet att SEB-fonderna från och med samma vecka skulle börja sälja alla innehav i dessa 40 företag och inte skulle investera i dem igen. Av de 40 företagen är fyra israeliska, tre banker med verksamhet i Judéen och Samarien (Västbanken) samt försvarsföretaget Elbit. Till detta kom tre internationella företag som hamnat på listan för att de hjälpt Israel att bygga säkerhetsbarriären mot dessa områden.

Protesterna spred sig omedelbart. Vi var många som vände oss till SEB, vare sig vi är/var kunder eller ej, och ställde kritiska frågor. Lars Adaktusson skrev en utmärkt debattartikel i Svenska Dagbladet. Men även många länder protesterade. Tyskland, Frankrike och USA var inte särskilt nöjda med att SEB:s fonder skulle bojkotta Deutsche Telekom, Renault, Chevron och Hewlett Packard Enterprises, för att ta några exempel.

Vad berodde då denna svartlistning på? ISS-Ethix hade gjort en utredning och kommit med denna rekommendation, som SEB omedelbart accepterat. Ansvarig för utredningen hos ISS-Ethix var Michele Prisco, med bakgrund hos Sveriges kristna råd, Kristna fredsrörelsen, så kallad följeslagare i Israel och Palestina (fast dessa följeslagare är ju aldrig i Israel), aktivist och lobbyist. SEB hade dock ett eget val, de kan inte skylla ifrån sig. Nordea valde att inte följa ISS-Ethix rekommendationer för ett par år sedan.

ISS-Ethix och Michele Prisco lämnade alltså över utredningen till Hans Ek, ägaransvarig hos SEB, som omedelbart tog beslutet att följa rekommendationerna och publicerade sitt beslut. Vad grundar sig då dessa utredningar på? Frågar man SEB får man generellt svaret att det handlar om brott mot internationella normer avseende miljö, mänskliga rättigheter, korruption eller arbetsrätt, verifierat av FN eller domstol. De 40 företagen hade brutit mot någon av dessa normer.

Använder vi uteslutningsmetoden blir svaret enkelt när det gäller de sju företagen med koppling till Israel: De har brutit mot mänskliga rättigheter enligt FN. Vad SEB, liksom många andra, inte förstår är att FN inte är en opartisk organisation, inte något sanningsvittne, inte någon domstol. FN består till största del av diktaturer. FN:s generalförsamling och andra organ antar en mängd resolutioner efter vad denna majoritet tycker – många av dem antiisraeliska. Säkerhetsrådet fattar knappt något enda bindande beslut eftersom fem stater har vetorätt.

Efter fem dagar pudlade SEB. Eller gjorde de verkligen det? Deras pressmeddelande är otydligt, liksom intervjun med ägaransvarige Hans Ek i Svenska Dagbladet. De beklagar att fondbolagets beslut att publicera listan uppfattades som ett ställningstagande mot Israel. De ska ändra sitt arbetssätt. De tar bort listan. De ska göra ett ”omtag”. Men när jag frågar SEB om detta även betyder att de ändrat sitt beslut, det vill säga att man inte har sålt eller ska sälja innehav i de 40 företagen och inte ska bojkotta dem, då får jag inget svar.

Låt oss alltså fortsätta ställa dessa frågor till SEB tills vi får ett klart svar. Det kan bli en bra repetition inför juli – då kommer Handelsbanken att redovisa vilka bolag de inte ska investera i framöver …

Ulf Cahn
Generalsekreterare för Förenade Israelinsamlingen/Keren Hayesod. 

Israelkommentar publicerad i Världen idag 21 juni 2017

Förenade Israelinsamlingen/Keren Hayesod

Martin Blecher

17 Juni 2017

• fredsprocess

Det har gått 50 år sedan Sexdagarskriget och Israel fortsätter att sträcka ut en hand till fred och försoning, liksom man gjort 1948 och 1967. Men det palestinska ledarskapet har under de 50 åren gång på gång upprepat sin vägran att erkänna den judiska staten – till stor skada både för Israel och sig själva, skriver Isaac Bachman, Israels ambassadör i Sverige.

I veckan är det 50 år sedan Israels seger i Sexdagarskriget, som dramatiskt förändrade Mellanösterns politiska landskap. I sitt påtvingade försvarskrig mot grannstaternas arméer stod Israel segerrikt och återförenade sin urgamla huvudstad, Jerusalem. Trots dess karaktär av vattendelare är emellertid Sexdagarskriget i mycket mindre grad orsak till dagens realiteter än vad man ofta tror. Den aggressiva militära inringningen av Israel i maj 1967 som utlöste kriget, hade sin grund i det arabiska och palestinska förkastandet av Israels rätt att existera inom några gränser. Denna vägran till erkännande är orsaken till att regionen ännu i dag inte har fred.

År 1947 antog Förenta Nationerna en delningsplan för att skapa två stater – en judisk och en arabisk. Den judiska sidan accepterade delningsplanen men på den arabiska sidan förkastades med stor majoritet tanken på en judisk stat och förslaget avvisades.

Avsikt att utplåna den judiska staten

När sedan Israel den 14 maj 1948 utropade sig självständigt, förklarade dess grannstater krig med avsikt att utplåna den judiska staten och påbörjade en invasion. Efter hårda strider nåddes ett stilleståndsavtal år 1949. Stilleståndslinjerna kom att fungera som de facto gränser mellan Israel och grannländerna Jordanien, Egypten, Syrien och Libanon – men arabstaterna fortsatte sin vägran att erkänna den judiska staten.

Från 1949 till 1967 ockuperades Östra Jerusalem och Västbanken av Jordanien och administrerades från dess huvudstad Amman – medan Gaza-remsan kontrollerades från Egypten. Den judiska befolkningen fördrevs från jordansk-kontrollerat område, inklusive det uråldriga judiska kvarteret i Jerusalems gamla stad, där varenda synagoga blev bombad, vanhelgad och förstörd.

Trots att möjlighet fanns, gjordes då inga försök från arabstaternas eller den lokala befolkningens sida att skapa en palestinsk stat i de områden som kontrollerades av Jordanien och Egypten. Målet var fortsatt att utplåna Israel. Detta var också själva orsaken till grundandet av Palestinian Liberation Organization (PLO), som bildades år 1964 för att ”med vapenmakt åstadkomma Palestinas befrielse”, det vill säga att utplåna staten Israel inom de gränser som de facto rådde före 1967.

År 1967 höll Egypten och de andra arabstaterna som bäst på att förbereda ett utplåningskrig mot Israel. Den syriska armén intensifierade sin artilleri-beskjutning av de israeliska jordbrukarna i Galiléen medan Egypten drog samman sina trupper. Israels premiärminister Levi Eshkol försökte undvika krig då han den 15 maj deklarerade att ”Israel vill klargöra för Egyptens regering att man inte har några som helst aggressiva avsikter mot någon arabisk stat”.

Militär allians

Några dagar senare begärde emellertid Egypten att FN:s fredsbevarande styrkor skulle lämna Sinai-halvön, där de varit stationerade sedan 1956 som en buffert mellan Egypten och Israel – för att sedan sända ett tusental tanks och 100 000 soldater till gränsen till Israel. Kort därefter stängde Egypten också Tiran-sundet för alla israeliska fartyg, vilket var casus belli (en giltig krigsorsak) enligt internationell rätt. Andra arabstater drog också samman trupper längs gränsen med Israel och ingick en militär allians medan man fortsatte att göra hotfulla uttalanden.

Omgivet av fientliga arabiska grannstater som inte gjorde någon hemlighet av sin avsikt att utplåna den judiska staten, hade Israel ingen annan möjlighet än att slåss för sin överlevnad och morgonen den 5 juni slog man ut det egyptiska flygvapnet i ett blixtanfall. Trots att Israel uppmanat Jordanien att hålla sig utanför striderna bombarderade den jordanska armén den 5 juni både israeliska städer och baser från såväl marken som luften – vilket tvingade Israel till svarsåtgärder.

Mot alla odds stod Israel segerrikt i sitt försvarskrig, och kom under stridernas lopp att kontrollera Judéen och Samarien (Västbanken), Golan-höjderna och Sinai-halvön – vilken senare återlämnades till Egypten i utbyte mot den fred som än i dag består.

Tillgång till heliga platser

För första gången sedan Israels självständighet, fick det judiska folket nu tillgång till judendomens heligaste platser och historiska minnesmärken i Jerusalem, inklusive Västra muren och Tempelberget i Gamla stan. En stad där för första gången i historien bekännare av alla religioner nu ägde fullständig religionsfrihet och fritt tillträde till sina heliga platser.

Nu, vid Sexdagarskrigets slut, deklarerade Israel åter att det var villigt att förhandla och kompromissa för fred.

Det arabiska svaret, som lämnades vid Arabförbundets möte i Kartoum den 29 augusti 1967, innebar återigen ett fullständigt förkastande av Israel med mötets beryktade tre ”Nej”. Nej till fred med Israel, nej till erkännande och nej till förhandlingar.

Sedan dess har Egypten och Jordanien erkänt Israel och ingått fredsavtal 1979 och 1994. Vad emellertid det palestinska ledarskapet beträffar, har det under de 50 åren gång på gång upprepat sin vägran att erkänna den judiska staten – till stor skada både för Israel och sig själva.

Vilja till fred och försoning

Israel fortsätter att sträcka ut en hand till fred och försoning, liksom man gjort 1948 och 1967. Den så kallade ”ockupationen” avspeglar inte, såsom visats ovan, någon israelisk expansionism utan är det påtvingade resultatet av palestiniernas och arabstaternas fortsatta vägran att acceptera staten Israels existens. Freden kommer den dag det palestinska ledarskapet förstår att vägen för att uppnå dess mål inte är hat, våld och ett förkastande av Israel utan ömsesidigt erkännande, respekt och samexistens.

Isaac Bachman
Israels ambassadör i Sverige

Debattartikel publicerad i GP 10 juni 2017

Martin Blecher

16 Juni 2017

• Israel i krig

Det är alltså 50 år sedan sexdagarskriget 1967, det som av större delen av arabvärlden men framför allt Israels ärkefiende Egypten var tänkt att göra slut på den judiska staten en gång för alla. Israel hade framgångsrikt försvarat sig efter sin födelse 1948, och efter vapenstilleståndet 1949 höll man ett område som i princip överensstämde med det man tilldelats genom FN:s delningsplan 1947. Men det var mycket svårförsvarade gränser, och på det smalaste stället var landet inte mer än 16 kilometer smalt. Dessutom var Jerusalem delat.
 
Av det ursprungliga Palestinamandatet, det som erövrats av britterna under första världskriget från Turkiet, hade cirka 75 procent redan 1922 skurits bort och gjorts till ännu en arabisk stat – Jordanien. När britterna överlämnade förvaltandet av resten av mandatet till FN 1947, tillsatte FN alltså en kommission som skulle komma med rekommendation om hur detta skulle fördelas. FN föreslog alltså en lösning där de västliga delarna tilldelades den judiska staten, och där Gaza-området och stora delar av Judeen och Samarien (vanligen kallat Västbanken) tilldelades landets arabiska invånare.
 
Det är väl att märka att ingen då talade om en palestinsk nation eller ett palestinskt folk, helt enkelt för att inget sådan hade existerat historiskt. Däremot hade den judiska återuppbyggnaden av landet resulterat i en mycket stor arbetsinvandring från de omkringliggande länderna, och i ett mycket gåtfullt och olycksdigert beslut efter kriget 1948-49 beslöt FN att alla araber som uppehållit sig i landet i 2 år eller mer före 1948 automatiskt räknades som palestinska flyktingar.
 
Efter andra världskriget fanns flera miljoner flyktingar i Europa. Det skedde en enorm folkomflyttning och slutlig assimilering av dessa flyktingar i nya hemländer när krutröken lagt sig, precis som skett efter tidigare krig i historien. Men nu fanns plötsligt en märklig flyktingstatus som dessutom kunde ärvas, och det finns nu palestinska flyktingar i fjärde generationen. Skillnaden mellan andra krig och kriget 1948-49 var att Israels motpart aldrig accepterade dess utgång eller överhuvudtaget erkände landets existens. ”Den sionistiska enheten” var ett vanligt uttryck.
 
Jerusalems status
Jerusalem föreslogs av FN bli en ”öppen stad”. Denna status skulle vara i nio år, och därefter skulle stadens invånare rösta om vilket land de skulle tillhöra. Eftersom judarna hade varit i klar majoritet i staden i nästan hundra år, finns ingen tvekan om hur omröstningen hade utfallit. Argumenten för att östra Jerusalem skulle vara ockuperat av Israel är alltså lika tunga som ett höstlöv.
 
Men när vapnen tystnade 1949, höll judarna den västra delen av staden, medan Jordanien höll den östra, som innehöll Gamla staden och judarnas heliga platser. Gaza-området hölls av Egypten, och Västbanken av Jordanien. Det fanns alltså inga hinder i världen för dessa länder att upprätta en palestinsk stat på dessa områden. Israel hade säkerligen accepterat det, i utbyte mot ett fredsavtal. Men arabländerna hade redan i FN förkastat delningsförslaget och sagt nej till fred och nej till en judisk stat.
 
Nassers roll
Det var aldrig någon tvekan om att det var Egypten och president Nasser som var Israels ärkefiende, med Syrien som god tvåa. Nasser utlöste redan 1956 ett nytt krig då han förstatligade Suezkanalen och stoppade den för israelisk sjötrafik. Resultatet av det kriget var att Israel erövrade Sinaihalvön, men lämnade tillbaka den för att kontrolleras av en FN-styrka. Kriget, där både Storbritannien och Frankrike tillsammans med Israel tog till vapen för att häva den olagliga blockaden av Suezkanalen, upphörde efter att Sovjet hotat att ingripa militärt och ett tredje världskrig hotade.
 
Åren 1949-1967 präglades till stor del av ”nålsticksanfall” in i Israel från Gaza och Västbanken, samt resulterande israeliska räder in i dessa områden. 1967 hette Israels premiärminister Levi Eshkol. Han var en duglig statsman och byråkrat som hade lyckats bygga upp en god infrastruktur i Israel, men han var knappast en ledare som ingav respekt för presumtiva fiender. Egypten och Syrien var nu klientstater till Sovjet, som hade utrustat dessa och andra arabländer med toppmodern krigsutrustning. Även Israel hade rustat, och bland annat köpt stridsflygplan från Frankrike, men landets litenhet gjorde att det framstod som en munsbit för de samlade arabarméerna.
 
Nasser framstod som alltmer segerviss under den militära uppladdning som skedde medan Eshkol gav ett närmast räddhågat intryck under sina offentliga framträdanden. Utgången kändes given, och hela omvärlden höll andan inför den urladdning som skulle bli slutet på den 19-åriga sagan för den lilla återuppståndna judiska staten. Märk väl att ingen i väst gjorde något aktivt för att hjälpa Israel eller garantera att landet överlevde, medan Sovjet öppet agerade rustmästare och militär rådgivare för arabsidan.
 
Den minst villiga i den arabiska militäralliansen var Jordaniens kung Hussein, men han valde att inte spräcka den mäktiga militäralliansen. Israel hade försäkrat honom om att om Jordanien inte anföll Israel, skulle inte Israel anfalla. Men han gick med i kriget, och resultatet blev att Jordanien förlorade inte bara östra Jerusalem utan hela Västbanken.
 
Krigets officiella orsaker
Om man vill söka efter en officiell förklaring till sexdagarskriget, duger det så kallade vattenkriget lika bra som något annat. 1964 blev israelerna klara med ett omfattande, cirka 13 mil långt system av kanaler och pipelines som pumpade vatten från Jordanfloden till Negevöknen. Detta uppfattades av araberna som ett hot eftersom den uppodlingsbara arealen nu växte, vilket möjliggjorde ökad inflyttning av judar. Därför började syrierna avleda Jordanflodens tillflöden på sin egen mark. Israelerna besköt avledningsarbetena, och stridsvagnsslag utkämpades. Till slut blev den israeliska träffsäkerheten för mycket för syrierna, och avledningsprojektet lades ner. Istället påbörjade syrierna en våldsam beskjutning av gårdar och kibbutzer i norra Israel från sina ställningar i Golanhöjderna. I början av april skickades Israels flygvapen upp för att göra slut på artilleribeskjutningen. Syrierna skickade upp sina ryska MiG-plan, men israelerna i sina lättare Mirageplan sköt ner sex av dem utan egna förluster, och flög därefter ett ärevarv över Damaskus. Sovjet förlorade ansiktet, FN kritiserade, araberna rasade.
 
Nasser krävde att FN-styrkorna skulle lämna Sinai, vilket de gjorde utan knot. Det är värt att observera att själva syftet med dem var att agera som en buffert mellan Israel och Egypten och undvika krigshandlingar, men när Nasser krävde det lydde man genast och lämnade Israels hela södra flank öppen. Den israeliska tvehågsenheten gentemot FN förbyttes nu i öppen misstro. (Det är ett förhållande som består än idag, och Israel kommer säkerligen aldrig att låta sin existens vila på några FN-garantier.) På TV kunde man se folkmassor i Kairo, Damaskus och Bagdad som vrålade: ”Död åt judarna.”
 
Sovjet spelade sitt eget spel, och meddelade Nasser den 13 maj att Israel drog samman stora pansarstyrkor vid Syriens gräns och tänkte gå till anfall, något som var helt gripet ur luften. (Sovjets ambassadör i Israel erbjöds att följa med på en tur längs nordgränsen, men vägrade.) Nasser stängde nu Tiransundet för israelisk sjöfart, något som i sig var en giltig krigsorsak och gav israelerna rätten att svara med krigshandlingar. Den 1 juni tillträdde en samlingsregering i Israel med tanke på det dödliga hotet mot landets existens, med Moshe Dayan som försvarsminister. Till arabsidan kom också trupper från Irak, Saudiarabien, Algeriet och Kuwait, men det var aldrig någon tvekan om vilka som var huvudaktörer.

[Artikeln fortsätter i nästa veckas Israelnytt. Då med själva krigsförloppet, de svenska reaktionerna, och krigets efterspel. Redan nu kan Du läsa texten i sin helhet här.]

Bengt-Ove Andersson
AU-ordförande Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Artikeln är nyligen publicerad på Sverige-Israels (före detta) hemsida

Martin Blecher

14 Juni 2017

• Israel i krig
• Bistånd

Villkorande av bistånd till Palestina
av: Boriana Åberg

Fråga 2016/17:1515 och 2016/17:1516 från Boriana Åberg (M) till statsrådet Isabella Lövin (MP)

År 2015 betalade Sverige 416 miljoner kronor i bistånd till den palestinska staten. Delar av det svenska biståndet går dock till att finansiera saker som knappast kan räknas som humanitära insatser eller hjälp till att bygga upp det palestinska samhället. Den palestinska staten ger bland annat ekonomiskt stöd till terrordömda personers familjer, vilket innebär att Sverige indirekt finansierar terrorbrott som i stor utsträckning riktas mot Israel.

Den palestinska staten namnger även med jämna mellanrum nya sjukhus, skolor eller andra inrättningar efter terrorister som dött i samband med sina attacker mot civila. Sveriges regering har varit passiv i sin kritik mot sin palestinska motsvarighet, men det finns länder som inte accepterar glorifierande av terrorism.

Efter nyheten om att ett nyöppnat kvinnocenter på Västbanken namngetts efter en palestinsk terrorist kräver Norge att biståndspengar betalas tillbaka. Det är föredömligt handlat av Norge. Bistånd ska gå till att hjälpa människor i nöd och till projekt som på ett eller annat sätt bygger upp ett samhälle, exempelvis vattenreningsverk eller elverk – inte till att hylla terrorister eller till pensioner till terroristers familjer.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga statsrådet Isabella Lövin:

- Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att svenska biståndspengar som gått till att finansiera den palestinska statens bidrag till terrordömda personers familjer krävs tillbaka?

- Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att svenska biståndspengar till Palestina inte ska användas till att finansiera projekt som glorifierar terrorism eller terrorister?

- - -

Svar från statsrådet Isabella Lövin (MP)

Svar på fråga 2016/17:1515 Återbetalningskrav av bistånd som finansierar terrorism samt fråga 2016/17:1516 Villkorande av bistånd till Palestina av Boriana Åberg (M)

Boriana Åberg har frågat mig vilka åtgärder jag avser vidta för att svenska biståndspengar till Palestina inte ska användas till att finansiera projekt som glorifierar terrorism eller terrorister samt för att svenska biståndspengar som gått till att finansiera den palestinska statens bidrag till terrordömda personers familjer krävs tillbaka.

Jag har tidigare besvarat ett antal liknande frågor om biståndet till Palestina och hänvisar till svar på riksdagsfrågorna 2016/17:126 och 2015/16:418 samt interpellationerna 2014/15:500 och 2014/15:372.

Sveriges bistånd till den Palestinska myndigheten uppgår till cirka 40 miljoner kronor per år och kanaliseras genom den så kallade PEGASE-mekanismen. Nivån på stödet till den Palestinska myndigheten var ungefär densamma under alliansregeringen under föregående strategiperiod för biståndet till Palestina. Det utgår inget svenskt bistånd till den Palestinska myndighetens särskilda kontantutbetalningar till behövande palestinska familjer. Inga biståndsmedel från Sverige eller EU går heller till stöd till palestinska fångar i israeliska fängelser.

Stockholm den 14 juni 2017

_ _ _
Länkar till Åbergs frågor:
http://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/skriftlig-fraga/aterbetalningskrav-av-bistand-som-finansierar_H4111515

http://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/skriftlig-fraga/villkorande-av-bistand-till-palestina_H4111516

Lövins svar

Martin Blecher

13 Juni 2017

• Sverige och Israel
• Bistånd

Trots de många orden för att framställa Diakonia som opartisk och rättvis, bekräftar Wohlfeil att biståndsorganisation är allt annat i relationen till Israel. Det skriver Marcus Jonsson.

Det Joakim Wohlfeil inte nämner i sin text (Dagen den 3 juni) säger mer om Diakonia än det han skriver. FN-organet Unesco används för att förneka den judiska statens existens; historiskt, kulturellt och religiöst. Diakonia har två gånger fått chansen att kommentera detta i Dagen, men Wohlfeil väljer att i stället anmärka på de som är kritiska till FN-besluten och därtill allmänt beskriva hur bra hans organisation är.

Om Diakonia hade menat allvar med något i sina rättvisedeklarationer, hade Wohlfeil fördömt det faktum att Rakels grav gjorts till en muslimsk helgedom av politiska skäl. Men han tiger. Trots att det finns gott om historiska bevis.

Den muslimske geografen Muhammad al-Idrisi beskrev 1154 både hur Rakels grav ser ut och hur den ligger mellan Betlehem och Jerusalem. Under det Ottomanska imperiet fick judar nycklarna och ansvaret för skötseln av graven. Den turkiska makten fastslog 1827 att det var en helig judisk plats.

Graven var därefter under judisk kontroll fram till 1948 då Jordanien anföll den nyligen utropade judiska staten och ockuperade området. Fram till 1967 fick inga judar närma sig platsen, trots att arabförbundet och PLO beskrev den som en judisk grav.

Det är bara 17 år sedan PLO kom med påståendet att Rakels grav är falsk och ursprungligen var platsen för en moské. Sanningen är att den palestinska ledningen har förvanskat historien för att mer effektivt kunna mobilisera sitt folk mot Israel. Det tragiska och djupt allvarliga är att denna lögn sanktionerades av Unesco.

Hanteringen av Rakels grav är troligen det tydligaste exemplet på hur utstuderat politiska krafter arbetar för att förneka Israels närvaro i regionen. Det är ingen slump att den absoluta merparten av länderna bakom denna agenda antingen vägrar erkänna den judiska staten eller saknar diplomatiska förbindelser med Israel.

Dessa länder har insett att de trots ett numerärt övertag inte kan besegra Israel militärt, men de vet att de kan gå segrande ur en votering i Unesco eller andra FN-organ. Det är därför oförsvarligt att den svenska regeringen backar upp den här gruppen.

Wohlfeil menar att det som sker inte kan kallas antisemitiskt. Vad ska det då kallas? Diakonia har inte klargjort sin åsikt om Unesco-resolutionerna. I stället upprepas ståndpunkten att allmän kritik mot den israeliska regeringens politik inte är detsamma som antisemitism. Men jag har aldrig hävdat motsatsen. Tvärtom håller jag med Wohlfeil om att inte begreppet ska urholkas. Jag är därtill angelägen om att förstå hur dagens judehat tar sig uttryck.

FN:s generalsekreterare António Guterres har som bekant sagt: ”Den moderna formen av antisemitism är förnekandet av Israels existens.”

I april fick den tyska förbundsdagen en rapport på 311 sidor från den expertgrupp som noga har definierat antisemitismen och konstaterat att det även finns en Israelrelaterad form. Bland annat ges två exempel; när en dubbelstandard tillämpas och när Israel anklagas för apartheid.

Det första exemplet märks vid varje sammanträde med FN:s råd för mänskliga rättigheter. Den demokratiska staten Israel är en stående punkt på dagordning, medan inget annat land utsätts för samma kritik. Flera av rådets medlemsländer är dessutom diktaturer ökända för sina övergrepp.

Diakonia riskerar att falla på den här punkten eftersom biståndsorganisationen fördömer den israeliska säkerhetsbarriären, men har inte riktat ett ord mot Libanon som i november började bygga en hög betongmur runt det palestinska flyktinglägret Ain al-Hilweh.

Diakonia kräver att Israel ska häva blockaden mot Gaza, men nämner inte Egyptens blockad med en underjordisk mur som är 18 meter djup och sträcker sig en mil. Notera att båda dessa arabiska stater har vidtagit dessa åtgärder för att skydda sig från terrorism.

Även det andra exemplet från den tyska expertgruppen är illa för Diakonia som i egna dokument skriver att Israel skulle ha ett apartheidsystem. När motsvarande åsikt fördes fram i en FN-rapport tidigare i år, krävde FN-chefen Guterres att rapporten drogs tillbaka och författaren fick sluta.

Guterres har med några få uttalanden återväckt tron på världssamfundet. Detsamma kan inte sägas om Wohl­feil och hans biståndsorganisation. Trots de många orden för att framställa Diakonia som en opartisk och rättvis organisation, bekräftar Wohlfeil att denna kristna biståndsorganisation är allt annat i relationen till Israel. Det är skamligt.

Marcus Jonsson­ 
Fd chefredaktör för det fristående kristdemokratiska veckomagasinet Poletik.

Debattartikel publicerad i Dagen 13 juni 2017

Martin Blecher

13 Juni 2017

• Israel i krig
• Förenta Nationerna

Denna vecka kommer det internationella samfundet att markera 50-årsminnet av sexdagarskriget och återföreningen av Jerusalem. Men trots att Israels försvarskrig mot tre arabiska arméer i början av juni 1967 var rekordkort, verkar det som om kriget fortfarande skulle pågå. Det internationella samfundet har nämligen fortfarande svårt att acceptera att det lilla landet Israel mot alla odds segrade över de arabiska arméerna, och som en följd av detta försvarskrig fick Israel nya landområden.

Kriget tog formellt slut redan efter sex dagar, den 10 juni 1967, men fortfarande femtio år senare kräver det internationella samfundet att de av Israel ”ockuperade” områdena ska återlämnas trots att det inte var Israel som startade kriget. Den israeliska ”ockupationen” anses således vara roten till hela Israel-Palestinakonflikten.

Påståendet är felaktigt av två olika orsaker. Man kan enligt folkrätten inte ockupera ett landområde som redan tillhör en juridiskt. Judéen och Samarien hade tilldelats den judiska staten i Palestinamandatet 1922 i det landområde som blev kvar när det ursprungliga mandatet delades i två delar, ett judiskt Palestina (sedan 1948 Israel) och ett arabiskt Palestina, dagens Jordanien.

FN:s delningsplan från 1947 hade däremot förkastats av Israels arabiska grannar och trädde således aldrig i kraft. De landområden som Israel återvann i sexdagarskriget tillhörde därför redan landet enligt folkrätten, efter att ha olagligt ockuperats av Jordanien i tjugo år.

För det andra förbjuder folkrätten uttryckligen anfallskrig. Den säger däremot ingenting om landområden som tillskansas efter ett regelrätt försvarskrig. Ett land, eller en grupp länder, kan således inte starta ett anfallskrig och ifall man förlorar kriget beskylla motparten för ockupation. Folkrätten kan rimligtvis inte förbjuda länder att försvara sig, eller uppmuntra länder att inleda anfallskrig med löftet om att man senare kan få tillbaka alla territorier som man förlorar. Detta skulle vara ett recept för fullständigt kaos där aggressiva stater belönas medan de laglydiga saknar juridisk rätt.

Nu är det därför dags för världssamfundet att acceptera utkomsten av sexdagarskriget.
Javisst, Israels regering har i FN-resolutionen 242 accepterat att vissa landområden ska återlämnas i en fredsöverenskommelse, men anklagelserna om att Israel i dag ockuperar palestinsk mark är felaktigt eftersom de ”ockuperade områdena” aldrig tillhört en palestinsk stat.

När man i internationella sammanhang nästa vecka kommer att upprepa att sexdagarskriget är roten till Israel-Palestinakonflikten så har man därför fel.

Ifall det palestinska folket (egentligen araber bosatta i Palestinamandatet) hade varit intresserad av en egen stat hade en sådan grundats redan 1947 när FN:s delningsplan erbjöd dem allt vad de i dag begär och ännu mera. Man hade med andra ord hela tjugo år, från 1947 till 1967 att skapa en egen stat men det fanns inget intresse. Därför är det intellektuellt ohederligt att påstå att kriget 1967 är konfliktens kärna.

Som utomstående kolumnist är det inte min uppgift att avgöra hur konflikten ska lösas men Israels regering har meddelat att man är beredd på att förhandla med palestinierna om en egen stat, men vidhåller att Jerusalem bör förbli Israels odelade huvudstad, dock så att dagens status inte förändras och Tempelberget bevaras under jordansk administration. Det är ingen orimlig förhandlingsposition.

Efter snart femtio år är det dags för det internationella samfundet att erkänna att sexdagarskriget är över och att Jerusalem är, har varit och alltid kommer att förbli judarnas huvudstad. Detta faktum erkänns, de facto, varje gång som ett statsöverhuvud reser till Jerusalem för att träffa landets regering. Dessa möten sker inte i Tel Aviv utan i Jerusalem. När man lite slentrianmässigt talat om en delning av Jerusalem i öst och väst, glömmer man att precisera att just östra Jerusalem med Västra muren är det historiska Jerusalem som är heligt för det judiska folket. Ifall man anser att Israels krav på Jerusalem är orimligt måste man beakta alternativen, att dela Jerusalem och skapa ett nytt Mekka i Östra Jerusalem där ingen icke-muslim kan komma in.

För dem som vill värna om universella rättsprinciper och värderingar är det därför viktigt att man slår vakt om Jerusalems nuvarande status som en enad stad som är öppen för alla religioner samt även för dem som inte tillhör någon religion. Jerusalems återförening är en händelse som är värd att fira, såväl för kristna, muslimer som för judar.

Tomas Sandell

Nyhetskommentar publicerad i Världen idag 13 juni 2017

Martin Blecher

12 Juni 2017

• BOJKOTT

Under norska LO.s kongress fick ett förslag stöd om ekonomisk, kulturell och akademisk bojkott av Israel. Det är ett mycket olyckligt beslut – och vi ser gärna att svenska LO:s ledning tydliggör att man inte tänker gå i sådan riktning, skriver Ulla Bab Rydbeck, Socialdemokratiska Israelvänner.

På norska LO:s kongress fattade man den 12 maj beslut om att verka för en internationell ekonomisk, kulturell och akademisk bojkott av Israel. Röstsiffrorna var 193 för och 117 emot.

Vi i Socialdemokratiska Israelvänner (SIV) anser att detta är ett djupt olyckligt beslut som på inget sätt bidrar till dialog och lösning av konflikten.

Tanken om bojkott utgår från en partisk och oförsonlig syn på konflikten – att alla vägar är uttömda och endast fördömanden återstår – detta har sällan varit en konstruktiv väg ut ur konflikter.

De som står bakom bojkottsförslaget tar heller inte hänsyn till det våld Israel utsatts för, eller det motstånd mot landets existens som funnits alltsedan staten grundades 1948. Inte heller tas hänsyn till den oförsonlighet, hat och antisemitism som staten Israels motståndare utövar.

Israel ska självklart kritiseras. Den israeliska högern för en politik som inte leder till fred, och utökade bosättningar är självklart att fördöma. Men kritiken är ofta obalanserad utan att ta hänsyn till det ansvar som båda parter i konflikten har.

Den europeiska socialdemokratin har heller inte alltid förmått skilja på staten Israel och den högerpolitik som fått råda alltför länge. Man har inte uppmärksammat den israeliska vänsterns ansträngningar att i trängt läge skapa ett inrikespolitiskt utrymme och samtidigt verka för en förnyad fredsprocess.

Det ska också sägas att detta kongressbeslut inte var vad den nyvalde norske LO-ledaren Hans-Christian Gabrielsen ville se – han argumenterade emot. Även Arbeiderpartiet har gjort klart att de inte stödjer LO:s beslut. Det ursprungliga förslaget innehöll kritik mot Israels bosättningspolitik och även förslag om bojkott av varor från de ockuperade områdena.

Men detta var inte nog för kongressmajoriteten som fick igenom att Norge ska verka för en genomgripande internationell bojkott (beslutet innebär alltså inte att Norge själv ska ta dessa ställningstaganden omedelbart, men det visar på en klar inriktning).

Även i Sverige – både inom och utom socialdemokratiska led – har det lyfts förslag på bojkott av Israel på samma sätt som norska LO nu fattat beslut om.

Vi i SIV vill motverka denna utveckling – vi tror inte att bojkott är lösningen på konflikten – vi tror på att upprätthålla dialog, även med stater som leds av en politisk rörelse som vi är främmande inför.

Isolering leder bara till att staten Israel känner sig ansatt av en fientlig och oförstående omvärld. Framför allt den israeliska högern utnyttjar det faktum att Israel upprepat och ensidigt kritiseras. Med det följer att opinionen går högerut – vilket blockerar möjligheten för en fredsuppgörelse och en palestinsk stat.

Det försvårar också för den israeliska socialdemokratin som inrikespolitiskt kläms mellan å ena sidan en allt vulgärare höger understödd av de ultraortodoxa och å andra sidan vänstern som parlamentariskt har föga stöd i opinionen. För att kunna förändra måste man ha folkflertalet i Israel med sig.

Vid svenska LO:s kongress 2016 förekom inga  motioner med krav på bojkott av Israel – det var bra – vi i SIV vill gärna se att LO:s ledning tydliggör att man inte vill se en utveckling inom svenska LO som leder till ett liknande beslut i Sverige som det norska LO nyligen fattat, utan att man istället uttalar att man vill verka för utökad dialog politiskt och fackligt mellan arbetarrörelsen i Sverige och Israel.

Sverige och Norge bör gemensamt verka för en tvåstatslösning, undvika ensidighet i debatt och agerande, och vi bör upprätthålla goda relationer med båda parter. Så var fallet när våra länder ledde fredsförhandlingar inför Osloavtalet, och efter förhandlingarna i Camp David.

Den som skriker högst och mest är sällan den som åstadkommer mest!

Ulla Bab Rydbeck

Insändare publicerad i Arbetet 12 juni 2017

Socialdemokratiska Israelvänners hemsida och sida på facebook:
http://www.s-israelvanner.se/ 
https://www.facebook.com/s.israelvanner 

_
Läs även Ulla Bab Rydbeck och Kristofer Åberg för SIV i tidningen ETC 9 juni 2017: Solidaritet med den israeliska vänstern ger fritt Palestina