Återigen, dimridåer om flyktingar, Israeler och araber, gränsändringar och vem som är ansvarig för detta.

 Utifrån författare Fayad El-Natours inlägg i frågan om Israel som rasistisk stat/statsbildning och brist på medborgerliga rättigheter så kan det vara på plats att gå igenom lite av vissa historiska skeenden i världen under 1900-talet.

När krig gjort att gränser ändrats har i många fall flyktingströmmar uppstått. Sovjet invaderade Tyskland 1945, man annekterade delar av Polen på vägen, fördrev ett stort antal miljoner Polacker västerut, och därefter flyttade man in Polen på tidigare tyskt område, (Odra-Neisselinjen) Dessutom så togs det så kallade Sudetenlandet bort från tyska områden. Detta renderade i en fördrivning av närmare 14 miljoner tyskar som fick 1-3 dygn på sig att gå västerut, mot de tyska restområdena. Det sönderbombade Tyskland och Polen fick då ta hand om sina medborgare från de fördrivna områdena som Sovjet lagt under sig. Trots enorma vedermödor så fick det tyska folket ta hand om sina medborgare. Sammalunda skedde med Polen och deras fördrivna.

I fallet med krigen i Mellanöstern så verkar det vara andra regler som gäller. Det finns närmare 20 stater som bebos av araber där språket och kulturen är arabisk, oftast med muslimsk majoritet i befolkningen. När de arabiska länderna som anföll staten Israel under de olika krigen från 1940-talet fram till 1973, och förlorade, så valde vissa grupper av araber, som då bodde inom israeliska områden, att på inrådan av de anfallande arabstaternas ledare, att fly, för att de blev lovade att få återkomma när segern var vunnen.

Men de förlorade krigen, gränser ändrades, judar som bodde i arabstater fördrevs, men ingen av de krigförande arabstaterna tog något som helst ansvar för de arabiska medborgare som de ansåg sig gått ut i krig för! De inrättade flyktingläger och vägrade att låta dem som flytt integrera sig och erhålla medborgarskap och integreras i dessa arabländer. De hölls i ett limbo.

De fick med sig FN (och startade UNRWA) för att permanenta detta limbo och hålla alla de som flytt som statslösa medborgare! De erbjöds inte möjligheten att få återetablera sig i till exempel Jordanien, Egypten, Syrien, Irak, Saudiarabien, Emiraten eller Libyen.

Israel har fått delar av öknen att blomma. Om arabländerna väljer att samarbeta med Israel kan de få ta del av den utveckling som gjort tidigare obeboeliga delar av Israel beboeliga och skapa motsvarande bosättningsmöjligheter i sina länder för de araber som anser sig vara på flykt. Många arabiska områden inom israel uppskattar inte när det bor judar i området. De vill hellre ha det som 'Judenrein'.

De polska och tyska flyktingarna fick återetablera sig i sina kvarvarande territorier. Det är dags att länder som ansvarar för olika kring mot Israel också tar ansvar för de så kallade palestinaflyktningarna. Att låta flyktingskapet gå i arv är grymt och hänsynslöst, och ansvaret för detta är inte Israels, de har försvarat sig och gränser har ändrats, sånt sker i krig. Det är en risk som en anfallare får ta. Israel har återlämnat stora områden av Sinaihalvön efter fredsavtalet med Egypten. Så ibland kan gränser till viss del återställas, men ibland består en gränsändring.

Staten Israel har sedan 1948 tagit ansvar för alla judiska flyktingar och fördrivna världen över när helst judar fördrivits eller hotats av utrotning. Det skedde exempelvis under 1980-talet när dåvarande Sovjet förtryckte judiska sovjetmedborgare.

Av: Hans Brandt
Artikeln publicerades i Vestmanlands Läns Tidning 13 augusti 2021 

 

Hur illa man än kan tycka om situationen på marken i Israel och Palestina, missar Gunnar Olofsson en simpel aspekt: bägge parter har rättmätiga anspråk och den territoriella frågan ska lösas genom förhandlingar mellan parterna, skriver Martin Blecher generalsekreterare för Vänskapsförbundet Sverige Israel.

Ben & Jerrys agerande att sluta sälja glass i Israel kom vid en intressant tidpunkt.

Raketerna och granaterna hann precis tysta, mellan Israel och huvudsakligen Hamas, innan de anställda israeler och palestinier som arbetar på Ben & Jerrys fick veta att de inte skulle ha något arbete att bege sig till när Unilevers kontrakt löper ut.

Ställningstagandet från Ben & Jerrys var intressant av två aspekter:

Samtliga av de anställda vid Ben & Jerrys fabrik befinner sig inom räckvidd för de raketer och bombardemang som skjuts från Gaza. Likt de palestinier som var offer för israeliska attacker mot Gaza , var de anställda på Ben & Jerrys offer för palestinska attacker mot Israel från Gaza.

Ben & Jerrys i Israel anställer, likt många andra företag, både israeler och palestinier. Palestinierna anställda hos Ben & Jerrys hade israeliska löner och israeliska anställningsvillkor. Vilka löner och anställningsvillkor föredrar palestinierna själva om man tillåts att gissa?

De som vill tro att en bojkott tenderar att endast slå åt ena hållet har alltså fel. Sodastream anställde både israeler och palestinier. När Sodastream tvingades flytta valde företaget att istället för att ta in palestinier att ta in syriska flyktingar.

Varje bojkott som endast gäller Västbanken och Östra Jerusalem väcker frågor om dubbelmoral. Ben & Jerrys säljer exempelvis glass på Cypern som också är under territoriell dispyt.

Jag har ännu inte sett en bosättningsbojkott som omfattar alla omtvistade territorier runt om i världen snarare än bara judiska bosättningar på Västbanken. Om Ben och Jerrys eller något annat företag ville göra detta som en bred princip snarare än att handla om Israel, skulle det vara klokare att formulera en global policy som är allmängiltig.

Något som oftast ”dribblas” bort och förtigs i debatten:
Både Israel och Palestina har rättmätiga anspråk till områden. Dispyten mellan Israel och Palestina ska lösas genom förhandlingar. Det är en unison ståndpunkt från världssamfundet.

Med tanke på ovanstående ståndpunkt skulle en bojkott skapa en inkonsekvens i politiken.

Slutligen, det är ingen hemlighet att Gunnar Olofsson har en förkärlek till ord (och därmed jämförelser) som tillämpas för, och i, fel kontext.

Israel och Palestina är två separata folk spunnet ur två separata rörelser, med två separata ambitioner och med rättmätiga anspråk.

Världssamfundet vill inte se Israel och Palestina distansera sig ännu mer utan närma sig ,varandra, och, i sina positioner. Samtal, inte bojkott, då är tillvägagångssättet att gå. 

Artikeln publicerades i Värmlands Folkblad 12 augusti 2021 


 

En bojkott av något, hur den bojkotten än yttrar sig, väcker oftast fler frågor än vad det tenderar att ge svar. Därför är det också fel väg att gå, skriver Martin Blecher, generalsekreterare för Vänskapsförbundet Sverige Israel.

Israels belackare har för vana att nyttja ett språkbruk mot landet som man inte ser riktas mot andra länder, eller mot olika länder som befinner sig i territoriell dispyt med varandra.

Tydliga skillnader

Låt oss därför börja med det som särskiljer länderna Israel och Palestina från exempelvis Apartheiden i Sydafrika.

Israel och Palestina är två separata folk spunnet ur två separata rörelser med två separata ambitioner.

En hel palestinsk generation har vuxit upp under skolor styrda av palestinska myndigheten och under Hamas-styre.

En person som är född när palestinierna började förvalta sina egna angelägenheter i en ny myndighet enligt Osloavtalen är nu 25 år gammal.
Någon som är född i Gaza när Hamas tog makten kommer snart att avsluta gymnasiet.

En majoritet av världens länder (70-80 procent) har erkänt Palestina som stat. Det betyder att man erkänt ett separat territorium, en separat befolkning och framförallt separat styre.

Tveksam strategi

Nu till frågan om bojkott mot endera parten är rätt strategi.

Först väcker varje bojkott som endast gäller Västbanken och Östra Jerusalem frågor om dubbelmoral. Ben & Jerrys säljer exempelvis glass på Cypern som också är under territoriell dispyt.

Jag har ännu inte sett en bosättningsbojkott som omfattar alla omtvistade territorier runt om i världen snarare än bara judiska bosättningar på Västbanken. Om Ben och Jerrys eller något annat företag ville göra detta som en bred princip snarare än att handla om Israel, skulle det vara klokare att formulera en global policy och införa den där så är tillämpligt.

För det andra, med tanke på att det internationella samfundets ståndpunkt är att Västbankens permanenta status ska förhandlas fram mellan Israel och Palestina, skulle en bojkott skapa en inkonsekvens i politiken.

Palestinierna anställda hos Ben & Jerrys hade israeliska löner och israeliska anställningsvillkor.

För det tredje som, sedan tidigare, visat sig med israeliska industrier anställer man både israeler och palestinier. Så är även fallet med Ben & Jerry. Palestinierna anställda hos Ben & Jerrys hade israeliska löner och israeliska anställningsvillkor. Vilka löner och anställningsvillkor föredrar palestinierna själva om man tillåts att gissa?

Slutligen, med tanke på historien om bojkotter mot judar, är det svårt att inte anse det vara ett avskyvärt tillvägagångssätt. Detta är uppenbarligen ett känslomässigt argument snarare än ett politiskt, men det är likväl ett som man bör visa respekt inför.

Artikeln publicerades i Göteborgsposten 10 augusti och var en replik på Gunnar Olofssons artikel "Följ Ben & Jerrys exempel - sluta stödja Israels ockupation den 8 augusti 

 

Gunnar Olofsson slår på stora bongotrumman och kallar Israel för både det ena och andra. Resonerandet tycks bygga på att ta lösryckta paragrafer i Israels antagna Nationalstatslag och sedan inte sätta dem i sammanhang. Det är inte bara slarvigt underbyggt utan också intellektuellt ohederligt.

Låt oss därmed bryta ned resonemanget.

Att Israel refererar till sig själv som en judisk stat kan väl knappast vara kontroversiellt om man läst det minsta historia och vet att europeisk och islamsk antisemitism lett till närmast utrotning av världens judenhet vid upprepade tillfällen. Den mer intressanta frågan att ställa sig blir rimligtvis: Hade Israel haft behov av att definiera sig som en judisk stat om judarna som civilisation lämnats i fred av sin omgivning?

Gunnar Olofsson verkar ha svårigheter med att förstå att i Israel, liksom andra nationalstater, existerar en majoritets- kontra minoritetsdynamik. Den slovakiska konstitutionen inleds med orden "Vi den slovakiska nationen”. Liknande formulering står att finna i den lettiska konstitutionen.

Att Israel har en stor minoritet som inte är judisk kan jämföras med det faktum att USA har en stor latinamerikansk minoritet och att deras språk naturligtvis inte har företrädesrätt i konstitutionen. Baskerna i Spanien är ett annat exempel.

I världen idag identifierar sig 20 länder som islamiska stater. 22 länder identifierar sig som kristna. Likväl är det bara en etnoreligiös stat och en grupp Olofsson verkar störa sig på. Det finns ett ord för sånt.

Martin Blecher

Generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige - Israel

 

Gunnar Olofsson, aktivist för Palestina-grupperna, sprider myter och lögner om Israel i syfte att demonisera den judiska staten, nu senast i VLT den 3 augusti, under rubriken ”rasistisk demokrati”.

Han börjar med att kritisera nationalstatslagen som fastställdes av Knesset 2018. Han menar att den diskriminerar icke-judiska medborgare. Detta är rent nonsens. Denna lag slår bara fast det självklara, att Israel är en judisk nationalstat. Detta stod redan i självständighetsförklaringen från 1948.

Lagen bekräftar bara den praxis som rått i Israel sedan staten bildades. Judarna, världens mest förföljda folk, behöver helt enkelt ett land i världen där de kan styra sina egna öden. Men alla medborgare i Israel är lika inför lagen och har samma rättigheter. Det finns många exempel på palestinska araber, som valt att lämna de palestinska områdena för att få uppleva demokrati och ökad trygghet i Israel. Arabiskans ställning i Israel har heller inte förändrats, tvärtom finns det en garanti i lagen för att bevara arabiskans status.

Flyktingfrågan är ett stort och komplicerat ämne, där det finns mycket att kritisera på båda sidor. I debatten glömmer man ofta bort att hundratusentals judar tvingades fly till Israel från sina hem i arabländerna i samband med självständighetskriget. Den palestinska sidan talar om en fördrivning, men i verkligheten lämnade de flesta palestina-araber sina hem 1947-48 efter uppmaning från sina egna ledare. Däremot tvingades den judiska befolkningen i Jerusalem att lämna sina hem i kriget utan att kunna återvända så länge östra Jerusalem var ockuperat av Jordanien.

De palestinska områdena är helt fria från judar, medan Israel som sagt har 20 procent icke-judar som medborgare. Så de som försvarar den palestinska sidan bör akta sig för att tala om Israel som apartheid-stat. Israel är ett mångkulturellt samhälle och en levande demokrati, där arabiska/muslimska partier även tar plats i Knesset. 

Den palestinska sidan avslöjade sina verkliga ambitioner i samband med en demonstration emot nationalstatslagen i Tel Aviv 2018. De tågade genom staden med palestinska flaggor och stridsrop om att ”befria Palestina” med blod och eld. Det handlade alltså inte om att göra lagen mer inkluderande, eller om politiska och sociala rättigheter, utan om att utplåna den judiska staten.

Stefan Sturesson

Ordförande Vänskapsförbundet Sverige-Israel Mälardalen


Artikeln publicerades den nionde augusti i VLT den tredje augusti.


●Tisdagen den 19 oktober kl 19:00:

Hur Israel byggdes – och fortfarande byggs – av frivilliga organisationer” Ulf Cahn – generalsekreterare för Förenade Israelinsamlingen (Keren Hayesod).

I Sverige tänker vi på insamlingsorganisationer som kompletterande verksamheter vid sidan av den offentliga myndighetsapparaten. Men när Ben Gurion 1948 proklamerade den judiska staten fanns den redan startklar, uppbyggd av frivilliga krafter. Än i dag har ”civilsamhället” i Israel en helt unik roll. Magen David Adom är inte en ”extra” kraft som svenska Röda korset. MDA svarar för hela Israels ambulansverksamhet och blodförsörjning. Många svenskar har arbetat på kibbutzer. Men vad sägs om att vara frivillig i IDF, Israels försvarsmakt? Mötet kommer att hållas i Tabernaklet, Storgatan 39, Göteborg och via Zoom. Föranmälan krävs

Kontakt: Vänskapsförbundet Sverige – Israel, Västra avdelningen: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Hemsida: www.sverigeisraelvast.se

Ordförande: Jörgen Knudtzon, epost: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den., 0706–697157

Vice ordförande: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den., 0705–401226

Kassör: Carina Peleg 

● Tisdagen den 16 november kl 19:00:

Paul Widén som är journalist med bas i Israel kommer att föreläsa via Zoom. Ämnet är inte fastställt. Vi återkommer med mer information

 

● Tisdagen den 7 december kl 19:00:

”The War of Return, How Western Indulgence of the Palestinian Dream Has Obstructed the Path to Peace” Einat Wilf som tillsammans med journalisten Adi Schwartz skrivit boken med denna titel.

Dr. Einat Wilf (fil. dr. i statskunskap), är tidigare politiker i Knesset som arbetat med både Shimon Peres och Ehud Barak. Hon växte upp med drömmen om en tvåstatslösning. I boken visar författarna tydligt hur detta aldrig varit den palestinska rörelsens mål utan att utplåna Israel. Miljoner människor har cyniskt tvingats leva som flyktingar för att hålla en orealistisk dröm om ”återvändande” vid liv. Västvärldens flathet mot denna dröm har hindrat freden. Einat Wilf medverkar via Zoom och talar engelska – ingen tolkning.

Mötet kommer att hållas i Judiska församlingen, Östra Larmgatan 12, Göteborg och via Zoom.

Föranmälan krävs. Klicka på länken här och anmäl för att delta i detta möte

Observera att sista dag för anmälan för deltagande via Zoom är på söndag kl 23,59. För fysiskt deltagande är det redan nu på onsdag kl 23.59.

 

Under de elva dagar som stridigheter mellan Hamas och Israel varade dog tolv israeliska civila och en israelisk soldat. 312 civila och tre soldater skadades.
På Gaza rapporterade det Hamas-styrda hälsoministeriet 256 döda där ledare för Hamas sade att endast 80 var kombattanter.

FN:s kontor för koordinering av humanitära affärer (OCHA) angav att ”åtminstone 253 palestinier hade dödats varav 129 var civila.”
Om de siffrorna är korrekta skulle det innebära att antal döda kombattanter var 124, nära en 1:1 ratio, vilket är häpnadsväckande i termer av civila dödsoffer i samband med urban krigsföring.

Informationscentret för underrättelse och terrorism i Israel redogör för att nio barn och tio vuxna dödades av palestinsk raketbeskjutning.  Om detta skrev OCHA att ”resultatet var att Hamas dödade sina egna civila och förstörde infrastruktur.”
Just detta är viktigt att förstå för att det tenderar att inte tas upp medialt: Inte alla dödsoffer i Gaza  var en konsekvens av israelisk beskjutning.

Minst 680 palestinska raketer landade inne i Gaza. Detta motsvarar cirka 15 % av de totala palestinska raketbeskjutningarna.

Huvudansvarige för UNRWA i Gaza Matthias Schmale sade i israelisk television att israeliska flygattacker var” precisa” och ”träffade inte, med några undantag, civila mål”. Ironiskt nog tvingades Schmale senare be Hamas om ursäkt för detta uttalande.

Några av de strategier israeliska försvarsstyrkor tillämpar för att undvika civila offer:

  • Telefonsamtal, om behov av utrymning, på arabiska, till boende nära operativa mål
  • Flygblad
  • ”Tak-knackande” som ett sätt att förmå folk att utrymma

Tittar man på tillvägagångssättet för Hamas, islamiska Jihad, Al Aqsa moskéns brigader så är kontrasten tydlig när det gäller strategi och utförande.

Dessa grupper placerar ramper för missilavskjutning, granater, vapenförråd och tunnelsystem i civila områden. Terrortunnlar har hittats under skolor, lägenhetsbyggnader och i närhet till sjukhus.

Pressackrediterade har under hot tvingats att acceptera vapen för Hamas inne, och omkring, pressbyggnader.

Det tveklöst mest eländiga med stridigheter är dödandet av barn. Informationscentret för underrättelse och terrorism i Israel identifierade 62 dödsoffer under 16 år som dödades. Dock dog nio av dessa av felriktade raketer från Hamas.

I samband med den senaste konflikten rapporterade internationell media om dels en 15 åring som dog och dels om en 20-åring som dog. Var låg då felet i själva rapporteringen kan man fråga sig?
För det första att internationell media underhöll det faktumet att 15 åriga Muhammad Suleiman var bekräftad medlem av Hamas som deltog i stridigheterna mellan Hamas och Israel.
För det andra, den 20-åring som dog, som enligt internationell media, var ett palestinskt ”barn” var Khaled al- Qanou, också han bekräftad medlem av Hamas som deltog i stridigheterna mellan Hamas och Israel.
 
Det är rapporterat sedan tidigare att många yngre redan är kombattanter under Hamasregim. Enligt organisationen Koalitionen för att rädda palestinska barnsoldater har minst 160 minderåriga dött grävandes tunnlar för Hamas och minst 29 har dött som självmordsbombare.

Hamas hyllar närvaron av unga i sin väpnade gren, uppmuntrar till en kultur av jihad och martyrskap från ung ålder i sin utbildning och media.

Slutligen, vad säger då allt detta?
Att bakom siffror döljer sig alltid en kontext och en historia värd att berättas.

* Den text som publiceras i Israelnytt är information vars sammanställning baseras på nedanstående källor.


https://www.timesofisrael.com/73-year-old-israeli-woman-who-fell-in-rocket-shelter-dies-of-injuries/

https://www.timesofisrael.com/liveblog_entry/magen-david-adom-12-killed-in-israel-in-rocket-attacks-312-injured/

https://www.terrorism-info.org.il/en/an-analysis-of-the-names-of-gazans-killed-during-operation-guardian-of-the-walls-indicates-that-about-half-of-them-were-terrorist-operatives/

https://apnews.com/article/hamas-middle-east-israel-israel-palestinian-conflict-health-0938cfdc6be430b9afe7cdbd43c7e7eb

https://reliefweb.int/report/occupied-palestinian-territory/gaza-hamas-and-risk-civilian-life-during-operation-guardian

https://www.jpost.com/arab-israeli-conflict/gazans-outraged-after-unrwa-director-says-idf-strikes-were-precise-669090

https://www.nytimes.com/2014/07/09/world/middleeast/by-phone-and-leaflet-israeli-attackers-warn-gazans.html

https://www.theatlantic.com/international/archive/2014/11/how-the-media-makes-the-israel-story/383262/

https://www.jpost.com/Arab-Israeli-Conflict/NGOs-call-for-public-support-in-ending-use-of-Palestinian-child-soldiers-617332

https://www.jpost.com/arab-israeli-conflict/hamas-continues-recruiting-child-soldiers-so-where-is-the-condemnation-672163

Då och då svarar jag på insändare eller debattartiklar som syftar till att beskriva varför Israel och Egypten (i dessa insändare och debattartiklar lyser dock Egyptens blockad ofta med sin frånvaro) måste häva blockaden mot Gaza.

Israels och Egyptens blockad mot Gaza uppkom som en konsekvens av Hamas blodiga maktövertagande 2007 då flera hundra palestinier dödades interna strider mellan Fatah och Hamas. Få tycks bekymra sig över att enklaven styrs av Hamas. Hamas är en terroriststämplad organisation som vill utplåna Israel. Världssamfundet har också ställt tre krav på rörelsen:

  • Erkänn Israels existens
  • Erkänn ingångna avtal
  • Ta avstånd från våld

14 år senare är inget av detta krav uppfyllt. Ovan skrivet är bara en av många problem med Gaza.

Man kan, och, ska, inte lämnas oberörd över palestiniernas öde i Gaza. Däremot är lösningen inte helt enkel.

Palestinska myndigheten, det vill säga den fraktion som har ansvar för det palestinska självstyret på Västbanken och som leds av Mahmoud Abbas, anser att de bör vara den enda parten med kontroll över återuppbyggnaden och att alla finansiella medel måste kanaliseras genom den egna regeringen.
Hamas, som styr enklaven Gaza, motsätter sig detta.

I samband med diskussionen om återuppbyggnaden av Gaza anklagar båda palestinska grupper för att sätta sina egna intressen framför det palestinska folkets.
Den israelisk- arabiske journalisten Khaled Abu Tomeh har skrivit att en del palestinier har initierat en kampanj". Kampanjen är tänkt som en uppmaning till gulfstaterna att inte ge Palestinska myndigheten och dess president Mahmoud Abbas pengar för Gazaremsans återuppbyggnad.
För Israel ligger intresset dels i att låta så mycket förnödenheter och annat komma in och dels se till att föremål som har "dubbla" syften och användningsområden (cement exempelvis) begränsas så länge Hamas styr enklaven.

                                             ***
Vad vann Hamas på senaste utnötningskriget?
En del betraktare menar att Hamas begick ett misstag när man beordrade raketer mot Tel Aviv och andra platser i Israel. Egyptens roll i remsan återstår att se men ett tätare samarbete mellan Israel och Egypten är sannolikt att vänta.  
Det spekuleras i att Israel nu gavs en ursäkt till att distansera sig mer från enklaven.
Ju mer Israel distanserar sig från att släppa in varor och pengar i Gaza, desto mer kommer Egypten mot sin vilja att bli involverad. 
Under flera år undvek Egypten bestämt att ta något ansvar för Gaza, för att istället agera som politisk medlare. 

Man måste ändå fundera över huruvida Hamasledaren Yahya Sinwar reflekterade över vad som skulle kunna bli konsekvensen när han valde att attackera Israel den 10:e maj. Det är otänkbart att ledarskapet i Hamas inte blir uppdaterade om Gazas ekonomi, på daglig basis.

Israel släpper nu in varor av humanitär karaktär och bränsle i begränsad omfattning. Israel har också utfärdat tillstånd till tusen fiskebåtar som försörjer 35.000 människor i Gazaremsan och tillåtit jordbruksexport till Västbanken.  
Detta sätter press på Egypten. President Abdel Fattah Al- Sisi har utlovat en halv miljard dollar. Även om varorna som kom in från Egypten fyrdubblades efter stridigheterna i maj är det inte alls samma kvalitet som de varor som kommer från Israel. 

Dagarna före stridigheterna förde COGAT -israeliska försvarsstyrkornas sambandscentral samtal med Hamas om en rad ekonomiska projekt för Gaza. 
Åttonde maj, två dagar före stridigheterna bröt ut, kom bägge sidor överens om en mekanism för att underlätta inträde av varor till Gaza, och en ny pipeline som skulle öka vattentillförseln till Gaza.
Avancerade diskussioner ägde också rum om byggandet av fiskfarmar längs Gazas kustlinje, byggandet av en stor bränslereservoar för att förhindra framtida elavbrott och arbetet med en gemensam industriell zon vid gränsövergången Karni.
I det ögonblick raketer avfyrades från Gaza mot israeliska byar och städer avstannade alla kontakter. Israels försvarsetablissemang rekommenderade politikerna att förändra attityden mot Hamas.

Israel har redan förklarat att man vägrar låta kontanter komma in i Gaza, med fruktan att dessa kontanter hamnar i Hamas fickor.

I början av 2022 kommer Israel ha färdigbyggt det nya förstärkta stängslet mot Gaza. Den underjordiska barriär som hindrar terrortunnlar från att grävas in till israeliskt territorium är redan komplett.

Vad som var, är inte längre lyder budskapet.
 
 

Förra året i augusti gick vi in i en ny era:  Ett 70-årigt dödläge byttes ut mot en era av mer samexistens. Undertecknandet av Abrahamavtalen mellan Förenade Arabemiraten och Israel som jag hjälpte att mäkla i var ett fräckt, modigt drag vilket lovade att slutligen åstadkomma framsteg där allt annat hade misslyckats.      

Efter den senaste konflikten med Gaza, trodde många att Abrahamavtalen var dött. Var någonstans var den utlovade freden, med raketeter flygande?    

Till dessa skeptiker vill jag säga, titta på det större sammanhanget. Abrahamavtalen handlar inte om emiraters eller israelisk framtid utan hela regionens framtid.    

Sanning är, att Mellanösternkonflikten inte är mellan israeler och palestinier utan mellan Israel och Iran.  Fråga er själva vem som tjänar på denna konflikt? Det palestinska folkets rättigheter och hopp har kidnappats av Hamas att tjäna en iransk agenda.   

Och det är mot iransk extremism som vi måste fortsätta kämpa.   

När ledarskapet för Förenade Arabemiraten bestämde sig att gå vidare med Abrahamavtalen, gjordes det med en strategisk vision inte bara för Förenade Arabemiraten utan för hela regionen. Skeptiker trodde att avtalet var kopplat till Trump-administrationen, som om det bara skulle tyna bort med nästa administration. Men det finns ingen väg tillbaka. Vi går framåt med full fart och har redan sett ökat värde av att ha sådana initiativ, inte bara för Förenade Arabemiraten och Israel, utan för hela regionen.    

Sedan tillkännagivandet av Abrahamavtalen, har vi sett att vi kan bygga broar av tillit och respekt.    

Vi i Förenade Arabemiraten hade lagt grunden: vi hade redan ändrat utbildningssystemet och narrativet av religiösa personer, förberett vårt folk för vägen mot fred.  

Men detta är inte bara om oss. Folket i regionen längtar efter förändring, inte minst bland det palestinska folket, som är desperata efter nya ledare, ledare som kan röra sig bortom en rigid regim med en agenda som missbrukar det folk de regerar över.    

För att detta ska hända, måste vi också bekämpa propagandakriget – det där israelerna förlorade i den senaste omgången av stridigheter mellan Israel och Hamas. Jag såg skildringar inte bara från Mellanöstern utan även från väst, som representerade ett skifte.     

Ett av de största misstagen i denna skildring, som jag såg upprepas i media om och om igen, var sättet de talar om Gaza som om det är ockuperat av israelerna. Det är det inte: Det är ockuperat av Hamas. Och det palestinska folket lider i Gaza på grund av Hamas, inte på grund av israelerna.    

Tyvärr, även om propagandan från Hamas och Iran inte är sann, är den nu dominerande.   

Fortfarande, finns anledning att vara hoppfull. 20 år sedan var den palestinska frågan prioritet nummer ett i regionen. Nu ser människor i gulfstaterna annorlunda på saken. Vi bryr oss fortfarande. Vi stödjer fortfarande palestinierna. Vi tror på en tvåstatslösning. Men folket i gulfstaterna tycker inte längre att detta ska komma på bekostnad av vårt nationella intresse. Många aktivister svarade till Hamas och Jihad- influerad media och inlägg på sociala media med att säga, vi bryr oss om palestinierna – men vi bryr oss inte om dessa terroristorganisationer.     

Vad allmänheten inte förstår är vem som är bakom så mycket av den media de läser – vem det är som finansierar denna missriktade skildring, vilken endast tjänar till att skydda Hamas, och i slutändan Iran.    

Den senaste konflikten med Gaza borde vara det sista kriget. Vi borde alla lära oss att tala ett språk: fredens språk. Nu är tiden kommen att gå från ord till handling.    

Hamas och det palestinska ledarskapet har kapat tänkandet hos två miljoner palestinier för att sälja deras politiska och terroristagendor. Vi vill att det palestinska folket ska åtnjuta det vi åtnjuter, att ha det vi har, och skapa en bättre framtid för en ny generation. Men vi måste göra detta tillsammans, med alla intressenter i regionen, från icke statliga aktörer till skolor, religiösa ledare och regeringar.    

Vi kan inte göra det ensamma.     

Dr Ali al Nuaimi är ordförande i Kommittén för försvarsfrågor och inrikes- och utrikesrelationer i Förenade Arabemiratens nationalråd, en representativ lagstiftande församling vars 40 medlemmar, hälften indirekt valda och hälften utsedda, tjänar som rådgivare till emiratets ledarskap.  

https://www.newsweek.com/i-helped-broker-abraham-accords-its-time-free-palestinians-hamas-iran-opinion-1598198  

Översättning: Bengt-Ove Andersson 

 

Varje vettig människa vill att blockaden mot Gaza ska upphöra. Men Gunnar Olofsson söker inte efter svaren på frågan över varför en blockad överhuvudtaget existerar, skriver Martin Blecher generalsekreterare för Vänskapsförbundet Sverige Israel i en replik på debattinlägget Blockaden av Gaza måste få upphöra och ockupationen få ett slut! från den 14 juni. 

Det råder ingen tvekan om att civilbefolkningen i Gaza är utsatt för begränsningar. Det råder heller ingen tvekan om att militanta grupper utgör ett hot mot Israel, både på land och till havs. Att försöka förlika dessa två verkligheter är inte alltid så lätt, även om Gunnar Olofsson vill få läsaren att tro det motsatta.

Israel har infört blockad av Gaza, sedan Hamas, som har svurit att förgöra Israel, tog territoriet från den internationellt uppbackade Palestinska myndigheten 2007.

Blockadens syfte är att förhindra att vapen och annan militär utrustning kommer in i Gazaremsan.


Sedan Hamas bildades 1987 har gruppens hemliga väpnade gren – som arbetar jämsides med en mer synlig politisk organisation – utvecklats från en liten milis till vad Israel beskriver som en ”halvt organiserad armé”.


2007, när Hamasterroristerna kastade ut den Palestinska myndigheten från Gaza och tog över kustremsan genom en våldsam kupp, införde Israel och Egypten en fast blockad. Enligt israelisk militär fortsatte smugglingen och tog fart efter att Mohammed Morsi, en islamistledare och Hamasanhängare, valdes till president 2012, innan han störtades av Egyptens armé.


För att producera raketer framställer Hamas kemister och tekniker drivmedel genom att blanda gödning, oxidator och andra ingredienser i sina improviserade fabriker. Viktiga komponenter tros fortfarande smugglas in i Gaza genom en handfull tunnlar som fortfarande är i funktion


Vad som nu cirkulerar är en idé- det är ännu inte en plan- om ett ytterst seriöst ekonomiskt paket till befolkningen i Gaza. Betraktare är dock skeptiska till huruvida denna plan går att implementera eftersom tillsyn och övervakning till vem detta levereras till är vitalt. Den palestinska myndigheten har varit motvilliga att ta på sig ansvaret för övervakning därför att de inte får återta fullständig kontroll över Gaza vilket Hamas är motvilliga att ge upp.


Israel och USA sitter heller inte inne med lösning över hur man ska säkerställa att föremål som kan användas för dubbla användningsområden som cement, järn och annan utrustning inte hamnar i Hamas händer för upprustning och återuppbyggande av tunnelnätverk.


Få betvivlar huruvida USA, EU eller någon annan regional aktör är villigt att bevaka detta på marken. Om det ansvaret slutligen skulle läggas på den palestinska myndigheten är det inte alltför osannolikt att de kommer skrämmas, mutas eller bli tvingade av Hamas och det kommer inte vara effektivt för någon part.


Ingenting uppstår ur ett vacuum. Det vore klädsamt om läsaren upplystes på detta.


Martin Blecher, Generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige Israel

Artikeln publicerades i Värmlands Folkblad 21 juni 2021


“Med tanke på de upprepade avslöjandena om hur palestinska barn som finns i UNRWA:s regi får lära sig hat och uppvigling beklagar vi djupt bristen på tillsyn, transparens och ansvarsutkrävande av organisationen”, skriver 26 EU-parlamentariker i ett brev till bland annat Europeiska kommissionens ordförande Ursula von der Leyen och FN:s generalsekreterare António Guterres.

Fem krav för fortsatt stöd

  • Att en oberoende utredning granskar vem/vilka som har godkänt och producerat det kritiserade undervisningsmaterialet.
  • Att UNRWA offentliggör rutiner för hur organisationen granskar undervisningsmaterial innan det börjar användas.
  • Att UNRWA lägger till faktabaserad information om judar och Israel i undervisningsmaterialet.
  • Att det genomförs en oberoende granskning av hur UNRWA:s system för översyn fungerar.
  • Att UNRWA besvarar frågor om hur organisationen har ändrat och tagit bort problematiska formuleringar gällande antisemitism och uppvigling.

Artikeln publicerades ursprungligen i tidningen Dagen och är ett utdrag från ursprunglig text.
Tack riktas till tidningen Dagen och Johannes Ottestig som givit tillstånd till att utdrag av artikeln återpubliceras i Israelnytt.


Genom att underblåsa hat mot Israel och bidra till att palestinier cementeras i utanförskap är UNRWA inte längre en del av lösningen utan en del av problemet, skriver David Lega, KD.


Så har en vapenvila slutits i Mellanöstern. Även om striderna ser ut att vara över för den här gången så är det viktigt att vi fortsatt står upp för Israel – Mellanösterns enda demokrati. Jag sörjer offren på båda sidor, men vi måste tala klarspråk om vem som är ansvarig.

Skulden för dödsfallen och förstörelsen i Israel och Gaza ligger på Hamas och islamiska Jihad allena. Vi måste komma ihåg att båda dessa terrororganisationer finansieras av Iran och har som mål att utrota staten Israel. De använder sin egen befolkning som mänskliga sköldar och skickar sina raketer i syfte att orsaka så mycket skada och lidande som bara är möjligt. Jämför detta med den israeliska försvarsmaktens agerande, som gör stora ansträngningar för att undvika civila dödsoffer på båda sidor.

 

Vi får inte tro att den här konflikten bara handlar om israeler och palestinier. Låt oss prata om en tung aktör som ofta går under radarn. Låt oss prata om United Nations Relief and Works Agency for Palestine Refugees in the Near East – eller UNRWA, som förkortningen lyder.

UNRWA är ett FN-organ som bildades 1949 för att lösa den akuta situationen för de 700 000 palestinska flyktingar som flytt från de områden som tillfallit den nybildade staten Israel. UNRWA bedriver sjukvård, socialt arbete och utbildning i de flyktingläger från kriget som än i dag finns kvar på Gazaremsan, men också på Västbanken och i grannländerna.

Tanken var att UNRWA skulle vara en temporär inrättning. I dag, mer än 70 år senare, kan vi konstatera att detta FN-organ som var tänkt att vara en del av lösningen nu är en del av problemet.
Inom FN-systemet finns två hjälporganisationer för flyktingar: Ovan nämnda UNRWA, samt The United Nations High Commissioner for Refugees, UNHCR, som tar hand om resterande 80 miljoner flyktingar runt om i världen. De 700 000 palestinska flyktingarna från 1948 års krig uppgår i dag till långt över fem miljoner.

Till skillnad från andra flyktingar, som blir av med sin flyktingstatus när de inte längre befinner sig på flykt, går det palestinska flyktingskapet i arv. I stället för att integreras i sina nya hemländer förpassas nya generationer palestinier i stället till ett liv i bidragsberoende, misär och utanförskap.

Vi måste se över vad våra skattepengar går till. En sak är säker: De ska inte användas för att finansiera antisemitisk hatpropaganda.
—  David Lega

En bärande princip för UNRWA kallas Ḥaqq al-ʿAwda och innebär att alla palestinska flyktingar har rätt att återvända till det land som i dag är Israel. Denna princip är oförenlig med internationell rätt och skulle, om den genomfördes fullt ut, leda till att den judiska befolkningen blir en minoritet i sitt eget land. Genom att måla upp en orealistisk vision lär UNRWA de palestinska flyktingarna att hata Israel och människorna som bor där. Det är ovärdigt och omänskligt.

UNRWA erbjuder inte på något sätt en lösning på konflikten. Det de gör är att medverka till att den cementeras. UNRWA motarbetar fred och försoning.

UNRWA har vid upprepade tillfällen kritiserats för antisemitiskt och våldsbejakande innehåll i sitt undervisningsmaterial. I lektionerna i arabisk grammatik förväntas eleverna praktisera satslära på meningar som “Palestiniern dog som en martyr för att försvara sitt moderland” och “Vi ska försvara moderlandet med blod”.

När det sedan är dags för samhällskunskap påstås det att Israel dumpar radioaktivt avfall på palestinsk mark och att man tagit initiativ till att bränna ner al-Aqsamoskén i Jerusalem. Spalter upp och spalter ner i UNRWA:s skolböcker fyllda med hat, lögner och uppmuntran till våld.

Just det här materialet har tagits fram av UNRWA:s egna medarbetare och distribuerats till 320 000 elever på Gazaremsan och Västbanken. Trots att UNRWA efter stor press har medgett att misstag har begåtts så har man ingen plan för hur man ska kunna återbörda det utprintade materialet.

EU är UNRWA:s näst störste givare. 2020 uppgick stödet till 1,1 miljarder kronor. Trots att UNRWA lovar bättring blir de ständigt föremål för nya skandaler. Det här måste givetvis få ett slut. UNRWA måste reformeras i grunden.
Glädjande nog ser vi början till en attitydförändring bland politikerna i Bryssel. Nyligen antog Europaparlamentet en text som fördömer innehållet i skolböckerna och UNRWA:s försök att mörka det som hänt. Som ersättare i parlamentets budgetkontrollutskott var jag med och tog fram den formulering som röstades igenom.

Det gäller att smida när järnet är varmt. Nu när trycket på UNRWA ökar härifrån Europaparlamentet har jag tagit initiativ till en namninsamling, där vi kräver att EU ställer tuffa krav på tillsyn och transparens. Om dessa krav inte uppfylls så måste EU strypa alla utbetalningar till UNRWA. Det är glädjande att den amerikanska regeringen nyligen tillkännagav att man infört en liknande villkorslista.

Vi måste se över vad våra skattepengar går till. En sak är säker: De ska inte användas till att finansiera antisemitisk hatpropaganda. Inte heller ska de gå till organisationer som aktivt motarbetar fred och försoning i Mellanöstern. Summa summarum: dina skattemedel ska inte finansiera UNRWA.
 
Artikeln publicerades i tidningen Dagen 14 juni 2021.
Tack riktas till David Lega som givit sitt tillstånd till att artikeln återpubliceras i Israelnytt.
 

Palestinska flyktingar har i ett antal arabländer förvägrats att utöva ett 20-tal yrken på grund av sin etnicitet.

Judarna i arabländerna uppgick på 1940-talet till drygt 800 000. Tio år senare hade mellan 90-95 procent fördrivits eller flytt. I dag, med undantag för Iran som inte är en arabisk stat, så finns några få tusen judar kvar utspridda i arabvärlden. Det är etnisk rensning, otvivelaktigt.

En av de ständiga anklagelserna som kastas mot Israel är begreppet "etnisk rensning". Tittar man exempelvis på Jerusalems demografiska historia är den ganska precis.

Före den moderna sionistiska rörelsen var det aldrig mer än 45 000 invånare i Jerusalem. Vid 1944 hade antalet invånare gått upp till 157 000. 97 000 judar och resten delades lika med cirka 30 000 muslimer och 30 000 kristna araber.

Före sionismen var Jerusalem en ganska liten stad.

1967, även om judar förbjöds från jordanska kontrollerade områden, fördubblades antalet judar till 195 700. Antalet muslimer ökade också under dessa år till 55 000. Under jordanskt styre minskade antalet kristna med mer än hälften – till endast 12 500.

Efter 50 år av judiskt styre och förmodad etnisk rensning har antalet arabiska muslimer i Jerusalem ökat nästan sexfaldigt – till 320 000. Demografin på Västbanken och Gaza har liknande siffror. Att skriva om etnisk rensning är inte bara att visa på djup okunnighet och historielöshet. Det är argumentvrängning.

Anklagelsen om apartheid är nästa form av intellektuell slapphet från Salander.

Israel och Palestina är två separata folk spunnet ur två separata rörelser med två separata ambitioner. En hel palestinsk generation har vuxit upp under skolor styrda av palestinska myndigheten och under Hamas-styre.

En person som är född när palestinierna började förvalta sina egna angelägenheter i en ny myndighet enligt Osloavtalen är nu 25 år gammal. Någon som är född i Gaza när Hamas tog makten kommer snart att avsluta gymnasiet.

En majoritet av världens länder (70-80 procent) har erkänt Palestina som stat. Det betyder att man erkänt ett separat territorium, en befolkning och framför allt separat styre.

Palestinska flyktingar har i ett antal arabländer förvägrats att utöva ett 20-tal yrken på grund av sin etnicitet. Libanon är här ett konkret exempel. Konstitueras denna typ av styrning och maktutövning som apartheid? Vilken terminologi är organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter beredda att använda för situationer där diskriminering och förtryck är så mycket värre?

Det är förståeligt att Pär Salander skriver under som professor emeritus. Det kan vara på sin plats att förtydliga att han varken är professor emeritus i konfliktlösning, konflikthantering, internationella relationer eller fredskunskap.

Martin Blecher, generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Artikeln publicerades i Västerbottens kuriren 1 juni 2021

Hur mycket kostar Israels militära kampanj landets ekonomi? För att svara på den frågan måste en rad olika aspekter av ekonomin beaktas.

Först den militära aspekten. Tusentals Iron Dome-missiler har avfyrats mot inkommande Hamas-raketer, och var och en kostar mellan 50 000 och 80 000 dollar, enligt olika uppskattningar. Arméns beslut att inkalla upp till 7 000 reservister har också ett högt pris, då deras löner måste betalas av National Insurance Institute, liksom de hundratals luftattacker som utförts av flygvapnet. Dessa siffror stiger ständigt.

Samtidigt är kostnaden för Israels privata sektor cirka 180 NIS per dag, enligt en analys gjord av företagarföreningens ekonomiavdelning.

Företagarföreningen kalkylerar att kostnaden för arbetsbortfall de första tre dagarna var cirka 540 miljoner NIS. Denna uppskattning syftade på skador på företag och fabriker, i enlighet med riktlinjerna för Home Front Command, enligt vilka inga hela dagsverken utfördes i södra och mellersta distriktet mellan 11 och 13 maj.

Uppskattningen är baserad på kostnaden för en arbetsdag, om man antar att cirka 35 procent av arbetsstyrkan i södra regionen var frånvarande från arbetet, och cirka 10 procent i mellersta regionen.

Uppskattningen tar inte hänsyn till ekonomiska förluster genom direkta skador på fabriker, minskad lönsamhet eller indirekta skador som minskat renommé inför utländska kunder, avbrutna affärsuppgörelser, oförmåga att hålla leveranstider och andra faktorer, enligt föreningen. Om man räknar in dessa aspekter blir den totala kostnaden för affärssektorn avsevärt högre.

Företagarföreningens ordförande dr Ron Tomer uppmanade regeringen att snabbt ordna med löneutbetalningar till anställda som är frånvarande från arbetet, för att lugna både anställda och arbetsgivare.

Slutligen har tusentals hem, fordon och delar av privat egendom redan skadats genom striderna, som verkar fortsätta. Kostnaden för dessa skador uppskattas hittills till hundratals miljoner shekel.

Den pågående militära kampanjen kommer efter ett år där covid-pandemin har tvingat regeringar över hela världen att öka det sociala ekonomiska understödet och öka skuldsättningen till rekordnivåer. Israels BNP per capita sjönk med 4,3 procent under 2020, och statens utgifter ökade med 22,5 procent medan skatteintäkterna sjönk.

Samtidigt som den ekonomiska aktiviteten i landet har studsat tillbaka snabbt och arbetslösheten har sjunkit snabbare än förväntat till nuvarande åtta procent, är den ekonomiska återhämtningen bräcklig och många sektorer är fortfarande mycket sårbara för oväntade händelser.

Israels kreditvärdighet har varit stark trots kostnaderna för covid-viruset. Men förlängda våldsamheter riskerar att sänka densamma. På torsdagen sade Fitch, en av agenturerna vars kreditvärderingar hjälper internationella investerare att bedöma ekonomiska beslut, att förlängda strider utgör ett hot mot Israels kreditvärdighet.

Av: Zev Stub

Artikeln publicerades ursprungligen i Jerusalem Post 15 maj 2021.

Översättning: Bengt-Ove Andersson, Vänskapsförbundet Sverige Israel

https://www.jpost.com/israel-news/what-is-the-cost-of-israels-current-military-campaign-668184

 Trots intensiv övervakning och hårda restriktioner har terrorgruppen producerat och införskaffat tusentals långdistansraketer och andra vapen. 

Under denna den fjärde omgången av våldsamheter mellan Israel och Hamas, har terrorgruppen avfyrat fler än 4 000 raketer mot Israel, varav några har nått djupare in på israeliskt territorium och med större träffsäkerhet än någonsin tidigare. 
Den aldrig tidigare skådade spärrelden når så långt norrut som till Medelhavsmetropolen Tel Aviv, och tillsammans med drönarattacker och till och med ett försök till anfall från ubåt, har Hamas visat upp en inhemsk arsenal som bara har växt trots Israels och Egyptens blockad av kustremsan sedan 14 år tillbaka.
 
Israel har infört blockad av Gaza, sedan Hamas, som har svurit att förgöra Israel, tog territoriet från den internationellt uppbackade Palestinska myndigheten 2007. Blockadens syfte är att förhindra att vapen och annan militär utrustning kommer in i Gazaremsan. 
”[Hamas] bombningar är mycket mer omfattande och precisionen är mycket större i den här konflikten”, säger Mkhaimar Abusada, professor i politisk vetenskap vid Al-Azhar-universitetet i Gaza City. ”Det är chockerande att de har kunnat åstadkomma detta under belägring.” 
Här följer en titt på hur Hamas, trots intensiv övervakning och hårda restriktioner, har lyckats bygga sin arsenal. 

Från enkla bomber till långdistansmissiler 
Sedan Hamas bildades 1987 har gruppens hemliga väpnade gren – som arbetar jämsides med en mer synlig politisk organisation – utvecklats från en liten milis till vad Israel beskriver som en ”halvt organiserad armé”. 
I början utförde gruppen dödliga beskjutningar och kidnappningar av israeler. Man dödade hundratals israeler i självmordsbombningar under den andra intifadan eller upproret, som utbröt i slutet av 2000. 

När våldet spred sig började terrorgruppen producera primitiva ”Qassam-raketer”. Projektilerna, vars drivkraft var smält socker, nådde bara några kilometer, hade usel träffsäkerhet och orsakade ringa skada, och landade ofta inuti Gaza. 

När Israel drog sig tillbaka från Gaza 2005 organiserade Hamas en hemlig försörjningskedja från sina gamla gynnare Iran och Syrien, enligt Israels militär. Raketer med längre räckvidd, kraftfulla sprängmedel, metall och maskineri flödade över Gazas sydgräns mot Egypten. Enligt experterna fördes vapnen sjövägen till Sudan, kördes med lastbil över den stora egyptiska öknen och smugglades in genom ett nätverk av trånga tunnlar under Sinaihalvön. 

2007, när Hamasterroristerna kastade ut den Palestinska myndigheten från Gaza och tog över kustremsan genom en våldsam kupp, införde Israel och Egypten en fast blockad. Enligt israelisk militär fortsatte smugglingen och tog fart efter att Mohammed Morsi, en islamistledare och Hamasanhängare, valdes till president 2012, innan han störtades av Egyptens armé. 
Gazaterrorister lagrade utlandstillverkade raketer med längre räckvidd, som Katyushas, och Fajr-5 från Iran, vilka användes under krigen mot Israel 2008 och 2012. 

En inhemsk industri 
Efter störtandet av Morsi slog Egypten till och stängde hundratals av smugglingstunnlarna. Som svar på detta tog den lokala vapentillverkningen i Gaza fart. 
”Enligt Iran hjälpte man till att starta upp missilproduktionen i Gaza och gav Hamas tekniska kunskaper, men nu är palestinierna självförsörjande”, sa Fabian Hinz, en oberoende säkerhetsanalytiker som fokuserar på missiler i Mellanöstern. ”Idag är de flesta raketer vi ser tillverkade inhemskt, ofta med kreativ teknik.” 

I en dokumentär som sändes i september av Al-Jazeera visades sällsynta filmbilder där Hamasterrorister monterade ihop iranska raketer med räckvidd på upp till 80 km och stridsspetsar fyllda med 175 kg sprängmedel. Hamasterrorister öppnade odetonerade israeliska missiler från tidigare anfall för att tillvarata explosivt material. De återanvände även gamla vattenledningsrör som missilhöljen. 

För att producera raketer framställer Hamas kemister och tekniker drivmedel genom att blanda gödning, oxidator och andra ingredienser i sina improviserade fabriker. Viktiga komponenter tros fortfarande smugglas in i Gaza genom en handfull tunnlar som fortfarande är i funktion. 

Hamas har offentligt prisat Iran för dess hjälp, som enligt experter nu främst har formen av ritningar, tekniska spetskunskaper, motortester och annan teknisk expertis. Enligt utrikesdepartementet bidrar Iran med 100 miljoner dollar årligen till palestinska terrorgrupper. 

Arsenal till beskådande 
Israels militär uppskattar att Hamas före de nya stridigheterna hade en arsenal på 7 000 raketer med varierande räckvidd, som kan nå nästan hela Israel, plus 300 antitankmissiler och 100 luftvärnsmissiler. Man har också anskaffat dussintals drönare och har en armé på cirka 30 000 terrorister, bland dem 400 commandosoldater. 

I det senaste kriget har Hamas introducerat nya vapen som attackdrönare, obemannade ubåtsdrönare som skickas ut i havet, och en ny, ej fjärrstyrd raket som kallas ”Ayyash”, med en räckvidd på 250 km. Israel hävdar att dessa nya vapen har stoppats eller misslyckats med direktträffar. 

Enligt Israels militär har operation Guardian of the Walls utdelat ett tungt slag mot Hamas vapenforskning, vapenlager och tillverkningsanläggningar. Men man erkänner att man inte har kunnat stoppa den ständiga raketbeskjutningen. 

Till skillnad från fjärrstyrda missiler är raketernas precision dålig och det stora flertalet har skjutits ner av Israels försvarssystem Iron Dome. Men genom att fortsätta gäcka Israels överlägsna eldkraft har Hamas möjligen fått fram sitt huvudbudskap. 

”Hamas mål är inte att förgöra Israel med militära medel. Huvudsyftet med raketerna är att sätta press på Israel och ändra maktekvationen”, säger Hinz. ”Det är psykologiskt.” 

Times of Israel
Översättning: Bengt-Ove Andersson 

I en video från Palestinian Media Watch bekräftar en officiell palestinsk myndighetskälla den israeliska policyn att varna palestinska civila för att evakuera byggnader som rymmer terrorister och terrorinfrastrukturer i den Hamas-kontrollerade Gazaremsan, innan de förstörs. Detta har varit en lång israelisk praxis, även om det möjliggör för terroristerna att fly. Nu bekräftar också en officiell palestinsk myndighetskälla detta.

En tevereporter från palestinska myndigheten berättar vad han bevittnade i Gaza:

”När de informerades om att detta torn kommer att attackeras … evakuerades platsen fullständigt. Kvarteret, gatan, de civila byggnaderna och bostadshusen i området – helt – inklusive barn och kvinnor, och vi såg det …

Vakten som arbetar i detta torn varnades genom ett telefonsamtal från Israels säkerhetstjänst. De sa ord för ord: ”Evakuera tornet och säg att detta torn kommer att attackeras. Det kommer att attackeras när som helst. ”Efter detta samtal attackerades detta torn ungefär två timmar senare.”

https://palwatch.org/page/22794

Fler artiklar