"Visst kom Israel till som en konsekvens av Förintelsen?”
"Har judarna någon koppling till Jerusalem?"
"Vad betyder det att Israel ser sig som en judisk stat?"
Nog har du, som är intresserad av Israel och dess grannar, funderat på dessa frågor. Du har också funderat över andra, bredare, frågor. Här listar vi de vanligaste påståenden och frågor om Israel.
Frågorna är indelade i de olika kategorierna:
- Israels historia
- Israel och Palestina och konfliktens kärnfrågor
- Internationalism
- Avlegitimisering, dubbel standard och antisemitism
- Varför stödja Israel?
Det finns ett ställe på jorden där vi inte är flyktingar, inte immigranter utan där vi återvänder hem – landet Israel, Hanna Szenes, (1921-1944)
Israels historia
Hur långt bakåt sträcker sig judarnas anknytning till landet Israel?
Historiker menar att den judiska anknytningen till Israel sträcker sig tillbaka till 1700 f.Kr. Under tiden mellan 1000-talet och 600-talet före Kristus har judarna ett självständigt styre.
Efter att det andra templet i Jerusalem förstörs av romarna år 70 e.Kr. och de flesta judarna tvingades i exil finns det fortfarande kvar en judisk majoritet i landet fram till cirka 500 e.Kr.
Judarna är ett av få folk, som haft något som liknar en nationalstat i Mellanöstern. Det var under kungarna Saul, David och Salomo och deras efterföljare, mellan cirka 1000 och 600 före Kristus.
Judar har alltid levt, och sökt sig, till Israel. Talmud, sammanfattningen av den rabbinska judendomen sammanställde första gången några hundra år efter Kristus. Det arbetet utförs i Galileen.
Gamla testamentet förses med vokaltecken mellan 600 och 1000-talet i Tiberias.
Under 600-talet revolterar judar och perser mot Öst-rom. Judar är nu en stor befolkningsgrupp som slåss mot olika erövringsfolk.
Judeförföljelser har alltid varit som värst i Europa. Korsfarartiden blir också fruktansvärd för judar som lever i sitt hemland. När korsriddare intar Jerusalem 1099 tar 6000 judar tillflykt i en synagoga. Erövrarna tänder eld på helgedomen och samtliga bränns inne.
När korsriddarna besegras får judarna det lättare igen. Rabbiner och i synnerhet ortodoxa judar söker sig åter till Israel.
Under 1500-talet utvecklas Safed till ett andligt centrum.
Under årtusenden styr olika stormakter landet (assyrier, babylonier, perser, greker, romarna, arabiska härskare och turkar).
Judarna fördrivs men fortfarande lever stora grupper kvar. Många judar i exil försöker hela tiden att återvända och bosätta sig i landet.
Varför Israel?
Judar har levt bland alla världens länder. Under fyra tusen år har de endast levt som fria, självstyrande folk i landet Israel. Endast i Israel kan de konstruera, om de vill, jordbruk, medicinskt system och ekonomisk infrastruktur utifrån Torahn (judarnas heligaste skrift).
Endast i Israel kan judar prata biblisk hebreiska som vardagligt språk. Bara i Israel kan man leva utifrån judisk tideräkning utifrån judiskt kalendarium som följer det judiska årets olika cykler.
Sammanlänkandet mellan det judiska folket och att bosätta sig i landet Israel är så viktigt att judiska skrifter uttryckligen menar att " det är att föredra att bo i öknen i landet Israel framför palatsen i diasporan."
I Talmud * står det att " man ska alltid bo i landet Israel, även i en stad där majoriteten av de boendes är avgudadyrkare och inte utanför landet Israel, även i en stad där majoriteten är judar. För att alla de som bor i Israel efterliknar den som har en G-D, och alla de som bor utanför landet Israel efterliknar den som inte har någon G-D.”
Om en make vill flytta från Diasporan till landet Israel ska hans hustru vara förpliktigad till att flytta med. (Det gäller även när flyttandet involverar lämnandet av trivsamma omgivningar framför motsatt förhållande).
När en make önskar sig att flytta till landet Israel och hans hustru inte önskar göra det må han skilja sig utan att betala äktenskapsavgift. Om hustrun önskar att flytta till landet Israel och maken inte önskar göra så, måste han skilja sig från henne och betala äktenskapsavgift (därmed tillåta hustrun att flytta till Israel).
Även (när det är nödvändigt att lämna) ett område bebott av en majoritet som är judar mot ett område bebott av icke judar ska man flytta till landet Israel.
Man ska inte lämna landet Israel för diasporan, även om flytten leder till att man flyttar från en otrivsam till trivsam miljö, och även om det bidrar till att man flyttar från ett område bebott av en majoritet icke judar till ett område bebott av en majoritet med judar.
*Talmud är judarnas stora efterbibliska skriftsamlingar. Här finns bland annat stadgar, lagdiskussioner och skriftutläggningar. Samtliga auktoriteter som åberopas i Talmud levde före år 500 efter Kristus.
Är Israel en kolonialmakt?
Nej. Länder som Storbritannien, Frankrike, Holland och Spanien har handel och militära mål som syfte med respektive lands imperialism.
Judiska flyktingars öde är mer jämförbart med amerikaner som lämnade England på grund av religiöst förtryck.
Judarna kommer till Palestina i flykt från pogromer. Man flyr från religiös, politisk och social diskriminering.
Judarna är utsatta för förintelser (i plural) både av romarna då nästan hela den judiska civilisationen utplånas, spanska inkvisitionen och av Nazi-Tyskland.
Landet de kultiverar tas inte ifrån dess rättmätiga ägare genom våld. Marken konfiskeras inte genom kolonial lag. Landet judarna strävar efter att kultivera är heller inte rikt på naturresurser som olja eller guld eller strategiskt positionerade handelsvägar.
Trots upprepade försök från romare, korsfarare och muslimer att försöka tömma Palestina på judar lyckas judar att fortsätta leva och arbeta i heliga städer, främst i Jerusalem, Safed, Tiberias och Hebron. Judiska samfund finns också i Gaza, Rafah, Ashkelon, Cesarea, Jaffa, Acre och Jeriko.
Brittiska Survey of Palestine kartlägger landet mellan december 1945 och januari 1946. Det man kommer fram till är att judar äger 8,6 procent av det område som utgör Israel. Araber som stannade i Israel äger 3,3 procent. Mer än 70 procent är statlig egendom som lagligt övergår från brittiska mandatregeringen till dess efterföljare Israel.
I Sverige har politiska partier sjungit sånger och demonstrerat med slagorden ”Krossa sionismen”. Politiker har velat jämställa sionism med rasism. Men vad är sionism? Är det en ideologi som är enhetlig?
Till skillnad från många andra länders nationalism representerar sionismen olika strömningar av idéer och tankar.
Flera personligheter kommer att forma sionismen.
Theodor Herzl är en av flera pionjärer. Herzl primära mål med bildandet av den judiska staten är att slippa förföljelse. Han skriver också att: Sionism är ett återvändande till judiskhet även före återvändande till ett judiskt land
Herzl ställer sig retoriskt frågan: Kan vi hoppas på bättre dagar?”
Nationerna inom vilka judar lever inom är öppet eller diskret antisemitiska. Det vanliga folket har inte, och kan inte, ha någon historisk förståelse. De vet inte att synderna från medeltiden nu hemsöker nationerna i Europa. Vi är vad ghettot gjorde oss.
Vi har uppnått framgång i finans för att medeltida tillstånd drev oss till det. Vi är återigen indragna till finans, nu på börsmarknaden genom att bli uteslutna från andra ekonomiska aktiviteter.
Theodor Herzls pamflett, Judestaten, är tänkt för honom att öppna upp till allmän diskussion.
Herzl är en av många med funderingar på det sionistiska projektet.
Sionismen som idé tar sig uttryck i flera former. Arbetarsionismen, revisionismen, kultursionismen och religiös sionism. Trädet med många grenar.
Arbetarsionismen kännetecknas av en social gemenskap som främst tar sig uttryck i kollektivism. Fokus ligger på att producera frukt, grönsaker och livsmedel både till sig själva och det gemensamma kollektiv man vistades, och ofta, bor i. På ett sätt är det en omställning. Judar har förbjudits att äga mark i flera europeiska länder. Nu ska man vara som sina jämlikar. Med detta finns också en längtan och ambition att få erkännande som judar. Anhängare av arbetarsionismen anser att fokus borde ligga på kärleken till marken, brukande av jord och det gemensamma. Det finns förhoppningar om att skiljelinjer, religiös icke religiös, ska suddas ut. En ny värld förskonad från antisemitism ska skapas.
Revisionismen är en annan inriktning inom sionismen. Den tar sin början som en kritik mot arbetarsionismens strategi mot britterna.
Revisionisterna vill, liksom arbetarsionismen, forma en ny sorts jude. Medan fokus för arbetarsionisterna ligger på kollektivet, självförsörjande och jordbruk ser revisionismen behovet av en stolt, stark, muskulös jude. Namnet revisionismen kommer i från att man vill att sionisterna ska revidera relationen med britterna. Man känner sig svikna av britterna på flera plan. Främst är man av åsikten att britterna backar från åtagandet av ett judiskt nationalhem som ska omfatta stora landytor.
Revisionisterna ser ett egenvärde av att sätta upp en judisk legion som skulle ingå i den brittiska armén. Det inträffar också 1917. Under 1920-talet försämras relationerna till britterna. Britterna begränsar bland annat judisk invandring samtidigt som man låter arabisk invandring vara obegränsad.
Både arbetarsionismen och revisionismen ser framför sig en egen judisk stat. Det som skiljer sig är hur man ser på strategi. Revisionisterna menar att arbetarsocialismen inte tar tillräckligt stor plats. Man riktar in sig på att försvara sig mot angrepp istället för att attackera. För att sätta sig hos respekt hos araberna borde man istället vara mer offensiva.
Kultursionismen kommer att utgöra kanske den starkaste motståndaren till det judiska nationalprojektet. Andra delar av den sionistiska rörelsen anser att syfte är att rädda judarna från förföljelse. Den kultursionistiska rörelsen sätter det som sin prioritet i att rädda judendomen. Man menar att det är den judiska kulturen, hebreiskan och judiska traditioner som är grundbulten i den judiska statsbildningen.
Kultursionismen strävar efter att Israel ska vara ett moraliskt föredöme. Genom sitt handlande ska man få resten av världen att bli bättre. En kritik mot kultursionismen i detta avseende är att hur denna utveckling skulle ske var vagt uttryckt.
I den tidsanda då kultursionismen växer fram är inte judar längre åtskilda från andra folk som man varit tidigare. Judisk identitet utmanas nu inifrån och utifrån. Denna rörelse inom sionismen menar att det handlar mer om bejakelse av identiteten än frigörelse. Respekt kommer genom att du är sann mot dig själv.
Palestina anses vara platsen för att förverkliga deras tankar och idéer. Ett andligt centrum att inspireras av skapas endast genom att återvända till den historiska marken, uttrycka sig på det historiska språket och leva ett judiskt etiskt liv.
En av antisemitismens orsaker är avsaknaden efter stolthet för den egna kulturen. En pånyttfödelse ska få judar runt om i världen att respektera sig själv och därmed vinna respekten hos omvärlden.
Man är motståndare till Theodor Herzls syn på vad en stat har för mening. Kultursionisterna menar att en stat likt det Herzl förespråkar kommer vara alltför fixerad av materiella ting och makt. En sådan stat är hinder för att väcka judarnas självmedvetenhet.
En annan inriktning inom sionismen är den religiösa. Religiös sionism hamnar dock i bakgrunden av arbetarsionisterna och revisionisterna.
Religiös sionism brottas länge med tankar om Israels bildande. Kan staten Israel bildas av sekulära? Man slits mellan att stå med ena benet i den moderna världen och det andra i den religiösa. Sekulära sionister vill ha ett land för judar. De religiösa sionisterna vill ha ett judiskt land.
Den religiösa sionismen utgör inledningsvis inte en stor del av Israels befolkning. Man är inte heller stora som politisk gruppering. Dock är man tillräckligt stora och inflytelserika för att utveckla ett eget utbildningssystem som existerar parallell med det sekulära. Denna ordning existerar än idag. De få försök som har gjorts för att få ortodoxa judar att läsa vissa kärnämnen har genomförts av en regeringskoalition för att i nästa regeringskoalition återställa parallella utbildningssystem.
Har Israels bildande stöd av folkrätten?
Ja. I samband med att det ottomanska riket kollapsar skapas förutsättningar för en ny värld, med nya och nygamla statsbildningar. De sionistiska ledarna är väldigt tidiga med att söka tydligt internationellt stöd för återetablerandet av ett judiskt nationalhem i vad som då går under namnet Palestina.
Denna förpliktelse upptas i San Remo resolutionen som antas av Nationernas Förbund 24 juli 1922. Nationernas Förbund är Förenta Nationernas föregångare.
Palestinamandatet erkänner den absoluta rätten för det judiska folket att återuppbygga sitt nationalhem i Palestina. Det nationella hemmet som existerat i bibliska tider ska återbyggas. Detta är unikt för Palestinamandatet. I jämförelse med mandatet för andra stater, som Mesopotamien (Irak) och Syrien som skapar rättigheter för befolkning redan boendes inom mandatet.
Nära 80 procent av det som Nationernas Förbund definierar som det historiska Palestina och det judiska nationalhemmet avskiljs dessutom 1922 av engelsmännen och tilldelas Jordanien (Transjordanien). Storbritanniens beslut att göra Jordanien självständigt förändrar inte den jordanska majoritetens palestinska härkomst eller suddar inte förbindelserna mellan de transjordanska Palestina och området väster om Jordanfloden.
Som konsekvens är Israels grannar idag ett resultat av bestämmelser och mandat från Nationernas Förbund. Samma internationella bestämmelser och mandat som Israels återetablerande härstammar från.
Är Israels bildande ett resultat av Förintelsen?
Nej. När staten Israel utropades finns redan stadsliknande organisation, Jewish Agency, som fungerar som provisorisk regering, vilket också erkänns som representant för det judiskt nationella projektet.
Jewish Agency uppstår, främst, som en följd av det judiska samhälle - Yishuv (på hebreiska) som växer fram i dåvarande Palestina.
Civilsamhället är välutvecklat. Det finns israeliska fackförbund, sjukhus och universitet. Judar börjar köpa mark i Palestina.
Före första världskriget är området en del av det ottomanska imperiet. Under första världskriget erövras territoriet av britterna.
År 1917 meddelar Storbritanniens utrikesminister Lord Balfour att den brittiska regeringen planerar att medverka till återskapandet av ett judiskt hemland i Palestina.
Balfourdeklarationens löfte om ett judiskt nationalhem ingår i uppdraget som Nationernas Förbund ger britterna 1922. Uppdraget är att förvalta området Palestina.
Nationernas Förbundets mandat erkänner det judiska folkets historiska koppling till Palestina och skälen för att återupprätta sitt nationella hem i det området. Både det faktum att det judiska folkets historiska koppling till området erkänns och innebörden av ordet återupprättande är tydliga belägg på att världssamfundet ser att det judiska folket har en moralisk och historisk rätt till egen stat.
Världssamfundet accepterar därmed idén på ett judiskt hemland, drygt tio år före nazisterna tar makten i Tyskland.
Var härstammar namnet Palestina från?
Namnet Judéen ändras till Syria-Palestina av romarna.
Palestina är ett ord som kommer från hebreiskans pelishtim. Pelishtim är översättning av ordet filistéer. Ett folkslag som inte har funnits på 500 år men varit svurna fiender till judarna.
Under det ottomanska riket är inte Palestina någon sammanhållen enhet. Olika distrikt fick olika namn.
År 1898 översatte nasarén Khalīl Baydas
En beskrivning av det heliga landet från ryska till arabiska. "De arabiska geografiböckerna om ämnet var otillräckliga". "Folket i Palestina behövde en geografibok om sitt land." Som Baydas förklarade var boken "en beskrivning av Palestinas land", och hänvisade till Palestinas folk som palestinier på flera ställen. "
Vid sekelskiftet föddes den palestinska bonden. Begreppet palestinier sprids snabbt under 1900-talets första decennium. Fortast sprids det i nyhetstidningar.
Fyra teman präglar diskussionerna om palestiniern i inhemsk press:
Sionism
Ortodox renässans
Migration
Den arabiska offentliga sfären.
Judar som föddes i vad som kallades Palestina av det brittiska mandat omfattades i juridisk mening också av namnet och termen palestinier. Israels första kvinnliga premiärminister, Golda Meir, pratar 1970 om att hon från 1921-1948 hade ett palestinskt pass.
Detta är ett pass från 1939 vad som en gång var brittiska Palestina. Denna man, som är jude, kom ursprungligen från Leova i vad som nu är Moldavien.
Föregångaren till Jerusalem Post hette Palestine Post.
Palestinska historiker medger att det inte fanns något palestinskt folk 1917 (tiden för Balfourdeklarationens utfärdande).
I den palestinska myndighetens officiella teve berättar den palestinske historikern Abd Al-Ghani Salameh att “det inte fanns något som kallades för ett palestinskt folk med en politisk identitet likt den vi ser idag, eftersom Palestinas delade administrationsgränser sträckte sig från öst till väst och inkluderade Jordanien och södra Libanon, och likt samtliga folk i regionen befriades palestinierna från turkiskt styre och omedelbart kom under kolonialt styre, utan att forma ett palestinskt folks politiska identitet.”
Varför lyckas det judiska nationalprojektet?
Israel lyckas för att man har ett pragmatiskt ledarskap som är berett att kompromissa om ett territorium, till skillnad mot ett större territorium som utlovas från början.
Civila, kulturella, politiska och militära institutioner byggs över tid.
Israel har ett enat ledarskap med tydligt våldsmonopol.
När britterna drar sig tillbaka, har Israel en organisatorisk kapacitet avsevärt bättre än sina motståndare. Israels överlägsenhet i att organisera sina trupper är avgörande för att Israel ska vinna flera krig där nationens existens står på spel. Man måste komma ihåg att Israel är i konstant numerärt underläge i förhållande till sina grannar vilket ställer stora utmaningar.
En stat som är judisk. Varför?
Det som skiljer hat mot judar gentemot andra sorters hat är att judar blir förföljda för den man är (till skillnad mot andra som blir hatade för vad man kanske gör).
Hatet mot judar är som en kameleont, ett virus som muterar. Ett hat som anpassar sig efter omständigheterna.
Tanken med Israel är att det ska vara en plats för judar, utan att känna rädsla, och med frihet kunna leva och förverkliga sin judiskhet och potential om man så vill. Ingen annan plats kan, och har historiskt sett kunnat, göra det.
För många judar, i synnerhet sekulära, har staten Israel blivit den vägledande symbolen för modern judendom. Det religion inte längre kan bidra med som en övertygande plats för identitet, kan erbjudas av Israel. Det är också en av orsakerna till varför Israel utgör en stor del av vardagen för så många judar i diasporan och varför hätsk och irrationell kritik mot Israel upplevs så personlig. Den mest potenta symbolen av deras faktiska identitet.
Judisk identitet, gemensamt med alla andra jämförande typer av identitet, har ingen framtid i världen utan något som gör det substantiell och varaktig. Vad i den moderna världen kunde ge judisk identitet mening och varaktighet? En möjlighet är tillhörande till den judiska religionen. Vad är identitetsmarkör för sekulära judar som i mycket större utsträckning än religiösa judar deltar i det omgivande samhället? För judar i diasporan som lämnat religionen bakom sig och som interagerar med omgivande samhälle, finns det ett och bara ett sätt att skapa varaktighet till deras judiska identitet. Det är till staten Israel. Israelisk nationalism är ett centralt och definierat karaktäristiskt drag av deras judiska identitet. Det är det för att via ingen annan källa kan deras judiska identitet realiseras i konkret och varaktig form.
Progressiva röster i västvärlden brukar kritisera Israel för att man benämner sig som en judisk stat. Det är både historielöst och orättfärdigt. Historielöst för att man bortser från de förintelser det judiska folket upplevt ända sedan romarriket. Orättfärdigt för att samma progressiva röster inte yttrar kritik mot en stor del av övriga världen som definierar sig utifrån liknande principer som Israel. Av Palestinas konstitution framgår exempelvis följande:
Islam är den officiella religionen i Palestina. Principerna av islamisk sharia ska vara huvudsakliga källan för lagstiftning. Arabiska ska vara det officiella språket.
Hur står sig Israels demokrati?
“Democracy Index” från the Economist, och “Freedom in the world” från Freedom House anses vara två av de viktigaste rapporterna för att följa tillståndet i världens länder vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter.
Analysen i Democracy Index visar även detta år att Israel är en av världens främsta demokratier i en region som annars beskrivs som den värsta när det gäller det demokratiska tillståndet. Israel rankas på plats 27 bland världens länder (Norge är nummer 1. Nordkorea är sämst av de 167 länder som studeras).
Det innebär att Israel har en bättre fungerande demokrati än ett tiotal EU-länder som till exempel Italien, Grekland och Belgien. Detta är en anmärkningsvärd prestation utifrån det faktum att runt om Israel står världens värsta diktaturer och sämst fungerande demokratier på rad. Syrien, Iran och Saudiarabien får katastrofalt dåliga betyg, men även den palestinska myndighetens funktion utvärderas och beskrivs ha stora demokratiska brister. För Israel lyfts särskilt det höga politiska deltagandet och den fria opinionsbildningen fram som starka faktorer.
Analysen från Freedom House ger även detta år Israel det högsta betyget ”Free” tillsammans med framförallt länder från Västeuropa och Nord- och Sydamerika. Totalt får 82 av världens länder det högsta betyget ”Free” medan 103 länder får lägre betyg. Israel är omgivet av länder som beskrivs som mycket ofria och i avsaknad av demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Israel får särskilt goda betyg vad gäller valsystemet och den fria politiska debatten. Syrien, Saudiarabien, Iran och Egypten är exempel på länder som får mycket dåliga betyg.
I
de senaste valen har mellan between 12 and 28 procent av israeliska araber röstat på sionistiska partier. Andra undersökningar visar att
mer än hälften av israeliska araber anser sig vara "stolta medborgare" av staten.
Hur står sig Israel i jämförelse med andra nationer när det gäller forskning och vetenskap?
Israel är det femte mest utbildade landet i världen. Hälften av befolkningen har fullföljt en högre utbildning.
Bland högt utbildade israeler i åldersspannet 25-34 år är kvinnor i klar majoritet.
Högre utbildning, anses enligt Världsbanken, vara all formell eftergymnasial utbildning, inräknat offentliga och privata universitet, högskolor , tekniska träningsinstitut och yrkesinriktade skolor.
Ju bättre utbildade vuxna är desto enklare är det att anpassa nya teknologier.
Det råder nästintill konstant ökning av antalet eftergymnasiala studenter som också blir mer mångskiftande över tid.
Ju fler som ges tillgång till eftergymnasial utbildning desto mer måste eftergymnasiala utbildningssystem anpassa sig efter studenter från mindre privilegierade bakgrunder.
Vetenskap och teknologi är bland landets mest utvecklade sektorer. Israel har under de senaste åren rankats bland världens mest innovativa länder.
Israels högteknologiska industri har gynnats både från landets högutbildade och teknologisk skickliga arbetskraft tillsammans med stark närvaro av utländska högteknologiska företag och sofistikerade forskningscentra.
Landet är destination för stora företag i den högteknologiska industrin och besitter en av världens främsta teknologiska litterära befolkningar.
Israel investerar mycket i artificiell intelligens och datorvetenskap, smart mobilitet och digital hälsa.
Israel har sju forskningsuniversitet:
Bar-Ilan universitet
Ben Gurion universitet
Haifa universitet
Hebreiska universitet i Jerusalem,
Technion – Israels institut för teknologi
Tel Aviv universitet
Weizmanninstitutet för vetenskap
Israeliska universitet rankas bland världens 50 främsta akademiska institutioner inom följande discipliner: kemi, datorvetenskap, matematik, naturvetenskap och ingenjörsvetenskap.
Andelen israeler som är engagerade i vetenskapliga och tekniska undersökningar, och det belopp som spenderas på forskning och utveckling (FoU), i förhållande till dess bruttonationalprodukt (BNP), är bland de högsta i världen.
Den vetenskapliga forskningens historia i Israel är en integrerad del av historien om det judiska folkets återkomst till sitt hemland.
Theodor Herzl (1860-1904), en av den politiska sionismens grundare främjar aktivt idén om en modern judisk stat i landet Israel. I den stat han föreställer sig är visionen inte enbart beränsad till vad som ska bli det judiska folkets fysiska hem, utan också som möjliggörande av stort andligt, kulturellt , och vetenskapligt centrum.
Jordbruksforskningen går tillbaka till slutet av 1800-talet med inrättandet av Mikveh Yisrael School (1870). Jordbruksstationen, inrättad i Tel Aviv (1921), blir så småningom Agricultural Research Organisation (ARO), idag Israels största institution för jordbruksforskning och utveckling.
Önskan att förvandla landet till en modern stat tar också fart tidigt, före många andra statliga institutioner är på plats.
Medicinsk forskning och folkhälsoforskning inleds före första världskriget i samband med grundandet av Hebrew Health Station. Det i sin tur får ett stort uppsving när Institute of Microbiology och institutionerna för biokemi, bakteriologi och hygien inrättas i mitten av 1920-talet vid Hebrew University of Jerusalem. Dessa utgör grunden för Hadassah Medical Center, idag Israels mest framstående medicinska forskningsanläggning.
Industriell forskning är banbrytande vid Dödahavslaboratorierna på 1930-talet.
Framsteg görs inom grundläggande vetenskap och teknologim dels vid Hebrew University (runt cirka 1925), dels vid Technion-Israel Institute of Technology (runt 1924 i Haifa) och slutligen vid Daniel Sieff Research Center , som senare blir Weizmann Institute of Science (1949).
Landets vetenskapliga och tekniska infrastruktur var redan på plats när staten Israel etablerades 1948. Till en början ligger forskningens fokus på projekt av nationell betydelse. Senare utvecklas gradvis kommersiellt inriktade industrier.
Jerusalem
Vad har Jerusalem för betydelse för judendomen och det judiska folket?
Kung David gör Jerusalem till Israels huvudstad för cirka 3 000 år sedan. Västra muren (klagomuren) - den sista kvarvarande kvarlevan av judendomens heligaste plats, det antika templet - är föremål för judisk tillbedjan och i fokus för judisk bön. I tusentals år har judar bett: "Till Jerusalem, din stad, skall vi återvända med glädje", och har upprepat eden: "Om jag glömmer dig, Jerusalem, låt min högra hand glömma hennes list."
Däremot har Jerusalem aldrig varit den centrala staden för någon arabisk statsbildning eller dynasti. Staden är aldrig en provinshuvudstad under muslimskt styre, och är heller aldrig aktuell som ett ett muslimskt kulturcentrum. Medan hela Jerusalem är heligt för judar, vördar muslimer bara en plats – al-Aqsa-moskén.
Judendomen skiljer sig från alla andra religioner och levnadssätt genom att ha en stark territoriell anknytning. Inte bara är det ett resultat av dagliga böner i tusentals år där ett specifikt territorium nämns utan det är också märkbart genom tusentals år av praxis i form av rabbinska, och andra påbud.
Ingen religion, varken kristendom, islam eller annan åskådning har sådan geografiskt och territoriellt kännetecknande.
Jerusalem har en central roll för det judiska folket.
Jerusalem nämns 669 gånger i den judiska bibeln. Som jämförelse nämns inte Jerusalem någon gång i Koranen.
I otaliga böner och psalmer, uttrycker judarna sin längtan att få återvända till Jerusalem och Israel.
Muslimska källor beskriver historien likadant som judiska källor: byggandet av det första templet, dess förstörelse av Babyloniernas kung Nebuchadnezzar; exilen från Babylon; den persiske kejsaren Cyrus den stores tillåtelse för judarna att återvända till Jerusalem för att bygga det andra templet och dess förstörelse av den romerske kejsaren Titus.
På 900- talet efter Kristus beskriver Muhammad ibn Jarir al-Tabari, en av de mest respekterade historikerna i den muslimska religiösa världen hur G-D förbjuder kung David från att bygga templet eftersom han har blod på sina händer och därför går denna uppgift till hans son, Salomo. Beskrivningen av detta historiska skeende är nästan identiskt med judiska källor. Al-Tabari är ingen betydelselös person i sammanhanget. Han är grundaren av vetenskapen om exegetik (bibelvetenskap).
På 1000-talet beskriver Abu Bakr Muhammad ibn Ahmad al-Wasiti, predikare i Al-Aqsa moskén, hur kung Salomo hade svårt att öppna portarna till templet och hur Salomo lyckas endast genom att nämna namnet på sin far i en bön. Samma berättelse beskrivs nästan ordagrant i Talmud.*
Jerusalem är ständigt en central symbol i judiskt liv, sekulärt och religiöst, i diasporan såväl som i landet Israel.
Mer än något annat längtar och strävar Israel efter fred och samverkan med sina grannländer. Man har därför, vid upprepade tillfällen, visat sig vara villiga att låta Jerusalem vara en delad huvudstad mellan Israel och Palestina.
*Talmud är judarnas stora efterbibliska skriftsamlingar. Här finns bland annat stadgar, lagdiskussioner och skriftutläggningar. Samtliga auktoriteter som åberopas i Talmud levde före år 500 efter Kristus.
Samtida Jerusalem
Förenta Nationerna tar upp frågan om Jerusalems status 1947. Det rekommenderas att staden ska internationaliseras.
Efter tio års tid ska det hållas folkomröstning om stadens status. Då judarna är i majoritet är förväntan att staden ska inkorporeras i Israel vid senare tidpunkt. Mot bakgrund av detta, och med förhoppning om att kunna undvika blodsutgjutelse accepterar Jewish Agency att staden delas.
De arabiska staterna är både emot en internationalisering av Jerusalem liksom resterande del av FN:s delningsplan. Israels premiärminister förkunnar att Israel inte längre accepterar en internationalisering av Jerusalem.
I maj 1948 invaderar Jordanien och intar Gamla Staden. Under de nästföljande 19 åren delas staden för första gången och driver tusentals judar i exil. Familjer som levt i staden under flera sekels tid.
Den 27 december 1949 sammanträder det israeliska parlamentet, Knesset, för första gången i Jerusalem.
År 1950 annekterar Jordanien allt territorium man ockuperade väster om Jordanfloden, inklusive östra Jerusalem. De andra arabländerna, med undantag för Irak, vägrar formellt att erkänna handlandet av Jordanien. Så småningom arbetas det fram en kompromiss genom vilken de andra arabiska regeringarna går med på att se hela Västbanken och östra Jerusalem hålls "i förtroende" av Jordanien för palestiniernas räkning.
I strid med vapenstilleståndsavtalet från 1949 nekar Jordanien israeler tillträde till Klagomuren och till begravningsplatsen på Oljeberget, där judar har begravt sina döda i 2 500 år.
Med tillåtelse från Jordaniens kung Hussein byggs bland annat en väg till Intercontinental Hotel över Oljebergets begravningsplats. En motorväg som kunde ha byggts någon annanstans förstör hundratals judiska gravar.
Gravstenarna, för att hedra minnet av rabbiner och vise män, används av ingenjörskåren i den jordanska arabiska legionen som trottoar (inskriptioner på stenarna var fortfarande synliga när Israel befriar staden).
De gamla judiska kvarteren i Gamla Staden härjas, 58 Jerusalems synagogor - vissa århundraden gamla – raseras helt, andra förvandlas till stall och hönshus. Slumbostäder byggs intill Västra muren.
Judarna är inte de enda som finner sin frihet begränsad. Under jordanskt styre utsätts israeliska kristna för olika restriktioner.
Endast ett begränsat antal får besöka Gamla stan och Betlehem vid jul och påsk. Jordanien antar också lagar som inför strikt statlig kontroll av kristna skolor, inklusive restriktioner för att öppna nya skolor, statlig kontroll över skolekonomi, utnämning av lärare och krav på att Koranen ska undervisas. Religiösa kristna och välgörande institutioner hindras också från att köpa fastigheter i Jerusalem.
Jordanien ignorerar år 1967 israeliska vädjanden om att hålla sig utanför sexdagarskriget och attackerar den västra delen av staden. Jordanierna drivs bort av de israeliska styrkorna och drivs också ut ur östra Jerusalem, vilket gjorde att stadens enhet kan återställas.
Före 1967 består det israeliska Jerusalem 9.500 tunnland. Israel erövrar och utropar suveränitet över 1.500 tunnland som innehas av Jordanien samt ytterligare 16 000 tunnland från 28 byar som omger staden. På 1990-talet utropas suveränitet över större territorium i den västra delen av staden. Idag är Jerusalem Israels största stad.
Som varit fallet under tidigare islamiska härskare försummar även kung Hussein Jerusalem. Konsekvenserna av detta blir tydliga när Israel upptäcker att mycket av staden saknar de mest grundläggande kommunala tjänsterna - en stadig vattenförsörjning, värme, ventilation, sanitet och elektricitet. Som ett resultat av Jerusalems förening utvidgas dessa och andra välbehövliga kommunala tjänster till arabiska hem och företag i östra Jerusalem.
Efter 1967 års krig tar Israel bort alla diskriminerade lagar som stiftats av Jordanien och arbetar aktivt med att säkerställa tillträde till religiösa platser för olika religioner och folkslag. Israel ger bland annat det muslimska Waqf ansvar för Tempelbergets moskéer.
Sedan 1967 har hundratusentals muslimer och kristna kommit till Jerusalem för att beskåda de religiösa platserna. Arabiska ledare är fria att besöka Jerusalem för att be. Det gjorde bland annat Anwar Sadat, Egyptens dåvarande president som slöt fred med Israel.
Tempelberget
Muslimska rättigheter på Tempelberget, platsen för de två moskéerna, har inte kränkts eller påverkats. Även om det är den heligaste platsen i judendomen har Israel lämnat Tempelberget under kontroll av muslimska religiösa myndigheter.
För kristna är Jerusalem platsen där Jesus levde, predikade, dog och uppstod. Platser som nämns i Nya testamentet för Jesus tjänstgöring och passion har välkomnat pilgrimer och hängivna tillbedjare i århundraden. Bland dessa platser finns den heliga gravens kyrka, Getsemane trädgård, platsen för den sista måltiden och Via Dolorosa med de fjorton korsets stationer.
De olika kristna kyrkornas rättigheter till de kristna heliga platserna i Jerusalem definieras på artonhundratalet när Jerusalem var en del av det osmanska riket. Dessa rättigheter, som är kända som "status quo-arrangemanget för de kristna heliga platserna i Jerusalem", förblir på plats under den brittiska mandatperioden och upprätthålls fortfarande idag i Israel.
Judar åläggs större restriktioner för sin frihet att tillbe. De flesta är av uppfattning att Klagomuren är den heligaste platsen i judendomen. Klagomuren är tveklöst av betydelse. Tempelberget där templet stod anses dock som mest heligt för judar.
Under århundradena har judar bett på Tempelberget. Vissa rabbinska auktoriteter, inklusive Moses Maimonides (f1135-1204), beslutade att judar inte skulle gå upp på Tempelberget eftersom det hade varit platsen för Templets allra heligaste (även om ingen visste exakt var den delen av templet hade varit), och judar kunde inte längre uppnå nivån av rituell renhet som krävs för att gå på den heliga marken. Andra judiska auktoriteter har bestridit denna ståndpunkt. Följaktligen ignorerade vissa judar förbudet medan de flesta ortodoxa judar följde det.
Efter att Israel enar Jerusalem är man särskilt medveten om muslimska känslor. Israelisk lag hindrar inte judar från att be på platsen, men i decennier förbjuder israeliska regeringar judar att göra det av aktsamhet för att det ska provocera fram våld från muslimer som förnekar områdets helighet för judar. Som Times of Israel noterade, "Palestinska medier, inklusive de från Hamas och andra islamska extremister, publicerar frekvent videos av "judiska bosättare som stormar al-Aqsa-moskén." Många arabiska, muslimska men också ledare i västvärlden erkänner inte att platsen är helig för judar.
Muslimskt erkännande av judisk koppling till Tempelberget
En nio sidor lång engelskspråkig turistguide med titeln A Brief Guide to al-Haram al-Sharif, publicerad av det högsta muslimska rådet 1925, motsäger islamiska Wakf-tjänstemän som för närvarande förnekar all judisk koppling till Tempelberget. I guiden anges att Tempelbergsplatsen "är en av de äldsta i världen. Dess helighet härstammar från de tidigaste (kanske från förhistoriska) tider. Dess identitet med platsen för Salomos tempel är obestridlig. Detta är också platsen, enligt allmän övertygelse, på vilken David där byggde ett altare åt Herren och offrade brännoffer och tackoffer."
Rådet var det högsta muslimska organet i Jerusalem under det brittiska mandatet. Dess guide fokuserade främst på den muslimska kopplingen till platsen, som började 637 A.D. I en beskrivning av området för Salomons stall, som islamiska Wakf-tjänstemän omvandlade till en ny moské 1996, säger guiden: "... lite är känt för vissa om den tidiga historien om själva kammaren. Det går förmodligen så långt tillbaka som byggandet av Salomos tempel... Enligt Josefus fanns det och användes som en tillflyktsort av judarna vid tiden för erövringen av Jerusalem av Titus år 70 e.Kr.
Östra Jerusalem?
Före 1865 lever befolkningen i Jerusalem bakom murarna av vad som kallas för ’Gamla staden’ (idag ansett som Östra Jerusalem). När staden växer bortom Gamla staden i takt med att befolkningstillväxten börjar judar och araber att bygga nya områden i Jerusalem.
Vid tidpunkten för FN-delningsplan finns en blomstrande judisk närvaro i Jerusalems östra delar, inklusive i de judiska kvarteren i Gamla staden. Många av stadens delar innehåller betydande relevans för judendomen som Davids stad, Tempelberget och Klagomuren. Hebreiska universitet, Hadassahsjukhuset är också beläget där liksom judarnas äldsta begravningsplats.
Enda tidpunkt då östra delen är exklusivt arabiskt är mellan åren 1949-1967. Då ockuperar Jordanien Jerusalem och med våld driver ut alla judar. Cirka 220 000 judar lever i denna stadsdel.
Flyktingfrågan
Vad var orsaken till att det blev ett krig mellan Israel och arabstaterna 1947?
I samband med att Förenta Nationerna redogör för sin delningsplan 29 november 1947 - som ska resultera i en arabisk stat och en judisk stat förklarar representanter från den arabiska sidan krig mot Israel. Krigsförklaringarna är explicita i önskan om att utplåna Israel. Talespersonen för Arab Higher Committee berättar för FN före omröstningen om delningsförslaget att araberna kommer att dränka ”marken i vårt älskade land med den sista droppen av vårt blod.”
Heliga män från Al-Azhar universitet i Kairo uppmanar den muslimska världen att utropa ett heligt krig mot judarna. Generalsekreteraren för Arabförbundet uttalar sig med orden: ”Personligen hoppas jag inte judarna tvingar på oss detta krig därför att det kommer vara ett krig av förintande och betydelsefull massaker.
Vad är status på de som tvingades fly som ett resultat av den israeliskarabiska konflikten?
Palestinsk flyktingstatus räknas annorlunda än andra flyktingar.
Definition av en palestinsk flykting är en arabisk person som bodde i Palestina mellan 1 juni 1946 och 15 maj 1948 och som förlorade sina hem och möjlighet till försörjning på grund av 1948 års krig.
Palestinsk flyktingstatus går i arv, något som är unikt i flyktingsammanhang.
Enligt FN:s statistik flydde cirka 700 000 araber från det som sedan blev staten Israel.
Drygt 150 000 palestinier stannar emellertid kvar i Israel och blir israeliska medborgare. De uppgår idag till att vara strax över 20 procent av befolkningen.
De palestinska flyktingarnas tillflyktsorter blir främst Gaza/Egypten, Västbanken/Jordanien, Syrien och Libanon.
Endast i Jordanien tilläts flyktingarna att erhålla medborgarskap (trots det fick de kvarstå i sin flyktingstatus, i ett vapen mot Israel). I de andra länderna kommer de att bli flyktingar i generation efter generation.
Det förekommer omfattande diskriminerande lagstiftning och praxis mot palestinska flyktingar i arabvärlden.
Fördrevs eller flydde palestinier från 1948 års israelisk-arabiska krig?
Benny Morris, en av de vedertagna forskarna på den palestinska flyktingfrågan menar att palestinska araber flyr i stadier. Först ger sig överklassen sig av, före staten Israels tillkomst. Därefter lämnar medelklassen. Till sist flyr ledarlösa arbetare och bönder.
Enligt Benny Morris flyr cirka 85-90 procent medan 10-15 procent fördrevs, ofta i samband med attacker mot israeliska styrkor under kriget.
Föreligger det någon ”rätt att återvända” för palestinska flyktingar?
Förenta Nationerna antar resolution 194 i generalförsamlingen år (elfte december 1948). Paragraf elva lyder :
Beslutar att de flyktingar som vill återvända till sina hem och leva i fred med sina grannar bör tillåtas att göra det så tidigt som möjligt, och att ersättning ska betalas för egendomen till de som väljer att inte återvända och för förlust av, eller skada till egendom som, enligt folkrättsliga principer eller i rättvisa, bör kompenseras av ansvariga regeringar eller myndigheter.
För det första är detta en resolution antagen av generalförsamlingen och som sådan inte är internationell lag.
För det andra innehåller resolutionen många andra stycken, så som skydd och fri tillgänglighet till heliga platser som den arabiska sidan konstant och konsekvent förvägrade Israel.
För det tredje kan man notera i texten till resolutionen att man inte använder ordet ”rättighet”. Detta var ett medvetet beslut som togs då utkastet till resolutionen gjordes för att ingen sådan rätt existerar.
För det fjärde, araberna avvisade resolutionen vid tidpunkten. Det är lite ohederligt att hävda att det man aktivt avvisade då nu är internationell rätt.
För det femte, som Israel argumenterade för vid tidpunkten för resolutionen ställer detta krav på att återvändandet innebär att araberna ska förlikas med att leva i fred med sina judiska grannar och detta har aldrig hänt.
Det ursprungliga brittiska utkastet specificerade arabiska flyktingar. Det språkbruket togs bort. Det innebär att det berör både judiska och arabiska flyktingar.
Det är också så att enligt internationella domstolen "överlåter den internationella rätten till varje stat att fastställa reglerna för beviljande av sitt eget medborgarskap."
FN:s förlikningskommission för Palestina, som skapades genom FN-resolution 194 av den 11 december 1948, tolkar resolutionen som följer: ”Det råder ingen tvekan om att generalförsamlingen när man använde denna term (”till sina hem”) avsåg varje flyktings hem, det vill säga, hans hus eller logi och inte hans hemland. Detta indikeras av det faktum att två ändringsförslag som använde termen ” de områden som de har kommit från ” förkastades. Dessutom verkar det underförstått att om de flyktingar som inte återvänder ska få kompensation för sin egendom, skulle de som återvänder återockupera sina hem och endast få ersättning för förluster och skador."
Det betyder att även de som insisterar på att FN-resolution 194 ger ättlingar till flyktingar ”rätt att återvända” kan de fortfarande inte flytta till Israel i grupp. Till och med den mest generösa tolkningen 1950 av resolutionstexten anger att återvändandet endast är för de som har sina hem i intakt. Alla andra ska enligt resolutionstext 194 ha endast rätt till kompensation – om resolution 194 har någon legal validitet överhuvudtaget.
Var det bara araber som blev flyktingar som ett resultat av det israelisk-arabiska kriget?
Ledaren för Palestina under denna tid är Amin al-Husseini som är före detta stormufti av Jerusalem. Al-Husseini samarbetar med Adolf Hitler och uppmanar muslimer att rensa världen på judar. Husseini är inte ensam. En annan betydelsefull aktör är Fawzi al-Qawuqji, ledande arabisk nationalist som spenderar andra världskriget i Tyskland och propagerar för nazismen. Han blir senare befälhavare för Arab Liberation Army som uppmanar till att kasta judarna i havet, en omskrivning för att utplåna judarna.
En undersökning 1941 visar att 88 procent av palestinska araber stödjer Nazi-Tyskland medan endast nio procent stödjer det brittiska mandatet.
Med anledning av FN:s delningsplan 1947 uppmanar Arabförbundet sina medlemsländer att införa straffåtgärder mot sina judiska medborgare. Medborgare som har tusenåriga rötter i länderna. Åtgärderna består av fängslande, konfiskeringar och andra straffåtgärder. I princip görs judarna rättslösa.
Cirka 860 000 judar ser sig tvungna att fly därifrån på grund av förföljelser och diskriminering. Många judar fördrivs.
I Egypten utfärdas den första ”Nationalitetskoden” redan 1926. Den stipulerar att bara den som har en far ”som rasmässigt tillhörde den arabiskspråkiga majoritetsbefolkningen eller vars religion var Islam” var berättigad till medborgarskap. Detta utesluter 85 procent av de egyptiska judarna.
1947 införs en lag som gör det obligatoriskt att minst 75 procent av tjänstemännen i ett företag måste vara egyptiska medborgare och 90 procent av de anställda i allmänhet.
I Irak finns den äldsta judiska diasporan från tiden för den babyloniska fångenskapen, 2700 år före Kristus. Mellan 1948 och 2001 minskar den judiska befolkningen från 135 000 till ett 100. Judiska rötter till Irak sträcker sig alltså 2600 år tillbaka i landet där Abraham föddes och den babyloniska Talmud skrevs. Över 2500 år senare utgjorde judarna i Baghdad 40 procent av stadens innevånare.
Över två tredjedelar av dessa judar reser till Israel där de och deras ättlingar utgör cirka hälften av befolkningen.
År 2001 finns endast 7 800 judar kvar i hela arabvärlden, jämfört med cirka 860 000 år 1948.
Flyktingproblematiken har blivit en djup infekterad fråga. Israel hävdar att de judiska och arabiska flyktingströmmarna var ungefär lika stora. Således borde de arabiska länderna agera som Israel, integrera sina flyktingar och ge dem medborgerliga rättigheter. Arabländerna har aldrig accepterat detta synsätt utan kräver att de palestinska flyktingarna ska tillbaka till Israel. Den stora judiska flyktingströmmen från arabvärlden talar man helst inte om.
Bosättningar
Vad är en bosättning?
När man hör ordet bosättning idag refereras det alltid till en kontext att det är israeler som bygger på palestinsk mark, att det är olagligt etcetera. Men vad kännetecknar bosättande? Har begreppet alltid haft samma betydelse och innebörd?
Få vet att det inte är så länge sedan som världssamfundet anser att israeliska bosättningar inte bara är lagliga, utan ska uppmuntras.
Vad nu detta, kanske du ställer dig frågan som läsare?
Mark i Eretz Yisrael [Israels land] upptar en central tanke i sionistisk ideologi och övning.
Idealet att bosätta landet har rötter i det europeiska tänket som romantiserar både natur och bönder. Arbetarens försköning.
Sionisterna är mer politiskt, än ekonomiskt, motiverade i sin önskan att etablera ett jordbruksgemenskap i Palestina, vilket bekräftas i det brittiska mandatet, som talar om det judiska folkets historiska koppling till Palestina.
Sioniströrelsens ledare ser i privat egendom ett ogiltigt nationsbyggande som strategi och föredrar istället offentligt ägande.
I det brittiska förvaltarskapet angavs följande:
ARTIKEL 6. Förvaltningen av Palestina, samtidigt som den säkerställer att andra befolkningsgruppers rättigheter och ställning inte påverkas, ska underlätta judisk invandring under lämpliga förhållanden och uppmuntra, i samarbete med den judiska myndighet som avses i artikel 4, en näraliggande bosättning av judar på marken, inklusive statsmarker och avfallsmarker som inte krävs för offentliga ändamål.
För hundra år sedan ges alltså det judiska nationalhemmet inte endast laglig rätt, utan uppmuntras, av världssamfundet bosättande på statlig mark och ödemark.
Likt stater före, men också efter, staten Israels bildande exproprierar staten mark. Man gör det som kännetecknar en stat. Precis som vilken annan laglydig stat som helst följer man internationella normer och regler.
Denna bakgrund är grundläggande för att förstå hur begreppet bosättning föds, hur det kommer att utvecklas och sedermera kommer att omtolkas för att passa ett visst sammanhang.
När går bosättningar från att vara legalt till illegalt?
Internationella normer och regler är inget statiskt utan de förändras.
Efter eldupphöret som avslutar Israels självständighetskrig 1948 intar Jordanien både Västbanken och östra Jerusalem. I stor utsträckning ignoreras det av omvärlden.
Endast Jordaniens allierade, Storbritannien och Pakistan, erkänner Jordaniens krav på suveränitet. Med detta skapas ett juridiskt vacuum då Jordanien inte anses vara rättmätig suverän till området i fråga.
Perioden före Jordanien, intar Västbanken och östra Jerusalem, är området under brittiskt mandat och överseende. Dessförinnan är dessa områden del av det ottomanska riket.
Den 21 april 1978, kommer ett yttrande från Herbert J. Hansell vid USA:S utrikesdepartement. Hansell är juridisk rådgivare vid tidpunkten och förkunnar att israeliska bosättningar som fyller ett civilt syfte är oförenligt med internationell rätt.
Det yttrandet är ena sidan ett explicit fördömande av israeliska bosättningar som bara upprättas med ett civilt syfte. Å andra sidan öppnar yttrandet upp möjligheten för att upprätta bosättningar, vars enda funktion och ändamål är av militärstrategisk karaktär.
Är då bosättningar olagliga?
Stora delar av omvärlden betraktar bosättningar som olagliga. Som nämnt inledningsvis har begreppet bosättning, hur det definieras, och associationen till ordet förändrats över tid.
Den internationella rättens trovärdighet bygger på principen om jämlikhet bland världens stater. En instans som Förenta Nationerna vidhåller att ”lagbundenhet gäller alla stater”. Den legala princip som stora delar av världen har använt mot Israel, och israeliska bosättningar, används inte mot andra stater som anses ockupera områden och bygga bosättningar. Exempel på dessa områden är Östtimor, Västsahara, norra Cypern, Syrien/Libanon, Vietnam/Kambodja, Armenien/Azerbadjan, Ryssland/Georgien, Ryssland/Ukraina och de baltiska staterna.
Att kategoriskt säga att något bryter mot internationell rätt utan att applicera principen på andra konflikter är inte internationell rätt.
Flera amerikanska administrationer och folkrättsexperter världen över ifrågasätter också att bosättningar står i strid med internationell rätt.
Den 19 november 2019 förkunnar USA:s utrikesminister Mike Pompeo:
Efter att ha noggrant studerat alla sidor av den legala debatten, är denna administration överens med president Reagan. Etablerandet av civila bosättningar på Västbanken är inte per automatik oförenligt med internationell rätt.
Ett huvudsakligt problem med att hävda det ena över det andra (det vill säga bosättningarnas legalitet kontra bosättningarnas illegalitet) är att det finns välgrundade argument på bägge sidor.
Israels rätt att återuppbygga sin stat förankras i dokument som Balfour dokumentet och San Remo dokumentet. Dessa dokument ligger inte bara till grund för statens Israels återuppbyggande utan bland annat för moderna Jordaniens skapelse, Syrien och Irak. Vill man avfärda dessa dokument för att sakna laglig grund bör man också ifrågasätta de nationalstater som gränsar till Israel.
Omvärldens argument om att bosättningar är olagliga enligt Genèvekonventionen har också naturligtvis bäring och grund för. Genèvekonventionen är ett av de styrdokument som reglerar internationell rätt. Det finns andra dokument som reglerar internationell rätt, ett sådant är Haagkonventionen. Bägge sidor i konflikten mellan Israel och Palestina använder sig av tolkning och tillämpning av internationell rätt för att rättfärdiga sin syn.
Huruvida bosättningar är lagliga eller inte förminskar absolut inte den palestinska saken.
Däremot gör fredsförhandlare, och de personer som verkligen strävar efter fred, sig en enorm otjänst. Frågan borde behandlas som en territoriell och humanitär dispyt snarare än att handla om att återfå stulen egendom.
Det lättaste svaret på frågan om huruvida bosättningar är legala eller illegala är att bryta ned frågan i två frågor till dig som läsare.
Vad anser du vara en bosättning?
I vilka andra konflikter anses bosättningar vara olagliga?
Gränsdragningar
Varför pratar man om 1967-års gränser?
Området som separerar Israel från Jordanien beskrivs oftast som 1967- eller före 1967 års gräns. Detta område har aldrig varit erkänt som Israels gräns. Det är vapenstilleståndslinjer överenskomna av Jordanien och Israel 1949. Idag används det för att avgränsa Israel från omtvistade områden som östra Jerusalem och Västbanken (Judéen och Samaria).
Är ett israeliskt tillbakadragande till 1949 års stilleståndslinjer lösningen enda sättet till fred och säkerhet för Israel?
Nej. Endast 70 kilometer skiljer jordandalen från Medelhavet vilket medför att ett modernt krigsflyg kan korsa denna distans på mindre än tre minuter.
70 procent av israels befolkning och 80 procent av dess industriella kapacitet är föremål för artilleribeskjutning, räder etc.
Israeliska flyg från och till Ben Gurion blir lätt en militär måltavla. Det finns en bred israelisk säkerhetskonsensus från Yigal Alon, Moshe Dayan till Yitzhak Rabin att 1949 års stilleståndslinjer är orealistiska.
Det finns från Israels sida heller ingen skyldighet att dra sig tillbaka helt till 1949 års stilleståndslinjer.
Vilka gränser ser man framför sig när man pratar om Israel och Palestina?
Fredsförhandlingar och fredsinitiativ efter sexdagarskriget 1967 föreställer sig två stater, Israel och Palestina. Sida vid sida. En palestinsk stat vars territorium ska utgöras av Gaza och Västbanken. Jerusalem ska vara delad huvudstad för både Israel och Palestina. Utgångspunkten är att Jerusalem ska vara en öppen stad, tillgänglig för tre världsreligioner precis som den är idag.
De flesta som visar intresse för Israel-Palestinakonflikten tror att Gaza och Västbanken är territorier som ligger nära varandra och alltid varit sammanlänkade.
Det skiljer dock 115 kilometer mellan de två territorierna. Före 1967 var Gaza en del av Egypten och Västbanken en del av Jordanien. Att länka samman de två territorierna genom tunnlar, vägar, järnvägar är möjligt, men den infrastrukturen finns inte på plats idag.
Då en sammanhållande förbindelse mellan Gaza och Västbanken ej är aktuell före 1967 har man från Israels sida argumenterat att en sådan förbindelse ska inkluderas i det territorium Israel är berett att utväxla med palestinierna.
Ett annat stort problem är att de palestinska områdena Västbanken och Gaza styrs av två separata myndigheter, med två separata ideologier, program och inställning visavi Israel.
Västbankens civila styre sköts av Fatah. I Gaza styr Hamas. Palestiniernas president har inte satt sin fot i Gaza på över 15 år.
Under 2017 och 2018 inför palestiniernas president Mahmoud Abbas en serie av sanktioner mot Gaza. Syftet är att underminera Hamas-styret. Tjänstemän från palestinska myndigheten håller kontinuerligt Hamas ansvariga för situationen i Gaza. Hamas, och andra palestinska fraktioner, håller återkommande palestinska myndigheten ansvariga.
Hur styrs de palestinska områdena idag?
100 procent av palestinierna i Gazaremsan och drygt 95 procent av palestinierna på Västbanken lever under fullständig civil kontroll av Hamas respektive den palestinska myndigheten.
1993 går israeler och palestinier (PLO) formellt med på att börja förhandla om fred. Förhandlingarna kommer att utmynna i de så kallade Osloavtalet som bland annat reglerar hur de palestinska områdena styrs.
Område A
Området är under fullständig, både civil och säkerhetsmässig kontroll av den palestinska myndigheten. Israeler har inte tillträde till området.
Här ingår alla palestinska städer utom en stadsdel i Hebron. Området omfattar cirka 17 procent av Västbankens områden och 55 procent av dess befolkning.
Område B
Den palestinska myndigheten har total civil och polisiär kontroll men det finns israeliska styrkor förlagda utanför bebodda trakter.
Området omfattar 24 procent av Västbanken och 41 procent av dess befolkning.
Område C
Zonen är under fullständig israelisk kontroll och utgörs i huvudsak av obebodda områden, 59 procent av Västbanken och cirka 5 procent av dess palestinska befolkning.
Gazaremsan
Israel lämnar hela Gazaremsan 2005. Inga militära installationer eller bosättningar finns kvar. Alla israeler evakueras.
Attacker mot Israel har utförts nästan oavbrutet sedan Israel avträdde området och eskalerar då Hamas tar över makten från PLO på i en blodig statskupp. Som svar på detta inleder Israel och Egypten en partiell blockad mot Gazaremsan.
Säkerheten
Många anhängare till staten Israel brukar prata om säkerhet, att känna sig trygg. Har Israel för stort fokus på säkerhet?
Israel är ensam demokrati i en oas av diktaturer vars önskan är att det judiska nationalhemmet inte ska få finnas till.
Israels grannar är inte som Sveriges grannar. Israel är heller inte som Sverige, ett land som inte upplevt krig på flera hundra år.
En anledning till att Israel faktiskt finns till är att det judiska folket bestämde sig för att bygga en ny sorts jude. Efter Förintelsen är en av sionismens stora utmaningar att bygga en ny självbild. Bilden av den försvarslöse juden som självmant, utan motstånd, låter sig ledas in till säker död byts ut mot en verklighet där judar kan försvara sig själva, ta ansvar för sitt och andras öde.
Att ha kunskap om det tragiska öde det judiska folket genomlidit, må vara utrotning av en hel civilisation, eller fördrivande, leder förhoppningsvis till insikten om varför säkerhet spelar en sådan viktig roll i det judiska medvetandet.
Trots att Israel idag har fred med två av sina närmaste grannar, Egypten och Jordanien, är det en ”kall fred”. ”Freden” upprätthålls till stor del på grund av gemensamma säkerhetshot. Egypten och Jordanien har inte förberett sina invånare på fred. Antisemitismen bland dessa två länders befolkningar är kraftig. Den tar sig uttryck inom ländernas sektorer (kultur, utbildning, parlamentarisk med mera).
Ett annat stort problem är att vid många tillfällen då Israel dragit sig tillbaka från landområden har dessa områden tagits över av radikal islamism som söker Israels utplånande.
Varför har Israel byggt en barriär?
Barriären börjar byggas 2002 efter ett stort antal terrordåd.
Barriären består av 95 procent stängsel och 5 procent mur.
Sedan barriären byggdes har antalet terrordåd mot Israel sjunkit rejält, vilket inte bara räddar liv, utan också underlättar samarbetet mellan den palestinska myndigheten och Israel.
Barriären och vägspärrar innebär ibland umbäranden för vanliga oskyldiga palestinier. I vissa fall kan det ta lång tid för dem att förflytta sig inom Västbanken eller ta sig till Jerusalem.
Barriären kan nedmonteras eller flyttas när säkerhetsläget tillåter.
Företrädare för såväl Hamas som Islamiska Jihad erkänner att barriären försvårar terrorattacker mot Israel.
Är byggandet av en barriär en unik företeelse?
Flera stater som fördömt Israel för byggandet av en barriär har själva byggt murar och barriärer på omtvistad mark, ofta som ett svar på terrorism.
Indien har till exempel byggt en barriär längs med Pakistan.
Efter ett antal våldsamma konfrontationer med jemenitiska soldater började den saudiska regeringen att bygga en barriär på land som är under dispyt.
Marocko har byggt en barriär mot algerisk infiltration i det omtvistade territoriet i Västsahara.
På Cypern sponsrar FN ett säkerhetsstaket som förstärker öns de facto-delning.
1939 annekterar Turkiet Hatay, en provins befolkad främst av turkar men under Syriens suveränitet. Turkiet har byggt ett högt staket på det omtvistade området som ett svar på attacker under 1980- och 1990-talet.
Internationalism
Israels kritiker hävdar ofta att Israel är det land i världen som bryter mot flest antal FN-resolutioner.
Anhängare till Israel menar att landet utsätts för oproportionerlig och orättvis behandling. Hur ligger det egentligen till?
Det man först behöver förstå är att en del av Israels legitimitet som modern, återuppbyggd, nationalstat, hämtas utifrån internationella beslut. Dessa beslut fastslår judarnas rätt till eget hemland. Denna rätt åberopas både av Balfour deklarationen, föregångaren till Förenta Nationerna, Nationernas Förbund, samt av FN.
Nationernas Förbund (NF) beslutar 1922 att Palestinamandatet ska ha ansvar för att sätta landet under sådana politiska, administrativa och ekonomiska förutsättningar som säkerställer etablerandet av det judiska nationalhemmet. Nationernas Förbund ersätts sedermera i organisatorisk form av Förenta Nationerna.
1947 föreslår FN en delning av Palestinamandatet där en arabisk och en judisk stat skulle skapas. En kvalificerad majoritet av FN:s medlemmar röstar för förslaget. Judarna accepterar delningsförslaget. De palestinska araberna motsätter sig det.
Den 14:e maj 1948 deklarerar David Ben Gurion, Israels förste premiärminister, Israels självständighet.
Förenta Nationernas historiska, och nuvarande, roll bör alltså inte beskrivas i svartvita termer.
Från 1960-talet förändras Förenta Nationerna. Många diktaturer blir medlemmar i FN samtidigt som att Sovjetunion blir inflytelserikt. Hillel Neuer från organisationen UN Watch kallar det för att ”Förenta Nationerna och många av dess organ kidnappades.” Idag är fler diktaturer och auktoritära stater representerade i Förenta Nationerna än demokratier. Denna maktfördelning sätter med tydlighet agendan.
Ett exempel på ovnstående är FN:s råd för mänskliga rättigheter. Israel har som enda land i världen en egen, separat, punkt på dagordningen där brott mot mänskliga rättigheter tas upp.
Andra länders brott mot mänskliga rättigheter hamnar under en annan, gemensam, punkt på dagordningen. Det är således ingen underdrift att kalla rådet för antisemitiskt. Just detta råd för mänskliga rättigheter delegitimerar, demoniserar och bedömer Israel utifrån en annan standard än andra länder.
Av de 47 medlemmarna, kommer en stor andel från Organization of the Islamic Conference, som är fientlig mot Israel, repressiva diktaturer som Kina, Kuba, Saudiarabien och Iran sitter också med.
Sedan FN:s råd för mänskliga rättigheter (2006) skapades har Israel fördömts över 100 gånger. Tvåa på listan, Syrien, har fördömts 37 gånger.
Före detta generalsekreteraren Kofi Annan uttryckte sig så här: Jag tycker att aktioner av vissa FN-organ kan vara kontraproduktiva i sig själva. Rådet för mänskliga rättigheter som exempel, har redan hållit tre specialsessioner fokuserat på den israelisk-arabiska konflikten. Jag hoppas att rådet kommer att ta hand om frågan på ett opartiskt sätt, och inte tillåta monopoliserande uppmärksamhet på bekostnad av andra situationer där det finns icke desto mindre förbrytelser, eller ännu värre.
Ban ki Moon, Kofi Annans efterträdare, har även han vid upprepade tillfällen erkänt att Israel lider från bias och diskriminering bias och diskriminering.
Ett annat problem Förenta Nationerna har i sitt förhållande till Israel är att man sviker sitt uppdrag om opartiskhet mot medlemsstater. Detta är något som tyvärr synliggörs gång efter annan.
Inte bara det att man har separata organ, dagordningspunkter, separata utredningskommissioner riktade mot en enskild medlemsstat – man har också noga valt ut utredare till olika uppdrag med syfte att undersöka Israel just utifrån personens bakgrund i frågan.
Kan Israel förlita sig på internationella garantier när det kommer till sin säkerhet?
Israel har vid ett flertal tillfällen sett hur internationella samfundet svikit landet.
Man utlovas en betydligt större landyta på 1920-talet än vad som kommer att bli fallet.
Britterna lovar judarna en stat samtidigt som de stänger gränserna för judar under brinnande krig och Förintelsen.
President Dwight Eisenhower lovar i kölvattnet av Suezkriget fri sjöfart i gulfen och genom Tiransundet, något som inte infrias. Detta ses som en av anledningarna bakom sexdagarskriget.
Israel drar sig tillbaka från Libanon och har gång efter annan noterat hur FN svikit sitt uppdrag och till och med varit medgörliga mot Hezbollah.
Kan Förenta Nationerna spela en konstruktiv roll i fredsförhandlingar?
Det går inte att komma ifrån att Israel har, och fortsätter, att särbehandlas och diskrimineras av Förenta Nationerna. Detta står i strid med FN-stadgan som anger att alla länder ska behandlas som jämlika medlemmar.[3]
Israel har exempelvis, som enda medlemsland i världen, frysts ut från arbetet i regionala grupper och har därmed inte kunnat väljas in i några av FN:s styrande organ. Rent geografiskt bör Israel tillhöra den asiatiska gruppen. På grund av muslimska staters motstånd har landet dock inte fått någon plats.
Först år 2000 blir Israel tillfälligt medlem i den regionala gruppen WEOG (Western European and Others Group). Israel är dock inte permanent medlem utan måste ansöka om nytt medlemskap i WEOG vart fjärde år.
Inflytelserika studier gjorda av Freedom House och av The Economist rangordnar Israel bland världens främsta länder när det gäller demokrati och friheter. Man tittar bland annat på valprocess och pluralism, medborgerliga rättigheter, regeringens funktionalitet, politiskt deltagande och politisk kultur.
Israel står sig mer än väl bland världens länder, bättre än många europeiska länder. Generalförsamlingen i Förenta Nationerna fördömer dock Israel mer än dubbelt så många gånger än övriga nationer sammanräknat (!).
Att fokuset på Israel inte står i proportion i förhållande till världens andra nationer är synbart också i FN:s säkerhetsråd där nästan 10 procent av resolutioner i säkerhetsrådet ägnats åt den israelisk-arabiska konflikten.
Praxis som man anklagar och kritiserar Israel för, undkommer andra nationer. De två tydligaste exemplen är begreppsanvändande som ockupation och bosättningar.
Det finns idag väldigt många territoriella konflikter där två, eller flera parter, gör anspråk på samma områden. Ingen konflikt är lika exponerad och uppmärksammad som den israelisk-arabiska trots att denna konflikt har betydligt lägre antal dödsoffer än motsvarande konflikter.
Genom sin institutionella antisemitism, vare sig det handlar om Generalförsamlingen eller FN:s råd för mänskliga rättigheter kan Förenta Nationerna inte spela en konstruktiv roll mellan israeler och palestinier.
Avlegitimisering, dubbel standard och antisemitism
Från början av den israelisk-arabiskakonflikten, har sionism, rörelsen för judiskt självbestämmande i Israel, framställts som en form av rasism och existensen av Israel som nationalstat för det judiska folket som illegitim.
Vad är BDS?
BDS är en förkortning för bojkotta, avinvestera och sanktioner.
Förespråkare för BDS lyfter ofta fram USA:s medborgarrättsrörelse under 1960-talet och kampen mot apartheid i Sydafrika som föregångsexempel i konflikthantering.
Vad har BDS för mål?
BDS säger sig ha tre specifika mål:
- Att avsluta den israeliska ockupationen och avlägsna Israels säkerhetsbarriär
- Att uppnå full jämlikhet för israeliska araber i Israel
- Att stödja rätten för palestinska flyktingar, inklusive deras krav på återvändande.
Är BDS en legitim proteströrelse?
BDS problem är att deras mål inte är två stater, levandes sida vid sida. De verkar för ett arabiskt dominerat Palestina där i den bästa av världar judar kommer att tolereras som en religiös minoritet.
För en utomstående betraktare som studerar den israelisk-palestinska konflikten kan det på ytan framstå som att BDS mål i strävan efter palestinsk rättvisa är resonabla.
Aktivister för BDS rörelsen visar dock både i handlande och i tyckande att dess övergripande mål inte är rättvisa med syfte att skapa jämlikhet mellan judar och araber. Snarare står BDS rörelsen för ”rättvisa” på bekostnad av den andres existensberättigande.
Den amerikanske professorn och advokaten Alan Dershowitz förklarar BDS så här:
”Deras farföräldrar var nazisterna som organiserade en bojkott av judisk handel, akademiker och artister under 1930-talet. Deras morföräldrar var de muslimska ledare som organiserade en bojkott av all israelisk och judisk handel under efterföljande år som följde efter staten Israels grundande. Deras föräldrar är de samtida trångsynta personer som skiljer ut endast Israel att bojkotta och söker att använda denna taktik för att avsluta existensen av världens enda nationalstat för det judiska folket.
Dershowitz kategoriserar inte BDS som en ”rörelse”.
En rörelse utmärks ofta genom universalism, något som omfattar det allmänna. Exempel kan vara miljörörelsen och feministrörelsen. En sann rörelse skulle inte välja ut ett enda land och rikta sitt fokus på detta land och exkludera andra.
Hade BDS avgränsat sitt mål att ha en palestinsk stat vid sidan av Israel hade deras strategi varit mer förståelig och uppriktig. BDS är istället något vagt, rasistiskt, inkonsekvent och baserat på hyckleri.
Extremisterna bakom BDS har ett stort problem. Nämligen att Israel är den enda demokratin i hela regionen. Den enda nation i området där alla medborgare är fria. Ovanpå detta har det judiska folket en rätt till självbestämmande i sitt historiska hemland.
Under senare år har människorättsorganisationer anklagat Israel för apartheid. Vad är apartheid?
Så här lyder de centrala definitionerna av begreppet:
Romstadgan: Med brottet apartheid avses: omänskliga gärningar…… vilka begås i förbindelse med en institutionaliserad ordning av systematiskt förtryck och dominans av en rasgrupp över en eller flera andra rasgrupper, och vilka begås med avsikt att vidmakthålla denna ordning.
FN:s apartheidkonvention: For the purpose of the present Convention, the term "the crime of apartheid", which shall include similar policies and practices of racial segregation and discrimination as practised in southern Africa, shall apply to the following inhuman acts committed for the purpose of establishing and maintaining domination by one racial group of persons over any other racial group of persons and systematically oppressing them.
Av dokumenten framgår att begreppet apartheid endast omfattar förtryck som grundar sig på ras. Att olika grupper är i konflikt, behandlar varandra olika eller diskriminerande av andra skäl är inte apartheid. Det är det inte heller även om de olika grupperna är etniskt baserade om konflikterna handlar om exempelvis kontroll över mark, ekonomiska frågor och så vidare.
Utöver det ta kriterium ska det finnas en avsikt att permanent upprätthålla en ordning av förtryck och dominans. Det får alltså inte finnas önskan eller försök att avsluta en bakomliggande konflikt.
Ett tredje kriterium är att det ska förekomma ”omänskliga gärningar”.
FN definierar apartheid utifrån liknande policyer och metoder för rassegregering och diskriminering som praktisera(des)s i södra Afrika.
Brottet apartheid ska avse omänskliga handlingar som begås i syfte att etablera och upprätthålla dominans av en rasgrupp över vilken annan ras som helst och systematiskt förtrycka dem. Den sydafrikanska apartheiden hade en väldigt specifik definition involverande en rasgrupp förtyckande en annan. Denna definition är inte i närheten att kunna tillämpas i Israel eller på Västbanken.
Föreligger ett rasbaserat förtryck?
Drygt 20 procent av de israeliska medborgarna är araber.
För att apartheidanklagelserna ska vara giltiga måste dessa vara utsatta för rasmässigt motiverade ”omänskliga gärningar”. Om så inte är fallet finns det ju skäl att anta att de konflikter som finns mellan judar och araber inte handlar om rasmotsättningar utan om andra konfliktorsaker. Därför är det högst relevant och intressant att en känd palestinsk människorättsaktivist nyligen skrev att Israel förmodligen är det bästa landet i världen för en arab. En stor majoritet av de israeliska araberna vill hellre vara israeliska medborgare och bo i Israel än i en palestinsk stat enligt flera opinionsundersökningar. Även araberna i östra Jerusalem vill hellre att Israel kontrollerar stadsdelen än att den palestinska myndigheten gör det. De rasmotsättningar mellan araber och judar i Israel som apartheidanklagelserna kräver saknar således grund.
De araber som står under direkt kontroll av Israel och är israeliska medborgare har samma rättigheter och skyldigheter som de judiska medborgarna. Få araber i Israel definierar sig själva som palestinier.
En känd palestinsk människorättsaktivist skrev nyligen att Israel förmodligen är det bästa landet i världen för en arab. En stor majoritet av de israeliska araberna vill hellre vara israeliska medborgare och bo i Israel än i en palestinsk stat enligt flera opinionsundersökningar. Även araberna i östra Jerusalem vill hellre att Israel kontrollerar stadsdelen än att den palestinska myndigheten gör det.
Benjamin Pogrund var biträdande redaktör för tidningen Rand Daily Mail som var Sydafrikas ledande anti-apartheidtidning. Han förklarar apartheid så här: ”Apartheid bestämde var du var född, var du kunde bo, vilken förskola, skola och universitet du skulle gå i- och kvaliteten på din utbildning; om du hade tillgång till ett bibliotek; vilken ingång till offentliga byggnader du kunde använda, vilka hissar och toaletter du kunde ta; vilka arbeten du kunde ha och således vad du kunde tjäna; med vem du kunde ha sex med och vem du kunde gifta dig med; vilken taxi, buss och tåg du använde; vilken film, hus eller teater du kunde närvara vid; vilken restaurang eller hotell du kunde använda; vilken cell, kläder och mat du fick om du fängslades; vilken polis eller militärrang du kunde uppnå; summan på din ålderspension eller handikappbidrag; vilket sjukhus du kunde använda - och kvaliteten på behandlingen; och slutligen var du skulle begravas.”
Israel är ett land med väldigt stor befolkningsmångfald och en stor arabisk minoritet.
Av Israels invånare består en står minoritet av judar som kommer från arabvärlden. De har således samma ’ras’ som araber.
Araber i Israel är de enda i Mellanöstern som lever i en demokrati med full religionsfrihet och yttrandefrihet. De kan rösta och har representanter i parlamentet och i regeringen.
Sexuella minoriteter kan leva öppet utan att riskera fängelse och död.
Israeliska araber är ledande i flera israeliska landslag i idrott, har representerat Israel i Eurovision och vunnit titeln ”Miss Israel”. Den domare som dömde en före detta israelisk president för våldtäkt var arab. Alltfler höga befälhavare i den israeliska militären är araber och flera är framgångsrika företagare.
Då apartheidanklagelserna bygger på Romstadgans och FN:s apartheidkonvention, det vill säga att konflikten måste bestå av rasbaserade motsättningar, kan de avvisas eftersom det är uppenbart att de israeliska araberna inte är utsatta för eller anser sig utsatta för något sådant.
Sexuella minoriteter kan leva öppet utan att riskera fängelse och död.
Israeliska araber är ledande i flera israeliska landslag i idrott, har representerat Israel i Eurovision och vunnit titeln ”Miss Israel”. Den domare som dömde en före detta israelisk president för våldtäkt var arab. Alltfler höga befälhavare i den israeliska militären är araber och flera är framgångsrika företagare.
Då apartheidanklagelserna bygger på Romstadgans och FN:s apartheidkonvention, det vill säga att konflikten måste bestå av rasbaserade motsättningar, kan de avvisas eftersom det är uppenbart att de israeliska araberna inte är utsatta för eller anser sig utsatta för något sådant
Araber i Israel är de enda i Mellanöstern som lever i en demokrati med full religionsfrihet och yttrandefrihet. De kan rösta och har representanter i parlamentet och i regeringen.
Sexuella minoriteter kan leva öppet utan att riskera fängelse och död.
Israeliska araber är ledande i flera israeliska landslag i idrott, har representerat Israel i Eurovision och vunnit titeln ”Miss Israel”. Den domare som dömde en före detta israelisk president för våldtäkt var arab. Alltfler höga befälhavare i den israeliska militären är araber och flera är framgångsrika företagare.
Då apartheidanklagelserna bygger på Romstadgans och FN:s apartheidkonvention, det vill säga att konflikten måste bestå av rasbaserade motsättningar, kan de avvisas eftersom det är uppenbart att de israeliska araberna inte är utsatta för eller anser sig utsatta för något sådant.
I Israels koalitionsregering sitter ett muslimskt parti, Ra’am, och leder landet tillsammans md vänster- mitten- och högerpartier.
I den senaste undersökningen som tittar på hur minoriteter i Israel definierar sig, identifierar sig ungefär en femtedel av israeliska araber som israeler. Över hälften identifierar sig som israeliska araber. Endast sju procent identifierar sig som palestinier. Det är således inte tal om apartheid i Israel.
Förhållandena på Västbanken och i Gaza grundas inte på rasmotsättningar utan bland annat utifrån hur Osloavtalet ska tillämpas, markfrågor, säkerhetsfrågor och andra realpolitiska konflikter. Sverige anser exempelvis att palestinierna är medborgare i staten Palestina. Att medborgare i olika länder behandlas olika av respektive statsmakt utgör inte apartheid utan förekommer regelmässigt i hela världen.
Vill Israel permanent upprätthålla de kritiserade förhållandena?
Ett besvärande faktum för apartheidanklagelserna är de många och väldokumenterade tillfällena då Israel accepterat fredsavtal och bildandet av en fri palestinsk stat på goda villkor. Detta skulle ha avslutat de förhållanden som utgör en förutsättning för anklagelserna om en apartheidliknande situation. Vid samtliga tillfällen har den arabiska/palestinska sidan sagt nej till bilda en fri palestinsk stat.
Det tydligaste exemplet i en svensk kontext är fredsförhandlingarna kring år 2000 när de kunde blivit en palestinsk stat på förmodligen de bästa villkor som någonsin kommer att vara aktuella. Såväl USA:s dåvarande president Bill Clinton, Sveriges dåvarande statsminister Göran Persson, EU:s sändebud Miguel Moratinus, USA:s särskilde sändebud Dennis Ross med flera har redogjort för vad som hände och innehållet i det avtal som palestinierna förkastade[2].
Då var det klart med en palestinsk stat på Västbanken och Gaza. Jerusalem inkl större delen av den gamla staden skulle bli dess huvudstad och alla flyktingar få bo i den nya staten. Israel hade godkänt. USA:s president Bill Clinton som lett förhandlingarna jublade. Sverige statsminister Göran Persson hade bokat Blå Hallen i Stockholms stadshus för en ceremoni och konstaterade nöjt att detta var det bästa erbjudande som palestinierna någonsin kan få och som löser hela den territoriella konflikten. Då blockerar de palestinska ledarna avtalet och lämnar förhandlingarna utan förklaring. Clinton kallade deras agerande chockerande. Göran Persson säger i en intervju[3] att palestinierna förkastade det bästa avtal de någonsin kunnat få och som skulle ha löst hela territoriumfrågan.
Andra välkända tillfällen är 1937 (Peelkommissionens förslag), 1947 (FN:s delningsbeslut), 1967 (efter sexdagarskriget) och 2008 (Annapolisförslaget). Därutöver kan nämnas Israels tillbakadragande från Gaza 2005 som möttes av en våldsvåg, inte av ett statsbyggande som många nog trodde.
Kritiken mot Israel kännetecknas även av att på andra sätt vara frikopplad från relevanta kontextuella sammanhang. T ex att flera förhållanden är överenskomna i Osloavtalet där Israel lämnade ifrån sig makt och kontroll till den palestinska sidan på ett sätt som också är i konflikt med apartheidteorierna. Eller att upprinnelsen till hela problematiken är att den arabiska sidan avvisade FN:s delningsplan och sa nej till att bilda en palestinsk stat och att istället Jordanien och Egypten ockuperade Västbanken och Gaza i ett krig som skapade det flyktingproblem som finns än idag. Det var alltså ett arabiskt agerande som skapade den situation som nu utgör grunden för apartheiddiskussionerna.
Varför den palestinska sidan avvisat alla möjligheter att bilda en egen stat ligger utanför ämnet för denna text. Världen förmodligen främste expert på konflikten, professor Benny Morris, har dock i sin senaste mycket uppmärksammade bok pekat på att den palestinska sidan aldrig accepterat FN:s tvåstatslösning (det vill säga att det ska få finnas en judisk stat) och därför inte kan skriva på fredsavtal. Islamiseringen på den palestinska sidan har därutöver enligt Morris tillfört en dimension som gör det ännu omöjligare eftersom den extrema islamistiska ideologi som fått ett starkt inflytande på den palestinska sidan förbjuder att muslimer avslutar konflikten och sluter fred.
Dessa försök från Israel att avsluta konflikten diskvalificerar i sig apartheidanklagelserna. Det innebär inte att det inte kan finnas välgrundad kritik mot olika förhållanden i Israel/Palestina. Men dessa bör då diskuteras i sak och inte med felaktiga retoriska beteckningar.
Omänskliga handlingar
För att apartheiddefinitionerna ska vara giltiga måste det dels finnas ett rasbaserat förtryck som avses att vara permanent, ambition och önskan om att upprätthålla problematiska förhålladen, och därutöver ska vissa ”omänskliga handlingar” förekomma. Den grundläggande förutsättningen att konflikten ska vara rasbaserad föreligger inte som visats ovan. Inte heller förutsättningen att Israel önskar upprätthålla de problematiska förhållandena.
Men om så hade varit fallet – vad gäller för de förhållanden som uppenbart är negativa för den arabiska befolkningen på Västbanken och Gaza och som åberopas som underlag för att kritisera Israel i samband med apartheidanklagelserna?
Här bortser de som driver kritiken mot Israel från det faktum att det finns ett palestinskt självstyre på Västbanken reglerat av det så kallade "Osloavtalet" och ett Hamasstyre i Gaza.
Trots att fredsprocessen gått i stå och situationen på marken har förändrats sedan det sist begav sig med fredsförhandlingar mellan israeler och palestinier är fortfarande de bilaterala avtalen mellan israeler och palestinier intakt. Det betyder att det finns en palestinsk myndighet som är representant för det palestinska folket. Man bär ansvar för palestiniernas vardag i område A och B på Västbanken och i koordination med Israel på område C.
En lång rad av de negativa förhållanden som beskrivs är i själva verket Hamas och den palestinska myndigheten ansvariga för och kan inte åberopas för att kritisera Israel.
De särskilt svåra förhållanden som befolkningen i Gaza lever under är framför allt Hamas ansvar.
Att Egypten anser sig vara tvungna att i likhet med Israel ha hårda gränsrestriktioner mot Gaza är inte för att de egyptiska araberna utöver apartheid mot de palestinska araberna. Det beror på att Gaza kontrolleras av en extrem våldsbejakande islamistisk antidemokratisk och människorättsfientlig rörelse.
Hamas skulle orsaka enorma skador på det egyptiska samhället om inte gränsrestriktionerna var omfattande. Samma skäl motiverar Israels förhållningssätt mot Gaza och har inget med rasism eller apartheid att göra utan med välmotiverade åtgärder mot terror och skydd av den egna befolkningen.
På Västbanken ansvarar den palestinska myndigheten för det palestinska vardagslivet i såväl område A som B som omfattar nästan alla palestinier En betydande del av kritiken mot de negativa förhållanden som drabbar många palestinier och som nämns i samband med apartheidanklagelserna bör riktas mot den palestinska myndigheten. Den palestinska myndigheten har dessutom gång på gång erbjudits att utöka det område som de kontrollerar och att få kontrollen över allt fler befogenheter. De har som nämnts ovan varje gång tackat nej. Detta försvagar ytterligare kritiken mot Israel. Däremot behandlas palestinierna mycket dåligt i flera andra länder, exempelvis i Libanon och Syrien, vilket får förvånansvärt lite uppmärksamhet.
Israeler och palestinier är två folk med separata nationella ambitioner. Konflikten mellan de två har aldrig varit baserad på rastillhörighet och handlar om annat.
Varför använder Israels motståndare ett begrepp som apartheid som fallerar på punkt efter punkt?
Den retoriska lockelsen av att använda uttrycket apartheid för att beskriva något man önskar kritisera är att det då skapas associationer till det brutala rasistiska förtrycket i Sydafrika. Precis som att använda uttrycket terrorist, nazist eller dylikt om något. Retoriskt kan det därför vara lockande att försöka associera sin motståndare med sådana begrepp. Nu är det i detta fall uppenbart att situationen i Israel/Palestina inte kan jämföras med Sydafrika. Det medger även de flesta som använder uttrycket om Israel och de vill istället försvara sitt användande av begreppet med att det handlar om en annan mer generell apartheiddiskussion (och att det faktum att det skapas associationer till Sydafrika är oavsiktligt).
Fred och diplomatiska förbindelser
År 2021 hade Israel formella diplomatiska förbindelser med 168 länder. 28 medlemsstater i Förenta Nationerna har aldrig, vare sig, upprättat eller brutit diplomatiska förbindelser med Israel.
Israels diplomatiska förbindelser påverkas främst av Israels strategiska situation i Mellanöstern, den bredare arabisk-israeliska konflikten, konflikten med Iran tillsammans med regionala staters förkastande.
Israels utrikespolitiska mål har därför varit att överkomma diplomatisk isolering, att uppnå erkännande och vänskapliga relationer med så många nationer som möjligt, både i Mellanösternregionen och längre bort. Israel utövar både öppen och hemlig diplomati för att främja nationella mål. Landet har också försökt främja ökad judisk immigration till Israel och att skydda utsatta judiska samhällen i diasporan. Man erbjuder bistånd till utvecklingsländer och humanitärt bistånd till länder som står inför storskaliga katastrofer.
Vilka länder har Israel fredsavtal med?
Israel är en minoritet I Mellanöstern i den mening att man inte är en arabisk eller muslimsk statsbildning. Det har påverkat landets självbild men också hur Mellanöstern betraktat Israel. Landet har därför försökt utveckla relationer med andra minoriteter och arabstater som ligger på ett geografiskt avstånd från den israelisk-arabiska konflikten.
Arabiska länder bojkottar judiska och sionistiska produkter utifrån ett beslut från Arabförbundet 1945.
Bojkotten vidareutvecklas efter staten Israels återgrundande 1948. Den delas in i tre delar. Direkthandeln mellan Israel och arabiska nationerna förbjuds. Bojkotten riktas mot företag som gör handel med Israel. Företag som handlar med andra företag som i sin tur har förbindelser med Israel svartlistas. Bojkotten är fortfarande intakt än idag.
Den 26 mars 1979 ingår Egypten och Israel ett formellt fredsavtal. Som vi beskrivit karaktäriseras det som en ”kall fred”. Inget eller minimalt kulturutbyte sker mellan länderna och andel egyptier som turistar till Israel är begränsad. Fram tills nu har relationen enbart varit inriktad på säkerhet. Egypten blir uteslutet från Arabförbundet i tio år med anledning av att man bröt bojkotten mot Israel.
Jordanien är det andra arablandet som sluter fred med Israel. Det görs 1994. Freden med Jordanien har samma utgångspunkt som relationen med Egypten. Förbindelserna karaktäriseras främst av samarbete för att bemöta gemensamma säkerhetshot. Bägge ländernas befolkningar uppvisar starka antisemitiska uppfattningar oh attityder.
Den 15 september 2020 sluts ett fredsavtal med Förenade Arabemiraten. Strax därpå följs ytterligare ett avtal med Bahrain. Andra länder följer sedan efter, Sudan, Marocko och Kosovo.
Vilka försök till fred har det funnits mellan Israel och palestinierna?
Flera stycken. Det tidigaste avtalet skrivs mellan Chaim Weizmann (1874-1951) och Emir Faisal (1885-1933) 3 januari 1919. Avtalet behandlar bland annat att den sionistiska rörelsen ska bidra med hjälp till den kommande arabiska staten i frågan om att etablera en växande ekonomi. Parterna åtar sig att förverkliga Balfourdeklarationen från 1917 som uppmanar till ett judiskt nationalhem.
Faisal skriver i ett brev 1919 : ”Vi känner att araberna och judarna är kusiner i ras, som lider av liknande förtryck från makter som är starkare än de själva och av en lycklig slump har kunnat ta det första steget mot att uppnå sina nationella ideal tillsammans. Vi araber, i synnerhet de utbildade bland oss, betraktar den sionistiska rörelsen med djupaste sympati.”
Detta avtal har glömts bort genom historien. Det är kanske det viktigaste avtalet i den mening att det sionistiska projektet hade tidigt samtycke hos araberna.
I samband med oroligheter mellan araber och judar 1936-1937 undersöker man möjligheter att dela territoriet. Kommissionen leds av lord Robert Peel. Det brittiska mandatet ska upplösas och området delas mellan judar och araber. Den judiska staten föreslås bestå av 17 procent och den arabiska staten ungefär 75 procent.
Den brittiska regeringen accepterar Peelkommissionens rekommendation. Med stor motvilja accepterar judarna Peelkommissionens förslag. Araberna avfärdar förslaget helt.
Den 29 november 1947 röstar Förenta Nationerna för att dela det brittiska mandatet i en judisk stat och en arabisk stat. Delningsförslaget innebär att judiska byar och städer sprids ut längs Palestina och omfattar en stor arabisk befolkning. Enligt förslaget ska den judiska staten omfatta 538 000 judar och 397 000 araber.
Den arabiska staten ska i sin tur endast inkludera 10 000 judar och själva utgöra 804 000. Förslaget tar inte hänsyn till säkerhetsaspekter. Judarna accepterar delningsplan. Araberna avvisar inte bara förslaget utan förklarar krig. I den israeliska självständighetsförklaringen från 14 maj 1948 sträcks en vänskapens hand ut till grannländerna men redan samma dag invaderar fem arabiska arméer området.
Efter sexdagarskriget 1967 samlas åtta statsöverhuvuden för arabstaterna i Khartoum, Sudan där man förkunnar en policy: Nej till fred, nej till erkännande av Israel och nej till förhandlingar.
Den 13 september 1993 undertecknar israeler och palestinier det som kommer att kallas för deklaration av principer om interim självstyre, också känt som Osloavtalen. Israel accepterar PLO som representant för palestinierna. PLO avsäger sig terrorism och erkänner Israels rätt att existera i fred. Man kommer överens om att palestinska myndigheten etableras och tar över styrande funktioner på Västbanken (av judar benämnt som Judéen och Samaria, det bibliska namnet på området) och Gaza. Efter fem år ska frågor som gränser, flyktingar och Jerusalem behandlas.
I sin självbiografi skriver Israels före detta premiärminister att de började samtalen i Camp David med optimism. ” Nu är tiden inne för oss att åstadkomma fred för de modiga, att hitta ett sätt att leva tillsammans sida vid sida med ömsesidig respekt och att skapa en bättre framtid för våra barn."
Både Yasser Arafat och Ehud Barak anländer till Camp David med vetskapen om att det skulle krävas svåra beslut. Barak kräver ’ett slut på konflikten’ med inga ytterligare anspråk från respektive sida.
Bland de svåra beslut som väntar Israel finns att man ska ge upp det maximalt möjliga gällande Västbanken (det judar hänvisar som Judeen och Samaria). Vidare behöver Israel att vara flexibla när det kommer till säkerhetsöversynen avseende Jordandalen och Jerusalems framtid.
Bortom partilinjerna i Israel och bortom religiösa/sekulära perspektivet, anser nästan varje israel att Jerusalem inte endast utgör huvudstaden utan är kärnan i själva staten. ”Fortfarande förstod jag att vi var tvungna att nå någon sorts kompromissöverenskommelse om staden om vi skulle ha någon möjlighet för en fredsöverenskommelse.”
”Amerikanerna frågade Arafat huruvida han skulle förhandla utifrån utgångspunkten om palestinsk suveränitet över alla yttre områden i Jerusalem samt över det muslimska kvarteret i den gamla staden och förvaltarskap över de heliga platserna. Arafat sade fortfarande nej.”
Amerikanerna inkluderar nu också de kristna kvarteren, vilket betyder palestinsk suveränitet över nästan halva gamla staden.
Även att erbjuda suveränitet över de muslimska kvarteren gick längre än vad jag föreslog. Arafat svarade inte ens.”
Barak är redo att se palestinskt styre över 91 procent på Västbanken (Judeen och Samaria). Israels säkerhetszon i Jordandalen skulle vara intakt under mindre än 12 år. Om detta ger önskat resultat är Israel berett att ge en palestinsk stat suveränitet över 85 procent av gränsområdet.
Sju av nio ytterområden i Jerusalem skulle hamna under palestinsk suveränitet. Den inre områdena skulle vara under palestinsk civil kontroll, inklusive planering och zonindelningen och lag och ordning.
Beträffande moskéerna på Tempelberget föreslår Barak delat förvaltarskap som ska omfatta nya staten Palestina, Marocko och ledaren för the Higher Islamic Commission in Jerusalem. Barak går också med på att tänka över palestinsk suveränitet över både muslimska och kristna kvarteren i den gamla staden.
Clinton anser det vara ett paket av genuina eftergifter.
Arafat svarade inte. ”Amerikanerna tröttnar. De visste att den ena sidan hade åtminstone försökt få till ett avtal. De kunde inte förstå varför Arafat var ovillig att ens acceptera förslagen som en grund för fortsatta samtal."
"Det fanns bara två potentiella röda linjer på vår sida som Arafat hade vetat från början. Den första handlade om palestinsk "rätt att återvända " inom Israels pre -1967 års gränser. Det var inte bara ett sätt att avsluta Israel som en judisk majoritetsstat. Det skulle antyda ett omskrivande av historien över hur Israel föddes: i ett krig , med nästintill samma antal flyktingar som flydde eller tvingades fly på bägge sidor, efter att den arabiska världen tog till vapen mot en delningsplan av FN som skulle ha skapat en palestinsk arabisk stat likaså. Den andra kritiska frågan var Jerusalem. Där sträckte jag vår förhandlingsposition nästan till bristningsgränsen.
Arafat sysselsatte sig ens aldrig till en diskussion om rätten att återvända. Beträffande Tempelberget var han däremot explicit. Någon som helst fred, någon grund för förhandling mot fred, skulle behöva börja med bekräftande av palestinsk fred. Dessutom, något som han berättat för presidenten, övertygade han sig själv om att det aldrig funnits ett judiskt tempel i Jerusalem.
Den 23 december år 2000 presenterar president Bill Clinton sitt utkast till de bägge sidorna. Detta var presidentens genomtänkta bedömning av vad som skulle anses vara ett rättvist avtal. Han presenterar avtalet som att det är sista chansen. Ett bättre avtal kommer inte att komma från presidenten. Utkastet föreställer sig att palestinierna i slutändan kommer att få mellan 95- 97 procent av Västbanken.
Israels militära närvaro i Jordandalen ska kvarstå i maximalt sex år. Därefter ska denna närvaro ersättas av en internationell styrka. Beträffande palestinska flyktingar innebär den lösning som presidenten föreslår att det skulle göras ”tydligt att det inte finns någon specifik rätt till ett återvända inom själva Israel” men man ska erkänna ”aspirationen hos det palestinska folket att återvända till området.”
När det kommer till frågan om Jerusalem föreslås att Arafat kommer ha suveränitet över hela den gamla staden. Detta med undantag för de judiska kvarteren och Klagomuren och de ”heliga utrymmen vilket den är en del av.” Slutligen skulle avtalet medföra en slutlig fred, ett slut på konflikt och ett slut på ytterligare anspråk.
”Oppositionspolitiker i Israel, och till och med några få av våra egna kabinettsministrar, motsatte sig prompt formuleringen om Jerusalem. Jag talade om för kritikerna att jag också hade föredragit att säga nej till Clinton idéer om Jerusalem. Eller att säga ja, men, och fortsätta med att insistera på grundläggande ändringar. Likväl, som Dennis (Dennis Ross, Bill Clintons chefsförhandlare) hade gjort klart till de bägge sidorna, skulle detta ha placerat Israel i positionen av att avvisa hela Clintonförslaget, något jag inte var beredd att göra.
Jag meddelade presidenten att vi accepterade hans idéer. Vi framförde reservationer- nästan trettio totalt. Men ingen av dessa föll utanför hans parametrar ett fredsavtal. Först bad Arafat presidenten om mer tid. Därefter åkte han till Washington för att träffa Clinton. Där framförde han sina ’reservationer’. Dessa var inte bara utanför Clintonparametrarna: de avvisade helt och hållet två grundelement. Arafat sade att det inte kunde finnas någon israelisk suveränitet över Klagomuren från forntida templet. Inte heller var han villig till någon kompromiss om rätten att återvända (för de palestinska flyktingarna).”
Parterna lyckas inte komma överens.
Mellan 21:a och 27:e januari 2001 hålls ytterligare samtal i Taba vid Sinai. Parterna närmar sig en lösning men inte heller denna gång kommer man att komma överens.
Israelisk karta nedan som föreslågs av Israel före Camp David
Den föreslagna delningen av Jerusalem
Israels förslag på denslutliga kartan
Under 2006 och 2008 håller Israels premiärminister Ehud Olmert och palestiniernas president Mahmoud Abbas ett trettiotal förhandlingar med syfte att nå ett fredsavtal och ett slut på konflikten.
I Ehud Olmerts biografi, Searching for Peace, skriver han om när han inledde fredsförhandlingar med den palestinska presidenten Mahmoud Abbas. I samband med en middag den 23 december 2006 bjuds Abbas in till premiärministers residens och möts av både israeliska och palestinska flaggor. Det var första gången detta hade hänt .
Det första ämnet uppe för diskussion är palestinska fångar. För palestinska folket motståndsman och frihetskämpar. För israelerna terrorister som kallblodigt mördar civila. Abbas vill att Israel frisläpper personer från hans egna rörelse Fatah och får frågan av Olmert hur många han förväntar sig Israel ska släppa fria. Abbas säger 500. Olmert säger att han släpper 900.
Olmert frågar sedan hur mycket finansiell hjälp Abbas behöver. Abbas svarar att han vägletts av sina rådgivare att be om 10 miljoner shekel (israelisk valuta). Han behöver dock 50 miljoner shekel. Olmert skriver i sin bok att han erbjuder Abbas 100 miljoner dollar, det vill säga åtta gånger mer än vad Abbas ber om.
Vad som ska förhandlas om utkristalliseras snabbt. Det ena teamet ska diskutera frågor som luftrum, gränskontroller, sjökontroller, vattenöverenskommelser med mera.
Det andra som ska förhandlas om rör kärnfrågorna. Den förhandlingen ska ske mellan Ehud Olmert och Mahmoud Abbas allena.
Ehud Olmert skriver i sin bok att han den tredje mars 2008 under en middag med USA:s utrikesminister Rice lägger fram sitt förslag att lösa konflikten med palestinierna utifrån. Då har Ehud Olmert och Mahmoud Abbas träffats på tu man hand fler än 20 tal gånger under två års tid. Olmert pratar om utbyte av land mellan parterna. Israel skulle behålla sex procent av Judeen och Samarien. I utbyte ska palestinierna få motsvarande mark inne i Israel.
Israel ska ta in några tusentals palestinska flyktingar. Olmert tänker sig 1000 flyktingar per år år under fem års tid. Han tänker sig skapandet av en internationell fond för repatriering för alla de som förlorade ens hem under konflikten. Det ska inkludera judar som fördrevs eller tvingades fly från arabländer så väl som palestinska flyktingar.
När det kommer till Jerusalem och dess status föreslår Olmert att Israel drar sig tillbaka från stadens arabiska delar. Stadens judiska delar ska kvarstå under israelisk kontroll. Beträffande de heliga platserna ska ingen sida ha absolut suveränitet . Istället ska man etablera en mekanism som ska ge fem stater - Saudiarabien, Jordanien, USA, Israel och Palestina legal auktoritet över området.
Rörelsefrihet och frihet för bedjan ska absolut garanteras för människor av alla religioner.
Olmert presenterar en övergripande plan för fred den 16 september 2008. Huvuddelarna i Olmerts förslag utgörs av följande:
Israel avstår nästan 94 % av Västbanken för upprättandet av en palestinsk stat.
Israel behåller cirka 6,4 % av Västbanken.
Glesbefolkade orter ska evakueras.
Större orter som Gush Etzion, Ma’ale Adumim och Ariel annekteras av Israel. I utbyte erbjuder Israel att ge upp området kring Afula-Tirat Tzvi, Lachish-regionen, ett område nära Har Adar och områden i Judeens öken och runt Gaza som motsvarar 5,8 % av israeliskt territorium.
Judiska stadsdelar i Jerusalem ska vara under judisk suveränitet, arabiska delar ska vara under palestinsk suveränitet.
De heliga platserna i Jerusalem och palestinska flyktingar nämns ovan.
Palestina ska ha en stark polisstyrka.
Den palestinska gränsen mot Jordanien ska patrulleras av internationella styrkor.
I biografin redogör Olmert för att den största utmaningen är att sälja in förslaget till respektive länders väljare. Därför föreslår han att båda ska underteckna förslaget för att sedan sammankalla ett möte med säkerhetsrådet i Förenta Nationerna och presentera det där. För Olmert råder inga tvivel om att en sådan dramatisk presentation kommer att vinna enhälligt stöd i säkerhetsrådet. Nästa steg är att presentera det för världens nationer i Generalförsamlingen där förslaget tveklöst kommer att stödjas av en majoritet av länder skriver Olmert.
Därefter ska Olmert och Abbas presentera förslaget för en gemensam session i amerikanska kongressen för att sedan ta det till det europeiska parlamentet.
Som ett sista drag skulle världsledarena inbjudas till den gemensamma huvudstaden Jerusalem. I närvaro av Bush och Putin och andra statsöverhuvuden skulle det förkunnas att bägge länderna skulle hålla val inom tre månader.
Enligt Olmert var syftet med dessa teatraliska drag att skapa ett enormt momentum för att sälja in förslaget till respektive elektorat.
Efter detta finns det behov att enas om en tidtabell för implementering. Olmert tror att detta är det optimala förslaget. I samtal med palestinska och israeliska chefsförhandlare säger Abbas ”detta är seriöst. Vi har aldrig fått ett erbjudande så seriöst som detta. Jag behöver några dagar att tänka över detta innan jag kommer tillbaka till dig.
Tretton år har gått. Olmert väntar fortfarande på att Abbas ska återkomma med ett svar till honom…
Den palestinske chefsförhandlaren Saeb Erakat medger att Mahmoud Abbas blev erbjuden mer än hela Västbanken
Den 28:e januari 2020 släpper Donald Trump sin plan, Peace to Prosperity, som är en av de mest detaljerade planerna på att lösa konflikten mellan israeler och palestinier. Planen är på 181 sidor. Israel svarar positivt på planen. Planen avvisas av palestinierna och Arabförbundet.
Peace to Prosperity hade den fördelen att den intensivt och omfattande undersökte hur fred realistiskt skulle kunna se ut. En sak man tittade på var finansiell transparens. Idag styrs stora komponenter av den palestinska myndigheten likt en familjeägd verksamhet, något som oundvikligen leder till nepotism och korruption. Allt för många palestinier är för beroende av maktstrukturen inom den palestinska myndigheten. Det medan den palestinska myndigheten agerar utifrån att de är beroende av internationella organisationer. Resultatet är brist på uppfinnelserikedom och självförsörjelse. Den palestinska myndigheten kan snabbt höja landets BNP med ett mer transparent finansiellt system och ett öppet förhållningssätt för att integreras med den israeliska ekonomin.
En annan aspekt Peace for Prosperity tog i beaktande var erkännande av verkligheter längs marken. Man gav prioritet för säkerhet från områden i Medelhavet till Jordanfloden och från Libanon och Syrien ned mot Egypten. Genom detta erkände man också några essentiella faktum. Det finns bara en styrka som är kvalificerad att åstadkomma säkerhet till Israel och det är Israel själv.
Världen prisade Israel när man drog sig tillbaka från Gaza och södra Libanon bara för att se hur vakuumet upptogs av terroriströrelser som svurit förstörelsen av Israel.
Vad finns det för närvarande för problem med en palestinsk stat?
Inte varje etnisk grupp har kompetens eller kapacitet för statsbyggande. Den före detta palestinske ledaren Yasser Arafat etablerade ett korrupt, ineffektivt, laglöst och auktoritärt politiskt system. Genom att Arafat tillät konkurrens mellan ledare, myndigheter och miliser gjorde han sig till den optimala skiljedomaren och fördelaren av arbeten och ersättningar. Det decentraliserade systemet ledde till kaos. Systemets huvudsakliga misslyckande låg inom området som är mest kritiskt för statsbyggande – ett våldsmonopol för en enhet.
En uppsjö av väpnade miliser trotsar central auktoritet och bevarar ett splittrat palestinskt samhälle som redan består av stridande familjer och klaner.
Till en betydande del är PA en misslyckad stat. Detta kanske mest definieras genom avsaknaden av ett monopol för användning av våld.
Tillhandahållandet av endast begränsad rättvisa och tjänster till befolkningen, samt oförmågan att upprätthålla ett rättsligt och reglerande klimat som är lämpligt för en modern ekonomi är också betydande faktorer som är stora hinder för närvarande.
Mahmoud Abbas som valdes 2005 kunde inte omvandla Arafats arv. Abbas konfronterade inte de väpnade grupperna och misslyckades med att centralisera de palestinska säkerhetstjänsterna.
Palestinska myndigheten förlorade kontrollen av Gaza till Hamas och har fortsatta svårigheter med att avväpna miliser på sitt territorium som är formellt under dess kontroll.
Även Hamas har misslyckats med att tillförskaffa sig monopol över användandet av våld i Gaza.
Insikten om att PA inte är en fungerande politisk enhet har även det internationella samfundet gradvis kommit att förstå. Till och med de globala medierna, mestadels pro-palestinska, ifrågasätter i allt högre grad möjligheten till tvåstatsformeln.
Man bör komma ihåg att det tog århundranden att bygga nationsstater i Europa.
Tittar man på den finansiering palestinierna har fått de senaste 20 åren bleknar andra länder i jämförelse med Palestina. Även när Donald Trump kraftigt drar ned på stödet till palestinierna får de nästan dubbelt så mycket finansiellt stöd per capita som andra nationen på listan.
Under 2009 får palestinierna nästan sex gånger så mycket som nästa mottagare. Det har dock inte stoppat Gaza från tre krig. Att strö pengar på problemet löser uppenbart ingenting när det kommer till palestinierna.
Även om den palestinska myndighetens budget är i väldigt dåligt skick, beror en stor del på att man insisterar på att ge ansenliga procent av sin budget på att belöna terrorism. Att ge pengar till människor som tror på terrorism som medel och mål är inte vägen att bringa fred. Den palestinska myndigheten, Hamas och andra som stödjer målsättningen om att förstöra Israel ska få mindre pengar, inte mer.
Förenta Nationernas livsmedels – och jordbruksorganisation släppte en rapport om köttkonsumption i arabvärlden. Palestinierna äter mer kött per capita än någon annan arabisk nation. Man äter mer än 95 kilo per capita
Man är långt före rika Gulfstater som Kuwait, Förenade Arabemiraten och Saudiarabien. Det innebär också att palestinierna hamnar bland världens främsta länder när det gäller köttkonsumtion
Otaliga icke statliga organisationer har konsekvent försökt göra gällande att palestinska barn upplever stor matosäkerhet. Hur står sig palestinierna i jämförelse med andra arabstater?
Inte bland de bästa men också långt från de värsta.
Andelen palestinska barn som anses hämmade när det gäller mat, utöver kött, är lägre än nästan alla arabstater utanför de rika Gulfstaterna.
Detta pekar i sin tur på en grundläggande motsägelse. Palestinierna får mer bistånd per capita än någon annan. De behöver samtidigt denna hjälp betydligt mindre än många eller de flesta nationer. Det innebär att överrepresentationen inom flertal hjälporganisationer misslyckas hos dem själva. Genom att ge mer och mer till palestinierna tar man samtidigt ifrån mer och mer från andra länder som behöver bistånd och annan hjälp mer.
Varför pågår inga förhandlingar nu mellan israeler och palestinier?
Flera faktorer spelar in. Israels före detta premiärminister Benjamin Netanyahu har vid upprepade tillfällen uppmanat palestinierna att sätta sig ned vid förhandlingsbordet förutsättningslöst, vilket palestinierna vägrat att göra.
Israels nuvarande regering anser att så länge palestinierna söker att dels internationalisera konflikten, dels referera Israel till internationella brottmålsdomstolen och dels uppmana palestinier att begå terrorhandlingar bland annat i form av dess ’Pay for Slay’ program (men även annan sorts uppvigling) så kan inga förhandlingar ske med ärliga avsikter.
Det är också omöjligt att veta vem som representerar palestinierna och i så fall vilket mandat de har att utgå ifrån. Palestiniernas president har suttit 17 år på sin post och saknar legitimitet. Andra grupper som utmanar om makten är terroriststämplade av stora delar av världssamfundet och erkänner inte staten Israels existens.
Allas olika Israel
Många människor runt om i världen vill att Israel ska vara något inte Israel själv nödvändigtvis önskar att vara.
Man vill att landet ska vara framgångsrikt, men ödmjukt. Israel ska vara starkt och säkert, men fortfarande beroende av alla sorters utländskt stöd.
Israel ska vara judiskt men utifrån ett ”bra” sätt. Israeliskt dansande, flaggviftande vid de rätta ögonblicken. Ett land traditionellt nog för att vara hjärtevärmande, men inte traditionellt nog för att man inte skulle våga komma med antydningar om att ett mindre intensivt judiskt liv inte kan överleva. En nation dränkt i minnen men också ett land som äntligen är redo att gå vidare.
Ett måttfull Israel skulle vara lätt att tycka om. Det skulle vara en källa för stolthet, men inte en källa för skam. Det skulle vara ett Israel som skulle få många människor att må bra.
Det enda problemet är att detta Israel inte existerar. Det har aldrig existerat. Naturligtvis har det heller aldrig funnits ett USA eller England utifrån motsvarande idyll. Förväntansbilden på Israel är att landet på något sätt alltid ska stå över historiens kaos, bortom den sorts del av elände statsbildningar av naturliga skäl alltid för med sig.
Jag är ofta noga med att betona att sionismen som ideologi hade många olika grenar. En gren var exempelvis den kulturella som lade tyngdpunkt på att bygga ett kulturellt centrum. Syftet med detta var att judar skulle studera, lära sig, skriva och skapa. Man skulle lämna den lilla bisaken styrning åt andra folk.
Theodor Herzl och David Ben Gurion sade: Okej. Vi studerar, blir bevandrade, skriver och skapar. Och vi kommer att vara döda.
Att Israel idag har utvecklats till ett projekt några sympatiserar med, andra kritiserar gör inte alltid Israel älskvärt. Däremot ger det landet ett syfte och förmåga att överleva.
Varför ska du stödja Israel?
Israel tillhör de äldsta civilisationerna. Israel är bland de första som kan kalla sig ett folk och en nation. Sättet vi ser, och förstår, vår omvärld utifrån tar utgångspunkt i de skrifter och texttolkningar det judiska folket återgivit till efterkommande generation. Israel är grunden för den judeo-kristna civilisationen.
Återfödseln av Israel är en ung skapelse. Inte äldre än 75 år. Från början var man en demokrati. Detta i en region som är minst demokratiskt, där utvecklingen i hela regionen går bakåt, där utmaningarna är oändliga och där man ofta är utelämnad åt sitt eget öde.
I hela Mellanöstern förföljs man om man tillhör en religiös eller sexuell minoritet. Israel är undantaget.
Landet har varit utan naturresurser. Medan grannländer haft olja i överflöd tvingas Israel ofta att förlita sig på sin intelligens. De senaste åren har landet gått under namnet Start Up Nation. Det är ett omdöme man arbetat hårt för. Israels folk är innovativa och även forna svurna fiender har insett dess potential.
Således kan länder och folk lära sig av Israel.
I mångt och mycket byggde Israel det land vi ser idag på egen hand. Israel hade ingen internationell biståndsindustri som årligen pumpade in pengar för att man skulle bygga en livsduglig stat. Tvärtom.
Dagens Israel är ett invandrarsamhälle. Med det följer tolerans och respekt för varandras olikheter. Man lär av varandra. Samhället byggs till stor del av frivilliga.