Martin Blecher

18 Maj 2022

Hej!
Jag tar med intresse del av den ledartext som är skriven av Ingvar Persson. Och jag måste medge att det var en text som var obehagligt skriven utifrån tveksamma insinuationer.
Jag högaktar både Aftonbladet och Ingvar Persson för väldigt ofta högkvalitativ rapportering och utmärkt skrivna texter.

Ingvar lyckas både beröra och fortbilda läsaren, en egenskap som kanske känns som given men det upplever inte jag i alla fall.

I texten om Al- Jaazeras journalist blev jag faktiskt förvånad. Den högkvalitativa rapportering jag i vanliga fall skämts bort med, gick varken att känna igen eller hitta.

Nedan är ett citat:”I ett annat nyhetsläge skulle mordet på den palestinska journalisten Shireen Abu Akleh antagligen ha skapat ännu större rubriker.”
Det är besynnerligt skrivet. Minst sagt.
Vem om dödade Shireen Abu Akleh har inte kunnat fastställas. Dock säger hennes död något intressant om media.

Brent Renaud var en journalist för Time. Han dödades i Ukraina detta år. Slår man in Brent Renaud "Time" på sökmotorn Google finns det bara drygt 277 000 resultat.

Pierre Zakrezwski, en journalist för Fox dödades också i Ukraina. Antal träffar på Zakrezwski ger drygt 190 000 resultat.

Oleksandra Kuvshinova tjänstgjorde också för Fox. Hon dödades också. Hennes öde ger en träff på lite mindre än 30.000 på Google.

Danish Siddiqui tjänstgjorde för Reuters. Han dog i Afghanistan. Han har lite över 400 000 träffar på Google.

Shireen Abu Akleh som dödades, under fortsatta oklara omständigheter, har över 18. 200 000 (!!) träffar på Google.
Jag vet inte vilka rubriker Ingvar Persson vill att Shireen Abu Akleh ska få. Det man däremot kan undra över som läsare är vilken uppmärksamhet och rubriker Shireen Abu Akleh fått i och får i förhållande till sina journalistkollegor ovan?

Nedan är ett annat citat : ”Vittnen på plats, kollegor till Abu Akleh och palestinska myndigheter säger att skotten avlossades av israeliska soldater. Det är också slutsatsen i de oberoende försök att slå fast sanningen som gjorts den senaste veckan.”

De oberoende försök att slå fast sanningen rapporterade också något annat:
1) Att vapnet som avfyrade de dödande skotten saknas

2) Att själva kulan saknas

3) Att man inte har GPS positioner varifrån skotten avfyrades

4) Att det vapen som ska ha varit aktuellt i fallet med Abu Akleh används av israeliska militären. Men det används också av grupper som islamiska Jihad och Hamas.

Varför anser en så pass bra och rutinerad journalist som Ingvar Persson är att det är onödigt att informera läsaren om?
Kontext kan man både skapa på egen hand, och göra sig uppmärksam på.
Varma hälsningar
Martin Blecher

Nedan återpubliceras Aftonbladets ledartext 18 maj

Mordet på journalisten är Israels ansvar

Shireen Abu Akleh dödades när hon berättade om ockupationen.

I ett annat nyhetsläge skulle mordet på den palestinska journalisten Shireen Abu Akleh antagligen ha skapat ännu större rubriker. Bilderna från begravningen i fredags där israelisk polis till och med angrep de som bar kistan ska utredas. De israeliska myndigheterna inser att de inte ser bra ut.

Den 51-åriga Abu Akleh sköts till döds när hon bevakade den israeliska arméns räd mot ett flyktingläger utanför staden Jenin. Vittnen på plats, kollegor till Abu Akleh och palestinska myndigheter säger att skotten avlossades av israeliska soldater.

Det är också slutsatsen i de oberoende försök att slå fast sanningen som gjorts den senaste veckan.

Skyller på palestinierna

Den israeliska militären och den israeliska premiärministern Naftali Bennett skyller för sin del på palestinierna. Det brukar man göra.

Att inte palestinska myndigheter litar på israelerna är knappast förvånande.

Israel och Palestina balanserar på en knivsegg. En serie terrorattentat de senaste veckorna har dödat flera israeler. Den israeliska armén har svarat med räder som dödat ännu fler palestinier. Det var en sådan räd som Shireen Abu Akleh sänts ut för att bevaka när hon sköts ner.

Det är helt oacceptabelt att en journalist dödas i sitt arbete. Mordet på Abu Akleh blir på det sättet inte bara ytterligare ett av ockupationens övergrepp på en människa. Det blir ett slag mot yttrandefriheten och sanningen.

Ett ögonblick av enighet

I ett ovanligt ögonblick av enighet fördömde FN:s säkerhetsråd mordet och ställde krav på en oberoende och öppen utredning av det som skett, och att de skyldiga hålls ansvariga.

Att säkerhetsrådet mitt under brinnande krig i Ukraina alls lyckas fatta beslut säger något om situationens allvar.

Ändå är journalistikens villkor och behovet av oberoende nyhetsrapportering bara en del av tragedin för en vecka sedan. Ytterst handlar det om den israeliska ockupationen och reflexen att med våld slå ner palestiniernas önskan om oberoende och värdighet.

Det fungerar inte, inte för Putin och inte för den israeliska militären.

Mordet på Shireen Abu Akleh måste utredas och de ansvariga ställas till svars. Men framför allt måste konflikten mellan palestinier och israeler få en rättvis lösning. Ett slut på ockupationen, ett slut på våldet och övergreppen.

Tills dess lär dessvärre begravningarna fortsätta, både i Palestina och i Israel

Martin Blecher

14 Maj 2022

I samband med eldstrider mellan israelisk militär och palestinska miliser dödades tragiskt journalisten Shireen Abu Akleh.

Omständigheterna kring journalistens öde är långt ifrån klara. Ändå basunerades det genast ut anklagelser om att Israel skulle orsakat Shireen Abu Aklehs död. Dessa anklagelser spred sig otroligt fort i svensk och internationell media. 

Noterbart är att varken israeliska eller palestinska undersökningar kring Shireen Abu Aklehs död har kunnat fastställa vem som sköt Al Jazeeras korrespondent i Jenin.

Doktor Ryan- al Ali vid Patologiska institutet på a-Najah universitet i Nablus citerades i palestinska al-Jarmakkanalen att man inte kunde fastslå vem som dödat journalisten. 

Under onsdagskvällen öppnade Israel en undersökning.

Försvarsminister Benny Gantz sade att han bett palestinierna att samarbeta i undersökningen genom att dela med sig av kulan som dödade journalisten (något palestinierna, då denna text, skrivs ännu inte har gått med på).
Gantz uttryckte sin sorg och ånger över journalistens död, medveten om att det kommer att ta tid innan man kan få en helhetsbild av hennes död och vem som bär ansvar.

I Jerusalem Post citeras Benny Gantz: ” Jag har 40 år av erfarenhet och jag vet att det tar tid att lista ut exakt vad som hände, och vi försöker att göra just detta. Det kan vara palestinierna som sköt henne, tragiskt nog kan det vara vår sida och vi undersöker detta” sade Gantz och lade till att Israel är ”förpliktade att finna sanningen”.

Israelska försvarsstyrkornas (IDF) befälhavare Aviv Kohavi sade att IDF kommer att ”använda alla verktyg tillgängliga för att få reda på sanningen.”
Kohavi uttryckte sorg över journalistens död. Händelsen inträffade under en arresteringsräd i Jenin där israeliska trupper kom i eldstrider med beväpnade palestinska militanta som ” sköt omfattande och urskillningslöst i varje riktning.”

Det hör inte till ovanligheterna att skuldbördan redan är fastställd innan omständigheter eller fakta är klarlagda. 

I september, år 2000, dör 12-årige Muhammad al-Durrah. Baserat på information från en palestinsk kameraman vid franska teve 2 går nyhetskanalen ut med information om att al-Durrah dog som ett resultat av israelisk beskjutning. Senare undersökningar har bestridit de tidigare uppgifterna om entydig israelisk skuld.

Flera som sett bildmaterialet i samband med Muhammad al-Durrahs död förkunnade att det var palestinsk vapeneld som dödat Muhammad al-Durrah. Ett tredje perspektiv har lyfts fram som gör gällande att ingen vet vem som orsakade Muhammad al-Durrahs öde då ingen vet med säkerhet vem som avfyrade skotten. 
Vem som dödade 12 årige Muhammad al-Durrah var mindre viktigt. Han kom att bli martyr och ansiktet för den palestinska intifadan. Oavsett om det var israeliska kulor eller palestinska kulor så var skuldbördan redan klar.
I detta nu är det scenariot snarlikt Shireen Abu Aklehs.

I samband med Israels operation i Jenin för 20 år sedan gick dåvarande palestinske chefsförhandlaren Saeb Erakat tidigt ut med att ”500 palestinier hade dödats”. Den palestinske myndighetens sekreterare Ahmed Abdel Rahman sade att siffrorna uppsteg ”i tusentals”.
Tvärtemot vad Saeb Erakat och Ahmed Abdel Rahman sade så dog totalt mellan 52 och 54 palestinier i Jenin operationen år 2002. Av dessa 52-54 palestinier bestod en klar majoritet ut av palestinska militanta. 23 israeliska soldater dog också. 

Sanningen, och vad man kom fram till i efterhand, hade mindre betydelse eftersom den mediala- och propagandaskadan redan var skedd. 

De som på förhand anklagade Israel för att vara skyldig till Shireen Abu Aklehs död gör så exempelvis utan att en obduktion har genomförts. 

Ett annat problem är att några vill ha en internationell undersökning för de inte förlitar sig på att Israel ska åta sig göra en undersökning. Andra kan inte vänta in svaren på en undersökning innan man anklagar Israel. Narrativet är likt ett tågsspår vars enda destination är att anklaga Israel. 
              

Martin Blecher

12 Maj 2022

• Herzl

Theodor Herzl var en av de pionjärer framtida sionistiska tänkare och strateger skulle se upp till. Både hans anhängare och kritiker tog hans tankar och idéer ett steg vidare i strävan efter praktisk realisering  

Vi har nyss firat Israels 74 års idag. Herzls politiska arv förblir enormt. Vad blev det av Herzls barn?

Herzls personliga liv blev sorgligt nog en tragedi.

Mamman, till Herzls tre barn, Julia, dör tre år efter Theodor Herzl. Herzls äldsta barn blir beroende av droger i 20-års åldern och dör i en överdos några år senare.

Det ska, i sin tur, ha tagit hårt på de andra syskonen som består av en bror och en syster.
Herzls son Hans konverterar till kristendomen, först inom baptismen och sedan till katolska kyrkan. Därefter bryter han med kristendomen och blir intresserad av liberal judendom innan han tar sitt eget liv vid 40 års ålder.

Det yngsta barnet, dottern Trude, lider av en mentalsjukdom. Hon var under ett kort tag gift och fick ett barn. Trude var inlagd på institution under många år. Under andra världskriget tas Trude från institutionen till Theresienstadt där hon dör.

Således tar två av Theodor Herzls barn livet av sig medan det tredje barnet faller offer för de krafter som Herzl varnar för och förutspår. 

1949 flyttas Theodor Herzls kvarlevor från Wien för att återbegravas i Jerusalem.

44 år efter att Herzl dör realiseras Herzls vision om en judisk stat. Herzls familjs berättelse når sin vägs ände genom att Trudes enda son, Stephen Theodor Norman, tar livet av sig 1946, inte långt efter att han nåtts av vetskapen att de flesta av hans familj redan dött i Förintelsen.

Martin Blecher

07 Maj 2022

Israel har numera världens säkraste nationella blodbank, som ska kunna skydda blodet från såväl jordbävningar och terrorister som kemiska och biologiska attacker.

I måndags öppnande det delvis underjordiska komplexet, som har tagit fyra år att bygga.
Över tiotusen ton stål har använts, och motsvarande ungefär en miljard svenska kronor har spenderats, på att bygga ”Marcus nationella blodtjänstscenter”, som anläggningen heter, rapporterar tidningen Times of Israel.

Centret ligger i staden Ramla, sydost om Tel Aviv, i riktning mot Jerusalem.

– Vi har besökt många blodbanker runt om i värden medan vi planerade, och kom fram till att det helt enkelt inte finns något annat land med en anläggning som den här, med ett så starkt skydd av den nationella blodförsörjningen, säger ingenjören Moshe Noyovich, som övervakat projektet.

Den bakomliggande tanken är att blod är en strategiskt viktig tillgång, inte minst när landet drabbas av raketattacker, då man i sin gamla motsvarande anläggning, som ligger i Ramat Gan i Tel Aviv, har tvingats flytta blodreserverna till ett skyddsrum.

– Vi har byggt något som utgör en ny standard när det gäller att skydda blod, konstaterar Noyovich.

När den nya anläggningen tas i fullt bruk i sommar kommer den att förvara nästan allt donerat blod i Israel, och utöver skydd mot fysiska attacker och jordbävningar har den också fått ett avancerat skydd mot cyberattacker, berättar ingenjören.

På de våningar som befinner sig över jord finns bland annat en blodgivningscentral för allmänheten samt en bröstmjölksbank.

Under jord finns, förutom själva blodlagret, även laboratorier, ett transportcenter och en parkering, där blod kan lastas in i ambulanser.

Centret har fått sitt namn efter paret Bernie och Bill Marcus, som donerat motsvarande flera hundra miljoner kronor till projektet. Bernie Marcus är grundare av den amerikanska byggvaruhuskedjan Home Depot.

David Spånberger. Artikeln är hämtad från Världen idag

Martin Blecher

03 Maj 2022

• Europa
• Human Rights Watch
• israeliska araber

Jamie Gomez, Saga Tullgren och Mats Ekenger från Feministiskt Initiativ säger sig förespråka fred mellan israeler och palestinier. Men på punkt efter punkt missar deras debattartikel målet, skriver Martin Blecher, generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel i en replik. 

Feministiskt Initiativ verkar vilja åstadkomma en fredsprocess mellan Israel och Palestina. En process som leder fram till fred mellan två stater, Israel och Palestina, vore välkommet för hela regionen. Det är något vi helhjärtat borde ställa oss bakom om vi värnar för israelers och palestiniers rätt till värdighet och frihet. Dessvärre är det precis motsatsen som Jaime Gomez med flera förespråkar.

Jag tror att många håller med Feministiskt Initiativ om att EU borde spela en roll mellan Israel och Palestina. Dessvärre tycker jag att det budskapet som är så viktigt, och som många av oss fullkomligt delar kommer bort när fokus riktas annanstans. Det är synd för här finns potential till att utveckla något bra.

Verkligheten är så enkel när man sitter i ett land som är fredsskadat och som inte varit i konflikt på flera hundra år. Man kan bara önska sig att folken i Mellanöstern, Afrika och Asien hade den ynnest som vi i Sverige har.

Det är intressant att ta del av denna debattartikel därför att den på punkt efter punkt missar målet. Det är inte särskilt märkligt att Sverige, sedan länge, spelat ut sin roll att vara en relevant aktör i Mellanöstern. Artikeln är ett klart lysande exempel på varför.

Ja. Det är eländigt i Gaza. Feministiskt Initiativ ställer inte sig frågan varför?

• Varför förklarar man inte för läsaren vilka som har den politiska och civila kontrollen över Gaza?
• Varför får läsaren inte veta att Israel utrymde 21 bosättningar på Gaza och lämnade all militär och civil befolkning från Gaza för 17 år sedan?
• Varför får läsaren inte veta att Hamas styr enklaven?
• Varför får jag inte veta att Hamas är en rörelse som önskar att Israel utplånas, har ett antisemitiskt program och är terroristlistade av FN och av EU?
• Varför får läsaren inte veta att Egypten har upprättat en blockad mot Gaza, av exakt samma anledning som Israel?

Offret bär aldrig skuld. Man brukar kalla det för de låga förväntningarnas rasism.

Jag ska tala om varför. Feministiskt Initiativ vill förmedla ett tydligt narrativ med en tydlig förövare och ett tydligt offer. Offret bär aldrig skuld. Man brukar kalla det för de låga förväntningarnas rasism.

I Israel är över 20 procent araber som har samma skyldigheter och rättigheter som judar. I Israels regering sitter ett islamistiskt parti. Två kabinettsministrar är araber. Hur många araber är ministrar i Sverige, Jaime, Saga och Mats?

Det blir lite tragikomiskt när Feministiskt Initiativ refererar till Human Rights Watch. En organisation som tagit emot saudiska pengar i utbyte mot att man inte rapporterade om HBTQ i Saudiarabien. En organisation vars grundare skrev att den organisation han en gång grundade ”inte längre gör, eller ser, skillnad på öppna och slutna samhällen”.

Jamie Gomez, Saga Tullgren och Mats Ekenger säger sig förespråka fred mellan israeler och palestinier. Av artikelns slutkläm verkar de vilja ha en fred baserad på ett arabiskt Palestina och ett binationellt Israel. En sådan fred skulle jag inte ens önska israelers och palestiniers värsta fiende.

EU har en jätteviktig roll att spela för bägge parter. Det finns en jättepotential som är outnyttjad här. Jag skulle önska att artikelskribenterna riktade mer fokus på EU:s roll som brobyggare och arbete med konflikthantering än att endast vara en megafon åt den ena sidan.

Kluvna tungor från Feministisk Initiativ hjälper ingen, allra minst israeler och palestinier.

Martin Blecher, Generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Martin Blecher

20 april 2022

• Jerusalem

Västliga medier anstränger sig i dessa dagar att säga Lviv i stället för Lvov, Charkiv i stället för Charkov, och Kyiv i stället för Kiev – man vill använda den ukrainska stavningen av stadsnamnen i stället för de ryska.

Det är en trend man kan förstå och sympatisera med, även om den verkar något krystad med tanke på att ryskan är såpass utbredd i Ukraina. Men media försöker med all rätt skicka en signal om att man står tillsammans med den sida som har den moraliska överlägsenheten.

När man jämför detta med hur medierapporteringen har varit i förhållande till upploppen på Tempelplatsen i Jerusalem den senaste veckan, väljer dock media att glömma denna – och andra – principer.

Det faktum att upprorsmakarna är bråkmakare som inte kommer för att be utan för att använda morgontimmarna till att samla stora högar av stenar och fyrverkerier – till och med inne i al-Aqsamoskén – underrapporteras eller tystas. Israeliska myndigheters försök att ändå hålla platsen öppen för alla muslimer ges ingen eloge.

Med argument om att upprätthålla offentligt lugn skulle Israel med rätta kunna ha begränsat tillgången till Tempelplatsen för alla över 45 år. Vore man till slut tvungen att göra det skulle kritiken garanterat komma. Men det är i så fall stenkastarnas våld som är orsaken.

Medier och det västliga samfundet är vanligtvis väldigt upptagna av mänskliga rättigheter, men i fallet Tempelplatsen kastas dessa överbord. Få eller inga röster nämner den självklara rätten för judar (och andra) att be på Tempelplatsen. I detta fall är det tydligen acceptabelt att förvägra judarna rätten att tillbe på sin heligaste plats.

Fredsjournalistik är ett annat populärt begrepp bland journalister nu för tiden; man ska använda ord som man menar lugnar stämningen, tonar ner retoriken – även om det skulle vara så att man felinformerar. På grund av det talas det till exempel sällan om terrorister utan snarare aktivister.

Men det praktiskt taget konsekventa bruket av ”Haram al-Sharif” och ”al-Aqsa” för att beskriva hela Tempelplatsen är allt annat än fredsskapande. Det är inte bara historiskt vilseledande, det är omoraliskt och uppmuntrar de muslimska stenkastarna.

Historiskt vilseledande, eftersom orsaken till att det i dag finns moskéer på Tempelplatsen är att det stod två judiska tempel där.

Omoraliskt, eftersom det finns en internationell kampanj, stöttad av FN, mot att förneka judarnas koppling till platsen. Ingen försöker förneka den muslimska kopplingen.

När internationella medier använder den muslimska terminologin backar man upp kraven från de muslimska upprorsmakarna, som vill ha bort judarna från platsen.

Kampen mot flodvågen av selektiv och felaktig medierapportering kan verka förlorad i utgångsläget. Men vi har inte rätt att ge upp. Alternativet är en värld där sanning är vad som tjänar den rådande ideologin och världssynen för tillfället.

Tumme upp

För den israeliske journalisten Ben Dror Yemini, som trots sitt stöd för en palestinsk stat lyckas avslöja att huvudproblemet inte är ”ockupationen” utan den utbredda palestinsk-arabiska hatideologin.

Tumme ned

För det muslimska Ra’ampartiet, som det senaste året har stöttat den israeliska regeringskoalitionen men nu drar tillbaka sitt stöd, eftersom israeliska säkerhetsstyrkor slog ner upproren på Tempelplatsen.

Roar Sörensen
Israelkännare, daglig ledare för Israel Next

Könikan publicerades i Världen idag 20 april

Martin Blecher

24 mars 2022

• Demokrati

Man behöver inte vara ett orakel på Israel för att snabbt förstå att Israel ofta bedöms utifrån andra standards i jämförelse med andra länder. Denna vecka fortsätter vi exempel på frågor som, kanske, borde fått mer publicitet än vad som blivit fallet.
(Ta också gärna del av förra veckan nyhetsbrev)

Föreställ er att Israel förbjuder muslimer från att bygga minareter. Hade detta rapporterats av medierna då, och om svaret är ja, på vilket sätt hade det rapporterats?

2010 förbjöd Schweiz byggandet av minareter. Jag tror inte många har vetskap om detta, förmodligen för att det inte har kommenterats än mindre rapporterats och bevakats.
Vi fick en försmak om vad som skulle hända om Israel gjorde det Schweiz gjorde när Israel, temporärt tystade högtalarna från minareterna i Jerusalems gamla stad så att dessa inte skulle överrösta Yom Hazikaron, åminnelsedagen för fallna israeliska soldater vid Klagomuren. En jordansk tjänsteman kallade aktionen för en ”provokation mot muslimer runt om i välden, ett brott mot interntionell lag och det historiska status quo. ” 

En annan spännande fråga: Vad hade reaktionerna blivit om Israel antog en lag med syfte att förhindra islamisk separatism genom att tillåta mer övervakning av muslimer, avkräva strikt religiös neutralitet för civila tjänstemän och privata arbetare som tjänstgör i publika arbeten, och göra det svårare för muslimer att utbilda sina barn i hemmet?
Frankrike har nyligen antagit en sådan lag. 

Förespråkare för Israel kan klaga på dubbla måttstockar men de kommer inte att försvinna. 

Martin Blecher

17 mars 2022

Vem hade trott att det skulle kunna bli så här? Ett nytt storkrig i Europa, ett fruktansvärt lidande, miljoner som flyr, hänsynslösa bombningar av städer och samhällen. Återigen bevisas att det är farligt att underskatta diktatorers maktfullkomlighet, galenskap och hänsynslöshet.

Putin hade säkert trott att Ukraina skulle bli en lätt match, kanske att ryssarna till och med skulle välkomnas som befriare, att presidenten skulle fly och Putin kunna göra Ukraina till ännu ett Belarus. Men i stället ser vi, i detta Ukraina som har en så lång antisemitisk historia, en judisk president som är en förebild, en hjälte för det ukrainska folket. Det hade man inte heller kunnat tro.

En stor del av Israels befolkning har sitt ursprung i Ukraina och Ryssland. Kriget i Ukraina påverkar Israel på djupet, inte bara därför, utan för att Israel är det judiska folkets självklara centrum och hemland. Om judar någonstans i världen behöver hjälp, vem ska kunna ge den hjälpen om inte Israel?

Jag arbetar till vardags på Förenade Israelinsamlingen och vår huvuduppgift är att samla in medel till Jewish Agencys arbete. Jewish Agencys huvuduppgift är att hjälpa judar till Israel. Du som läser detta förstår genast att det som sker i Ukraina och grannländerna nu berör mig och vårt arbete på djupet. Det är just i dessa tider vi prövas som mest och måste arbeta som hårdast.

Jewish Agency arbetar på många sätt, men främst genom att ha emissarier utsända över hela världen. Dessa emissariers uppgift är att informera, utbilda, uppmuntra och på alla sätt hjälpa judar till Israel. Det innefattar allt från en första kontakt med judiska församlingar, organisationer och individer, till flygresa till Israel och mottagande i det nya hemlandet.

Att arbeta med detta i Ukraina var redan innan en stor och svår uppgift. I dag är den extremt svår och komplicerad. När kriget utbröt hade man 29 emissarier i Ukraina (65 om man räknar in familjemedlemmarna) och 90 lokalanställda. Nu är det förstås många fler. Vi har redan gjort mycket, och ändå vet vi att så mycket återstår att göra.

Vi har öppnat en ”hotline” i Jerusalem som tar emot telefonsamtal från judar i Ukraina. Hittills har omkring 16 000 judar ringt, och hälften av dem vill till Israel. Cirka 1 500 judar har hittills kommit till Israel, av dessa cirka 200 barn från barnhem för föräldralösa judiska barn i Ukraina.

Omkring 2 500 judar väntar nu i Polen, Rumänien och Moldavien på att komma hem till Israel. Vi har 5 000 bäddar i Ukrainas grannländer för flyende judar, och sex mottagningscentra vid gränserna mellan Ukraina och dess grannländer.

Jag vill betona att enligt den information vi har riktas närmast ingen antisemitism mot judar från Ukraina. Alla i landet drabbas lika hårt av kriget, många vill fly. Familjer splittras eftersom män mellan 18 och 60 år måste stanna i Ukraina. ”Detta är kvinnornas exodus”, som en chef på Jewish Agency sade till mig häromdagen.

Jag är otroligt stolt och glad över det arbete vi gör. Många kristna församlingar, organisationer och enskilda står med oss. Det är inte självklart, vi uppskattar det enormt mycket!

Jag upprepar det gärna: Israel är det judiska folkets självklara centrum och hemland. I krig som det som nu pågår blir vi på djupet påminda om det.

Och när företrädare för palestinska myndigheten säger att det är värre att 2 000 judar från Ukraina kommer till Israel, än att tusentals ukrainare dödats och miljoner flytt, då ser vi också tydligt var skiljelinjerna går.

Ulf Cahn
generalsekreterare, Förenade Israelinsamlingen/Keren Hayesod

Artikeln publicerades i Världen idag den 17 mars. 

Martin Blecher

12 mars 2022

• Sverige och Israel
• kyrkan
• antisemitism

Efter kyrkomötets Israeldebacle bröt en mindre mediestorm ut. Politikernas makt över Svenska kyrkan blev nu ifrågasatt på ett helt nytt sätt, vilket kan leda till att detta var en ”pyrrhusseger” för 68-vänsterns folk inom kyrkan i slutändan, skriver Johan Sundeen.

Prästen Anna Karin Hammar och hennes edsvurna hade anledning att stråla av glädje. De hade fått den demokratiska världens mest politiserade trossamfund – Svenska kyrkan – dit de ville: till ett ställningstagande som kan tolkas som en direkt eller indirekt brännmärkning av Israel.

Triumfen på Svenska kyrkans kyrkomöte – i realiteten ett politikermöte – fick emellertid inte firas ostört. Snart nog kom framgången att framstå som en pyrrhusseger, det vill säga den sortens viktoria som i längden innebär ett nederlag.

Svenska dagsmedier är normalt sett närmast demonstrativt ointresserade av att granska Svenska kyrkan, det strategiska samarbetet med den antisemitiskt belastade organisationen Islamic Relief har till exempel endast undantagsvis uppmärksammats.

Efter kyrkomötets Israeldebacle bröt emellertid en mindre mediestorm ut. Svenska Kyrkans apartheidbeslut är skamligt, löd en rubrik. Svenska kyrkans Israelhatare gör det igen, en annan.

Inte heller i omvärlden lät reaktionerna vänta på sig. ”Svenska kyrkan är en internasjonal versting når det gjelder fiendeskap med Israel”, skrev norska Dagen.

De negativa reaktionerna gjorde inte halt vid mediehusens entréer. Givetvis reagerade Israels företrädare i Sverige liksom flera judiska organisationer med kraft.

Från Centerpartiets riksledning formulerades ett avståndstagande, trots att flera c-ledamöter i kyrkomötet röstat för apartheidmotionen och att en av undertecknarna tillhör partiets krets.

Till och med de normalt sett inför den politiska övermakten undergivna svenskkyrkliga biskoparna tycktes anse att måttet var rågat. Förvisso profilerade sig enbart en av dessa – Sören Dalevi – under själva kyrkomötet som kritiker av besattheten av den judiska staten, men efteråt var desto fler beredda att ta bladet från munnen.

Ett par biskopar sade sig rent av vara bestörta över vad som timat.

Stöd fick motionärerna av inlägg i den till Equmeniakyrkan knutna tidskriften Sändaren, det högerradikala partiet Alternativ för Sverige och på nationalsocialistiska bloggar. Les extrêmes se touchent, säger fransmännen.

Det finns i föreliggande artikel ingen anledning att upprepa vad som många gånger redan har sagts. Motionen och dess stödtrupper är vederbörligen fördömda. Intressantare är att teckna konturerna av ett par sammanhang som varken massmedier eller den svenskkyrkliga hierarkin – biskoparna – har varit uppmärksamma på.

Vidare vill jag säga någonting om hur denna pyrrhusseger har grundlagts. Låt mig börja med det senare.

Svenska Kyrkans Tidnings opinionschef Jonas Eek skrev om kyrkomötesbeslutet i termer av ett teologiskt haveri och om hanteringen av samma beslut som ”ett kommunikativt haveri”. Det är välmotiverade ord.

Israeldebaclet har blivit en rejäl missräkning för Svenska kyrkan. Bortskämda som de är vid att den Israelnegativa och bitvis antisemitiska hållningen passerar under mediernas radar, hade nog 68:orna och deras eftersägare inte kunnat föreställa sig kraften i motopinionen.

Det finns inom Svenska kyrkans agendasättande elit en vana vid att agera inom ramen för vad som i kommunikationssammanhang ofta karakteriseras som en bubbla, det vill säga en från resten av samhället avskild företeelse inom vars bräckliga väggar endast likasinnade rör sig.

Karakteristiskt för bubblors innebyggare är bland annat att de är notoriskt dåliga på omvärldsbevakning. I sin ideologiska avskildhet, som inte sällan är förknippad med självförhärliganden uttryck, ser dessa inte vad som händer och sker utanför bubblans väggar.

Det är ett talande faktum att 68-bubblans företrädare tycks ha missat det mest intressanta med 2021 års kyrkoval. Sällan, om någonsin förr, har partipolitikens inblandning i Svenska kyrkan diskuterats så kritiskt som i denna valrörelse.

Även om påverkan på valresultatet knappt blev märkbar etablerades en ny anda. Det problemformuleringsprivilegium som politiseringens vänner länge har förfogat över tycktes inte längre lika självklart. Det finns med andra ord skäl att tala om ett bakslag för det koloniseringsprojekt som Jesper Bengtsson med socialdemokratiska ögon sett beskriver i boken Reformismens väg.

Till följd av ideologisk förblindning och vanskött omvärldsbevakning har alltså bubblans innebyggare inhöstat en triumf som ledde till genomlidandet av ett nederlag. Detta i flera centrala avseenden:

• För det första: de kraftfulla negativa reaktionerna på demoniseringen av Israel i sig.

• För det andra: en förstärkning av det ifrågasättande av partipolitiseringen av kyrkan som präglat år 2021.

• För det tredje: tilltagande kritik mot 68:ornas uppfattning om vad som utgör en kyrkas kärnuppdrag.

Den vid mötet med Kyrkornas världsråd i Uppsala 1968 framburna synen att kyrkan ska vara en aktivistisk påtryckarorganisation har i ledarartikel efter ledarartikel, i lekmannainsändare efter lekmannainsändare satts i fråga.

Och detta till förmån för en kyrkosyn som i gemenskap med den historiska och världsvida kyrkans breda mittfåra betonar betydelsen av att arbeta med människornas frälsning i sikte, och med evangelisation, andlighet och mässfirande som medel.

Som en oavsiktlig bekräftelse på sjukdomstillståndet inom den före detta statskyrkan ville därtill Anna Karin Hammar och Daniel Tisell förse de uppstudsiga biskoparna med munkavel.

Biskopen tige i församlingen, så kunde en dagsaktuell travestering på versen i 1 Korintierbrevets 14 kapitel lyda. Denna akt av delegitimering kommenteras i Svensk Pastoraltidskrift: ”Det är […] en märklig desavouering av biskoparnas ämbete […] Och ett ännu märkligare försök att tysta biskoparna, som oavsett kyrkomötets beslut har yttrandefrihet och ett ämbetsuppdrag som måste stå fritt i förhållande till kyrkomötet. Även om biskoparnas ställning i Svenska kyrkan är svag jämfört med andra episkopala kyrkor, så är den inte så svag att biskoparna inte har rätt att tala när kyrkomötet av politiska skäl fattar ett ogenomtänkt och för det judiska folket kränkande beslut.”

Effekterna av att bubblan brustit ska emellertid inte överdrivas. Som alla som i sin barndom förfogat över en liten mugg med såpvatten vet, är det bara alltför lätt att blåsa upp en ny.

Den som är uppmärksam på hur ärkebiskop Antje Jackelén kommunicerar i sitt öppna brev till det judiska centralrådet, ser att hon i nyckelformuleringar i själva verket vänder sig in till bubblan: ”Själv skulle jag inte använt ordet i det här sammanhanget. Men jag är också medveten om att israeliska och andra människorättsorganisationer såsom B-Tselem, Yesh Din och Human Right Watch i sina rapporter använt termen. Enligt vad jag förstår har kyrkomötet lutat sig mot dessa rapporter”, skriver ärkebiskopen i brevet.

De som adresseras här är motionärerna, ärkebiskopen understryker att hon är införstådd med deras sätt att resonera. Någon jude- eller ens Israelfientlighet är det givetvis enligt denna skenheliga version av kyrkomötesbeslutet inte tal om.

Ärkebiskopen tolkar med andra ord beslutet enligt bubblans, inte den omgivande offentlighetens, logik. På ett för hennes ämbetsutövning karakteristiskt sätt togs jag på grund av en annan verklighetsuppfattning än Jackelén själv i upptuktelse på Twitter, likt vore jag en av de babblande dvärgarna.

Apropå de organisationer som av bland andra ärkebiskopen framhålls som auktoritativa insatser så skriver Mellanösterndebattören Roar Sörensen i Dagen: ”israeliska organisationer som Rabbiner för mänskliga rättigheter, Yes Din, B’Tselem och Breaking the Silence […] är inte bara vänster, de är snarare extremvänster. Faktiskt ses de två sistnämnda som så extrema att de i princip ställer sig utanför den offentliga debatten i Israel – deras publik är i stort sett Israelkritiker i utlandet, inklusive antisemiter.”

I en träffsäkert rubricerad artikel har teologie doktor Annika Borg talat om Svenska kyrkans politiska dubbelspel om Israel. Borg berör särskilt relationen till den i flera länder som antisemitisk klassade BDS-rörelsen (bojkott, desinvesteringar och sanktioner): År 2017 ”arrangerade Svenska kyrkan ett seminarium med BDS i Almedalen. Antje Jackelén poserade på bild med representanter för BDS och […] Anna Karin Hammar. Hammar sprider med frenesi BDS-rörelsens propaganda […]. Att som ärkebiskopen året efter sitta i en panel och ta avstånd från antisemitism, men utan att något i sak ändras vad gäller den linje ärkebiskopen (och ärkebiskopar före henne) driver mot Israel och för extrema palestinska röster tillsammans med islamister och socialdemokratiska Tro och Solidaritet, är hyckleri och cynism.”

Det är inte att undra på att Annika Borg inte kom i fråga för tjänsten som hon sökt på Teologiska institutet i Jerusalem. Kritiker tige i Svenska kyrkan!

Om Svenska kyrkans stöd till bojkottsrörelsen och densammas kyrkliga förgreningar säger prästen Johanna Andersson till tidskriften Shalom över Israel: ”Det fanns en hel infrastruktur, med kampanjer, studiecirklar och en person som […] avlönades centralt av Svenska kyrkan för att stödja spridningen av Kairos Palestina”.

Om innehållet i Karios-dokument påminner oss Liza Abramowicz: det har ”kritiserats för antisemitiska tankegångar. Israel jämförs med apartheidtidens Sydafrika.” Låter det bekant?

I samband med en av Svenska kyrkan år 2014 lanserad julkampanj från Karios Palestina användes för övrigt uttrycket ”den judiska lobbyn”. Föreställningar om ett folk med särskild makt över medier och opinioner tillhör som bekant de mest slitna antisemitiska stereotyperna.

Annika Borg ger oss nycklar till att varför Jackelén vänder sig inåt – till 68-bubblan – samtidigt som hon kommunicerar utåt. Dubbelspelet går ut på att visa sympati för motionärernas perspektiv och samtidigt ge intryck av att distansera sig från det ordval som vållat ett sämre tumult.

Ärkebiskopen sitter på två stolar samtidigt: å ena sidan kan hon inte alltför öppet frondera mot tolv biskopar och en opinionsvind av stormstyrka, å andra sidan vårdar hon sina, ofta som starka omtalade, band till huvudmotionären Anna Karin Hammar.

I Upsala Nya Tidning sammanfattas den förmodade bevekelsegrunden bakom, och den verkliga innebörden i, ärkebiskopens brev så här: ”Beslutet uppfattades på ett olyckligt sätt och var därför tydligen viktigt att ta avstånd från. Men då blir det ingen genuin markering, utan ett simpelt sätt att bli av med kritikstormen.”

Som forskning kring antijudiska stämningar har visat går det inte att hävda förekomsten av vattentäta skott mellan å ena sidan frenetisk kritik av Israel och å den andra spridningen av antisemitism. Sättet som Israel framställs på i viss politisk debatt får återverkningar på den judiska minoritetens livsvillkor i Sverige.

Det har, skriver statsvetaren Anders Persson, ”funnits en tydlig koppling mellan IP-konflikten (Israel-Palestina) och antisemitism allt sedan Junikriget 1967. Historisk forskning har tydligt belagt detta, likväl är sambandet tydligt i Brås (Brottsförebyggande rådets) statistik som sträcker sig tillbaka till 2008”.

Med en mycket omfattande invandring av muslimer med rötter i Mellanöstern – en region där antisemitismen frodas – har denna problematik blivit akut.

Låt oss sätta in apartheidmotionen i sina ideologiska och historiska sammanhang. Det finns skäl att tala om två avgörande kontexter. För det första den sekulära vänsterns antisemitism. Internationellt finns en betydande litteratur i ämnet. Ett exempel är David Richs bok The Lefts Jewish problem: Jeremy Corbyn, Israel and Antisemitism.

Brittiska Labour har länge besvärats av Israelhat och judefientliga utspel, ett fenomen som har gett utslag på de högsta partihöjderna.

Författaren talar inte bara om en växande klyfta mellan Storbritanniens judiska minoritet och den anti-israeliska vänstern, utan om antisemitismen som en sjukdom i hjärtat på vänsterflanken i brittisk politik.

Också i Sverige har problematiken varit manifest, både i form av skanderande SSU:ares Israelhatiska ramsor och före detta utrikesminister Margot Wallström placering på Wiesenthalcentrets årliga lista över avsändare av antisemitiskt präglade utspel.

Eftersom Svenska kyrkan är ett politiskt styrt trossamfund är denna kontext viktig att beakta. Såsom Partiet, så ock kyrkan. Talande nog är nu även Svenska kyrkan, av en vaksam privatperson, anmäld till Wiesenthalcentret.

Betydelsefullare ändå är det andra historiska sammanhanget, det som utgörs av den Israelfientlighet som sedan mitten av 1960-talet har haft ett kraftfullt centrum inom den kristna 68-vänstern i stort och i Broderskapsrörelsen i synnerhet.

Från etikern Carl-Henric Grenholms herostratiskt ryktbara skrivning från 1970-talets början om att stödja palestiniernas kamp för att utplåna, helt krossa, Israel till motionen som låg på kyrkomötets bord går en röd tråd.

Som jag har visat i forskningsrapporten När teologi blev till 68-ideologi har ett ständigt återkommande narrativ inom dessa kretsar varit berättelsen om det koloniala, det rasistiska, det Sydafrikalika, det rent av nazistiska Israel.

Det rör sig med andra ord om just den typ av tankefigurer som såväl den politiska diakonins ledande företrädare, diakonen Anna Ardin, och de triumferande kyrkomötesmotionärerna nyligen mer eller mindre explicit givit uttryck för.

Den skarpögde Dag Sandahl lyfter fram ett organisatoriskt samband av intresse. Två av apartheidmotionärerna har rötter i den av marxistiskt tankegods präglade Kristna Studentrörelsen i Sverige (KRISS): ”Anna Karin Hammar och Lisa Tegby är […] att räkna med, de är gamla Krissare och har varit med om den epok när den kristna studentrörelsen lades i spillror. Det var […] ett litet försök, som nu genomförs i fullskala i Svenska kyrkan.”

Den kristna studentrörelsens betydelse för framväxten av en Israelfientlig opinion inom kyrkorna har framhållits av Annika Borg och Eli Göndör, och närmare undersökts av undertecknad.

I likhet med ärkebiskop Antje Jackelén har Lisa Tegby (POSK) i den Israelnegativa kommunikationen använt sig av en särskild sorts julkrubba. Johanna Andersson berättar i det senaste numret av tidskriften Shalom över Israel att Jesu födelseställe nyttjades som ”politiskt tillhygge”.

I den för Israelkritiska syften konstruerade krubbans omgivande landskap fanns en uppförd mur – anspelande på den israeliska självförsvarsvallen mot palestinsk terrorism. I radio sade Tengby att det ”sannerligen inte (var) säkert att de vise männen med sitt märkliga ärende hade passerat det nålsögat”.

Så vändes Jesus mot det folk han själv tillhörde, samtidigt som vår tids israeler anklagades för att så att säga postumt störa Guds plan. Här synes traditionellt kristna antijudiska stereotyper ha vävts samman med den typ av Israelfientlighet som har florerat inom 68-kyrkan.

Placeringen av krubban i Mellanösternkonfliktens mitt är bara ett exempel på hur detta fridens tecken har missbrukats för den ideologiska stridens syften, och hur Guds barn enligt marxistisk schablonisering indelas i förtryckare och förtryckta.

I befrielseteologisk anda försågs en krubba i Lunds stift på 1980-talet med interiörer präglade av latinamerikansk gerillakrigföring. Den gången utrustades Guds moder Maria och den helige Josef med maskingevär och patronbälten. Människosonen gjordes till Kamrat Jesus.

Över en mot Svenska kyrkans mest nitiska Israelkritiker riktad artikel har Lisa Abramowicz satt rubriken ”Kyrkliga aktivister på villovägar”. Det rör sig om en irrfärd av stora mått, ”a never ending story” med Annika Borgs ord.

Vi har skäl att tala om en mer än femtioårig Israelfientlighet inom Svenska kyrkan och Svenska Missionsförbundet/Equmeniakyrkan.

Idéhistorikern Henrik Bachner har visat att den kristna 68-vänstern tillsammans med marxistiska ytterkantsgrupper var de huvudsakliga avsändarna när antisemitismen åter gjorde entré i svensk offentlighet på sent 1960- och tidigt 1970.

Utopismen och föraktet mot den fria Västvärlden går hand i hand inom extremvänstern. Lika nära till hands som det låg för ledande företrädare för 68-kyrkan att uttrycka sympati för Maos kulturrevolution har det varit att attackera Israel: USA:s förlängda arm i Mellanöstern, underkuvaren av de arabiska folken och så vidare.

Som en av den kristna vänsterns ledande antisionistiska agitatorer, Sigbert Axelsson, själv har konstaterat är denna anti-israelism mera ideologisk (läs socialistisk) än teologisk till sin natur.

Vi lär inte ha sett slutet på villovägsvandringen ännu på länge, men efter motsvarigheter till styrkan i den rekyl som har drabbat spridarna av apartheidliknelsen får man leta i den svenska Israelfientlighetens historia.

Det exempel jag i skrivande stund kan komma att tänka på vad när broderskaparen Sigbert Axelson satte svenskt rekord i antalet anmälningar till Radionämnden genom den av många som antijudisk klassade dokumentären Jerusalem – stad utan gräns 1982.

Om Axelsons film skrev Gun Freidner, sekreterare för avdelningen Kyrkan och judendomen vid Svenska kyrkans mission den gången: ”Detta kan bara vara av intresse för dem som till varje pris vill utplåna den lilla judiska staten”.

Det är ord som ekar in i vår egen tid.

Fotnot:
Artikeln har tidigare varit publicerad i Kyrka och Folk

Johan Sundeen
docent i idé- och lärdomshistoria.

Artikeln publicerades i Världen idag den 12 mars. 

Martin Blecher

04 mars 2022

• Sverige och Israel
• kyrkan
• antisemitism
• apartheid

Det är skandalöst och upprörande att Anna- Karin Hammar kopplar ihop och jämför Israel med Putins angrepp på Ukraina. Hennes besatthet vid Israel tar sig allt mer orimliga uttryck och vi är tacksamma för att biskoparna och allt fler i kyrkans ledning distanserar sig från den typ av värderingar som hon står för.

Anna-Karin Hammar har otur när hon nu försöker jämföra situationen i Israel med Rysslands invasion, bombningar och övergrepp på Ukraina. Världens två ledande undersökningar av situationen i olika länder när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter har just publicerat årets granskningar. De sker enligt strikta vetenskapliga principer och framförallt görs de på samma sätt för alla länder, dvs ingen särbehandling av Israel på det sätt som alla de kampanjgrupper som var källan i den nu ökände apartheidmotionen tillämpar.

I Democracy Index rankas Israel som en av världens bäst fungerande demokratier, till och med bättre än flera EU-länder. Palestina beskrivs precis som Ryssland som en auktoritär regim.

I Freedom House som studerar mänskliga rättigheter placeras Israel som det enda landet i mellanöstern och Nordafrika i gruppen av de bästa länderna där även de flesta EU-länderna finns. Samtliga andra länder i regionen placeras i den sämsta kategorin, vilket också Ryssland gör.

Israel och Palestinakonflikten skiljer sig avsevärt från det vi bevittnar i Ukraina.

För det första har ukrainarna aldrig hotat Ryssland med utplåning.

För det andra innehåller inte den ukrainska konstitutionen en klausul som förkunnar att Ryssland inte har någon rätt att existera.

Varken Rysslands eller Ukrainas folk lever som en minoritet i en region där kringliggande befolkningar helst önskade att de inte fanns.

Ukraina beväpnar inte sitt folk med sprängvästar, med en uppmaning att spränga så många människor i luften som möjligt.

Ukraina har inga barnprogram där man lär ut att Ryssland är Satan som ska förgöras.

Invånarna i Ukraina har heller inte skjutit raketer under närmare två decennier mot hus på andra sidan gränsen.

Putins påståenden om att Ukrainas regering styrs av nazister, trots att man både har en judisk president och premiärminister, påminner om de bisarra lögner som ofta förekommer i den mest vulgära kritiken mot Israel.

Att jämföra Israel med Putins attack på Ukraina är ett oacceptabelt övertramp, en sällan skådad historielöshet och en förminskning av det som pågår. 

Martin Blecher
Generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Martin Blecher

28 februari 2022

• Sverige och Israel
• kyrkan
• antisemitism
• apartheid

Orättvisor finns på många håll, men att olika hudfärg innebär att man är olika arter, olika väsen, som inte kan dela en parkbänk eller en ambulans, det är något helt unikt och avskyvärt.

Det Anna-Karin Hammar skriver i KT nr 6 borde slå många läsare som något av det bästa och sakligaste som sagts i den infekterade debatten om Israel och apartheid. Texten andas efter- och omtanke. Medkänsla med de många kristna som så sällan får vårt riktade stöd.

Den springande punkten är inte omfattningen av övergrepp som sker i Israel, utan ordet apartheid, alltså rasåtskillnad. Alltför många är uppenbarligen okunniga om vad termen beskriver, givetvis inte Anna-Karin dock. I Sydafrika var det inte förtrycket och exploateringen av de svarta som förfärade. Hela det svenska näringslivet som hade intressen i landet såg detta som ett naturligt förstadium till ett mer jämlikt samhälle. Situationen är och har varit likartad i rader av länder, där många senare utvecklats till demokratiska välfärdsstater.

Det chockerande med apartheid kan reduceras till systemet med separata toaletter för vita och icke-vita. Det var lika självklart och överallt förekommande som dam- och herrtoaletter hos oss idag. Lägg därtill separata parkbänkar, bussäten, ambulanser för svarta respektive vita. Detta utgjorde ett brott mot all mänsklighet på en helt annan nivå än den råa och brutala exploateringen av billig svart arbetskraft och olika löner beroende på hudfärg. Orättvisor, också grova, finns på många håll, men att olika hudfärg innebär att man är olika arter, olika väsen, som inte kan dela en parkbänk eller en ambulans, det är något helt unikt och avskyvärt. Världen förfärades med rätta. Det är detta som är apartheid och termen bör reserveras för just detta. Rasism ter sig som en om än besläktad så dock långt mildare företeelse.

Jag känner inte till något land idag där apartheid tillämpas. Däremot praktiseras förtryck baserat på etnicitet på tragiskt många ställen. Vi som arbetat i Malaysia – både Anna-Karin och jag – har förfärats över det lagstadgade privilegiesystem som gäller för landets överväldigande majoritet malajerna, som utöver etnisk härkomst definieras som muslimer, bumiputra. Denna folkgrupp – majoriteten – har tillgång till statliga huslån till subventionerad räntesats. En stor del platser vid universiteten, i synnerhet till de mest eftertraktade utbildningarna som läkare, är reserverade för malajer.

Överallt samma sak, företräde för muslimer som är malajer. Konvertiter till kristendomen förlorar sin status som bumiputra eftersom de inte längre är muslimer. Samtidigt är det olagligt att lämna islam. När kyrkor delar ut flygblad måste det stå ”For non-Muslims only”.

Varför upprörs varken vi, Amnesty eller Anna-Karin Hammar av de rasistiska övergreppen i Malaysia? Precis som på Västbanken är det den kristna minoriteten, främst indierna, som hamnar ordentligt i kläm. De mörkhyade indierna, de flesta hinduer, beskriver sig som tredjeklassens medborgare, de häcklas av malajer som (svarta) kråkor eller kling som syftar på slavars kedjor. Kvalitativt, om inte kvantitativt, är polisens hårdhet och tortyr mot etniska minoriteter av samma märke i Malaysia som det man kan få höra i kritiken av Israel.

Och situationen är än värre i Myanmar för att inte tala om Indien där nära nog varje minoritet förföljs. Alltför ofta hör etnicitet och religion ihop; att tro att detta är specifikt för Israel är aningslöst.

Att i detta läge ägna spaltmeter åt Israel och formligen riva upp himmel och jord, använda överord som apartheid, det känns obehagligt i maggropen givet den lutherska historik som Anna-Karin så utmärkt belyser. Därför vill jag uttrycka mitt varma tack till våra biskopar som säger att vi inte bör markera mot just Israel. Ordet apartheid är chockerande fel valt och kastar en ytterst beklaglig skugga över Amnesty international som ändå sedan gammalt bemöts med förakt av malaysiska företrädare. Faran är att man till sist inte tas på allvar någonstans.

Avslutningsvis undrar jag om inte den närsynthet som fokuset på Israel handlar om beror på landets öppenhet. Svenska kyrkan har idag ingen personal i det antal partnerländer där vi förr arbetat, däribland Malaysia. Visum och arbetstillstånd nekas numera snart sagt överallt och därmed uteblir en levande och trovärdig rapportering om vad som sker. Kan det vara så att Israels öppenhet nu bestraffas? Anekdoten om flickan som söker sin tappade cykelnyckel under gatlyktan kan passa här. En som vill hjälpa till frågar om hon är säker på att hon tappat den just där? – Nä, svarar flickan, men det är för mörkt att söka någon annan stans.

Göran Wiking,
präst i Vrigstad
 Fotnot: Paul Monash, ”Malay Supremacy”, DPhil avhandling Oxford University.
Göran Wiking, “Breaking the Pot”, om kyrkans situation i Malaysia, TD avhandling Lunds universitet.

Artikeln publicerades i Kyrkans Tidning den 28:e februari. 

Martin Blecher

18 februari 2022

• amnesty

Amnesty International har åtagit sig att undersöka och dokumentera övergrepp på mänskliga rättigheter var de än sker. Vi har utfärdat rapporter om brott mot mänskligheten som begåtts av myndigheter i länder runt om i världen, från Kina till Sudan till Saudiarabien.

2017 släppte Amnesty International avgörande bevis för att myndigheterna i Myanmar begår apartheid mot rohingya.

Ovidkommande av vad Amnesty hävdar behöver man inte gå långt tillbaka för att förstå att Amnesty har ett speciellt förhållande till Israel och judar.
Att Amnesty söker ge sig själva alibi i frågan om apartheid med exemplet Mynamar säger ganska mycket om organisationen. Att jämföra Israel med ett land som är involverade i massvåldtäkter och folkmord. Och inget annat land ges anklagelsen apartheid. Inte Kina med Uighurerna eller något annat land. Amnesty jämför judar med de värsta förbrytelserna någonsin. 

Amnesty spenderade otroligt mycket pengar och tid på att attackera Airbnb för att man inte ville diskriminera mot judar i Judéen och Samarien. Noterbart var att Amnestys attack mot Airbnb var inte riktad mot andra territoriella dispyter än just denna.

I Libanon tillåts palestinier inte få äga företag eller mark, eller bli medborgare. Något för Amnesty? Knappast. Sista rapporten om detta skrevs 2007.

Amnesty UK anordnar i maj 2011 ett event organiserat av Middle East Monitor Online (MEMO) och Palestine Solidarity Campaign. En av talarna är Abdel Bari Atwan, en terroristapologet som tidigare sagt att ”han skulle dansa med glädje” på Trafalgar Square om Iran attackerade Israel, och att terroristattacken mot Mercaz HaRav Yesihva där åtta studenter mördades var ”rättfärdigad”. 
Samtidigt vägrade Amnesty att hålla ett gemensamt event med en välgörenhetsorganisation, Jewish Leadership Council, som bestod av 32 olika organisationer med olika agendor och inriktningar.

Hört talas om Saleh Hijazi? Hijazi är biträdande chef för Amnestys Mellanöstern och Nordafrikaavdelning. Hijazis facebooksida innehåller hyllningar till islamiska Jihads seniora ledare Khader Adnan som öppet förespråkar att spränga judar i luften. Hijazi hyllar också flygplanskaparen Leila Khaled.
Det finns otaliga exempel (ta gärna del av David Colliers skrivande i ämnet), utöver de nämnda ovan, där Amnestys moraliska kompass är, för att utrrycka det milt, tveksam.

https://david-collier.com/10-questions-for-amnesty/

Martin Blecher

13 februari 2022

• Sverige och Israel
• kyrkan
• antisemitism
• apartheid

Anna Karin Hammar vill finna en välgrundad hållning till kyrkomötets beslut och till situationen som råder i Israel och Palestina. Dessvärre förloras perspektivet längs vägen.

Den 10/2 var säkert ingen bra dag för Anna Karin Hammar. Democracy Index från ansedda The Economist släppte nämligen sin ranking av världens länder när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Där utvärderas årligen alla länder på samma sätt efter strikt vetenskapliga kriterier.

Israel får det bästa betyget någonsin och rankas på plats 23 av alla 167 länder. Det innebär att Israel får högre betyg än exempelvis Spanien, de baltiska länderna, Portugal, Italien, Grekland, Belgien och USA. Norge toppar listan.

I rapporten lyfts Israels stabila demokrati fram som särskilt anmärkningsvärd eftersom läget i regionen i övrigt försämras allt mer.  Mellanöstern beskrivs som världens värsta region. 17 av de 20 länderna i Mellanöstern rankas som auktoritära diktaturer. Detta gäller även den Palestinska myndigheten.

Man behöver inte studera på högre nivå för att förstå att Anna Karin Hammar och de följare som stödde kyrkomötets beslut inte har något som helst intresse för mänskliga rättigheter. Förklaringen ges inte endast av the Economist.

Anna Karin Hammar skriver ”som europeiska kristna har vi del i en historia av antijudisk teori och praktik.”

Det är felaktigt. Anna Karin Hammar är del i en historia av antijudisk teori och praktik. Vi ser det genom HOPP-kampanjen där en Hammar var inblandad. Vi ser det bland annat av stödjandet av Kairo-dokumentet. Vi ser det även som aktiv del i kyrkomötets beslut. Kontext och historia hos Anna Karin Hammar och kyrkan är centralt för att förstå vår samtid.

Ska judiska organisationer frikoppla detta initiativ från det faktum att det kommer just från kyrkan? Just från en luthersk folkkyrka där Martin Luthers grova antisemitism har spelat en betydande roll både för kyrkans utveckling och dess relation till det judiska folket?

Det intressanta med kyrkomötets beslut och Anna Karin Hammars fixering vid det judiska folket är att man ägna mer energi och tid att angripa judar och Israel än att vara behjälplig mot sina egna kristna. Joel Halldorf beskriver kyrkans problem föredömligt. ”Det är helt enkelt lite pinsamt att vara allt för kristen i Svenska kyrkan.”

Kyrkomötet tar naturligtvis ingen notis om att 50 000-80 000 kristna har mördats i Nigeria. Kan det ha att göra med att det inte är juden eller israelen som är förövaren? För kyrkomötet och Anna-Karin Hammar spelar offren, men också förövarna, mindre roll så länge de inte är ”rätt” förövare.

Anna-Karin Hammar gör ett seriöst försök till att redogöra en välgrundad hållning till kyrkomötets beslut. Det får motsatt effekt på läsaren, i synnerhet om man tagit del av Democracy Index från the Economist.

Martin Blecher
Generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Artikeln var en replik på Anna Karin Hammars debattartikel "Tre viktiga perspektiv i arbetet för en rättvis fred".

Martin Blecher

13 februari 2022

• kyrkan
• BDS
• apartheid

I maj år 2016 intervjuade jag den brittiske professorn Alan Johnson för Svenska Dagbladets ledarsida. Alan Johnson leder den brittiska tankesmedjan BICOM (British and Israeli Communications and Research Center) och befann sig i Stockholm, eftersom Vänskapsförbundet Sverige–Israel hade översatt hans skrift ”The Apartheid Smear” (ung: apartheidanklagelsen) till svenska. 

Forskningsfältet som Alan Johnson arbetar inom är demokratisk teori. I sin skrift går han igenom bakgrunden till anklagelsen mot Israel och hur den används för att demonisera landet. 

Påståenden om apartheid är inte sanna. Av Israels befolkning är ungefär 20 procent araber. De åtnjuter samma rättigheter som andra. Arabiska är det andra officiella språket. Alla har rösträtt och har möjlighet att delta i det politiska livet. Att tala om Israel som en apartheidstat är inte baserat på fakta, utan retoriken används för att demonisera. 

Fakta har dock inte hindrat vandringssägen om Israel som apartheidstat från att sprida sig och slå rot. Senast har Amnesty fullständigt förlorat sin trovärdighet och lanserat en rapport på nästan 300 sidor, som försöker bända verkligheten. Inga andra länder, som Kina eller Iran, har varit föremål för Amnestys ”undersökning” om apartheid, utan enbart Israel. 

I en intervju svarade Philip Luther, en av de ansvariga för Amnestyrapporten, att skälet till att Israel är i deras fokus är att det finns en debatt om Israel som apartheidstat. Svaret är häpnadsväckande tunt och grunt, men visar hur skilda lobbygrupper, som den antisemitiska bojkottrörelsen BDS (bojkott, desinvetsering, sanktion) och dess kyrkliga gren Kairos-Palestinenätverket, lyckats med sin propaganda.

Professor Alan Johnson, som själv befinner sig till vänster politiskt sett, beskriver hur lobbygrupperna opererar: Det finns ett intresse i att värderingsmässigt placera Israel så långt bort från västerländska fri- och rättigheter som möjligt och fjärma landet från det demokratiska väst.

I själva verket är det tvärtom; det finns en överensstämmelse och samhörighet i värden mellan väst och Israel.

Det är bekymmersamt att kyrkor och människorättsorganisationer påverkats av propagandan, och det finns anledning till oro. Höstens omskrivna apartheidmotion, som antogs av Svenska kyrkans kyrkomöte, öppnar för ytterligare lobbyism. Påverkansarbetet mot Israel kommer att öka, inte minst genom internationella organisationer som Kyrkornas världsråd och Lutherska världsförbundet.

De svenska representanterna där är den Israelfientliga tidigare ärkebiskopen Anders Wejryd, den Israelfientliga tidigare biskopen i Stockholm Eva Brunne samt den Israelfientliga nuvarande ärkebiskopen Antje Jackelén.

”The Apartheid Smear” håller nu på att uppdateras och en svensk översättning skulle behöva spridas till alla riksdagsledamöter, alla kyrkomötesledamöter, biskopsmötet och präster, i skolor och på universitet. Fakta behöver få fäste i alla de sammanhang där den moderna antisemitismens största myt om judar sprids – myten om att Israel är en apartheidstat. 
Annika Borg
teologie doktor, präst och skribent

Ovanstående text publicerades i Världen idag den åttonde februari. Ett tack riktas till Annika Borg som gett tillstånd att den återpubliceras.

Martin Blecher

11 februari 2022

• antisemitism
• apartheid
• israeliska araber
• amnesty

Anna Johansson och Amnestys största problem är dess urval, brist på metodik, kontext och historia när det gäller undersökningsobjekt skriver Martin Blecher, Vänskapsförbundet Sverige Israel.
Jag ställer mig frågande huruvida Anna Johansson överhuvudtaget har läst rapporten skriven av den organisation hon företräder. Det man kan konstatera, vare sig Anna Johansson vill det eller inte, är att International Holocaust Remembrance (IHRA), har flera exempel på antisemitism, som Amnestys rapport ger uttryck för.

Rapporten som sådan innehåller klassiska antisemitiska troper. Vid upprepade tillfällen använder sig rapporten av uttryck som ”Jewish domination” och ”Jewish supremacy”. Hävdande om en judisk plan för världsdominans har i tusentals år orsakat förföljelse, massmord och förintelse.

Förnekar det judiska folkets rätt
Tvärt mot vad Johansson hävdar, förnekar den utfärdade rapporten det judiska folkets rätt till självbestämmande i sitt eget hemland.

I Freedom House rapport över tillståndet i världen får Israel 76 av möjliga 100 poäng när det gäller politiska rättigheter och civila friheter. Man hamnar före länder som Serbien, Indien, Ungern, Georgien, Bosnien och Azerbadjan. Tragiskt nog för Amnestys narrativ har jag ju faktiskt inte ens tagit upp utvecklingsländer och diktaturer i Europa, Afrika. Asien, och Mellanöstern. Men Amnesty fokuserar på Israel.

Utöver urvalsproblematiken har Amnesty ett metodikproblem. Man söker tillskriva Israels araber en identitet som palestinier och påtala att de är diskriminerade i Israel. Tråkigt nog har Amnesty inte heller inom detta område gjort hemläxan.

”Vi lever under Israels demokratiskt valda regeringen med lika rättigheter som vilken judisk medborgare som helst”. Orden är Yoseph Haddads, israelisk arab. En färsk rapport från den icke-statliga Israel Democracy Institute visade att majoriteten av israeliska araber inte identifierar sig som palestinier utan som araber eller israeliska araber. Endast 7 procent av de tillfrågade identifierade sig som palestinier. En efterföljande undersökning visade att 81procent av israeliska araber föredrar att leva i Israel framför att bo i USA eller något annat västerländskt land.

Utan just kontext och historia blir rapporten inget annat än ett simpelt propagandaverktyg
För att citera Haddad igen: ” Jag gissar på att livet under ”israelisk dominans” inte är så illa, i motsats till de lögner Amnesty sprider om våra liv i den enda demokratin i Mellanöstern.”
Det är bra att Anna Johannson klargör att Amnesty varken ifrågasätter Israels existens eller rätten att skydda sin befolkning. Det är nämligen förkunnanden som annars lyser med sin frånvaro i den 211 sidiga rapporten. Rapporten som sådan är tom på kontext och historia. Utan just kontext och historia blir rapporten inget annat än ett simpelt propagandaverktyg.

Martin Blecher, Generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Ovanstående text är en slutreplik på en debatt som inleddes den tredje februari.

Tidigare texter finner ni nedan:

3/2 Amnestys frontalangrepp på Israel ohederligt

https://www.gp.se/debatt/amnestys-frontalangrepp-p%C3%A5-israel-ohederligt-1.65095161

8/2 Nej vi är inte emot en judisk stat men fördömer Israels apartheidpolitik

https://www.gp.se/debatt/nej-vi-%C3%A4r-inte-emot-en-judisk-stat-men-f%C3%B6rd%C3%B6mer-israels-apartheidpolitik-1.65435960