Operationen inleddes efter fyra dagars spänning i söder, som i sig utlöstes av att IDF arresterade Bassem Saadi, ledaren för Palestinska Islamiska Jihad (PIJ) på Västbanken tidigare i veckan.

Efter sju dödliga terrorattacker som resulterade i 19 israeliska dödsfall mellan mars och april, inledde Israel en serie arresteringar över hela Västbanken.

Vad har hänt hitills?
Klockan 07.00 på söndagsmorgonen slog IDF till mot 139 PIJ-mål inklusive terrorattacktunnlar, militära poster, vapenlagringsanläggningar och raketuppskjutningsplatser.

Totalt har omkring 20-25 PIJ-operationer dödats.

Dessutom har det skett andra palestinska offer, men flera av dessa har dödats av felaktiga PIJ-raketer som landat inne på Gazaremsan.

Enligt palestinska tjänstemän klockan 08:00 på söndagen har totalt 29 dödats, 253 skadats i attacker.

Parallellt med händelserna i Gazaremsan genomförde IDF också en våg av 20 arresteringar på Västbanken sent i går kväll, varav 19 var medlemmar från Islamiska Jihad.

Raketattacker mot Israel

Från klockan 07:00 på söndagsmorgonen avfyrades 585 raketer mot Israel från Gazaremsan.

Av dessa gick 470 över till israeliskt territorium. Majoriteten av raketerna har haft kort räckvidd, riktad mot israeliska samhällen i periferin längs med Gazaremsan.

185 raketer fångades upp av missilförsvaret Iron Dome, baserat på den bana som dessa raketer skulle ha landat i befolkade områden. Detta motsvarar en cirka 97 procentig framgång.

En raket resulterade i en direkt träff mot en bostad i Eshkol Regional Council.
Ingen skadades i attacken. Familjemedlemmarna som bor i huset hade tagit skydd i ett bombskyddsrum. Huset fick en del strukturella skador.

En andra raket exploderade i trädgården till en privat bostad i Sderot.

Omkring 115 raketer lyckades inte att nå Israel och landade inne på själva Gazaremsan.

En av dessa raketer ledde tragiskt nog till att fem barn dog. 

Fler oskyldiga dödades av Islamiska Jihad på grund av misslyckad raketbeskjutning än på grund av israeliska flygattacker i Gaza. Detta enligt ett uttalande från IDF (Israels försvarsstyrkor).

 Var femte raket som sköts av Islamiska Jihad landade i Gaza.

Operation Gryning varade under 66 timmar, där IDF slog till mot 170 mål, dödade flera höga Islamiska Jihad medlemmar och förstörde mycket av organisationens militära förmåga.



Vilka är Palestinska Islamiska Jihad (PIJ)?


Organisationen etablerade sig i Gazaremsan på 1980-talet. Deras mål är, likt Hamas, att förinta staten Israel med våld och införa islamisk lag.

Eftersom PIJ:s mål överensstämmer med Irans mål får organisationen mesta av sin finansiering från Teheran. För närvarande uppskattas stödet till cirka 58 miljoner pund per år. Det ä dock en minskning jämfört med tidigare stöd på grund av sanktioner mot Iran.

Iran tillhandahåller även vapen och utbildning till PIJ.

I samband med att Hamas tog över Gazaremsan 2007 åtnjöt PIJ nästan fullständig handlingsfrihet och lyckades växa i storlek till cirka 20 000 operativa.

Utöver det har PIJ celler och infrastruktur på Västbanken, särskilt i Jenin-området, där Bassam al-Saadi greps förra veckan

Efter USA:s dödande av Qasem Soleimani, befälhavare för Islamiska revolutionsgardet, besökte dåvarande ledaren för PIJ Ramadan Shalah Iran för att lova trohet.

Palestinska Islamiska Jihad är en mycket mindre organisation än Hamas, med minskad kapacitet att avfyra långdistansraketer.

Den nuvarande logiken i att Hamas håller sig utanför striderna är trefaldig:

Efter den senaste konflikten i maj 2021 är Hamas inte redo för ytterligare en sammandrabbning. Organisationen har fortfarande inte
a)fyllt på sin raketkapacitet och

b) tillräckligt rekonstruerat sitt underjordiska tunnelnätverk.

Sedan maj förra året har Israel använt både morot och piska för att övertyga Hamas om att hålla sig lugna.

Israel har släppt in 14 000 Gaza-arbetare till Israel varje dag.
Dessa arbetare avgörande för Gazas ekonomi.

När det gäller piskan har Hamas noterat de riktade attackerna mot ledarskiktet i PIJ och förstår att de riskerar att gå ett liknande öde om de ska engagera sig militärt.

Egypten leder medlingsförsöken för att få ett slut på fientligheterna. Egyptens president Sisi bekräftade: "Vi arbetar med våra partners för att återställa fred och stabilitet i Gaza".

Under söndagen trädde också en formell vapenvila in.

 

Vänskapsförbundet Sverige-Israel välkomnar att den svenska representationen i Geneve fördömer FN-utredaren Miloon Kotharis språkbruk. Det sänder ett tydligt budskap om att Sverige inte accepterar antisemitism var den än infinner sig och att det är oacceptabelt oberoende av vem som yttrar det.


Miloon Kothari är en av tre utredare i undersökningskommissionen om Israel, en undersökningskommission som skapades under mycket kontroversiella former tidigare i år.

Under förra veckan gav Kothari en intervju där han pratade om den judiska lobbyn samt ifrågasatte varför Israel överhuvudtaget är medlem i FN.

Fördömandet av Kothari av den svenska representationen i Geneve är en viktig signal. 
Det är en viktig signal därför att vi är en av de största givarna till FN-systemet.
 
Det är också betydelsefullt eftersom vi för närvarande innehar ordförandeskapet i IHRA (International Holocaust Remembrance Alliance). 
IHRA kom till på svenskt initiativ 1998. Dåvarande statsministern, Göran Persson, skapade med hjälp av Storbritanniens premiärminister, Tony Blair och USA:s president, Bill Clinton en så kallad Task Force för att med hjälp av utbildning, hågkomst och forskning om Förintelsen förebygga intolerans och i förlängningen folkmord och andra brott mot mänskligheten. 

Under det svenska ordförandeskapet som pågår till februari 2023 har vi åtagit att främja hågkomst av Förintelsen och bekämpa antisemitism och antiziganism genom dialog och samarbete
 
Sverige ansluter sig nu till tretton länder, Europeiska unionen och höga FN-tjänstemän som markerar mot Miloon Kothari.
 
Sveriges insatser inom en rad områden är respekterade av FN. Mycket görs från svensk sida för att vidareutveckla organisationen så att den kan möta och representera samtidens behov och utmaningar.
 
Det är därför extra betydelsefullt att just vårt land kan anmärka på institutionell antisemitism när vi möter det. Det gäller även inom en organisation vi normalt anser gör mycket gott.
 
Mats Fält
Vice ordförande
Vänskapsförbundet Sverige - Israel

           

 

Då och då nås vi av intressanta opinionsundersökningar som kan ge en indikator på vilka attityder och strömmingar som är aktuella bland israeler och palestinier.

Fikra Forum publicerade i slutet av juni en rad intressanta påståenden. 

Palestinier fortsätter att visa frustration med Palestinska myndighetens styre på Västbanken.  

Palestinier visar också upp preferenser för alternativa lösningar till tvåstatslösning med Israel.
Att ”röra sig mot delat styre med Jordanien eller Egypten” tilltalar 18 procent.
Detta att kontrasteras mot en enstatslösning som endast får 16% stöd. 

Hälften av de som bor på Västbanken fortsätter att tro på att ”så småningom kommer palestinierna att kontrollera nästan hela Palestina för att G-D är på deras sida.” Denna åsikt är  en 13 procentig minskning mot undersökningen 2020.

Fler personer på Västbanken  (44%) tror också att israelerna skulle acceptera en tvåstatslösning i utbyte mot permanent fred, en ökning sedan 2020.

Stöd för beväpnad kamp över andra alternativ har också minskat. 61 procent av de som bor på Västbanken instämmer något med förslaget att palestinierna skulle röra sig mot ett nytt upprop.
Fikra Forum tar fasta på att det dock är färre av de tillfrågade som ”starkt” stödjer detta påstående 2022 jämfört med 2020.

Det utrikespolitiska rådet beslöt nyligen (18 juli) att åter sammankalla associationsrådets möten med Israel efter år av spända politiska relationer. 

Associationsrådet har inte träffats sedan 2012. Enligt EU:s utrikeschef Josep Borrell har ett datum för ett första möte ännu inte satts och det är inte troligt att det kommer att äga rum förrän efter nyvalet i Israel första november. I vilket fall som helst kommer datumet att bestämmas i samråd med Israel och efter att EU och dess medlemsstater har definierat en gemensam EU-linje. 

Associationsrådet är det tyngsta politiska organet för att diskutera bilaterala relationer mellan EU och Israel. Det omfattar samarbete inom en rad diplomatiska, ekonomiska, kulturella och tekniska politikområden förutom återupptagandet av fredsprocessen i Mellanöstern.
"EU:s ståndpunkt har inte förändrats vad gäller fredsprocessen i Mellanöstern", konstaterade Borrell vid en presskonferens i Bryssel efter utrikesrådets sammanträde. 


“Vi fortsätter i rådet med samma slutsats från 2016 som stöder tvåstatslösningen. Vi vet att situationen på marken i de palestinska territorierna förvärras och jag tror – och ministrarna höll med om det – att associationsrådet skulle vara ett bra tillfälle att engagera sig med Israel i dessa frågor.” 

I alla associationsråd talar EU med en röst och säger samma sak, tillade Josep Borrell. ”Jag tycker att det vore ett bra tillfälle att ompröva fredsprocessen i Mellanöstern, och detta med avseende på EU:s roll och hållning. Så fort som vi har en gemensam hållning kommer vi att försöka komma överens med den israeliska sidan om ett datum, inte före det.” 

Varför behöver man bestämma en gemensam hållning för EU om den inte har förändrats och fortfarande bygger på tvåstatslösningen?


EU:s chefstalesperson i utrikesfrågor, Peter Stano, förklarade för The Brussels Times att associationsrådet mellan EU-Israel inte endast behandlar fredsprocessen. EU:s medlemsstater är eniga om att Israel är en viktig partner för EU. Men det är gängse policy när det gäller associationsråd och andra samarbetsråd med tredjeländer, att varje steg före ett möte, inklusive datum och dagordning, måste beslutas enhälligt av alla medlemsstater.   

Det faktum att alla medlemsstater var överens om att åter sammankalla associationsrådet välkomnades av Israel och kan ses som en signal att EU vill vända ett nytt blad i relationerna med Israel, i synnerhet efter att EU-kommissionens ordförande von der Leyen besökte i Israel i juni i syfte att främja förbindelserna mellan EU och Israel, särskilt när det gäller import av israelisk naturgas och vetenskapligt samarbete i kampen mot klimatförändringen.

”Sammankallandet av associationsrådet kommer att göra det möjligt för Israel att fortsätta att utveckla sina relationer med EU till gagn för Israels medborgare,” kommenterade Israels premiärminister Yair Lapid. ”Det faktum att EU:s 27 utrikesministrar enhälligt röstade för att stärka de ekonomiska och diplomatiska banden med Israel är ett bevis för Israels diplomatiska styrka och denna regerings förmåga att skapa nya möjligheter med det internationella samfundet.”

Den palestinska frågan kommer däremot inte att försvinna och Josep Borrell hänvisade till den försämrade situationen i de palestinska områdena och behovet av att engagera sig med Israel i frågan. Lapid själv är kanske för en tvåstatslösning men det finns knappast en majoritet för politiska initiativ för att lösa dödläget i fredsprocessen i en framtida tänkbar israelisk regering

 

Gemensamt amerikanskt-israeliskt tillkännagivande

Detta var också uppenbart under USA:s president Joe Bidens besök till Israel för en tid sedan. Besöket var en besvikelse för palestinierna men visade på vänskapen och de nära relationerna mellan USA och Israel och kulminerade i ett gemensamt amerikanskt- israeliskt uttalande –
“Jerusalem US-Israel Strategic Partnership Joint Declaration.”

De två länderna uttryckte, bland annat, entusiasm över att utveckla försvarssamarbetet vad gäller spetsförsvarsteknologier som ett nytt ”vapensystem för högenergilaser för försvar av Israels luftrum och andra amerikanska och israeliska säkerhetspartners i framtiden”.

I den palestinska frågan bekräftade president Biden på nytt “sitt långvariga och konsekventa stöd för en tvåstatslösning och för att röra sig mot en verklighet där israeler och palestinier kan åtnjuta lika mått av säkerhet, frihet och välstånd”, liknande EU:s hållning i frågan. USA är redo att arbeta med Israel, den palestinska myndigheten, och regionala intressenter mot detta mål.  

Under besöket fick Biden bland annat se en utställning av Israels luft- och missilförsvarssystem, träffade Förintelse-överlevanden i Yad Vashem i Jerusalem, deltog i möten med arbetslag från båda länderna, och höll ett virtuellt möte med Lapid och ledarna för Förenade Arabemiraten och Indien (I2U2) om att stärka samarbetet mellan de fyra länderna kring livsmedelssäkerhet och lagring av sol- och vindenergi.

Det är förmodligen ingen tillfällighet att EU direkt efter Bidens besök beslutade sig för att åter sammankalla associationsrådet med Israel. Många av de frågor som diskuterades under Bidens besök i Israel berör också EU, som t ex fredsprocessen, finansiellt stöd till den palestinska myndigheten, bristen på fossila bränslen och ökade energipriser, Rysslands oprovocerade invasion av Ukraina, Abrahamavtalen samt Israels integration i regionen.

Iranfrågan den viktigaste frågan

Professor Efraim Inbar, ordförande för ’Jerusalem Institute for Strategy and Security’, kommenterade att Iranfrågan var den viktigaste frågan under besöket. Biden upprepade USA:s åtagande "att aldrig tillåta Iran att skaffa kärnvapen, och att man är beredd att använda alla sin makt för att säkerställa att detta inte sker".

Men han misslyckades med att förklara USA:s röda linjer i de pågående iranska framstegen på vägen till att bli en kärnvapentröskelstat eller hur länge USA kommer att vänta tills kärnkraftssamtalen – med EU och dess utrikeschef Borrell i en samordningsroll – kommer att återupptas. Under tiden fortsätter Iran inte bara att destabilisera Mellanöstern utan kan också komma att sälja avancerade drönare till Ryssland för att stödja dess krig i Ukraina.

Från Israel fortsatte president Biden till ett toppmöte i Jeddah i Saudiarabien där människorättsfrågor överskuggade besöket. Israel hade hoppats att besöket skulle resultera i ett tillkännagivande om en ny säkerhetsarkitektur och försvarsallians av moderata arabländer mot Iran, men något formellt beslut om det togs inte. Saudiarabien gick inte heller med på att öka oljeproduktionen som amerikanerna hade önskat.

Biden misslyckades också med att förmedla en normalisering av relationerna mellan Israel och Saudiarabien. Saudierna villkorade normaliseringen med framsteg i fredsprocessen med palestinierna. Det hjälpte inte att Biden förklarade att USA stöder en tvåstatslösning baserad på 1967 års gränser med överenskomna landbyten. Det enda positiva var att de saudiska luftfartsmyndigheterna meddelade att de kommer att öppna saudiskt luftrum för israeliska flygbolag.

Mose Apelblat
The Brussels Times

 

Artikeln publicerades i The Brussels Times den 20 juli.
Tack riktas till Mose Apelblat som gett tillstånd till att texten återpubliceras i Israelnytt.

https://www.brusselstimes.com/259524/eu-foreign-affairs-ministers-decide-to-resume-political-dialogue-with-israel


* Det gemensamma amerikanska- israeliska tillkännagivandet –
Jerusalem US-Israel Strategic Partnership Joint Declaration går att läsa i sin helhet via nedanstående länk:

 https://www.gov.il/en/departments/news/israel-us-sign-joint-declaration-on-strategic-partnership-14-jul-2022


EU-kommissionen har beslutat att återigen bevilja bistånd till palestinska skolor och läromedel. 
"Jag är positiv till bistånd och att finansiera utbildning för barn i nöd. Verkligen. Men problemet är att läromedlen som används i dessa skolor uppmuntrar till hat och våld. De är antisemitiska och uppmuntrar till jihad. Eleverna i de palestinska skolorna förtjänar bättre.

Just därför har biståndet varit fruset ett år. EU:s utvidgningskommissionär, Olivér Várhelyi, satte upp villkor för biståndet förra året. Han ansåg att den palestinska myndigheten för att få medlen måste se till så att läromedlen inte innehåller antisemitiska anspelningar och uppvigling till våld. Om ingen förbättring sker, hålls pengarna inne."
(David Lega, Europaparlamentariker)

Enligt David Lega har Sverige varit drivande i frågan att bistånd ska återupptas utan villkor. 

När det kommer till de palestinsk-amerikanska relationerna har biståndsfrågan också hamnat i centrum. Palestinierna insisterar på att biståndet ska återupptas post- Trump.
Den överväldigande delen av Ameikas bistånd till palestinierna går via något som kallas för Economic Support Fund (ESF) hjälpen.

Under 2014 skrev USA under ett dokument som blockerar ESF hjälp till palestinska myndigheten om palestinierna "initierar ICC -undersökning, eller aktivt stödjer en sådan undersökning som medför att israeliska medborgare blir föremål för påstådda brott mot palestinier." ICC är internationella brottsmålsdomstolen.

2018 bad palestinska myndigheten ICC att öppna en undersökning mot Israel. I mars 2021 förkunnade ICC:s åklagare att hon öppmat "en rättslig auktoriserad undersökning"
Tjänstemän från Palestinska myndigheten har träffat ICC:s åklagare vid över 80 tillfällen. Åklagaren vid ICC uppdaterade till och med den palestinska myndigheten om dess intention att öppna en officiell undersökning. 

Stöd genom ESF blockeras också genom Taylor Force Act (TFA), som villkorar palestinskt bistånd mot att Palstinska myndigheten upphör med utbetalningar till fångar som begått terroristhandlingar, frisläppta fångar, skadade terrorister och familjer till döda terrorister.

Det arabiska stödet till FN:s hjälporganisation för palestinaflyktingar, UNRWA, minskade med 90 procent från 2018 till 2021, uppgav en talesperson för organisationen i förra veckan.

Han konstaterade också att UNRWA tvingats låna för att kunna betala ut löner.

Uttalandet från UNRWA-talespersonen Adnan Abu Hasna kom efter att FN-organet haft sin årliga givarkonferens under midsommarveckan.

Enligt en arabiskspråkig artikel på den palestinska nyhetssajten ”Palestinska informationscentret”, PIC, konstaterade Abu Hasna att de under årets konferens ”bara” fått in totalt 165 miljoner amerikanska dollar.

”Och trots andra utfästelser som vi räknar med att få under sommaren, så har vi fortfarande ett underskott”, sade han vidare, och nämnde att de fick låna cirka 17 miljoner dollar i maj, för att kunna betala löner till 28 000 av sina anställda.

Därtill, konstaterade Abu Hasna, minskade det arabiska stödet till UNRWA med hela 90 procent från 2018, då det uppgick till cirka 200 miljoner dollar, till 20 miljoner dollar förra året.

Dagen efter givarkonferensen, som hölls i FN:s högkvarter i New York, varnade också UNRWA:s huvudkomissionär, Philippe Lazzarini, för att bristen på finansiering riskerar att få organisationen att kollapsa, rapporterar den israeliska tidningen Jerusalem Post.

Han konstaterade att donationstakten helt enkelt inte hänger med behoven hos en ökande befolkning, och att situationen i Ukraina, som har drivit upp priserna på mat och förnödenheter, allvarligt har påverkat palestinska flyktingars hushållsekonomi.

USA:s vice FN-ambassadör, Nicholas Hill, sade dock till givarkonferensen att Biden-administrationen har ett starkt engagemang för UNRWA. Han konstaterade att de, som organisationens största enskilda givare, bidrog med 338 miljoner dollar 2021, redan har annonserat 79 miljoner dollar för i år, och dessutom avser att bidra med ytterligare stöd under 2022.

Jerusalem Post konstaterar att Trump-administrationen i stället drog in USA:s stöd till UNRWA, med argumentet att organisationen behöver reformeras finansiellt, och vidare påpekade att UNRWA har bäddat för en ständigt växande grupp av flyktingklassade, genom att de ger stöd till ättlingarna till de 750 000 palestinier som fördrevs eller flydde under Israels självständighetskrig 1948.

David Spånberger

Texten publicerades i Världen idag den 5 juli.


FN-systemet utgår inte från en enda konflikt och en enda medlemsstat. Ofta missar man att Förenta Nationerna sedan länge förlorat sin moraliska kompass. skriver Martin Blecher generalsekreterare för Vänskapsförbundet Sverige- Israel i ett debattsvar.

Ofta tycks man utgå från att hela FN-systemet endast kretsar kring Israel och palestinier. Inga andra länder, konflikter eller krig verkar existera. Själv tycker jag att ett system som bara utgår från en konflikt är lite banalt sätt att se och förstå vår värld utifrån.

I FN-systemet finns 193 länder. Mellan 60–70 procent är auktoritära stater eller diktaturer. Den informationen missas alltför ofta.

Då Per Salander varken har sin professur i folkrätt eller statsvetenskap är det fullt möjligt att inte heller han kanske känner till detta. Därför kan därför vara bra att uppmärksamma läsare lite kort om just detta för att sätta saker i rätt kontext.

FN styrs av diktaturer, vare sig det rör sig om de fem permanenta medlemmarnas vetorätt i säkerhetsrådet eller generalförsamlingen. I generalförsamlingen är den största gruppen G77.

G77 består av utvecklingsländer som i dag uppgår till 132 i antal.

I stort sätt alla av dessa länder är auktoritära stater eller diktaturer. Eftersom de auktoritära och diktatoriska staterna består till 132 i antal av totalt 193 länder kan de anta precis vilken resolutionstext som helst och få majoritet i generalförsamlingen.

I slutändan bidrar detta endast till argumentsvrängning och intellektuell slapphet som man som läsare gärna velat undgå att läsa.
Skulle dessa 132 medlemsstater anse att jorden är platt och lyfta det som en resolution hade generalförsamlingen anammat resolutionen utan motstånd. Innebörden av detta blir att mycket av det som sker i Förenta nationerna är inget annat än kohandel.

Ofta säljer medlemsstater både sin idealism och själ för realpolitik och egenintresse.

Det är också på detta sätt, som arabstaterna tillsammans med afrikanska och asiatiska länder, styrt FN:s generalförsamling med de mest häpnadsväckande resolutionstexter sedan 1960-talet och framåt. Exempelvis har FN-systemet inte tagit upp någon ockupation annat än Israel och Palestina under 77 år.

När hörde vi senast att det i Förenta nationerna lyftes fram resolutioner om Marockos ockupation av Västsahara? När lyfte EU frågan om Turkiets ockupation över Cypern och Syrien? eller Kinas ockupation i Tibet?

Att dessa ockupationer och konflikter möts med likgiltighet, konflitzoner som skördat fler offer än palestinier dessutom, säger det mesta om FN.

Visst kan man som Per Salander rikta fokus åt det ena hållet.

Genom att ducka för dels de svåra frågorna om själva FN-systemets uppbyggnad, och dels de västliga demokratiernas sålda själar för att vinna åtråvärd plats i framtida säkerhetsråd, missar man tyvärr ofta att Förenta nationerna sedan länge förlorat sin moraliska kompass.

Eller som Groucho Marx en gång sade:

"Jag vill inte vara med i en klubb som kan acceptera sådana som mig som medlemmar."

I slutändan bidrar detta endast till argumentsvrängning och intellektuell slapphet som man som läsare gärna velat undgå att läsa.

Martin Blecher

Generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Artikeln var en replik i Folkbladet

Vita huset arbetar för att inkorporera Saudiarabien i Abrahamavtalen.

Lagom till President Joe Bidens förestående resa till Israel och Saudiarabien i juli har fyra amerikanska tjänstemän berättat för Axios att Vita huset skissar på metoder som syftar till att säkra fullskalig normalisering av förbindelser länderna emellan.
Inget avtal mellan Israel och Saudiarabien kommer att nås under Bidens besök. Men “vägkartan” mot normalisering kommer att vara på agendan när Biden träffar israeliska och saudiska ledare.
En citerad israelisk tjänsteman uttryckte också tveksamhet om att ett genombrott mot ett fullskaligt avtal kunde nås under Bidens besök men sade att Israel är nära att nå ett avtal med Riyadh som skulle göra det möjligt för israeliska flygplan att flyga genom saudiskt luftrum.

En källa i Vita huset medgav att normalisering mellan de två länderna kommer att kräva omfattande förhandlingar och vara del av en långsiktig process.
Tidigare under juni månad rapporterade Wall Street Journal om att Saudi Arabien håller ”seriösa samtal” med Israel om att etablera affärsförbindelser och stärka säkerhetskoordinering mellan de två länderna.
Några dagar tidigare rapporterade Globes om att Israel och Saudiarabien förberedde för ett ”stort diplomatiskt möte”.
Utrikesminister Yair Lapid bekräftade att Israel koordinerar med gulfstaterna och USA sina ansträngningar att normalisera förbindelser med saudierna.
“Vi tror att det är möjligt att ha en normaliseringsprocess med Saudiarabien. Det är i vårt intresse, berättade Lapid för Army Radio. ”Vi har redan sagt att detta är det nästa steget efter Abrahamavtalen, att tala om en lång och noggrann process.”

Nyheten rapporterades om den 23 juni av bland annat World Israel News. Ovanstående text är hämtad därifrån.

 

 MK's Idit Silman and Nir Orbach arrive for a party meeting at the Knesset, the Israeli parliament in Jerusalem on May 16, 2022 (photo credit: OLIVIER FITOUSSI/FLASH90)

Israels nuvarande regering är en koalition representerandes av israeliska vänstern, mitten och högern. De kompletteras av ett islamistparti.

Regeringen som kom till för ett år sedan är en produkt av att man vid flertalet tillfällen misslyckats få en stadig högerregering. Israels före detta premiärminister Benjamin Netanyahu vann ett antal val men före 2020 men lyckades inte få ihop en majoritetsregering. I det näst senaste valet gick Benjamin Netanyahu med på en rotationsuppgörelse med försvarsminister Benny Gantz. Rotationsöverenskommelsen skulle innebära att Benjamin Netanyahu satt första 18 månader. Därefter skulle Benny Gantz ta vid.

Överenskommelsen bröts och Israel gick mot nytt val 2021. Resultatet blev den koalition som sitter nu.

Dessa åtta partier har inte mycket gemensamt. Ideologierna och politiken spretar åt olika håll. En av få gemensamma nämnare är att många har arbetat med oppisitionsledaren Benjamin Netanyahu tidigare och valt att bryta upp från honom. Koalitionen som kom till stånd är i mångt och mycket på grund av Netanyahu säger israeliska oh andra betraktare som följer israelisk politik. Regeringspolitiken har man i mångt och mycket velat begränsa till att endast handla om ekonomi och Corona-politik. Detta då det råder oenighet inom en rad andra politikerområden.

Israels nuvarande premiärminister heter Naftali Bennett. Han är ledare för ett litet högerparti som fick nästan 5 gånger färre antal röster än det största partiet Likud. Tanken är att Naftali Bennett och Yair Lapid, ledare för det näst största partiet kommer att dela på premiärministerposten.

Sittande regering lyckades, till skillnad från Benjamin Netanyahu, att ordna en majoritetskoalition. Man gjorde det med nästan minsta möjliga marginal. Konstellationen med Bennett och Lapid hade från början stöd av 62 parlamentariker av möjliga 120. Snart föll en parlamentariker bort.

De senaste veckorna har varit problematiska för Bennett och Lapid. Oppositionen har en klar strategi. Att rösta mot regeringen i alla lägen.

Regeringen som tidigare lyft fram mångfaldsrepresentationen som nyckel i samarbetet fick genast bekänna färg när en rad lagförslag lades fram. Ytterligare koalitionsmedlemmar lämnade Bennetts regering samtidigt som regeringsmedlemmar röstade emot regeringen vilket omöjliggör att lagar kan stiftas.

 

Vad händer nu och var står vi?

Om någon av Yair Lapids koalitionspartners ( Yesh Atid, Labor, Yisrael Beytenu, Meretz, Ra’am, Blue & White) fäller regeringen kvarstår Naftali Bennett som interim premiärminister. Om regeringen faller på grund av att det utlöses av Naftali Bennetts koalitionspartners (Yamina & New Hope) blir Yair Lapid interim premiärminister. Således har få en anledning att fälla regeringen även om den nu skulle utgöra en minoritetsregering.

Oppositionen med Benjamin Netanyahu kan ha en anledning att fälla regeringen. Men Netanyahu måste ta i beaktande sannolikheten att inte få majoritet och vad det kommer få för konsekvenser inom hans egna parti Likud. Efter att under flera val misslyckats få majoritet för en ren högerregering så tryter tålamodet hos Netanyahus partikamrater. Han kan tvingas bort av sina egna om han inte heller denna gång kommer att kunna bilda regering.

Frågorna är alltså många vad som stundar härnäst i israelisk politik.

Hej!
Jag tar med intresse del av den ledartext som är skriven av Ingvar Persson. Och jag måste medge att det var en text som var obehagligt skriven utifrån tveksamma insinuationer.
Jag högaktar både Aftonbladet och Ingvar Persson för väldigt ofta högkvalitativ rapportering och utmärkt skrivna texter.

Ingvar lyckas både beröra och fortbilda läsaren, en egenskap som kanske känns som given men det upplever inte jag i alla fall.

I texten om Al- Jaazeras journalist blev jag faktiskt förvånad. Den högkvalitativa rapportering jag i vanliga fall skämts bort med, gick varken att känna igen eller hitta.

Nedan är ett citat:”I ett annat nyhetsläge skulle mordet på den palestinska journalisten Shireen Abu Akleh antagligen ha skapat ännu större rubriker.”
Det är besynnerligt skrivet. Minst sagt.
Vem om dödade Shireen Abu Akleh har inte kunnat fastställas. Dock säger hennes död något intressant om media.

Brent Renaud var en journalist för Time. Han dödades i Ukraina detta år. Slår man in Brent Renaud "Time" på sökmotorn Google finns det bara drygt 277 000 resultat.

Pierre Zakrezwski, en journalist för Fox dödades också i Ukraina. Antal träffar på Zakrezwski ger drygt 190 000 resultat.

Oleksandra Kuvshinova tjänstgjorde också för Fox. Hon dödades också. Hennes öde ger en träff på lite mindre än 30.000 på Google.

Danish Siddiqui tjänstgjorde för Reuters. Han dog i Afghanistan. Han har lite över 400 000 träffar på Google.

Shireen Abu Akleh som dödades, under fortsatta oklara omständigheter, har över 18. 200 000 (!!) träffar på Google.
Jag vet inte vilka rubriker Ingvar Persson vill att Shireen Abu Akleh ska få. Det man däremot kan undra över som läsare är vilken uppmärksamhet och rubriker Shireen Abu Akleh fått i och får i förhållande till sina journalistkollegor ovan?

Nedan är ett annat citat : ”Vittnen på plats, kollegor till Abu Akleh och palestinska myndigheter säger att skotten avlossades av israeliska soldater. Det är också slutsatsen i de oberoende försök att slå fast sanningen som gjorts den senaste veckan.”

De oberoende försök att slå fast sanningen rapporterade också något annat:
1) Att vapnet som avfyrade de dödande skotten saknas

2) Att själva kulan saknas

3) Att man inte har GPS positioner varifrån skotten avfyrades

4) Att det vapen som ska ha varit aktuellt i fallet med Abu Akleh används av israeliska militären. Men det används också av grupper som islamiska Jihad och Hamas.

Varför anser en så pass bra och rutinerad journalist som Ingvar Persson är att det är onödigt att informera läsaren om?
Kontext kan man både skapa på egen hand, och göra sig uppmärksam på.
Varma hälsningar
Martin Blecher

Nedan återpubliceras Aftonbladets ledartext 18 maj

 

Mordet på journalisten är Israels ansvar

Shireen Abu Akleh dödades när hon berättade om ockupationen.

I ett annat nyhetsläge skulle mordet på den palestinska journalisten Shireen Abu Akleh antagligen ha skapat ännu större rubriker. Bilderna från begravningen i fredags där israelisk polis till och med angrep de som bar kistan ska utredas. De israeliska myndigheterna inser att de inte ser bra ut.

Den 51-åriga Abu Akleh sköts till döds när hon bevakade den israeliska arméns räd mot ett flyktingläger utanför staden Jenin. Vittnen på plats, kollegor till Abu Akleh och palestinska myndigheter säger att skotten avlossades av israeliska soldater.

Det är också slutsatsen i de oberoende försök att slå fast sanningen som gjorts den senaste veckan.

 

Skyller på palestinierna

Den israeliska militären och den israeliska premiärministern Naftali Bennett skyller för sin del på palestinierna. Det brukar man göra.

Att inte palestinska myndigheter litar på israelerna är knappast förvånande.

Israel och Palestina balanserar på en knivsegg. En serie terrorattentat de senaste veckorna har dödat flera israeler. Den israeliska armén har svarat med räder som dödat ännu fler palestinier. Det var en sådan räd som Shireen Abu Akleh sänts ut för att bevaka när hon sköts ner.

Det är helt oacceptabelt att en journalist dödas i sitt arbete. Mordet på Abu Akleh blir på det sättet inte bara ytterligare ett av ockupationens övergrepp på en människa. Det blir ett slag mot yttrandefriheten och sanningen.

 

Ett ögonblick av enighet

I ett ovanligt ögonblick av enighet fördömde FN:s säkerhetsråd mordet och ställde krav på en oberoende och öppen utredning av det som skett, och att de skyldiga hålls ansvariga.

Att säkerhetsrådet mitt under brinnande krig i Ukraina alls lyckas fatta beslut säger något om situationens allvar.

Ändå är journalistikens villkor och behovet av oberoende nyhetsrapportering bara en del av tragedin för en vecka sedan. Ytterst handlar det om den israeliska ockupationen och reflexen att med våld slå ner palestiniernas önskan om oberoende och värdighet.

Det fungerar inte, inte för Putin och inte för den israeliska militären.

Mordet på Shireen Abu Akleh måste utredas och de ansvariga ställas till svars. Men framför allt måste konflikten mellan palestinier och israeler få en rättvis lösning. Ett slut på ockupationen, ett slut på våldet och övergreppen.

Tills dess lär dessvärre begravningarna fortsätta, både i Palestina och i Israel

I samband med eldstrider mellan israelisk militär och palestinska miliser dödades tragiskt journalisten Shireen Abu Akleh.

Omständigheterna kring journalistens öde är långt ifrån klara. Ändå basunerades det genast ut anklagelser om att Israel skulle orsakat Shireen Abu Aklehs död. Dessa anklagelser spred sig otroligt fort i svensk och internationell media. 

Noterbart är att varken israeliska eller palestinska undersökningar kring Shireen Abu Aklehs död har kunnat fastställa vem som sköt Al Jazeeras korrespondent i Jenin.

Doktor Ryan- al Ali vid Patologiska institutet på a-Najah universitet i Nablus citerades i palestinska al-Jarmakkanalen att man inte kunde fastslå vem som dödat journalisten. 

Under onsdagskvällen öppnade Israel en undersökning.

Försvarsminister Benny Gantz sade att han bett palestinierna att samarbeta i undersökningen genom att dela med sig av kulan som dödade journalisten (något palestinierna, då denna text, skrivs ännu inte har gått med på).
Gantz uttryckte sin sorg och ånger över journalistens död, medveten om att det kommer att ta tid innan man kan få en helhetsbild av hennes död och vem som bär ansvar.

I Jerusalem Post citeras Benny Gantz: ” Jag har 40 år av erfarenhet och jag vet att det tar tid att lista ut exakt vad som hände, och vi försöker att göra just detta. Det kan vara palestinierna som sköt henne, tragiskt nog kan det vara vår sida och vi undersöker detta” sade Gantz och lade till att Israel är ”förpliktade att finna sanningen”.

Israelska försvarsstyrkornas (IDF) befälhavare Aviv Kohavi sade att IDF kommer att ”använda alla verktyg tillgängliga för att få reda på sanningen.”
Kohavi uttryckte sorg över journalistens död. Händelsen inträffade under en arresteringsräd i Jenin där israeliska trupper kom i eldstrider med beväpnade palestinska militanta som ” sköt omfattande och urskillningslöst i varje riktning.”

Det hör inte till ovanligheterna att skuldbördan redan är fastställd innan omständigheter eller fakta är klarlagda. 

I september, år 2000, dör 12-årige Muhammad al-Durrah. Baserat på information från en palestinsk kameraman vid franska teve 2 går nyhetskanalen ut med information om att al-Durrah dog som ett resultat av israelisk beskjutning. Senare undersökningar har bestridit de tidigare uppgifterna om entydig israelisk skuld.

Flera som sett bildmaterialet i samband med Muhammad al-Durrahs död förkunnade att det var palestinsk vapeneld som dödat Muhammad al-Durrah. Ett tredje perspektiv har lyfts fram som gör gällande att ingen vet vem som orsakade Muhammad al-Durrahs öde då ingen vet med säkerhet vem som avfyrade skotten. 
Vem som dödade 12 årige Muhammad al-Durrah var mindre viktigt. Han kom att bli martyr och ansiktet för den palestinska intifadan. Oavsett om det var israeliska kulor eller palestinska kulor så var skuldbördan redan klar.
I detta nu är det scenariot snarlikt Shireen Abu Aklehs.

I samband med Israels operation i Jenin för 20 år sedan gick dåvarande palestinske chefsförhandlaren Saeb Erakat tidigt ut med att ”500 palestinier hade dödats”. Den palestinske myndighetens sekreterare Ahmed Abdel Rahman sade att siffrorna uppsteg ”i tusentals”.
Tvärtemot vad Saeb Erakat och Ahmed Abdel Rahman sade så dog totalt mellan 52 och 54 palestinier i Jenin operationen år 2002. Av dessa 52-54 palestinier bestod en klar majoritet ut av palestinska militanta. 23 israeliska soldater dog också. 

Sanningen, och vad man kom fram till i efterhand, hade mindre betydelse eftersom den mediala- och propagandaskadan redan var skedd. 

De som på förhand anklagade Israel för att vara skyldig till Shireen Abu Aklehs död gör så exempelvis utan att en obduktion har genomförts. 

Ett annat problem är att några vill ha en internationell undersökning för de inte förlitar sig på att Israel ska åta sig göra en undersökning. Andra kan inte vänta in svaren på en undersökning innan man anklagar Israel. Narrativet är likt ett tågsspår vars enda destination är att anklaga Israel. 
              

Theodor Herzl var en av de pionjärer framtida sionistiska tänkare och strateger skulle se upp till. Både hans anhängare och kritiker tog hans tankar och idéer ett steg vidare i strävan efter praktisk realisering  


Vi har nyss firat Israels 74 års idag. Herzls politiska arv förblir enormt. Vad blev det av Herzls barn?

Herzls personliga liv blev sorgligt nog en tragedi.

Mamman, till Herzls tre barn, Julia, dör tre år efter Theodor Herzl. Herzls äldsta barn blir beroende av droger i 20-års åldern och dör i en överdos några år senare.

Det ska, i sin tur, ha tagit hårt på de andra syskonen som består av en bror och en syster.
Herzls son Hans konverterar till kristendomen, först inom baptismen och sedan till katolska kyrkan. Därefter bryter han med kristendomen och blir intresserad av liberal judendom innan han tar sitt eget liv vid 40 års ålder.

Det yngsta barnet, dottern Trude, lider av en mentalsjukdom. Hon var under ett kort tag gift och fick ett barn. Trude var inlagd på institution under många år. Under andra världskriget tas Trude från institutionen till Theresienstadt där hon dör.

Således tar två av Theodor Herzls barn livet av sig medan det tredje barnet faller offer för de krafter som Herzl varnar för och förutspår. 

1949 flyttas Theodor Herzls kvarlevor från Wien för att återbegravas i Jerusalem.

44 år efter att Herzl dör realiseras Herzls vision om en judisk stat. Herzls familjs berättelse når sin vägs ände genom att Trudes enda son, Stephen Theodor Norman, tar livet av sig 1946, inte långt efter att han nåtts av vetskapen att de flesta av hans familj redan dött i Förintelsen.

 

Israel har numera världens säkraste nationella blodbank, som ska kunna skydda blodet från såväl jordbävningar och terrorister som kemiska och biologiska attacker.

I måndags öppnande det delvis underjordiska komplexet, som har tagit fyra år att bygga.
Över tiotusen ton stål har använts, och motsvarande ungefär en miljard svenska kronor har spenderats, på att bygga ”Marcus nationella blodtjänstscenter”, som anläggningen heter, rapporterar tidningen Times of Israel.

Centret ligger i staden Ramla, sydost om Tel Aviv, i riktning mot Jerusalem.

– Vi har besökt många blodbanker runt om i värden medan vi planerade, och kom fram till att det helt enkelt inte finns något annat land med en anläggning som den här, med ett så starkt skydd av den nationella blodförsörjningen, säger ingenjören Moshe Noyovich, som övervakat projektet.

Den bakomliggande tanken är att blod är en strategiskt viktig tillgång, inte minst när landet drabbas av raketattacker, då man i sin gamla motsvarande anläggning, som ligger i Ramat Gan i Tel Aviv, har tvingats flytta blodreserverna till ett skyddsrum.

– Vi har byggt något som utgör en ny standard när det gäller att skydda blod, konstaterar Noyovich.

När den nya anläggningen tas i fullt bruk i sommar kommer den att förvara nästan allt donerat blod i Israel, och utöver skydd mot fysiska attacker och jordbävningar har den också fått ett avancerat skydd mot cyberattacker, berättar ingenjören.

På de våningar som befinner sig över jord finns bland annat en blodgivningscentral för allmänheten samt en bröstmjölksbank.

Under jord finns, förutom själva blodlagret, även laboratorier, ett transportcenter och en parkering, där blod kan lastas in i ambulanser.

Centret har fått sitt namn efter paret Bernie och Bill Marcus, som donerat motsvarande flera hundra miljoner kronor till projektet. Bernie Marcus är grundare av den amerikanska byggvaruhuskedjan Home Depot.

David Spånberger. Artikeln är hämtad från Världen idag

Jamie Gomez, Saga Tullgren och Mats Ekenger från Feministiskt Initiativ säger sig förespråka fred mellan israeler och palestinier. Men på punkt efter punkt missar deras debattartikel målet, skriver Martin Blecher, generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel i en replik. 

Feministiskt Initiativ verkar vilja åstadkomma en fredsprocess mellan Israel och Palestina. En process som leder fram till fred mellan två stater, Israel och Palestina, vore välkommet för hela regionen. Det är något vi helhjärtat borde ställa oss bakom om vi värnar för israelers och palestiniers rätt till värdighet och frihet. Dessvärre är det precis motsatsen som Jaime Gomez med flera förespråkar.

Jag tror att många håller med Feministiskt Initiativ om att EU borde spela en roll mellan Israel och Palestina. Dessvärre tycker jag att det budskapet som är så viktigt, och som många av oss fullkomligt delar kommer bort när fokus riktas annanstans. Det är synd för här finns potential till att utveckla något bra.

Verkligheten är så enkel när man sitter i ett land som är fredsskadat och som inte varit i konflikt på flera hundra år. Man kan bara önska sig att folken i Mellanöstern, Afrika och Asien hade den ynnest som vi i Sverige har.

Det är intressant att ta del av denna debattartikel därför att den på punkt efter punkt missar målet. Det är inte särskilt märkligt att Sverige, sedan länge, spelat ut sin roll att vara en relevant aktör i Mellanöstern. Artikeln är ett klart lysande exempel på varför.

Ja. Det är eländigt i Gaza. Feministiskt Initiativ ställer inte sig frågan varför?

  • Varför förklarar man inte för läsaren vilka som har den politiska och civila kontrollen över Gaza?
  • Varför får läsaren inte veta att Israel utrymde 21 bosättningar på Gaza och lämnade all militär och civil befolkning från Gaza för 17 år sedan?
  • Varför får läsaren inte veta att Hamas styr enklaven?
  • Varför får jag inte veta att Hamas är en rörelse som önskar att Israel utplånas, har ett antisemitiskt program och är terroristlistade av FN och av EU?
  • Varför får läsaren inte veta att Egypten har upprättat en blockad mot Gaza, av exakt samma anledning som Israel?

Offret bär aldrig skuld. Man brukar kalla det för de låga förväntningarnas rasism.

Jag ska tala om varför. Feministiskt Initiativ vill förmedla ett tydligt narrativ med en tydlig förövare och ett tydligt offer. Offret bär aldrig skuld. Man brukar kalla det för de låga förväntningarnas rasism.

I Israel är över 20 procent araber som har samma skyldigheter och rättigheter som judar. I Israels regering sitter ett islamistiskt parti. Två kabinettsministrar är araber. Hur många araber är ministrar i Sverige, Jaime, Saga och Mats?

Det blir lite tragikomiskt när Feministiskt Initiativ refererar till Human Rights Watch. En organisation som tagit emot saudiska pengar i utbyte mot att man inte rapporterade om HBTQ i Saudiarabien. En organisation vars grundare skrev att den organisation han en gång grundade ”inte längre gör, eller ser, skillnad på öppna och slutna samhällen”.

Jamie Gomez, Saga Tullgren och Mats Ekenger säger sig förespråka fred mellan israeler och palestinier. Av artikelns slutkläm verkar de vilja ha en fred baserad på ett arabiskt Palestina och ett binationellt Israel. En sådan fred skulle jag inte ens önska israelers och palestiniers värsta fiende.

EU har en jätteviktig roll att spela för bägge parter. Det finns en jättepotential som är outnyttjad här. Jag skulle önska att artikelskribenterna riktade mer fokus på EU:s roll som brobyggare och arbete med konflikthantering än att endast vara en megafon åt den ena sidan.

Kluvna tungor från Feministisk Initiativ hjälper ingen, allra minst israeler och palestinier.

Martin Blecher, Generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Västliga medier anstränger sig i dessa dagar att säga Lviv i stället för Lvov, Charkiv i stället för Charkov, och Kyiv i stället för Kiev – man vill använda den ukrainska stavningen av stadsnamnen i stället för de ryska.


Det är en trend man kan förstå och sympatisera med, även om den verkar något krystad med tanke på att ryskan är såpass utbredd i Ukraina. Men media försöker med all rätt skicka en signal om att man står tillsammans med den sida som har den moraliska överlägsenheten.

När man jämför detta med hur medierapporteringen har varit i förhållande till upploppen på Tempelplatsen i Jerusalem den senaste veckan, väljer dock media att glömma denna – och andra – principer.

Det faktum att upprorsmakarna är bråkmakare som inte kommer för att be utan för att använda morgontimmarna till att samla stora högar av stenar och fyrverkerier – till och med inne i al-Aqsamoskén – underrapporteras eller tystas. Israeliska myndigheters försök att ändå hålla platsen öppen för alla muslimer ges ingen eloge.

Med argument om att upprätthålla offentligt lugn skulle Israel med rätta kunna ha begränsat tillgången till Tempelplatsen för alla över 45 år. Vore man till slut tvungen att göra det skulle kritiken garanterat komma. Men det är i så fall stenkastarnas våld som är orsaken.

Medier och det västliga samfundet är vanligtvis väldigt upptagna av mänskliga rättigheter, men i fallet Tempelplatsen kastas dessa överbord. Få eller inga röster nämner den självklara rätten för judar (och andra) att be på Tempelplatsen. I detta fall är det tydligen acceptabelt att förvägra judarna rätten att tillbe på sin heligaste plats.

Fredsjournalistik är ett annat populärt begrepp bland journalister nu för tiden; man ska använda ord som man menar lugnar stämningen, tonar ner retoriken – även om det skulle vara så att man felinformerar. På grund av det talas det till exempel sällan om terrorister utan snarare aktivister.

Men det praktiskt taget konsekventa bruket av ”Haram al-Sharif” och ”al-Aqsa” för att beskriva hela Tempelplatsen är allt annat än fredsskapande. Det är inte bara historiskt vilseledande, det är omoraliskt och uppmuntrar de muslimska stenkastarna.

Historiskt vilseledande, eftersom orsaken till att det i dag finns moskéer på Tempelplatsen är att det stod två judiska tempel där.

Omoraliskt, eftersom det finns en internationell kampanj, stöttad av FN, mot att förneka judarnas koppling till platsen. Ingen försöker förneka den muslimska kopplingen.

När internationella medier använder den muslimska terminologin backar man upp kraven från de muslimska upprorsmakarna, som vill ha bort judarna från platsen.

Kampen mot flodvågen av selektiv och felaktig medierapportering kan verka förlorad i utgångsläget. Men vi har inte rätt att ge upp. Alternativet är en värld där sanning är vad som tjänar den rådande ideologin och världssynen för tillfället.

Tumme upp

För den israeliske journalisten Ben Dror Yemini, som trots sitt stöd för en palestinsk stat lyckas avslöja att huvudproblemet inte är ”ockupationen” utan den utbredda palestinsk-arabiska hatideologin.

Tumme ned

För det muslimska Ra’ampartiet, som det senaste året har stöttat den israeliska regeringskoalitionen men nu drar tillbaka sitt stöd, eftersom israeliska säkerhetsstyrkor slog ner upproren på Tempelplatsen.

Roar Sörensen
Israelkännare, daglig ledare för Israel Next

Könikan publicerades i Världen idag 20 april

Man behöver inte vara ett orakel på Israel för att snabbt förstå att Israel ofta bedöms utifrån andra standards i jämförelse med andra länder. Denna vecka fortsätter vi exempel på frågor som, kanske, borde fått mer publicitet än vad som blivit fallet.
(Ta också gärna del av förra veckan nyhetsbrev)

Föreställ er att Israel förbjuder muslimer från att bygga minareter. Hade detta rapporterats av medierna då, och om svaret är ja, på vilket sätt hade det rapporterats?

2010 förbjöd Schweiz byggandet av minareter. Jag tror inte många har vetskap om detta, förmodligen för att det inte har kommenterats än mindre rapporterats och bevakats.
Vi fick en försmak om vad som skulle hända om Israel gjorde det Schweiz gjorde när Israel, temporärt tystade högtalarna från minareterna i Jerusalems gamla stad så att dessa inte skulle överrösta Yom Hazikaron, åminnelsedagen för fallna israeliska soldater vid Klagomuren. En jordansk tjänsteman kallade aktionen för en ”provokation mot muslimer runt om i välden, ett brott mot interntionell lag och det historiska status quo. ” 

En annan spännande fråga: Vad hade reaktionerna blivit om Israel antog en lag med syfte att förhindra islamisk separatism genom att tillåta mer övervakning av muslimer, avkräva strikt religiös neutralitet för civila tjänstemän och privata arbetare som tjänstgör i publika arbeten, och göra det svårare för muslimer att utbilda sina barn i hemmet?
Frankrike har nyligen antagit en sådan lag. 

Förespråkare för Israel kan klaga på dubbla måttstockar men de kommer inte att försvinna. 

Fler artiklar