Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Politik

Rapporteringen om Israels Högsta domstol är undermålig

Det kan knappast ha undgått någon som följer våra nyhetsmedier att Israels regering har planer på att förändra högsta domstolen.

Judar såväl som icke-judar har uttryckt oro över den juridiska reform som nu är aktuell i Israel. I Israel har massdemonstrationer som lockat 100 000-tals människor ägt rum.

Medier har varit bra på att beskriva det som pågår i Israel. Medierna har varit desto sämre på att beskriva och förklara att Israels högsta domstol är och varit i händelsernas centrum under flera decennier.

Kontextlöshet och brist på historisk bakgrund är slående inslag i svenska medier. Av demonstrationerna, bevakningen medialt, och den hätska och stämning som råder, får man lätt intryck av att det som sker är citat ”en juridisk kupp” och att ”Israel följer samma väg som auktoritära stater likt Ungern och Polen”.

Att uttrycka sig så är inte bara huvudlöst. Det är ett tecken på intellektuell slapphet och argumentsvrängande.

Låt mig därför presentera bakgrunden, som några av er känner till och andra inte. Denna bakgrund är för att man inte ska plocka de argumentatoriska russinen ur kakan utan full kontext.

I Israel stödjer endast 42 procent av befolkningen högsta domstolen enligt en undersökning som gjordes i januari. Det är alltså mindre än hälften av befolkningen. Detta är vad som ska ställas mot de massdemonstrationer som hölls i bland annat Tel Aviv.

Varför upplevs högsta domstolen vara en så laddad fråga i Israel?

Israel saknar konstitution. Den konstitution man inte har består istället av ett antal grundlagar, eller ”grundläggande lagar” som de vanligen kallas. Dessa grundlagar, när de läggs ihop, anses utgöra Israels konstitution.

När Israel återetablerades antog man alltså ett antal grundlagar, som definierar det israeliska parlamentet Knessets mandat, domstolarnas mandat, presidentens mandat och så vidare.

1992 lagstadgar så det israeliska Knesset rättighetsförklaringen. Den går under namnet Grundlagen för mänsklig värdighet och deras friheter. Denna lag ansågs ingå bland grundlagarna. Dessa handlade inte om att skapa de institutioner som styr israelerna utan om att hitta avgränsningarna för dessa institutioner och lagstadga företrädesrätt för principen om mänskliga rättigheter.

År 1995 fastslår domaren i högsta domstolen Aharon Barak att 1992 års lag, rättighetsförklaringen, står över all annan lag. Det betyder att om någon som helst lag som det israeliska knesset antar anses stå i konflikt med rättighetsförklaringen, blir den lagen illegal och ogiltig.

Det är detta som många människor refererar till när de menar att domstolen är aktivistisk och menar att det som ägde rum i början och mitten av 1990-talet var en juridisk revolution man inte förutsåg konsekvenserna av. Många israeler menar att det som inträffar nu är en motrevolution till det som ägde rum på 1990-talet.

Just bristen på denna historiska bakgrund är tydlig i svensk rapportering av skeendena i Israel.

Från 1995 kan högsta domstolen i Israel bestämma vilka lagar som är lagliga och vilka som är illegala utifrån om de motsäger rättighetsförklaringen eller inte. Rättighetsförklaringen är en lag som högsta domstolen själv beslutat hade företrädesrätt över allt annat. Att högsta domstolen har befogenhet att upphäva lagar som antagits av det israeliska parlamentet anser många vara fel och extremt.

Högsta domstolen å sin sida menar att det inte handlar om att de har mandat att upphäva lagar, utan att domstolens makt härstammar från lagarna som israeliska parlamentet antog (rättighetsförklaringen under 1990-talet).

Israels grundlagar ger högsta domstolen mandat att häva lagar som inte är att betrakta som grundlagar.

Det som har hänt i Israel de senaste åren är att högsta domstolen också antytt att den inte bara har makt att häva lagar som inte är att betrakta som grundlagar, utan även grundlagarna i sig, som är att betrakta som israels konstitution. Hur, och av vem, fick de denna rätt? Svaret är att få vet idag.

Det är denna aspekt konservativa och högern i Israel ifrågasätter.

En annan vattendelare mellan liberala och konservativa är utnämningsprocessen av domare till högsta domstolen i Israel.

Utnämningarna sköts av en kommitté bestående av nio medlemmar. Två är israeliska parlamentariker. Oftast är det en från oppositionen och en från koalitionen. Två är ministrar. Tre är nuvarande domare från högsta domstolen. Två är från advokatsamfundet. I praktiken innebär det att de demokratiskt valda representanterna utgör en minoritet i den meningen att två ministrar och en parlamentsledamot representerar de folkvalda. Även om alla folkvalda – de två parlamentarikerna och de två ministrarna – skulle motsätta sig en utnämning av en domare är de ändå i minoritet eftersom där sitter tre domare och två representanter för advokatsamfundet, som inte är folkvalda.

För att kunna utse en domare till högsta domstolen krävs att man har stöd från sju av nio medlemmar. Det betyder att de sittande domarna har vetorätt över utnämnandet av nya domare.

Debatten om Israels domstol handlar mer om dess roll i förhållande till de folkvalda politikerna. Vem har mandat att göra vad?

Det är inte nödvändigtvis så att ena sidan har rätt och den andra sidan har fel. Frågan om domstolarnas mandat är en pågående diskussion i Israel. Det går heller inte att utläsa ett tydligt mönster. På frågan om högsta domstolen i Israel ska ha mandat att återkalla lagar som går emot Israels semi-konstitution (landets grundlagar) anser 47 procent, inom det regeringsstyrande partiet Likud, att högsta domstolen ska ha mandat att häva lagar som går emot grundlagarna.

42 procent är av motsatt åsikt. Det betyder att regeringspartiets väljare går emot en del av det som nu lagts fram av landets justitieminister, även han från Likud.

Låt oss ta upp ett annat exempel för att slå hål på mytbildningen. År 1950, då det israeliska parlamentet beredde frågan om en konstitution som motvikt till parlamentet, sade den legendariske förste premiärministern David Ben Gurion så här:

"Skulle vårt folk acceptera en situation där sju domare kan häva lagar som folket eftersträvar? Endast nationen bestämmer konstitutionen; det betyder att en konstitution är vad människorna vill ha och bestämmer efter transparent undersökande och en omröstning."

Ben-Gurion var en livslång socialist som var säker på att framtiden var progressiv. Konstitutioner som är svåra att ändra, och mäktiga domstolar, ansåg han tjänade eliter, reaktionärer och bevarade ojämlikheter. Den israeliska vänstern skulle aldrig komma att skriva en konstitution, aldrig begränsa det israeliska parlamentets makt och aldrig seriöst ta itu med problemen med majoritetsstyre.

Om den israeliska vänstern, i början av staten Israels återetablerande, var skeptisk till Högsta domstolen uttryckte israeliska högern en annan åsikt. År 1952 skrev Menachem Begin:

"Varför skulle fem, sju eller elva icke-valda personer kunna häva... en lag som antagits av representanterna för väljarna? Eftersom en parlamentarisk majoritet kan användas av en grupp ledare som en täckmantel för deras tyranni. Därför måste folket förankra sina rättigheter... så att de inte kan förnekas ens av en parlamentarisk majoritet. Detta kan endast uppnås genom rättslig överhöghet."

Idag tillhör den israeliska vänstern och mitten domstolens ivrigaste anhängare medan kritikerna återfinns inom högern.

Det reformförslag som nu är aktuellt i Israel är problematiskt utifrån en rad aspekter. Det i sin tur betyder inte att nuvarande system inte har sina demokratiska underskott och problem.

Martin Blecher
Generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige–Israel
 
Artikeln publicerades i Bulletin den 31 januari. 

Högsta domstolen i Israel- sett ur ett liberalt, mittenperspektiv

Det kan knappast ha undgått någon som följt nyhetsmedierna om att Israels regering har planer på att förändra högsta domstolen. Därför följer nedan en kortare beskrivning av vad de inblandade parter anser. Denna vecka redogör vi för de som ofta betraktar domstolen ur ett liberalt mittenperspektiv.
Denna grupp vill att status quo ska råda. Man anser att domstolen skyddar människor över hela det politiska och ekonomiska spektrumet.

Man skyddar ekonomiskt svaga personer från att välfärdsrättigheter tas ifrån dem godtyckligt endast för att de har en bil men domstolen skyddar också investeringsbankirer från att deras levnadsuppehälle berövas genom otaliga retroaktiva kvalificeringsstandards. 
Domstolen skyddar rika israeler från beskattande av ytterligare hushåll i utevaro av en ordentlig lagstiftande process. Man skyddar flyktingars rättigheter och soldaters rättigheter att ha möjlighet att träffa en domare inom 96 timmar.

Det är grundlagen som anger att personlig frihet, rätt att arbeta, yttrandefrihet, liv och frihet inte inskränks.

Israel återetablerades som ett hem för människor som hade genomlidit statligt förtryck med fruktansvärda konsekvenser. Det var således en stat som skulle försäkra de sociala och politiska rättigheterna för alla dess invånare.

De flesta stater skyddas av maktfördelning. En tydlig uppdelning mellan den lagstiftande och den dömande makten. Det existerar inte i Israel. Landet har, av olika anledningar, ingen konstitution.

Den grupp som är emot den juridiska reform som nu föreslås är av åsikten att reformen inte ämnar skydda medborgarna. Målet är att endast skydda regeringen själv och specifika individer inom regeringen. Vad förändringen åstadkommer är att den avlägsnar alla barriärer mot övernyttjande av makt.






Håller Europa på att byta sida i Israel-Palestinakonflikten?

Den nya svenska regeringen meddelade i veckan att den skär ner stödet till den palestinska myndigheten med mellan fyrtio och sextio procent. Beslutet var ingen överraskning, utan kan i stället uppfattas som en del av en mer allmän europeisk trend, där allt fler EU-länder nu tycks vara beredda att omvärdera sin syn på Israel–Palestina-konflikten. 

Men först lite bakgrund.

Samtidigt som Israel snart firar 75 år av självständighet riktas uppmärksamheten även till ett annat jubileum. I höst har det nämligen gått 50 år sedan Yom Kippur-kriget. Det var under den stora försoningsdagen, judendomens heligaste dag, som Egypten och Syrien passade på att inleda ett omfattande överraskningsanfall mot den unga judiska staten med syfte att utradera den.

Uppsåtet misslyckades och precis som under sexdagarskriget var det i stället Israel som gick segrande ur kriget.

För EU:s relationer till Israel är årtalet 1973 lika viktig som 1948. Medan Israels självständighet självfallet hade ett brett stöd i Europa blev Yom Kippur-kriget 1973 en vändpunkt.

Studentrevolten 1968 hade skapat en stark opinion även mot Israel. Som en eftergift till de oljeproducerande arabländernas hot om repressalier ifall de europeiska länderna inte gav upp sitt stöd till Israel efter Yom Kippur-kriget, formulerade ledarna snabbt en gemensam syn i Israel–Palestina-konflikten. Det resulterade i ett starkt kritiskt dokument mot det man kallade Israels ockupation av Västbanken och Gaza.

Beslutet var alltså inte juridiskt motiverat, utan var snarare en politisk eftergift på grund av ekonomiska påtryckningar. Långt senare – närmare bestämt 1980, i den så kallade Venedigdeklarationen – skulle Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) komma att i efterhand försöka legitimera sin ståndpunkt med juridiska argument.

Det är sålunda ingen hemlighet att Europa under de senaste femtio åren haft en starkt pro-palestinsk politisk hållning. Men under de senaste åren har EU närmat sig Israel på flera andra plan. Samarbetet mellan EU och Israel är i dag mer omfattande än någonsin. Men även omvärlden har förändrats.

Under Yom Kippur-kriget var Israel fortfarande ett utsatt u-land med en stark socialistisk framtoning. I dag är Israel en modern politisk, ekonomisk och militär stormakt, som i University of Pennsylvanias världsmaktsindex rankas som en av världens tio mäktigaste stater.

Israel bedriver fortfarande en omfattande handel med Europa, men i dag är Europa minst lika beroende av Israel som Israel är av Europa. Utan israelisk högteknologi skulle Europa helt enkelt stanna. Med upptäckten av israelisk naturgas i Medelhavet är landet plötsligt även en viktig framtida energiexportör när den ryska oljan måste ersättas.

Lägg till det Israels tysta diplomati och säkerhetssamarbete med en rad viktiga länder i Europa, och bilden ser betydligt annorlunda ut än 1973.

Den avgörande skillnaden är inte endast begränsad till relationerna mellan Israel och Europa utan lika mycket till relationerna mellan Israel och den övriga världen. I takt med att Israel har slutit diplomatiska förbindelser med en rad tidigare fientliga muslimska länder blir det desto svårare för EU att ställa sig utanför det diplomatiska närmandet. 

På en resa till Bryssel nyligen fick jag bilden bekräftad, av en europeisk union som sakta men säkert håller på att omvärdera sin Israelpolitik. ”Vi har aldrig haft närmare förbindelser med Israel”, förklarade då en högt uppsatt EU-tjänsteman. Samtidigt medgav han att Palestinas stödtrupper inom EU blir allt färre.

I Bryssel har man med stort intresse noterat att det nuvarande EU-ordförandelandet Sverige, som förr var en av banérförarna för en palestinsk stat, i stället skurit ner Palestina­biståndet.

Den dag en svensk regering är beredd att omvärdera sin Palestinapolitik är det definitivt någonting nytt på gång i Europa!

Tomas Sandell

rådgivare i EU-frågor, grundare av European Coalition for Israel Texten publicerades i Världen idag den 19 januari

Inte helt enkelt att förstå sig på EU alla gånger 

Europeiska unionen har konsekvent varnat och visat missnöje med israelisk unilateralism i olika sammanhang. Inte alla gånger har det varit rätt. Men inte heller alla gånger har det varit fel. Det är inget som per automatik är något negativt. 

I internationella sammanhang vet vi att realpolitik alltid, utan undantag, trumfar politik byggd på moral, rätt och fel. Det är därför EU unisont aldrig kommer att vidta åtgärder mot de dubbla måttstockar som ett av världens 195 länder utsätts för i FN. Det logiska personer skulle omfamna som ett exempel på antisemitism. 

Israel är sedan länge världens jude som nationer kastar gris (en bollek) mellan sig. 

Man hänvisar då och då till internationell rätt, där vissa tolkningar av begrepp, paragrafer, skeenden brukar riktas mot Israel och sällan/aldrig mot några andra nationer.

När Palestina nu väljer unilateralism både när det kommer till att ställa Israel inför internationella brottmålsdomstolen och internationella domstolen i Haag har EU inte fördömt agerandet utifrån principen om unilateralism och hur det skadar och påverkar diverse händelseförlopp. Det EU har gjort är att kritisera Israel för de aktioner man valde att ta mot den palestinska myndigheten som en konsekvens av ovanstående.

EU gick också ut med ett uttalande som löd: ” Som medlemsstater i FN bekräftar vi åter vårt orubbliga stöd för internationella domstolen och internationell rätt som hörnstenen av vår internationella ordning så väl som vårt engagemang för multilateralism.”

Israel vet att man är dömd på förhand. Så var fallet när internationella domstolen tittade på frågan om Israels säkerhetsbarriär (det komiska är att de, bland annat EU, som var av åsikten att Israel bröt mot internationell rätt med säkerhetsbarriären, var märkbart tysta inför EU:s egna barriärbyggande) och så är fallet nu.

Det har funnits en vilja från Europeiska unionen att spela en större roll i Mellanöstern och i synnerhet rörande relationerna mellan israeler och palestinier. Som Israels största handelspartner och Palestinas största bidragsgivare är det inte svårt att förstå varför. Det finns dock en israelisk skepticism mot viss EU- inblandning och EU-policies. Det senaste uttalandet som nu kommer från unionen bidrar paradoxalt nog inte till att stärka EU:s möjligheter att få agera utifrån en större och mer konstruktiv roll mellan israeler och palestinier.

Konsten att hitta rätt balans

Tikkun Olam är ett begrepp som är populärt, främst inom reform- och konservativ judendom där man har tolkat innebörden av begreppet att agera konstruktivt och ändamålsenligt. Det har omtolkats i modern tid till något det inte betydde från början. 


Begreppet "mipnei tikkun ha-olam" används i Mishnah. Mishnah är det första skrivna verket som sammanfattar den judiska lagen och tolkningen av densamma som tidigare förts vidare genom muntlig tradition.

I Misnah hänvisas Tikkun Olam till socialpolitisk lagstiftning som ger extra skydd för dem som kan vara i underläge - som till exempel reglerar rättvisa villkor för att skriva skilsmässodekret. Det används således i en kontext att säkerställa och upprätthålla dugligheten i existerande system, i motsats till systemförändring. 

Jag kom på mig själv reflektera över just Tikkun Olam i samband med att jag läser och lyssnar till diskussionerna inom Israel över förslagna förändringar rörande landets domstolsväseende. 

Många ifrågasätter, andra förfasar sig över de juridiska reformer den nytillträdda israeliska regering avser att genomföra.

Frågan om det israeliska domstolsväsendet är en fråga som berör och polariserar. Dess anhängare lyfter fram att Israels domstol tillhör en av världens mest respekterade. Domstolens kritiker beskyller den för att vara alltför aktivistisk.

Det kanske största problemet är att Israel saknar en konstitution som tydligt avgränsar områden och befogenheter.

Den utveckling som har skett av den israeliska domstolens befogenheter har inte sina kritiker enbart i det ena eller andra politiska lägret. Domstolen och dess utnämningssystem har kritiserats av bland andra professor Daniel Friedmann (före detta justitieminister),  Ruth Gavison (före detta expert på mänskliga rättigheter, professor i juridik vid hebreiska universitetet i Jerusalem), Moshe Landau ( före detta domare i högsta domstolen) med flera.

Ovidkommande om man stödjer dessa reformer eller inte är de väl inom den demokratiska rättigheten av en vald regering med ett mandat för konstitutionell förändring. 

Många av de kritiker som nu tar till orda mot de planerade juridiska reformer har haft märkligt lite att kommentera det demokratiska underskott man kan anse att nuvarande israeliska domstolsväsende besitter. Det är i sin tur problematisk då det får den effekten att man i avsaknad av kontext tenderar att likställa Israel med andra länders utveckling som inte har samma bakgrund som Israel.

Kritiken mot högsta domstolen i Israel har att göra med man menar på att domstolen gett sig själv mandat att vara styrande auktoritet och uppfunnit ett mått av juridisk makt som inte existerar i andra moderna samhällen. Den kritik som har riktats mot domstolen och dess brister som satts under uppsikt finns det fog för. 

Den nya regeringen riskerar däremot att göra exakt samma sak man anklagar domstolsväsendet för. Just därför för att Israel inte har en konstitution måste balansen mellan rättsväsende och lagstiftande vara en delikat balansgång där pendeln inte får slå över allt för mycket åt endera sida.

Det som det kokar ned till är frågan huruvida man vill revolutionera eller reformera domstolsväsendet. 

I denna fråga är det så polariserat  att även om respektive sida har fullgoda argument för sin sak viftas det bort oftast därför att förslagen kommer från fel sida.

I Sverige men också i utländsk press har man rapporterat om denna fråga oftast i svartvita termer. Så ser dock inte verkligheten ut. Däremot är vissa förslag problematiska, som att det endast ska krävas minsta möjliga parlamentarisk majoritet för att kunna häva ett beslut från högsta domstolen.  

Bertrand Russell ska en gång ha yttrat att "majoriteten cementerar det bestående. Framsteg är möjliga endast genom minoriteten." Politiken i Israel skulle kanske må bra av att ta stanna upp, andas, och dra lärdom av detta inom vissa områden. 

FN:s senaste manöver väcker frågor

Nog kan man ha åsikter om Israel, Israel-Palestina och bosättningar, terrorism etcetera. Det råder dock inget tvivel om att fokus på Israel alltid varit oproportionerligt, på gränsen till morbid, i FN.


Under “internationell rätt,”  särskiljs Israel ofta från andra konflikter och nationer. Titta på Ryssland som annekterade Krim och invaderade Ukraina. Eller Turkiet som ockuperade Afrin i Syrien så går det att se hur Israel ensamt står i centrum för ”internationell rätt” 

Israels roll på Västbanken är inte unik. Vare sig det handlar om demografisk förändring eller annat sker denna process annanstans likaså.

Den argumentation som drivits i västvärlden är att Israel utifrån att man är en demokrati ska hållas utifrån en högre standard. Det är inte korrekt idag utifrån att Turkiet har invaderat delar av Syrien, ockuperar Cypern, etniskt rensat kurder med mera. Turkiet är också de som håller nycklarna till Sveriges Nato-medlemskap.

En rätt som tillämpas selektivt är varken internationell eller att betraktad som ”lag” om den inte appliceras på samtliga stater. 

Israeliska bosättningar och barriär är andra typexempel. Två högst relevanta komponenter som riktas mot Israel och sägs konstituera internationell rätt.  Samma komponenter är inslag av andra konfliktområden men betraktas då som fullt legitima. 

Gaza är ett annat intressant exempel. Även om Israel är en av flera aktörer som spelat en roll i Gazas dåtid och samtid finns det de som refererar Israel som ”ockupant”, och enda ockupant dessutom. De brittiska mandat - kolonial - myndigheterna ockuperade aldrig Gaza. Inte heller Egypten har benämnts/ benämns utifrån detta epitet.

Generalförsamlingen i FN beslutade i veckan att söka ett rådgivande yttrande beträffande Israels ockupation av palestinskt territorium. 

Det är nu det blir rörigt och roddigt . Å ena sidan förväntas inte en stad som Jerusalem tillhöra Israel därför att FN beslutade 1947 att Jerusalem var en ”internationell stad.”
Å andra sidan: Tar man del av FN:s resolution i generalförsamlingen definieras Jerusalem som palestinsk eftersom man refererar Tempelberget som al-Haram al Sharif och dessutom nämner Jerusalem i samma sammanhang som ockupation, bosättande och annektering. Det verkar som om att FN accepterar delningen av staden 1948 och den efterföljande jordanska ockupationen av halva staden. FN föreslår inte att staden blir en internationell plats utan en palestinsk sådan.

Stadens status är också intressant. Den internationella ”rätten” kring dess status är inte helt baserat utifrån 1947 års delningsplan. Det var vapenvila 1948 och därefter krig 1967.

Utifrån detta rådde dock ingen ”ockupation” av Jerusalem eller ”demografisk förändring” under tiden då Jordanian styrde östra Jerusalem. Att över 50 synagogor förstördes, att judar etniskt rensades från staden och förbjöds tillträde till Klagomuren var ingen ”demografisk förändring.”

När Israel sedan återtar östra delen av Jerusalem så träder internationell rätt in och gör gällande att situationen som förelåg innan 1967 är satt i sten.  Vad exakt som gör att årtalet 1967 har tolkningsföreträde över 1947 eller 1920 är svårt att svara på. Vad det kokar ned till är naturligtvis var man sätter gränsen.

FN använder 1967 års ”gränser” som kärnan i att utreda ”ockupationen”. Detta implicerar ofta att Gaza fortfarande är ”ockuperat”. Även om Israel de facto drog sig tillbaka från Gaza 2005 är Israel aldrig enligt vissa standards tillåtet att dra sig tillbaka.

 Gaza ockuperades av Egypten mellan 1948 och 1967. Från 2007 till dags dato är det under kontroll av Hamas. Det betyder att i mer än 35 år har Gaza inte varit ockuperat av Israel. 

Under delar av åren då Gaza var ockuperat av Israel administrerades dessutom området av den palestinska myndigheten som en del av Oslo- processen. Det var början på inledningen av Yasser Arafats återvändande till Gaza från Tunisien. Trots att en rad länder och myndigheter administrerat Gaza är Israel ”ockupant” allena. 
Intressant nog konsulterades aldrig de boendes i Gaza om huruvida de ville vara ockuperade av britterna och Egypten. Likväl tycks den internationella rätten i sammanhanget endast förhålla sig till Israels temporära kontroll. 

Det är svårt att föreställa sig hur Israel någonsin kan frigöra sig från ändlöst FN fokus även om man så önskade.  

Något få har tillfälle eller tid att reflektera över är just omständigheterna bakom ”internationell rätt”. Västerländska koloniala makter skapar diverse administrationer världen över, ibland endast under några decennier.

Under denna tid styckar man upp områden, skapar godtyckliga gränser på kartor för att dela områden. Dessa makter anklagades sällan under internationell rätt för olaglig ockupation. Konceptet av internationell rätt skapades primärt efter att västerländska makter drog sig tillbaka. 
Inga andra områden av den koloniala eran anses vara ”ockuperade”.

Det enskilda fokuset på Israel fyller också syftet att andra ockupationer maskeras. 

I enlighet med detta narrativ ockuperade västerländska länder aldrig områden. När man bestämde sig för att dela länder eller dra godtyckliga linjer på kartor som innefattade att man delade folk och territorier var det alltid ”legalt”. Så var fallet med Indien och Kashmir dispyten 

Så var fallet med Mellanöstern. Att Golanhöjderna anses vara del av Syrien är inte på grund av någon forntida legal anledning. Snarare är det för att brittiska och franska koloniala myndigheter ritade upp den avgränsade gränsen på detta vis. Ingen part ansågs någonsin ”ockupera”.

Det är inte långt ifrån sanningen att anse att när väl europeiska länder bestämde att ge ”självständighet ” till en rad stater eller lämna områden, ja först då svepte plötsligt internationell rätt in och sade att de gränser de före detta stormakterna dragit upp skulle inpräntas i sten. Förändringar som gjordes nu var att betrakta som mot internationell rätt.

Tack för att ni tog er tid och god fortsättning på det nya året


Inte konstruktivt att skuldbelägga bara en part i en konflikt

Jag har stor respekt och beundran för Helena Lindholms forskning såväl som kunskap om fred- och utveckling. Med viss förvåning funderar jag därför mer på vad hon utelämnar i sin text än det hon skriver om, skriver Martin Blecher, generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel.


Det är inte svårt att hålla med Helena Lindholm i åsikten att nya verkligheter kräver nytt förhållningssätt i Mellanöstern. Det är vägen dit man kan ha olika uppfattningar om, och om det verkligen är konstruktivt eller sanningsenligt att skuldbördan läggs på en part när konflikt oftast innefattar fler.

Jag har stor respekt och beundran för Helena Lindholms forskning såväl som kunskap om fred- och utveckling. Med viss förvåning funderar jag därför mer på vad hon utelämnar i sin text än det hon skriver om.


Vittrar sönder

Sedan den arabiska våren har ”stater” som konstruktion hamnat i förnyat ljus och debatt. Begrepp som våldsmonopol, klaner, dynamiken i förhållandet mellan majoritet och minoritet har flitigt diskuterats.

Som stat existerar inte Libyen längre. Inte Jemen heller. Varken Syrien eller Libanon kan karaktäriseras som stater i ordets traditionella mening och betydelse. Egypten räddas från muslimska brödraskapet genom militären.
Inte ett ord nämns stater i Israels och Palestinas närområde som vittrar sönder. Det är inte så lite anmärkningsvärt när man är professor inom freds- och utvecklingsforskning.

Vad utevaron av omnämnandet om Mellanösterns sönderfall beror på är jag inte rätt person att svara på. Jag sätter min förhoppning till att det har att göra med att Lindholm har en IP (Israel-Palestinakonflikten) -centrisk syn på fred och konflikt i stort och att det inte beror på annat än det.

Det är också besynnerligt att ingenting nämns om att Mellanösterns stater gått vidare. Man är trött på att användas som gisslan i Israel och Palestina.

Det har skett en avmattning i den IP -centriska världsbilden under senare år. Det måhända att Helena Lindholms text är ett försök till att aktualisera frågan på nytt.


Sättas i kontext

Att diskutera Israels och Palestinas brott mot Oslo-avtalet (bägge parter bryter mot Oslo-avtalet) och en icke existerande fredsprocess bör uppmuntras och ges prioritet. Dock måste det sättas i kontext och perspektiv utifrån det som pågår i världen i stort och Mellanösternregionen i synnerhet.

Hur vi uppfattar världen och vår omvärld handlar i slutändan om vilka glasögon betraktaren har på sig samt hur man tolkar och uppfattar dess innebörd.
Israel och Palestina frågan är viktig. Den är dock varken central för Europa, Afrika, Asien eller ens för Mellanösterns framtida utveckling.

Den är inte heller konflikternas moder eller unik som konflikt mellan stridande parter. Som fredsforskare åligger ett ansvar och skyldighet att redogöra det.

Martin Blecher, generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel


Följande text var en replik publicerad i Göteborgsposten








Bokslut III

I denna text tänkte jag inte skriva om den israelisk-arabiska konflikten, varför man är för eller emot Benjamin Netanyahu eller hur framtida israelisk politik kan komma se ut 2023. Istället tänkte jag resonera lite utifrån vad det israeliska valen karaktäriserats av sedan Benjamin Netanyahus comeback som premiärminister 2009.


I slutet av 2022 gick Israel till val för femte gången på fyra år.
Efter valet kunde man dra flera slutsatser. Den kanske främsta slutsatsen var att den israeliska högersidan dels lyckats mobilisera väljare att gå och rösta i större utsträckning än mitten-vänsterblocket. Högersidan hade också lyckats att partierna på deras sida gick ihop för att inte riskera att falla under riksdagsspärren på 3.25 procent. Det misslyckades mitten-vänsterblocket att åstadkomma.
Sedan 2009 har israeliskt koalitionsbyggande efterliknats svenskt utifrån att man har haft tydligt block. Åtskilliga försök har gjorts för att spräcka Netanyahus block utan att man lyckats. 

Konsekvensen av det har inneburit att medan de som röstar på Netanyahu kanske motsvarar en fjärdedel, eller en tredjedel när det omvandlas i faktiska mandat, har han alltid nästan fått 50 procent i och med att han kan räkna in de ultraortodoxas stöd som adderar ytterligare 10-15 procent.
Den sidan som inte representeras av Netanyahu innehåller allt från vänster, mitten, höger, arabiska till islamistiska partier och har haft problem med att ställa upp med ett liknande, enat, block.
Det försök som gjordes till just detta var resultatet av den regering som bildades i mitten av 2021. Det blocket bestod av åtta partier varav sju av dessa partier gick på val att inte sitta med Benjamin Netanyahu. Två-tre partier som ingick i koalitionen var höger-centerpartier. Deras väljare straffade dem sedermera när det blev val 2022. Två partier på gränsen till upplösning och ett parti är upplöst.
 
I upptakten till valet skrevs det mycket om att Netanyahus block skulle få/inte skulle få parlamentarisk majoritet. Få resonemang kretsade kring huruvida sittande regering skulle kunna åstadkomma parlamentarisk majoritet. Därför att det sågs som en omöjlighet.

Det politiska kommentatorerna lade tyngdpunkt vid var centrerat kring Netanyahu. Dennes möjlighet till parlamentarisk majoritet i förhållande till oppositionens chans till att blockera densamme från att få parlamentarisk majoritet.
Det säger en del om personen och statsmannen Benjamin Netanyahu. Kanske säger det framförallt en del om israelisk politik. 

Utländsk media och mellanösternvetare tenderar alltför ofta också att falla in i monotona mönster som analyserar israelisk politik utifrån Netanyahus förtjänster och brister. 
Ändå så missar analytiker och självutnämnda experter ofta orsak och verkan i israelisk politik som egentligen tar utgångspunkt i en rad frågeställningar.

Analyserna är bristfälliga så länge de inte går på djupet och kompletterar med en analys dels om hur det israeliska valsystemet fungerar men också om de positionsförflyttningar som görs och gjorts i andra länder.  Med andra ord: Avsaknaden av ett sammanhang. 

Svaren på relevanta frågor som kan ge heltäckande bild av det israeliska valet 2022 har lysts med sin frånvaro. Frågor som: 

Hur har riksdagsspärren ändrats? 

Vilka partier har dragit nytta av riksdagsspärren ändrats?  

Vilka partier har tagit skada?

Hur har det påverkat, och påverkar, koalitionsbyggande i Israel?

Om en positionsförflyttning (vilket inte alls är en självklarhet) har skett i Israel, hur står sig denna i komparativ politik jämfört med andra länder, exempelvis i Väst- och Östeuropa?






Bokslut II

Från första juli i år tills åtminstone när detta skrivs heter Israels premiärminister Yair Lapid. Och han har koppling till Sverige. 

 
Yair Lapid tog i sin tur tillfälligt över premiärministerposten från Naftali Bennett. Lapid gjorde politisk entré 2012. 
 
Yair Lapid föddes 1963 och är son till Tommy Lapid och Shulamit Lapid.  
Tommy Lapid var bland annat justitieminister och partiledare för ett sekulärt parti kallat Shinui. Yair Lapids mamma var en av grundarna till tidningen Ma’ariv. 
 
Yair Lapid gjorde sig främst känd som programledare i teve under många år. 
2012 grundade han sitt parti, Yesh Atid (det finns en framtid), som likt hans fars parti också är sekulärt.  

Yesh Atid har varit mycket framgångsrikt och ofta varit största parti vid sidan av Likud.  
 
Yair Lapid har haft olika roller i olika regeringskonstellationer. Under Benjamin Netanyahu var han finansminister. De senaste åren har han vägrat tjänstgöra under Netanyahu och gått i opposition. Under 2021 blev Yair Lapid utrikesminister i Naftali Bennetts regering.  
 
Tidigare i år berättade Yair Lapid hur hans far, som 13 årig pojke räddades i ghettot av Raul Wallenberg.  

Mycket rörande berättade Yair Lapid om att det i hörnet vid Raul Wallenberg Street i Tel Aviv står en bronsstaty på en man.  

Statyn föreställer en lång, smal man som står mellan två stenblock. Mannen sträcker ut sin hand som om att han vill hindra något. Denna man är Raul Wallenberg.  

Den är där på initiativ från Tommy Lapid, som finansierade det själv och övertygade myndigheterna att ställa ut statyn.  

Det var Tommy Lapids sätt att säga tack till Raul Wallenberg berättade Yair.  
 
Tommy Lapid glömde aldrig mannen som bevisade för honom att även i det största mörkret kan man hitta det goda. 
Tommy Lapids son, Yair, är alltså numera Israels premiärminister.  

När Yair Lapid träffade svenska representanter i Israel citerade han Eli Wiesel som en gång sade: ”Motsatsen till hat är inte kärlek. Motsatsen till hat är likgiltighet.” 
Dessa rader är utmärkta för att kort summera Yair Lapid.  

Yair Lapid är mannen som bröt Benjamin Netanyahus tolvåriga maktinnehav. Han gjorde det genom att inte vara just likgiltig.  
Lapid orkestrerade på ett imponerande sätt en samlingsregering bestående av åtta partier.  

Partierna, från israeliska vänstern, mitten, israeliska högern och ett islamistparti hade inte mycket gemensamt. Om det nu hade något som helst gemensamt. Man ville alla föra Israel framåt och bortom oändligt kaos.  

Lapids parti, blev näst störst i det senaste israeliska valet. Trots det släppte man fram Naftali Bennett, en partiledare som fick blott sex procent av väljarnas röster som först ut på premiärministerposten i vad som var tänkt mynna ut i ett roteringsavtal.  

Lapids parti var dubbelt så stort som Bennetts parti. Yair stegrade åt sidan och lät Naftali Bennett bli premiärminister för att Israel skulle få ett regeringsdugligt styre.  

Nu höll denna konstellation knappt ett år. Dess fall var en kombination av en stridslysten opposition och bristen på insikt hos vissa partier att man nu styrde landet och inte var förpassat till evig opposition.

Den kortlivade regeringen hade politiska framgångar. Den största framgången kan dock ha varit insikten att man kan arbeta tillsammans, och representera samhällets alla sektorer oavsett om det är en ideologisk avgrund mellan representerande partier och att motsatsen (ideologiskt liknande partier) inte alltid är att föredra.


 

Bokslut

 

2022 går mot sitt slut. Mycket har hänt som påverkar Israel men också de svensk-israeliska relationerna. De veckor som är kvar av året kommer jag blicka tillbaka.

När vi summerar 2022 är det oundvikligt att inte börja med kriget i Ukraina. Frågan dyker upp då och då över hur Israel positionerat sig mellan Ryssland och Ukraina och varför. 

Israel har intagit ett medvetet och balanserat förhållningssätt till kriget i Ukraina. Innan ni ondgör er över min formulering så låt mig redogöra för hur jag tänker. 

Israel har officiellt fördömt den ryska invasionen och varit del av resolutioner som censurerat Ryssland. Man har bidragit med ansenlig mängd av humanitär assistans till Ukraina, inkluderat ett fullt fältsjukhus men inte militär hjälp. 
Israel har också tjänstgjort som oväntad medlare när få andra kanaler fanns tillgängliga. Den religiöst observerande premiärministern Naftali Bennett och Ukrainafödde Zeev Elkin reste till och med på den judiska shabbaten för att träffa Vladimir Putin då de ansåg det vara en fråga om liv och död.

Detta till trots har kritiken mot Israel till stor del utgått från att landet inte varit tillräckligt stödjande gentemot Ukraina. Det är i mitt tycke lite märkligt. 
När kriget först bröt ut förkunnade USA att man inte skulle skicka trupper för att försvara Ukraina, därmed påverka Ukrainas enskilda öde men i förlängningen undvika ett potentiellt världskrig.  
Amerikanerna vägrade att bistå Ukraina med flygplan eller till och med tillåta andra stater göra det. USA vägrade att införa en flygförbud zon över Ukraina, eller att utföra cyberrepresalier mot Ryssland, ett mindre eskalerande och icke dödligt svar.

Europa vägrade att skära ned på energiimporter från Ryssland. Många av de som riktade kritik mot Israels balanserande mellan Ryssland och Ukraina hade inget problem med dessa beslut.

De amerikanska och europeiska positionerna var uttänkta, kalibrerade och lämpliga. Strategiska nödvändigheter tvingar alla stater att ta kyliga kalkyleringar om vad de kan göra respektive inte kan göra. 

Israel har också kritiska strategiska intressen på spel i Ukrainakrisen. 

Både Ryssland och Ukraina har stora judiska befolkningar, vars välmående och band till Israel, inkluderat friheten att flytta till Israel, är av främsta betydelse.
Ryssland har bistått Iran med nukleära reaktorer tidigare och kan göra så ännu en gång med färre restriktioner. Landet är en viktig aktör i de nukleära förhandlingarna. Dess villighet att fortsätta köpa överskott av iranskt höganrikat uranium har fram tills nu varit en kritisk komponent i ansträngningarna till att hålla tillbaka Irans nukleära program.

Ryssland kan aktivera sitt sofistikerade luftförsvarssystem i Syrien när de känner för det, vilket komplicerar Israels ansträngningar att förhindra uppbyggandet av iransk närvaro där och överföringen av avancerade vapen till Hezbollah.

Sammanfattningsvis har Israel haft skäl till en balanserad hållning även om man tvingas medge att det på ett moraliskt plan varken är rätt eller lätt alla gånger. 


Kritisera gärna Israel - men särbehandla inte

Det hade varit klädsamt och på sin plats att Anna Sundström tagit avstånd från användandet av antisemitiska uttryck. 
Det gjorde hon inte när det skedde, det gör hon heller inte i sin replik på min artikel, skriver Lars Adaktusson, ordförande för Vänskapsförbundet Sverige-Israel.

SLUTREPLIK. Helt enkelt är det inte att debattera när det är förvrängda argument och påståenden som vederläggs. I en replik går generalsekreteraren vid Olof Palmes Internationella Center, Anna Sundström, till storms mot något som jag aldrig har påstått. Så jag tar det igen; det är helt i sin ordning att kritisera Israel. Rätten att kritisera vilka länder som helst får inte inskränkas, däremot är särbehandling av den judiska staten och andra inslag av antisemitism aldrig acceptabelt.

Detta bland annat påpekade jag i min debattartikel. Texten var föranledd av ännu ett tragiskt exempel på hur rasistiska antijudiska åsikter förts fram vid ett seminarium arrangerat av Olof Palmes Internationella Center. I ABF-huset i Stockholm liknade en av seminariedeltagarna Israel vid Nazityskland och möttes av - applåder. 

Det hade varit klädsamt och på sin plats att Anna Sundström tagit avstånd från användandet av antisemitiska uttryck i det som är den egna organisationens arrangemang. Det gjorde hon inte när det skedde, det gör hon heller inte i sin replik på min artikel.

Ser mellan fingrarna

I sig blir detta en illustration på det som är det grundläggande problemet. Palmecentrets högsta företrädare ser mellan fingrarna med kvardröjande antisemitiska stråk som finns inom vänstern och den egna organisationen. 

Samtidigt ignoreras det faktum att antisemitiska uttryck i allt större utsträckning används i annan kontext. 

När det i västvärldens demokratier inte längre är att comme-il-faut att utmåla judiska individer som särskilt ondskefulla, överförs antisemitiska synsätt och tankefigurer till den judiska staten. Mellanösternexperten och statsvetaren vid Linneuniversitetet, Anders Persson, belägger detta i sin forskning. 

Rasistisk kontext

Dessvärre har Olof Palmes Internationella Center gjort sig till aktör i det här sammanhanget, konkret genom att förmedla och ge utrymme för kopplingen nazism, apartheid och Israel. Det som emellanåt kallas socialdemokratins UD placerar sig därmed i en rasistisk antisemitisk kontext, vilket i grunden sår tvivel om organisationens trovärdighet.

Det är inte orimligt att agerandet kopplas till frågan om statliga och kommunala organisationsbidrag. Tydlig förändring samt nolltolerans mot antisemitism borde vara ett krav för fortsatt ekonomiskt stöd från skattebetalarna. 

Vänskapsförbundet Sverige-Israel deltar gärna i de samtal Anna Sundström bjuder in till. Låt oss träffas när Palmecentret tydligt tagit avstånd från användningen av de rasistiskt laddade uttryck som förknippas med antisemitiska föreställningar om såväl judar som Israel.

Av Lars Adaktusson
ordförande, Vänskapsförbundet Sverige-Israel

https://www.expressen.se/debatt/kritisera-garna-israel-men-sarbehandla-inte/

Inlägget var en slutreplik i Expressen. De andra inläggen hittar ni nedan.

https://www.expressen.se/debatt/vansterns-rasism--mot-judar-viftas-bort-/ 

https://www.expressen.se/debatt/stotande-att-kalla-kritik-mot-israel-for-rasism/


277 gånger gånger Israel - 0 gånger Hamas

Rubriceringen är inget idrottsresultat. I FN:s särskilda utredningskommissions rapport nämns Israel 277 gånger, men ingen gång de terroristenheter som söker den explicita förstörelsen av Israel, skriver Martin Blecher.

FN:s “utredningskommission” – UN Independent International Commission of Inquiry – skapades i maj 2021 för att undersöka påstådda brott mot internationell rätt under de senaste striderna i Gaza, såväl som grundorsakerna till den israelisk-palestinska konflikten. Uppdraget är unikt i sin natur i och med att det är pågående, vilket betyder att det kan existera i evighet.

Ingen västerländsk demokrati röstade för att utredningskommissionen skulle skapas från början. Kommissionen skapades på initiativ av FN:s råd för mänskliga rättigheter. Låt er inte luras av namnet dock. Det är nämligen en institution där endast 30 procent av medlemmarna är fria demokratier. Dess medlemsstater inkluderar Kina, Libyen, Somalia, Sudan och Venezuela.

Medlemmarna i utredningskommissionen valdes utifrån det faktum att de redan innan de tillsattes förkunnat Israel skyldig för de brott landet skulle undersökas för!

De tog heller inte särskilt lång tid förrän medlemmarna själv, nu officiellt representerades FN:s utredningskommission, uttryckte sig antisemitiskt. Miloon Kothari, en av tre i utredningskommissionen – som innan han valdes in i kommissionen hävdat att Israel begår etnisk rensning – intervjuades i somras och påtalade då att “den judiska lobbyn” och dess finanser kontrollerade sociala medier och arbetade för att förstöra utredningskommissionen rykte. Han föreslog också att Israel skulle kastas ut från FN.

Ordföranden för utredningskommissionen, Navi Pillay, var högkommissarie för mänskliga rättigheter i FN:s generalförsamling. Också Pillay har blivit påkommen med att prata om den “extrema Israellobbyn” och “apartheid-Israel”.

Man behöver inte vara sakkunnig för att konstatera att medlemmarna i “utredningskommissionen” brutit mot de mest basala FN-reglerna som avkräver opartiskhet, objektivitet och personlig integritet.

I slutet av oktober släppte FN:s utredningskommission sin första rapport i generalförsamlingen. Förenta nationernas särskilda utredningskommission nämner Israel 277 gånger. Inte en enda gång namnger man eller erkänner de terroristenheter som söker den explicita förstörelsen av Israel. Inte heller nämns att dessa organisationer som avfyrar raketer medvetet riktar in sig på oskyldiga civila.

Den så kallade Utredningskommissionen ger endast Israel skuld för uteblivna fredsförhandlingar mellan israeler och palestinier. Konsekvent hänvisar man till begrepp som ockupation och bosättningar samtidigt som man ignorerar, och förtiger, de fredsförslag som fanns från israeliska premiärministrar Ehud Barak och Ehud Olmert.

Rapportens rekommendationer uppmanar endast Israel att “fullt ut följa internationella rätt och utan dröjsmål avsluta dess 55-åriga ockupation av palestinskt och syriskt territorium.” Palestinierna friskrivs ansvar.
Vid upprepade tillfällen minimerar utredningskommissionen Israels säkerhetsbehov genom att påstå att Israels policys på Västbanken drivs av olovlig rasistisk diskriminering och en drivkraft för territoriell expansion snarare än legitima säkerhetsbehov.

Många länder kritiserade utredningskommissionen och de antisemitiska yttringar utredare gjort sig skyldig till när rapporten lades fram i FN:s generalförsamling. Också Europeiska unionen gjorde ett uttalande mot utredningskommissionen.

Sverige innehar för närvarande ordförandeskapet i den mellanstatliga International Holocaust Remembrance Alliance, på svenska Den internationella alliansen till minne av Förintelsen (IHRA). Därmed åligger det oss också en skyldighet att dels fördöma utredningskommissionens delegaters antisemitiska yttranden, dels tillkännage att “utredningskommissionen” som sådan saknar uppenbar legitimitet.


Martin Blecher
Texten publicerades i tidningen Dagen den fjärde november. 

EU-Israel: Fördjupande av bilaterala relationer samtidigt som man driver på för israelisk-palestinsk fred

 

Associationsrådet EU-Israel träffades i Bryssel i början av oktober efter ett avbrott på tio år under vilket ingen politisk dialog mellan de två parterna var möjlig.  


Den israeliska sidan var optimistisk före mötet och beskrev det som ett "betydande diplomatiskt framsteg som återspeglar förbättringen i Israels förbindelser med EU under det senaste året". Associationsrådet är det högsta organet i förbindelserna mellan Israel och EU och behandlar hela skalan av deras kontakter.

Israels ambassadör till EU och Nato, Haim Regev, sa till The Brussels Times att "Vi ser fram emot de många möjligheter som kommer att följa efter mötet, som godkännande av partnerskapsprioriteringar, samarbete i globala frågor som klimat och energi, förbättring av handelsavtal, deltagande i fler EU-program, förbättring av vår politiska dialog med mera." 

I en debattartikel i Euractiv utvecklade han resonemanget (https://www.euractiv.com/section/global-europe/opinion/time-for-a-new-momentum-to-eu-israel-relations/).

Från EU:s sida uttrycktes också optimism före mötet men lade till politiska frågor på dagordningen.  EU radade upp samma frågor som Israel, såsom handel, klimatförändringar, energi, vetenskap och teknik, kultur, respekten för mänskliga rättigheter och demokratiska principer, religionsfrihet samt kampen mot antisemitism. 

Dessutom ville EU ville också diskutera fredsprocessen i Mellanöstern, "där EU hoppas kunna bygga vidare på det momentum som genererades vid FN:s generalförsamling".

Förväntningarna var därför höga på båda sidor om att mötet skulle bli givande och konstruktivt men det verkar för tidigt att bedöma om så verkligen var fallet. Mötet avslutades utan något gemensamt uttalande eller presskonferens. Ingendera sida svarade direkt på liknande frågor från The Brussels Times om huruvida mötet hade uppfyllt deras förväntningar.

I EU:s avslutande uttalande efter mötet listades endast de frågor som diskuterades under mötet utan att de viktigaste resultaten nämndes – förutom att mötet överhuvudtaget hade ägt rum. Men tydligen gjordes vissa framsteg under mötet som varade i två och en halv timme och täckte både bilaterala frågor och fredsprocessen i Mellanöstern.

Peter Stano, EU:s chefstalesperson för utrikesfrågor, sa till The Brussels Times att mötet tillförde energi till det bilaterala samarbetet under associationsavtalet: "Det var en chans att diskutera de många dimensionerna av partnerskapet mellan EU och Israel. Vi kom överens om att ytterligare fördjupa vårt samarbete.”

Han tillade att "Associationsrådet tillhandahåller också en viktig mötesplats för en uppriktig och konstruktiv diskussion om frågor som EU och Israel inte alltid är helt överens om, särskilt fredsprocessen i Mellanöstern, situationen i det ockuperade palestinska områdena och Iran och JCPOA (kärnkraftsavtalet med Iran)”.

Mötet hade planerats sedan förra året när en ny israelisk ”regering av förändring” ersatte Benjamin Netanyahus center-högerregering och åtog sig att vända ett blad i de spända relationerna med EU och att förbättra banden.

Datumet för mötet beslutade i samordning med Israel och efter att EU och dess medlemsländer hade definierat en gemensam EU-ståndpunkt. Redan i juli var det känt att det skulle bli extraval i Israel den 1 november och sedan dess har valkampanjen där hettat till.

Israels tillförordnade premiärminister Yair Lapid kunde inte komma till mötet på grund av det kommande valet och det spända läget på Västbanken och i östra Jerusalem. Han anslöt sig via länk till mötet medan den israeliska delegationen leddes av underrättelseministern Elazar Stern, en före detta general utan större diplomatisk erfarenhet.

Före mötet hänvisade EU-sidan i positiva ordalag till Lapids tal vid FN:s generalförsamling den 22 september. ”Ett avtal med palestinierna, baserat på två stater för två folk, är det rätta för Israels säkerhet, för Israels ekonomi och för våra barns framtid. Fred är ingen kompromiss. Det är det modigaste beslut vi kan fatta."

Man kunde tillägga att det naturligtvis också är det rätta för palestinierna. I sitt tal i FN sa Lapid att "trots alla hinder stödjer fortfarande en stor majoritet av israelerna visionen om tvåstatslösningen. Jag är en av dem." Han upprepade sitt engagemang för tvåstatslösningen i sitt tal via länk till associationsrådet men tillade att palestinierna måste få ett slut på terrorism och uppvigling.

EU:s ståndpunkt

Peter Stano, EU:s talesperson, bekräftade att båda sidor presenterade skriftliga uttalanden vid mötet. "Förutom en mycket bra diskussion utbytte båda sidor sina respektive skriftliga uttalanden."

Medan EU:s gemensamma ståndpunkt, som består av 54 stycken som sträcker sig över 16 sidor, publicerades efter mötet, nämnde det israeliska utrikesministeriet bara att ”det israeliska uttalandet betonar att Israel är en judisk och demokratisk stat och att Jerusalem är dess eviga och odelade huvudstad”.

I sin ståndpunkt upprepade EU "sitt grundläggande åtagande för Israels säkerhet" och ”fördömde kraftigt Hamas, Palestinska Islamiska jihad och andra terroristgruppers urskillningslösa raketuppskjutningar av Israel”.

Men EU fortsätter också att vara "djupt oroad över att ockupationen av det palestinska territoriet som började 1967 fortsätter till denna dag och anser att det fortfarande är av yttersta vikt att återställa en politisk horisont mot en tvåstatslösning". EU uppmanar Israel att ändra kurs i hanteringen av Gaza och situationen på Västbanken.

När det gäller tvåstatsfrågan bekräftade EU sin långvariga ståndpunkt. "EU är enat i sitt åtagande om att uppnå en tvåstatslösning ... som gör det möjligt för staten Israel att leva sida vid sida i fred, säkerhet och ömsesidigt erkännande med en oberoende, demokratisk, sammanhängande, suverän och livskraftig palestinsk stat, med Jerusalem som framtida huvudstad i båda staterna."

EU och Israel är alltså fortfarande splittrade ifråga den israelisk-palestinska fredsprocessen, som har gått i stå med risk för eskalering av konflikten och nya våldsutbrott.

Men när det gäller bilateralt samarbete innehåller positionsdokumentet en lång lista över områden där EU välkomnar ytterligare samarbete med Israel och ett "brett bilateralt partnerskap genom omfattande politisk dialog och samarbete i syfte att frigöra den fulla potentialen i förbindelserna mellan EU och Israel”.

I den nuvarande energikrisen, när EU behöver diversifiera sin energiförsörjning, ser man bland annat fram emot att stärka samarbetet med Israel om energi. Samarbete förstärktes i somras genom det trilaterala avtalet om samarbete rörande export av naturgas till EU, undertecknat med Israel och Egypten, efter EU-kommissionens president von der Leyens besök i Israel.

Det kom därför inte som någon överraskning att EU välkomnade återupptagandet av diskussionerna mellan Libanon och Israel om avgränsningen av deras maritima gräns i Medelhavet för att lösa en långvarig tvist om naturgasfält. 

Oppositionsledaren Netanyahu fördömde utkastet till fördrag om sjögränsen mot Libanon och hotade ett tag att upphäva avtalet om han skulle bli vald till premiärminister igen efter valet. I skrivande stund har dock Lapid-regeringen nästan enhälligt godkänt avtalet och skickat det till Knesset för kännedom.  Allt tyder på att Israel och Libanon kommer att skriva på avtalet inom kort.

Positionsdokumentet påminde också om EU:s förslag från 2013 om ett "oöverträffat paket av politiskt, ekonomiskt och säkerhetsstöd som skall erbjudas till och utvecklas med båda parter (israeler och palestinier) inom ramen för ett slutgiltigt fredsavtal". Samtidigt underströk EU att den framtida utvecklingen av förbindelserna också kommer att bero på israeliskt och palestinskt engagemang för en varaktig fred baserad på en tvåstatslösning.

Ur israelisk synvinkel är det positivt att EU välkomnade normaliseringen av förbindelserna mellan Israel och ett antal arabstater i regionen (Abrahamsavtalet). EU:s utrikesrepresentant Josep Borrell underströk dock att det inte räcker. "Man måste också ha fred med palestinierna", sa han före mötet. "Visst är vi oense men vi tjänar på att prata om situationen."

"Israel vill ha fred som leder till säkerhet, inte fred som kommer att destabilisera Mellanöstern", sa Yair Lapid. Hans uttalande i FN om tvåstatslösningen var dock inte vidare konkret och kritiserades av hans koalitionspartners.

Ett polariserat Israel ställs inför ett dilemma. Den nuvarande situationen hotar dess långsiktiga framtid som en demokratisk stat med judisk majoritet. En tvåstatslösning skulle sätta stopp för den israeliska ockupationen av palestinska områden, men ju längre ockupationen pågår, desto mer osannolik förefaller lösningen. Å andra sidan är en enstatslösning ännu mindre realistisk och skulle inte tillfredsställa de nationella ambitionerna hos både israeler och palestinier.

Enligt professor Efraim Inbar, ordförande för Jerusalem Institute for Strategy and Security, är föreställningen att en judisk och en palestinsk stat skulle samexistera och leva i fred utbredd men verklighetsfrämmande.

"De palestinska och sionistiska nationella rörelserna är inte nära att nå en historisk kompromiss, och palestinierna har visat sig oförmögna att bygga en stat", skrev han nyligen i en debattartikel i Jerusalem Post.

En majoritet av israelerna brukade tro på tvåstatslösningen men inte längre enligt Inbar. Nyligen genomförda opinionsundersökningar visar att endast en tredjedel av judiska israeler stöder den lösningen. "Med återkommande palestinsk terrorism från Västbanken från år 2000 och Gaza, som blev en avfyrningsramp för tusentals missiler riktade mot civila israeler efter 2007, slutade de flesta israeler att tro att palestinierna är partners för fred."

"Nuförtiden är samarbete mellan demokratier viktigare än någonsin", underströk Josep Borrell. En försiktig slutsats efter mötet är att EU och Israel sannolikt kommer att utveckla sina förbindelser enligt ståndpunktsdokumentet samtidigt som fortsätter att notera sina politiska åsiktsskillnader, i synnerhet om det inte sker några framsteg i fredsprocessen.

Mose Apelblat
The Brussels Times

Israel och Libanon når överenskommelse som både hyllas och sågas

I tisdags kom nyheten om att Israel och Libanon hade nått en överenskommelse om ett havsområde som kan, eller inte kan, innehålla gasfynd.

I Israel välkomnades överenskommelsen av somliga medan andra var kritiska.
Israels tillförordnade premiärminister Yair Lapid förklarade att utkastet till överenskommelse mötte Israels behov i avseende vad gäller säkerhets-, ekonomiska- och legala krav.
Libanons president Aoun uttalade sig liknande med konstaterandet att ”Libanon är nöjda med det sista utkastet av överenskommelsen och att deras krav hade blivit uppfyllda.”

Avtalet i sin helhet:
Många i Israels säkerhetsetablissemang har lyft fram att den viktigaste delen i innehållet var de fem första kilometerna närmast till kustlinjen, som benämns som ”line of buoys” (sjömärkeslinje). Detta område märktes ut unilateralt av Israel efter landets tillbakadragande från säkerhetszonen år 2000. Avtalet ska försäkra att ingen del av Israels kustlinje kan attackeras från Libanon.

Sjömärkeslinjen kommer nu att betraktas utifrån status quo. Det kommer inte tillkomma ytterligare krav på att justera detta område under förutsättning att inte ett annat avtal nås i framtiden mellan bägge parter.   

I och med att sjömärkeslinjen förhandlades klart innebär det att hela det omtvistade gasfältet Kana kommer att vara exklusiv libanesisk, ekonomisk zon.

Det talas om att Israel kommer att kompenseras för intäkter som går förlorade från reservoaren Kana.
Israel kommer att ges ett brev om garantier från den amerikanske presidenten att USA åtar sig att skydda Israels säkerhets- och ekonomiska rättigheter i händelse av att den libanesiska, terroriststämplade, gruppen Hezbollah bestämmer sig för att utmana avtalet i framtiden.

De som är för avtalet åberopar:
Det är ett historiskt avtal. För första gången ser vi en formell överenskommelse mellan Israel och Libanon.

Förhoppningen är att avtalet ska bringa regional stabilitet. Libanon får bygga sin egen gasplattform. Med detta ser många det från Israels sida att Libanon kommer göras mindre beroende av Iran i frågan om deras energibehov.

Överenskommelsen sammanfaller med att man nu genomför tester vid gasfältet Karish, som snart blir operationell. Karish anses vara under israelisk suveränitet. Hezbollah hade tidigare hotat med att attackera Israel om Israel började att pumpa gas före ett avtal hade slutits.

De som är emot avtalet åberopar:

Att Israel har gett efter på grund av hot från Hezbollah.
Att man var överdrivet generösa med att ge upp konkurrerande anspråk när det kommer till gasfältet Kana, att det överlappar det omtvistade området och bitvis sträcker sig in på Israels exklusiva ekonomiska zon.  

Det lyfts också fram kritik mot att avtalet nås av en interimregering mindre än tre veckor före ett val.

Riksåklagaren, och tillika statens försvarare i ärenden som kommer till högsta domstolen, rekommenderade att avtalet ratificerades genom röstning i det israeliska parlamentet. 

Den israeliska regeringen, som saknar majoritet i det israeliska parlamentet, valde att godkänna avtalet i kabinetten istället.
I Libanon löper presidentens mandatperiod ut vid slutet av månaden. Således var bägge parter angelägna om att nå en överenskommelse snarast.

Överenskommelsen kan komma att prövas i israeliska domstolar där riksåklagaren och statens försvarare kommer att stödja regeringen. 
 

En attack mot yttrandefriheten

LÄNGE LEVE ORDET! Som utställare på bokmässan i Göteborg får vi ett elegant rött band med dessa ord. Vi ges pamfletter med budskap om att den internationella avdelningen Globala Torget är en myllrande mötesplats för alla som intresserar sig för vår omvärld. Beklagligt nog lever Globala Torget inte upp till sin egen självbild.

Vänskapsförbundet Sverige – Israel utsattes för Cancel Culture under gårdagen. Det borde vara fullständigt otänkbart i Sverige - synnerhet från representanter som säger sig värna om det fria ordet.

Från det Globala Torget har arrangörerna under flera månaders tid varit tydliga:
De har varit positiva till att arrangera en debatt mellan Vänskapsförbundet Sverige-Israel och organisationer som representerar en annan syn på situationen i Mellanöstern.
Från vår sida har vi hela tiden välkomnat en debatt.

Onsdagen den 21 september tackade den israeliska organisationen B’tselem ja till att delta i en debatt om tillståndet i Israel och Palestina.   

Igår nås B’tselem av beskedet att de ska debattera mot en annan israelisk organisation på det Globala Torget – den mycket seriösa och aktiva NGO Monitor.

Två timmar senare nås vi av beskedet från Globala Torget att NGO Monitor inte ges tillstånd av arrangörerna att varken gå upp på scenen för att hålla en föreläsning eller att debattera mot den andra israeliska organisationen.

Att en organisation stängs av från att debattera en annan organisation är en sak. Båda parter måste vara överens om regler och förutsättningar.
Att de ansvariga för Globala Torget däremot förvägrar representanter från en demokrati att framföra åsikter, som man kan hålla med om eller välja att inte hålla med om, är ytterst uppseendeväckande.

Står Globala Torget verkligen upp för det fria ordet?

Eller är det fria ordet bara reserverat för somliga?

Få förväntar sig att bokmässan ska vara en del av problemet när det gäller kampen för yttrandefriheten i vårt land. Det fria ordet behöver fler vänner – inte färre.
 
Mats Fält
Vice ordförande
Vänskapsförbundet Sverige-Israel
Telefon: 073-595 34 16
Epost: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Följande text skickades ut som pressmeddelande under fredagen


En ny relation mellan Israel och Svenska kyrkan

Det är många i vårt land som ber och hoppas att slutet nalkas för den ökenvandring man kan tala om i ­relationerna mellan Svenska kyrkan och den judiska staten.

Kyrkans historia visavi det judiska folket har varit skiftande, ibland mycket mörk. Det började med myterna om judar som gudsmördare. Och det finns ett visst fog för påståendet att utan den antisemitism som genomsyrade stora delar av kyrkan ­genom historien kunde marken aldrig ha beretts för att förintelsen skulle kunna ske. Och det må vara till kyrkans eviga skam att nazister vid Nürnbergrätte­gången kunde citera Martin Luther till försvar för sina gärningar.

Dock har det genom kyrkans historia alltid funnits männi­skor med stor kärlek till våra ”judiska syskon i tron”, som en ung präst nyligen uttryckte det. Och de är inte få som har försökt och försöker göra en ände på den långvariga skilsmässa och djupa klyfta av misstro som funnits mellan de två broderfolken.

I en tid då kyrkan, inte minst med tanke på sin historia, verkligen borde lägga sig vinn om att tala och agera med rättfärdighet mot det judiska folket – och mot deras land – lade vissa grupper sig an med en magistral attityd och mätte den judiska staten med helt andra måttstockar än deras grannländer som faktiskt försökte förgöra den. Man silade israeliska mygg och svalde arabiska kameler. Och man hade även andra måttstockar för den judiska staten jämfört med oss själva.

Tragiskt nog fick denna syn genomslag i våra kyrkor, i vissa frikyrkor men kanske särskilt inom Svenska kyrkan, i takt med en allt ökande politisering av dess institutioner. Detta har yttrat sig i en rad politiska aktioner, varav den senaste och kanske mest skandalösa var försöket att stämpla den judiska staten som en apartheidstat. Dock är inte denna syn representativ – och har aldrig varit det – för kyrkfolket i stort. Inte heller för den nya generation präster som kommit på ­senare år.

Jag har själv till min glädje kunnat märka en ny ton, där man i predikningar och skrift tar kraftigt avstånd från ersättningsteologin och den antisemitism denna i förlängningen har banat väg för. Det är många i vårt land som ber och hoppas att slutet nalkas för den ökenvandring man kan tala om i ­relationerna mellan Svenska kyrkan och den judiska staten. Vi kan skönja tecken på det.

Hoppet, också för Svenska kyrkans framtid, är att vi under kommande år ska få se en kyrka som gör upp med den politisering som delvis hållit den fången, och slår in på en kurs där skilsmässan mellan de två broderfolken ska få ett slut, och där vi tillsammans med förväntan inväntar den Messias som till slut ska förena allt och alla i sig.

Bengt-Ove Andersson 
kyrkvärd i Malma församling, tidigare generalsekreterare i Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Artikeln publicerades i Kyrkans Tidning den 14 september. Ett tack riktas till Bengt- Ove Andersson som gett tillstånd till att artikeln publiceras här.
 

 

Kategorier

Fler artiklar