Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Politik

Avsaknaden av det historiska perspektivet i frågor som rör den israeliska samhällsdebatten är ett stort problem 

Det är möjligt att utifrån den tidsålder vi lever i just nu där allt är polariserat och relativiserat så är varken Sverige eller Israel unikt.Det som gör mig väldigt lättretad är utevaron av insikten att under varje decennium har det debatterats existentiella frågor, kampen för en typ av fråga där allt vänts upp och ned och där man ges intrycket att antingen är allt vunnet eller så är allt förlorat. Den typen av resonemang bygger på inte så lite historielöshet.Det kategoriska förhållningssättet, som intas av självutnämnda demokratiexperter, om Israels fortsatta tillstånd utifrån den interna debatten om reformering av Israels rättsväsende är ett typexempel.Spanien går från Franco till demokrati på 1970-talet och Frankrikes femte republik är ett faktum på 1950-talet. Det är länder som upplevt betydligt större politiska omvälvningar.Israel har på intet sätt varit förskonat från dramatiska demokratiska debatter sedan återetablerandet. Diskussionen och debatterna kring huruvida judar skulle acceptera eller avvisa repatriering från Tyskland på 1950-talet var en fråga som var minst lika laddad som frågan om rättsväsendets reformering idag. Under 1950-talets Israel diskuteras häftigt medvetenheten om Förintelsen. Vid denna period utkristalliseras två motsatta positioner. Anhängare av ena sidan skapar en moralisk skiljelinje mellan de som aktivt tog del i självförsvar, i synnerhet väpnat motstånd mot nazisterna.  Den andra gruppen går emot idén att lyfta fram väpnat motstånd i centrum för åminnelse av Förintelsen, eller att använda det som ett pedagogiskt värde att ställa över andra värden. Återlämnandet av Sinai till Egypten är en annan fråga som diskuterades livligt där respektive sida slogs om att överträffa sig själva när det kom till vem som hade bäst och mest domedagsprofetior.  Allt sedan Israels återetablerande har Israels varit oförmögna att kunna definiera vem som är jude. Debatten började 1948 och det fanns inget lagligt ramverk att definiera vem som var medborgare, jude eller inte jude. Israel beslutade heller inte i frågan förrän man antog lagen om medborgskap 1952 men då fanns lagen om återvändande också på plats. Symptomatisk för detta debattklimat var en parlamentarikers dåtida uttalande: “Det är konstigt att ha ett land och att vi inte har några medborgare."Alla dessa diskussioner och debatter är produkt av ens samtid. Det är därför man blir trött när "experter" ska sia om Israels tillstånd fri från kontext, fri från andra frågor som varit minst lika infekterade som den vi nu upplever om reformeringen av israeliska rättssystemet.

Lögner om Tempelberget utlöser våld mot judar


Under mer än ett århundrade har grundlösa anklagelser i fråga om Tempelberget utnyttjats som förevändning för att utlösa våld mot judar. Det skriver Israels ambassadör, Ziv Nevo Kulman, och menar att detta är en viktig orsak till den senaste tidens våldsamheter.

Konspirationsterorier fungerar. Inte bara för att vinna uppmärksamhet i sociala media utan också som politiska verktyg. När sedan lögnerna föder våld och ger propaganda-fördelar till dem som sprider dem, väljer fanatiker som terrorist-organisationen Hamas att utnyttja dem gång efter gång.


Om någon fortfarande undrar vad konsekvenserna blir av att utnyttja lögner för att uppvigla till terrorism, behöver man inte se längre än till förra fredagens terrorist-attack. Två London-födda israeler, 15-åriga Rina och hennes 20-åriga syster Maia, mördades tillsammans med sin mor Lucy när palestinska terrorister besköt deras bil med automatvapen. En annan attack samma kväll med bil på strandpromenaden i Tel Aviv berövade Alessandro Parini livet – en 35-årig advokat från Rom och skadade samtidigt flera fotgängare, turister från Italien och Storbrittanien.

Det är uppenbart att uppvigling från Hamas och andra palestinska aktörer kan ha påverkan som går vida utöver den tragiska förlusten av oskyldigt liv. Ingenstans är detta mer tydligt än i Jerusalem, särskilt med avseende på Tempelberget. Denna heliga plats, där det Första och Andra Templet stod och Klippdomen och al Aqsa-moskén senare kom att byggas, har en lång historia som plats för konfrontationer som kan utvecklas till vidare konflikter.


Under mer än ett århundrade har grundlösa anklagelser i fråga om Tempelberget utnyttjats som förevändning för att utlösa våld mot judar, med början på 1920-talet hos Stormuftin av Jersualem. Haj Amin al-Husseinis lögn att al-Aqsa-moskén var i fara utöste ett antal arabiska våldsvågor som skördade hundratals offer men också upprörande nog ledde till att den judiska invandingen begränsades av de brittiska myndigheterna för att lugna mobben.

Alltsedan dess har palestinska ledare och religiösa personligheter fabricerat hot mot moskén – betraktad av muslimer som deras tredje heligaste plats – för att uppvigla till terrorism, upplopp, väpnad konflikt och för att förverkliga politiska mål. 


Detta beteendemönster är vad vi nu åter ser. Förra tisdagen, natten före början av den judiska Pesach-högtiden, barrikaderade sig Hamas-aktivister inne i al-Aqsa. Beväpnade med skjutvapen och tillhyggen såsom stora stenar tvingade de polisen att agera i förebyggande syfte för att förhindra attacker på judiska bedjande vid Västa Muren där nedanför liksom för att möjliggöra för fredliga muslimska troende att förrätta sina böner i moskén. 

Under förevändning att al-Aqsa skulle vara i fara – när i själva verket den enda faran utgjordes av radikala islamister som avfyrade stora mängder fyrverkeripjäser inne i själva moskén – utökade sedan Hamas sin offensiv till ytterligare fronter. Trettiofyra raketer avfyrades från Libanon mot israeliska samhällen i västa Galiléen under medgivande från det iransk-stödda Hizbollah. Efter Israels återhållsamma svar riktat mot Hamas militäranläggningar följde sedan raketer från Gaza avfyrade mot israeliska civila vid den södra gränsen samtidigt som frekvensen av dödliga terroristattacker tilltog.  


Referenserna till ett fiktivt judiskt hot mot al-Aqsa är en liten men mycket kraftfull komponent i en uppviglings-kampanj på bred front mot Israel. Under decennier har hatpropaganda använts för att rättfärdiga palestinska mord på israeler och för att cementera konflikten.


Under senare år har det gått att iaktta en annan komponent i den al Aqsa-relaterade hatpropagandan, som syftar till att göra slut på besök av judar till deras heligaste plats, Tempelberget. Judiska besökare beskrivs utan undantag som att de ”stormar” och ”vanhelgar” berget och palestinsk ungdom indoktrineras till att tro att att det är deras religiösa plikt att försvara al-Aqsa mot påstådd israelisk aggression. 

I själva verket sker judiska besök under självklart respektfulla former och i enlighet med de begränsningar som gäller för alla icke-muslimer – man kan bara besöka Tempelberget på bestämda tider, man har inte tillträde till al Aqsa-moskén och judar är inte tillåtna att öppet förrätta bön på judendomens heligaste plats. I regel brukar judiska besök bestå av grupper som fredligt vandrar över den 26 hektar stora platån medan polis skyddar dem från trakasserier av islamistiska extremister. I stark kontrast till detta, är begränsningarna för mulimska troende endast sådana som har avseende på allmän säkerhet.


Statistiken talar här sitt tydliga språk. Förra året besökte ungefärligen 1 250 000 muslimer Tempelberget för att be under den månadslånga Ramadan. Siffror som kraftigt stigit i år. I kontrast häremot står det faktum att antalet judar som besökte Tempelberget under hela 2022 var lägre än antalet muslimska besökare under en enda fredag i Ramadan.


Begränsningarna för judiska och andra icke-mulimska besökare har sin grund i ett beslut Israel tog efter återföreningen 1967 att bevara status quo på Tempelberget och tillåta den islamiska Waqf att fortsätta administrera platsen. 


Israels respekt för muslimsk tro är i linje med den judiska statens åtagande att skydda de heliga platserna av varje tro och upprätthålla friheten att utöva sin religion. Dessa åtaganden finns bland annat uttryckta i staten Israels självständighetsdeklaration, som slår fast att: ”Israel kommer att garantera fullständig jämlikhet i fråga om sociala och politiska rättigheter för alla sina medborgare utan avseende på religion... det kommer att garantera religionsfrihet... och det kommer att skydda de Heliga Platserna av ala religioner...”


Stor uppmärksamhet har i media givits det faktum att Ramadan och den åtta dagar långa judiska Pesach-högtiden överlappar. Det är emellertid uppenbart att våldet på Tempelberget inte var resultatet av något kronologiskt sammanträffande. 


Tvärtom – och i strid mot det narrativ som förs fram av Hamas och anti-Israel-aktivister – är upploppen allt annat än en spontan reaktion på påstått sårade muslimska känslor. De följer istället mönstren av tidigare våldsutbrott, där Hamas medvetet orkestrerat våldsamma provokationer som anpassats i tiden för att dra nytta av den känsliga Ramadan-perioden. 


Som vanligt drivs provokationerna på av Hamas politiska agenda, vare sig den har att göra med intern palestinsk rivalitet, inre arabisk politik, en uppfatting om att Israel är sårbart eller situationen på den internationella arenan. 


En opartisk och initierad annalys av denna och tidigare incidenter ger vid handen att upploppen och våldet pådrivna av Hamas utgör en central komponent i en noga avvägd strategi. En strategi som i stort visat sig framgångsrik ända sedan Stormuftins dagar och som tjänat extremister både internt bland palestinier och i internationella media och politiska kretsar. 


Israel önskar inget annat än att lugn skall kunna vidmakthållas för alla dem som önskar bedja och leva i fred. Så länge som Israel emellertid orättfärdigt fördöms och terrorister belönas, är vi dömda att se våldet eskalera i nutid och återkomma i framtiden närhelst det passar Hamas destruktiva agenda.


Ziv Nevo Kulman
Israels ambassadör i Sverige

Publicerad i Världen idag

 Reformeringen av rättsystemet - nyansering mår vi alla bäst av

2013 fattade amerikanska senaten ett beslut som borde väckt mer uppmärksamhet. Den bakomliggande förklaringen till beslutet ansågs vara ”hinder utan motstycke” på grund av Republikanerna. Man röstade igenom en juridisk reform. Senaten behövde inte längre tre femtedelar (60 röster) för att bryta ett filibuster . Från 22 november 2013 skulle det räcka med enkel majoritet. Kanske var det den största förändringen av spelreglerna för den amerikanska senaten under en generation. Vad var det som beskrevs av Demokraterna som ett hinder och som de ville avblockera? Juridiska utnämningar.

Både USA:s president Joe Biden och utrikesminister Anthony Blinken har tidigare betonat vikten av att åstadkomma konsensus för förändringar.

Det var första gången som USA gjorde sin åsikt hörd i samband med en intern politisk israelisk dispyt som har att göra med landets olika grenar av styrning. 

2013 när Demokraterna röstade för att ändra filibustern var Biden vice president och ordförande över senaten. Således var han medveten om att Demokraterna ändrade spelreglerna. Där och då var sökande av ett konsensus av mindre betydelse.

För att förstå det som äger rum i Israel just nu måste man vara nyanserad nog att inse att både den israeliska vänstern och israeliska högern har legitima skäl till oro för en juridisk reform. 

Hos israeliska vänstern finns en genuin oro över att i takt med att reformerna fortlöper så försvagas israelisk demokrati. Några av de reformer som föreslås är extrema och behöver tonas ned eller lyftas bort.

Å andra sidan finns det ett genuint missnöje hos ett betydande antal högerväljare som menar att deras rättigheter inte skyddas i tillräckligt stor utsträckning eller representeras av domstolen.

Den israeliska vänstern bör inse att vägen framåt för de flesta samhällen, som gör anspråk på att vara progressiva, går via revidering och förbättring.

Den israeliska högern bör inse att vägen mot förändring och förbättring går genom inkrementella steg och inte via att storma sig fram likt en vettvilling.

Alla kan inte få allt men alla kan få något.

Resan från 'icke demokratiskt' till 'demokrati' till 'icke demokratiskt' 

Något som alltid får mig att nyktra till är hur språket används dels som maktverktyg, förminska (i många fall förneka och förvränga) historien, men också för att polarisera och förenkla saker till att endast omfatta två lägen. 

Diskussionen om förändringar rörande Israels högsta domstol är typexempel på hur språket används utifrån allt ovanstående.

Detta är inte ett inlägg med syfte att försvara de pågående förändringarna som nu debatteras i det israeliska parlamentet. Inte heller är det ett inlägg för att försvara status quo mellan det israeliska parlamentet, regeringen och högsta domstolen.

Snarare hoppas jag att detta inlägg ska läsas utifrån att ge en bakgrund till varför många vill se en förändring av Israels högsta domstol.

Om man läser internationell media som innefattar svensk media så går Israel, i och med dessa förändringar av rättsystemet, från ett tillstånd att vara demokrati till att vara en ’illiberal demokrati’, eller enligt somliga till att vara en ’icke demokrati’.

Om man går från ett tillstånd till ett annat så bör man föra ett rimligt resonemang om när ett tillstånd inleds, avstannar, och ett annat tillstånd tar vid. 

Och det är precis här…. som tankeverksamheten stannar upp. Allt blir suddigt.

För nog är det så att vill man kategorisera Israel som något så måste det finnas en spårbarhet. Ger historien oss rätt i hävdandet att Israel inte var demokratiskt när nationen grundades åter 1948? 

Blev Israel demokratiskt först i samband med utvecklandet av landets grundlagar och högsta domstolen gavs/tog mandat under mitten av 1990-talet?

De som för resonemanget om att Israel blir en illberal demokrati eller inte en demokrati missar att på ett begripligt sätt att förklara sammanhang. Det gör att vi får en intellektuell slapphänt diskussion. Framförallt innebär det att begreppet och synen på ordet, och förståelsen av, demokrati allvarligt skadas.

Den utveckling många inom Israel ifrågasätter idag har sin bakgrund från något som inträffade 1995. Ordföranden för högsta domstolen vid denna tidpunkt skapade en konstitution  ur en lag som heter Mänsklig värdighet och Frihet. Lagen som sådan röstades igenom med 32 röster för, 21 röster mot och en som avstod från att rösta. Israels parlament består av 120 parlamentsledamöter. Av dessa var det alltså 54 ledamöter som dök upp vid detta tillfälle.  I Israel har detta kommit att refereras som ’den konstitutionella revolutionen’.

Ett stycke av lagen lyder ” det ska inte vara någon kränkning mot livet, kroppen eller värdigheten… eller egendom av en person … utom en lag passande  för staten Israels värdegrund och till en utsträckning som inte är större än vad som krävs.”

De många människor menar i Israel, och som ligger till grund för diskussionen om rättsväsendets funktion, är att ur denna lag har högsta domstolen tagit sig friheter och tolkningsutrymme från lagen 1995 och skapat något som inte var avsikten.

Argumentet som förs fram är att domstolen övertalade en generation av israeler att antagandet av en lag - som röstades igenom av endast en fjärdedel av parlamentariker , - inbegriper makten att häva lagar som förs fram av de folkvalda om lagarna enligt domstolens åsikt strider mot lagen om Mänsklig värdighet och Frihet.

Förmågan att lagstifta överfördes från folkvald representation till domare valda i en mindre kommitté vars medlemmar bland annat omfattar domare från högsta domstolen som kan lägga sitt veto över nya medlemmar. 

Var Israel inte en blomstrande demokrati med en respekterad och oberoende högsta domstol före 1995?

Är det sanningsenligt att insinuera att Israel upphör att vara en demokratisk nation om avgränsningsområden fastställs- för ett lands högsta domstol - vilka lagar och områden domstolen kan häva- en rätt som aldrig gavs till domstolen från början av parlamentet?

Diskussioner om maktfördelning hos länder som antar en konstitution utgår alltid från fördelningen mellan den exekutiva och legislativa makten. Sällan talas det om den juridiska makten och den sfär den förväntas att verka inom. Denna gång är det olyckligt.








Rapporteringen om Israels Högsta domstol är undermålig

Det kan knappast ha undgått någon som följer våra nyhetsmedier att Israels regering har planer på att förändra högsta domstolen.

Judar såväl som icke-judar har uttryckt oro över den juridiska reform som nu är aktuell i Israel. I Israel har massdemonstrationer som lockat 100 000-tals människor ägt rum.

Medier har varit bra på att beskriva det som pågår i Israel. Medierna har varit desto sämre på att beskriva och förklara att Israels högsta domstol är och varit i händelsernas centrum under flera decennier.

Kontextlöshet och brist på historisk bakgrund är slående inslag i svenska medier. Av demonstrationerna, bevakningen medialt, och den hätska och stämning som råder, får man lätt intryck av att det som sker är citat ”en juridisk kupp” och att ”Israel följer samma väg som auktoritära stater likt Ungern och Polen”.

Att uttrycka sig så är inte bara huvudlöst. Det är ett tecken på intellektuell slapphet och argumentsvrängande.

Låt mig därför presentera bakgrunden, som några av er känner till och andra inte. Denna bakgrund är för att man inte ska plocka de argumentatoriska russinen ur kakan utan full kontext.

I Israel stödjer endast 42 procent av befolkningen högsta domstolen enligt en undersökning som gjordes i januari. Det är alltså mindre än hälften av befolkningen. Detta är vad som ska ställas mot de massdemonstrationer som hölls i bland annat Tel Aviv.

Varför upplevs högsta domstolen vara en så laddad fråga i Israel?

Israel saknar konstitution. Den konstitution man inte har består istället av ett antal grundlagar, eller ”grundläggande lagar” som de vanligen kallas. Dessa grundlagar, när de läggs ihop, anses utgöra Israels konstitution.

När Israel återetablerades antog man alltså ett antal grundlagar, som definierar det israeliska parlamentet Knessets mandat, domstolarnas mandat, presidentens mandat och så vidare.

1992 lagstadgar så det israeliska Knesset rättighetsförklaringen. Den går under namnet Grundlagen för mänsklig värdighet och deras friheter. Denna lag ansågs ingå bland grundlagarna. Dessa handlade inte om att skapa de institutioner som styr israelerna utan om att hitta avgränsningarna för dessa institutioner och lagstadga företrädesrätt för principen om mänskliga rättigheter.

År 1995 fastslår domaren i högsta domstolen Aharon Barak att 1992 års lag, rättighetsförklaringen, står över all annan lag. Det betyder att om någon som helst lag som det israeliska knesset antar anses stå i konflikt med rättighetsförklaringen, blir den lagen illegal och ogiltig.

Det är detta som många människor refererar till när de menar att domstolen är aktivistisk och menar att det som ägde rum i början och mitten av 1990-talet var en juridisk revolution man inte förutsåg konsekvenserna av. Många israeler menar att det som inträffar nu är en motrevolution till det som ägde rum på 1990-talet.

Just bristen på denna historiska bakgrund är tydlig i svensk rapportering av skeendena i Israel.

Från 1995 kan högsta domstolen i Israel bestämma vilka lagar som är lagliga och vilka som är illegala utifrån om de motsäger rättighetsförklaringen eller inte. Rättighetsförklaringen är en lag som högsta domstolen själv beslutat hade företrädesrätt över allt annat. Att högsta domstolen har befogenhet att upphäva lagar som antagits av det israeliska parlamentet anser många vara fel och extremt.

Högsta domstolen å sin sida menar att det inte handlar om att de har mandat att upphäva lagar, utan att domstolens makt härstammar från lagarna som israeliska parlamentet antog (rättighetsförklaringen under 1990-talet).

Israels grundlagar ger högsta domstolen mandat att häva lagar som inte är att betrakta som grundlagar.

Det som har hänt i Israel de senaste åren är att högsta domstolen också antytt att den inte bara har makt att häva lagar som inte är att betrakta som grundlagar, utan även grundlagarna i sig, som är att betrakta som israels konstitution. Hur, och av vem, fick de denna rätt? Svaret är att få vet idag.

Det är denna aspekt konservativa och högern i Israel ifrågasätter.

En annan vattendelare mellan liberala och konservativa är utnämningsprocessen av domare till högsta domstolen i Israel.

Utnämningarna sköts av en kommitté bestående av nio medlemmar. Två är israeliska parlamentariker. Oftast är det en från oppositionen och en från koalitionen. Två är ministrar. Tre är nuvarande domare från högsta domstolen. Två är från advokatsamfundet. I praktiken innebär det att de demokratiskt valda representanterna utgör en minoritet i den meningen att två ministrar och en parlamentsledamot representerar de folkvalda. Även om alla folkvalda – de två parlamentarikerna och de två ministrarna – skulle motsätta sig en utnämning av en domare är de ändå i minoritet eftersom där sitter tre domare och två representanter för advokatsamfundet, som inte är folkvalda.

För att kunna utse en domare till högsta domstolen krävs att man har stöd från sju av nio medlemmar. Det betyder att de sittande domarna har vetorätt över utnämnandet av nya domare.

Debatten om Israels domstol handlar mer om dess roll i förhållande till de folkvalda politikerna. Vem har mandat att göra vad?

Det är inte nödvändigtvis så att ena sidan har rätt och den andra sidan har fel. Frågan om domstolarnas mandat är en pågående diskussion i Israel. Det går heller inte att utläsa ett tydligt mönster. På frågan om högsta domstolen i Israel ska ha mandat att återkalla lagar som går emot Israels semi-konstitution (landets grundlagar) anser 47 procent, inom det regeringsstyrande partiet Likud, att högsta domstolen ska ha mandat att häva lagar som går emot grundlagarna.

42 procent är av motsatt åsikt. Det betyder att regeringspartiets väljare går emot en del av det som nu lagts fram av landets justitieminister, även han från Likud.

Låt oss ta upp ett annat exempel för att slå hål på mytbildningen. År 1950, då det israeliska parlamentet beredde frågan om en konstitution som motvikt till parlamentet, sade den legendariske förste premiärministern David Ben Gurion så här:

"Skulle vårt folk acceptera en situation där sju domare kan häva lagar som folket eftersträvar? Endast nationen bestämmer konstitutionen; det betyder att en konstitution är vad människorna vill ha och bestämmer efter transparent undersökande och en omröstning."

Ben-Gurion var en livslång socialist som var säker på att framtiden var progressiv. Konstitutioner som är svåra att ändra, och mäktiga domstolar, ansåg han tjänade eliter, reaktionärer och bevarade ojämlikheter. Den israeliska vänstern skulle aldrig komma att skriva en konstitution, aldrig begränsa det israeliska parlamentets makt och aldrig seriöst ta itu med problemen med majoritetsstyre.

Om den israeliska vänstern, i början av staten Israels återetablerande, var skeptisk till Högsta domstolen uttryckte israeliska högern en annan åsikt. År 1952 skrev Menachem Begin:

"Varför skulle fem, sju eller elva icke-valda personer kunna häva... en lag som antagits av representanterna för väljarna? Eftersom en parlamentarisk majoritet kan användas av en grupp ledare som en täckmantel för deras tyranni. Därför måste folket förankra sina rättigheter... så att de inte kan förnekas ens av en parlamentarisk majoritet. Detta kan endast uppnås genom rättslig överhöghet."

Idag tillhör den israeliska vänstern och mitten domstolens ivrigaste anhängare medan kritikerna återfinns inom högern.

Det reformförslag som nu är aktuellt i Israel är problematiskt utifrån en rad aspekter. Det i sin tur betyder inte att nuvarande system inte har sina demokratiska underskott och problem.

Martin Blecher
Generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige–Israel
 
Artikeln publicerades i Bulletin den 31 januari. 

Jag delar inte historieskrivningen om Israel-Palestina

Jag och Thomas Hammarberg är inte överens om mycket när det kommer till Israel-Palestinakonflikten. Det jag däremot vågar påstå är att vi är eniga om behovet av en mer aktiv omvärld för att förbättra israelers och palestiniers vardag och framtid. Där vi skiljer oss åt är historieskrivningen. Det skriver Martin Blecher, generalsekreterare för Vänskapsförbundet Sverige-Israel i en replik. 

Plocka russinen ur kakan är ett välkänt uttryck. Det menar jag att Thomas Hammarberg gör när han vill tillskriva ansvaret för dödläget mellan israeler och palestinier, endast på en part. Ingenstans i Hammarbergs artikel framgår de otaliga tillfällen som palestinierna, eller omringande arabstater, motsatt sig fredsförslag och förhandlingar. 

Thomas Hammarberg beklagar sig över utgången av det senaste valet i Israel och den regering som formades. Hammarbergs frustration är anmärkningsvärd utifrån flera aspekter. 

Att palestinierna själva inte haft val på 16 år möts av tystnad från Hammarberg.

Som före detta kommissionär i Europarådet för mänskliga rättigheter borde Thomas Hammarberg glädjas åt det faktum att det israeliska valet lockade 70 procent av israelerna till valurnorna, det högsta valdeltagandet på 25 år.  Detta i en region och kontinent där valdeltagande och pluralistisk representation är … ja, icke existerande. 

Att Israel inte längre finns i Gaza utan att regeringen i Gaza är en, av omvärlden, terroriststämplad organisation, får läsaren aldrig information om. Att palestinierna själva inte haft val på 16 år möts av tystnad från Hammarberg. 

Lite förvånande kan tyckas i egenskap av att ha varit kommissionär för mänskliga rättigheter. Mänskliga rättigheter borde vara ett universellt värde i sig. I det här specifika fallet verkar dock vissa människors mänskliga rättigheter avhängt på vem eller vilka som är förövaren i fråga.

Inte för Thomas Hammarbergs skull men för Israels skull ser jag själv behovet av ett ökat engagemang från omvärldens sida. Jag har inte alls något problem med att lägga viss skuldbörda på Israel. Men en konflikt består aldrig av en part utan av två, ibland och nästan alltid flera parter än två. Denna självrannsakan verkar vara obefintlig i Hammarbergs text.

Myten att fred i Mellanöstern skulle komma bara den israelisk-palestinska knuten löstes upp förblev just en myt. Regionen interagerar med varandra på ett annat sätt, något som föreföll sig vara otänkbart för några år sedan. Detta är positivt och kan utgöra en konstruktiv kraft. Med detta som slutkläm: Regionens aktörer bör samverka tillsammans för en bättre framtid.

Martin Blecher, Generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Den som offrar barn går inte att förhandla med

Den palestinska myndigheten, som Israel länge samarbetat med i säkerhetsfrågor, är på väg att bryta ihop under korruption och auktoritärt vanstyre, och saknar legitimitet bland den palestinska befolkningen.


Golda Meir, israelisk premiärminister under tidigt 1970-tal, sa en gång att fred kommer att uppstå mellan Israel och arabvärlden när den senare ”älskar sina barn mer än de hatar oss”. Citatet är naturligtvis en grov förenkling, men det är vad jag kommer att tänka på i samband de två terrordåd som skedde här i Jerusalem för drygt en vecka sedan, sista helgen i januari.

Under fredagen sköt en palestinsk terrorist ihjäl sju civila israeler i närheten av en synagoga i Jerusalem. I det andra terrordådet, under lördagen, skadades ytterligare två civila israeler, utöver terroristen som sköts av polis och som nu vårdas på sjukhus.

Terroristen i fråga var en trettonårig pojke, och fotografierna som publiceras i israelisk media efter attacken föreställer verkligen ett barn. Han är så liten, och ler mot solen som bara ett barn kan göra. Det är ännu inte klarlagt precis hur dådet planerades och vilka som var inblandade, men ett barn får inte plötsligt idén att riskera sitt liv för att döda andra civila.

Tanken svindlar, men detta är ingenting nytt. Det är inte ovanligt att palestinska terrorgrupper använder barn i sina aktioner. Barn löper mindre risk att misstänkas och stoppas av polis. Om ett barn skjuts ihjäl av israelisk polis eller militär blir det en PR-vinst på köpet.

Det sägs ofta slappt att den israelisk-palestinska konflikten är komplicerad. Det är en klyscha – alla internationella konflikter är väl det – men helt sant. Det är kanske särskilt tydligt i dessa dagar, när spänningarna stiger både i Israel och på Västbanken. Skjutningen utanför synagogan kom dagen efter en israelisk räd. Flera av företrädarna i Israels nya regeringskoalition, som provokatören och numera ministern Itamar Ben-Gvir, står för en xenofobisk och extrem ideologi som tills nyligen var fullständigt otänkbar i den etablerade politiken.

Men de senaste attackerna manar till perspektiv. Efter förra veckans attentat firade folkmassor i palestinska stadskärnor med godis och blommor. Det sker nästan varje gång en palestinsk terrorist dödar judiska israeler. Säga vad man vill om Israels inrikespolitik, men att stadskärnorna i Jerusalem, eller den liberala bubblan Tel Aviv, skulle fyllas av firande folkmassor för att den israeliska armén skjutit ihjäl en palestinier är för absurt för att föreställa sig. Döden är någonting att sörja, inte fira.

Allt detta understryker någonting som israeliska ledare länge har hävdat, nämligen att det inte finns en rimlig motpart för Israel att tala med om fred, om den nya regeringen skulle vara intresserad av förhandlingar. Det har ibland låtit som en förevändning för att inte förhandla, men har blivit en självuppfyllande profetia.

Den palestinska myndigheten, som Israel länge samarbetat med i säkerhetsfrågor, är på väg att bryta ihop under korruption och auktoritärt vanstyre, och saknar legitimitet bland den palestinska befolkningen. Samtidigt växer stödet för palestinska terrorgrupper och terrorism bland vanliga palestinier.

Benjamin Katzeff Silberstein

Doktor i historia och postdoktor på Safra Center for Ethics i Tel Aviv.

Publicerad i Göteborgsposten den sjätte februari

Högsta domstolen i Israel- sett ur ett liberalt, mittenperspektiv

Det kan knappast ha undgått någon som följt nyhetsmedierna om att Israels regering har planer på att förändra högsta domstolen. Därför följer nedan en kortare beskrivning av vad de inblandade parter anser. Denna vecka redogör vi för de som ofta betraktar domstolen ur ett liberalt mittenperspektiv.
Denna grupp vill att status quo ska råda. Man anser att domstolen skyddar människor över hela det politiska och ekonomiska spektrumet.

Man skyddar ekonomiskt svaga personer från att välfärdsrättigheter tas ifrån dem godtyckligt endast för att de har en bil men domstolen skyddar också investeringsbankirer från att deras levnadsuppehälle berövas genom otaliga retroaktiva kvalificeringsstandards. 
Domstolen skyddar rika israeler från beskattande av ytterligare hushåll i utevaro av en ordentlig lagstiftande process. Man skyddar flyktingars rättigheter och soldaters rättigheter att ha möjlighet att träffa en domare inom 96 timmar.

Det är grundlagen som anger att personlig frihet, rätt att arbeta, yttrandefrihet, liv och frihet inte inskränks.

Israel återetablerades som ett hem för människor som hade genomlidit statligt förtryck med fruktansvärda konsekvenser. Det var således en stat som skulle försäkra de sociala och politiska rättigheterna för alla dess invånare.

De flesta stater skyddas av maktfördelning. En tydlig uppdelning mellan den lagstiftande och den dömande makten. Det existerar inte i Israel. Landet har, av olika anledningar, ingen konstitution.

Den grupp som är emot den juridiska reform som nu föreslås är av åsikten att reformen inte ämnar skydda medborgarna. Målet är att endast skydda regeringen själv och specifika individer inom regeringen. Vad förändringen åstadkommer är att den avlägsnar alla barriärer mot övernyttjande av makt.






Håller Europa på att byta sida i Israel-Palestinakonflikten?

Den nya svenska regeringen meddelade i veckan att den skär ner stödet till den palestinska myndigheten med mellan fyrtio och sextio procent. Beslutet var ingen överraskning, utan kan i stället uppfattas som en del av en mer allmän europeisk trend, där allt fler EU-länder nu tycks vara beredda att omvärdera sin syn på Israel–Palestina-konflikten. 

Men först lite bakgrund.

Samtidigt som Israel snart firar 75 år av självständighet riktas uppmärksamheten även till ett annat jubileum. I höst har det nämligen gått 50 år sedan Yom Kippur-kriget. Det var under den stora försoningsdagen, judendomens heligaste dag, som Egypten och Syrien passade på att inleda ett omfattande överraskningsanfall mot den unga judiska staten med syfte att utradera den.

Uppsåtet misslyckades och precis som under sexdagarskriget var det i stället Israel som gick segrande ur kriget.

För EU:s relationer till Israel är årtalet 1973 lika viktig som 1948. Medan Israels självständighet självfallet hade ett brett stöd i Europa blev Yom Kippur-kriget 1973 en vändpunkt.

Studentrevolten 1968 hade skapat en stark opinion även mot Israel. Som en eftergift till de oljeproducerande arabländernas hot om repressalier ifall de europeiska länderna inte gav upp sitt stöd till Israel efter Yom Kippur-kriget, formulerade ledarna snabbt en gemensam syn i Israel–Palestina-konflikten. Det resulterade i ett starkt kritiskt dokument mot det man kallade Israels ockupation av Västbanken och Gaza.

Beslutet var alltså inte juridiskt motiverat, utan var snarare en politisk eftergift på grund av ekonomiska påtryckningar. Långt senare – närmare bestämt 1980, i den så kallade Venedigdeklarationen – skulle Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) komma att i efterhand försöka legitimera sin ståndpunkt med juridiska argument.

Det är sålunda ingen hemlighet att Europa under de senaste femtio åren haft en starkt pro-palestinsk politisk hållning. Men under de senaste åren har EU närmat sig Israel på flera andra plan. Samarbetet mellan EU och Israel är i dag mer omfattande än någonsin. Men även omvärlden har förändrats.

Under Yom Kippur-kriget var Israel fortfarande ett utsatt u-land med en stark socialistisk framtoning. I dag är Israel en modern politisk, ekonomisk och militär stormakt, som i University of Pennsylvanias världsmaktsindex rankas som en av världens tio mäktigaste stater.

Israel bedriver fortfarande en omfattande handel med Europa, men i dag är Europa minst lika beroende av Israel som Israel är av Europa. Utan israelisk högteknologi skulle Europa helt enkelt stanna. Med upptäckten av israelisk naturgas i Medelhavet är landet plötsligt även en viktig framtida energiexportör när den ryska oljan måste ersättas.

Lägg till det Israels tysta diplomati och säkerhetssamarbete med en rad viktiga länder i Europa, och bilden ser betydligt annorlunda ut än 1973.

Den avgörande skillnaden är inte endast begränsad till relationerna mellan Israel och Europa utan lika mycket till relationerna mellan Israel och den övriga världen. I takt med att Israel har slutit diplomatiska förbindelser med en rad tidigare fientliga muslimska länder blir det desto svårare för EU att ställa sig utanför det diplomatiska närmandet. 

På en resa till Bryssel nyligen fick jag bilden bekräftad, av en europeisk union som sakta men säkert håller på att omvärdera sin Israelpolitik. ”Vi har aldrig haft närmare förbindelser med Israel”, förklarade då en högt uppsatt EU-tjänsteman. Samtidigt medgav han att Palestinas stödtrupper inom EU blir allt färre.

I Bryssel har man med stort intresse noterat att det nuvarande EU-ordförandelandet Sverige, som förr var en av banérförarna för en palestinsk stat, i stället skurit ner Palestina­biståndet.

Den dag en svensk regering är beredd att omvärdera sin Palestinapolitik är det definitivt någonting nytt på gång i Europa!

Tomas Sandell

rådgivare i EU-frågor, grundare av European Coalition for Israel Texten publicerades i Världen idag den 19 januari

Inte helt enkelt att förstå sig på EU alla gånger 

Europeiska unionen har konsekvent varnat och visat missnöje med israelisk unilateralism i olika sammanhang. Inte alla gånger har det varit rätt. Men inte heller alla gånger har det varit fel. Det är inget som per automatik är något negativt. 

I internationella sammanhang vet vi att realpolitik alltid, utan undantag, trumfar politik byggd på moral, rätt och fel. Det är därför EU unisont aldrig kommer att vidta åtgärder mot de dubbla måttstockar som ett av världens 195 länder utsätts för i FN. Det logiska personer skulle omfamna som ett exempel på antisemitism. 

Israel är sedan länge världens jude som nationer kastar gris (en bollek) mellan sig. 

Man hänvisar då och då till internationell rätt, där vissa tolkningar av begrepp, paragrafer, skeenden brukar riktas mot Israel och sällan/aldrig mot några andra nationer.

När Palestina nu väljer unilateralism både när det kommer till att ställa Israel inför internationella brottmålsdomstolen och internationella domstolen i Haag har EU inte fördömt agerandet utifrån principen om unilateralism och hur det skadar och påverkar diverse händelseförlopp. Det EU har gjort är att kritisera Israel för de aktioner man valde att ta mot den palestinska myndigheten som en konsekvens av ovanstående.

EU gick också ut med ett uttalande som löd: ” Som medlemsstater i FN bekräftar vi åter vårt orubbliga stöd för internationella domstolen och internationell rätt som hörnstenen av vår internationella ordning så väl som vårt engagemang för multilateralism.”

Israel vet att man är dömd på förhand. Så var fallet när internationella domstolen tittade på frågan om Israels säkerhetsbarriär (det komiska är att de, bland annat EU, som var av åsikten att Israel bröt mot internationell rätt med säkerhetsbarriären, var märkbart tysta inför EU:s egna barriärbyggande) och så är fallet nu.

Det har funnits en vilja från Europeiska unionen att spela en större roll i Mellanöstern och i synnerhet rörande relationerna mellan israeler och palestinier. Som Israels största handelspartner och Palestinas största bidragsgivare är det inte svårt att förstå varför. Det finns dock en israelisk skepticism mot viss EU- inblandning och EU-policies. Det senaste uttalandet som nu kommer från unionen bidrar paradoxalt nog inte till att stärka EU:s möjligheter att få agera utifrån en större och mer konstruktiv roll mellan israeler och palestinier.

Konsten att hitta rätt balans

Tikkun Olam är ett begrepp som är populärt, främst inom reform- och konservativ judendom där man har tolkat innebörden av begreppet att agera konstruktivt och ändamålsenligt. Det har omtolkats i modern tid till något det inte betydde från början. 


Begreppet "mipnei tikkun ha-olam" används i Mishnah. Mishnah är det första skrivna verket som sammanfattar den judiska lagen och tolkningen av densamma som tidigare förts vidare genom muntlig tradition.

I Misnah hänvisas Tikkun Olam till socialpolitisk lagstiftning som ger extra skydd för dem som kan vara i underläge - som till exempel reglerar rättvisa villkor för att skriva skilsmässodekret. Det används således i en kontext att säkerställa och upprätthålla dugligheten i existerande system, i motsats till systemförändring. 

Jag kom på mig själv reflektera över just Tikkun Olam i samband med att jag läser och lyssnar till diskussionerna inom Israel över förslagna förändringar rörande landets domstolsväseende. 

Många ifrågasätter, andra förfasar sig över de juridiska reformer den nytillträdda israeliska regering avser att genomföra.

Frågan om det israeliska domstolsväsendet är en fråga som berör och polariserar. Dess anhängare lyfter fram att Israels domstol tillhör en av världens mest respekterade. Domstolens kritiker beskyller den för att vara alltför aktivistisk.

Det kanske största problemet är att Israel saknar en konstitution som tydligt avgränsar områden och befogenheter.

Den utveckling som har skett av den israeliska domstolens befogenheter har inte sina kritiker enbart i det ena eller andra politiska lägret. Domstolen och dess utnämningssystem har kritiserats av bland andra professor Daniel Friedmann (före detta justitieminister),  Ruth Gavison (före detta expert på mänskliga rättigheter, professor i juridik vid hebreiska universitetet i Jerusalem), Moshe Landau ( före detta domare i högsta domstolen) med flera.

Ovidkommande om man stödjer dessa reformer eller inte är de väl inom den demokratiska rättigheten av en vald regering med ett mandat för konstitutionell förändring. 

Många av de kritiker som nu tar till orda mot de planerade juridiska reformer har haft märkligt lite att kommentera det demokratiska underskott man kan anse att nuvarande israeliska domstolsväsende besitter. Det är i sin tur problematisk då det får den effekten att man i avsaknad av kontext tenderar att likställa Israel med andra länders utveckling som inte har samma bakgrund som Israel.

Kritiken mot högsta domstolen i Israel har att göra med man menar på att domstolen gett sig själv mandat att vara styrande auktoritet och uppfunnit ett mått av juridisk makt som inte existerar i andra moderna samhällen. Den kritik som har riktats mot domstolen och dess brister som satts under uppsikt finns det fog för. 

Den nya regeringen riskerar däremot att göra exakt samma sak man anklagar domstolsväsendet för. Just därför för att Israel inte har en konstitution måste balansen mellan rättsväsende och lagstiftande vara en delikat balansgång där pendeln inte får slå över allt för mycket åt endera sida.

Det som det kokar ned till är frågan huruvida man vill revolutionera eller reformera domstolsväsendet. 

I denna fråga är det så polariserat  att även om respektive sida har fullgoda argument för sin sak viftas det bort oftast därför att förslagen kommer från fel sida.

I Sverige men också i utländsk press har man rapporterat om denna fråga oftast i svartvita termer. Så ser dock inte verkligheten ut. Däremot är vissa förslag problematiska, som att det endast ska krävas minsta möjliga parlamentarisk majoritet för att kunna häva ett beslut från högsta domstolen.  

Bertrand Russell ska en gång ha yttrat att "majoriteten cementerar det bestående. Framsteg är möjliga endast genom minoriteten." Politiken i Israel skulle kanske må bra av att ta stanna upp, andas, och dra lärdom av detta inom vissa områden. 

FN:s senaste manöver väcker frågor

Nog kan man ha åsikter om Israel, Israel-Palestina och bosättningar, terrorism etcetera. Det råder dock inget tvivel om att fokus på Israel alltid varit oproportionerligt, på gränsen till morbid, i FN.


Under “internationell rätt,”  särskiljs Israel ofta från andra konflikter och nationer. Titta på Ryssland som annekterade Krim och invaderade Ukraina. Eller Turkiet som ockuperade Afrin i Syrien så går det att se hur Israel ensamt står i centrum för ”internationell rätt” 

Israels roll på Västbanken är inte unik. Vare sig det handlar om demografisk förändring eller annat sker denna process annanstans likaså.

Den argumentation som drivits i västvärlden är att Israel utifrån att man är en demokrati ska hållas utifrån en högre standard. Det är inte korrekt idag utifrån att Turkiet har invaderat delar av Syrien, ockuperar Cypern, etniskt rensat kurder med mera. Turkiet är också de som håller nycklarna till Sveriges Nato-medlemskap.

En rätt som tillämpas selektivt är varken internationell eller att betraktad som ”lag” om den inte appliceras på samtliga stater. 

Israeliska bosättningar och barriär är andra typexempel. Två högst relevanta komponenter som riktas mot Israel och sägs konstituera internationell rätt.  Samma komponenter är inslag av andra konfliktområden men betraktas då som fullt legitima. 

Gaza är ett annat intressant exempel. Även om Israel är en av flera aktörer som spelat en roll i Gazas dåtid och samtid finns det de som refererar Israel som ”ockupant”, och enda ockupant dessutom. De brittiska mandat - kolonial - myndigheterna ockuperade aldrig Gaza. Inte heller Egypten har benämnts/ benämns utifrån detta epitet.

Generalförsamlingen i FN beslutade i veckan att söka ett rådgivande yttrande beträffande Israels ockupation av palestinskt territorium. 

Det är nu det blir rörigt och roddigt . Å ena sidan förväntas inte en stad som Jerusalem tillhöra Israel därför att FN beslutade 1947 att Jerusalem var en ”internationell stad.”
Å andra sidan: Tar man del av FN:s resolution i generalförsamlingen definieras Jerusalem som palestinsk eftersom man refererar Tempelberget som al-Haram al Sharif och dessutom nämner Jerusalem i samma sammanhang som ockupation, bosättande och annektering. Det verkar som om att FN accepterar delningen av staden 1948 och den efterföljande jordanska ockupationen av halva staden. FN föreslår inte att staden blir en internationell plats utan en palestinsk sådan.

Stadens status är också intressant. Den internationella ”rätten” kring dess status är inte helt baserat utifrån 1947 års delningsplan. Det var vapenvila 1948 och därefter krig 1967.

Utifrån detta rådde dock ingen ”ockupation” av Jerusalem eller ”demografisk förändring” under tiden då Jordanian styrde östra Jerusalem. Att över 50 synagogor förstördes, att judar etniskt rensades från staden och förbjöds tillträde till Klagomuren var ingen ”demografisk förändring.”

När Israel sedan återtar östra delen av Jerusalem så träder internationell rätt in och gör gällande att situationen som förelåg innan 1967 är satt i sten.  Vad exakt som gör att årtalet 1967 har tolkningsföreträde över 1947 eller 1920 är svårt att svara på. Vad det kokar ned till är naturligtvis var man sätter gränsen.

FN använder 1967 års ”gränser” som kärnan i att utreda ”ockupationen”. Detta implicerar ofta att Gaza fortfarande är ”ockuperat”. Även om Israel de facto drog sig tillbaka från Gaza 2005 är Israel aldrig enligt vissa standards tillåtet att dra sig tillbaka.

 Gaza ockuperades av Egypten mellan 1948 och 1967. Från 2007 till dags dato är det under kontroll av Hamas. Det betyder att i mer än 35 år har Gaza inte varit ockuperat av Israel. 

Under delar av åren då Gaza var ockuperat av Israel administrerades dessutom området av den palestinska myndigheten som en del av Oslo- processen. Det var början på inledningen av Yasser Arafats återvändande till Gaza från Tunisien. Trots att en rad länder och myndigheter administrerat Gaza är Israel ”ockupant” allena. 
Intressant nog konsulterades aldrig de boendes i Gaza om huruvida de ville vara ockuperade av britterna och Egypten. Likväl tycks den internationella rätten i sammanhanget endast förhålla sig till Israels temporära kontroll. 

Det är svårt att föreställa sig hur Israel någonsin kan frigöra sig från ändlöst FN fokus även om man så önskade.  

Något få har tillfälle eller tid att reflektera över är just omständigheterna bakom ”internationell rätt”. Västerländska koloniala makter skapar diverse administrationer världen över, ibland endast under några decennier.

Under denna tid styckar man upp områden, skapar godtyckliga gränser på kartor för att dela områden. Dessa makter anklagades sällan under internationell rätt för olaglig ockupation. Konceptet av internationell rätt skapades primärt efter att västerländska makter drog sig tillbaka. 
Inga andra områden av den koloniala eran anses vara ”ockuperade”.

Det enskilda fokuset på Israel fyller också syftet att andra ockupationer maskeras. 

I enlighet med detta narrativ ockuperade västerländska länder aldrig områden. När man bestämde sig för att dela länder eller dra godtyckliga linjer på kartor som innefattade att man delade folk och territorier var det alltid ”legalt”. Så var fallet med Indien och Kashmir dispyten 

Så var fallet med Mellanöstern. Att Golanhöjderna anses vara del av Syrien är inte på grund av någon forntida legal anledning. Snarare är det för att brittiska och franska koloniala myndigheter ritade upp den avgränsade gränsen på detta vis. Ingen part ansågs någonsin ”ockupera”.

Det är inte långt ifrån sanningen att anse att när väl europeiska länder bestämde att ge ”självständighet ” till en rad stater eller lämna områden, ja först då svepte plötsligt internationell rätt in och sade att de gränser de före detta stormakterna dragit upp skulle inpräntas i sten. Förändringar som gjordes nu var att betrakta som mot internationell rätt.

Tack för att ni tog er tid och god fortsättning på det nya året


Inte konstruktivt att skuldbelägga bara en part i en konflikt

Jag har stor respekt och beundran för Helena Lindholms forskning såväl som kunskap om fred- och utveckling. Med viss förvåning funderar jag därför mer på vad hon utelämnar i sin text än det hon skriver om, skriver Martin Blecher, generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel.


Det är inte svårt att hålla med Helena Lindholm i åsikten att nya verkligheter kräver nytt förhållningssätt i Mellanöstern. Det är vägen dit man kan ha olika uppfattningar om, och om det verkligen är konstruktivt eller sanningsenligt att skuldbördan läggs på en part när konflikt oftast innefattar fler.

Jag har stor respekt och beundran för Helena Lindholms forskning såväl som kunskap om fred- och utveckling. Med viss förvåning funderar jag därför mer på vad hon utelämnar i sin text än det hon skriver om.


Vittrar sönder

Sedan den arabiska våren har ”stater” som konstruktion hamnat i förnyat ljus och debatt. Begrepp som våldsmonopol, klaner, dynamiken i förhållandet mellan majoritet och minoritet har flitigt diskuterats.

Som stat existerar inte Libyen längre. Inte Jemen heller. Varken Syrien eller Libanon kan karaktäriseras som stater i ordets traditionella mening och betydelse. Egypten räddas från muslimska brödraskapet genom militären.
Inte ett ord nämns stater i Israels och Palestinas närområde som vittrar sönder. Det är inte så lite anmärkningsvärt när man är professor inom freds- och utvecklingsforskning.

Vad utevaron av omnämnandet om Mellanösterns sönderfall beror på är jag inte rätt person att svara på. Jag sätter min förhoppning till att det har att göra med att Lindholm har en IP (Israel-Palestinakonflikten) -centrisk syn på fred och konflikt i stort och att det inte beror på annat än det.

Det är också besynnerligt att ingenting nämns om att Mellanösterns stater gått vidare. Man är trött på att användas som gisslan i Israel och Palestina.

Det har skett en avmattning i den IP -centriska världsbilden under senare år. Det måhända att Helena Lindholms text är ett försök till att aktualisera frågan på nytt.


Sättas i kontext

Att diskutera Israels och Palestinas brott mot Oslo-avtalet (bägge parter bryter mot Oslo-avtalet) och en icke existerande fredsprocess bör uppmuntras och ges prioritet. Dock måste det sättas i kontext och perspektiv utifrån det som pågår i världen i stort och Mellanösternregionen i synnerhet.

Hur vi uppfattar världen och vår omvärld handlar i slutändan om vilka glasögon betraktaren har på sig samt hur man tolkar och uppfattar dess innebörd.
Israel och Palestina frågan är viktig. Den är dock varken central för Europa, Afrika, Asien eller ens för Mellanösterns framtida utveckling.

Den är inte heller konflikternas moder eller unik som konflikt mellan stridande parter. Som fredsforskare åligger ett ansvar och skyldighet att redogöra det.

Martin Blecher, generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel


Följande text var en replik publicerad i Göteborgsposten








Bokslut III

I denna text tänkte jag inte skriva om den israelisk-arabiska konflikten, varför man är för eller emot Benjamin Netanyahu eller hur framtida israelisk politik kan komma se ut 2023. Istället tänkte jag resonera lite utifrån vad det israeliska valen karaktäriserats av sedan Benjamin Netanyahus comeback som premiärminister 2009.


I slutet av 2022 gick Israel till val för femte gången på fyra år.
Efter valet kunde man dra flera slutsatser. Den kanske främsta slutsatsen var att den israeliska högersidan dels lyckats mobilisera väljare att gå och rösta i större utsträckning än mitten-vänsterblocket. Högersidan hade också lyckats att partierna på deras sida gick ihop för att inte riskera att falla under riksdagsspärren på 3.25 procent. Det misslyckades mitten-vänsterblocket att åstadkomma.
Sedan 2009 har israeliskt koalitionsbyggande efterliknats svenskt utifrån att man har haft tydligt block. Åtskilliga försök har gjorts för att spräcka Netanyahus block utan att man lyckats. 

Konsekvensen av det har inneburit att medan de som röstar på Netanyahu kanske motsvarar en fjärdedel, eller en tredjedel när det omvandlas i faktiska mandat, har han alltid nästan fått 50 procent i och med att han kan räkna in de ultraortodoxas stöd som adderar ytterligare 10-15 procent.
Den sidan som inte representeras av Netanyahu innehåller allt från vänster, mitten, höger, arabiska till islamistiska partier och har haft problem med att ställa upp med ett liknande, enat, block.
Det försök som gjordes till just detta var resultatet av den regering som bildades i mitten av 2021. Det blocket bestod av åtta partier varav sju av dessa partier gick på val att inte sitta med Benjamin Netanyahu. Två-tre partier som ingick i koalitionen var höger-centerpartier. Deras väljare straffade dem sedermera när det blev val 2022. Två partier på gränsen till upplösning och ett parti är upplöst.
 
I upptakten till valet skrevs det mycket om att Netanyahus block skulle få/inte skulle få parlamentarisk majoritet. Få resonemang kretsade kring huruvida sittande regering skulle kunna åstadkomma parlamentarisk majoritet. Därför att det sågs som en omöjlighet.

Det politiska kommentatorerna lade tyngdpunkt vid var centrerat kring Netanyahu. Dennes möjlighet till parlamentarisk majoritet i förhållande till oppositionens chans till att blockera densamme från att få parlamentarisk majoritet.
Det säger en del om personen och statsmannen Benjamin Netanyahu. Kanske säger det framförallt en del om israelisk politik. 

Utländsk media och mellanösternvetare tenderar alltför ofta också att falla in i monotona mönster som analyserar israelisk politik utifrån Netanyahus förtjänster och brister. 
Ändå så missar analytiker och självutnämnda experter ofta orsak och verkan i israelisk politik som egentligen tar utgångspunkt i en rad frågeställningar.

Analyserna är bristfälliga så länge de inte går på djupet och kompletterar med en analys dels om hur det israeliska valsystemet fungerar men också om de positionsförflyttningar som görs och gjorts i andra länder.  Med andra ord: Avsaknaden av ett sammanhang. 

Svaren på relevanta frågor som kan ge heltäckande bild av det israeliska valet 2022 har lysts med sin frånvaro. Frågor som: 

Hur har riksdagsspärren ändrats? 

Vilka partier har dragit nytta av riksdagsspärren ändrats?  

Vilka partier har tagit skada?

Hur har det påverkat, och påverkar, koalitionsbyggande i Israel?

Om en positionsförflyttning (vilket inte alls är en självklarhet) har skett i Israel, hur står sig denna i komparativ politik jämfört med andra länder, exempelvis i Väst- och Östeuropa?






Bokslut II

Från första juli i år tills åtminstone när detta skrivs heter Israels premiärminister Yair Lapid. Och han har koppling till Sverige. 

 
Yair Lapid tog i sin tur tillfälligt över premiärministerposten från Naftali Bennett. Lapid gjorde politisk entré 2012. 
 
Yair Lapid föddes 1963 och är son till Tommy Lapid och Shulamit Lapid.  
Tommy Lapid var bland annat justitieminister och partiledare för ett sekulärt parti kallat Shinui. Yair Lapids mamma var en av grundarna till tidningen Ma’ariv. 
 
Yair Lapid gjorde sig främst känd som programledare i teve under många år. 
2012 grundade han sitt parti, Yesh Atid (det finns en framtid), som likt hans fars parti också är sekulärt.  

Yesh Atid har varit mycket framgångsrikt och ofta varit största parti vid sidan av Likud.  
 
Yair Lapid har haft olika roller i olika regeringskonstellationer. Under Benjamin Netanyahu var han finansminister. De senaste åren har han vägrat tjänstgöra under Netanyahu och gått i opposition. Under 2021 blev Yair Lapid utrikesminister i Naftali Bennetts regering.  
 
Tidigare i år berättade Yair Lapid hur hans far, som 13 årig pojke räddades i ghettot av Raul Wallenberg.  

Mycket rörande berättade Yair Lapid om att det i hörnet vid Raul Wallenberg Street i Tel Aviv står en bronsstaty på en man.  

Statyn föreställer en lång, smal man som står mellan två stenblock. Mannen sträcker ut sin hand som om att han vill hindra något. Denna man är Raul Wallenberg.  

Den är där på initiativ från Tommy Lapid, som finansierade det själv och övertygade myndigheterna att ställa ut statyn.  

Det var Tommy Lapids sätt att säga tack till Raul Wallenberg berättade Yair.  
 
Tommy Lapid glömde aldrig mannen som bevisade för honom att även i det största mörkret kan man hitta det goda. 
Tommy Lapids son, Yair, är alltså numera Israels premiärminister.  

När Yair Lapid träffade svenska representanter i Israel citerade han Eli Wiesel som en gång sade: ”Motsatsen till hat är inte kärlek. Motsatsen till hat är likgiltighet.” 
Dessa rader är utmärkta för att kort summera Yair Lapid.  

Yair Lapid är mannen som bröt Benjamin Netanyahus tolvåriga maktinnehav. Han gjorde det genom att inte vara just likgiltig.  
Lapid orkestrerade på ett imponerande sätt en samlingsregering bestående av åtta partier.  

Partierna, från israeliska vänstern, mitten, israeliska högern och ett islamistparti hade inte mycket gemensamt. Om det nu hade något som helst gemensamt. Man ville alla föra Israel framåt och bortom oändligt kaos.  

Lapids parti, blev näst störst i det senaste israeliska valet. Trots det släppte man fram Naftali Bennett, en partiledare som fick blott sex procent av väljarnas röster som först ut på premiärministerposten i vad som var tänkt mynna ut i ett roteringsavtal.  

Lapids parti var dubbelt så stort som Bennetts parti. Yair stegrade åt sidan och lät Naftali Bennett bli premiärminister för att Israel skulle få ett regeringsdugligt styre.  

Nu höll denna konstellation knappt ett år. Dess fall var en kombination av en stridslysten opposition och bristen på insikt hos vissa partier att man nu styrde landet och inte var förpassat till evig opposition.

Den kortlivade regeringen hade politiska framgångar. Den största framgången kan dock ha varit insikten att man kan arbeta tillsammans, och representera samhällets alla sektorer oavsett om det är en ideologisk avgrund mellan representerande partier och att motsatsen (ideologiskt liknande partier) inte alltid är att föredra.


 

Bokslut

 

2022 går mot sitt slut. Mycket har hänt som påverkar Israel men också de svensk-israeliska relationerna. De veckor som är kvar av året kommer jag blicka tillbaka.

När vi summerar 2022 är det oundvikligt att inte börja med kriget i Ukraina. Frågan dyker upp då och då över hur Israel positionerat sig mellan Ryssland och Ukraina och varför. 

Israel har intagit ett medvetet och balanserat förhållningssätt till kriget i Ukraina. Innan ni ondgör er över min formulering så låt mig redogöra för hur jag tänker. 

Israel har officiellt fördömt den ryska invasionen och varit del av resolutioner som censurerat Ryssland. Man har bidragit med ansenlig mängd av humanitär assistans till Ukraina, inkluderat ett fullt fältsjukhus men inte militär hjälp. 
Israel har också tjänstgjort som oväntad medlare när få andra kanaler fanns tillgängliga. Den religiöst observerande premiärministern Naftali Bennett och Ukrainafödde Zeev Elkin reste till och med på den judiska shabbaten för att träffa Vladimir Putin då de ansåg det vara en fråga om liv och död.

Detta till trots har kritiken mot Israel till stor del utgått från att landet inte varit tillräckligt stödjande gentemot Ukraina. Det är i mitt tycke lite märkligt. 
När kriget först bröt ut förkunnade USA att man inte skulle skicka trupper för att försvara Ukraina, därmed påverka Ukrainas enskilda öde men i förlängningen undvika ett potentiellt världskrig.  
Amerikanerna vägrade att bistå Ukraina med flygplan eller till och med tillåta andra stater göra det. USA vägrade att införa en flygförbud zon över Ukraina, eller att utföra cyberrepresalier mot Ryssland, ett mindre eskalerande och icke dödligt svar.

Europa vägrade att skära ned på energiimporter från Ryssland. Många av de som riktade kritik mot Israels balanserande mellan Ryssland och Ukraina hade inget problem med dessa beslut.

De amerikanska och europeiska positionerna var uttänkta, kalibrerade och lämpliga. Strategiska nödvändigheter tvingar alla stater att ta kyliga kalkyleringar om vad de kan göra respektive inte kan göra. 

Israel har också kritiska strategiska intressen på spel i Ukrainakrisen. 

Både Ryssland och Ukraina har stora judiska befolkningar, vars välmående och band till Israel, inkluderat friheten att flytta till Israel, är av främsta betydelse.
Ryssland har bistått Iran med nukleära reaktorer tidigare och kan göra så ännu en gång med färre restriktioner. Landet är en viktig aktör i de nukleära förhandlingarna. Dess villighet att fortsätta köpa överskott av iranskt höganrikat uranium har fram tills nu varit en kritisk komponent i ansträngningarna till att hålla tillbaka Irans nukleära program.

Ryssland kan aktivera sitt sofistikerade luftförsvarssystem i Syrien när de känner för det, vilket komplicerar Israels ansträngningar att förhindra uppbyggandet av iransk närvaro där och överföringen av avancerade vapen till Hezbollah.

Sammanfattningsvis har Israel haft skäl till en balanserad hållning även om man tvingas medge att det på ett moraliskt plan varken är rätt eller lätt alla gånger. 


Sida 1 av 26

Kategorier

Fler artiklar