Så här i juletid brukar det dyka upp artiklar om Betlehem och de arabisk-palestinska flyktingarna, vilka i dag utgör 5,5 miljoner registrerade hos UNRWA. Men, 1949 var det 726 000 arabiska flyktingar som FN ansåg vara officiella flyktingar ur kriget som araberna själva hade startat då de anföll judarna.

Med tanke på FN:s något kyliga Israelrelation är det dock en siffra som kräver en närmare granskning. Med andra ord: hur många genuina flyktingar handlade det egentligen om?

I slutet av 1800-talet börjar allt fler judar flytta till det osmanska området, Palestina. De köper mark (ofta svårbrukbar och till ockerpriser) och bygger nya blomstrande samhällen, som i sin tur lockar muslimer från hela norra delen av Afrika, hela Mellanöstern, sydöstra Europa och mellersta Asien. Varför då?

Jo, för där judarna bosatte sig, där de kultiverade jorden och där de byggde städer och samhällen – där fanns det arbete. Judarna betalade högre löner och gav bättre arbetsvillkor och bättre sjukvård (vilket inte funnits alls innan), och detta gav den muslimske invandraren möjlighet att kasta oket av förtryck från det feodala samhälle som då (och nu) rådde i deras egna hemorter.

Ett bra exempel är dagens moderna stad Rishon LeTzion, som 1882 byggdes av några tiotal judiska familjer. Dessa följdes snabbt av hundratals familjer från Egypten, som bosatte sig runt omkring det nya samhället.

Där rök myten om den stora ursprungsbefolkningen!

När det brittiska mandatet för Palestina sedan skapas 1920 var det som ett judiskt land. Alla andra mandat i Mellanöstern var arabiska och muslimska. Britterna skulle uppmuntra judisk invandring till Palestina, men försvårade den i stället genom att kraftigt begränsa den, speciellt under Tysklands nazistperiod, men även fram till 1948.

Vad britterna dock inte begränsade var den muslimska invandringen; den till och med uppmuntrades, eftersom britterna inte ville stöta sig med den oljerika muslimska världen. Skillnaden var att den judiska invandringen var legal och dokumenterad, medan den muslimska invandringen var illegal och odokumenterad.

1939, strax innan helvetets portar öppnade sig helt för den judiska världen, sade Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain till sitt kabinett: ”Om vi måste förolämpa en sida, låt oss förolämpa judarna snarare än araberna.”

Där rök myten om britternas välvilliga inställning till det judiska Palestina!

FN:s flyktingsiffra på 726 000 araber är alltså problematisk av flera orsaker.

Det skulle visa sig att 170 000 av dessa var oregistrerade ”invandrare” med hemorter på annan plats; tiotusentals var nomader utan fast boplats och därmed inte flyktingar i ordets rätta bemärkelse; därtill registrerade sig flyktingar flera gånger, i olika flyktingläger, för att få fler matransoner; flyktingar som avlidit rapporterades inte; om en flykting flyttade ströks inte namnet från listan; och bedrägeri och korruption var mycket vanligt bland tjänstemännen i lägren.

Men det slutar inte där. FN hade totalt drygt 1,1 miljoner registrerade personer i behov av flyktinghjälp eftersom dels även lokalbefolkningen runt flyktinglägren registrerade sig som flyktingar för att höja sin egen levnadsstandard, dels människor från när och fjärran lämnade sin hem för ett bättre liv i lägren.

Summa sumarum är att det ursprungligen handlade om cirka 350 000 arabiska flyktingar – maximum. Alltså mindre än hälften av antalet judiska flyktingar från arabvärlden.

Där rök myten om om den arabisk-palestinska flyktingfrågan!

Det passar därför att avsluta med ett citat ur George Orwells bok, 1984: ”Krig är fred, frihet är slaveri, ignorans är styrka.”

Och jag vilja tillägga: lögn är sanning. God jul!

Christina Toledano Åsbrink
Israeldebattör och licensierad guide

Israelkommentar publicerad i Världen idag 17 december 2020

Fler artiklar