Mattias Irving och Anna Ardin har rätt. Man ska inte stå tysta inför förtryck. Det gör kyrkomötets Israelbeslut ännu mer förbryllande skriver Vänskapsförbundet Sverige Israel i en replik.

Det hedrar Mattias Irving och Anna Ardin att de har insikt i att Israel fyller en specifik roll inom judendomen och det judiska livet. Det är en viktig signal efter en av debattörernas mycket olyckliga tweet som väckte anstöt hos den judiska gruppen förra året.

Den som verkligen vill förstå kyrkomötets beslut vet att beslutet som sådant inte går att frikoppla från kontext, historia och arv. När kristna i Mellanöstern massakreras, förföljs och dödas för sin tro i dussintals stater utan att kyrkan tar något initiativ liknande det man föreslår nu, hur kan judiska organisationer inte uppfatta det som en kampanj med antisemitiska drag mot staten Israel?

Ska judiska organisationer frikoppla detta initiativ från det faktum att det kommer just från kyrkan? Just från en luthersk folkkyrka där Martin Luthers grova antisemitism har spelat en betydande roll både för kyrkans utveckling och dess relation till det judiska folket?

Debattörerna har rätt i att man inte ska stå tysta inför ett förtryck. Det går dock inte komma runt det faktum att kyrkomötets beslut handlar mer om agitation mot Israel och den judiska staten än genuin välvilja mot kristna, eller mot Palestina och palestinier.

Mattias Irving, Anna Ardin och kyrkomötet står handfallna och svarslösa inför det faktum att mellan 50.000-80.000 kristna har mördats i Nigeria. Kan det ha att göra med att det inte är juden eller israelen som är förövaren?

Man står handfallna och svarslösa inför det faktum att personer i det palestinska flyktinglägret Ein El Hilweh (Libanon) inte kan få ett riktigt arbete därför att i Libanon är det emot lagen för en palestinier att äga egen egendom, ett företag, gå på universitet eller att finna arbete inom en rad områden. Man kan som palestinier inte bli medborgare i Libanon för man måste bibehålla sin flyktingstatus för att bekämpa Israel till varje pris. Om det inte är Hafrada så vet jag inte vad som är.

Irving och Ardin skriver att diskrimineringen av palestinier har en alldeles egen dynamik. Exemplen ovan visar tydligt att så inte är fallet. Skillnaden mellan Israel och andra omkringliggande länder där palestinier förtrycks är att det finns fler journalister på plats i Israel än vad det finns i hela Sydamerika. Att rapportera om palestiniernas öde är en betydligt enklare uppgift än om så skulle vara fallet i någon av de andra miljöerna.

Hur olidligt förtryck av grupper än må vara ska man akta sig för att monopolisera. Kyrkomötets, Irvings och Ardins hållning visar dock att själva beslutet handlar mer att vara emot någon och något, snarare än att vara för någon och något. Den inställningen kan vara den värsta fienden för de som verkligen strävar efter fred och samexistens.

Martin Blecher
Generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Detta var en replik på Mattias Irving och Anna Ardins artikel i Svenska Kyrkans tidning

 

Fler artiklar