För någon vecka sedan deltog jag i en konferens i Wien med 150 forskare från hela världen, från teologi till juridik och medievetenskap;An End to Antisemitism!

Rapporterna var nedslående – antisemitiska hatbrott ökar. Man talar om ”den nya antisemitismen”. Det betyder inte att den "gamla antisemitismen", det vill säga att man angriper judar för att de är judar, inte finns kvar. Bara gångna veckan såg vi hur den framgångsrike filmskaparen Ruben Östlund talade om det judiska inflytandet i Hollywood som ett problem.

En nazistvideo med 80 namn på svenska judar spreds nyligen på nätet, en lista som säkert onda krafter kan utnyttja. En professor berättade i Wien om närmare 400 000 texter på internet med antisemitiska åsikter. Och på europeiska gator kan man ropa: Hamas, Hamas – judarna till gaskammaren!

I Sverige flyttade antisemitismen upp till en helt ny nivå med brandattentatet mot synagogan i Göteborg, som utfördes av personer från Palestina och Syrien.

Vad är då den nya antisemitismen? Den har bredare förankring än den traditionella höger­extrema; vänstern, de höger­extrema och islamister kan enas. Det andra nya är att den oproportionerligt kritiserar just Israel.

2016 antog bland annat Europa­parlamentet en ”working definition” av antisemitism: Anti­semitism innebär en särskild syn på judar som kan uttryckas i judehat och retoriska eller fysiska angrepp på judar, deras egendom eller deras institutioner.

Och detta har direkt med oproportionell kritik av Israel att göra. Under definitionen förklarar man: ”Manifestationer kan inkludera att man angriper staten Israel, sedd som ett judiskt kollektiv.” Vad Israel gör är enligt den logiken alla judars ansvar.

Enligt definitionen blir antiisraelisk politik antisemitisk när regeringen negativt särbehandlar Israel. Därför är det så grovt att Margot Wallström utan grund talat om ”utomrättsliga avrättningar” i Israel; hon och Hult­qvist har fått palestinska ordnar.

Israel gör förstås inte allting rätt. Problemet blir dock särbehandlingen: När man kritiserar Israel och kallar det en apartheidstat medan man håller tyst om till exempel Nordkorea, Iran eller Kina, som avrättar människor på löpande band.

Därför är det också grovt när tidigare ärkebiskopskandidaten Anna-Karin Hammar uppmanar till BDS – bojkott, desinvestering och sanktioner mot varor från de så kallade ockuperade områden. Syftet är att få företag att låta bli att investera i just Israel, och införa sanktioner mot israeliska varor. Men när kritiserade Svenska kyrkan Nordkorea, eller när startar Sveriges Kristna Råd ett följeslagarprogram i Iran eller Kina? Är det inte märkligt att just kristna fortfarande har så svårt för just judar och Israel? Det antisemitiska hatet är irrationellt, och dessvärre är kyrkan historiskt sett den största boven.

Den dubblering av antisemitiska incidenter vi sett i Sverige de senaste tio åren hör ofta ihop med händelser i Israel. Svenska judar angrips för vad Israels armé gör, och svenska medier ger sällan båda sidor av vad som händer. Ship to Pyongyang låter nog vänta på sig. Men antisemitismen i Sverige, en negativ särbehandling av Israel just för att den kopplas till judar, finns både i politiken, kyrkan och bland pöbeln. Och frågan är om inte de förstnämnda bär det största ansvaret.

Anders Gerdmar

Gästkrönika publicerad i Världen idag 9 mars 2018

Fler artiklar