”De som inte minns historien är dömda att upprepa den”, är en ofta citerad maxim. Den är verkligen sann när man jämför omvärlden kontra Adolf Hitler för 80 år sedan och omvärlden kontra Iran idag.

Likheterna mellan nazisterna och dagens iranska ledarskap är slående. Nazityskland var en nation med ambitionen att med vapenmakt underlägga sig Europa och frambringa ett tusenårigt rike där man skulle regera, och samtidigt var man fast beslutna att utplåna ett helt folk: judarna.

Den nuvarande iranska regimen drivs av ambitionen att härska över Mellanöstern, och man anser sig utvalda av historien att bereda vägen för ett islamiskt paradis, och att därvid förinta den judiska staten Israel.

Adolf Hitler stack inte under stol med sina planer för judarna utan skrev öppet om dem i sin bok Mein Kampf. Ändå slog stora delar av omvärlden dövörat till. Irans ledare sticker inte under stol med sin ambition att förinta Israel. Minst en av ledarna har öppet förklarat sin beundran för Hitler. Ändå slår stora delar av omvärlden dövörat till.

I omvärlden var den dominerande inställningen att låta Hitler vara. Han hade visserligen i många år flagrant brutit mot villkoren i fredsfördraget efter första världskriget och kraftigt upprustat Tyskland. Hösten 1938 träffade Englands premiärminister Neville Chamberlain Hitler i München, och återvände glatt med en skriftlig försäkran från Hitler att han inte hade några ambitioner att behärska Europa. Denna försäkran skulle innebära ”fred i vår tid”, enligt Chamberlain. Flera var skeptiska, och det visade sig förfärande snabbt att Hitlers försäkran inte var värd pappret den var skriven på. Chamberlain efterträddes av en politiker som var populär bland folket men hjärtligt illa omtyckt av många andra politiker, även inom sitt eget parti. Han hade länge förklarat att han inte litade på Hitler, men av dem som ville tro på Hitlers goda vilja kallades han öppet för krigshetsare. Tyskland var en stor handelspartner, och många valde därför att ignorera hotet från Hitler och hans uttalade planer att utrota det judiska folket. ”Krigshetsaren” hette Winston Churchill.

I omvärlden har den dominerande inställningen varit att låta Iran vara. Det iranska ledarskapet har visserligen i många år flagrant brutit mot IAEA:s villkor för insamlandet av anrikat uran av den art som behövs för kärnvapen, och gjort just dessa förberedelser. 2012 träffade USA:s president Barack Obama ett avtal med Iran, som försäkrade att de inte hade några ambitioner att behärska Mellanöstern eller skaffa kärnvapen. Detta avtal kallades ”historiskt” av Obama, och utlovades innebära fred i Mellanöstern för överskådlig tid. Flera var skeptiska, och det visade sig nästan genast att avtalet inte var värt pappret det var skrivet på. Obama efterträddes av en politiker som var populär bland folket men hjärtligt illa omtyckt av många andra politiker, även inom sitt eget parti. Han förklarade från början att han inte litade på Iran, men av dem som ville tro på mullornas goda vilja kallades han öppet för krigshetsare. Iran är en stor handelspartner, och därför väljer många att ignorera hotet från mullorna och deras uttalade planer att utrota den judiska staten Israel. ”Krigshetsaren” heter Donald Trump.

Framför allt Europa framstår i sammanhanget som en kontinent av krämare, och ingen mer än Sverige, som hårdnackat har motsatt sig de sanktioner som belades på Irans ekonomi. Orsaken stavas pengar, och Sverige har kraftigt ökat sin handel med Iran sedan år 2000. Det var möjligen ett av de skamligaste ögonblicken i modern svensk politik när kvinnliga ministrar med breda leenden stod på kö i niqab för att få handla mera med den repressiva diktaturen.

När det värdelösa avtalet skrevs mellan USA och Iran 2012 frigjordes miljarder dollar för Iran, pengar som dock inte har gått till folkets levnadsstandard utan kraftigt ökat Irans förmåga att föra krig via ombud mot Israel och ligga bakom det mesta som sker i terrorväg, inte bara i Mellanöstern.

Det stod klart att Iran inte efterlevde ens de tandlösa villkoren i avtalet, och till slut drog sig USA ur avtalet och återinförde sanktioner. Dessa sanktioner slår hårt mot Irans ekonomi och terrorfinansiering, och det är en desperat och ursinnig iransk regim vi nu ser slå vilt omkring sig för att provocera fram en militär reaktion från USA. När Iran för några dagar sedan sköt ner en amerikansk drönare stod kriget för dörren, men Donald Trump valde att inte svara militärt och slå ut de iranska missilbatterierna. Dels ansåg han att cirka 150 iranska dödsoffer vore ett oproportionerligt svar, och dels har han ingen tanke på att låta Iran diktera USA:s aktioner. Så i likhet med Churchill är han knappast någon krigshetsare, däremot en politiker som har förstått att eftergiftspolitik mot aggressiva diktatorer aldrig är en väg till fred, utan styrka är det enda sådana förstår och respekterar.

USA:s president Donald Trump har förmodligen så många fel att de skulle kunna fylla en bok. Det hade Winston Churchill också. Men Churchill var rätt person på rätt plats vid rätt tidpunkt, det är odiskutabelt. Detsamma kan sägas om Ronald Reagan, som genom att visa styrka och inte efterlåtenhet fick Sovjetdiktaturen att slutligen kasta in handduken. Och när det gäller Mellanöstern, Israel, och hotet från Irans mullor, kommer troligen detsamma att kunna sägas om Donald Trump.

Churchill gav för övrigt ett berömt citat om demokratin, som han sa var den sämsta styresformen – bortsett från alla andra. Man skulle kunna överföra det till USA i nutid och säga att Donald Trump nog är den sämsta presidenten – bortsett från alternativet. En Hillary Clinton vid presidentposten hade helt säkert fortsatt med Obamas eftergiftspolitik, samtidigt som hon fortsatt pressa Israel till eftergifter som de aldrig kan gå med på utan att äventyra landets säkerhet. En situation med ett isolerat Israel, där USA gör gemensam sak med Europa och omvärlden och frånkänner Israel rätten till sina heliga platser, vore en mardröm och ett recept för krig.

Liksom de iranska mullorna sökte Adolf Hitler skaffa atomvapen. Det är nästan för hemskt att tänka på vad som hade hänt om han hunnit före USA. Han hade utplånat London som sin första åtgärd, Förintelsen hade fullbordats, och Europa och stora delar av världen hade hamnat under naziststöveln. Utsikterna om Irans ledare uppnår kärnvapenkapacitet är likaså förfärande. Man har redan tydligt förklarat sina avsikter mot den judiska staten, och även resten av länderna i Mellanöstern fruktar Irans stormaktsambitioner och håller i hemlighet på Israels och USA:s försök att förhindra att Iran lyckas.

Det Europa som nästan blev det judiska folkets grav, har utsökt tydligt visat att man inte bryr sig om den judiska statens säkerhet och det dödliga hot som kommer att hänga över landet om högst ett tiotal år. Endast ett USA som förstår Israels situation, som står med Israel och som för en fast politik mot mullorna i Iran kan desarmera den tidsinställda bomb som redan tickar och hotar hela Mellanöstern, och resten av världen.

Bengt-Ove Andersson 
Vice ordförande i Vänskapsförbundet Sverige-Israel, Västra Mälardalen

Fler artiklar