När utrikesminister Margot Wallström (S) i dag rullar ut röda mattan för sin iranske kollega, Javad Zarif, är risken överhängande att ambitionen om samförstånd väger tyngre än det förakt för människovärdet som gästen genom sin maktutövning ger uttryck för, skriver Lars Adaktusson (KD).

När regimen i Iran beslagtar utländska fartyg i Hormuzsundet, när samma regim ökar anrikningen av uran i strid mot det internationella kärnteknikavtalet, ger det anledning till oro. För USA och stora delar av västvärlden ställs relationerna till den iranska regimen på sin spets, utökade sanktioner övervägs och globalt tilltar osäkerheten. I den situationen väljer den svenska regeringen att välkomna Irans utrikesminister till Sverige.

Trots tidpunkten och omständigheterna ses besöket som okomplicerat, mindre komplicerat än att ge besked om huruvida vårt land ska medverka till att säkerställa fri sjöfart och säker passage i Hormuzsundet. Förslaget om en internationell skyddsstyrka i Persiska viken har stöd av länder som Storbritannien, Danmark, Frankrike och Nederländerna, men den svenska regeringen kan inte bestämma sig. Detta trots att ett av de fartyg som beslagtagits är det svenskägda Stena Impero.

Värderingar har betydelse

Diplomati och samtal är centrala delar av en trovärdig utrikespolitik, men det är även värderingar, människovärde och mänskliga rättigheter. När utrikesminister Margot Wallström (S) nu rullar ut röda mattan för sin iranske kollega, Javad Zarif, är risken överhängande att diplomatin kolliderar med värderingarna. Att ambitionen om samförstånd väger tyngre än det förakt för människovärdet som gästen genom sin maktutövning ger uttryck för.

I dagens Iran är regimkritiker, kvinnor och minoritetsgrupper som exempelvis HBTQ-personer utsatta för ständig och systematisk diskriminering. Det är tungt att behöva konstatera, men inte i något avseende går det att säga att Iran är på väg åt rätt håll när det gäller mänskliga rättigheter och demokrati. Tvärtom tycks de styrande i Teheran, inklusive de som beskrivs som reformvänliga, snarast ha utnyttjat tillkomsten av det internationella kärnteknikavtalet för att öka det inhemska förtrycket.

Larmrapporter från Amnesty International och andra människorättsorganisationer vidimerar den bilden. Slutsatsen är att situationen stegvis försämras och att ingen ljusning finns i sikte. Parallellt blir listan över offer för den iranska regimens människorättsbrott allt längre. Även tillämpningen av dödsstraffet har skärpts, sedan 2015 har antalet avrättningar ökat med nära 40 procent.

Tillåts inte försvara sig

En av dem som i dag har en dödsdom hängande över sig är den tidigare forskaren vid Karolinska Institutet, den svenske medborgaren Ahmadreza Djalali. Fallet har sedan april 2016, när han fängslades i Teheran, fått stor internationell uppmärksamhet. Enligt såväl Amnesty som oberoende FN-experter är de spionanklagelser som riktas mot Djalali grundlösa. Trots detta, trots dödsdomen, har han inte fått försvara sig i domstol, vilket med alla mått mätt är fullständigt oacceptabelt.

Om inte av andra orsaker måste Ahmadreza Djalali friges av humanitära skäl. Detta är dock ett begrepp som helt saknas i den iranska regimens så kallade rättsskipning. Revolutionsdomstolarna är politiskt dirigerade och när domar avkunnas sker det för att statuera exempel och sprida skräck i den del av befolkningen som vänder sig mot ayatollornas diktatoriska styre.

Detta tycks vara strategin även när det gäller regimens behandling av Irans kristna befolkning. Antalet kristna i Iran har ökat kraftigt de senare tio åren, från uppskattningsvis 10 000 till över 350 000 idag. Uppenbarligen är det en utveckling som oroar den islamiska republikens styrande, vilket tar sig uttryck i fängslanden, förföljelse och trakasserier, i synnerhet av kristna konvertiter.

Kravlöshet fel väg

Att den iranska regimen genom internationellt besöksutbyte tillåts putsa på sin fasad och därigenom förebygga kritik är mot den här bakgrunden fullständigt oacceptabelt. Kärnteknikavtalet är angeläget, men försöken att rädda överenskommelsen får inte ske till priset av eftergivenhet och politisk tystnad inför regimens förtryck av den egna befolkningen. Att inte koppla frågan om Irans kärnteknikprogram till tydliga krav på mänskliga rättigheter var ett allvarligt misstag från början – och är det även i dag.

På motsvarande sätt är det ett misstag att utveckla relationerna till Iran utan att ställa krav på ett erkännande av Mellanösterns enda demokrati, Israel. Den iranska regimen är sedan länge en av världens främsta finansiärer av internationell terrorism. Terrororganisationerna Hamas och Hizbollah, vars uttalade mål är att utplåna staten Israel, tillhör de största mottagarna av det iranska ”biståndet”.

Det är med andra ord inte vem som helst som nu ska tas emot i Arvfurstens palats och riksdagshuset. Javad Zarif är en av de ansvariga beslutsfattarna i ett politiskt styre som avrättar oskyldiga, aktivt understödjer terrorism och begår allvarliga folkrättsbrott i ett blodigt krig i Jemen. Den regim som den iranske utrikesministern hänfört tjänar är en av världens värsta och mest hårdföra diktaturer, i sig det allvarligaste hotet mot säkerhet och fred i Mellanöstern.

Det är den dystra sanningen; om den svenska regeringens gäst och om ett alls icke okomplicerat besök.

Lars Adaktusson 
riksdagsledamot (KD), utrikespolitisk talesperson

Debattartikel publicerad i GP 20 augusti 2019

Fler artiklar