Kanske är det inte endast Israels politik som förhindrar och försvårar en fredlig lösning av konflikten? Det vore eftersträvansvärt med lite ny intellektuell spänst när konflikten analyseras, skriver Lisa Abramowicz och Ulf Öfverberg i en replik.

Israel vann sexdagarskriget 1967. Alternativet hade varit en undergång av den unga judiska staten, bara 22 år efter Förintelsen. Månaderna efter kriget hoppades den israeliska regeringen på att arabstaterna skulle söka fred i utbyte mot att Israel drog sig tillbaka från området de erövrat i kriget. Arabstaternas svar på dessa förhoppningar blev det famösa beslutet i september 1967 i Khartoum om de tre nejen: nej till erkännande av Israel, nej till förhandlingar med Israel och nej till fred med Israel. Detta historiska faktum och flera andra utelämnar professorerna Ove Bring, Said Mahmoudi och Pål Wrange i sin mot Israel kritiska artikel den 11 juni.

Deras kritik fokuseras helt på att Israel inte avslutat ockupationen. Arabstaternas och de palestinska ledningarnas agerande finns inte med i deras analys. Det är som om Israels agerande helt sker på egen hand i ett politiskt vakuum. De ignorerar de FN-resolutioner som inte stödjer deras argumentation och de nämner inte de israeliska förslag som funnits om fred som samtliga avvisats av de palestinska ledningarna.

Åren 2000, 2008 och 2014 är år då de palestinska ledningarna avvisat fredsförslag som Israel accepterat. Till dessa kan läggas åren 1979, 1993, 1994, 2000 och 2005. Det var år då Israel ensidigt dragit sig tillbaka från ockuperade områden eller slutit separata fredsavtal som med Egypten och Jordanien.

Professorerna utgår ifrån FN:s generalförsamlings delningsplan från 1947. Men de avstår från att nämna att arabstaterna såväl som den palestinska ledningen kategoriskt avvisade delningsplanen. Sannolikt skulle det idag ha funnits en palestinsk stat vid sidan av Israel, om arabsidan hade fattat ett annat beslut då.

Vi tillstår givetvis att olika israeliska regeringar inte alltid bidragit till en situation som gynnat freden. Även Israel har inrikespolitiska krafter – som i alla andra demokratier – som är nationalistiska och inskränkta. Bosättningarna är ett hinder på vägen mot ett fredsavtal, men inte ett oöverstigligt hinder. Det vore ohederligt att inte också nämna övriga hinder: bristen på demokratiska strukturer i de palestinska områdena, den utbredda korruptionen, nepotismen, helt enkelt avsaknaden av ett rättssamhälle med respekt för mänskliga rättigheter. Och sist men inte minst, den palestinska ledningens uppmuntran och stöd för hets och uppvigling som gör att terrorn mot israeler fortsätter. En ekonomisk och social infrastruktur som uppmuntras av bland annat svenskt generöst bistånd till Palestina.

Tystnaden i professorernas artikel om Hamas är också talande; den rasistiska och fundamentalistiska terrororganisation som styr Gaza sedan 10 år och som initierat tre krig mot Israel, sedan landet utrymde Gaza 2005.

Tystnaden är också kompakt om resolution 242, antagen av FN:s säkerhetsråd i november efter sexdagarskriget 1967.

Resolutionen skapade principen ”land för fred”; Israels tillbakadragande från de områden de ockuperade efter 1967 var inte villkorslöst, det var land för fred. Israel är inte enligt resolution 242 skyldig till att dra sig tillbaka ensidigt och utan villkor. Israel är endast skyldigt att dra sig tillbaka från områdena om arabstaterna ingår en fred med Israel. 242 uppmärksammar Israels säkerhetsbehov och erkännandet av det internationella samfundet att kriget 1967 var ett försvarskrig.

Sanningen är att ockupationen fortfarande pågår 50 år efter 1967 inte för att Israel vill styra över de palestinska områdena utan för att en rad av fredsförhandlingar – i vilka Israel eftersträvade erkännande och säkerhetsgarantier i gengäld för skapandet av en palestinsk stat i Gaza och på Västbanken – har misslyckats så här långt.

Ett tillbakadragande av de israeliska trupperna kommer endast att ske när ett avtal mellan palestinska myndigheten och Israel undertecknats där Israels säkerhet och erkända gränser garanteras. Det är något som de palestinska ledningarna hitintills avvisat. Samtidigt har samtliga israeliska regeringar sedan 2000 uttalat sig för en tvåstatslösning.

Eftersom inget alls nämns om den palestinska sidans agerande och inställning kan man inte låta bli att fråga sig: avser professorerna att Israel borde dra sig tillbaka ensidigt – utan ett fredsavtal – från Västbanken och avsluta sin säkerhetspolitiska kontroll av Gazaremsan? Om ja, ligger det ju inte i linje med de resolutioner de själva åberopar. Dessutom har ju tillbakadraganden – som från södra Libanon 2000 och Gaza 2005 utan fredsavtal – hittills enbart visat sig leda till nya krig.

Med Hizbollah i norr och Hamas i söder är få israeler beredda på en ny krigsfront i öster också, med en president (Abbas) som suttit 12 år av sin 4-åriga mandatperiod.

Det vore eftersträvansvärt med lite ny intellektuell spänst när konflikten i fråga analyseras och diskuteras. Kanske är det inte endast Israels politik som förhindrar och försvårar en fredlig lösning av konflikten. Kanske finns det också andra omständigheter.

Kanske vi alla, inklusive professorerna, behöver uppdatera vår omvärldsanalys med hänsyn tagen till ovan nämna och andra omvärldsförändringar som skett sedan 1967: Irans stöd till terrororganisationen Hizbollah, det arabiska inbördeskriget mellan sunni och shia, de sönderfallande arabiska staterna, islamismens utbredning, terrorismen, avsaknaden av demokrati och den underutvecklade situationen i flertalet arabstater och biståndet som håller anti-demokratiska palestinska ledningar under armarna.

Först då kan vi kanske få en mer realistisk diskussion om möjligheterna för den fred mellan Israel och palestinierna som vi drömmer om.

Lisa Abramowicz
före detta generalsekreterare, Svensk Israel-Information

Ulf Öfverberg
ordförande Samfundet Sverige-Israel Stockholm

Debattartikel publicerad i SvD 12 juni 2017

Fler artiklar