Efter förra veckans besök i Iran vill jag sammanfatta några av intrycken. I den delegation från Europaparlamentet som jag ingick fanns ytterligare tio parlamentariker, representerande fem olika partigrupper och sju olika länder. Den politiska och åsiktsmässiga bredden var med andra ord betydande, vilket emellanåt märktes i prioriteringen av de frågor som togs upp med regimens företrädare.

Som ledamöter i Europaparlamentets utrikesutskott och underutskottet för mänskliga rättigheter genomförde vi besöket på inbjudan av den islamiska republikens parlament, majlis. I parlamentet mötte vi bland andra talmannen Ali Larijani, ordföranden i utskottet för nationell säkerhet och utrikespolitik, Alaeddin Boroujerdisamt ledamöterna i den parlamentariska gruppen för relationerna med Europa. I andra möten träffade vi bland andra ayatolla Khameneis utrikespolitiske rådgivare, Ali Akbar Velayati, biträdande utrikesministern Ali Sarmadi samt president Rouhanis politiska rådgivare, Masoumeh Ebtekar.

I samtliga möten poängterades från iranskt håll att JCPOA, det internationella kärnteknikavtal som landet ingått med USA, Ryssland och EU, borde leda till mer av handelsutbyte och utländska investeringar. Den iranska regimen anser att den i alla delar följer avtalet och att kvarvarande sanktioner bör lyftas. Samtidigt är det tydligt att osäkerheten växer i Teheran eftersom USA snarast drar i en annan riktning. Nyligen förklarade den amerikanske presidenten att JCPOA inte kommer att förlängas vid avtalets nästa kontrollstation i maj.

Hur det än blir med detta råder det ingen tvekan om att Iran är en av världens värsta och mest hårdföra diktaturer. Regimkritiker, minoritetsgrupper och kvinnor är utsatta för permanent diskriminering, ett förhållande som inte har förbättrats efter att kärnteknikavtalet ingicks för snart tre år sedan. Det är dystert att behöva konstatera, men inte i något avseende går det att säga att Iran är på väg åt rätt håll när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Tvärtom tycks de styrande i Teheran, inklusive de som i vissa sammanhang beskrivs som reformvänliga, ha utnyttjat de upptinade relationerna med omvärlden till att öka förtrycket mot den egna befolkningen.

Larmrapporter från Amnesty International och andra människorättsorganisationer vidimerar den bilden. Slutsatsen är att situationen stegvis försämras och att ingen ljusning finns i sikte. Parallellt blir listan över offer för den iranska regimens människorättsbrott allt längre. Tillämpningen av dödsstraffet har också skärpts, sedan 2015 har antalet avrättningar ökat med nära 40 procent.

En av de personer som idag har en dödsdom hängande över sig är den tidigare forskaren vid Karolinska Institutet, den nyblivne svenske medborgaren, Ahmadreza Djalali. Under Iranbesöket hade jag möjlighet att vid ett antal tillfällen ta upp hans fall med den iranska regimen. Direkt till ayatolla Khameneis rådgivare kunde jag överlämna en vädjan om omprövning av dödsdomen som undertecknats av medlemmarna av delegationen från Europaparlamentet.

Fallet Djalali har sedan april 2016, när han fängslades i Teheran, fått stor uppmärksamhet, såväl i Iran som i internationella medier. Enligt Amnesty International samt ett antal oberoende FN-experter är de spionanklagelser som riktas mot Djalali grundlösa. Trots detta, trots dödsdomen, har Ahmadreza Djalali inte fått försvara sig i domstol, vilket med alla mått mätt är fullständigt oacceptabelt.

Just detta, att inte få möjlighet att bemöta regimens anklagelser, upplever den fängslade KI-forskaren själv som djupt frustrerande. Det förklarade han när vi talades vid på telefon under mitt besök i Teheran. I samtalet berättade Djalali att han lever under svår press i fängelset, att han är deprimerad och har tappat i vikt. Med tanke på den undermåliga rättsprocessen och dödsdomen, som nyligen fastställdes av högsta instans, är det inte svårt att föreställa sig den ångest som plågar honom. Det gäller naturligtvis också hans hustru och två barn som bor och lever i Sverige.

Om inte av andra orsaker borde Ahmadreza Djalali självklart friges av humanitära skäl. Detta verkar dock vara ett synsätt eller ett begrepp som helt saknas i den iranska regimens så kallade rättsskipning. Revolutionsdomstolarna är politiskt dirigerade och när domar avkunnas sker det ofta för att statuera exempel och sprida skräck i den del av befolkningen som vänder sig mot mullornas djupt auktoritära styre.

Detta tycks vara strategin även när det gäller regimens behandling av Irans kristna befolkning. Antalet kristna i Iran har ökat kraftigt de senare tio åren, från uppskattningsvis 10 000 till över 350 000 idag. Detta är en utveckling som uppenbarligen oroar den islamiska republikens styrande, vilket tar sig uttryck i än mer av trakasserier och förföljelse av kristna, i synnerhet konvertiter.

Under vårt delegationsbesök i Teheran tog vi upp situationen för den kristna minoriteten med parlamentsledamöter och religiösa företrädare. Vi framförde också en protest mot de uppseendeväckande domar som nyligen avkunnades mot tre framträdande kyrkoledare. Det handlar om Victor Bet Tamraz, Amin Afshar Naderi och Hadi Asgari, som i början av februari dömdes till mellan 10 och 15 års fängelse för att ha ”missionerat och arbetat med husförsamlingar”.

Avslutningsvis; att den iranska regimen på senare år ostört har tillåtits putsa på sin fasad i internationella sammanhang och i kontakter med EU:s ledande företrädare är djupt beklagligt. Kärnteknikavtalet är i flera avseenden viktigt, men tillkomsten av överenskommelsen har skett till priset av politisk tystnad och eftergivenhet när det gäller den iranska regimens förtryck av den egna befolkningen.

Att inte koppla frågan om Irans kärnteknikprogram till tydliga krav på efterlevnad av mänskliga rättigheter var och är ett misstag. Likaså är det ett misstag att normalisera relationerna utan att ställa krav på ett iranskt erkännande av Israel. Den iranska regimen är idag är en av världens främsta finansiärer av internationell terrorism. Terrororganisationerna Hamas och Hizbollah, vars mål är att angripa och utplåna staten Israel, tillhör de största mottagarna av det iranska ”biståndet”.

De politiska ledare som säger sig ha avvecklat sitt lands kärnenergiprogram för att bidra till regional säkerhet är med andra ord det allvarligaste hotet mot stabilitet och fred i Mellanöstern.
Det är den dystra sanningen.

Lars Adaktusson
Europaparlamentariker (KD)

Publicerad på egna sidan 21 februari 2018

Fler artiklar