Det är ingen hemlighet att Sveriges nuvarande regering, som tillträdde för drygt tre år sedan, har haft ambitionen att bli en humanitär stormakt. Men ambition motsvarar inte alltid verklighet. Som en av sina första åtgärder för att uppnå stormaktsstatus erkände den nya regeringen 2014 en palestinsk stat, utan att först ha konsulterat riksdagen.
När utrikesminister Margot Wallström några veckor senare inbjöd de övriga nordiska regeringscheferna att följa Sveriges exempel blev det dock kalla handen såväl i Helsingfors och Oslo som Köpenhamn.
Men andra länder hade noterat markeringen. Fortfarande, tre år senare, vägrar den israeliska regeringen att träffa sina svenska regeringskollegor, och relationerna till såväl Washington som Moskva är ansträngda. Sverige är fortfarande ingen stormakt.
Men det fanns en tid när Sverige faktiskt kunde beskrivas som en humanitär stormakt. Året var 1947, när hela det internationella systemet stod i ett brytningsskede efter ett förödande andra världskrig och försökte att på nytt bygga upp internationella strukturer som kunde trygga världsfreden.
När den nya världsorganisationen Förenta nationerna (FN) grundades 1945, gällde en av de första utmaningarna framtiden för det brittiska mandatet i Palestina. Judiska överlevare från Förintelsen hölls fortfarande kvar i provisoriska uppsamlingsläger och förhindrades att ta sig in till deras förlovade hemland.
Löftet om ett judiskt hemland i Palestina hade bekräftats av Nationernas förbund (NF) redan 1922, men kunde aldrig förverkligas. För det judiska folket kostade detta internationella misslyckande miljontals liv. Ändå, när kriget var slut blev det fortfarande inget hemland för judarna utan enbart nya förhandlingar mellan världsmakterna.
Nationernas förbund hade misslyckats i sitt uppsåt att bevara världsfreden och fick läggas ner. Skulle även FN gå samma öde till mötes?
Liksom för föregångaren, NF, blev Palestinafrågan den första internationella kris som den nya organisationen FN fick ta ställning till. Antingen skulle man lyckas hitta en lösning till denna ödesfråga eller så sattes hela organisationens framtid på spel. Vem skulle klara av att leda detta svåra arbete?
Valet föll på den svenska folkrättsjuristen Emil Sandström. Efter ett förflutet bland annat som domare i Egypten i efterdyningarna av den brittiska kolonialperioden, hade han god kännedom om kulturen och språken i Mellanöstern, något som de allra flesta saknade vid den tiden.
Någon engelsman kunde inte komma ifråga med tanke på att landet nyss hade övergett sitt mandat. Men uppgiften var närmast övermäktig.
I samtal med anhöriga framkommer det inte att Sandström skulle ha haft någon speciell religiös övertygelse som skulle ha motiverat honom att söka uppdraget. Som internationell ämbetsman strävade han helt enkelt efter en rättvis juridisk lösning. Han noterade övertramp på båda sidorna i konflikten, men lät sig inte manipuleras av dem.
När kommitténs delningsplan, även kallad Sandströmplanen, presenterade och senare godkändes i FN:s generalförsamling den 29 november 1947, hade FN klarat sitt mandomsprov. Följande år utropades den självständiga staten Israel och det judiska folket kunde tacka en svensk ämbetsman för att ha berett vägen.
Må vara att delningsplanen inte godkändes av de muslimska länderna och att fem arabstater förklarade Israel krig efter utropandet av självständighet, men det var knappast Emil Sandströms fel. En överväldigad majoritet av världssamfundets fria demokratier hade röstat för delningsplanen.
Bland raden av andra internationella svenska stormän från dessa år kan även nämnas Raoul Wallenberg, Dag Hammarskjöld och Folke Bernadotte. Raoul Wallenberg är till dags dato en av endast åtta bemärkta internationella personligheter som har beviljats hedersmedborgarskap i USA, efter att ha räddat upp till hundratusen judar från en säker död i nazistiska koncentrationsläger i slutskedet av kriget i Budapest.
Även Folke Bernadottes insatser i krigets slutskede för att rädda överlevande från de tyska koncentrationslägren måste omnämnas. Hans uppdrag som FN:s första fredsmäklare i Palestinakonflikten 1948 slutade dock i stor tragedi efter att ha brutalt mördats av judiska terrorister. Hans fredsplan var dock ett klart avsteg från Sandströms delningsplan.
Några år senare, 1953, valdes en annan svensk, Dag Hammarskjöld, till FN:s andra generalsekreterare. Under den nya världsorganisationens första år låg således världsfredens framtid i svenska händer.
Som en kuriosa kan nämnas att som Dag Hammarskjölds närmaste diplomatiska rådgivare till FN-högkvarteret kallades omgående Per Lind. Han var svärson till Emil Sandström och fortsatte således en internationell diplomatkarriär, vilket även skulle bli fallet för hans egen son, Johan Lind.
Således var det i kretsen av två svenska familjer som efterkrigstidens bräckliga arkitektur avgjordes. Ingen liten bragd för ett land med blott sju miljoner invånare.
I dag finns ståtliga minnesmärken över två av dessa svenska humanitära stormän i anslutning till FN-högkvarteret i New York: Raoul Wallenberg och Dag Hammarskjöld. Ett minnesmärke som dock fortfarande saknas, såväl i Stockholm och Jerusalem som New York, är den över Emil Sandström. Kanske märkesåret 2017 kan ändra på den saken?
Tomas Sandell
Israelkommentar publicerad i Världen idag 22 november 2017