Amnesty startades en gång i tiden med syftet att göra världen uppmärksamma på politiska fångar eller samvetsfångar som också är ett begrepp som nyttjats.

Under 1960-talet och 1970-talet kommer Amnesty att utvecklas till ett globalt nätverk. Man finns i allt fler länder. Amnesty International initierar den första globala kampanjen mot användande av tortyr av väpnade grupper. Ett tillvägagångssätt som var allmänt accepterat som en nödvändighet på den tiden. Idag tack vare Amnesty har resolutioner mot användande av tortyr undertecknats av fler än 150 länder. 

Amnesty startades en gång i tiden med syftet att göra världen uppmärksamma på politiska fångar eller samvetsfångar som också är ett begrepp som nyttjats.
 
Under 1960-talet och 1970-talet kommer Amnesty att utvecklas till ett globalt nätverk. Man finns i allt fler länder. Amnesty International initierar den första globala kampanjen mot användande av tortyr av väpnade grupper. Ett tillvägagångssätt som var allmänt accepterat som en nödvändighet på den tiden. Idag, tack vare Amnesty, har resolutioner mot användande av tortyr undertecknats av fler än 150 länder.
 
På 1980-talet lyfter Amnesty politiska mord och försvinnanden. Under 1990-talet dokumenterar man Östtimor, Rwanda och Jugoslavien.
 
Under vårt decennium flyttas fokus mot ekonomisk och sociala orättvisor.
 
Men Amnesty har haft problem. Och man har haft problem länge. Systematiskt har man haft begränsad kunskap om mänskliga rättigheter och begränsad kännedom om väpnad konflikt. Följden har blivit felaktiga påståenden och inkorrekta analyser. Amnesty har dessutom en tendens att använda dubbla måttstockar och vara mer kritiska mot demokratier än världens främsta och värsta diktaturer. Det har varit bekvämt för Amnesy att rapportera om missförhållande i öppna samhällen snarare att rapportera överhuvudtaget om missförhållanden från slutna samhällen (för där kommer organisationen knappast in).
 
Få har kanske missat att Amnesty har en tendens att referera länder i västvärlden (inte bara Israel) som rasistiska och koloniala.
Det rimmar ju illa att Amnesty International själva anklagas för djup rasism i sin egen organisation.
 
2019 släpptes en rapport om systematisk mobbing vid Amnesty Internationals Londonkontor. Rapporten föranleddes av att två anställda vid Amnesty tog livet av sig.
Det var dock toppen av ett isberg.
Amnesty i Storbritannien och Amnestys internationella sekretariat har anklagats för institutionell och systematisk rasism bland annat utifrån att man valt bort sökande av afrikanskt ursprung när man tillsatt tjänster.

2020 skriver Amnesty i Irland ett brev där man uppmanar politiker att ”inte längre bidra med legitim representation” av kvinnor som håller ”kritiska” synpunkter om könsideologi, något man likställer med "trångsynta övertygelser som är i linje med extremhögerns ideologier."

När Amnesty International publicerar en rapport där Ukraina anklagas för krigsförbrytelser och för att ha försatt civila för livsfara genom att ha upprättat militärbaser i tätt befolkade bostadsområden bör därför ingen vara förvånad. 

Såvitt jag vet har Amnesty aldrig sagt något om att Hamas målmedvetet placerar sina raketer, tunnlar, ledningscentraler och ammunitionsförråd inom eller under bostadsområden. Visserligen säger de att Hamas inte ska göra detta, men de säger aldrig det (exakta) uttalandet att placering av militära föremål i civila områden förändrar själva områdena till militära mål.

Militära mål är giltiga mål enligt internationell rätt. Naturligtvis måste angriparen göra allt för att minimera civila dödsfall och skador, och väga målets värde mot den förväntade skadan på civila. Men de är inte skyldiga att undvika att attackera områden där giltiga militära föremål finns bara för att de är placerade i ett civilt område.

Amnestys expertis ligger inte i folkrätt. Man har länge levt på ett anrikt namn och historik.

Förra året fråntog organisationen Aleksej Navalnyj, den fängslade ryske oppositionspolitikern, statusen som samvetsfånge. Varför gjorde man då det? Navalnyj ska ha gjort rasistiska uttalanden – för 15 år sedan. 

I Amnestys senaste årsrapport uppmärksammas även Sverige. Sverige kritiseras för att ha skärpt lagen när det gäller familjeåterförening. 

Kanske har Amnestys uppdrag och organisation blivit för oöverskådligt. Det måhända att organisationen ska ha ett snävare fokus. 

Fler artiklar