TEL AVIV — Det är brukligt att man antar en ursäktande ton när ett större antal människor dödats, som nu i Gaza. Men jag försöker undvika att vara skenhelig, och säger istället, helt kallt: Israel hade en tydlig målsättning när man sköt - och ibland dödade - de välorganiserade ”demonstranterna” nära den israeliska gränsen. Israel var fast beslutet att förhindra dessa personer - varav en del antas ha varit beväpnade - från att korsa gränsen som separerar Israel från Gaza. Detta mål uppnåddes.

Det är förstås aldrig glädjande när människor dör. Jag känner å andra sidan ingen anledning att delta i något naivt sörjande. Att säkra gränsen var viktigare än att undvika dödsoffer, och Israel lyckades säkra gränsen.

Det kan vara svårt att förstå varför tusentals Gazabor valde att ta sig mot gränsavspärrningarna, trots att de varnats för att det vore förenat med livsfara.

Ursäkterna och förklaringarna är många: Aktiviteten kallades för en ”march of return”, vilket förmodades vara ett försök av palestinska flyktingar att återvända till sina ursprungsorter inne i Israel; I många nyhetsrapporter kopplades den till invigningen av USA:s ambassad i Jerusalem; den förklarades med oönskade levnadsvillkor i Gaza, och bristande hopp om förbättringar; den sades vara kopplad till konflikter i palestinsk ’inrikespolitik’ och den styrande terrorgruppen Hamas behov av att få bort fokus från sina egna många misslyckanden.

Alla dessa förklaringar kan i viss mån ha varit giltiga, men de förklarar inte varför folk deltog i demonstrationerna.

Folket i Gaza trodde förstås inte på allvar att Israel skulle ge dem någon ”rätt att återvända” ifall de bara var tillräckligt många demonstranter. De insåg förmodligen också att USA knappast skulle ompröva sitt beslut att flytta ambassaden till Jerusalem. Och de visste att det krävs något mycket större än en marsch för att förbättra de ekonomiska förhållandena.

Så varför marscherade man, och varför dödades en del av deltagarna?

De marscherade eftersom de är desperata och frustrerade. Eftersom Gaza nästan kan vara som ett helvete. De marscherade mot Israel eftersom de ogillar Israel, och eftersom de inte kan marschera mot någon annan. Israel upprätthåller en blockad mot Gaza, bombar det ibland, och är fortfarande ihågkommet som en ockupationsmakt. Israel är också ett land vars bildande medfört att många palestinier idag uppfattar sig som flyktingar. De marscherade mot Israel eftersom alternativet hade varit att i stället marschera mot Hamas, en regim som genom sin ideologi och sina handlingar får Gaza att lida. Men om folk hade vågat vända sig mot Hamas hade mängder av dem dödats.

Israel har en ”soft belly”. Till skillnad från övriga Mellanöstern delar landet de grundläggande västerländska värderingarna, och försöker således minimera antalet skadade och döda. Israel har också en imponerande militär styrka, så det är lätt att beskylla dem för ”oproportionerliga svar”. Det är förstås också ett land som skulle kunna lyfta blockaden av Gazaremsan.

Israels kritiker tenderar att blanda ihop två saker när man nu klagat på dess agerande. Varför sköt Israel istället för att på andra sätt hindra folk från att korsa gränsen? Och varför isolerar Israel Gazaremsan, så att den ekonomiska situationen blir så svår, och dess befolkning så desperat? Dessa frågeställningar måste bemötas var för sig, eftersom den ena - beskjutningen - är taktisk, och den andra, isoleringen, är strategisk.

Låt oss inleda med obestridliga fakta: Marscherna var åtminstone delvis orkestrerade av Hamas. Och enligt Hamas var de flesta av dem som dödats av Israel medlemmar i Hamas. Detta var ingen fredlig protestaktion. Detta var en provokation som utfördes av en känd terrororganisation. Därför hade Israel inget annat val än att hantera aktionen som ett försök att inte bara kränka den territoriella integriteten, utan även attackera Israel.

Israel måste vidta skyddsåtgärder för att inte dess soldater och befolkning skall dödas eller kidnappas. Man var tvungna att se till att inte hela södra Israel skulle behöva stängas ner efter en inströmmning av tusentals palestinier, där samtliga infiltratörer skulle behöva lokaliseras och gripas. Israel antog - på goda grunder - att det skulle bli ännu värre om man släppte in protestanterna över gränsen för att först senare ta hand om dem: Hamas krigare, utklädda till demonstranter, skulle skada israeler.

Frågan om Israels policy mot Gaza i stort kvarstår förstås. Men svaret är ingen hemlighet: Israel drog sig tillbaka från Gaza för över ett decennium sedan. Allt man vill ha från Gaza är lugn och ro. Men det man får från Gaza är något helt annat: det är ett försök av Hamas att bygga en bas för för sitt våld mot Israel. För att förhindra detta måste Gaza isoleras tills dess ledare byts ut, eller tills dess de inser att kriget mot Israel skadar deras egen befolkning mer än det skadar israel. Och ja, detta innebär att folk i Gaza lider mer än de skulle behöva - inte på grund av Israel, utan på grund av Hamas.

Det skulle vara oärligt av mig att låtsas som om palestiniernas välbefinnande stod överst på min prioriteringslista. Jag vill framförallt ha det som är bäst för Israel, och jag förväntar mig att min regering gör en liknande prioritering. Ändå tror jag att Israels nuvarande Gaza-policy i slutänden gynnar inte bara Israel utan även palestinierna.

Policyn gynnar förstås inte de palestinier som drömmer om ett ”återvändande”, eller med andra ord att Israel försvinner. Men Israels policy utgör den enda vägen framåt för dem som har mer realistiska förväntningar. Gazas folk har det eländigt. De förtjänar sympati och medlidande. Men föreställningen att det är Israel som skall lösa deras problem kommer bara att förvärra deras misär. En sådan förväntan gör bara att det dröjer ännu längre innan de gör vad de måste för att hjälpa sig själva.

Det finns två skäl till detta: för det första måste det stå klart att Hamas alternativ utgör en återvändsgränd. Bara då kommer palestinierna att ge upp den utsiktslösa striden för saker de inte kommer att kunna uppnå (”återvändande”, kontroll över Jerusalem, eliminering av Israel), och istället kämpa för saker som kommer att gynna det egna folket. Om Hamas skulle belönas för att man organiserar våldsamma demonstrationer, om pressen på Hamas skulle minska på grund av demonstrationerna, så skulle följden bli ännu fler demonstrationer - och därmed ännu mer blodsutgjutelse, främst av palestinskt blod.

Och för det andra så är det bara ett Israel som upplever säkra gränser som kommer att kunna föra seriösa fredssamtal med palestinierna. Som Ehud Barak, den tidigare premiärministern som nu är kritisk mot den sittande regeringen, uttryckte det: “Those who believe in having separation from the Palestinians, getting into a peace agreement, having borders — you have to make clear that borders are respected.

I judiska Midrash återfinns ett berömt, om än inte helt lättsmält, talesätt som går ungefär så här: ”Those who are kind to the cruel end up being cruel to the kind*. Det kan låta hårt så här i samband med scenerna från Gaza, och kan kännas problematiskt för välmenande personer vars instinkt är att alltid sympatisera med den svagare sidan i varje konflikt. Men ibland finns det inget bättre alternativ än att vara klar och tydlig, att dra upp en gräns som inte får passeras av dem som vill skada Dig. Och att om nödvändigt försvara denna gräns med eldkraft.

Shmuel Rosner
Shmuel Rosner (@rosnersdomain) is the political editor at The Jewish Journal, a senior fellow at the Jewish People Policy Institute and a contributing opinion writer.

Debattartikel publicerad i New York Times 18 maj 2018 Israel Needs to Protect Its Borders. By Whatever Means Necessary.

*) Skrivningen från Talmud har flera möjliga tolkningar, men vad jag förstår går de i huvudsak ut på att förmodad ”snällhet” kan ge oönskade följder. Dessa kan vara till men även för mottagaren. Som när eftergifter stärker ett i grunden destruktivt beteende. Flera tolkningar inkluderar också vikten av att göra skillnad på gott och ont. /Red anm.

Fler artiklar