Presidentens deklaration görs i ett vakuum, utan någon specifik fredsplan, och föregår till viss del frågan om stadens slutliga status, men dess formuleringar utesluter inte de palestinska anspråken.

-
Inför president Donald Trumps viktiga tal där han skulle erkänna Jerusalem som Israels huvudstad fanns det framförallt en viktig fråga: exakt vad - eller snarast var - skulle presidenten mena när han sa ”Jerusalem”? Skulle han specificera ”Västra Jerusalem”? I så fall vore det ingen större framgång för israelerna; till och med ryssarna har gjort det. Skulle han tala om ett ”förenat Jerusalem” eller ett ”enat Jerusalem”, vilket de flesta israeliska företrädare skulle önska? Eller skulle han vara medvetet vag?

Han hittade istället ett fjärde alternativ. Han deklarerade USA:s erkännande av Jerusalem, samtidigt som han subtilt men tydligt lät förstå att han avsåg de delar av staden som är oomtvistat israeliska.

Det är ett faktum att det moderna Israel under sjuttio år använt Jerusalem som sin huvudstad, sa Trump. Visst är det så, men inte hela Jerusalem. Östra Jerusalem erövrades för femtio år sedan, och sen dröjde det ytterligare ett årtionde innan den israeliska suveräniteten utsträcktes även dit.

Jerusalem, fortsatte han, är hjärtat i israels framgångsrika demokrati - där ligger Knesset, Högsta domstolen, premiärministerns kansli, och presidentens residens, poängterade han. Det stämmer förstås. Och ingen av dessa viktiga platser ligger i den del av staden som erövrades 1967.

Han nämnde att amerikanska presidenter och andra företrädare mött sina israeliska kollegor i Jerusalem. Det stämmer förstås också. Det vill säga i den del av Jerusalem som var israelisk redan före sexdagarskriget.

Trumps tillkännagivande var ett varmt stöd för den suveräna staten Israels rätt att välja sin egen huvudstad, och det bekräftade Israels rätt att välja just Jerusalem - ”Den huvudstad som det judiska folket upprättade under antiken”. Han förlöjligade det faktum att USA tills nu ”avstått från att erkänna någon israelisk huvudstad överhuvudtaget” (och här inflikade han även en opassande pik mot sina företrädare som påstods ha ”saknat modet” att göra så). Trump är det första president som under sin ämbetstid bett vid den Västra muren (”Klagomuren”), och talet speglade hans stöd för Israel. Men det utgjorde inte en presidents stöd till Israels anspråk på hela Jerusalem.

En del kan hävda att Trump erkände Israels överhöghet över hela staden när han deklarerade att ”Jerusalem är idag, och måste förbli, en plats där judar ber vid Västra muren, där kristna går längs korsvägens stationer, och där muslimer ber i al-Aqsamoskén.” Men här var han tydlig. Hans tal innehöll en uppmaning att bibehålla status quo vid Jerusalems heliga platser, inklusive Tempelberget, som han var noga att även benämna Haram al-Sharif. Och han sa uttryckligen att tillkännagivandet inte innebar att USA band upp sig i några frågor som gällde Jerusalems slutliga status, eller vilka specifika gränsdragningar som skulle komma att gälla. Dessa frågor kommer att behöva avgöras i förhandlingar.

Och istället för att utesluta en palestinsk stat, så bejakade han en sådan när han sa att USA kommer att acceptera en tvåstatslösning om israeler och palestinier kommer överens om detta.

Arabvärlden, med den palestinske presidenten Abbas i spetsen, hade varnat Trump för att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad, och inleda en flytt av ambassaden dit från Tel Aviv. Till och med före Trumps tal hade Abbas lojalister, och terrorgruppen Hamas, hotat att svara med dagar av vrede.

Och hur delikat talet än var formulerat, så kunde Trumps kritiker i Arabvärlden och på annat håll med rätta invända att presidenten åtminstone delvis föregick en av de mest känsliga frågorna i en framtida uppgörelse. Dessutom framfördes talet i ett vakuum - utan att det fanns någon specifik fredsplan på bordet. Men den position han intog utesluter inte fredliga planer på en egen stat hysta av Abbas. Israel har inte för avsikt att ge palestinierna den fulla överhöghet över östra Jerusalem som de kräver, men om en israelisk regering skulle göra det, så står det inte i strid med Trumps deklaration.

Jerusalem är en så spektakulärt känslig fråga att många röster - varav många inte alls är fientliga till Israel - uppmanat Trump att avvakta. Det råder knappast något tvivel om att presidentens uttalande kommer att leda till oro, och kanske än värre än så. Och det är högst osannolikt att det får Abbas att komma springande till förhandlingsbordet. Hans företrädare Yassir Arafat gav inte den medkännande presidenten Bill Clintons fredsplan en chans år 2000, och när Benjamin Netanyahu motvilligt accepterade Barack Obamas krav på en tio månader lång frysning av bosättningarna, så deltog Abbas själv knappt i samtalen. Palestiniernas president är inte redo att ”delta i den ädla strävan efter bestående fred”. Men om Abbas verkligen vill komma till förhandlingsbordet, så fanns det inget i Trumps Jerusalem-tal som stängde några dörrar när det gäller hans uttalade mål. President Trump framhöll att ”vi vill ha ett avtal som är ett bra avtal för israelerna och ett bra avtal för palestinierna”. Palestinierna, och många med dem, kanske inte tror honom. Men det var vad han sa.

David Horovitz

David Horovitz is the founding editor of The Times of Israel. He is the author of "Still Life with Bombers" (2004) and "A Little Too Close to God" (2000), and co-author of "Shalom Friend: The Life and Legacy of Yitzhak Rabin" (1996). He previously edited The Jerusalem Post (2004-2011) and The Jerusalem Report (1998-2004).

Publicerad i Times of Israel 6 december 2017

While endorsing Israeli Jerusalem, Trump doesn’t rule out any of Abbas’s demands

Fler artiklar